De tre sorternas pirat

Satt idag och läste igenom Liberalernas kommunikationsstrategi inför valet 2018. Några saker var intressanta, men framför allt fångades mitt intresse av deras karakterisering av sina väljare som tre stereotyper: “den trogna tänkaren”, “den målmedvetna medborgaren”, och “den självständiga tänkaren”. Utöver de tråkiga namnen så kändes det som en nyttig tankeverksamhet att sysselsätta sig med, både som personlig reflektion och som partiverksamhet.

Så därför tänkte jag försöka mig på att göra samma analys av Piratpartiets väljare/sympatisörer. Jag lånar (kanske lite krystat, men åtminstone blir namnet mer spännande än Ls) namnen på mina från det isländska Piratpartiets de facto ansikte utåt, Birgitta Jonsdottir. När hon intervjuades om hur det varit att träffa Lawrence Lessig och Edward Snowden i Moskva förra året så sade hon att det var ett möte mellan “The academic, the poet and the geek”. Jag har nedan beskrivit de tre sorternas pirat jag identifierat. Vilken bakgrund har de? Vilka frågor prioriterar de? Vad vill de göra? Jag har också bifogat en pirat jag associerade till när jag skrev texten.

Akademikern

Akademikern kommer från en teoretisk bakgrund och är därför mindre intresserad av exakt hur problem ska lösas eller vilken sakpolitik som ska implementeras. Denna pirat ser man inte ofta på partiets vår- och höstmöten, utan den vistas hellre på sin blogg eller i kommentarsfält där den kan analysera samtidens händelser. Akademikern diskuterar principerna bakom piratideologin år ut och år in och tycker det är viktigt att definiera denna tydligt.

Påfallande ofta har Akademikern också just en akademisk bakgrund, men det är definitivt inget krav.

Akademikern tenderar att driva frågan om upphovsrättsreform ur ett brett perspektiv, gärna med en långtgående tanke om totalt avskaffande av denna. Den kompletterar detta med att fundera på andra områden där de anser att Internet och informationsåldern innebär ett paradigmskifte inom samhälle och politik. Detta är nämligen Akademikern övertygad om – Internet har orsakat djupgående förändringar.

Prioriterad fråga: Upphovsrättsreform
Typisk Akademiker: Rasmus Fleischer (Ja, jag väljer att kalla Fleischer för pirat även om han vad jag vet aldrig anslutit sig till Piratpartiet. För den som inte kan acceptera detta är Henrik Brändén ett bra exempel.)

Poeten

Poeten kommer från en kulturell eller aktivistisk bakgrund och är mest intresserad av att “leva” politiken. Poeten finns i första ledet på alla partiets demonstrationer och i sociala medier. Den vurmar för jämlikhet och mänskliga rättigheter och prioriterar också dessa frågor.

Poeten är påfallande ofta en person som har en bakgrund inom kulturella verksamheter, oavsett om denna varit professionell eller hobbyartad.

Poeten är ibland en person som förargas av hur kulturdelning plötsligt nästan blivit likställt med terrorism. Poeten vill leva i ett samhälle där alla skapar och delar med sig av kultur till varandra.

Prioriterad fråga: Jämlikhet och mänskliga rättigheter
Typisk Poet: Anton Nordenfur

Nörden

Nörden tycker att Piratpartiet är det enda partiet som “förstår” Internet och att friheten på Internet behöver bevaras. Nörden är ofta fanatisk motståndare mot övervakning och driver integritetsfrågorna hårdast. Nörden vill leva sitt eget liv, fri från staten och andras inblandning. Påfallande ofta blandas den  viljan med ett uns av politikerförakt.

Nörden har nästan alltid sin bakgrund inom IT-industrier.

Nörden kämpar aktivt för frågor som nätneutralitet. Den tycker nästan alltid att partiet ska “hålla sig till sina kärnfrågor” och att breddningen var ett misstag.

Prioriterad fråga: Integritet
Typisk Nörd: Rick Falkvinge



Själv skulle jag stoppa in mig själv i Akademikern-facket, så beskrivningen av det är säkert lite mer positiv medans beskrivningen av de andra är lite mer parodisk. Nu var inte detta en särskilt seriös indelning, men jag tror att det finns ett uns av sanning i den, och jag tror att en av Piratpartiets utmaningar inför kommande val 2018/2019 är att kunna tilltala alla tre grupperna mer än något annat parti, samtidigt som man får dem att kunna komma överens och inte stöta bort varandra.

Pengar, fördelning och fasövergångar

I denna essä gör jag ett försök att samföra teorier inom medieforskning med fasövergångarnas matematik och pengars ontologi. Den huvudsakliga inspirationen kom från Rasmus Fleischers essä Kan pengar fördelas?, publicerad i tidskriften Glänta och tillgänglig på hans hemsida. Målet är att klargöra hur pengars medialitet hänger ihop med kommodifierings- och alieneringsprocessen under moderniteten; samt hur förståelse av pengar som medium visar hur socialismen förutsätter kapitalismen och hjälper oss historicera pengar som koncept.

Fasövergångar

 

En fasövergång är den process varigenom ett objekt går från ett tillstånd till ett annat. Många fenomen i naturen som består i att någonting förändras är fasövergångar; till exempel så är övergången från is till flytande vatten en sådan. Fasövergångar följer i allmänhet en så kallad S-kurva, vars första halva är exponentiellt tilltagande och vars andra halva är logaritmiskt ökande. Det vill säga, först sker övergången långsamt, sedan snabbt och sedan långsamt igen.

Fasövergångar är dock inte bara rent fysiska fenomen, utan kan också vara ett verktyg i förståelsen av sociala och kulturella förändringar, till exempel spridningen av revolutionära tendenser eller paradigmskiften inom vetenskapen.

“This curve, which looks like an elongated S, is variously known as the logistic, sigmoid, or S curve. […] At first the output increases slowly with the input, so slowly it seems constant. Then it starts to change faster, then very fast, then slower and slower until it becomes almost constant again. […] The S curve is the shape of phase transitions of all kinds: the probability of an electron flipping its spin as a function of the applied field, the magnetization of iron, the writing of a bit of memory to a hard disk, an ion channel opening in a cell, ice melting, water evaporating, the inflationary expansion of the early universe, punctuated equilibria in evolution, paradigm shifts in science, the spread of new technologies, white flight from multiethnic neighborhoods, rumors, epidemics, revolutions, the fall of empires, and much more.” (The Master Algorithm, s. 105)

Vad som sker i en fasövergång är (oftast) att samlingar av komplexa system genomgår kvalitativa förändringar till följd av kvantitativa diton. Mikrokomponenterna i det komplexa systemet påverkas av någonting, vilket skapar en interaktion mellan dem. I takt med att fler av dem förändras ökas den totala mängden interaktion i systemet, vilket orsakar den exponentiella kurvan i förskjutningen. När de flesta element i systemet påverkats sjunker hastigheten naturligt.
På grund av denna förändring hos mikro-objekt så sker en kvalitativ förändring i det komplexa objektet de utgör; en ny egenskap kan sägas vara “emergent” från den underliggande förändringsprocessen (jfr teorin om att medvetande är ett emergent fenomen som uppstår vid komplex interaktion mellan neuroner).

“Fundamentally it demonstrates that the aggregation dynamics of complex systems are often non-linear and amenable to formal mathematical modeling. As a critical variable changes a qualitatively new macro-property “emerges” from the ensemble of micro-components from which it is composed. This approach is consistent with the generativity view — the new property is generated by the interactions of the micro-components during an interval of change in critical variables. But it also maintains that systems undergoing phase transitions can be studied using a mathematical framework that abstracts from the physical properties of those micro-components. ” 

I första stadiet har systemet en egenskap (orange). I det andra stadiet har några komponenter ändrat egenskap från rödbrun till blå. I det tredje stadiet har nästan alla komponenter blivit blå och därför har systemet ändrats från orange till lila.

Den kvalitativa förändringen från ett samhälle dominerat av lokalsamhällets och familjens normerande kultur till ett dominerat av statens normer och marknadens logik kan sålunda förstås som en fasövergång initierad av mikrokomponenterna människors val att lämna sin födelseort för att bosätta sig i den alienerande staden; i sig en del av en annan fasövergång, nämligen urbaniseringen.

“In rushing from the countryside to town, citizens brought themselves closer not only to the effects of urban growth but also to the workings of both industrial capitalism and the nationstate” (The making of urban Europe, s. 250)


Pengar

 
Det finns en etablerad berättelse om pengarnas uppkomst. Den säger att det fanns en bytesekonomi och när denna uppnådde en viss mängd interaktion mellan tillräckligt specialiserade agenter, så skedde en fasövergång till en monetär ekonomi. I denna fyller pengar rollen som allmän varuekvivalent. I Sapiens redogör Harari för denna teori på detta målande vis.

“För att förstå byteshandelns begränsningar tänker vi oss att du äger en äppelodling uppe bland kullarna som ger de krispigaste och sötaste äpplena i hela regionen. Du har arbetat så hårt i din äppelodling att dina skor slitits ut. Du spänner åsnan för kärran och styr mot marknadsstaden nere vid floden. Din granne har berättat för dig att en skomakare på torgets södra sida gjorde ett par rejäla kängor åt honom som höll i fem säsonger. Du hittar skomakaren och erbjuder dig att byta några av dina äpplen mot de skor du behöver.
Skomakaren tvekar. Hur mycket äpplen skulle han begära i betalning? Han möter dagligen mängder av kunder , av vilka några kommer med säckar med äpplen och andra med vete, getter eller kläde – allt av varierande kvalitet. Ytterligare andra erbjuder sin sakkunskap i att skriva petitioner till kungen eller bota ryggskott. Förra gången skomakaren bytte skor mot äpplen var för tre månader sedan, och då begärde han tre säckar. Eller var det fyra? Men när han tänker närmare efter var det sura daläpplen, inte prima bergsäpplen. Å andra sidan fick han förra gången äpplena i utbyte mot små kvinnoskor. Den här karln vill ha kängor i herrstorlek. För övrigt har en sjukdom under de senaste veckorna decimerat hjordarna i stadens omgivningar och det är ont om skinn. Garvarna har börjat begära dubbelt så många färdiga skor i utbyte mot samma mängd läder. Borde inte det tas med i beräkningen?
I en bytesekonomi måste skomakaren och äppelodlaren varje morgon lära sig de relativa bytesförhållandena mellan mängder av varor. Om 100 olika varor handlas på marknaden måste köpare och säljare hålla reda på 4950 olika byteskurser. Hur skulle det gå till?
[…]
[D]et stora flertalet samhällen fann ett lättare sätt att förbinda ett stort antal specialister med varandra: pengar.” (Sapiens, s. 174-175)

Harari redogör med tydlighet för det element som skulle vara den kausala kraften som satte historien i rörelse mot en monetär värld: komplexitet. Denna berättelse kritiseras av Fleischer, som pekar på historiker som Robert Kurz och Jacques Le Goff. Enligt Fleischers kritik fanns inte konceptet pengar under det vi brukar kalla medeltiden. Däremot fanns det mynt, vilka fyllde en mängd olika funktioner – däribland varuekvivalent – men ingen ren penningform. Fleischer pekar ut hur pengar uppstod först som bokföringsmetod för skulder; pengarna uppstod alltså som en materialisering av en abstraktion först; och hur statens behov av skatteupptag drev fram monetariseringen. Han anklagar (indirekt) Harari och andra som beskriver ekonomihistoria för presentism.

“Än i våra dagar fortsätter nationalekonomerna att tradera samma fabel om hur pengarna uppstod underifrån, som en simpel förenkling av en redan befintlig marknadsekonomi. Det tas för givet att de byteshandlande människorna tänkte i termer av allmän ekvivalens mellan varor redan innan denna tanke materialiserades i form av mynt. Enligt fabeln insåg människorna spontant att de behövde en smörjolja för marknaden. Utan att staten egentligen spelade någon roll kom människorna gemensamt överens om att låta en viss vara tjäna som betalningsmedel för alla andra varor. Det behöver knappast påpekas att den nationalekonomiska fabeln saknar stöd av antropologisk och historisk forskning.”  

Fleischer påpekar i Kan pengar fördelas? att varubyte i hög utsträckning skedde inom ramarna för annat än marknader; som gåvobyten, plikter gentemot överhet; eller offergåvor. Här går tankarna till Hararis eget resonemang i Sapiens; i bokens artonde kapitel redogör han för hur stat och marknad ersatte familj och lokalsamhälle som människans normerande kontext. Detta avspeglas rimligen i pengarnas historia, som ett socialt konstruerat objekt. (Sapiens, s. 346-349)

Pengarnas betydelsemångfald kan i själva verket vara ett skydd mot den allmäna ekvivalensen, enligt Fleischer. Genom sin mångfald hindrar penningmediet marknaden från att breda ut sig till områden den inte är välkommen, till exempel familjen. I det samhälle som Harari betecknar som beroende av lokalsamhället och kärnfamiljen användes troligen pengar som en varuekvivalent, men bara vid tillfälliga besök på stormarknader. Pengar som allmän ekvivalent gjorde sitt inträde i familjelivet (och andra platser) genom skulder. När en familjemedlem inte uppfyllde sina plikter kunde familjen etablera att den hade en skuld att betala av. Skulder behöver bokföras och i bokföringens värld är abstraktionen till en ekvivalent mellan den uteblivna plikthandlingen och den krävda återbetalningen nödvändig (särskilt i situationer då ränta förväntas tillkomma). På detta vis samspelar pengarnas ontologi med den historiska rörelsen som Harari betecknar.

Om man då lämnar historien därhän, så ter det sig ändå rimligt att i dagens situation hävda att pengar är en allmän varuekvivalens, även om det är en ofullständig sådan. Fleischer definierar tre funktioner hos pengar:

  • Pengar kan bevara värde genom att sparas;
  • Pengar kan överföra värde genom att betalas med;
  • Pengar kan räkna värde genom bokföring.

Den andra punkten i listan är innebörden av att pengar är en varuekvivalent. Den har samma innebörd som det ena kravet Mervyn King ställer på att något ska vara pengar, nämligen att det måste accepteras som betalningsmedel av de personer man vill handla hos. Kings kriterier inkluderar inte Fleischers tredje punkt, men tar däremot upp den första punkten genom att kräva att något som är pengar måste ha ett förutsägbart värde för framtida transaktioner. (The End of Alchemy, s. 53)

I Kapitalet försöker Karl Marx visa att pengar är ett medium för tid. Detta genom att arbete situerat i tid förläggs i en vara som ämnas säljas för pengar på en marknad. De pengar som vid den planerade transaktionen erhålls representerar på detta vis den arbetstid som är förlagd till den sålda varan. Klart är att pengar och tid är tätt förbundna på detta vis och ovanstående vis.

“Någonting liknande händer i Kapitalet när Karl Marx tar sig för att påvisa hur pengar tjänar som medium för tid – men inte vilken tid som helst, utan en särskild form av abstrakt tid. Det rör sig om den “samhälleligt nödvändiga arbetstiden”, den tid som ofrånkomligen abstraheras fram i produktionen av varor eftersom varor är ämnade att säljas på en marknad i utbyte mot pengar.”

Pengar har alltså en speciell roll i en kapitalistisk ekonomi. Ja, det går inte att föreställa sig en kapitalistisk ekonomi utan att den också är monetär. Pengar gör så att arbete idag blir till generell köpkraft imorgon, i övermorgon, eller i en avlägsen framtid. Detta är enligt King pengarnas roll i ekonomin, och hans hat för inflation blir därmed fullt förståeligt. (The End of Alchemy, s. 155) Att hushålla med tid har alltid varit en dygd, men i övergången till ett monetärt samhälle så blir även tiden direkt kopplad till pengar. Därför blir det, som Weber skriver, syndigt att inte ta tillvara på sin tid genom att arbeta ihop pengar.

“Att förslösa tid är alltså den första och i princip värsta av alla synder. […] Det heter ännu inte som hos Franklin, att tid är pengar, men den satsen är i viss mån giltig i andlig mening: tiden är oändligt värdefull, eftersom varje förlorad timme också är förlorad för arbetet för Guds ära.” (Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, s. 74)

Den roll pengar spelar är beroende av tillit. Det är bara genom att materialisera tillit som pengar kan fungera som förmedlare av köpkraft över tid; pengarna blir här en materialisering av det abstrakta. (The End of Alchemy, s. 82)

“Pengar är med andra ord inte en materiell realitet, utan en psykologisk konstruktion. De fungerar genom att omvandla materia till medvetande. Men hur kan de lyckas med det? […]
Människor är villiga att göra sådant när de litar på sina kollektiva fantasifoster. Tillit är det råmaterial som alla typer av pengar är präglade av. […] Pengar är alltså ett system av ömsesidig tillit, och inte vilket sådant system som helst: Pengar är det mest universella och effektiva systemet för ömsesidig tillit som någonsin skapats” (Sapiens, s. 178)

 

Pengar som medium

Pengar är alltså ett medium. Som vi sett ovan är det ett medium för tid, tillit, köpkraft, arbete, med mera. Att fånga vad för medium pengar är, är ganska svårt. Men här ska jag göra ett försök att ringa in pengarnas mediala ontologi något.

