Essensen av en stereotyp är sannolikhet

Stereotyp är ett skällsord.

Det sorteras in i samma kategori som reduktionism, determinism, essentialism och andra ord som är obegripliga för oinvigda, men bär på överraskande stark emotionell laddning när man rotar lite djupare. De negativa konnotationerna i ovanstående ord bottnar i att de uppfattas inte bara som statiska, oföränderliga, utan för att de på något sätt anses “låsa” människor till vissa roller, personlighetsdrag eller egenskaper. Denna instinktiva aversion mot att kategoriseras är lätt att förstå och sympatisera med: ingen vill klumpas ihop och förväxlas med en grupp eller åsikt vars analys eller slutsats man inte delar eller identifierar sig med. Som jag ser det bottnar denna kontrovers i en mycket välvillig straw man, där man aktivt bortser från vad en stereotyp är, samt vilken funktion den fyller, och missförstår sin egen eventuella roll i en stereotyps vara eller icke-vara.

Essensen av en stereotyp, som jag ser det, är att det är en förhandsuppskattning som är användbar när den används som ett sätt att mäta sannolikhet för något. När jag säger att män är mycket mer troliga att begå våldsbrott ger jag uttryck för en förutsägelse: om en oidentifierad person begår ett brott är det sannolikt att vederbörande i fyra fall av fem är en man. Jag säger för den sakens skull inte att av fem män i ett rum återfinner man en brottsling: jag ger bara uttryck för en sannolikhet. Denna råkar kunna backas upp av empirisk och svårvedersäglig statistik, i Sverige av brottsstatistiska rådet.

Men hur är det med stereotyper som baserar sig på intryck, känslor, intuition? Kanske är det de man främst vänder sig mot – den typ av deterministiska stereotyper som får folk att på förhand döma ut vissa folkgrupper som “kriminella”, “våldtäktsmän”, “töntiga” eller “barnsliga” (som epitetet “generations of perpetual children” om Pokémon Go-fantaster). Och kanske gör man rätt genom att alltid lyfta fram individen, och undvika stereotyper helt och hållet: att se på varje individ nyktert och utan fördomar för att sedan bilda sig en uppfattning om dem allteftersom, grundad på observation och erfarenhet.

En vacker tanke, men i praktiken givetvis absurd om man drar den till sin spets – en person som baserar sin sociala interaktion på den typen av tumregler kommer förmodligen inte särskilt långt i livet. Faktum är att vårt tänkande inte bara lämpar sig för att “stereotypisera” – det förutsätter stereotyper, och en viss essentialism: att vi tillskriver vissa objekt och fenomen oföränderliga egenskaper, helt enkelt för att det är mycket lättare att snabbt tillgå den informationen i stressade situationer (att fundera på om en sabeltandad tiger egentligen är en bäver med filade framtänder hjälpte knappast ens chanser att överleva). Barn gör det från oerhört tidig ålder: en sjuåring som ser en mjukistiger med blekt päls och en man påsydd vägrar tillstå att det är ett lejon. Detta gäller framför allt “naturliga” objekt: människor, djur, växter (Pinker, s. 326). Vi gör detta för att det förvånansvärt ofta funkar, och den besparing vi gör avseende tid och energiåtgång är så betydande att det var ett byte som var väl värt den mentala kostnaden som uppstår när en stereotyp slår fel.

Och förvånansvärt ofta slår de inte fel: mer ofta än inte har en stereotyp betydande bäring på hur det verkligen förhåller sig i världen. Påståendet att stereotyper i regel är felaktiga visade sig inte ha någon typ av vetenskapligt observerad grund, alls. Man hade identifierat stereotyper som dåliga – eftersom de inte ger individen fritt spelrum – och därmed dragit slutsatsen att de måste vara felaktiga, något som visade sig vara en moralisk snarare än en vetenskaplig slutsats.
Med detta inte sagt att stereotyper alltid stämmer, och att fördomar alltid förhåller sig otvetydigt till verkligheten – givetvis kan en stereotyp missbrukas eller skapas för diverse syften, men som ett grundläggande fenomen bör vi snarare vara tacksamma för att vi är utrustade med denna förmåga än tvärtom. Som Pinker skriver om essentialism:

“Essentialism is behind the success of chemistry, physiology and genetics, and even today biologists routinely embrace the essentialist heresy when they work on the Human Genome Project (but everyone has a different genome!) or open up Gray’s Anatomy (but bodies vary!)”

