Posted on

Filterbubblor och “safe spaces” – två sidor av samma mynt?

År 2011 myntade Eli Pariser begreppet “Filter bubble” för att beskriva den personliga strömlinjeformning av vår internetupplevelse som uppstår när söktjänster såsom Google och Yahoo – och sociala medietjänster som Facebook – försöker “effektivisera” och anpassa materialet vi tillgodogör oss online efter våra upplevda preferenser. Således kan samma sökord, gjord på två olika personers datorer/mobiler/plattor, generera helt olika resultat. Anledningen är att söktjänsterna använder sig av avancerade algoritmer som “utvärderar” och analyserar det du tidigare har sökt efter och klickat dig vidare på. När du således söker efter något nytt så ser denna algoritm till att du får resultat som matchar din tidigare sökhistorik och det man bedömer vara relevant för dina intressen. Till synes ett välmenande sätt att se till att vi kan sålla genom allt oväsentligt, men som Pariser påtalar föreligger betydande risk för att vi skärmar av oss från de delar av verkligheten som inte bekräftar det vi redan bekänner oss till. De stora, centraliserande internettjänsterna har hittat en guldkalv: genom att anspela på vår benägenhet att endast vilja se saker som bekräftar vår världssyn (inom beteendeekonomin känt som bekräftelsesnedvridning) så får de möjlighet att tjäna stora summor pengar, samtidigt som deras tjänster utåt sett är gratis. Google kan framställa sig som en välgörare med mottot “Don’t be evil”, men i realiteten säljer de enorma mängder data om sina kunder – vi som använder sökmotorn dagligen – till annonsörer och företag som betalar för att rikta sina annonser mot de användare som enligt algoritmerna lär vara mest intresserade av deras vara. Den indirekta effekten – och den kanske mest skadliga av alla – är att vi dessutom inte utsätts för något som utmanar våra förutfattade meningar, eller som tvingar oss att omvärdera tidigare ställningstaganden. Vi har skapat en säker bubbla, där allt som går på tvärs med våra åsikter filtreras bort utan att vi behöver göra något. En filterbubbla, helt enkelt.

Jag kom nyligen att tänka på likheten mellan Parisers beskrivning av filterbubblan och dess likheter med de allt vanligare företeelserna “safe spaces” och “trigger warnings”. Ett “safe space” är en plats där en i samhället marginaliserad grupp – p.g.a. etnicitet, kön, sexuell/politisk läggning etc. – ska kunna mötas och umgås utan att behöva utsättas för utdaterade eller kränkande stereotyper. Trigger warnings är något som avkrävs fler och fler universitetslärare och –elever i USA för att på samma sätt värna marginaliserade gruppers välmående, samt personer med en historik av personliga trauman. Tanken är att läraren på plats i förstone skall utfärda en varning för att kommande information kan utlösa (trigger) traumatiska minnen för personer som känner sig personligen berörda av ämnet. Således kan t.ex. afro-amerikanska elever argumentera att en genomgång av slaveriets ekonomiska betydelse i framväxten av det moderna Amerika bör föregås av en trigger warning, så att elever som upplever sig utpekade ska slippa närvara. För den som vill läsa en mer fullödig genomgång av trigger warning-fenomenet och dess i förlängningen löjeväckande konsekvenser så rekommenderar jag Jonathan Haidts lysande artikel “The Coddling of the American Mind“.

Trigger warnings och safe spaces är, som jag ser det, båda ett uttryck för en mer övergripande psykologisk tendens: att vi skärmar ute den del av verkligheten som inte stämmer överens med vår uppfattning om hur den bör vara, och helst lierar oss med likasinnade. (Något jag återkommer till senare)
De bottnar i en god avsikt: att motverka förminskning och diskriminering av utsatta minoritetsgrupper, och att värna deras rätt att fritt uttrycka sig bortom godtyckliga, stereotypa gränser. Man vill helt enkelt slippa upplevda påhopp och att bli indelad i fack utifrån ett eller flera av sina karaktärsdrag, inre (åsikter) som yttre (utseende). Framför allt safe space-tänkandet har fått väldig aktualitet som ett svar på en av internetvärldens mer ökända baksidor: “trollandet” och de anonyma kommentarerna. Ingen kan bestrida att internet-hat finns, frodas och består av ett till synes bottenlöst och vämjeligt förakt för allehanda personer, oavsett om de befinner sig i händelsernas centrum eller periferi. Med den jättelika globala exponering som de stora sociala medietjänsterna erbjuder tycks problemet ha antagit närmast epidemiska proportioner. Ett liv i rampljuset innebär inte bara att du jagas av sensationslystna papparazifotografer, utan även av uttråkade internettroll som råder bot på ledan genom att trakassera andra. Att då försöka upprätta safe spaces på internet kanske är rätt väg att gå för att komma till bukt med detta problem? Att ha “fredade zoner” där hat och negativitet motas i grind, emedan vänlighet och uppmuntran svämmar över?