Ett medium är en form av kommunikation. Genom mediet pengar så kommuniceras något – en värdeabstraktion, till exempel. Därmed är det relevant att studera James Careys två modeller för att studera kommunikation: överförandet och ritualen. (Communication as Culture, s. 13-15)

Om man studera kommunikation som ett överförande, så ses kommunikation som en process som skapar kontroll över avstånd och människor genom att överföra och flerfaldiga meddelanden genom tid och rum. Att pengar är en överförande kommunikation inses snabbt. Genom att vara en lagringsform för värde kan pengar skapa handel över avstånd, det möjliggör korta transaktionskedjor som spänner jordklotet. Pengarna möjliggör kontroll av människor på grund av kapitalismens process, varigenom människor har alienerats från sitt arbete. När människan inte längre skördar frukterna av sitt eget arbete, utan andras, så behövs en mediering av värde dem emellan och denna roll fylls av pengar. Få skulle idag säga emot att “money makes the world go round”.

Den ritualistiska synen på kommunikation betonar istället att kommunikation är vad som upprätthåller ett samhälle (eng society) genom att möjliggöra delandet av representationer av trosföreställningar. Detta är ett synsätt som knyter tätt an till Hararis mytbegrepp. Genom att kommunicera idéer bygger vi de gemensamma myter som möjliggör ett samliv i grupper större än 150 personer. Dessa myter medierar i någon mening våra liv, eftersom vi lever våra liv gentemot varandra i termer av dessa myter. Som John Thompson formulerar det:

“Genom att gripa tag i budskapen och rutinmässigt införliva dem med våra liv gör vi oss underförstått en föreställning om oss själva, formar och omformar ständigt våra färdigheter och kunskapsförråd, prövar våra känslor och smaker och vidgar våra erfarenhetshorisonter.” (Medierna och Moderniteten, s. 60)

Genom det rituella bruket av pengar initieras en fasövergång från en icke-monetär till en monetär ekonomi, genom att pengarnas myt stärks i vår kultur.

Pengar är alltså ett kommunikationsmedium. Som sådant har det en “oreducerbar symbolisk dimension”. Denna dimension består i att det “producerar, lagrar och sprider material som är meningsfullt”. När Fleischer konstaterar att pengar som medium förmedlar någonting är detta alltså inte tillräckligt precist; pengar förmedlar någonting meningsfullt. (Medierna och Moderniteten, s. 20)

I den essä som ligger till bakgrund för denna text påpekar Fleischer att pengar har medierat olika innehåll genom tiden. Ett mynt på 1200-talet och på 1700-talet bestod av samma material, men abstraktionen som var materialiserad var inte densamma. På 1200-talet innehöll abstraktionen kanske till exempel element av gudsoffer, medans den på 1700-talet kanske innehöll större delar skattefixering. Idag har skuld tagit an en allt större del av abstraktionen pengar, särskilt genom finansialiseringsprocessen de senaste decennierna.

Men pengars form påverkar också dess abstrakta innehåll, precis som medieteoretiker många gånger påpekat: form och innehåll är oskiljbara. Pengar tar många former och vilken form det tar påverkar också hur dess abstraktion är. Fastigheter ses ofta som en sorts pengar, till exempel när man mäter rikedom på det sätt Oxfam gör. Men fastigheter är inte likvida och kan inte användas som en varuekvivalent, även om de fungerar som en lagring av värde. Cigaretter, vilka ofta fungerat som en alternativ valuta i t.ex. krig och fängelser, fungerar dåligt som lagring av värde eller bokföringsmetod, men de är en utmärkt varuekvivalent. Bankfodringar är goda betalningsmedel och ännu bättre bokföringsmedel, men de är inte en säker form av sparande (banken kan gå i konkurs!). Om alla pengar vore kontanter så hade omfördelning varit en mer trivial process, men när det nu är som idag och nästan alla pengar har formen av tillgångar eller fodringar, så är omfördelning ytterst komplext. Detta resonemang kommer jag återkomma till senare.

Pengar och trovärdighet

 

Alla medier är beroende av trovärdighet, så ock pengar. Fördelningspolitik anstränger pengarnas trovärdighet eftersom det de ska mediera (bl.a. värde över tid) hotas. Detta är slutsatsen i Fleischers essä. I detta stycke tänker jag gå igenom vad som händer när pengarnas medialitet trubbas.

Detta stycke utgår alltså från den socialistiska visionen om att omfördela de pengar som finns i samhället. Denna populistiska idé blir varm i kläderna åtminstone en gång om året i Sverige, nämligen när Oxfam släpper sin ojämlikhetsrapport i samband med World Economic Forum. Det första problemet denna föreställning stöter på är att definiera vad som ska omfördelas. Pengar är ju inte ett simpelt objekt, vilket vi märkt tidigare i denna text. Den större delen av det som klumpas ihop under begreppet pengar idag är sådant som Marx kallade “fiktivt kapital”; det är bokförda belopp som skapats i samband med bokföringen. Som exempel kan nämnas anspråk på framtida inkomster (t.ex. skulder och aktier). Eftersom dessa är spekulativa och inte fixerade så kommer deras värde att förändras av hanteringen av dem. Pengar är ett andra ordningens komplext system – att förutsäga och analysera systemet påverkar det.

Om dessa tillgångar skulle tvångsmässigt försäljas så skulle deras värde förändras, vilket undergrävt köpkraften i valutan, vilket alltså tagit “värde” från varje ägare av valutaenheter, på samma sätt som inflation. Detta eftersom allt pengaägande i grunden är spekulativt; dina bankfodringar eller kontanter är ju denominerade i en valuta (t.ex. kronor) och inte i någon form av objektiva pengar. Eftersom växelkurserna mellan valutor är utsatta för förändringspotential så är varje ägande av valuta spekulativt till sin natur. Det är detta “lager” mellan absoluta och relativa kvantiteter av pengar som gör att pengar är illa lämpat för omfördelning. Allt enligt Fleischer.

Detta är ännu en anledning till att koncepten pengar och tillit är så tätt sammanbundna. Denna tillit står i allmänhet till den som ger ut pengar (eller rättare sagt valutor), nämligen i förlängningen stater i dagens läge. När förtroendet för staten i allmänhet eller dess ekonomiska politik i synnerhet vacklar, då vacklar också valutan, och som medie blir det trögare. Mindre kommunikation förmedlas genom mediet; likt hur mindre värme leds genom trä än järn.

“Trust is fundamental to the acceptability, and so the value, of money. But it is trust not in God but in the issuer of money, usually governments, that determines its value.” (The End of Alchemy, s. 67)

En rättvisare omfördelningspolitik hade alltså urgröpt kronans köpkraft. Företag hade flyttat ut ur Sverige, aktiekurser skulle falla och räntor stiga. Följden hade blivit arbetslöshet, sänkta tillgångar och i längden antagligen inflation. Man kan ta resonemanget ett steg längre och fundera på vilken ränta svenska staten hade behövt betala på sina lån och vad som hänt med vårt pensionssystem, som är denominerat i kronor.

“Finansmarknaderna har alltså en förmåga att undergräva en omfördelningspolitik. När så sker gillar vänstern att frammana bilden av en stat som är under attack av “borgarklassen” eller av “spekulanter”, som om pengarna i sig var en helt oskyldig sak, som om problemet kunde reduceras till pengarnas innehavare. Men pengar är inget neutralt medium. “

Vad som kan ske illustreras tydligt med växelkursen mellan renminbi och bitcoin, ett uttryck för kinesers försök att fly den kinesiska valutan på grund av hotande bubbelsprickor och statens efterföljande ekonomiska insatser. Ifall renminbi befinner sig i fasövergången från pengar till icke-pengar, så är den fortfarande i den långsamma initialfasen, men potentialen för exponentiell utveckling finns där.

För att förstå hur pengamediet undergrävs och fasövergången till icke-pengar ser ut är det hjälpligt att jämföra med den senaste tidens debatt kring så kallade “fake news”. Vi betraktar nu internet som medium för informationsförmedling om omvärlden. Utbredningen av hemsidor dedikerade till propaganda och falska nyheter skapar misstro mot vad människor läser på nätet. Långsamt skapas fler dubiösa hemsidor (t.ex. Avpixlat) och fortlöpande så undergrävs förtroendet för all informationsförmedling (se den utbredda misstron för s.k. MSM). Dessutom börjar människor märka hur många Twitter-användare som är bottar eller betalda användare; på reddit blir människor paranoida och ser CTR-köpta människor överallt. Plötsligt så börjar ämnet diskuteras på en meta-nivå med stor frekvens (kopplat till valet av Trump till president), och i och med denna förändring så börjar tilliten till information som förmedlas genom internet vackla på bred skala.

När så pengarnas medialitet undergrävs; förtroendet för att de lagrar det värde som man tror vacklar; acceptansen för dem som betalningsmedel brister; att bokföra i termer av dem blir meningslöst; då kollapsar det interaktionsfält som pengarna definierar. Enligt sociologen Bourdieu har människan många interaktionsfält runt sig, vilka definierar möjliga handlingar. Varje interaktionsfält har en determinant, i Bourdieus modell är klass och maktposition de största. Men eftersom pengarna medierar mellanmänskliga relationer så finns det också ett penga-determinerat interaktionsfält. När då detta fält kollapsar så faller pengarnas relationella institution samman och osäkerhet uppstår; hur ska man ersätta den? (Medierna och Moderniteten, s. 22)

Det är därför socialismen förutsätter kapitalismens fortbestånd. Så länge den består har inte interaktionsfältet kollapsat och det är möjligt att köpa varor på marknaden. Om detta inte är fallet, vad ska man då göra med de pengar som samlats in för omfördelning? Bestående köpkraft krävs för att omfördelningen ska fungera.

“Biljonen som skulle omfördelas existerar alltså bara på villkor av att kapitalismen fungerar normalt. En del av kapitalismens normalitet är att alla anspråk inte kan realiseras samtidigt. Pengarna måste vara ojämnt fördelade om de ska fortsätta fungera som pengar.” 

Att använda pengar som omfördelningsmekanism, med mål att uppnå större materiell rättvisa i samhället, verkar alltså dömt att misslyckas. Som Fleischer uttrycker det: “[M]ed varje medium följer vissa begränsningar. Detta gäller även för pengarna. Det abstraktaste av alla medier verkar helt enkelt vara illa ägnat för konkret omfördelning av makt och resurser i ett samhälle.”

Pengar och moderniteten

“Människan är ett djur upphängt i de betydelser hon själv har spunnit.” (The Interpretation of Cultures, s. 5)

Pengar har varit olika saker genom historien, som vi redan konstaterat. Medeltidshistorikern Le Goff sammanfattar sin forskning om den monetära historien såhär: “Pengar, i den mening som vi nu lägger i ordet, är en produkt av moderniteten”. Givet denna slutsats, hur gick det till? Varför och på vilket sätt är pengar en produkt av moderniteten?

John Thompson bidrar med en förståelse av hur medier påverkar våra samhällsliv. Han hävdar nämligen med emfas att mottagandet av det som medieras är en verksamhet; med andra ord är det aktivt och inte passivt att ta emot pengar, när pengar förstås som ett medium. När man mottar det medierade så tolkar och bearbetar man detta, vilket förändrar dess symboliska betydelse. (Medierna och Moderniteten, s. 54-55)

Genom denna hermeneutiska tolkningsprocess ges mening till pengarna och deras förmedlande. (Medierna och Moderniteten, s. 57) Denna meningsbildande process skapar en symbolisk institution – vad Harari ibland kallar en myt – som manifesterar en social process. Pengarna materialiserar samhälleliga abstraktioner. (Communication as Culture, s. 15)

“Hermeneutikens tradition riktar vår uppmärksamhet mot en annan aspekt av tolkandet som är relevant här: individer som tolkar symboliska former införlivar dem med sin förståelse av sig själva och andra De använder dem som verktyg för att reflektion och självreflektion, som en grund för tänkandet om sig själva, om andra och om den värld som de tillhör” (Medierna och Moderniteten, s. 59)

Ingenstans blir det mer tydligt hur pengarnas meningsbildning intierar kulturella fasövergångar än på det religiösas område. När pengar alltmer medierar värde, och detta värde blir allt mer universellt och till en allmän ekvivalens, så förändras slutligen kristendomen i grunden. Weber beskriver hur själva frälsningen kommodifieras i en mer långtgående utsträckning än den som representeras av medeltidens avskydda avlatsbrevskultur. Pengarnas interaktionsfält sprider sig hela vägen till relationen mellan människa och Gud, och Gud förväntas till slut kommunicera till människan hur bör leva sitt liv genom ekonomiska incitament.

“Ty om denne Gud, vars hand puritanen ser i alla livets skiften, visar en av de sina på en vinstmöjlighet, så har han sina skäl till det. Därför måste den troende kristne följa kallelsen och dra fördel av chansen. ‘Om Gud visar er en väg, på vilken ni, utan att skada er själ eller andra, lagligen kan vinna mer än på en annan väg, och ni avstår från detta och väljer den mindre vinstgivande vägen, så motarbetar ni ett av syftena med er kallelse (calling) och vägrar att vara Guds förvaltare (stewart) och ta emot hans gåvor, för att kunna använda dem åt honom, då han begär det. […]’.” (Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, s. 76-77)

Centralt för moderniteten är alieneringsprocessen. Som Marx tidigt beskrev så innebar kapitalismen och modernismen att arbetaren alienerades från produkten av sitt arbete. Till skillnad från tidigare bönders existens – där arbetet främst konsumerades av bonden själv – eller hantverkarens existens – där arbetet var en del av privilegietraditionalismen – så är arbetarens existens präglad av att dens utförda arbete inte har något med arbetaren själv att göra. (Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, s. 35)

Den specialisering som avkrävs av arbetaren som inordnar sig i den kapitalistiska ekonomin är en alienering från människans, som Weber kallar det, faustiska universalitet. Istället för att vara en mångsysslare som är mer eller mindre självförsörjande på flera plan, så blir den moderna arbetaren till en del av ett större maskineri varutan den inte kan överleva. Så förflyktigas överlevandet och dess krav flyttas från människans omedelbara omgivelse till globala ekonomiska trender. (Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, s. 85)

Moderniteten har ofta tolkats som ett nedbrytande av traditionella moraliska barriärer. För att nyttja den nästan klichéblivna frasen från Marx, så blir traditionella normers fasthet förflyktigad genom utmanandet av normernas härskare. Präster, åldermän och kungars moraliska auktoritet blir genom moderniteten irrelevant, och ersätts av den moralitet som förmedlas genom pengarnas interaktionsfält. Fleischer lyfter ett vardagligt exempel från samtiden: i många bostadsrättsföreningar har medlemmar skyldigheter att t.ex. delta i trädgårdsarbetsdagar och kan vid utebliven närvaro beläggas med någon form av betalningskrav. Genom att det moraliska ansvaret blir till monetär skuld så försvinner dess moraliska aspekt och pengarnas universalitet förändrar det kvalitativt till en siffra bland alla andra i en bokföring.

Genom att vara så universellt så sliter pengar sönder gränserna mellan olika ting. Modernitetens flytande egenskap är tätt förbunden med detta gränsupphävande. Med Baudelaires ord flyttas vi från trottoaren, där vi vet vilka vi är och våra positioner, till rännstenen, där vi alla kämpar för överlevnad i likhet. Pengarna är ett av modernitetens verktyg, eller om det nu är tvärt om, i nihilismens tjänst. Allt blir till samma genom att kommodifieras så att det kan utväxlas till annat med hjälp av penningens allmänna ekvivalens; och när allt är samma, då är också ingenting något.

“Nihilismens problem dyker upp på nytt i följande rader av Marx. Borgarklassen “har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärdet och istället för de otaliga lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena”. Det viktigaste som här framhävs är marknadens enorma makt i de moderna människornas inre liv: de tittar på prislistan för att få svar på inte bara ekonomiska utan också metafysiska frågor – frågor om vad som är mödan värt, vad som är ärofullt, till och med vad som är verkligt.” (Allt som är fast förflyktigas, s. 129)

Bibliografi

Berman, Marshall; Allt som är fast förflyktigas (2010)
Carey, James; Communication as Culture (2009)
Doctorow, Cory; 98% of Bitcoin trading volume over the past six months was in Chinese Renminbi (http://boingboing.net/2017/01/12/98-of-bitcoin-trading-volume.html)
Domingos, Pedro; The Master Algorithm (2015)
Fleischer, Rasmus; Kan pengar fördelas? (https://www.rasmusfleischer.se/2016/09/kan-pengar-fordelas/)
Fleischer, Rasmus; Är Sverige rikare än någonsin? Kan pengar omfördelas? (https://copyriot.se/2014/12/26/krisen-del-159-ar-sverige-rikare-an-nagonsin-kan-pengar-omfordelas/)
Geertz, Clifford; The Interpretation of Cultures (1973)
Harari, Yuval Noah; Sapiens (2014)
Hohenberg & Lees; The making of urban Europe (1996)
King, Mervyn; The End of Alchemy (2016)
Little, Daniel; Phase Transitions and Emergence (http://understandingsociety.blogspot.se/2016/04/phase-transitions-and-emergence.html)
Thompson, John; Medierna och Moderniteten (2008)
Weber, Max; Den protestantiska etiken och kapitalismens anda (1978)

Kapitalismen förutsätter en stoicism vi saknar

Ojämlikheten är på tapeten igen.