Att de är kontroversiella består i det faktum att de uttalar sig i känsliga frågor där man blandar ihop sannolikhet baserat på information (Person X är förmodligen av etnicitet Y givet information Z) och predestinering av en persons väsen baserat på en essentiell del av personligheten (Person X är av etnicitet Y, därför gäller förmodligen information Z). Om en person kommer från Rinkeby är det sannolikt att personen har föräldrar som inte är födda i Sverige; det är inte detsamma som att säga att en person med föräldrar födda utanför Sverige förmodligen kommer från Rinkeby, för att ta ett tämligen harmlöst exempel (en normalbegåvad läsare kan lätt se hur ovanstående exempel kan bli aningen mer kontroversiellt).

Sannolikhet är svårt, och något vi ogärna hemfaller åt om vi inte måste. Hjärnan tar de genvägar den kan, och det kan arbeta i båda riktningar: en person som gör sunda sannolikhetsbedömningar kan misstas för en synsk person, en “klärvoajant” (för övrigt helt otroligt fult ord när stavningen försvenskas). Nate Silver vittnar om detta efter att hans statistiska modell – som vägde samman otaliga opinionsinstituts mätningar och gav dem olika sannolikheter baserade på tidigare utfall – “förutsåg” vinnaren i samtliga 50 delstater i presidentvalet 2012. Silvers modell gav Obama en 90-procentig chans att vinna: i gemene mans ögon (och även i Vita Husets!) var det detsamma som att han “visste” vem som skulle vinna (Silver, 2012). Men som han var noga med att påpeka belyste han enbart sannolikheten för ett visst utfall, och så blev det också. Han sa helt enkelt “Kandidat X är en sannolik vinnare given information Z”, inte “Kandidat X kommer vinna, vilket framgår av information Z”. Skillnaden kan tyckas semantisk, men är avgörande för att vi ska bevara ödmjukhet inför vår egen förmåga och den vetenskapliga metoden.

Referenser
http://www.brottsrummet.se/sv/brott-och-statistik
https://aeon.co/essays/truth-lies-and-stereotypes-when-scientists-ignore-evidence
Steven Pinker, “How the mind works”, Penguin Books, 1997
Nate Silver, “The Signal and the Noise”, Penguin Books, 2012

Kriget mot universaldatorn, del 3: Smartphonen, slutna system, och Splinternet

Ett sätt att hindra den potential universaldatorn har när vi väl har den i våra händer, är genom att stänga in den i proprietär, stängd hårdvara och mjukvara. Det är den hårda linjen som står till buds efter att den mjuka linjen misslyckats. Två krafter konvergerar för att åstadkomma denna förändring som jag i denna text vill beskriva; dessa är sökandet efter profit genom Internets potential, och sökandet efter kontroll över information.

Som noteras i god detalj i Digital Disconnect, så har de stora digitala jättarna flyttat sig mot att försöka skapa mer och mer proprietära system (trots att de flesta i grunden är byggda på öppen och fri programvara; snacka om inhägnande av kollektiva nyttigheter!). I dessa system kan man skapa den brist som är grunden för kapitalistisk vinst. Som är välbekant är brist inte något som är inbyggt i Internets struktur, utan det är något som behöver skapas. I ett proprietärt system är detta lätt att åstadkomma, i ett öppet desto svårare (som upphovsrättsindustrin har märkt).

