Det kan orsaka viss irritation bland ens medmänniskor idag att man inte har Facebook. Den förment sociala plattformen har snabbt blivit det självklara alternativet för den mesta kommunikation som inte sker öga mot öga och framför allt från en mun till en annan. Vissa av oss minns med fasa den tid då man skickade sms till varandra, sms som dessutom kostade pengar och därmed dränerade plånboken på våra surt förvärvade ören och kronor. Tack och lov är den tiden ett suddigt minnesfragment blott, om ens det. Den liknar snarare en skräckberättelse att dela med sig av på scoutläger för de lyckliga satar födda efter 1999 som aldrig behövt genomlida denna typ av sociala umbäranden (förutsatt att scouterna har täckning ute i skogen – vik hädan, hemska tanke!). Ty vår frälsare är här. Hans namn är Zuckerberg, och han bär med sig löftet om smidig kommunikation för alla på vår planet, via en digital plattform som är skräddarsydd för just dina behov, utan att du behöver göra mer än vara dig själv. Samtidigt kan alla dina vänner och bekanta få ta del av exakt samma tjänst, och ni kan hålla koll på varandra. Aldrig har så många besuttit så mycket information om så många och så mycket, från vardagens banaliteter till de stora politiska ödesfrågorna för vår tid. Och – försök sluta ert snart VR-försedda huvud runt det här – allt är gratis! Prisa mannen som gett personlighetslösa t-shirts ett förnöjt ansikte!
Det finns emellertid ett par problem. Dessa har kommit i dagen lite pö om pö, lite som temperaturhöjningen för den stackars metaforiska grodan. Följaktligen har vi gjort som nämnda groda och inte riktigt tagit notis om det. Visst har vi märkt att våra pigment börjar skifta lite i rött och att huden känns som en särdeles varm yllekofta, men det har väl sina naturliga förklaringar annorstädes, tänker vi. För jag menar, vad kan problemet vara? Kontakt med alla, överallt, närsomhelst, helt förbehållslöst. Om det finns ett Shangri-La för den digitala tidsåldern så spelar det ingen roll – vi har ju redan Facebook.
Så hur kan en person välja att ställa sig utanför detta? För er som tycker att det känns som en fisförnäm och högfärdig position att inta kan jag glädja er med att förklara att det i mitt fall förhöll sig just så. Men notera tempus: det förhöll sig så. Vår vurm för essentialistisk identitetspolitik till trots kan människor förändras över tid, till och med undertecknad.
I åttonde-nionde klass var det nämligen lätt att bestämma sig för att alla runtomkring en led av viss mental näringsbrist, och avfärda alla moderna flugor som opium åt det lättduperade folket. Jag var övertygad om att jag var lite finare, lite bättre för att jag inte hade Facebook. Givetvis vägrade jag erkänna att ingen i min klass begrät min frånvaro – tvärtom, de såg det nog närmast som en fristad från mina långrandiga och självgoda tirader (ni vet, lite som denna text. Typiskt “icke-Facebook-material”). För en ung person med icke förkastliga mängder hybris var detta visst vatten på ens förnöjsamma kvarn. Så jag fortsatte vägra Facebook, och varje gång det kom på tal kände jag hur jag befäste min intellektuella överlägsenhet över alla andra lite mer.
För er som desperat söker efter ett stycke som inleds med “TL:DR” så kommer något i den andan här: ung man vägrar Facebook som ett ställningstagande mot människor han inte fördrar, utan att inse att antipatin är högeligen ömsesidig. Ett principiellt ställningstagande blir snabbt permanent, och den unge mannen får för sig att han på något sätt vinner intellektuella (och gärna moraliska) pluspoäng bara i egenskap av att vara Facebook-vägrare. Tänk er det som en pacifist under andra världskriget som med en dåres envishet svävar i förvissningen att han ska bli vald till president trots att landet är en monarki med en premiärminister som högsta folkvalda post.
En dag börjar denne unge man att växa upp lite smått, och inser att principer faktiskt inte är ett ändamål i sig, utan att de gärna får underbyggas med någonting mer konkret. Till slut får han nys om en del saker med Facebook som tycks mindre bra, saker som sällan får se dagens ljus (eftersom det är för många kattbilder som blockerar solen). Det första man kan börja ifrågasätta är det här med “gratis”. Facebook bygger en stor del av sitt existensberättigande på att det är en gratistjänst. Inte nog med att den är smidig, väldesignad och lämpar sig för klämmiga smeknamn så som “fejjan” eller det mer esoteriska “FB”; den kostar ingenting. Vilket kap!