Välgörenhetsorganisationen Oxfam påminner, lagom i tid till att alla välkomstdrinkar hällts upp i Davos, om att vi lever i en tid av en ojämlikhet utan dess like. Världens åtta rikaste män äger lika mycket som halva jordens befolkning gör tillsammans. Den rikaste percentilen i USA har sett sina löner öka med över 100% sedan 70-talet, medan de “nedre 90 procenten” fått hålla till godo med en ökning på 15%, och i princip oförändrad köpkraft.

Kapitalismen är här elefanten i rummet: beroende på vem du frågar kan den ses som antingen hjälten eller boven i dramat, upphovet till allt det goda eller onda. För än fler är kapitalismen den pragmatiska nödutgången – det enda som fungerar någotsånär.Till skillnad från ordstävets elefant är emellertid denna både om- och vidtalad. Med det inte sagt att den tar större hänsyn till det: varför skulle en storslagen elefant bry sig om vad ett antal skräniga människor säger om den? Lika bra att låta människorna hållas, och fortsätta som vanligt under tiden.

Vad som framgår med all önskvärd tydlighet är att allt fler och fler upplever sig som förlorare i den moderna globaliserade ekonomin, vilket får sägas vara ett misslyckande för globaliseringen som process. Det argument som det sålt in sig med är ju att det ska göra världen bättre för alla genom en nätverkande ekonomi som lyfter samtliga som ingår i den. I ett avseende tycks detta vara en process i vardande: endast 10% av jordens befolkning beräknas idag leva i extrem fattigdom, att jämföra med 90% för knappt 200 år sedan.

För vissa är detta ett tecken på att systemet faktiskt fungerar och håller sina löften om mer till alla, snarare än allt till ett fåtal. Dessa superrika är en biprodukt av systemet, och ibland de största nettogivarna: som Per Gudmundsson påpekar skänker Bill Gates (som toppar listan) lika mycket som ett mindre europeiskt land i bistånd, och har dessutom förmodligen bidragit till välståndsökning på oöverskådliga sätt i och med skapandet av Microsoft.

Många tycker att detta missar målet, och tar ojämlikheten som intäkt för kapitalismens misslyckande och stundande kollaps. Paul Mason argumenterar t.ex för att kapitalismen inte är anpassad för den digitala eran och att nyliberalismen – hjälten i dramat enligt Gudmundsson – är detta ekonomiska systems dödsrossling. De tendenser vi ser är ryckningarna som följer därpå, och enligt Mason är vi därför tvungna att styra om kursen mot det postkapitalistiska samhället (Paul Mason, “Postcapitalism”, 2015).

Det torde vara okontroversiellt att påstå att det råder en utbredd misstro mot kapitalismen, och mot dess möjligheter att infria vad den lovar. Som Felix Marquardt mycket kärnfullt sammanfattar:

“Det fanns bekanta som påpekade att globaliseringen lämnade massor av människor utanför. Då citerade jag Winston Churchill: ”Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra.” Ja, självklart var globalisering inte hundra procent perfekt. Det är sant, ojämlikhet mellan nationer och inom nationer växte. Ändå levde allt färre männi­skor på jorden i extrem fattigdom. Världen blev bättre, om än långsamt. Och oavsett, även om det inte var perfekt, så har vi gjort ”så gott vi kunnat…” […] Det visade sig att ”så gott vi kunnat” är en värld där de 80 rikaste personerna – övervägande män – äger lika mycket som den fattigaste halvan av mänskligheten. En värld som faktiskt har blivit ­sämre för alldeles för många människor i alldeles för många ­länder. Väljare i Storbritannien och USA har precis gjort klart för oss vart vi kan stoppa vårt ”så gott vi kunnat”

Hur detta missnöje gestaltar sig, och vad det kan bero på, återvänder vi till senare i texten. Frågan jag ställer mig i denna text är av lite annan art: är det något som fattas hos oss själva för att kapitalismen ska fungera optimalt? Det tycks mig nämligen som att kapitalismen kräver ett närmast stoiskt förhållningssätt till det som är systemets livsblod: strävan efter vinst, tillväxt, jobb, välstånd, investeringar och alla de människor som tillsammans utgör den globala marknaden.

Nedan kommer jag att styckesvis gå igenom ett antal för stoicismen centrala principer som också kan sägas ha bäring på kapitalismen. Båda två har gör nämligen framför allt normativa antaganden om människan, d.v.s. föreskriver hur människan bör agera. Jag försöker löpande identifiera det sätt som dessa stoiska principer kan sägas överlappa med vad kapitalismen fordrar av oss, och huruvida vi faktiskt är förmögna att agera därefter.

Att en stoiker är en person som håller sig för god för känslor är en missuppfattning. Det man måste förstå om stoicismen är att det är en filosofi som är praktisk till sin natur, och främst intresserar sig för vad som leder till det goda livet, och hur man ska leva för att nå dit. Den sanne stoikern är inte främmande för stundens glädje eller njutning, men han ser det inte som ett ändamål i sig. Sann glädje är detsamma som dygd, och är därmed ett permanent tillstånd att ständigt eftersträva, snarare än en stundens flyktiga ingivelse att jaga frenetiskt. Dygden är ett nödvändigt och tillräckligt villkor för glädje, och känslor såsom rädsla eller avund ska tuktas, även om man inte kan undvika att uppleva dem. Det man däremot styr över, och genom vilket man kan påvisa sitt herrskap över sig själv, är ens reaktion på dessa känslor. Stoikern låter sig inte förledas att slaviskt följa passionernas hetsiga impulser. Ifall man blir slagen i ansiktet kommer man översköljas av känslor, men det man styr över är omfattningen och karaktären av min motreaktion. Den sanne stoikern finner dygden i att visa sig större än att nedlåta sig till att ge igen med samma mynt. På samma sätt ser vi att den sanne kapitalisten måste acceptera ekonomiska slag i ansiktet i form av förluster, motgångar och perioder i ekonomisk moll. Dessa ska mötas med jämnmod och den resoluta övertygelsen att man kan göra det bättre i framtiden, snarare än att förbittrat haka upp sig på vad som kunde ha varit eller älta ens egna misstag.

När det gäller materiella ting som spelar på våra passioner är de för stoikern varken positiva eller negativa i sig, utan “likgiltiga”. De kan vara nödvändiga eller efterfrågade i stunden, men för det goda livet är de på inget sätt ett måste – det enda slutmålet är ett dygdigt liv, och det är något som är tillgängligt för alla, rik som fattig, och i valet mellan att se till sitt eget väl och ve eller en annan människas hälsa ska det senare alltid prioriteras. En sann stoiker skulle inte medge att rikedom är ett mål i sig, men tanken om att agera i enlighet med vad som är “lämpligt” för mig är central inom stoicismen. Dock är det alltid lämpligast för mig att värna såväl mig själv som andra, om möjligt.

Jämför då detta med vad som fordras av kapitalisten. I ett system som förutsätter ständig tillväxt är jakten på vinst en permanent variabel, och strävan efter kapitalackumulation en av dess grundvalar. Idag ser vi också detta draget till sin spets, när finansialiseringen hittar sätt att mångfalt öka värdet på kapital och generera nya vinster utan att tillnärmelsevis skapa motsvarande mängd nya jobb och försörjningstillfällen för de sämre bemedlade. Den besinningslösa jakten på vinster tycks vara det överordnade målet för dagens kapitalist. Dygden och frågan om vad som är “lämpligt” för mig har lämnats på historiens skrothög eftersom dylika överväganden sällan genererar nämnvärda vinster.

Stoikern förstår det fruktlösa i att envetet hålla fast vid det som har varit när tiden har sprungit ifrån dem, till och med om det gäller livet självt. När den mycket devote stoikern Seneca blev beordrad av kejsar Nero att ta sitt liv ska han enligt sägnen ha gjort det utan att darra eller ifrågasätta. Livets korthet var något att erkänna, acceptera och omfamna. Glädjen över att ha levat är större än sorgen över att det är slut. På samma vis förstår den sanne kapitalisten att inte på något sätt känna sig bunden eller låst vid tidigare ställningstaganden, utan låter sig vägledas av marknadens osynliga hand som likt stoikernas Gud är ofantligt mycket visare än han själv. Dessvärre tycks detta vara en önskedröm som lyser med sin frånvaro i praktiken, där övertygelse och orubblig (och ofta omotiverad) tro på ett projekt kan fördunkla omdömet hos den mest sofistikerade investerare. Investerarnas tro på den osynliga handen och marknadens kraft är en läpparnas bekännelse. Istället tar man chansen att manipulera aktiekurserta del av insidertips för att överlista den marknad man säger sig följa samt håvar gladeligen in enorma vinster på ett utlåningssystem som på en sann fri marknad aldrig hade kommit förbi tillblivelsestadiet.

Ytterligare ett krav som stoicismen ställer på sina proselyter är på ödmjukhet, inför sig själva, sin omgivning och sin roll i universum. Marcus Aurelius, den romerske kejsaren vars “Bekännelser” är det närmsta man kommer en kioskvältare inom skolan, såg sig själv som en “medborgare i universum” som löd under en sanning, ett syfte och en “Gud genom allt”. Människan är i stoikerns ögon en liten del av det ofantligt stora hela, och har av gudarna fått sin livsbana utstakad för sig. “Acceptera det som ödet binder dig vid, och älska dem som ödet för dig samman med” (på svenska ibland parafraserad som “ödet leder den villige, men släpar den ovillige”). Bär huvudet högt i med- som motgång, och gläds åt det du får uppleva, ty i slutändan är din förmåga att ändra det som har varit obefintlig. Återta kontrollen över det du har möjlighet att kontrollera: flytta fokusområdet för din “locus of control” till det som är inom ditt eget räckhåll. Du styr över dig själv, din reaktion och det sätt som andra uppfattar dig på. Fokusera din energi på det du kan förändra.

En skicklig kapitalist strävar egentligen efter samma typ av ödmjukhet inför sig själv och det hen kan påverka. De skickliga riskkapitalisterna accepterar på förhand att de kommer missa de “stora vinnare” som i efterhand ter sig självklara; de förstår att de i nuet inte har den överblick eller kontroll som de skulle vilja ha, så istället försöker de med alla till buds stående medel fatta informerade beslut i den utsträckning det går, samt sprida sina risker. Kapitalisten har internaliserat denna lärdom från stoicismen, men får ofta utstå spott och spe därför. Få kategorier människor är lika bespottade och föraktade som riskkapitalister, eftersom de ses som människor som utnyttjar de svagaste och överhuvudtaget inte tar någon hänsyn till den eventuella moralen i deras investeringar. De anses lämna företag, och därmed arbetande människor, i sticket när de i själva verket agerat i enlighet med kapitalismens logik och lämnat en urmjölkad före detta guldkalv.

Mer ofta än inte tycks det som att vi hyser en nästan instinktiv aversion mot kapitalismen när den fungerar som den egentligen ska, framför allt när människor drabbas av dess till synes skoningslösa rationalism och t.ex. blir av med sina jobb, och sedermera även framtidsutsikterna och hoppet. Istället för att godmodigt (och stoiskt) acceptera vår tilldelade roll i systemet stretar vi istället emot. Svenska mjölkbönder ska subventioneras och räddas från konkurrensen från fattiga länder, vilket enligt kapitalismens spelregler är ett sätt att cementera snarare än motverka den globala ojämlikheten, något vi inte tar mycket hänsyn till. Vi drömmer oss tillbaka till tiden då ett företag sysselsatte en mindre stad, och folkaktier var ett säkert kort som innebar trygg och stadig avkastning utan större engagemang från vår sida. När medelklassen degraderas och tvingas spela på samma villkor som fattiga i övriga världen vänder vi istället vår vrede mot de allra rikaste – vi blickar utåt och finner lösningen i det materiella, snarare än att på stoiskt vis blicka inåt och sträva efter den dygd som är oberoende av våra materiella förhållanden. Vår reaktion på en tid som präglas av osäkerhet är argsint och full av krav på alternativ, allt medan den politiska eliten tafatt famlar efter svar och gång efter annan visar på sin oförståelse för ilskan som detta stratum av samhället ger uttryck för. Politikerna hänvisar till statistik som visar att vi har det bättre än någonsin förr, och vi svarar resolut med att säga att saker och ting definitivt går åt fel håll.

Den stoiska synen på människan är att hon ingår i ett stort, gudomligt sammanhang, och besitter en inneboende kunskap om rätt och fel, samt en väg att nå fram till ett dygdigt liv. Vi är alla, med Marcus Aurelius ord, medborgare i universum, och därmed lika. Stoikern och juristen Cicero försvarade denna princip i teorin, samtidigt som han i praktiken med emfas förespråkade att aristokratin skulle styra över den mindre kunniga massan (Sven-Eric Liedman, “Från Platon till kriget mot terrorismen”, 2005, s. 48-53). Vi går i samma fälla som Cicero när vi säger oss vara emot monopol och ett gynnande av “de våra” på bekostnad av andra: alla är vi lika och ska beredas samma förutsättningar och rättigheter – men viss är, som Orwell sa, mer jämlika än andra. För så fort dessa principer faktiskt utsätts för ett genuint stresstest så slår vi bakut och börjar med alla till buds stående medel värna de svenska producenterna framför andra. Detta gäller i tilltagande grad politiken i stort: om folket röstar för Brexit eller Donald Trump är analysen glasklar: fel låt vann. Och så länge vi får medhåll accepterar vi stöd från de mest skugglika av organisationer.

Den moderna stoicismens mest talföra språkrör, Ryan Holiday, återvänder ofta till ett av sina favoritcitat från Marcus Aurelius: “To accept it without arrogance, to let it go with indifference”. För Holiday innebär detta att:

“When you’re on top, it’s great and you should enjoy it; but you are not letting it change who you are and you are not letting it warp what you are going to do in the future. And then when that 15 minutes is up, or when things change, you understand that that is equally ephemeral as the success”

Det är inte svårt att se att kapitalisten förväntas ha samma inställning till sitt värv och sina företaganden. För politikerna som försvarar kapitalismen som system torde detsamma gälla. Men lika fullt behöver vi bara blicka bakåt knappt nio år, till 2008 års finanskrasch, för att se hur kapitalismens förlöpare desperat klamrade sig fast vid ett alltigenom riggat system som skapade pengar ur tomma luften och blåste de mest utsatta i samhället på enorma summor för sin egen berikning. När detta väl uppdagades och bankirerna konfronterades slog de ifrån sig, och uppvisade grannlaga mängder arrogans i sin syn på människorna de lurat och det krav på rättvisa som folket utfäste. Politikerna gick till slut på de välburnas sida, och ställde sig inte likgiltiga inför utsikten att låta bankerna falla: tvärtom, de gjorde det mesta för att hålla dem vid liv. Med arrogans i överflöd såg alla börsmäklare och finansproffs till att berika sig på vanligt folks bekostnad, och släppte endast taget när de själva kommit på livbåten och sparkat iväg alla som försökte simma ikapp.

Enligt Nassim Taleb är den skicklige kapitalisten den som förstått sig på osäkerhet, och hur man garderar sig mot risk. Den filosofiska grunden för detta tankesätt återfinner han just i stoicismen, och tankarna hos sådana som Seneca, en man vars stoiska livsfilosofi Taleb sammanfattar såhär:

“That was what Seneca was, was about being long in options. He wanted to keep the upside and not be hurt by the downside. That’s it. It’s just how to set up his method.

Stoicismen är i Talebs tappning människans försök att jämna ut oddsen med osäkerheten. Samtidigt påpekar han ständigt (och inte sällan via koleriska tweets) hur dåliga vi människor är på detta, och det sätt på vilket han slagit mynt av det själv (han gjorde sig en förmögenhet genom att satsa mot marknaden vid den stora börskraschen 1987).

Det tycks alltså som att de allra flesta människor inte tänker i de banorna som stoicismen kräver av oss. Faktum är att de som är mest benägna att sjunga den fria marknadens lov, de som klassar sig själva som libertarianer, är i minoritet när det gäller befolkningen i stort. De är mer analytiskt lagda, mindre emotionella, mindre sociala och överlag klart smartare. Men som en av deras mer pragmatiska apostlar, Russ Roberts, själv säger så är deras kanske största handikapp att de inte har insett att “most people aren’t like us”. För anhängare av den fria marknaden är prövningar och motgångar karaktärsdanande och något man bör genomlida för att bli en bättre person, ett antagande som även är inbakat i stoicismen. För progressiva liberaler är det detsamma som att säga “lidande är bra” och att man måste sona för gamla synder, något som för många ter sig fullständigt barockt.

Ibland händer det till och med att de mest styvnackade försvararna av kapitalismen, och de stoiskt anstrukna premisser vi däri tar för givna, inte riktigt kan leva som de lär, likt Cicero ovan. Ett exempel är Alan Greenspan, en Ayn Rand-proselyt som hela sin karriär sjöng den fria marknadens lov och besvor statlig inblandning i alla dess former. När han väl fick en maktposition med möjlighet att påverka som centralbankschef agerade han på tvärs med sina principer (som när han löste ut bankerna 1995, eller garanterade Mexikos skulder till amerikanska banker när staten stod på konkursens rand). Detsamma gäller Ben Bernanke, som innan sin tid som centralbankschef å det starkaste motsatte sig åtgärder så som kvantitativa lättnader. När han väl var installerad var det emellertid en av hans första åtgärder.

