1984: USA och det ständiga kriget

Nedan följer ett försök till att visa att USA befinner sig i den typ av krig som beskrivs i 1984 och hur detta skedde.

Kapital är självförökande pengar. En hörnsten i kapitalismen är att en kapitalist investerar pengar i någonting som ska ge avkastning på sikt, en avkastning som i sin tur ska återinvesteras i en evig cykel av kapitalackumulation. Denna ackumulation sker på grunden av ökande produktivitet och tillväxt. Detta på grund av profitkvotens fallande tendens. I en etablerad sektor leder konkurrens till att profitkvoten närmar sig noll, och därför kan ökad profit bara tas ut genom finnandet av nya sektorer eller nya utvecklingar som kan exploateras för en tid. Därför är kapitalismen sådan att den söker eviga former av produktivitetstillväxt.

Försvinner investeringsmöjligheter så kan inte kapitalet flerfaldiga sig, vilket leder till kris, då kapital måste föröka sig konstant för att bekosta tidigare lån och investeringar. Därför är kapitalismen sådan att den söker eviga möjligheter till investering.

Det är därför som kapitalismen fungerar så väl i symbios med krig. Ett krig är som ett hål, vilket slukar investerat kapital utan att profitkvoten faller. Krigsmarknaden blir inte mättad på produktion, eftersom det kapital som införs genom vapen, ammunition och liknande de facto förstörs. Krig är ett idealt tillstånd för kapitalister just för att man inte behöver kämpa emot marknadsekonomins inneboende tendens till ett ekvilibrium som sedan forcerar profitkvoten mot noll.

“Problemet stod i att hålla industrins hjul igång utan att öka världens egentliga tillgångar. Varor måste produceras, men de fick inte fördelas. Och i praktiken var det enda sättet att uppnå detta att föra ständigt krig.
Krigets egentliga uppgift är förintelse, inte nödvändigtvis av människoliv, men av produkterna av människors arbete. Kriget är en metod att krossa i bitar eller blåsa ut i stratosfären eller sänka i havsdjupen sådant material som annars kunde brukas till att skapa alltför stort välstånd bland massorna och därmed, på lång sikt, en alltför hög intelligens och insikt.” (1984, s. 176)

“War empowers Washington. It centralizes. It provides a rationale for federal authorities to accumulate and exercise new powers. It makes government bigger and more intrusive. It lubricates the machinery of waste, fraud, and abuse that causes tens of billions of taxpayer dollars to vanish every year.”

Precis som köttindustrin behöver köttätare så behöver krigsindustrin krig. Krigsindustrin kan överleva i fredstid på så vis att upprustning kräver produktion, men inte på obegränsad tid, just för att inget investerat kapital förstörs. En stor krigsindustri är därför en viktig pådrivare till en krigspolitik, precis så som Eisenhower varnade för 1961.

“We have been compelled to create a permanent armaments industry of vast proportions. Added to this, three and a half million men and women are directly engaged in the defense establishment. […] [T]his conjunction of an immense military establishment and a large arms industry is new […]. The total influence — economic, political, even spiritual — is felt in every city, every Statehouse, every office of the Federal government. […] In the councils of government, we must guard against the acquisition of unwarranted influence […] by the military-industrial complex. We must never let the weight of this combination endanger our liberties or democratic processes.”

Om vi stannar i det amerikanska perspektivet en stund så ser vi att just det sistnämnda är något som inträffat de senaste två decennierna. Sedan 2001 lever amerikanerna under ett de facto undantagstillstånd genom lagar som Patriot Act. Dessa lagar har stöd från en stor grupp amerikaner, som, i Goldsteins ord genom Orwell, betraktar sig själva som upplysta och framstegsvänliga. Samma människor ger sitt stöd till CIA:s aktiva tortyrprogram och upprättande av rättsvidriga fängelsen utomlands, som till exempel Guantanamo. På Guantanamo sitter fångar som aldrig kommer få den behandling en rättsstat kräver. Barack Obama gick till val med löfte om att stänga fängelset, men har konstaterat att de som sitter där är för farliga för att släppas fria, men omöjliga att åtala. Undantagstillståndet är en så mäktig myt, för att tala med Harari, att det krävs mer än en valkampanj för att ens motverka det. Liberalen blev auktoritär.