“All these factors explain how the profitability of the digital giants is centered on establishing proprietary systems for which they control access and the terms of the relationship, not the idea of an Internet as open as possible. Back in 2006, Jonatahn Zittrain predicted that in the coming decade the personal computer would be replaced by a new generation of (proprietary) “information appliances”. Tim Wu says he was “exactly right”. Apple was committed to this approach from the very beginning and “Jobs vision of a closed computer did not waver”. Wu notes that Apple’s various devices were “Hollywood-friendly”, and designed to work with a single ISP.  Technology writer Steven Johnson praised Apple for providing one of “the most carefully policed software platforms in history”. The genius of the iPhone […] is that all the control is with Apple. As John Naughton put it, the Internet-connected mobile phone “is functional, enjoyable and perhaps even beautiful, but it is largely under someone else’s control”. By 2008, Bill Gates conceded that Apple’s closed system had proven to be the best approach. […] Facebook’s genius is building a realm that is proprietary and a new essential layer for engaging with other websites.” (Digital Disconnect, s. 135)

Detta sökande efter profit konvergerar, som McChesney anmärker på, med sökandet efter kontroll över information. I detta fall representeras detta främst av upphovsrättsindustrin, som behöver den kontrollen för att kunna skapa den knapphet som krävs för att de ska kunna sälja sina produkter – de måste hindra Internet från att assistera i skapandet av kopior, det som är inbyggt i Internets strukturella grundvalar. Detta har man försökt göra genom DRM, bland annat; med begränsade framgångar. Den andra makthavaren som söker kontroll över informationen är såklart övervakningskomplexet, som jublar över det faktum som ProPublica rapporterat, nämligen att vi kan “…stop calling them phones. They are trackers.” (Digital Disconnect, s. 150)

Därför ser vi hur det är smartphonen som dominerar den PR-mat vi äter, inte hemdatorn. Hemdatorn är en produkt som dessa makthavare helst sett försvann från marknaden, då man inte kan kontrollera den. Hemdatorn är ett hot för att den är en del av ett för makten farligt nätverk – ett öppet, fritt och decentraliserat nätverk; i korta ordalag – ett gott nätverk. När smartphonen lanserades var man beredda på dess potential till vinst på ett sätt man inte var med hemdatorn. Att det i stort var Apple som ledde smartphone-“revolutionen” är en relevant faktor i varför dess klimat är så annorlunda från hemdatorns. Det faktum att man i USA har infört en viss nätneutralitet, med undantag för det som levereras till mobiler via mobilnätet stärker bara smartphonens attraktionskraft för dessa makthavare.

Därför är vi på väg att lämna ordet dator till förmån för telefon eller padda/tablet. Det är ett sätt att utöva MRM, få oss att glömma att vi har i handen egentligen är en dator, precis som den på skrivbordet hemma. Därför kallar vi det inte program, utan appar. Språkligt konditioneras vi till att glömma den verkliga potensen hos universaldatorn.

Den potensen hämmas radikalt av slutna, proprietära system. Dessa kommer skapa lokala monopolitiska tendenser, eftersom den som kontrollerar systemet just kontrollerar hela systemet. Då behöver man inte längre komma på nya saker och förbättra sina produkter på samma sätt, eftersom konkurrensutsättningen försvinner. Detta ovanpå de redan existerande, kraftiga, nätverkseffekterna på Internet som redan skapar tendenser till monopol i det öppna Internet.

www är ett öppet system. Tim Berners-Lee släppte det fritt efter att ha utvecklat det, men det är också byggt på hyperlänken – något som länder sig till öppenhet, eftersom skaparen av en länk kan få den att peka på vilken sida som helst. Det går inte att kontrollera. Därför lämnar vi idag www, eftersom företagen trycker oss in i deras “appar” istället. Där är inte hyperlänken kung. De är inte öppna. De är slutna, kontrollerade miljöer.

De positiva externaliteterna hos det öppna Internet och www som vi känner det försvinner genom resan till “det nya Internet” och “de nya affärsmodellerna”.