Vad blir slutsatsen av allt detta? Det teoribygge som kapitalismen vilar på gör ett antal antaganden om vad människan är förmögen och benägen till. Vi lever idag i chockvågorna av en kraftig motreaktion när kapitalismen och globaliseringen inte upplevs leva upp till de utfästa garantierna. Kapitalismen upplevs av många som fundamentalt trasig, och såväl den yttersta liberala högern som vänstern tycks överens om att det kapitalisterna gör är fel (låt vara av olika skäl, men det är inte det relevanta). Kapitalismen i vår tid upplevs inte fungera. En del av förklaringen till varför kan stå att finna i vilka antaganden den gör om människorna som utgör dess aktörer och marknad. För att kapitalismen ska fungera så som det är tänkt, och verkligen vara en kraft för alla, tycks det för mig mer och mer klart att den förutsätter en stoicism som gemene man, bortom teorin och ställd inför verklighetens skoningslösa rättframhet, saknar.

Varför jag inte har Facebook – världshistoriens minst efterfrågade manifest

Det kan orsaka viss irritation bland ens medmänniskor idag att man inte har Facebook. Den förment sociala plattformen har snabbt blivit det självklara alternativet för den mesta kommunikation som inte sker öga mot öga och framför allt från en mun till en annan. Vissa av oss minns med fasa den tid då man skickade sms till varandra, sms som dessutom kostade pengar och därmed dränerade plånboken på våra surt förvärvade ören och kronor. Tack och lov är den tiden ett suddigt minnesfragment blott, om ens det. Den liknar snarare en skräckberättelse att dela med sig av på scoutläger för de lyckliga satar födda efter 1999 som aldrig behövt genomlida denna typ av sociala umbäranden (förutsatt att scouterna har täckning ute i skogen – vik hädan, hemska tanke!). Ty vår frälsare är här. Hans namn är Zuckerberg, och han bär med sig löftet om smidig kommunikation för alla på vår planet, via en digital plattform som är skräddarsydd för just dina behov, utan att du behöver göra mer än vara dig själv. Samtidigt kan alla dina vänner och bekanta få ta del av exakt samma tjänst, och ni kan hålla koll på varandra. Aldrig har så många besuttit så mycket information om så många och så mycket, från vardagens banaliteter till de stora politiska ödesfrågorna för vår tid. Och – försök sluta ert snart VR-försedda huvud runt det här – allt är gratis! Prisa mannen som gett personlighetslösa t-shirts ett förnöjt ansikte!

Det finns emellertid ett par problem. Dessa har kommit i dagen lite pö om pö, lite som temperaturhöjningen för den stackars metaforiska grodan. Följaktligen har vi gjort som nämnda groda och inte riktigt tagit notis om det. Visst har vi märkt att våra pigment börjar skifta lite i rött och att huden känns som en särdeles varm yllekofta, men det har väl sina naturliga förklaringar annorstädes, tänker vi. För jag menar, vad kan problemet vara? Kontakt med alla, överallt, närsomhelst, helt förbehållslöst. Om det finns ett Shangri-La för den digitala tidsåldern så spelar det ingen roll – vi har ju redan Facebook.

Så hur kan en person välja att ställa sig utanför detta? För er som tycker att det känns som en fisförnäm och högfärdig position att inta kan jag glädja er med att förklara att det i mitt fall förhöll sig just så. Men notera tempus: det förhöll sig så. Vår vurm för essentialistisk identitetspolitik till trots kan människor förändras över tid, till och med undertecknad.

I åttonde-nionde klass var det nämligen lätt att bestämma sig för att alla runtomkring en led av viss mental näringsbrist, och avfärda alla moderna flugor som opium åt det lättduperade folket. Jag var övertygad om att jag var lite finare, lite bättre för att jag inte hade Facebook. Givetvis vägrade jag erkänna att ingen i min klass begrät min frånvaro – tvärtom, de såg det nog närmast som en fristad från mina långrandiga och självgoda tirader (ni vet, lite som denna text. Typiskt “icke-Facebook-material”). För en ung person med icke förkastliga mängder hybris var detta visst vatten på ens förnöjsamma kvarn. Så jag fortsatte vägra Facebook, och varje gång det kom på tal kände jag hur jag befäste min intellektuella överlägsenhet över alla andra lite mer.

För er som desperat söker efter ett stycke som inleds med “TL:DR” så kommer något i den andan här: ung man vägrar Facebook som ett ställningstagande mot människor han inte fördrar, utan att inse att antipatin är högeligen ömsesidig. Ett principiellt ställningstagande blir snabbt permanent, och den unge mannen får för sig att han på något sätt vinner intellektuella (och gärna moraliska) pluspoäng bara i egenskap av att vara Facebook-vägrare. Tänk er det som en pacifist under andra världskriget som med en dåres envishet svävar i förvissningen att han ska bli vald till president trots att landet är en monarki med en premiärminister som högsta folkvalda post.

En dag börjar denne unge man att växa upp lite smått, och inser att principer faktiskt inte är ett ändamål i sig, utan att de gärna får underbyggas med någonting mer konkret. Till slut får han nys om en del saker med Facebook som tycks mindre bra, saker som sällan får se dagens ljus (eftersom det är för många kattbilder som blockerar solen). Det första man kan börja ifrågasätta är det här med “gratis”. Facebook bygger en stor del av sitt existensberättigande på att det är en gratistjänst. Inte nog med att den är smidig, väldesignad och lämpar sig för klämmiga smeknamn så som “fejjan” eller det mer esoteriska “FB”; den kostar ingenting. Vilket kap!

Eller? En sak som Facebook gärna vill få dig, mig och alla andra befintliga och potentiella användare att tro är att det är du som är kunden. Facebook existerar för att tjäna dig och dina behov. Och detta narrativ är så vansinnigt trevligt, värmande och betryggande att väldigt, väldigt få ens umgåtts med tanken på att granska det närmre. Vid en sådan granskning framgår det att vår digitala aspirant på kejsartronen inte bara är naken, utan även utrustad med en del skrapsår från lite skämmiga gatufajter som ägde rum på fyllan.

För hur i hela världen går Facebook runt? Ett börsnoterat bolag värt 360 miljarder dollar (2017-01-11) och med 12 691 anställda (2015), som skänker bort sig själv gratis. Vilket i sig är sant: Facebook, likt en allt annat än driftig prostituerad, erbjuder sig själv och sina funktioner utan att kräva någon typ av betalning från sina användare. Och detta är förvisso sant, men det är också bara ett mikroskopiskt tvärsnitt av hela bilden, som är svårare att skönmåla. För Facebook har ett gäng produkter som de säljer helt skamlöst till högstbjudande, och gärna flera gånger om: dig. Dina vänner. Din familj. Ja, kort sagt alla du känner som har eller har haft ett konto på sidan. Facebook är inte att betrakta som en korkad prostituerad, utan snarare en genial hallick. En hallick som (formuleringen är Mattias) lyckas med det sociopsykologiska tricket att få alla att arbeta gratis åt företaget. Framför allt lyckas de få sina “kunder” att producera likt aldrig förr, utan att ens behöva ta orden “lön” i mun. Facebook säljer nämligen din data.

Allting du gör på Facebook lämnar ett litet, litet minnesfragment: alla bilder du gillar, alla inlägg du kommenterar på, de timmar på dygnet du är inloggad, alla videos du tittar på, hur länge du tittar på videon, vilka sidor och grupper du sympatiserar med. Sakta men säkert skapar Facebook sig en bild av vem du är, och framför allt: vad du kan tänkas vara intresserad av. Denna information, som du har grävt fram likt en jordbrukare som slaviskt underkastar sig solens nycker, säljs sedan till företag. Dessa företag betalar sanslösa summor för möjligheten att skräddarsy sin reklam för just dig, så att du ska köpa deras produkter och därmed vara ett litet kugghjul i deras fanatiska vinstmaskineri. Trycket ökar när fler företag ger sig in i leken och betalar mer för bättre information, så Facebook gör det enda rimliga: vrider på några knappar på algoritmlådan. Samlar in ännu lite mer information, och sorterar den på ett överskådligt sätt så att fler företag kan börja vädra morgonluft i den digitala ekonomins gryning. Företagen sprätter upp kassasäcken vid fötterna på Facebook, som skrattar hela vägen till en astronomisk börsnotering (än mer imponerande givet det faktum att företaget endast producerar en tjänst som i sig är gratis). Samtidigt kan användarna, Facebooks obetalda arbetskraft, surfa vidare emedan reklamen som riktas mot oss blir så raffinerad att vi slutar kunna skilja den från genuint faktamaterial. Så suddas gränsen mellan konsumtionshets och informationsinhämtning ut, och vi applåderar förstrött fram tills något mer intressant dyker upp i flödet.

Facebook kapitaliserar på vårt behov av att hålla kontakten med varandra. Det slår mynt av det faktum att vi redan lever i en informationsmässigt överbelastad tidsålder, där vi får svårare och svårare att sålla i den flodvåg av data som vi översköljs med. Och ifall man drunknar ifrågasätter man som bekant inte vem som tar en i handen. Som en lösning på vårt predikament erbjuder Facebook en plattform där du kan kommunicera kort och koncist, enkelriktat eller med flera samtidigt, och dessutom med olika filter. Att människor som tycker Lill-Erik ska leda Rapport överhuvudtaget överlevde utan möjligheten att slå sina kloka huvuden ihop är nog världens åttonde underverk.

Men jag måste verkligen understryka en sak: Facebook är inte ensamt om att erbjuda dessa funktioner. Det gör det kanske på ett snyggare och smidigare sätt, men i grund och botten handlar det om synergieffekterna och ren och skär jävla lättja från människors sida. Vi använde ju redan Facebook, och sen anslöt sig fler kompisar, och sen köpte Facebook upp Instagram och Whatsapp (och 59 företag till) och vad fanns det egentligen då kvar och nej vet du vad det får räcka såhär för att –JÄVLAR HAR DU SETT SÅ KORKAD DEN HÄR AMERIKANEN PÅ EN FRÅGESPORT ÄR?

Facebook har förstått att några av de mest outtömliga resurser som finns är mänsklig bekvämlighet, lathet och förändringsaversion, och dessutom hittat ett sätt att tjäna pengar på detta (att man kanske med mer passion än någon annan blåser upp en reklambubbla av Gekkos nåde kan vi ju lämna därhän). Så Facebook fortsätter att sälja ut dig och allt de vet om dig, vilket förmodligen är mer än nästan någon annan.

Snälla, försök att fundera över implikationerna som detta för med sig. Ett enda företag, som vägrar avslöja hur dess algoritmer för att sortera information och bestämma vad som visas i ditt flöde, vet nästan allt om dig och arbetar stenhårt för att sälja den informationen till vem som helst som är villig att smälla upp den digitala motsvarigheten till en stilig portfölj med omärkta sedlar (pengar som egentligen bara är skulder som skjutits på framtiden). Ditt digitala jag på auktion, varje dag, året om. Och för dig som menar att det finns en skillnad på ditt digitala jag och ditt fysiska, så vill jag be dig försöka en grej: lev utan din smartphone i en vecka. För dig som vill spola fram till slutet direkt kan jag avslöja att det förmodligen leder till separationsångest, det tjugoförsta århundradets kanske vanligaste fantomsmärta. Vi är redan cyborger, och vi har bestämt oss för att kommunikation sköter vi genom en kanal, och en kanal endast. Ifall det var den snabbaste kanalen vore det förnuftigt, men här rör det sig snarare om en kanal med en massiv tunnel byggd runt sig så att vi inte ens anar att det finns alternativ.

Kanske räcker inte detta för att du ska ta dig en funderare. Kanske tycker du att det är ett acceptabelt pris att betala. Kanske bryr du dig inte alls, och menar att det inte påverkar dig (precis som det inte påverkar dig att en regering med drönare och världens mest sofistikerade militär kan spåra dig närsomhelst).

Ifall du tillhör någon av dessa kategorier så är det dags att beakta ytterligare en sak om Facebook. Likt alla företag strävar det efter att dominera sin marknad, och bli den främsta aktören. Facebooks marknad är dock lite annorlunda: den handlar inte om en vara, utan om ett fenomen. Det rör sig om mänsklig kommunikation. Där försöker man med imponerande frenesi bli en sorts hegemon, ensam herre på täppan, och alla uppstickarförsök möts med en plånbok som tycks bottenlös. Vän av nationalekonomiska baskurser kanske börjar ana vissa tendenser till ett monopol. Det är nämligen dithän Facebook strävar, men detta är en ny typ av monopol. Internet är nämligen inte bara en produkt: det är en verklighet, en existentiell spelplan för hela mänskligheten. I sin barndom var internet den första i sann mening globala byn, som lät människor ströva fritt och följa sina drömmar bäst de behagade. Visst är det fint, frihetligt och en massa andra floskler på “f”, men det är knappast en beskrivning på en vinstmaskin. Facebooks genidrag är att de insåg att internet är vår verklighet-i-verkligheten: det är en produkt som kan fånga in alla människor, och på ett troget sätt reproducera det mesta av de mänskliga kvalitéer som vanliga fysiska marknader inte tidigare kunnat greppa. Tänk vilken makt man skulle kunna få om man inte bara styrde över en del av internet, utan över internet i sin helhet? Totalmonopolet – att gå från att dominera marknaden till att bli synonym med den – börjar i doldom fila på sin existensförklaring, författad i google docs och tillgänglig för alla.

Så låt oss sammanfatta (om ni fortfarande är med här förtjänar ni en tapperhetsmedalj). Ett företag som lurar en att man är kund, medan det skamlöst prånglar ut allt den vet om en till alla som kan pressa fram ordet “KÖPES!!” genom all fradga. Samma företag som försöker ta över den arena som vi framlever allt större och viktigare delar av våra liv på. Som vill förmedla nyheter, utbilda egna journalister, hjälpa oss att beställa mat (hungern på data går hand i hand med hunger på pizza!), ge kreditupplysningar och agera bank. Listan fortsätter och växer exponentiellt. Vi accepterar detta tämligen reservationslöst. Framtiden tycks obönhörligen digital, och fotot med mest “likes” leder den villige, men släpar den ovillige, som Marcus Aurelius säkerligen hade sagt om han levt idag (och kunnat slita sig från all axiomatisk Twitter-visdom). Är detta helt enkelt ett utslag av vår tids fantastiska möjligheter?

Jag ser det som ett utslag av något annat. Facebook hjälper oss att slippa axla vårt medborgerliga och medmänskliga ansvar. Borta är dagarna då vänskap pockade på ett engagemang som innebar att sitta ner och skriva ett brev i en timme eller två, eller – Zuckerberg förbjude – gå bort och knacka på dörren oannonserad hos en god vän. Borta är dagarna då vårt umgänge var spretigt och inte alltid optimalt – med gruppfunktionen och privata chattar kan vi ju få precis det vi vill. Borta är dagarna då vi behövde stirra en person i ögonen och leverera tråkiga nyheter, eller vara obekvämt ärliga. Likt de docila människorna i Alduos Huxleys “Brave New World” har vi ställts inför valet mellan glädje och sanning, och vår vana trogen valt det mindre bekymmersamma alternativet.

Samtidigt har vi mage att klaga på den sådd vi nu skördar. Post-sanningens era är här, lås in era barn och säg till dem att lyssna på er och er endast (för andra människor är dumma, inskränkta, trångsynta, rasistiska sexister som vill göra om världen till en enda stor gyttjebrottningsarena). Ropen skalla: “Facebook, ta ert ansvar och förmedla endast snälla, sanna, fina nyheter åt alla”. Fritt översatt: låt oss slippa vårt medborgerliga ansvar att granska nyheterna själva. Vi uttrycker vår bestörtning över fenomenet med safe spaces på universitet i USA, utan att inse att det är den logiska konsekvensen av de ekokammare av trygga och igenkännbara åsikter som vi omger oss med i vår digitala vardag, likt en armé med gosedjur programmerade att säga “javisst” och svara på varje eventuell invändning med en kram som kväver den i sin linda.

Facebooks lockelse ligger i det faktum att den inte bara visar sig förstående inför det faktum att vi vill slippa allt det jobbiga som följer på att vara människa. Den erbjuder sig faktiskt att hjälpa oss på traven, och göra livet ännu lite lättare. Ibland vill man slippa ta ansvar, för ansvar är jobbigt, och till skillnad från andra människor så säger Facebook att vi har rätt. Ansvar blir som vilken vara som helst, som Facebook hjälper oss att avyttra tack vare synergieffekten som heter “Alla gör det, så varför inte jag också”?

