Postmodernitet och ledare

Jag såg nyligen filmen Er ist wieder da. Premissen är att Hitler vaknar upp i Berlin år 2014, transporterad från sin bunker precis innan kriget förlorades. Han har ingen kunskap om vad som hänt mellan 1945 och 2014. Vad gör han då? Självklart fortsätter han med sitt livsverk! Han rekryterar en frilansande filmskapare som lever med sin mamma eftersom han har svårt att få jobb. Tillsammans reser de runt i Tyskland och pratar med “vanligt folk”. Sedan säljer de in konceptet till en större TV-kanal som smäller in Hitler i alla sina program eftersom han blivit till en tittarsuccé och ett YouTube-fenomen.

Man påminns om Marx uttryck om att historien upprepar sig, först som tragedi och sedan som fars. Vad filmen visar är att vad som hände i tragedin som är Tysklands nazistiska förflutna kan upprepa sig, men denna gång kommer det inte hända på samma sätt. Förra gången skedde det i en modern kontext; hade det hänt idag hade det hänt i en postmodern kontext. Det medför att förra skeendet var en tragedi, medan det som porträtteras i Er ist wieder da antar karaktären av en fars.

Hitler lyckas med att övertyga det tyska folket om att stödja honom, ge honom inflytande och så vidare av ett par anledningar:

  1. Ingen tar honom på allvar. Gång på gång säger han till människor att han kommer rensa ut dem när han tar makten, att han är nazist och så vidare. Reaktionen är skratt, eftersom betraktarna tror att det är en del av en komisk sketch.
  2. Mediebolag som har svårt med pengaflödet och deras arbetskraft som behöver klättra på karriärsstegen hamnar i en mycket gynnsam symbios med Hitlers framgångar.
  3. Han pratar med dem och bekräftar deras åsikter, möter deras farhågor. Som Hitler själv säger i en medtagande slutkläm: I grunden är alla de som följde honom som han är och de delar hans värderingar.  “Sie könnt nicht mir los werden. Ich bin ein Teil von ihn. Von euch allen.”
  4. Hitlers karisma framställer honom som extraordinär. Han kan göra det som vanliga människor inte klarar av, och därför litar de på att han ska göra det åt dem.
  5. Hitler pekar ut hur människor och de medier de konsumerar talar förbi varandra. När vanliga människor han möter är oroade för olika ting så motsvaras det inte av medieutbudet, som är idel fullt av kock-shower.

Kärnan i filmen finns i punkterna 1, 2 och 5. De visar hur ett postmodernt medialandskap länder sig till att demagoger tar vägen genom komiken. Dagens massmedier är virala eller stödjer sig på virala nätverk och komiken har alltid haft lätt att färdas genom virala medier. Demagogen går in i ett symbiotiskt förhållande med de medieföretag som dominerar marknaden eftersom den driver tittare och trafik, vilket ger reklamintäkter, vilket är affärsmodellen för mediebolagen.

Bilden ovan förmedlar en förändring som kommer med övergången från postmoderniteten till moderniteten, nämligen inåtvändningen, dadaismen och självironin som följer med upphävandet av det borgerliga idealet om Sanningen, som dominerat modernitetens tänkande.

”Tyckte då den borgerliga publiken […] om denna konst […]? Frågan är rent anakronistisk. […] De skapande konstnärerna var […] källor till sanning. En  högre strävan var det pris som betalades […] av en bourgeoisie som var […] villig at tro att allt av värde […] krävde att man […] avstod glädje och njutning.” (s. 390-391, Kapitalets Tidsålder)

Den politiker som inte kan hävda sig anföra det rätta får vända sig till andra vägar för att nå makten; det är där komiken kommer in. I den komiska världen är det baudrillardskt hyperreala mer verkligt än det reala.  Detta är en värld där symboler inte är relaterade till den empiriska – den reala – världen, utan till sin egen värld; livet levs i nätverk av sammankopplade “simulationer” utan referenter i den empiriska världen. Politiken utspelar sig inte längre på filmdukar (med referenter i realiteten) eller på massmöten, utan har blivit “en föreställning att regissera”; en performativ konst där “iscensättning blir viktigare än innehållsmässiga argument” (citat från Medier och politik: Om arbetarrörelsens  mediestrategier under 1900-talet). Denna förändring medför delvis en återgång till den medeltida politiska kommunikationen, där de viktigaste metoderna var performativa gester. Kungligheterna visade upp ett skådespel som signalerade deras rätt till sin maktposition.

****************

Det är nog ingen tillfällighet att många av de mest hängivna Trump-anhängarna jag stött på kunnat identifiera sig som nihilister i någon mån. De är sant postmoderna människor som inte ser sökandet efter den Rätte politikern eller den Sanna lösningen som relevant. När politiken upplevs som meningslös och konsekvenslös, samtidigt som den måste vara viktig eftersom man bryr sig, försätts människan i det absurdas tillstånd. Där kan man välja väg, och en väg är nihilismen.

I den moderna världen var demagogen en person som talade i affekt för stora folkmassor. Den hävdade sig tjäna någon form av universal, som Folket eller Världsrevolutionen. Demagogen manade till konkreta handlingar, bildade organisationer och nyttjade en kollektivistisk mylla. Demagogen blev en politiker så som vi tänker oss en politiker i klassisk anda.

I den postmoderna världen är demagogen komiker och nihilist, eller i folkligt tal: ett troll.

Leave a Reply

Your email address will not be published.