“Men i fjärde årtiondet av 1900-talet hade alla huvudströmningar inom det politiska tänkandet redan blivit auktoritära. Det jordiska paradiset hade avförts ur diskussionen just i det ögonblick det blev möjligt att förverkliga. Alla nya politiska teorier, vad de än kallade sig, ledde nu tillbaka till hierarki och styrning. Och under den allmänna skärpning av åskådningar och atttyder som ägde rum omkring 1930, blev metoder som länge varit övergivna, i vissa fall i hundratals år – fängelse utan rättegång, krigsfångars slavarbete, offentliga avrättningar, tortyr för att tvinga fram bekännelser, bruket av gisslan och förflyttning av hela befolkningar – inte bara vanliga på nytt, utan tolererade och till och med försvarade av människor som betraktade sig själva som upplysta och framstegsvänliga.” (1984, s. 185)

Undantagstillståndet i USA uppkom genom två krafter: den externa attack som var 9/11, vilken inducerade det psykologiska tillstånd som är nödvändigt för krig – en instinktiv tillit till härskarna och ett underkastande av tillfälliga umbäranden; och det militär-industriella komplexet som sökte möjlighet att förstöra kapital i en postsovjetisk värld. Krigen i Afghanistan och framför allt i Irak blev följden. Dessa krig har varit politiska och humanitära katastrofer för USA, men de har varit komplexets bästa vän i historien. Efter femton år av permanent krigstillstånd har det amerikanska folket vant sig vid en tilltagande militarisering – det svar som makthavarna erbjuder på hotet utifrån.

There’s a constant drumbeat of discussion about how to keep ourselves “safe” from terrorism in a world in which freelance lunatics with an assault rifle or a truck can indeed kill startling numbers of people in suicidal acts. The problem is that, in this era, preserving our “safety” always turns out to involve yet more bombs and missiles dropped in distant lands, more troops and special operators sent into action, greater surveillance of ourselves and everyone else. In other words, we’re talking about everything that further militarizes American foreign policy, puts the national security state in command, and assures the continued demobilization of a scared and rattled citizenry, even as, elsewhere, it creates yet more uprooted souls, more children without childhoods, more refugees. Our leaders — and we, too — have grown accustomed to our particular version of eternal “wartime,” and to wars without end, wars guaranteed to go on and on as more parts of the planet plunge into Hell. 

“[…] på samma gång gör medvetandet om att befinna sig i krig, och därmed i fara, det till ett till synes naturligt, oundvikligt överlevnadsvillkor att all makt är överlämnad åt en liten härskarkast.” (1984, s. 177)

Krigen är nämligen del av det som George W. Bush kallade “The Global War on Terror”, proklamerat den 12 september 2001. Det är ett oändligt krig, ett krig som inte kan vinnas, därför att det saknar en fiende som kan besegras. Det är ett krig som är djupt kännetecknat av en annan sorts undantagstillstånd än det klassiska kriget. Där det klassiska kriget var en desperat och vanvettig kamp för vinst med alla medel, så är det amerikanska moderna kriget ett krig som förs för att föras, utan mål, utan strategi, utan möjlig väg till fred. De problem som det moderna kriget förment skulle bekämpa göds i själva verket av kriget, vilket leder till att mer vapen och bomber förs in på slagfälten till ljudet av krigsindustrins enorma vinster.

And I think often enough about our response to all this, the one we’ve practiced for the last 15 years — more bombs, more missiles, more drone strikes, more advisers, more special ops raids, more weapons deals and with it all not success or victory by any imaginable standard, but only the further destabilization of increasing regions of the planet, the further spread of terror movements, and the generation of yet more uprooted human beings, lost children, refugees — ever more, that is, of the terrorized and the terrorists.

“Vill man förstå arten av det pågående kriget […] måste man först och främst inse att det omöjligt kan avgöras.” (1984, s. 174)

Kriget mot terrorismen skapar en möjlighet till kontinuerlig kapitalförstörelse utan sociopsykologiska repressalier. Om befolkningen tvingats till annan kapitalförstörande aktivitet, som att bygga katedraler eller liknande, hade den inte varit i det psykologiska stadie som krävs för att inordna sig i ett hierarkiskt samhälle. Kriget har den psykologiska effekten att omforma medborgarnas psyke på detta vis att de accepterar hierarkin och dess baksidor. För den psykologiska vinsten med krig är det alltså avgörande att det inte tar slut, då själva krigstillståndet är det prerekvisit som vinstens fortgång lever på. För den ekonomiska vinsten med kriget är det också avgörandet att det är beständigt, eftersom ett vunnet krig inte tillåter mer förstörelse av kapital (om ändå en viss investeringsmöjliget, se Marshallplanen).