Varför riskera att blotta sig själv och sina innersta tankar för en annan människa (som kan göra något hemskt med informationen) när man kan marknadsföra en bild av sig själv bestående av idel solsemestrar, lyxfrukostar och botoxleende barn? Begreppet vänner urvattnas till att betyda “personer jag har träffat och vars dagliga förehavanden motiverar ett musklick på ‘ja-knappen'”. Att gratulera någon på födelsedagen kräver inget tackkort, ingen genomtänkt plan eller fysisk förflyttning: det räcker med en emoji och ett “grattis!!!11” på någons vägg. Till slut blir det till och med så smidigt att det finns en tyst överenskommelse om vad man kommenterar i vilket läge. Äntligen slipper man faktiskt tänka innan man talar, ty det finns det smidiga regler för i den organiskt uppståndna sociala algoritmen som vi kallar umgänge via “sociala” medier. Ögonkontakt har vi avskaffat, och därmed blir empati med ens överflödigt, ytterligare en last att slänga på historiens skrothög. (För den som betvivlar att digitaliserat umgänge kan inverka menligt på ens empatiska förmåga rekommenderas dels “Reclaiming Conversation” av Sherry Turkle, dels att ni försöker säga “mobbing och hatstormar uppstår med samma lätthet i den fysiska som den digitala verkligheten” sex gånger i snabb följd)

Summa summarum: yta premieras framför djup, fylleinlägg blir vår tids “Krig och Fred” och frihet är i sanning slaveri.

Jag är övertygad om att Facebooks fördelar på inget sätt överväger dess nackdelar. Detta är något jag blivit alltmer förvissad om i takt med att jag har lärt mig mer om företaget. Ty den gamla devisen “ju mer jag läser, desto mindre inser jag att jag kan” har väl aldrig varit mer sann än när det handlar om just Facebook, ett företag som inte tillåter någon inblick i hur det styr våra liv. Och det skrämmer mig. Den individuella friheten vi säger oss värna är tydligen inte värd så mycket när det kommer någon som vill ta den ifrån oss inte med vapen och skrammel, utan snarare fagra löften om en verklighet som egentligen inte finns. Facebook blir den digitala demagogen mitt ibland oss, som med en hand föder oss och med den andra förblöder oss. I vårt upplysta tidevarv av digital höghastighet har vi blivit så fartblinda att vi inte ser att hotet mot vår frihet står mitt framför oss. Eller så har vi insett det, och helt sonika skitit i att ta hänsyn till det. För hur tungt väger egentligen ett vagt koncept som “individuell frihet” jämfört med möjligheten att beställa mat från soffan samtidigt som man “ghostar” förra helgens engångsligg och ser en c-kändis göra en sak härnäst som du garanterat aldrig kunnat ana.

Kanske hade detta varit okej om det funnits någon typ av valfrihet inblandat. Om det var möjligt för användarna att ta ställning till det, bocka i en ruta för “ja, jag accepterar att ni säljer min data och min teknologiska själ” eller “nej, det här med personlig integritet är typ fett”. Men det finns det inte, och det kommer det aldrig att finnas, för du är värd så mycket mer som dataproducent än om du bara hade betalat en månatlig prenumerationskostnad för att hålla koll på vad dina vänner gör. Och pöbeln får inte ana att det finns ett alternativ, som riskerar undergräva vår snitsiga affärsmodell. Konsumenten har här ingen makt; hen nekas till och med möjligheten att vara konsument.

Vissa människor fattar fel beslut av fel anledningar. Många fattar rätt beslut av rätt anledningar. I det skoningslösa skenet av eftertankens kranka blekhet kan vi konstatera att jag valde att vägra Facebook av inledningsvis helt fel anledningar. Sent ska syndaren dock vakna, och börja armera sina principer med faktiska argument. De har presenterats ovanför, i en högst personlig ton som inte sällan är raljant i överkant, något som inte bör påverka ens utvärdering av argumentens kvalitet. För även en blind höna kan ibland hitta ett korn, som bekant. Frågan är vad det kornet är värt jämte en pyramid av socker. Svaret på det överlåter jag med darrande händer, och en dåres naiva förhoppningar, till er, kära läsare.

1984: USA och det ständiga kriget

Nedan följer ett försök till att visa att USA befinner sig i den typ av krig som beskrivs i 1984 och hur detta skedde.

Kapital är självförökande pengar. En hörnsten i kapitalismen är att en kapitalist investerar pengar i någonting som ska ge avkastning på sikt, en avkastning som i sin tur ska återinvesteras i en evig cykel av kapitalackumulation. Denna ackumulation sker på grunden av ökande produktivitet och tillväxt. Detta på grund av profitkvotens fallande tendens. I en etablerad sektor leder konkurrens till att profitkvoten närmar sig noll, och därför kan ökad profit bara tas ut genom finnandet av nya sektorer eller nya utvecklingar som kan exploateras för en tid. Därför är kapitalismen sådan att den söker eviga former av produktivitetstillväxt.

Försvinner investeringsmöjligheter så kan inte kapitalet flerfaldiga sig, vilket leder till kris, då kapital måste föröka sig konstant för att bekosta tidigare lån och investeringar. Därför är kapitalismen sådan att den söker eviga möjligheter till investering.

Det är därför som kapitalismen fungerar så väl i symbios med krig. Ett krig är som ett hål, vilket slukar investerat kapital utan att profitkvoten faller. Krigsmarknaden blir inte mättad på produktion, eftersom det kapital som införs genom vapen, ammunition och liknande de facto förstörs. Krig är ett idealt tillstånd för kapitalister just för att man inte behöver kämpa emot marknadsekonomins inneboende tendens till ett ekvilibrium som sedan forcerar profitkvoten mot noll.

“Problemet stod i att hålla industrins hjul igång utan att öka världens egentliga tillgångar. Varor måste produceras, men de fick inte fördelas. Och i praktiken var det enda sättet att uppnå detta att föra ständigt krig.
Krigets egentliga uppgift är förintelse, inte nödvändigtvis av människoliv, men av produkterna av människors arbete. Kriget är en metod att krossa i bitar eller blåsa ut i stratosfären eller sänka i havsdjupen sådant material som annars kunde brukas till att skapa alltför stort välstånd bland massorna och därmed, på lång sikt, en alltför hög intelligens och insikt.” (1984, s. 176)

“War empowers Washington. It centralizes. It provides a rationale for federal authorities to accumulate and exercise new powers. It makes government bigger and more intrusive. It lubricates the machinery of waste, fraud, and abuse that causes tens of billions of taxpayer dollars to vanish every year.”

Precis som köttindustrin behöver köttätare så behöver krigsindustrin krig. Krigsindustrin kan överleva i fredstid på så vis att upprustning kräver produktion, men inte på obegränsad tid, just för att inget investerat kapital förstörs. En stor krigsindustri är därför en viktig pådrivare till en krigspolitik, precis så som Eisenhower varnade för 1961.

“We have been compelled to create a permanent armaments industry of vast proportions. Added to this, three and a half million men and women are directly engaged in the defense establishment. […] [T]his conjunction of an immense military establishment and a large arms industry is new […]. The total influence — economic, political, even spiritual — is felt in every city, every Statehouse, every office of the Federal government. […] In the councils of government, we must guard against the acquisition of unwarranted influence […] by the military-industrial complex. We must never let the weight of this combination endanger our liberties or democratic processes.”

Om vi stannar i det amerikanska perspektivet en stund så ser vi att just det sistnämnda är något som inträffat de senaste två decennierna. Sedan 2001 lever amerikanerna under ett de facto undantagstillstånd genom lagar som Patriot Act. Dessa lagar har stöd från en stor grupp amerikaner, som, i Goldsteins ord genom Orwell, betraktar sig själva som upplysta och framstegsvänliga. Samma människor ger sitt stöd till CIA:s aktiva tortyrprogram och upprättande av rättsvidriga fängelsen utomlands, som till exempel Guantanamo. På Guantanamo sitter fångar som aldrig kommer få den behandling en rättsstat kräver. Barack Obama gick till val med löfte om att stänga fängelset, men har konstaterat att de som sitter där är för farliga för att släppas fria, men omöjliga att åtala. Undantagstillståndet är en så mäktig myt, för att tala med Harari, att det krävs mer än en valkampanj för att ens motverka det. Liberalen blev auktoritär.

“Men i fjärde årtiondet av 1900-talet hade alla huvudströmningar inom det politiska tänkandet redan blivit auktoritära. Det jordiska paradiset hade avförts ur diskussionen just i det ögonblick det blev möjligt att förverkliga. Alla nya politiska teorier, vad de än kallade sig, ledde nu tillbaka till hierarki och styrning. Och under den allmänna skärpning av åskådningar och atttyder som ägde rum omkring 1930, blev metoder som länge varit övergivna, i vissa fall i hundratals år – fängelse utan rättegång, krigsfångars slavarbete, offentliga avrättningar, tortyr för att tvinga fram bekännelser, bruket av gisslan och förflyttning av hela befolkningar – inte bara vanliga på nytt, utan tolererade och till och med försvarade av människor som betraktade sig själva som upplysta och framstegsvänliga.” (1984, s. 185)

Undantagstillståndet i USA uppkom genom två krafter: den externa attack som var 9/11, vilken inducerade det psykologiska tillstånd som är nödvändigt för krig – en instinktiv tillit till härskarna och ett underkastande av tillfälliga umbäranden; och det militär-industriella komplexet som sökte möjlighet att förstöra kapital i en postsovjetisk värld. Krigen i Afghanistan och framför allt i Irak blev följden. Dessa krig har varit politiska och humanitära katastrofer för USA, men de har varit komplexets bästa vän i historien. Efter femton år av permanent krigstillstånd har det amerikanska folket vant sig vid en tilltagande militarisering – det svar som makthavarna erbjuder på hotet utifrån.

There’s a constant drumbeat of discussion about how to keep ourselves “safe” from terrorism in a world in which freelance lunatics with an assault rifle or a truck can indeed kill startling numbers of people in suicidal acts. The problem is that, in this era, preserving our “safety” always turns out to involve yet more bombs and missiles dropped in distant lands, more troops and special operators sent into action, greater surveillance of ourselves and everyone else. In other words, we’re talking about everything that further militarizes American foreign policy, puts the national security state in command, and assures the continued demobilization of a scared and rattled citizenry, even as, elsewhere, it creates yet more uprooted souls, more children without childhoods, more refugees. Our leaders — and we, too — have grown accustomed to our particular version of eternal “wartime,” and to wars without end, wars guaranteed to go on and on as more parts of the planet plunge into Hell. 

“[…] på samma gång gör medvetandet om att befinna sig i krig, och därmed i fara, det till ett till synes naturligt, oundvikligt överlevnadsvillkor att all makt är överlämnad åt en liten härskarkast.” (1984, s. 177)

Krigen är nämligen del av det som George W. Bush kallade “The Global War on Terror”, proklamerat den 12 september 2001. Det är ett oändligt krig, ett krig som inte kan vinnas, därför att det saknar en fiende som kan besegras. Det är ett krig som är djupt kännetecknat av en annan sorts undantagstillstånd än det klassiska kriget. Där det klassiska kriget var en desperat och vanvettig kamp för vinst med alla medel, så är det amerikanska moderna kriget ett krig som förs för att föras, utan mål, utan strategi, utan möjlig väg till fred. De problem som det moderna kriget förment skulle bekämpa göds i själva verket av kriget, vilket leder till att mer vapen och bomber förs in på slagfälten till ljudet av krigsindustrins enorma vinster.

And I think often enough about our response to all this, the one we’ve practiced for the last 15 years — more bombs, more missiles, more drone strikes, more advisers, more special ops raids, more weapons deals and with it all not success or victory by any imaginable standard, but only the further destabilization of increasing regions of the planet, the further spread of terror movements, and the generation of yet more uprooted human beings, lost children, refugees — ever more, that is, of the terrorized and the terrorists.

“Vill man förstå arten av det pågående kriget […] måste man först och främst inse att det omöjligt kan avgöras.” (1984, s. 174)

Kriget mot terrorismen skapar en möjlighet till kontinuerlig kapitalförstörelse utan sociopsykologiska repressalier. Om befolkningen tvingats till annan kapitalförstörande aktivitet, som att bygga katedraler eller liknande, hade den inte varit i det psykologiska stadie som krävs för att inordna sig i ett hierarkiskt samhälle. Kriget har den psykologiska effekten att omforma medborgarnas psyke på detta vis att de accepterar hierarkin och dess baksidor. För den psykologiska vinsten med krig är det alltså avgörande att det inte tar slut, då själva krigstillståndet är det prerekvisit som vinstens fortgång lever på. För den ekonomiska vinsten med kriget är det också avgörandet att det är beständigt, eftersom ett vunnet krig inte tillåter mer förstörelse av kapital (om ändå en viss investeringsmöjliget, se Marshallplanen).

“Kriget fullgör sålunda inte bara den nödvändiga förstörelsen, utan åstadkommer den också på ett psykologiskt godtagbart sätt. I princip vore det ytterst enkelt att slösa bort världens överskottsarbete på att bygga tempel och pyramider, att gräva gropar och fylla igen dem, eller till och med tillverka stora mängder varor och bränna upp dem. Men detta skulle endast skapa en ekonomisk och inte en emotionell bas för ett hierarkiskt samhälle. […] Det spelar ingen roll om ett krig verkligen äger rum, och eftersom någon avgörande seger inte är möjlig spelar det heller ingen roll om kriget går bra eller dåligt. Allt som behövs är att krigstillstånd råder. ” (1984, s. 177)

 Att vinna ett krig medför också ett behov av att hantera den besegrade befolkningen. Generellt kan detta göras genom två metoder – utplåning eller assimilering. Att utplåna en befolkning är ogörligt på grund av humanitära konventioner, politiska konsekvenser och praktiska omständigheter. Att USA skulle utplånat den irakiska befolkningen 2003 är otänkbart. Men lika otänkbart är det att man skulle ha assimilerat irakierna. Att drygt 35 miljoner irakier – en tiondel ungefär av den amerikanska befolkningen – skulle kunna integreras i det amerikanska samhället på ett av hierarkin önskvärt sätt är otänkbart.

“Eurasien skulle till exempel med lätthet kunna erövra de brittiska öarna, som geografiskt hör till Europa […]. Men detta skulle kränka den kulturella integritetens princip, som på alla sidor efterföljs även om den aldrig formuleras. Om Oceanien skulle erövra de områden som en gång kallades Frankrike eller Tyskland vore det nödvändigt antingen att utplåna invånarna, en uppgift av stor rent fysisk svårighet, eller också assimilera en befolkning om cirka hundra miljoner människor […].” (1984, s. 179)

Därför fortgår kriget genom ockupation på obestämd tid. USA har inte avslutat några krig sedan 2001, bara inlett nya. Femton år senare är situationen i Afghanistan i det närmaste oförändrad jämfört med 2001. Irak är lika långt ifrån fred idag som för tio år sedan. I Yemen pågår en våldsspiral som efterhand rättfärdigar fler och fler amerikanska bomber. Insatserna på olika platser i Afrika ökar våldsamt under 2010-talet och står för en allt större utgift. Det är svårt att se hur denna spiral ska sluta, och det är just detta som är kriget mot terrorismens främsta karakteristika – det kommer inte ta slut, utan bli permanentat och normaliserat. Inga territoriella erövringar kommer att ske eller förhindras genom kriget mot terrorismen. Det är ett krig som motiverar ett permanentande av en hierarkisk samhällsstruktur “på hemmaplan”.

“Men även om [kriget] är verklighetsfrämmande är det inte meningslöst. Det förtär överskottet av konsumtionsvaror, och det medverkar till att bevara den speciella psykiska atmosfär som ett hierarkiskt samhälle behöver. Krig är, som vi får se, numera helt en inrikes angelägenhet. […] Kriget förs av varje härskargrupp mot sina undersåtar, och krigets mål är inte att utföra eller förhindra territoriella erövringar, utan att bevara samhällsstrukturen oskadd.” (1984, s. 181)

Genom att sakna definierbara segervillkor så skapar kriget mot terrorismen utmärkta karriärsbanor för militärer. Idag sållas inte generaler ut på grundval av att de kan avsluta krig så fort som möjligt med så stor del av uppsatta mål uppfyllda som möjligt; de sållas ut på grundval av att de kan spendera stora mängder skattepengar på otroligt intrikata operationer över hela världen; kort sagt på grund av att de tjänar det ständiga kriget och mekanismerna bakom väl. Så konditioneras hela militärmakten i USA långsamt till att glömma bort att krig en gång i tiden var tänkta att avslutas. Det krävs inte längre att militären gör sitt jobb effektivt – t.o.m. SOCOM (US Special Forces Operations Command) erkänner att den amerikanska militären är bra på att döda människor och förstöra länder, men inte på att vinna krig.

“Men då kriget bokstavligen blir kontinuerligt upphör det även att vara farligt. Då kriget är kontinuerligt finns det ingenting som kan kallas militär nödvändighet. […] Som vi sett utförs fortfarande en del forskning som kunde kallas vetenskaplig för militära ändamål, […] och dess oförmåga att visa upp resultat är inte viktig. Effektivitet erfordras inte längre, inte ens militärt. I Oceanien är ingenting effektivt utom tankepolisen.” (1984, s. 181)

Det enda som måste vara effektivt är den propaganda som krävs för att motivera krigsinsatsen. För att underlätta det uppdraget har man förändrat krigets operativa form under kriget mot terrorismen. När USA sätter in “boots on the ground” så måste makthavarna ta ansvar inför folket. Varje gång en amerikansk soldat dör i fält vänds opinionen lite närmare revolution mot tingens tillstånd. Förr hade man inget alternativ till att faktiskt låta soldater dö i krig, och därför var härskarna tvungna till att avsluta dem kvickt, på grund av ansvarsutkrävande från folket.