Genom denna process som förvandlas Internet till Splinternet, såhär beskrivet i Digital Disconnect:

“As the authors of a 2011 report by the New America Foundation put it, on its present course, “the internet will devolve into a feudalized space – one that limits democratic freedoms while enriching an oligopoly of powerful gatekeepers”. (Digital Disconnect, s. 145)

Men denna process har diskuterats ett tag, bland annat efter att Snowdens rapporter om NSA gjorde att länder som Kina och Ryssland ville ändra reglerna för Internet så att regeringar världen över får mer kontroll över “sina” Internet.

”Vi strävar efter total informationssuveränitet i Ryssland, sade nyligen Nikolaj Nikiforov, den ryske ministern för kommunikation och massmedier, under ett besök på det annekterade Krim.

Informationssuveräniteten ska ligga hos folket, inte regeringarna. Den enda informationen som besitter en suverän är den som individen kontrollerar om sig själv. Att USA protesterar mot detta, att man hävdar sig vilja “bevara det fria Internet” rimmar illa med den ovilja man visat upp emot att släppa ICANN från amerikansk kontroll.

Det är också så att ifall alla olika balkaniserade delar i Splinternet (eller åtminstone alla relevanta) styrs av amerikanska företag, så styrs de också av amerikanska staten, som vi sett i alla övervakningsfall, där NSA och andra myndigheter samarbetat nära med de digitala företagen om informationsutbyte. Inte så konstigt att samarbetet är mjukt, när försvarskomplexet finansierat och samarbetat med företagen under hela deras levnadstider.

Sakpolitisk omstart för Piratpartiet – rymdpolitiken

Nu är det dags för mig att ta mig an Piratpartiets rymdpolitik. Återigen är principprogrammet ingen större guide. Vad jag har haft i åtanke på det här området är den generella framtids- och teknikoptimism som jag tror att partiet vill utstråla. Med teknikoptimism menar jag inte den naiva determinism som visas upp av vissa (ny teknik är alltid positiv), utan att vi med rätt policies och attityder kan använda ny teknik för goda resultat.

På området finns inga frågor i YLEs valkompasser för EU-valet 2014 och riksdagsvalet 2015.

Jag utgick i mitt förslag nedan från de ställningstaganden som var antagna innan vårmötet 2016. Då uppgick textmassan till 263 ord, fördelade på 11 ställningstaganden.
Jag föreslår att Piratpartiet antar följande sakpolitiska ställningstaganden (exklusive rubrikerna):
Om kärnan i politiken
  1. Piratpartiet ser rymden som en stor möjlighet för framtidens människor vad gäller allt från resurser till bosättning.
Detaljpolitik
  1. Piratpartiet vill öka satsningar på rymdforskning genom ökade statliga anslag.
  2. Piratpartiet verkar för ett gemensamt europeiskt rymdprogram med fokus på att förhindra asteroider/kometer att skada Jorden, möjligheter för långdistanstransporter i rymden, resursutvinning och framtida bosättningar i rymden.

I detta utförande blir ställningstagandena reducerade till 57 ord fördelade på 3 ställningstaganden. Till stöd för framför allt D2 kan man lägga rymdutredningens förslag.

Ur kaos föds ordning

Låt oss anta att universum är åtminstone delvis godtyckligt, i det att inga universella kausala lagar styr skeenden deterministiskt. Med andra ord, inga hypoteser av typen ‘∀x Px ⇒ Qx’, där vi låter P och Q vara skeenden relativt ett visst objekt x; till exempel ‘ifall ett objekt träffas av ett annat objekt med en viss kraft så kommer det flytta sig en viss distans’; kan vara sanna, och om de är sanna så är det så på grund av godtycklighet.