Måhända, men jag ser även vissa problem, något som jag fick upp ögonen för efter att ha sett den senaste säsongen av South Park, den plumpa och dåligt ritade satirserien som inte lämnar någon oberörd. I avsnitt fem av säsong 19 tvingas en av skolans elever – den ständigt utnyttjade Butters – att gå igenom först en, och sedan flera, människors kommentarsfält på allehanda sociala mediesajter, för att filtrera bort alla kommentarer som är elaka eller ens anspelar på något negativt (till exempel att den gravt överviktige Cartman inte är snygg utan tröja). Personerna som drar nytta av Butters slavgöra får endast ta del av de positiva kommentarerna, vilket ger dem en gravt förvrängd bild av verkligheten. Samtidigt utvecklar de en överkänslighet mot allt som ens andas kritik eller går på tvärs med deras alltmer snedvridna verklighetsuppfattning. Det totala nervsammanbrottet är ständigt närvarande. Till slut dyker en ny karaktär upp och börjar terrorisera den utarbetade och av alla elaka kommentarer desillusionerade Butters: han presenterar sig som “reality”, verkligheten som kommer och knackar på trots att ingen bjöd in honom. I takt med att fler och fler låser in sig i sina mentala “safe spaces” blir verkligheten en paria som man helst stänger ute. När den kognitiva dissonansen blir stadens invånare övermäktig, då verklighet och ens fredade zon inte längre går att förena, drar man det till sin spets genom att hänga “reality” – man avskaffar helt enkelt verkligheten. (Kommer osökt att tänka på en kontroversiell liknelse: vi tar illa vid oss av den fattigdom som tiggeri är ett uttryck för, varför fler och fler väljer att försöka lagstifta bort detta, dess mest påtagliga uttryck)

South Parks satir har en tendens att bli övertydlig, men samtidigt tycker jag att de sätter fingret på en del viktiga konsekvenser av alla dessa “progressiva” modeord, vare sig det handlar om safe space, trigger warnings, shaming (att skambelägga ett visst beteende) eller något annat som uppfattas som kränkande. Allt detta uppkom som ett sätt att ge moteld mot “trollande” och negativa kommentarer från människor som reagerar med hat och fradga när något utmanar deras världsbild. Unga, arga män som utmålar alla feminister som “feminazis” med en agenda som går ut på fysisk och mental kastrering av halva världen är ett exempel. Problemet är att man försöker bemöta detta genom att helt enkelt stänga ut allt som ens tangerar kritik och mothugg, och klumpa ihop de potentiellt befogade invändningarna med de allra värsta förbrytarna. Som bekant har vi svårt att hantera komplexitet och vill gärna reducera allting till något enklare och mer konkret – istället för att sålla i kritiken så sållar vi bort den. Och med det sållar vi bort allt som kan utmana våra redan grundmurade åsikter och vår etablerade världsåskådning. Trångsynthet och hat bemöts med inskränkningar och förnekanden.

Svaret har alltså blivit en variant på det man försöker bekämpa: istället för att aktivt bemöta och fundera på giltigheten i andras invändningar väljer man att vända taggarna utåt och söka den egna gruppens bekräftelse. Verkligheten hålls på behörigt avstånd, och i förlängningen även saker som kan tvinga oss att tänka ett varv till. Hade kyrkan kunnat åberopa ett safe space och etablera en filterbubbla hade Copernicus haft det ännu kämpigare med att bevisa att jorden kretsar kring solen.

Känns det igen? I mina ögon är likheterna slående mellan filterbubblorna i Parisers tappning – de som skräddarsyr vår internetupplevelse för att generera mer vinster åt företagen – och de begränsade tvärsnitt av verkligheten som ett “safe space” och ideliga “trigger warnings” i förlängningen riskerar att skapa. Det finns dock en avgörande – och ganska nedslående – skillnad. Så fort det är tal om kommentarer, beteenden, ordval eller strukturer som kränker förment utsatta grupper så reagerar vi med bestörtning och får med ens en injektion av koncentrerad handlingskraftighet. Men i frågan om hur vår frihet att få en oförutsägbar och fri upplevelse av allting som internet har att erbjuda – vilket av nödvändigheten innebär att vi även konfronteras med saker som vi uppfattar som förkastliga – har vi låtit bekvämligheten få överhanden. Reaktionen i det första fallet kommer sig av att vi försöker stänga ute nya intryck och därmed risken att beträda osäker och potentiellt minerad mark. Det briljanta som Facebook med flera har insett är att denna rädslan för det okända och alternativa, samt vår patologiska bekvämlighet med det vi redan känner till. gör att vi gladeligen inrättar oss i ledet när de erbjuder en skräddarsydd internetupplevelse, fri från alla tänkbara faror. Ont ska i detta fallet inte med ont fördrivas – och många tycks tyvärr ha valt att föra kampen i fel riktning.

Posted on

Upphovsrättsindustrin och Internets kontrarevolution

Enligt Rasmus Fleischer på Copyriot inleddes någon form av kontrarevolution runt 2007-2009 vad gäller internets strukturer. Från decentraliserade pluraliteter har centraliserade, homogena, inhägnade imperier vuxit fram, likt de stora oligopol som växte fram ur den liberala kapitalismens höjdpunkt under 1800-talet. Istället för RSS-läsare, www, chatt-klienter med mera, så har Google, Facebook och deras kamrater tagit över mer och mer av nätanvändandet. Youtube står t.ex. ensamt för runt 20% av den totala nät-trafiken i Europa och Facebook runt 8%. 

Denna större trend kan enkelt urskönjas på piratkopieringens lokala område. För tio år sedan dominerade BitTorrent-protokollet och pseudocentraliserad fildelning via t.ex. The Pirate Bay. Idag har väldigt mycket av det som då var flervägig fildelning blivit strömlinjeformad kabel-TV-inspirerad kulturkonsumtion via streamingsidor som Swefilmer. Det här säger bland annat Henrik Pontén, chefsjurist på f.d. Antipiratbyrån, numera Rättighetsalliansen, i en intervju med IDG.