“Kriget fullgör sålunda inte bara den nödvändiga förstörelsen, utan åstadkommer den också på ett psykologiskt godtagbart sätt. I princip vore det ytterst enkelt att slösa bort världens överskottsarbete på att bygga tempel och pyramider, att gräva gropar och fylla igen dem, eller till och med tillverka stora mängder varor och bränna upp dem. Men detta skulle endast skapa en ekonomisk och inte en emotionell bas för ett hierarkiskt samhälle. […] Det spelar ingen roll om ett krig verkligen äger rum, och eftersom någon avgörande seger inte är möjlig spelar det heller ingen roll om kriget går bra eller dåligt. Allt som behövs är att krigstillstånd råder. ” (1984, s. 177)

 Att vinna ett krig medför också ett behov av att hantera den besegrade befolkningen. Generellt kan detta göras genom två metoder – utplåning eller assimilering. Att utplåna en befolkning är ogörligt på grund av humanitära konventioner, politiska konsekvenser och praktiska omständigheter. Att USA skulle utplånat den irakiska befolkningen 2003 är otänkbart. Men lika otänkbart är det att man skulle ha assimilerat irakierna. Att drygt 35 miljoner irakier – en tiondel ungefär av den amerikanska befolkningen – skulle kunna integreras i det amerikanska samhället på ett av hierarkin önskvärt sätt är otänkbart.

“Eurasien skulle till exempel med lätthet kunna erövra de brittiska öarna, som geografiskt hör till Europa […]. Men detta skulle kränka den kulturella integritetens princip, som på alla sidor efterföljs även om den aldrig formuleras. Om Oceanien skulle erövra de områden som en gång kallades Frankrike eller Tyskland vore det nödvändigt antingen att utplåna invånarna, en uppgift av stor rent fysisk svårighet, eller också assimilera en befolkning om cirka hundra miljoner människor […].” (1984, s. 179)

Därför fortgår kriget genom ockupation på obestämd tid. USA har inte avslutat några krig sedan 2001, bara inlett nya. Femton år senare är situationen i Afghanistan i det närmaste oförändrad jämfört med 2001. Irak är lika långt ifrån fred idag som för tio år sedan. I Yemen pågår en våldsspiral som efterhand rättfärdigar fler och fler amerikanska bomber. Insatserna på olika platser i Afrika ökar våldsamt under 2010-talet och står för en allt större utgift. Det är svårt att se hur denna spiral ska sluta, och det är just detta som är kriget mot terrorismens främsta karakteristika – det kommer inte ta slut, utan bli permanentat och normaliserat. Inga territoriella erövringar kommer att ske eller förhindras genom kriget mot terrorismen. Det är ett krig som motiverar ett permanentande av en hierarkisk samhällsstruktur “på hemmaplan”.

“Men även om [kriget] är verklighetsfrämmande är det inte meningslöst. Det förtär överskottet av konsumtionsvaror, och det medverkar till att bevara den speciella psykiska atmosfär som ett hierarkiskt samhälle behöver. Krig är, som vi får se, numera helt en inrikes angelägenhet. […] Kriget förs av varje härskargrupp mot sina undersåtar, och krigets mål är inte att utföra eller förhindra territoriella erövringar, utan att bevara samhällsstrukturen oskadd.” (1984, s. 181)

Genom att sakna definierbara segervillkor så skapar kriget mot terrorismen utmärkta karriärsbanor för militärer. Idag sållas inte generaler ut på grundval av att de kan avsluta krig så fort som möjligt med så stor del av uppsatta mål uppfyllda som möjligt; de sållas ut på grundval av att de kan spendera stora mängder skattepengar på otroligt intrikata operationer över hela världen; kort sagt på grund av att de tjänar det ständiga kriget och mekanismerna bakom väl. Så konditioneras hela militärmakten i USA långsamt till att glömma bort att krig en gång i tiden var tänkta att avslutas. Det krävs inte längre att militären gör sitt jobb effektivt – t.o.m. SOCOM (US Special Forces Operations Command) erkänner att den amerikanska militären är bra på att döda människor och förstöra länder, men inte på att vinna krig.

“Men då kriget bokstavligen blir kontinuerligt upphör det även att vara farligt. Då kriget är kontinuerligt finns det ingenting som kan kallas militär nödvändighet. […] Som vi sett utförs fortfarande en del forskning som kunde kallas vetenskaplig för militära ändamål, […] och dess oförmåga att visa upp resultat är inte viktig. Effektivitet erfordras inte längre, inte ens militärt. I Oceanien är ingenting effektivt utom tankepolisen.” (1984, s. 181)

Det enda som måste vara effektivt är den propaganda som krävs för att motivera krigsinsatsen. För att underlätta det uppdraget har man förändrat krigets operativa form under kriget mot terrorismen. När USA sätter in “boots on the ground” så måste makthavarna ta ansvar inför folket. Varje gång en amerikansk soldat dör i fält vänds opinionen lite närmare revolution mot tingens tillstånd. Förr hade man inget alternativ till att faktiskt låta soldater dö i krig, och därför var härskarna tvungna till att avsluta dem kvickt, på grund av ansvarsutkrävande från folket.