Eller? En sak som Facebook gärna vill få dig, mig och alla andra befintliga och potentiella användare att tro är att det är du som är kunden. Facebook existerar för att tjäna dig och dina behov. Och detta narrativ är så vansinnigt trevligt, värmande och betryggande att väldigt, väldigt få ens umgåtts med tanken på att granska det närmre. Vid en sådan granskning framgår det att vår digitala aspirant på kejsartronen inte bara är naken, utan även utrustad med en del skrapsår från lite skämmiga gatufajter som ägde rum på fyllan.
För hur i hela världen går Facebook runt? Ett börsnoterat bolag värt 360 miljarder dollar (2017-01-11) och med 12 691 anställda (2015), som skänker bort sig själv gratis. Vilket i sig är sant: Facebook, likt en allt annat än driftig prostituerad, erbjuder sig själv och sina funktioner utan att kräva någon typ av betalning från sina användare. Och detta är förvisso sant, men det är också bara ett mikroskopiskt tvärsnitt av hela bilden, som är svårare att skönmåla. För Facebook har ett gäng produkter som de säljer helt skamlöst till högstbjudande, och gärna flera gånger om: dig. Dina vänner. Din familj. Ja, kort sagt alla du känner som har eller har haft ett konto på sidan. Facebook är inte att betrakta som en korkad prostituerad, utan snarare en genial hallick. En hallick som (formuleringen är Mattias) lyckas med det sociopsykologiska tricket att få alla att arbeta gratis åt företaget. Framför allt lyckas de få sina “kunder” att producera likt aldrig förr, utan att ens behöva ta orden “lön” i mun. Facebook säljer nämligen din data.
Allting du gör på Facebook lämnar ett litet, litet minnesfragment: alla bilder du gillar, alla inlägg du kommenterar på, de timmar på dygnet du är inloggad, alla videos du tittar på, hur länge du tittar på videon, vilka sidor och grupper du sympatiserar med. Sakta men säkert skapar Facebook sig en bild av vem du är, och framför allt: vad du kan tänkas vara intresserad av. Denna information, som du har grävt fram likt en jordbrukare som slaviskt underkastar sig solens nycker, säljs sedan till företag. Dessa företag betalar sanslösa summor för möjligheten att skräddarsy sin reklam för just dig, så att du ska köpa deras produkter och därmed vara ett litet kugghjul i deras fanatiska vinstmaskineri. Trycket ökar när fler företag ger sig in i leken och betalar mer för bättre information, så Facebook gör det enda rimliga: vrider på några knappar på algoritmlådan. Samlar in ännu lite mer information, och sorterar den på ett överskådligt sätt så att fler företag kan börja vädra morgonluft i den digitala ekonomins gryning. Företagen sprätter upp kassasäcken vid fötterna på Facebook, som skrattar hela vägen till en astronomisk börsnotering (än mer imponerande givet det faktum att företaget endast producerar en tjänst som i sig är gratis). Samtidigt kan användarna, Facebooks obetalda arbetskraft, surfa vidare emedan reklamen som riktas mot oss blir så raffinerad att vi slutar kunna skilja den från genuint faktamaterial. Så suddas gränsen mellan konsumtionshets och informationsinhämtning ut, och vi applåderar förstrött fram tills något mer intressant dyker upp i flödet.
Facebook kapitaliserar på vårt behov av att hålla kontakten med varandra. Det slår mynt av det faktum att vi redan lever i en informationsmässigt överbelastad tidsålder, där vi får svårare och svårare att sålla i den flodvåg av data som vi översköljs med. Och ifall man drunknar ifrågasätter man som bekant inte vem som tar en i handen. Som en lösning på vårt predikament erbjuder Facebook en plattform där du kan kommunicera kort och koncist, enkelriktat eller med flera samtidigt, och dessutom med olika filter. Att människor som tycker Lill-Erik ska leda Rapport överhuvudtaget överlevde utan möjligheten att slå sina kloka huvuden ihop är nog världens åttonde underverk.
Men jag måste verkligen understryka en sak: Facebook är inte ensamt om att erbjuda dessa funktioner. Det gör det kanske på ett snyggare och smidigare sätt, men i grund och botten handlar det om synergieffekterna och ren och skär jävla lättja från människors sida. Vi använde ju redan Facebook, och sen anslöt sig fler kompisar, och sen köpte Facebook upp Instagram och Whatsapp (och 59 företag till) och vad fanns det egentligen då kvar och nej vet du vad det får räcka såhär för att –JÄVLAR HAR DU SETT SÅ KORKAD DEN HÄR AMERIKANEN PÅ EN FRÅGESPORT ÄR?