“Undersökningen Svenskarna och internet 2015 visar att fildelningen visserligen nådde en slags topp 2012, och sedan sakta har dalat. Men Henrik Pontén hävdar att det inte betyder att upphovsrättsintrången minskar, utan att många bytt torrentsajter som The Pirate Bay mot illegala streamingtjänster som Dreamfilm och Swefilmer. – De illegala tjänsterna har fått det jobbigare, och fler fälls. Men samtidigt ökar den totala konsumtionen av illegal film, säger Henrik Pontén. – Det är lite som internet i övrigt. Det är några få stora aktörer som tar allt mer plats. De små försvinner allt efterhand”

Henrik bekräftar att han också märkt den förändring som sker – från pluralitet och decentralisering mot centraliserade monopol. Henrik anmärker också på att en förändring skett i hur piratsidorna drivs – från “hobbyprojekt” till “uttalat kommersiella”. Detta bekräftas i samma artikel i IDG av rättssociologen Måns Svensson, samt i en intervju med fildelningsåklagaren Henrik Rasmusson, som hävdar att de som ligger bakom de nu mer populära sidorna för piratkopiering mer är att likna vid brottssyndikat eller maffia-liknande organsiationer än de idealister som tidigare var inblandade. Även en annan fildelningsåklagare Fredrik Ingblad (bland annat bakom nuvarande utredningen av TPB) bekräftar att piratkopieringen kommersialiserats.

Genom att angripa P2P-nätverk i form av torrents och TPB så styrde alltså upphovsrättsindustrin kulturbytet från ideala former av nätverk (decentraliserade, distribuerade, jämlika, ideella) mot mycket sämre alternativ (centraliserade, ojämlika, kommersialiserade) i form av streaming-tjänster. Man har ersatt fritt byte av kultur mellan konsumenter med en situation där vissa människor tjänar pengar på kulturdelarnas rädslor (både de som driver de nya sidorna och företag som Rightscorp). Detta är en tydlig regression för nätet i stort och samhällsskadligt dessutom, då de själva medger att de skapat kommersiella möjligheter för brottssyndikat – ytterst anmärkningsvärrt.

Hur ska vi kunna ta oss ur det här? En anledning till att de tjänster som drivits ideellt fått det svårare är att de inte kunnat sälja annonsplatser till respektabla köpare, medan mer ljusskygga driftare har kunnat sälja annonsplats till företag som säljer ryska postorderfruar (något som Peter Sunde talat mycket om). Att nyttja adblocker extensivt kan vara ett sätt att tvinga ner de nya, sämre piratkopieringssidorna och förhoppningsvis driva fram bättre alternativ.

PS. Även om Henrik tror att fildelningen via torrent minskat, så borde det vara svårt att avgöra hur omfattande den är idag, med utbrett användande av VPN-tunnlar och kryptering. T.ex. står BitTorrent-traffik för 25% av all krypterad trafik, enligt TorrentFreak.

Posted on

Taleb och att låta slumpen leda den villige

Nassim Nicholas Taleb är en nagel i ögat. En stolt provokatör som med emfas avsvär sig allt samröre med den akademiska – och framför allt den “ekonomivetenskapliga” (hans citationstecken, inte mina) – världen. Hans teorier om risk, sannolikhet och roten till människans till synes outtömliga reservoar av ekonomisk dumdristighet har gjort honom till ett sorgebarn och ständig huvudvärk för många nationalekonomer, akademiker och börsprofiler. Inspirerad av Daniel Kahnemans psykologiska forskning om mänsklig irrationalitet, Poppers nitiska vetenskapsfilosofi, stoisk livsfilosofi och klassisk matematik har hans paradgren blivit att omfamna och erkänna slumpens långtgående makt över vår tillvaro. Att gå mot strömmen är ett normaltillstånd för Taleb – något ironiskt eftersom han gjort karriär som “trader” på Wall Street. Hans framgångsrecept har dock varit att gå mot strömmen – istället för att följa den drönarlika massan som alla haussar upp “nästa stora grej” och blåser upp bubbla efter bubbla väljer han att gå sin egen väg, helst rakt motsatt den de allra flesta går. Snarare än att maniskt försöka leta efter nästa ekonomiska kassako, och mjölka den till sista droppen innan man letar upp nästa, söker han efter något som garanterar viss trygghet och vinst på lång sikt. Framför allt söker han efter något som är någorlunda försäkrat mot slumpens “magnum opus” på börsmarknaden – kraschen.

Jag finner Talebs tänkande intressant, eftersom det överlappar med mycket av den psykologi och filosofi jag har läst och funnit tämligen övertygande. Lusten att skriva ett inlägg om honom kom efter att han i sin bok “Fooled by randomness” förklarade sin hållning till “the next new thing”. Det är det välkända fenomenet där investerare letar efter nästa ekonomiska braksuccé, den som man kan ösa in pengar i tidigt, för att sedan luta sig tillbaka och bläddra i sedelbuntarna. Ingenstans är detta mer vanligt förekommande än i teknikbranschen – vem vill missa nästa Iphone? I allmänhet förväntas vi omfamna och sjunga den nya teknologins lov. Investerare, journalister, uppfinnare, den tekniktörstiga allmänheten, alla är vi på jakt efter nästa smartphone, “padda” eller dylik teknikpryl som i grunden omstrukturerar vardagen och inte lämnar många människor (eller plånböcker!) oberörda.
Taleb menar på att vi gör ett allvarligt misstag när vi med ljus och lykta försöker hitta “nästa stora grej”. Men, invänder hans meningsmotståndare: för att hitta ett guldkorn måste man våga ta vissa risker, eller hur? Fel, fel, fel, om du frågar Taleb. Ur hans mer utdragna historiska perspektiv så kan du i det långa loppet sällan gå med “livsgaranterad” vinst om du ständigt söker efter nästa “kassako”. Du kommer obönhörligen att gå bet mer ofta än inte, och i takt med att produktionstakten – och därmed även innovationstakten – ökar så blir utbudet av möjliga vinnare än större, än mer oöverskådligt. De eventuella vinstmöjligheterna är, i hans ord, “miniscule to the toxicity of all the garbage one has to go through to get to these jewels”. Det är inte värt allt röjande i höstackar för att hitta en eller ett par nålar. Lyckas du väl hitta en så beror det snarare på lyckliga omständigheter och en icke föraktlig mängd tur.
En anekdot som illustrerar hans poäng ganska väl: för ett par veckor sedan kom min travfanatiske kollega till jobbet och meddelade med illa dold stolthet att han kammat hem 36 000 kr på travet i helgen. Min följdfråga blev huruvida han, utslaget på de 20 år han spelat på travet vecka in och vecka ut, har gått plus eller minus totalt sett. “Minus, klart”, svarade han blixtsnabbt. Men inte kunde han förklara vari den ekonomiska sundheten i ett sådant beslut ligger. En storvinst en helg gör inget för att uppväga alla de småförluster som ackumulerats genom åren. Sum total är till syvende och sist att du förlorat mer pengar än vad du tjänat – 36 000 kronor uppväger inte de hundratals tusen som försvunnit under årens lopp.