“Så länge krig gick att vinna eller förlora kunde ingen härskarklass vara totalt ansvarslös.” (1984, s. 181)

Idag har man genom drönarkriget och andra insatser för att sätta så mycket avstånd – geografiskt och kausalt – som möjligt mellan amerikanska medborgare och själva den förstörelse som utgör kärnan av det krig som förs. Idag sitter amerikanska soldater i hytter i Nevadaöknen dag ut och dag in. Det är deras halva av krigföringen. Den andra halvan består av skräckslagen bevakning av himlen, med för betraktaren plötsliga och godtyckliga bombnedslag. På så vis befästs även den mellanfolkliga hierarkin där USA intar sin härskarposition.

I stor utsträckning förs dagens relevanta krig med amerikanska vapen, då USA kontinuerligt stått för mellan en tredjedel och hälften av all vapenexport i världen de senaste 20 åren, med en peak på 70% 2011. Marillyn Hewson, chief executive på Lockheed Martin – ett av de större företagen inom den amerikanska krigsindustrin, uttalade 2015 att den utbredda oroligheten i Mellanöstern utgjorde en möjlighet för tillväxt.

 “Men i rent fysisk mening berör kriget rätt få människor, merendels utbildade specialister, och vållar relativt små förluster. […] I civilisationscentra betyder kriget föga mer än en ständig brist på konsumtionsvaror samt då och då en raketbombskrevad som medför något tjugotal döda. Kriget har i själva verket ändrat art.” (1984, s. 173-174)

Utöver att dehumanisera krigföringen genom att ha maskinella mellanlager mellan våldsverkare och våldsutövning så blir krigföringen av med sin etiska struktur. Den distans som skapas mellan de stridande parterna förfrämligar fienden och alienerar drönarpiloten från kriget. Genom detta förstärks och göds det ständiga kriget.

“Motpartens topologi står i specifik förbindelse med det andliga ställningstagandet gentemot motståndaren. Han framstår som min fiende (justus hostis), med precis lika många rättigheter som jag. Överlägsenheten i topologisk bemärkelse, alltså “ovanför-motståndaren-varat”, medför ett annat ställningstagande gentemot motståndaren. Förintelsemediets assymetri förleder den överlägsna parten till en helt annan syn på den underlägsne. Med detta i åtanke framlägger Carl Schmitt en mycket fascinerande tes i “Der Nomos der Erde”: “Den överlägsne tar sin vapenmässiga överlägsenhet som intäkt för sin justa causa (rättmätiga sak) och förklarar fienden en förbrytare, eftersom man inte längre förmår realisera begreppet justus hostis”.” (Byung-Chul Han)

Idag bedriver “den fria världens ledare” ett permanent krig mot snart sagt alla invånare på denna planet. USA strävar efter (och tror sig besitta) förmågan att militärt ingripa var som helst på jorden inom en timmes tidsram. Detta mål blir tydligt då man studerar den pandemiska spridningen av amerikanska militärbaser över världen. Det traditionellt stora hotet – det som kan skapa ett riktigt krig mot de förenta staterna – Ryssland kan neutraliseras innan ett enda kärnvapen kan avfyras som motreaktion. I en sådan situation har världen förvandlats till en enda polisstat, vilket blir ännu tydligare när man betänker den totala övervakningen som USA utsätter snart sagt alla människor för. I samarbete med amerikanska företag som redan är tätt knutna till DoD, CIA, NSA och amerikanska utrikesdepartementet – främst av alla Google – kan amerikanska intressen säkras genom extensiv manipulation och kontroll av det främsta informationsmediet av idag – Internet.

“En delorsak till detta var att ingen regering i förfluten tid hade resurser till att hålla medborgarna under ständig övervakning. Boktryckarkonsten gjorde det likväl lättare att manipulera allmänna opinioner, och film och radio, förde processen vidare. Med utvecklingen av televisionen och det tekniska framsteg som möjliggjorde både mottagning och sändning genom samma apparat blev privatlivet avskaffat. Varje medborgare, eller åtminstone varje medborgare som var värd att bevaka, kunde man nu hålla under polisens ögon och inom hörhåll för officiell propaganda tjugofyra timmar av dygnet, medan alla andra kommunikationskanaler var stängda. Möjligheten att genomföra inte bara total lydnad inför statens vilja utan även total likriktning av alla åsikter existerade nu för första gången.” (1984, s. 186)

Slutligen: USA befinner sig i det ständiga kriget som det karakteriseras i 1984 på grund av en historisk situation med två huvudfaktorer:

  1. Den externa chocken i och med, och den psykosociala effekten av, angreppen den elfte september 2001.
  2. Den fertila jorden i form av ett kraftigt utbyggt, välfinansierat och syfteslöst militär-industriellt komplex.

Leave a Reply

Your email address will not be published.