Facebook har förstått att några av de mest outtömliga resurser som finns är mänsklig bekvämlighet, lathet och förändringsaversion, och dessutom hittat ett sätt att tjäna pengar på detta (att man kanske med mer passion än någon annan blåser upp en reklambubbla av Gekkos nåde kan vi ju lämna därhän). Så Facebook fortsätter att sälja ut dig och allt de vet om dig, vilket förmodligen är mer än nästan någon annan.
Snälla, försök att fundera över implikationerna som detta för med sig. Ett enda företag, som vägrar avslöja hur dess algoritmer för att sortera information och bestämma vad som visas i ditt flöde, vet nästan allt om dig och arbetar stenhårt för att sälja den informationen till vem som helst som är villig att smälla upp den digitala motsvarigheten till en stilig portfölj med omärkta sedlar (pengar som egentligen bara är skulder som skjutits på framtiden). Ditt digitala jag på auktion, varje dag, året om. Och för dig som menar att det finns en skillnad på ditt digitala jag och ditt fysiska, så vill jag be dig försöka en grej: lev utan din smartphone i en vecka. För dig som vill spola fram till slutet direkt kan jag avslöja att det förmodligen leder till separationsångest, det tjugoförsta århundradets kanske vanligaste fantomsmärta. Vi är redan cyborger, och vi har bestämt oss för att kommunikation sköter vi genom en kanal, och en kanal endast. Ifall det var den snabbaste kanalen vore det förnuftigt, men här rör det sig snarare om en kanal med en massiv tunnel byggd runt sig så att vi inte ens anar att det finns alternativ.
Kanske räcker inte detta för att du ska ta dig en funderare. Kanske tycker du att det är ett acceptabelt pris att betala. Kanske bryr du dig inte alls, och menar att det inte påverkar dig (precis som det inte påverkar dig att en regering med drönare och världens mest sofistikerade militär kan spåra dig närsomhelst).
Ifall du tillhör någon av dessa kategorier så är det dags att beakta ytterligare en sak om Facebook. Likt alla företag strävar det efter att dominera sin marknad, och bli den främsta aktören. Facebooks marknad är dock lite annorlunda: den handlar inte om en vara, utan om ett fenomen. Det rör sig om mänsklig kommunikation. Där försöker man med imponerande frenesi bli en sorts hegemon, ensam herre på täppan, och alla uppstickarförsök möts med en plånbok som tycks bottenlös. Vän av nationalekonomiska baskurser kanske börjar ana vissa tendenser till ett monopol. Det är nämligen dithän Facebook strävar, men detta är en ny typ av monopol. Internet är nämligen inte bara en produkt: det är en verklighet, en existentiell spelplan för hela mänskligheten. I sin barndom var internet den första i sann mening globala byn, som lät människor ströva fritt och följa sina drömmar bäst de behagade. Visst är det fint, frihetligt och en massa andra floskler på “f”, men det är knappast en beskrivning på en vinstmaskin. Facebooks genidrag är att de insåg att internet är vår verklighet-i-verkligheten: det är en produkt som kan fånga in alla människor, och på ett troget sätt reproducera det mesta av de mänskliga kvalitéer som vanliga fysiska marknader inte tidigare kunnat greppa. Tänk vilken makt man skulle kunna få om man inte bara styrde över en del av internet, utan över internet i sin helhet? Totalmonopolet – att gå från att dominera marknaden till att bli synonym med den – börjar i doldom fila på sin existensförklaring, författad i google docs och tillgänglig för alla.
Så låt oss sammanfatta (om ni fortfarande är med här förtjänar ni en tapperhetsmedalj). Ett företag som lurar en att man är kund, medan det skamlöst prånglar ut allt den vet om en till alla som kan pressa fram ordet “KÖPES!!” genom all fradga. Samma företag som försöker ta över den arena som vi framlever allt större och viktigare delar av våra liv på. Som vill förmedla nyheter, utbilda egna journalister, hjälpa oss att beställa mat (hungern på data går hand i hand med hunger på pizza!), ge kreditupplysningar och agera bank. Listan fortsätter och växer exponentiellt. Vi accepterar detta tämligen reservationslöst. Framtiden tycks obönhörligen digital, och fotot med mest “likes” leder den villige, men släpar den ovillige, som Marcus Aurelius säkerligen hade sagt om han levt idag (och kunnat slita sig från all axiomatisk Twitter-visdom). Är detta helt enkelt ett utslag av vår tids fantastiska möjligheter?