“Så länge krig gick att vinna eller förlora kunde ingen härskarklass vara totalt ansvarslös.” (1984, s. 181)

Idag har man genom drönarkriget och andra insatser för att sätta så mycket avstånd – geografiskt och kausalt – som möjligt mellan amerikanska medborgare och själva den förstörelse som utgör kärnan av det krig som förs. Idag sitter amerikanska soldater i hytter i Nevadaöknen dag ut och dag in. Det är deras halva av krigföringen. Den andra halvan består av skräckslagen bevakning av himlen, med för betraktaren plötsliga och godtyckliga bombnedslag. På så vis befästs även den mellanfolkliga hierarkin där USA intar sin härskarposition.

I stor utsträckning förs dagens relevanta krig med amerikanska vapen, då USA kontinuerligt stått för mellan en tredjedel och hälften av all vapenexport i världen de senaste 20 åren, med en peak på 70% 2011. Marillyn Hewson, chief executive på Lockheed Martin – ett av de större företagen inom den amerikanska krigsindustrin, uttalade 2015 att den utbredda oroligheten i Mellanöstern utgjorde en möjlighet för tillväxt.

 “Men i rent fysisk mening berör kriget rätt få människor, merendels utbildade specialister, och vållar relativt små förluster. […] I civilisationscentra betyder kriget föga mer än en ständig brist på konsumtionsvaror samt då och då en raketbombskrevad som medför något tjugotal döda. Kriget har i själva verket ändrat art.” (1984, s. 173-174)

Utöver att dehumanisera krigföringen genom att ha maskinella mellanlager mellan våldsverkare och våldsutövning så blir krigföringen av med sin etiska struktur. Den distans som skapas mellan de stridande parterna förfrämligar fienden och alienerar drönarpiloten från kriget. Genom detta förstärks och göds det ständiga kriget.

“Motpartens topologi står i specifik förbindelse med det andliga ställningstagandet gentemot motståndaren. Han framstår som min fiende (justus hostis), med precis lika många rättigheter som jag. Överlägsenheten i topologisk bemärkelse, alltså “ovanför-motståndaren-varat”, medför ett annat ställningstagande gentemot motståndaren. Förintelsemediets assymetri förleder den överlägsna parten till en helt annan syn på den underlägsne. Med detta i åtanke framlägger Carl Schmitt en mycket fascinerande tes i “Der Nomos der Erde”: “Den överlägsne tar sin vapenmässiga överlägsenhet som intäkt för sin justa causa (rättmätiga sak) och förklarar fienden en förbrytare, eftersom man inte längre förmår realisera begreppet justus hostis”.” (Byung-Chul Han)

Idag bedriver “den fria världens ledare” ett permanent krig mot snart sagt alla invånare på denna planet. USA strävar efter (och tror sig besitta) förmågan att militärt ingripa var som helst på jorden inom en timmes tidsram. Detta mål blir tydligt då man studerar den pandemiska spridningen av amerikanska militärbaser över världen. Det traditionellt stora hotet – det som kan skapa ett riktigt krig mot de förenta staterna – Ryssland kan neutraliseras innan ett enda kärnvapen kan avfyras som motreaktion. I en sådan situation har världen förvandlats till en enda polisstat, vilket blir ännu tydligare när man betänker den totala övervakningen som USA utsätter snart sagt alla människor för. I samarbete med amerikanska företag som redan är tätt knutna till DoD, CIA, NSA och amerikanska utrikesdepartementet – främst av alla Google – kan amerikanska intressen säkras genom extensiv manipulation och kontroll av det främsta informationsmediet av idag – Internet.

“En delorsak till detta var att ingen regering i förfluten tid hade resurser till att hålla medborgarna under ständig övervakning. Boktryckarkonsten gjorde det likväl lättare att manipulera allmänna opinioner, och film och radio, förde processen vidare. Med utvecklingen av televisionen och det tekniska framsteg som möjliggjorde både mottagning och sändning genom samma apparat blev privatlivet avskaffat. Varje medborgare, eller åtminstone varje medborgare som var värd att bevaka, kunde man nu hålla under polisens ögon och inom hörhåll för officiell propaganda tjugofyra timmar av dygnet, medan alla andra kommunikationskanaler var stängda. Möjligheten att genomföra inte bara total lydnad inför statens vilja utan även total likriktning av alla åsikter existerade nu för första gången.” (1984, s. 186)

Slutligen: USA befinner sig i det ständiga kriget som det karakteriseras i 1984 på grund av en historisk situation med två huvudfaktorer:

  1. Den externa chocken i och med, och den psykosociala effekten av, angreppen den elfte september 2001.
  2. Den fertila jorden i form av ett kraftigt utbyggt, välfinansierat och syfteslöst militär-industriellt komplex.

Det är inte Facebook som ska granska nyheter, det är medborgaren

Såhär i veckorna efter Trumps seger i det amerikanska presidentvalet har “fenomenenet” fejk-nyheter och falsk information diskuterats flitigt. Mellan raderna kan man läsa att Trump inte kunnat bli vald om inte människor matats med felaktig information under kampanjen. Mycket ansvar har av vissa lagts på Facebook, som fått ta emot många angrepp för att de inte har någon form av “försvar” mot falsk information och fejk-nyheter.

Och det finns en viss poäng i detta. Om det är så som jag läst, att 44% av amerikaner får sina nyheter genom sitt Facebook-flöde, ja då är det klart att Facebooks sorteringsalgoritmer har haft en inverkan på deras uppfattning av valkampanjerna. Om Google vid undersökningar kunnat influera hur potentiella väljare tänker genom att ändra ordningen på de översta fem sökresultaten, så kan Facebook så klart influera hur väljare tänker genom att ändra vad de ser.

Men det är fegt att lägga ansvaret vid Facebooks fötter. Det är att ge upp sitt demokratiska ansvar. I en demokrati innehas det högsta ämbetet av väljaren – medborgaren – och därmed innehas även det största ansvaret av väljaren. I det ansvaret ingår att kritiskt granska och söka information att grunda sina val på. Det är uppenbarligen inte att ta sitt ansvar att låta Facebooks algoritmer sköta gallringen av information åt en, när den informationen ska nyttjas för att utöva sin demokratiska rättighet.

Facebook är nämligen inte en objektiv nyhetsförmedlingsplattform. Facebook är en plattform för socialt nätverkande. Den kanske maskerar sig som nyhetsplattform ibland – t.ex. genom att införa Instant Articles – men det är ett rent affärsdrag med ett syfte: att få besökare att stanna i sitt flöde. Där bidrar Facebook till enkelspårigheten hos människors informationsintag, men det är inte deras fel att människor sen faller för deras affärsmodell, utan det ansvaret bär varje individ själv.

Själva idén att man kan lita på ett informationsflöde som gallras av tredje part är fundamentalt felaktig. Ett sådant flöde kommer alltid att snedvrida ens informationsintag på något sätt. Än värre blir detta av att vi inte har någon insyn i Facebooks algoritmer. Om du som medborgare i en demokrati tänker använda en plattform för informationsintag, så måste du som minsta insats veta hur den sorterar din information åt dig. Detta vet vi med en plattform som Reddit, åtminstone i viss mån, men inte med Facebook. Därför är det oansvarigt att använda Facebook för att inhämta information.

Det är inte heller Facebooks fel att människor inte klarar av att läsa och granska sitt intag av nyheter. När människor tror på uppenbart felaktiga nyheter så är det inte Facebook som gjort dem godtrogna, det är deras eget ansvar. I informationssamhället finns det ingen ursäkt till att inte googla en extra gång när tveksamma nyheter skickas till en – det kostar en kanske 10 sekunder att genomföra en snabb koll: har några andra sidor skrivit om detta? Att sedan läsa och granska budskapet kritiskt är nästa steg, något som tar något längre tid, men som likfullt är nödvändigt för medborgaren i ett demokratiskt samhälle.

Om det är någon kris som hela denna mediacirkus kring fejk-nyheter och falsk information blottlägger, så är det läsandets kris. Jag vill inte moralisera över att det var bättre förr, när barnen läste böcker istället för att spela datorspel. Det är inte mediet som spelar roll, det är vad som sker när mediet konsumeras, och vilket urval man gör i sin mediekategori.

I Uppsala Nya Tidning kunde vi 2013 läsa hur flera professorer i historia slog larm om hur deras elever inte kunde ta in instruktioner skriftligt och inte förstod tentafrågorna. Enligt dem har en majoritet problem med språket. Studenternas ordförråd är väldigt bristfälligt, och deras ordförståelse och grammatik så dålig att de inte kan göra sig förstådda i skrift. Det är allvarligt att studenter som gått ut gymnasieskolan kan ha så dålig svenska. Det är än allvarligare att det alltså är normen.

(De understryker för övrigt i texten att det inte handlar om en ökad mängd invandrare, utan att invandrarna utmärker sig med att ha bättre grepp om svensk grammatik än infödda svenskar.)

Att studenterna inte heller klarade av att läsa sin kurslitteratur kritiskt bekräftas i en artikel i Expressen. Där uttalar sig Hanna Enefalk, lektor i historia vid Uppsala Universitet, och säger att “vi inte ens kan kommunicera eftersom många saknar de basala komponenterna som behövs för att börja lära sig.”.

Jag tror det låter konstigt det vi säger – “på en av mina delkurser läste jag hela boken!” Det är ju meningen att vi ska läsa hela böcker.

Så säger en av de intervjuade studenterna. Om inte studenter som får betalt för och vägledning i att läsa och granska litteratur klarar av att läsa och förstå texter, hur ser då situationen ut för vanliga medborgare med sämre utgångsläge för att öva sitt kritiska läsande?

Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi, och Sebastian Jävervall, doktorand i nationalekonomi, har författat en grundlig rapport om kunskapsläget i svensk skola. Där kan man bland annat utläsa hur kraftigt svenska ungdomars läsförståelseförmåga försämrats.

I samma rapport kan man tydligt se hur olika matematiska förmågor också klart försämrats bland svenska elever. Framför allt står problemlösningsförmågan ut. Svenskar blir alltså sämre på att se mönster och generella former, och på att sedan applicera sina insikter på problem.

Kombinationen dåliga matematiska förmågor och dålig läsförståelse ger en medborgare som inte kan utföra sitt uppdrag. Den medborgare som inte kan se mönster i flera olika källor som den inte kan läsa, den kan inte heller kritiskt granska information på ett sätt som behövs för en fungerande demokrati.

Men det handlar inte bara om att kunna, utan också om att vilja. Publikationen NewRepublic hävdar att den förhöjda konsumtionen av fejk-nyheter under den amerikanska valsäsongen inte berodde på dålig källkritik, utan på en vilja att bekräfta sina förbestämda åsikter. Ett sökande efter bekräftelse som alltmer kännetecknar vår nätvaro på platser som Facebook.

It was this partisan appetite for validating narratives that caused the spike in popularity for fake news.

I tidigare nämnda Expressen-artikel så utvecklar ett par intervjuade studenter ett resonemang om varför de tror att läskunnigheten försämrats så kraftigt i deras generation:

– Man borde traggla mer med läsningen, men det orkar man inte riktigt, säger Josefin Wahlund.

[…]

– Vi har hela tiden distraktioner, mobiltelefonen, datorn… det är så lätt att få snabb information. Då känns det tungt att sitta och ta sig igenom 1 000 sidor, att försöka ta ut vad som är viktigt, förstå och analysera, säger Mikaela Annerstedt Hamberg.

– Vi har inte lärt oss att skumma igenom text och ta ut det relevanta. På gymnasiet fick man inte det verktyget överhuvudtaget, säger Maria Åberg.

– Jag tog två sabbatsår, läste två böcker på de åren och hade inte läsvanan inne. Det blev en chock för mig att börja på universitetet, säger Josefin Wahlund.

Maria Åberg tror att de tillhör en rastlös generation, som har många krav på sig samtidigt.

– Jag måste hela tiden se nyttan med allt jag gör. Går jag en promenad, måste jag samtidigt lyssna på en podcast, jag kan knappt titta på en film utan att samtidigt göra något annat, säger hon.

– Man ska ju egentligen lägga 40 timmar i veckan på sina studier, men det finns outtalade krav av att man ska vara så mycket mer än bara en duktig student: driftig, social, träna, skaffa sig kontakter, driva företag vid sidan av, sticka ut – ha en wow-faktor, säger Mikaela Annerstedt Hamberg.

Det blir stressande, och det gör att det är svårt att fokusera på inläsningen.

– Det känns lite som att alla i vår generation har koncentrationssvårigheter, säger Mikaela Annerstedt Hamberg.

De känner ingen som hoppat av utbildningen än, men flera gör omtentor.

– Många har bara fokus på det sociala. Själv får jag ofta påminna mig om att utbildningen faktiskt kostar mig pengar, säger Josefin Wahlund.

Tiden räcker inte till, även om det känns trist att studierna blivit “inmatning och utspottning”, som i skolan.

Den upplevelse de karakteriserar finns väl beskriven i den magnifike filosofen Han Byung-Chuls bok Trötthetssamhället. Han kallar det en återgång till det Vita Activa som präglar livet för det djur som behöver kämpa för sin överlevnad. Den multitasking som omhuldas så idag, och som omnämns som ett krav av Maria Åberg, är i grunden samma levnadslogik som präglar det jagade djurets liv. Det villebråd som inte har uppmärksamheten splittrad åt tillräckligt många håll överlever inte. Han anropar det medeltida klosterväsendet som ett paradexempel på en livslogik vi behöver idag – Vita Contemplativa. Ett liv som präglas av djupläsning, långvarig koncentration och självdisciplin. Det är svårt att inte hålla med honom.

Att härleda ett är ur ett bör

David Hume tillskrivs allmänt äran (eller skulden, beroende på vem du frågar) av att ha formulerat “är-bör”-problemet, nämligen att vi inte nödvändigtvis kan härleda ett normativt “bör” ur ett deskriptivt är. Ur etisk synvinkel ställde denna iakttagelse saker på sin ända. Hume själv ansåg “the imperciptible change” från ett är till ett bör vara ogiltig. Huruvida distinktionen är korrekt eller inte, och vidare av godo eller ondo, är alltjämt en trätofråga. Sam Harris, t.ex, anser att “ought-is” ofrånkomligen skapat en “brandvägg mellan fakta och värderingar”, och är anledningen till att människor vägrar förlika sig med tanken på att vetenskapen kan staka ut en moralisk sanning. För andra belyser Hume ett viktigt faktum: nämligen att vi inte kan härleda normativ kunskap ur deskriptiv dito. En slutsats som är sprungen ur Humes iakttagelse är att vi ska akta oss för det naturlistiska felslutet, d.v.s. att utgå ifrån att allt som är naturligt är av godo. (Det kan vara klokt att akta sig för att behöva definiera “naturligt” också, när man ändå håller på)

Vad jag emellertid vill tala om är den omvända tendensen: en benägenhet att i rättrådighetens namn härleda ett är ur ett bör. Emellanåt tycker jag mig kunna skönja en tendens hos allt för många att inte bara försöka skapa en brygga mellan deskriptiv och normativ vetenskap, utan att överhuvudtaget förkasta all hänsyn för att de två metoderna existerar avskilt från varandra. Istället för att konstatera vad som är, och ur det härleda vad som bör vara, så väljer man att i första ledet fastställa vad som bör vara, och blir så hänförd av sin egen vision att man helt enkelt slår fast att så är det också.

Exempel är på sin plats, antar jag. Ett av de mer talande torde väl vara synen på människan som en Homo economicus, den varelse vars existens kablades ut av ekonomer som med hjälp av eleganta modeller kunde visa att en individ som söker att maximera sin tillvaro fattar därför rationella beslut som inte påverkas av direkt irrelevanta yttre eller inre faktorer, såsom emotioner. Det är en djupt rationalistisk syn på människan, som inte lämnar utrymme för saker vi tar för givna som en del av den mänskliga upplevelsen: samarbete, altruism, beslut fattade i affekt o.s.v. Detta var en normativ föreskrift: människor bör agera på detta viset för att maximera sin tillfredsställelse. Sakta men säkert förvandlades detta från ett normativt påstående till ett deskriptivt faktum. Ekonomernas modeller utgick ifrån att individer agerade utifrån ett antal på förhand givna premisser, och när verkligheten bestred förutsägelserna var det folket det var fel på, inte modellerna. Ur sina resonemang om hur människor borde agera landade man helt plötsligt i ett entydigt konstaterande av hur människor är.

Det finns fler instanser av detta. Idén om kön som en alltigenom social konstruktion tycks grunda sig på följande antaganden:

(1) Vi bör uppnå ett samhälle med total jämlikhet mellan könen;
(2) Ifall kön som biologiskt koncept existerar kan det förklara och i viss mån motivera skillnader mellan könen

Alltså existerar inte kön som biologiskt koncept.