Nu abstraherar vi situationen ytterligare och tänker oss att det finns en situation där antingen händelse A eller händelse B kan hända, baserat på vissa bakgrundskontexter. Om vi hade kunnat göra ett empiriskt experiment med den situationen och skrivit ner antingen A eller B beroende på utfall, så hade vi fått en sträng som sett ut ungefär såhär (den här strängen har jag genererat med hjälp av random.org):

ABBABBAAAAABABBAABBB…

Om vi då sedan låter A representeras av 0 och B av 1, så får vi en sekvens av naturliga tal:

01101100000101100111…

Nu kan vi nyttja ett koncept som kallas för kolmogorovkomplexitet. Det är ett sätt att mäta hur komplext ett matematiskt objekt är; i det här fallet en sträng av naturliga tal. Man gör detta genom att ta det kortaste programmet skrivet för en viss datortyp i ett visst språk som genererar strängen.

Om detta program är längre än strängen själv, så kallas det för att det är kolmogorov-slumpmässigt (eller möjligen kolmogorov-godtyckligt, osäker på den bästa översättningen).

Det är enkelt att föreställa sig att det i fallet med vår sträng finns ett program för en given situation som kunnat generera strängen utan att vara längre än den. Kan vi då säga att skeendet var lagbundet?

För oss som åskådare ter det sig väldigt lagbundet, om vi inte redan vet om att det är slumpmässigt. Självklart kan vårt första program plötsligt vara inadekvat för att beskriva strängen om vi fortsätter experimentet; men det finns inget som hindrar ett nytt program från att istället vara ett alternativ.

Den här situationen liknar verkligen den situation vi upplever då vi försöker härleda universella naturlagar från empirisk data. Det finns inget som säger att datan faktiskt följer någon lag alls. Och detta är självklart något som väldigt många är medvetna om – de modeller vi ställer upp inom vetenskapen är ju tillfälliga förklaringar tills vi kan ta fram något bättre; och det är just på grund av det här som prediktion är så kraftfullt för att hävda vetenskapliga förklaringar.

Det viktiga är att vi inte vet ifall det är så att vi läser in en ordning i kaoset eller om vi förstår den ordning som finns. Kanske är det så att det inte spelar någon roll om vi läser in ordning i kaoset – vi skapar ordning när vi tar fram vetenskapliga teorier.

Sakpolitisk omstart för Piratpartiet – djurpolitiken

Fortsätter på arbetet med en sakpolitisk omstart för partiet. Denna gång gräver jag igenom de gamla ställningstagandena inom området djurpolitik. Även denna gång har jag inte funnit något direkt relevant inom principprogrammet för partiet.

Den här gången har jag nyttjat YLEs valkompasser för EU-valet 2014 och riksdagsvalet 2015.
Där dyker frågan om ifall EU ska reglera vargskyddet upp. Frågan känns inte så central att partiet måste ha ett välutvecklat svar på den (framför allt som den är svår att koppla till principprogrammet); därför föreslår jag att man från partiets sida håller sig så neutralt som möjligt (hänvisa till 2 nedan).

Jag utgick i mitt förslag nedan från de ställningstaganden som var antagna innan vårmötet 2016. Då uppgick textmassan till 232 ord, fördelade på 14 ställningstaganden.
Jag föreslår att Piratpartiet antar följande sakpolitiska ställningstaganden (exklusive rubrikerna):
Om kärnan i politiken
  1. Piratpartiets vision är en etisk djurhållning, där djurens psykiska och fysiska hälsa och välmående värderas högt.
  2. Piratpartiet vill i rimlig utsträckning bevara ekologisk mångfald.
Detaljpolitik
  1. Detta ska uppnås genom tydliga märkningar kring djurskötsel, inklusive transportomständigheter, slakt, och uppfödningsplats.

I detta utförande blir ställningstagandena reducerade till 38 ord fördelade på 2 ställningstaganden.

Sakpolitisk omstart för Piratpartiet – försvarspolitiken

Då jag inte kan finna något i Piratpartiets principprogram som är (direkt) relevant för en förd försvarspolitik vill jag föreslå att den hålls till ett minimum, i enlighet med principen som Henrik Brändén stakar ut i sitt blogginlägg om integritetspolitiken:

Vidare var det också tydligt att många tycker att vi bara ska göra nya sakpolitiska ställningstaganden som har tydlig koppling till våra grundvärderingar och vårt principprogram. 