Jag ser det som ett utslag av något annat. Facebook hjälper oss att slippa axla vårt medborgerliga och medmänskliga ansvar. Borta är dagarna då vänskap pockade på ett engagemang som innebar att sitta ner och skriva ett brev i en timme eller två, eller – Zuckerberg förbjude – gå bort och knacka på dörren oannonserad hos en god vän. Borta är dagarna då vårt umgänge var spretigt och inte alltid optimalt – med gruppfunktionen och privata chattar kan vi ju få precis det vi vill. Borta är dagarna då vi behövde stirra en person i ögonen och leverera tråkiga nyheter, eller vara obekvämt ärliga. Likt de docila människorna i Alduos Huxleys “Brave New World” har vi ställts inför valet mellan glädje och sanning, och vår vana trogen valt det mindre bekymmersamma alternativet.
Samtidigt har vi mage att klaga på den sådd vi nu skördar. Post-sanningens era är här, lås in era barn och säg till dem att lyssna på er och er endast (för andra människor är dumma, inskränkta, trångsynta, rasistiska sexister som vill göra om världen till en enda stor gyttjebrottningsarena). Ropen skalla: “Facebook, ta ert ansvar och förmedla endast snälla, sanna, fina nyheter åt alla”. Fritt översatt: låt oss slippa vårt medborgerliga ansvar att granska nyheterna själva. Vi uttrycker vår bestörtning över fenomenet med safe spaces på universitet i USA, utan att inse att det är den logiska konsekvensen av de ekokammare av trygga och igenkännbara åsikter som vi omger oss med i vår digitala vardag, likt en armé med gosedjur programmerade att säga “javisst” och svara på varje eventuell invändning med en kram som kväver den i sin linda.
Facebooks lockelse ligger i det faktum att den inte bara visar sig förstående inför det faktum att vi vill slippa allt det jobbiga som följer på att vara människa. Den erbjuder sig faktiskt att hjälpa oss på traven, och göra livet ännu lite lättare. Ibland vill man slippa ta ansvar, för ansvar är jobbigt, och till skillnad från andra människor så säger Facebook att vi har rätt. Ansvar blir som vilken vara som helst, som Facebook hjälper oss att avyttra tack vare synergieffekten som heter “Alla gör det, så varför inte jag också”?
Summa summarum: yta premieras framför djup, fylleinlägg blir vår tids “Krig och Fred” och frihet är i sanning slaveri.
Jag är övertygad om att Facebooks fördelar på inget sätt överväger dess nackdelar. Detta är något jag blivit alltmer förvissad om i takt med att jag har lärt mig mer om företaget. Ty den gamla devisen “ju mer jag läser, desto mindre inser jag att jag kan” har väl aldrig varit mer sann än när det handlar om just Facebook, ett företag som inte tillåter någon inblick i hur det styr våra liv. Och det skrämmer mig. Den individuella friheten vi säger oss värna är tydligen inte värd så mycket när det kommer någon som vill ta den ifrån oss inte med vapen och skrammel, utan snarare fagra löften om en verklighet som egentligen inte finns. Facebook blir den digitala demagogen mitt ibland oss, som med en hand föder oss och med den andra förblöder oss. I vårt upplysta tidevarv av digital höghastighet har vi blivit så fartblinda att vi inte ser att hotet mot vår frihet står mitt framför oss. Eller så har vi insett det, och helt sonika skitit i att ta hänsyn till det. För hur tungt väger egentligen ett vagt koncept som “individuell frihet” jämfört med möjligheten att beställa mat från soffan samtidigt som man “ghostar” förra helgens engångsligg och ser en c-kändis göra en sak härnäst som du garanterat aldrig kunnat ana.
Kanske hade detta varit okej om det funnits någon typ av valfrihet inblandat. Om det var möjligt för användarna att ta ställning till det, bocka i en ruta för “ja, jag accepterar att ni säljer min data och min teknologiska själ” eller “nej, det här med personlig integritet är typ fett”. Men det finns det inte, och det kommer det aldrig att finnas, för du är värd så mycket mer som dataproducent än om du bara hade betalat en månatlig prenumerationskostnad för att hålla koll på vad dina vänner gör. Och pöbeln får inte ana att det finns ett alternativ, som riskerar undergräva vår snitsiga affärsmodell. Konsumenten har här ingen makt; hen nekas till och med möjligheten att vara konsument.
Vissa människor fattar fel beslut av fel anledningar. Många fattar rätt beslut av rätt anledningar. I det skoningslösa skenet av eftertankens kranka blekhet kan vi konstatera att jag valde att vägra Facebook av inledningsvis helt fel anledningar. Sent ska syndaren dock vakna, och börja armera sina principer med faktiska argument. De har presenterats ovanför, i en högst personlig ton som inte sällan är raljant i överkant, något som inte bör påverka ens utvärdering av argumentens kvalitet. För även en blind höna kan ibland hitta ett korn, som bekant. Frågan är vad det kornet är värt jämte en pyramid av socker. Svaret på det överlåter jag med darrande händer, och en dåres naiva förhoppningar, till er, kära läsare.