Här har vi ytterligare ett paradexempel på hur vi går från ett moraliskt “bör” till ett faktamässigt “är”. Följden blir en oinformerad diskussion, och en politik som vilar på en grundval vars absurditet framgår med all önskvärd tydlighet när den dras till sin spets. Ironiskt nog är det som möjliggör detta just vår oförmåga till åtskillnad mellan “är” och “bör” – vi faller i fällan att anta att naturalistiska skillnader mellan könen skulle motivera ojämlikhet!

Det är här vikten av Humes distinktion blir så viktig: ifall vi inte håller isär dessa två öppnar vi inte bara upp för förvirring och naturalistiska felslut, utan även för revisionism och verklighetsfiltrering. Vi ger oss ut på moraliska korståg för att få världen att anpassa sig efter våra ideal, som vi tycker är själva förkroppsligandet av rättvisa och godhet, utan att kännas vid det faktum att världen existerar som en entitet oberoende av oss (något Hume säkerligen inte hållit med mig om). Världen-i-sig tar inte nödvändigtvis hänsyn till världen-i-mig, för att våga mig på en parafrasering av Kant.

Vi bör vara på vår vakt för de som vill patentera verkligheten som enbart en produkt av betraktarens öga. En sann bild kan vi förmodligen aldrig uppnå, men att hermetiskt sluta oss och inte försöka nå en bredare förståelse av dess komplexitet stakar inte ut en väg mot upplysning och ett mer förstående samhälle. Utmed den avsmalnande vägen grasserar trångsyntheten. Följden blir att våra tankar inhägnas och endast tillåts färdas i vissa banor, instängda i ett mentalt safe space som i det långa loppet gör att vi försöker avskaffa verkligheten som den är, till förmån för livet som vi drömskt tycker att det bör vara.

Konnektivitet: en nyckel till att förstå världen

The 21st century will not be a competition over territory, but over connectivity

Det djärva uttalandet gör Parag Khanna i en artikel i New York Times, där han gör reklam för sin bok Connectography. Det är inte svårt att tro honom när man ser hur Google och Facebook tävlar om att vara den som kopplar oss samman, och, som i förbifarten, ser till att vi använder deras tjänster – så att de kan sälja vår uppmärksamhet. Vi ser till och med hur de driver på utbyggnaden av internets fysiska infrastruktur.

Google’s parent company Alphabet and Facebook are both making huge investments in connecting the world. Facebook is using self-piloting laser drones, and Google is using balloons, but they share a self-given mission of connecting underserved populations to the internet.

Som beskrivs i artikeln tävlar Alphabet och Facebook om att vara företaget som kontrollerar våra liv i framtiden. Deras affärsmodeller bygger på att vi måste interagera mer och mer genom deras infrastruktur, så att de kan fånga den emergenta externaliteten – data om våra livsmönster. Denna data raffinerar de genom att tävla om annonspengar med sin möjlighet till att extrahera kunskap om sina användare. Därför tävlar Facebook och Alphabet om att integrera sig i våra liv genom AI-drivna “personliga assistenter”, att inhängna vårt internetanvändande, och skapa de “bästa” gratis-tjänsterna, som fungerar som gateway-drugs till deras imperier; de är ute efter att bli den infrastruktur vi lever våra liv igenom.

Deras position är väldigt lik den stater hamnar i när det kommer till infrastruktur-frågor. Att bygga infrastruktur är ofta väldigt kapitalintensivt (precis som Facebooks/Googles inlärningsalgoritmer behöver mycket data) och infrastrukturen skapar sällan stora direkta inkomstströmmar (precis som Facebook/Google inte tar betalt för sina tjänster och inte tjänar några pengar där). Men nyckeln i infrastruktursatsningar är att identifiera att infrastrukturen kommer generera positiva externaliteter; generellt sett rörelse av varor, tjänster, människor och information, vilka genom handel och liknande skapar stor tillväxt.

In addition, we find that countries with a larger number of connections in the global network of flows increase their GDP growth by up to 40 percent more than less connected countries do. The penalty for being left behind is rising.

Den bästa infrastruktursatsningen är den som skapar störst externaliteter; detta är nyckeln till att förstå kriget mellan Google och Facebook, men även andra stora internet-företag som Amazon. Vilken infrastruktur (i internet-lingo ofta kallad plattform) genererar mest användbar data? Är det sökningar, videotittande, sociala interaktioner eller handel? Svaret är självklart subjektivt och rådande paradigmatiska syn hittas lättast i intäktsflödena hos de olika företagen. En sak vi dock kan observera är, som Kevin Kelly visat, att konnektivitet är en viktigare resurs än rinnande vatten idag. Det säger en hel del om vilken infrastruktur som är den viktigaste.

The farmers in rural China have chosen cell phones and twitter over toilets and running water.

Infrastruktur i allmänhet är tätt sammanbundet med konnektivitet. Att koppla ihop två länder, städer eller personer kräver ett kopplingsmedium – det är detta vi kallar infrastruktur. På grund av hur viktig konnektiviteten är ser vi en demografisk och ekonomisk ombildning från länder till städer.

The Northeastern megalopolis, stretching from Boston to Washington, contains more than 50 million people and represents 20 percent of America’s gross domestic product. Greater Los Angeles accounts for more than 10 percent of G.D.P. These city-states matter far more than most American states — and connectivity to these urban clusters determines Americans’ long-term economic viability far more than which state they reside in.

Att vara kopplad till större städer är viktigare än vilket land eller delstat man bor i; större städer är mer kopplade till varandra än till sina hemländer. Det globala nätverket är viktigare än det lokala, argumenterar Saskia Sassen, en nederländsk-amerikansk sociolog som är expert på migration och globalisering. Den amerikanske sociologen Christopher Chase-Dunn, expert på världssystem, har visat i sin forskning att vad som är en större stad inte primärt avgörs av dess invånarantal eller storlek, utan av dess konnektivitetsinducerande egenskaper: ekonomisk aktivitet, närhet till tillväxtszoner, politisk stabilitet osv. Ett tydligt exempel på detta är hur den pakistanska armén har flyttat sina resurser till att skydda CPEC – den kinesisk-pakistanska korridoren, ett nätverk av infrastruktur som binder länderna samman – istället för att skydda sina gränser. Ännu ett exempel är hur presidenten av Kina – Xi Jinping – och den indiske premiärministern – Narendra Modi – på ett möte i Ufa, Ryssland kom överrens om att lösa gränskonflikterna kring Kashmir, för att kunna bygga ut den kinesisk-finansierade s.k. New Silk Road, eller One Belt, One Road.

Supply chains and infrastructure are becoming the more lucrative assets on the map than borders, and Pakistan is a perfect example of it.”

McKinsey-institutet har räknat fram att det globala flödet av varor, tjänster, finanser, människor och information kommer öka global BNP-tillväxt med mellan 250 och 450 miljarder dollar (15-25% av global BNP-tillväxt). De säger att det mest sammankopplade landet kommer få ta del av 40% mer av den tillväxten än det minst sammankopplade landet. Nu är det kanske McKinsey tendentiöst mot den typ av frihandel som dominerat världspolitiken sen 1970-talet, men den vikt de fäster vid just konnektivitet är talande. I Kina pågår en ombyggnad av landet, från de traditionella, kulturella och språkliga indelningarna till en uppdelning mellan 26 olika stadskluster och deras områden. Centrum för sådana kluster kommer vara städer som Beijing, Shanghai, och Guangzhou. Dessa kluster kommer vara den bakgrund mot vilken regeringspolitiken formas, en politik som kommer ha sin grund i att skapa för Kina positiva transportkedjor och kopplingar till omvärlden. Konnektivitet är centralt, snarare än territorium.

Connectivity isn’t just about infrastructure; it’s about strategy.

Det finns en väldigt tydlig kinesisk konnektivitetsstrategi för det tjugoförsta århundradet. Det hela började, så vitt jag vet, redan 2010, när Rysslands premiärminister Vladimir Putin presenterade en strategi för att koppla samman Eurasien i en ekonomisk zon från Lissabon till Vladivostok. Putin visionerade kring fri handel och samarbete kring industriell politik och infrastruktur. Detta mottogs med viss värme i Tyskland men förkastades snart av EU-zonen. 2011 etablerades grundvalarna för det som skulle bli EEU – Eurasian Economic Union – en zon som syftar till att skapa rörlighet för kapital, varor, tjänster och människor. I dagsläget är Armenien, Kazakhstan, Ryssland, Vitryssland och Kyrgyzstan medlemmar i EEU, medans Tajikistan och Uzbekistan håller på att närma sig unionen. Flertalet andra länder håller förhandlingar med EEU om eventuellt medlemsskap eller association, bl.a. Turkiet och Georgien.

Eurasian Economic Union, 2016

2013 annonserade Kina sitt initiativ OBOR (One Belt, One Road, i folkmun kallat “The New Silk Road(s)”). Xi Jinping var i Kazakhstan och i Indonesien, utvecklande strategin som skulle integrera Asien genom ett stort nätverk av vägar, järnvägar, pipelines, hamnar, fiberkablar, och så vidare. En gigantisk satsning på infrastruktur var kärnan i initiativet.

The New Silk Road

Kina, Indien och Ryssland har varit tydliga med målet att integrera EEU med den nya silkesleden. De vill skapa ett “Greater Eurasia”, en ekonomisk och politisk motpol till blocket EU-USA. Utöver dessa initiativ finns en mängd bilaterala projekt (som CPEC) och projekt finansierade direkt av AIIB (Asian Infrastructure Investment Bank) (som pipelines som ska gå genom Uzbekistan och Turkmenistan till Iran). Det så kallade 16+1-avtalet syftar till att integrera den kinesiska ekonomin med centralasien. Eurasien integreras tätare ekonomiskt, och denna process konvergerar geografiskt till centralasien.

Det pågår dessutom förhandlingar om utökad frihandel mellan EU och Kina, en slags sambindning av Junckerplanen och OBOR.

Nu är det dags att återkomma till Khannas uttalande som vi började med:

The 21st century will not be a competition over territory, but over connectivity

Det amerikanska initativ som mest direkt konkurrerar med EEU och Kinas Silk Road är trion av handelsavtal TTIP-TPP-TiSA, och främst då TPP.

So what then is the exciting, big-picture case for TPP? I say it’s to keep North America, and especially the U.S., the world’s leading economic cluster for the foreseeable future.

Dessa avtal är dock tandlösa när det kommer till infrastruktursatsningar och andra konnektivitetsutökningar. Det primära fokuset (så långt vi kan veta i dagsläget) verkar vara harmonisering av regleringar, sänkta tullar och andra dylika åtgärder. Det finns definitivt inte 8 000 000 000 dollar i infrastruktursatsningar i de amerikanska handelsavtalen, åtminstone. De amerikanska avtalen är klassiska handelsavtal, men nu behövs mer än det för att driva tillväxten. De kinesiska investeringarna i Afrika har också varit betydligt större än de amerikanska. Det finns till och med amerikanska (och europeiska) röster för utökad protektionism.

A major reason has been sharply decelerating growth in global trade, which the World Trade Organization expects to grow by 1.7% this year – far below the 6.7% average in the decade preceding the 2008 crisis. With trade alone no longer capable of underpinning global cooperation, it is time to add more investment linkages to the mix.

Khanna kallar AIIB för “the new NATO of the East“; den kinesiska satsningen på att erhålla hegemoni genom att erbjuda något som alla behöver. I NATOs fall erbjöd USA militär säkerhet genom sin allians. AIIB erbjuder däremot något som är viktigare i det tjugoförsta århundradet: konnektivitet genom enorma infrastruktursatsningar.

With the pivot to Asia configured as a tool to “deter Chinese aggression”, exceptionalists have graphically demonstrated how they are incapable of admitting the whole game is about post-ideological supply chain geopolitics. 

Pentagon hävdade 2015 att risken för ett amerikanskt krig (regelrätt sådant alltså, inte pseudokriget man utför mot “terrorismen”) ökat framför allt på grund av fyra nationer – Nordkorea, Ryssland, Kina och Iran. Nordkorea är ett fall för sig, men de andra tre är grundbultar i det nya eurasiska konnektivitetskomplexet – Pentagon skriver att de utmanar “international security and stability”; med andra ord att de bygger ett alternativ till den världsordning som Pax Americana berott på; institutioner som IMF, världsbanken och NATO ersätts med andra som AIIB, NDB, och EEU.

The most significant geopolitical interventions will prove to be not military but infrastructural.

Kriget i Ukraina utlöstes bland annat av den inre konflikten mellan att gå med i EU och att gå med i EEU. Det militärt säkraste alternativet hade varit att gå med i EEU (vilket man bittert fått erfara), men konnektivitet trumfar säkerhet, och Ukraina valde att närma sig EU. Detta är det tjugoförsta århundradets konflikter, märkligt lika det nittonde århundradets strider om koloniala marknader. Handelsimperierna bygger sina fria, interna marknader, och de slåss om att “låta” nya marknader ansluta sig till dem.

Konnektivitet är en nyckel till att förstå det tjugoförsta århundradet, och speciellt “The Great Game” som spelas mellan stormakterna.

BNP i framtiden

BNP och digitaliseringen
När man ska mäta BNP används så kallade hedoniska index. Detta är ett sätt att jämföra kvalitativt olika produkter på ett kvantitativt sätt. Man tittar på en biobiljett 2016 och kommer fram till att den kvalitativt motsvarar tre biobiljetter från 2010, på grund av bättre upplösning på bilden, fler högtalare, et cetera. Detta förutsätter en jämförbarhet som blir svår när varumarknaden nu förändras i samband med den djupgående digitaliseringen.

När ett kylskåp har förvandlats från ett kylskåp som vi känner det idag till en uppkopplad dator som också kyler saker, hur ska vi justera dess hedoniska index? Man vill gärna ha någon form av referenspunkt för att göra detta – t.ex. att kylskåpet numera uppnår samma kyla med en mindre energiförbrukning. Om kylskåpet 2026 (k26) kyler lika mycket med 0.8 gånger så mycket energi som kylskåpet 2016 (k16) så kan vi med viss rimlighet säga att k26 motsvarar 1.2 stycken k16 vid inflationsjustering i BNP-uträkningar. Men om förändringen är att k26 främst är en uppkopplad dator, så finns det ingen sådan direkt jämförelsepunkt med k16. Ska man då jämföra k26 med en PC från 2016 och räkna på skillnader i processorkraft eller energiförbrukning?

Det blir högst subjektivt ifall k26 ska jämföras med p16 eller k16, och vilket alternativ man väljer får gissningsvis stora konsekvenser för BNPs utveckling. En ännu större godtycklighet införs i BNP-måttet.

Hur ska man jämföra information från 2026 med information från 2016? När information blivit det viktigaste elementet i en produkt är det ju just den jämförelsen som är den viktigaste. Men den är svår, för vad ska man utgå från? En panel av experter som gör kvalitativa, subjektiva bedömningar eller en schablonsiffra som dras ur luften? Eller ska man kanske jämföra strikt informationsmängd – en film 2026 består av fler bits än en film 2016 – så att produktionsvärdet är avhängigt ineffektivitet?

BNP och priskollapsen
BNP som mått på tillväxt och produktivitet utgår från marknadspriser som ska vara just marknadspriser. Vad händer då med BNP som mått när marknadspriser försvinner från marknaden? BNP som mått på ekonomisk aktivitet säger mindre i en (strikt) planekonomi, eftersom det i princip bara är en funktion av den politiskt fastlagda planen och hur efterlevd den blivit.

När produktionen blir allt mer informationsbaserad istället för materiellt grundad så får prissystemet i marknadsekonomin det svårt. Produktionskostnaden för en klump information är ju nära nog noll, vilket i en fungerande marknadsekonomi ska driva priset på produkten mot noll. Om detta sker på bred front kommer BNP att kollapsa, oavsett hur aktiv och produktiv ekonomin är.

Vad vi ser än så länge är att utmaningen mot prissystemet bemötts av att med lag och monopol fastställa ett visst pris som av Gud givet. Med hjälp av strikta patent- och upphovsrättslagar, kartellbildningar och sammanslagningar av företag, samt monopoltendenser så upprätthålls detta pris. Som ett prima exempel kan nämnas priset på en digital låt i affären iTunes. Där kostar en låt $0.99, oavsett produktionskostnaderna för att “tillverka” den. Detta är inget marknadspris och därför påverkar det BNP till att bli missvisande, eller åtminstone grövre subjektivt än vad det är idag.

BNP och tillväxt
Vill vi ha tillväxt i BNP eller i konsumentöverflöd? Kuznets ville ta bort reklam från BNP eftersom det inte är en consumer good, utan en consumer bad.

Idag används BNP ofta som ett mått på (eventuell) tillväxt, då det förment visar den totala ekonomiska aktiviteten i ett land. Detta mått fallerar när prissystemet går från marknadspriser till lagpriser. Ett bättre mått på tillväxt blir då det som ibland kallas för konsumentöverskott. Om konsumentöverskottet ökar så har vi tillväxt, eftersom fler människor har möjlighet att förbruka varor/tjänster som de tidigare inte haft råd med. Ett index över totalt konsumentöverskott lider dock av flera problem.

1. Det är svårt att mäta, eftersom det grundar sig på subjektiva bedömningar av vad individer är beredda att betala för en vara. Detta kan antingen gissas om eller utföras enkäter kring, men det blir aldrig lika objektivt som att mäta vad en vara kostar på Amazon en dag.