Ovanstående är enligt Taleb ett typexempel på när vi människor inte visar tillbörlig respekt för slump och risk, och låter positiva omedelbara effekter skymma sikten för möjligheten till att gå med vinst på lång sikt. Talebs marknadsfilosofi innebär helt enkelt att man vänder på det traditionella tankesättet. Istället för att hela tiden jaga större och större utdelning – och därmed mer och mer riskfyllda aktieinvesteringar, t.ex. – så bör man hitta förhållandevis säkra kort som generar hygglig vinst, men utan stor risk. De stora krascherna – “de svarta svanarna” – kan komma närsomhelst och utan förvarning, och då försvinner allt du vunnit och mer därtill i en handvändning. När – det är knappast en fråga om “om” – kraschen kommer så slår den hårdast mot den mest upphettade delen av marknaden. Och det är där jackpoten tidigare har stått att finna – jättevinster som antar ny skrud och blir till brakförluster när kraschen väl kommer. Talebs stora lycka som “trader” blev, måhända ironiskt men fullt logiskt enligt principen ovan, börskraschen 1987: genom att rigoröst applicera sitt slumporienterade tankesätt i sin byteshandel på börsen var han i princip helt fri från exponering för krisens extrema effekter.

Ett annat fenomen vars relevans för börsmarknaden och den “affärsekonomiska” världen jag begrundat är regression mot medelvärdet. Det är ett tämligen kontraintuitivt fenomen som egentligen först blir synligt när man samlar på sig tillräckliga datamängder rörande ett särskilt område. I princip säger det att vi, när vi samlar tillräckligt mycket data och åskådliggör den grafiskt, kommer att se ett “kluster” med datapunkter i mitten. Det vi undersöker kommer att “regrediera”, d.v.s. göra en tillbakagång, mot mitten. Denna insikt har vi “rasbiologins fader” och Darwins kusin, Francis Galton, att tacka för. Det han upptäckte var att en förälder (eller två) som är klart över medellängd överlag får barn som förvisso är ganska långa, men nästan alltid kortare än de själva. Människors längd – när man hade tillräckligt stora urval av personer – tycktes röra sig mot ett medelvärde, alldeles oberoende av deras föräldrars längd. Föräldrar klart under medellängd fick enligt samma princip barn som var längre än de själva. En annan som upptäckte samma fenomen, men för affärer på 1910-talet, var Horace Secrist. När han försökte ta reda på vad som gjorde en affär eller butikskedja framgångsrik blev slutsatsen ungefär “mediocrity is king” – saliga är de medelmåttiga, de skall gå med vinst. Han upptäckte att affärer som hade perioder av intensiv blomstring endast några år senare hade rört sig ner mot mer moderat framgångsnivå. De som det gått sämst för hade samtidigt rört sig uppåt – och gjort sällskap med de tidigare så framgångsrika. Varken stark uppgång eller nedgång var statiska fenomen, utan endast tillfälliga inslag i vardagen – “mediocrity tends to become the rule”. Slutsatsen Secrist drog var att detta berodde på mänskligt beteende enbart – vad han inte visste var att detta är en tendens som dyker upp i all möjlig statistik som berör såväl biologi som samhälle. En idrottare kan ha bra och dåliga dagar – en bra dag följt av en dålig dag innebär dock skarpare kontraster, vilket får oss att dra förhastade slutsatser. En tredjeplats dagen efter en etappvinst är sådär – en förstaplats dagen efter en tiondeplats är fantastisk. Men utslaget på ett helt år får vi en helt annan bild, där vi ser att de flesta prestationer har klumpats kring mitten – det idrottare kallar sin “standardnivå”. Och det följer rent logiskt: vi kan inte ha extrema värden – eller prestationer – utan ett medelvärde som referens. Men vårt kortsiktiga historiska perspektiv gör det svårt för oss att i stunden acceptera och beakta denna princip. Medelvärde kräver att vi har tillgång till mycket data, och betraktar händelsen framför oss i skenet av denna data. Vi ser däremot endast den match som spelas just nu. Inte tänker vi på de föregående fyrtio och hur just denna match står sig i förhållande till dem.

Jag har slagits av att principen om regression mot medelvärdet är något som banker och börsmäklare varken gärna vill erkänna eller vara öppna med utåt – det undergräver hela deras affärsmodell. Oavsett hur skicklig din bankförvaltare säger sig vara så är det extremt osannolikt att vederbörande lyckas placera dina pengar så att de slår jämförelseindex. Att det förhåller sig så just med fondinvesteringar har ekonomijournalisten Joel Dahlberg med all önskvärd tydlighet lyckats påvisa i “Bankbluffen”, en förkrossande uppgörelse med den banksektor som gör allt för att tuta i oss att de förstår läget bättre än oss. Sanningen är att en berusad apa med Ray Ban-brillor och femton dartpilar lär ha ungefär samma framgång när det handlar om att “pricka rätt” som den mest välkammade fondförvaltare. Slumpen regerar här, och det är en övermäktig uppgift för en enskild människa att bejaka den massiva komplexitet som en fri och överbefolkad börsmarknad innebär. Emellanåt kan en förvaltare träffa rätt – “ett bevis på skicklighet och ‘fingertoppskänsla’. Emellanåt träffar de fel – “en oförutsedd händelse, ett särfall”. Oftast träffar de mittemellan, men försöker sälja det som något bättre. Men på sitt sätt blir det ytterligare en demonstration av hur regressionen mot medelvärdet – och andra svårsmälta statistiska fenomen – genomsyrar vår vardag . Taleb gör t.o.m gällande att den ekonomiska marknadsvärlden är extra känslig för allt som har med slump, statistisk osannolikhet och mänskliga kognitiva snedvridningar, eftersom marknaden till sin natur är oerhört slumpmässig och oförutsägbar, emedan det mänskliga tänkandet tror sig vara rationellt och ser orsakssamband överallt. Allting hänger inte alltid ihop, hur gärna vi än vill tro det.

Källor och inspiration:
Dahlberg, Joel: “Bankbluffen – så blir du blåst på dina pengar”

Ellenberg, Jordan: “How not to be wrong – the power of mathematical thinking”
Taleb, Nassim Nicholas: “Fooled by randomness – the hidden role of chance in life and in the markets”
Taleb, Nassim Nicholas: “The black swan – the impact of the highly improbable”
Posted on

Wind of change – det politiska namnlandskapet målas om

Vårt århundrade är inte särskilt gammalt, men vi har redan en utmanare om titeln “största politiska icke-nyhet”: Folkpartiet har bytt namn till Liberalerna. Jan Björklund motiverar detta med att partiets ideologi bör framgå av namnet. Enligt samma princip framgick det av partiets förra namn att det var ett parti för “folk”, vilket nu har reducerats till “liberaler”, två grupper vars koppling till varandra inte är helt klar.  Vidare säger han att liberalismen “finns i vårt DNA”. Huruvida denna sträng av DNA kontrolleras vid inträdesförfrågan till partiet – en fråga för die Partei att ta ställning till framöver – kommenterades ej.
Oavsett vilket tycks namnbytet ha gett ordentliga efterskalv i den politiska världen. 
Som första oberoende digitala kanal kan TankeTourettes (TT om ni önskar citera vårt material i valfri dags- eller kvällstidning) meddela att även övriga partier nu har lämnat in förslag till namnändring på remiss inom respektive parti. Nedan listar vi de hittills mest populära förslagen:
  • SD byter namn till Pi: Står för politiskt inkorrekt. Den oavsiktliga anspelningen på en av matematikens heligaste siffror bidrar bara: när Aristoteles mördades av invaderande romare ska han ha yttrat “Rubba inte mina cirklar”. Det är förmodligen Jimmie Åkessons förhoppning att, när landet övertas av våldsbejakande islamister, i sitt dödsögonblick få yttra “rubba inte min etniska homogenitet”.
  • Fi byter namn till TL: Står för TvångsLiberalerna, eftersom valfrihet, demokrati och jämlikhet är bra, så länge det är rätt sort och den får styras av en homogen partigrupp som systematiskt utesluter och undergräver trovärdigheten för den största gruppen människor i samhället.
  • MP byter namn till SvP: Står inte för Svenskarnas Parti, utan för Samvetspartiet. Nu är det ju jobbigt att fatta tuffa beslut, men folket ska veta att Miljöpartiet minsann spelar rollen av dåligt samvete i regeringen.
  • – SvP byter i sin tur namn till NJ: Står för Nazistjävlar, för vissa nyanser av brunt kan inte målas över ens med den kraftigaste retoriska pensel. “Nu kan vi säga att vi slutade förneka vårt förflutna innan det var coolt”, kommenterar partiet från en jordkällare i Grästorp.
  • S byter akronym till AFP: Processen med ett namnbyte är igång hos Socialdemokraterna, men i enlighet med rådande praxis är dörrarna in till VU (Verkställande Utskottet, tidigare Politbyrån) stängda. Man lovar dock en helt transparent presskonferens när tiden är kommen. Tills dess kan vi enbart spekulera: står AFP för Avfolkningspartiet? Alternativ för politiker? Alla får pölse? Allt föll platt?
  • C byter namn till MP: Nej, det står inte för Miljöpartiet. Det står för Maramöpartajet, den logiska vidareutvecklingen av korvgrillningen för några år sedan. Nu kombinerar man det med kosläpp och kreativa workshops inriktade på att skriva partiprogram, allt för att visa att landsbygden fortfarande är relevant och “cool”.
  • KD har gett upp förhoppningarna om att vara politiskt relevanta, och har därför enbart valt att släppa de religiösa konnotationerna, vilket gör att de numera kort och gott heter “Krisdemokraterna”.
  • Vänsterpartiet byter namn till OP: inte att förväxla med datorspelsbegreppet “overpowered”, eftersom V skyr makten som en hund skyr nyår. Nej, det står för “Oppositionspartiet”, eftersom man i sann hegeliansk, dialektisk anda insett att man till och med står i opposition mot sina egna idéer beroende på vem man frågar. (Kapitalism eller inte kapitalism – det är frågan, som Lenin sa i långkörarpjäsen “Kapitalet”)
  • M byter namn till AP: Ursprungliga indikationer antydde att detta skulle stå för “Arbetarpartiet”, men ny information gör gällande att det snarare står för “Anpassningspartiet”. Budskapet är tydligt: istället för att leverera vad väljarna vill ha inväntar man vad väljarna vill ha – ehuru inneboende motstridighet – och anpassar budskapet om vad man ämnar levererar därefter. Allt med brasklappen att man inte är främmande för retroaktiva omvärderingar om väljarkåren kräver det, i enlighet med den nyklubbade partiprincipen “Lex Asylum”.
Posted on