2. När priserna nått nollpunkten kan inte längre konsumentöverskottet öka, eftersom det fortfarande är relativt prisnivåer. Om en produkt sedan kvalitativt förbättras fångas inte det i konsumentöverskott som tillväxtsmått.

Internet-ekonomin
Om man förutsätter (som jag gör) att den reklamindustri som utgör ryggraden till stora delar av gratis-ekonomin som florerar via internet kommer att spricka inom relativt snar tid, och antar att de fiktiva, lagstadgade priserna ersätts av marknadspriser (som då närmar sig noll); vad finns då kvar att mäta med hjälp av BNP (inom internet-ekonomin)?

Rimligen borde BNP närma sig noll som en funktion av att ekonomin i stort integreras i den så kallade internet-ekonomin. Bara det är ett argument för ett nytt tillväxtsmått, vare sig det blir en variant på konsumentöverskottsindex eller något annat.

UR:s certifierade idioti ådagalägger djupare strukturproblem

I en rasande angelägen debattartikel pekar Bo Rothstein på en röta inom politiken och den offentliga verksamheten. Det rör sig om det ständiga inrättandet av nya ämbetsverk, som i ökande grad präglas av ideologisk slagsida, vaga uppdragsformuleringar och normativ, snarare än exekutiv, karaktär. Nu senast rör det sig om inrättandet av en jämställdhetsmyndighet. Målsättningen är lika nobel som vag: man ska främja jämställdheten. Att detta är viktigt är lika självklart som det är oklart hur det ska ske – inte ens utredningen som ligger till grund för beslutet kan förtydliga det exakta förfarandet.

Utan att hemfalla till hyperbol så är detta symptomatiskt för ett allvarligt och mer övegrirpande problem. Jag skulle vilja påstå att vi här ser den logiska följden av ett par tendenser över tid, som påverkat såväl det politiska arbetet på regerings- och riksdagsnivå som offentlig förvaltning. Det rör sig om:

1. Ett påtagligt inslag av social ingenjörskonst i hur såväl regering som opposition bedriver sin politik, en tendens som eldas på av den typ av myndigheter som Rothstein talar om;
2. New Public Management, som innebär att offentlig förvaltning drivs utefter idéer och principer inspirerade av den privata sektorn, men offentligt finansierat och efter politiska dekret, vilket i sin tur undergräver det ideal om objektivitet som traditionellt varit offentlig förvaltnings ledstjärna;
3. Ständigt tilltagande symbolpolitik, det som Mats Alvesson kallar “skyltfönsteraktivitet och grandiositet” och som i många lägen premieras framför substans och måluppfyllelse.

Låt oss börja med (1), och så småningom anknyta den till ett annat mycket aktuellt exempel: frågan om UR:s politiska snedvridning och deras något schizofrena förhållande till sina egna principer om normkritik. Men först vänder vi åter till Rothstein, som skriver följande i sin debattartikel:

“Det är inte genom folklig mobilisering eller ur det civila samhällets organisationer och inte heller från några fristående opinionsbildare som nya idéer i politiken växer fram för att i den demokratisk process omvandlas till konkreta beslut av riksdag och regering och sedan genomföras av oväldiga tjänstemän. Istället är det ämbetsmän och experter i dessa statligt organiserade lobbyorganisationer som driver systemet.”

Ifall ni någonsin har sett den likaledes skrämmande som hysteriskt roliga brittiska satirserien “Yes Minister” känner ni igen detta som ett skolboksexempel på tjänstemannavälde. I serien följer vi en fiktiv ämbetsman som medelst stor list och låg moral ständigt får sin minister att fatta beslut som innebär att det är “business as usual” i den brittiska regeringen – ett status quo ad infinitum. Inga omstörtande förändringar tillåts rubba den känsliga brittiska samhällsorganismen. Det Rothstein identifierar är snarlikt, men med en avgörande skillnad: de ideologiskt motiverade ämbetsverken och deras tjänstemän kommer istället med förebud om samhälleliga omstöpningar som riktar in sig mer på individers åsikter än materiella förhållanden. De företräder en politik som ger uttryck för hur man vill att människor ska bli, snarare än för hur landet ska styras för att människor ska kunna bli det de vill. Vi ser denna tendens i MP:s kulturpolitik, nu senast i frågan om historierevisionismen som gör om Östasiatiska från ett museum till en rumslig moralisk pekpinne. Vi hör om den när komikern Aron Flam, hjärnan bakom satirserien “Folkets främsta företrädare”, vittnar om hur SVT strök en krönika som var kritisk mot S, men utan vidare lät häftig kritik mot Alliansen och SD vara kvar i programmen. Vi läser om den i regeringens strävan att “utbilda” folk i frågan om upphovsrätten, ett de facto-monopol som gynnar storbolag (men det är givetvis inte det man vill informera om!).

Med detta ledmotiv är det dags för UR-medarbetaren Per-Axel Janzon att inta scenen. Per-Axel fick av sin arbetsgivare i uppdrag att göra en programserie om normkritik, en arbetsmetod och arbetsplatsideologi som var mycket omhuldad av hans överordnade på UR (som är en del av Public Service). Per-Axel tog sitt uppdrag på yttersta allvar, så till den grad att han valde att vara kritisk mot den normkritik som var allenarådande inom UR. Ömma tår började förnimma imaginära stöveltramp direkt. Det inledningsvis positiva gensvaret från cheferna gick med ens över i moll, och Per-Axel fick veta utan omsvep att hans “avvikande” syn inte kunde accepteras på en arbetsplats som UR. Med ens framgick det att de enda normer som normkritiken inte tilläts kritisera var de som rådde på UR. (Att arbetsplatsen inte utvecklades till ett svart hål som resultat av den rena massa av bristande logik som dess chefer uppvisade är en gåta som kommer sysselsätta fysiker länge och väl)

Som en del av Public Service är UR ett offentligt massmedium, med målet att “[göra] program för alla […] Programutbudet är brett och varierat för att skildra hela samhället och alla grupper av människor.”, Det är finansierat av den tv-licens alla tv-ägare enligt lag måste betala, vilket gör deras målsättning med “program för alla” rimligt. Uppenbarligen har man svårare att leva upp till samma välkomnande och inkluderande ideal när det handlar om sina egna anställda, något som blir problematiskt när man betänker att det är dessa medarbetare som producerar det breda programutbudet.

Finns det några incitament som tillåter detta att ske? Den frågan leder oss vidare till (2). Jag har tidigare kritiserat NPM för att vara en dehumaniserande arbetsideologi och mycket illa anpassad för välfärdsyrken som betonar värden som inte greppas av vår monetärt betingade värdeform. En annan som vädrar kritik mot NPM är Erik J Olsson, filosofiprofessor och drivande bakom Academic Rights Watch. I en föreläsning tidigare i höstas gör Olsson gällande att NPM motiveras av följande resonemang:

1. Effektivitet är ett övergripande mål för offentlig sektor
2. Offentlig sektor är ineffektiv, och privat sektor är effektiv.

Privat sektor är alltså en förebild för offentlig sektor, och den senare bör organiseras som den förra. Enligt Olsson är detta rentav grundlagsvidrigt, eftersom det där görs skillnad mellan offentlig och privat verksamhet – ett inte helt okontroversiellt uttalande varom de lärde säkerligen tvistar. I vilket fall finns det viktiga skillnader. Yttrandefriheten för offentligt anställda får t.ex inte begränsas på samma sätt som den får för privat anställda. Men om man anser att NPM är rätt väg att vandra utmed, bör offentlig verksamhet organiseras efter privata principer. Men våra ämbetsverk och myndigheter – som alla är en del av den offentliga verksamheten – har ett mandat att omsätta regeringens politik i praktik. Om vi beaktar inslaget av social ingenjörskonst som jag vidrörde i (1) framgår snart en bild av offentliga institutioner som går från o- till envälde. Som Rothstein skriver: “”Enkelt uttryckt betyder demokrati att staten skall göra som folket vill. Införandet av myndigheter som i huvudsak har opinionsbildning på agendan innebär istället att man inför principen att folket skall tänka och göra som staten vill”. Detta genomsyrar alltså även public service, som uppenbarligen är intresserat av att producera en viss typ av material som ligger i linje med den ideologiska snedvridningen som premieras på arbetsplatsen. Kombinerar man detta med de mer vidlyftiga friheter som ett NPM-system implicit tillerkänner de styrande inom offentlig verksamhet balanserar man på styv lina ur objektivitetssynpunkt. Helt plötsligt blir det rimligt att tillsätta tjänster baserat på annat än objektiva meriter och kvalifikationer, det som ska vara den enda ledstjärnan vid en anställningsprocess. Kanske får man handplockade sekreterare på Riksrevisionen, eller osanna intyg för en livvakt som också råkar vara en mycket god vän som en följd? Eller att offentliga myndigheter tar sig friheter att lägga sig i och försöka ändra offentliga utredningar?

Följden blir det Rothstein kallar en “politiserad och politiserande offentlig förvaltning”. Varje regering, oavsett färg, bör ha som underliggande strävan att värna det som utmärkt våra myndigheter historiskt: deras relativa oberoende och självständighet att genomdriva politiska beslut. Att offentlig förvaltning i möjligaste mån ska bejaka objektivitet finns fastslaget i grundlagen: “Förvaltningsmyndigheter […] ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt saklighet och opartiskhet”. Ett exempel som illustrerar svårigheten i denna balansgång är fallet Kenneth Sandberg. Sandberg arbetade på 90-talet som handläggare på Invandrarverket (numera Migrationsverket) samtidigt som han var aktiv inom “Folkviljan och Massinvandringen”, ett nätverk som var mycket kritiskt mot den förda migrationspolitiken. På grund av sina avvikande åsikter, och för att han (precis som Per-Axel Janzon) inte ansågs kunna samarbeta med sina kollegor, blev han uppsagd. När Sandberg tog fallet till arbetsdomstolen ogiltigförklarade de emellertid uppsägningen, med följden att Invandrarverket och Sandberg till slut nådde en intern uppgörelse som slutade med att han lämnade sin post.

Värt att notera här är alltså att Sandbergs avvikande åsikter ur juridisk synpunkt inte ansågs vara skäligt underlag för en uppsägning från en offentlig myndighet. I fallet med Per-Axel Janzon är det aningen mer vanskligt, eftersom Public Service existerar i en märklig gråzon: officiellt är det ett privat aktiebolag, men finansierat med statliga medel och med ett statligt mandat att förse befolkningen med “allmännyttig information” (d.v.s en dröm ur NPM-synpunkt). Men faktum kvarstår: Sandberg fick inte sägas upp på grund av sina avvikande åsikter. Detta är värt att ha i åtanke när man läser vad Janzons överordnade skrev till honom:

“Självklart har du rätt till din fria åsikt. Men jag vill poängtera att du i din roll som anställd förväntas att tillvarata UR:s intressen, främja denna verksamhet och inte störa eller påverka UR:s verksamhet och dina kollegors arbetssituation.”

Problematiskt, minst sagt. Regeringsformen säger följande om tillsättning av tjänster inom offentlig förvaltning: “Vid beslut om statliga anställningar ska avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet”. Det framgår med all önskvärd tydlighet att den offentliga sektorn i möjligaste mån ska präglas av värderingar rörande objektivitet och meriter. Men vad händer om myndigheten som ska tillsätta en tjänst redan från början är mer idealistiskt än materiellt inriktad, och köpslår med värderingar och normerande kampanjer snarare än att omsätta politisk förslag i en konkret verklighet? Jo, regeringsformen om tillsättning av tjänster sätts ur spel proaktivt: människor med avvikande åsikter tillåts inte ens komma in i åsiktskorridoren innan de blir utträngda (läs: uppsagda).[1]

Låt oss gå vidare till (3), och frågan om symbolpolitik som den relaterar till frågan om Per-Axel. Hur har det gått till när ideologi och enighet utåt blivit viktigare än intern dynamik och uppfyllande av de uppsatta målen? Hur tog den ceremoniella och symboliska verksamheten över – kort sagt, när blev fasaden synonym med innehållet? Enligt Bo Rothstein kan man spåra det till det faktum att symbolpolitik är förförande enkelt och ger regeringen ett sorts moraliskt trumfkort: “Det går naturligtvis inte att vara emot regeringens förslag att inrätta en jämställdhetsmyndighet, det skulle vara som att man var motståndare till ett jämställt samhälle”. Som Dan Korn skriver om Per-Axel och hans kritik av de normer som UR:s normkritik fanns till för att försvara: “[Det är] givetvis bara en fördel att det gemensamma målet är en tom floskel, eftersom det är så lätt att enas om något alla kan hålla med om.”

En som utvecklar detta, och erbjuder en möjlig förklaring till dess lockelse, är Mats Alvesson. Enligt honom har vi en generell tendens, inom såväl offentliga som privata organisationer, att låta verksamhetsmålen underordnas varumärkestänkandet. Det blir viktigare med “skyltfönsteraktivitet, illusionsnummer och grandiositet”. Att uppnå mål är svårt, kräver hårt arbete, fordrar självrannsakan och innebär en risk för misslyckande. Ställd inför den skrämmande utsikten är det mycket bekvämare att i en värdegrund, jämställdhetsplan eller genom upprättandet av en tandlös kommitté orera högtravande om organisationens moraliskt högstående ansatser. Att dessa som bäst har perifer bäring på verkligheten är av sekundär betydelse: skulle man få kritik försvarar man sig med att organisationens värdegrund är god, och att man vid behov ska se över sina rutiner. Det låter bra mycket bättre än att konstatera att man har ett problem och ska försöka åtgärda det efter förmåga.

Detta skapar symbolpolitik, och ger oss debattinlägg från förment seriösa politiska partier som yrkar på instiftandet av tjänster för “trygghetsombudsmän” som ska arbeta just “normkritiskt”. Det ger oss förslag på att skrota en hatad myndighet, för att ersätta den med en i stort sett likadan.
Det ger oss en regering vars främsta insats för jämställdheten innebär könsutjämning medelst tvång bland de allra mest välbeställda, trots att detta på sikt inte är nödvändigt och trots att mycket forskning tyder på att inkvoterade bemöts med mer skepsis än andra (Mats Alvesson, “Tomhetens Triumf”, Atlas, 2011). Den pådrivande parten LO:s vägran att själva kvotera, trots att de varit pådrivande för förslaget, får stå som ett monument över den skamlösa ironi och det förbehållslösa självbedrägeri som man villigt utsätter sig för i strävan efter politiska good will-poäng. Som Alvesson kärnfullt sammanfattar det: “”Grandiosa inslag är inte sällan den symboliska responsen på substantiell oförmåga”.

Kombinera (1), (2) och (3) och vips, så har du färdiggräddade ämbetsverk anpassade för starkt politiserade smaklökar. Vi får offentliga institutioner som är herre snarare än betjänt åt folket; ett ideologiserat tjänstemannavälde; en urholkning av objektiviteten hos offentlig förvaltning, och därmed även ett hot mot Sveriges position som ett av världens minst korrupta och mest transparenta länder; samt urvattnade åtgärder som är den politiska motsvarigheten till att putsa fönster och dra för gardinerna. Ytterligare en potentiell följd är en räddhågsen ja-sägarkultur inom offentlig fövaltning, där fel inte uppmärksammas och visselblåsare – av rädsla för vad de får säga och hur de kommer bli bemötta på arbetsplatsen – skräms till tystnad. Att detta förekommer i Sverige finns det redan vissa belägg för.

Det kanske mest övergripande problemet som jag identifierar är vad som sker med den politiska mentaliteten och inriktningen. En vag idealism som är oförenlig med mer konkreta mål penetrerar stora delar av den offentliga verksamheten, vilken i samverkan med NPM:s tendenser till undergrävande av offentliga institutioners uppdrag öppnar för godtycke, nepotism, ministerstyre och en förflyttning av makt från folket till ämbetsverk som inte kan ställas till svars. Bo Rothstein uttrycker sin bestörtning över att Sverige “fortsatt kan ha kaos inom förlossningsvården på många ställen, de skamlöst låga lönerna inom de delar av den offentliga sektorn där många kvinnor arbetar, (sjuksköterskor, barnmorskor, lärare) och de ofta uteblivna höjningarna av barnbidragen och underhållsbidragen som väldigt många ensamstående mödrar är beroende av”. Men vem orkar ta itu med dessa frågor när man kan blidka de arga massorna genom att inrätta en jämställdhetsmyndighet, med ett politiskt mandat lika tydligt som uppdraget är diffust?

Lösningen på detta kan vara att man helt enkelt frångår denna idealism, och åter låter politiken (samt myndigheterna som genomdriver den) ha en materialistisk slagsida, med förslag som svarar mot tre likvärdiga kriterier: konkretion, relevans och mätbarhet. Återupprätta den målbaserade verksamheten efter dessa tre ledstjärnor, och låt regeringens politik utformas därefter. Om man drar undan gardinerna och deklarerar sin avsikt att komma till bukt med oredan inomhus kanske man har mer att vinna på det än blänkande fönster som inte visar något annat än betraktarens spegelbild?

1. Ett tack riktas till Bo Westerhult, fil dr. i statsvetenskap och jur. kand med offentlig förvaltning som specialistområde, för hjälp med denna delen.