Känn din fiende – förståelse av klanvälden innebär förståelse av vårt samhälle

Karl Popper hade den yttersta respekt för Platons betydelse och filosofiska gärning, men det hindrade honom inte från att vara frätande kritisk mot filosofins nestor och de politiska implikationerna av hans filosofi. Det Popper vände sig mot var Platons vurm för det “ursprungliga”. Platons koncept om idévärlden gjorde gällande att allting som existerade och som vi kan föreställa oss börjar som idéer. När vi försöker omsätta en idé i praktiken eller “konkretisera” den så gör vi en sorts åverkan på idén som innebär att vi glider längre och och längre bort ifrån själva kärnan. Enligt Poppers kritiska tolkning hade Platon samma syn på det politiska samhället. Att utvecklas bort från det ursprungliga tillståndet – stamsamhället och dess puritanska enkelhet – innebar en regression mot ett onaturligt och “felaktigt” tillstånd för människan. Platon menade att vi skulle sträva mot det ursprungliga, det Popper kallar “a state of tribalism”. I Poppers ögon är Platon inget mindre än en apologet för det samhälle som åsidosätter individen till förmån för kollektivet – en människas identitet kan endast förstås om personen sätts i förhållande till sin grupp, och därur utvinner vederbörande även sitt människovärde. (Dessa kontroversiella tankar utvecklar Popper till fullo i “The Open Society and its Enemies”) Poppers fräna kritik av detta platonistiska tänkande som enligt honom föregick och sådde fröet till en sorts “rumsren” totalitarism av t.ex. nazistiskt eller kommunistiskt snitt baserade sig i huvudsak på att han drog de logiska konsekvenserna av Platons idéer till sin yttersta spets. Huruvida han feltolkar Platon eller ej låter jag här vara osagt, men jag kom osökt att tänka på det han skrivit när jag nyligen läste en bok som berörde samma ämne, men från ett annat perspektiv.
I den eminenta “Klanvälde: från stamsamhälle till rättsstat” åtar sig Mark S. Weiner, professor i juridik vid Rutgers University, att förklara klantänkandets historia och logik ur ett lika delar juridiskt, historiskt och politiskt perspektiv. Vari består skillnaden mellan en modern västerländsk rättsstat och klansamhället, vars samhällsordning varit historisk praxis?

Låt oss säga åsamkar en annan människa skada och blir skyldig att betala vederbörande skadestånd. Denna skyldighet är bunden till din person i juridisk mening. Varken din bror, far eller farfar förväntas eller kan enligt lagen åläggas att betala för det du har orsakat. Kan du inte betala går staten ofta in som garant, eller så får du betala av på annat vis (samhällstjänst i USA). Oavsett vilket utgår lagen ifrån att du ensam är ansvarig och ska ställas till svars för förseelsen. För oss en självklarhet, men historiskt och alltjämt i många nutida samhällen är detta undantaget. Principen har istället varit att klanen, stammen eller släkten är en enhet, som omfattar juridiska, politiska, sociala och släktband. Har medlem X5 ur klan X begått en oförrätt mot medlem Y9 från klanen Y är detta en uppgörelse som berör hela klanen – den är på inget sätt intern mellan de två direkt inblandade. Den orätt som har begåtts måste på något sätt kompenseras för att bevara den sociala harmonin mellan klanerna, och det på ett sätt som matchar det ursprungliga brottet. Den fredliga lösningen är en återbetalning: du kraschade in i min bil, jag får din brors oskadade bil. Skulle man överskrida denna proportionalitetsprincip – du kraschade in i min bil, jag sätter eld på ditt hus – riskerar vi en successiv upptrappning av våldet som är svår att få stopp på: blodsfejden.

Weiner påvisar pedagogiskt och med en oerhörd bredd i sina exempel hur dessa principer har styrt våra samhällen under större delen av den fast bosatta mänsklighetens historia, och hur de alltjämt är närvarande idag. Vill du förstå varför både Pakistan och Afghanistan tycktes drabbas av kognitiv dissonans när de skröt internt om hur de vägrade lämna ut Bin Ladin, men utåt sett beklagade sig över deras oförmåga att hitta honom? Det kan förklaras av Pashtunwali, den hederskodex som pashtuner (Afghanistans största folkgrupp) inrutar sina liv efter. Att ett land som erkänner statlig överhöghet framför blods- och stamband kräver samarbete av ett land där motsatsen råder leder ingen vart utan en intim förståelse av det specifika klantänkande som präglar pashtuner i allmänhet.
På liknande vis kan man bara förstå konflikten i Sydsudan – det nyutropade landet som gick från föredöme till fördömt – om man förstår den infekterade relationen mellan dinka- och nuer-stammen. Medlemmarna i respektive svär sin trohet till stammen, och inte till staten – så länge det förhåller sig på det viset kan den sydsudanesiska staten inte hoppas uppnå särskilt mycket, framför allt inte när den upplevs gynna en stam framför den andra. Det är ingen slump att Riek Machar och Salva Kiir, huvudaktörerna i striden om makten i Sydsudan, samlar sitt stöd hos respektive stam.
Föreställ dig själv – enligt exemplet tidigare – att du har blivit påkörd av en vårdslös bilist. Ni hamnar i en rättstvist, som du går segrande ur. Motparten blir skyldig att betala dig skadestånd med omedelbar verkan. Men fartdåren vägrar. Vad blir ditt nästa drag? Rimligtvis att du går till lämplig statlig instans för att få hjälp att genomdriva det domslut som ger dig laga rätt till ersättning. Men vad gör man i ett land med en svag stat och svaga juridiska institutioner, och ett polisväsende som på inget sätt har lyckats monopolisera våldet? Om man kan, så vänder man sig till sin släkt. Eller klan. Din antagonist ligger ett steg före: han “vågar vägra” endast för att han segervisst lutar sig mot sin egen klan. Och så riskerar fejdens maktbalanserande logik att påbörja sin våldsamma spiral ännu en gång.
Man kan vända sig mot klantänkande, men samtidigt tvingas man erkänna att situationen ovan varken är särskilt ologisk eller oförståelig i sin kontext. Om vi inte upplever att staten tillvaratar våra intressen – eller värre, gynnar någon annans otillbörligt mycket – är vi närmast förutbestämda att söka upp någon annan gemenskap vars makt vi väljer att erkänna. Denna slitning är svår att komma ifrån: under otroligt lång tid bodde vi i små samhällen där alla kände och visste var man hade varandra. Man var medlem av en grupp, och det värsta som kunde ske var exil eller ostracisering – att bli lämnad utanför. Ens privata identitet byggdes på en kollektiv grund. Men samhällena växte, människorna i dem blev fler och till slut kunde det inte styras enligt de familjära principerna ovan. För att binda samman folk behövde man något annat: enligt historikern Yuval Noah Harari blev lösningen att vi kom överens om giltigheten och rimligheten i ett antal myter som kunde binda oss samman: religionen, nationen, klanen, kulturen. Med hjälp av dessa kunde man övertyga folk att samexistera och sträva mot gemensamma mål, även om man inte kände varandra personligen.
Weiner ger Harari i mångt och mycket rätt, något han exemplifierar med islam. I Weiners tolkning – rakt på tvärs med många “anti-islamisters” syn på allt som ens tangerar religionen – var islam under lång tid det enda som kunde överskrida stam- och klangränserna i Mellanöstern och ena folk under ett banér. Muhammed var en erkänt skicklig medlare som fick klanerna att åsidosätta sina släktidentiteter för att bli en del av en större familj – umma, den islamiska församlingen. Samma funktion fyllde kristendomen på de brittiska öarna när de sju hedniska kungarikena ett efter vartannat konverterade och inordnade sig enligt en religions principer (det exakta förloppet går Weiner igenom i minutiös detalj – boken rekommenderas verkligen om ni vill få en närmare uppfattning om hur detta gick till).
Men vad skiljer då en stats förmåga att samla människor och få dem att leva i harmoni och med respekt för varandra mot en religions?
För det första är en stat av det snitt vi känner till – d.v.s. en liberal stat med förment oberoende institutioner – främst intresserat av att tillvarata och skydda individens intressen. När jag begär skadestånd är det för egen räkning, inte för klanens, och min motpart i rättssalen har endast sig själv att försvara. Följaktligen har jag endast mig själv och mitt välmående att beskydda, snarare än att värna en kollektiv identitet. Denna individuella tonvikt undergräver det hedersbegrepp som genomsyrar (och förpestar) allt klantänkande. Den enda heder som är i utsatt läge är min, i juridisk mening. Givetvis är heder alltjämt ett existerande fenomen, men du kan inte undgå att dömas för mord om du försvarar dig med att du enbart värnade din personliga heder. Som medlem av t.ex. en religiös församling identifierar jag mig som en del av en större helhet, vare sig jag kallar den ummaeller brödraskapet i klostret (släktskapsterminologin är ständigt närvarande!). Som sådan är jag endast en del av en större helhet: på engelska talar man om “the greater good”, som i sin tur “warrants sacrifices” (kräver offer). Det spelar ingen större roll om detta offer råkar vara någon som ingår i församlingen/klanen/släkten. Detta kan tyckas motsägelsefullt, men trots att klanen utgörs av människor är den ett eget väsen, på sitt sätt oberoende av de som befolkar den. Harari drar denna princip till sin spets i exemplet med bilmärket Peugeot: även om varenda person som arbetar på Peugeot skulle få sparken imorgon, och således lämna företaget helt utan fysiska anställda, så existerar alltjämt företaget, och bilden av den som både ett objekt och ett subjekt. Och när klanen – eller bilmärket – blir viktigare än människorna däri, så får vi situationer där hänsyn inte tas till individen: anställda kan sparkas, döttrar kan dödas, allt för att upprätthålla helheten.
För det andra består staten av institutioner som etablerats för att försäkra sina medborgare om att de rättigheter staten givit dem inte ska inskränkas. Vidare finns de ofta till för att balansera varandras inflytande. I USA tar detta sig uttryck i principen om maktdelning mellan president (exekutiv), kongress (lagstiftande) och högsta domstol (granskande). Syftet med institutionerna är att de ska agera bålverk mot partiska intressen som ofördelaktigt gynnar vissa grupper på bekostnad av andra. För Popper var institutionerna närmast heliga, och det som höll oss på avstånd från totalitarismens avgrund. När en stat blir sina institutioner – t.ex Sovjet – och det inte går att skilja det styrande partiets intressen från statens så har man börjat vandra utmed en farlig väg. För den som vill ha ett exempel i närtid kan man ta färjan till Polen, där PiS (Lag och Rättvisa) sakta men säkert börjat urholka hela statsapparaten och det juridiska systemets oberoende, med lydiga nickedockor från partiet som placeras på strategiskt viktiga poster. Samma väg försöker Ungern, anförda av megalomane Viktor Orban, att gå sedan flera år. Alla som är en del av partiet är en del av något större; partiets intressen är därmed viktigare än de enskilda medborgarnas; partiet blir följaktligen den främsta representanten för nationen och staten, och dess intressen är liktydiga med landets och folkets.
Enligt Weiner kan ett samhälle som det sovjetiska förstås som ett sorts klanprojekt i kategorin större, där släktband ersätts med band till partiapparaten. Och Harari anser att man får kisa bra välvilligt om man ska kunna göra åtskillnad på religion och politisk ideologi. Den sovjetiska kommunismen använde samma kognitiva och biologiska genvägar för att ena folk som islam gjorde 1300 år tidigare. Var sak har måhända sin tid, men var tid är samtidigt den förra slående lik.
När tilltron till det politiska systemet – och därmed dess institutioners förmåga att utföra sina uppdrag – sviktar, söker vi ganska snart andra alternativ. Jag underkastar mig hellre en ljusskygg sekts rigida krav i utbyte mot att få känna mig välkommen, än ser mig försakad av alla. Enligt många upplever den moderna västerländska människan en stark alienation när vi upplöser de traditionella sociala gemenskaperna, något staten inte på långa vägar kan hoppas ersätta. Detta illustrerar den problematik som västerlandet brottas med: hur uppnår man en balans mellan ett värnande av individen i juridisk och politisk mening, utan att inkräkta på vårt av allt att döma djupt rotade behov av att vara en del av något “större”? Människan är en social varelse, och ända sedan vi slog oss ner och började bruka jorden har vi tillbringat våra liv i samhällen av olika slag, där vi känt någon typ av gemenskap. För att staten ska kunna fylla det tomrum som uppstår när vi successivt fasar ut klanväldet så måste vi kunna lita på den fullt ut, samt få möjlighet att bevara de delar av vårt “klanarv” som kan skänka oss trygghet och stabilitet i vardagen. Utan nära band till familj, släkt och vänner, samt förmågan att vända oss till dem för stöd och hjälp blir vi lätt desillusionerade och ensamma. Inget ont utan att det för något gott med sig.
Således måste vi respektera, förstå och integrera åtminstone aspekter av klantänkandet i våra samhällen. Klantänkandet är ofrånkomligt eftersom det på sitt sätt blir en del av vår genetiska make-up, vilket torde förklara varför det alltjämt är så tilltalande och varför det är så svårt att sälja konceptet om en liberal demokrati direkt över disken. Det vi föreslår – och själva byggde upp under flera århundraden – är i mottagarens ögon ett upphävande och omintetgörande av de sociala och politiska strukturer som inte bara organiserat samhällen, utan även erbjudit dess medlemmar riktmärken för livet och ett uttalat syfte med tillvaron. Den liberala statens uppgift blir därmed att hela tiden uppmärksamma sina medborgare på sina fördelar: ett rättsväsende som dömer efter (förment) objektiva principer om rätt och fel, oberoende av social tillhörighet; ett erkännande av individens rätt att välja sin egen livsbana, oberoende av vad andra tycker; ett samhälle där den privata och offentliga sfären hålls åtskilda; en värld där människor får leva enligt devisen “frihet under ansvar”, och där detta ansvar är lika för alla människor.

Men om nu klantänkandets mentala spöke aldrig lämnar oss så är det befogat att fråga sig var dess plats i en globaliserad och alltmer homogeniserad framtid är?

Reid Hoffman, skaparen av Linkedin och en av teknologiyrans många amerikanska apostlar, blev tillfrågad av Weiner om hans åsikt i frågan om “ättens” fortlevnad som social och politisk institution. Hans svar: “I framtiden kommer alla att välja sin egen familj”. En avsiktlig överdrift, måhända, men han sätter fingret på en mycket intressant idé. Sociala medier innebär en utväg ur det uråldriga problemet med att vi, p.g.a. vårt djupt rotade behov av en tät social gemenskap, är hänvisade till vår omedelbara närhet, d.v.s. släkten och i förlängningen klanen. Med de nya digitala redskapen kan vi helt plötsligt etablera kontakt med vem som helst, var som helst, när som helst, och bygga upp grupper (på nätforum, t.ex) där vi omsätter klantänkandets principer i en eller flera digitala kontexter. I viss mån kan föräldrar redan se detta ske hos sina barn, som initierar vänskaper av stark och varaktig karaktär med datorspel som kontaktyta. Och talande nog har spelande ungdomar anammat ett bekant språkbruk för att beskriva det de gör i grupp i ett dator- eller tv-spel: man är medlem i en klan.
Källor:
Harari, Yuval Noah: “Sapiens: A Brief History of Humanity”
Pinker, Steven: “The Better Angels of Our Nature”
Popper, Karl: “The Open Society and its Enemies”

Weiner, Mark S.: “Klanvälde: Från stamsamhälle till rättsstat”