Jag har tänkt att partiet måste kunna svara på de vanligaste frågorna från väljare. Min tanke var att inhämta dessa från en valkompass, men hittar ingen aktiv sådan, så jag har nyttjat https://www.politicalcompass.org/test. Där dök ingen fråga som direkt rörde en eventuell försvarspolitik upp. Trots detta tror jag att partiet kommer behöva svara på frågor om NATO, budget för försvarsmakten, och eventuellt om värnplikten.

I enlighet med Brändéns princip ovan anser jag att partiet ska vara neutralt i frågan om NATO, även om det kanske är den mest brännande försvarspolitiska frågan i Sverige idag. Däremot vet jag inte ifall frågan om värnplikt kan kopplas till vårt principprogram på något sätt – det känns möjligt, men jag ser det inte i så fall. Vad gäller försvarsmaktens budget så ser jag åtminstone inte i principprogrammet att det är rimligt att plädera för en höjd budget, men inte heller en sänkt (tror jag). Däremot en omprioritering av resurser, i enlighet med nedan anförda ståndpunkter i mitt förslag.

Jag utgick i mitt förslag nedan från de ställningstaganden som var antagna innan vårmötet 2016. Då uppgick textmassan till 300 ord, fördelade på 13 ställningstaganden.
Jag föreslår att Piratpartiet antar följande sakpolitiska ställningstaganden (exklusive rubrikerna):
Om kärnan i politiken
  1. De direkta målen med Piratpartiets försvarspolitik är: att värna befolkningens liv och hälsa, att värna samhällets funktionalitet och infrastruktur, att värna vår förmåga att upprätthålla våra grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter;
  2. Den försvarspolitik som förs syftar till att en möjlig angripare har mer att vinna på att lämna Sverige utanför en konflikt än att dra in Sverige i den. Om detta misslyckas och Sverige trots allt blir angripet, ska angreppet med alla medel avvärjas, och angriparen med kraft slås tillbaka. Om detta misslyckas ska Sverige föra en utdragen försvars- och fördröjningsstrid över ytan i syfte att åsamka angriparen stora förluster och hinna ta emot hjälp från annat håll och/eller finna en politiskt godtagbar lösning;
  3. Piratpartiets långsiktiga försvarspolitiska vision och målsättning är att på fredlig väg med internationella överenskommelser i frågor som rör nedrustning, ickevåldsfördrag och demilitariserade zoner sträva efter en totalt militärt avrustad värld i fred.
Detaljpolitik
  1. Piratpartiet verkar för en internationell konvention som förbjuder självstyrande stridsrobotar att fatta beslut om att använda sina vapen;
  2. Den som tjänstgjort för Sveriges intressen utomlands och därmed försatt sig själv och/eller sin familj i fara ska kunna söka asyl på närmaste svenska konsulat eller ambassad;
  3. Piratpartiet vill utöka samarbetet med de baltiska staterna inom ramen för det Nordiska Rådet;
  4. Piratpartiet vill utöka samarbetet mellan Försvarsmakten och olika frivilligrörelser.

I detta utförande blir ställningstagandena reducerade till 219 ord fördelade på 7 ställningstaganden. Personligen ser jag det som rimligt att även skrota detaljförslagen 2-4, medans jag tror att förslag 1 kan utvecklas till en mer generell princip om hur ny militär teknik ska skapas med viss etik i minnet. Detta passar partiets framtidstänk och teknikfokus. Utan förslagen D2-4 blir totaliteten 169 ord fördelade på 4 ställningstaganden; en bra grund för ett partiprogram med lite mer “fluff” runt dessa direkta ställningstaganden.

Biological Old Regime; en jämförelse av jordbrukare och vloggare

Jag tänkte i det här blogginlägget göra en djupdykning i en av konsekvenserna av de monopol som etablerats gällande stora delar av vårt dagliga nätbruk. De tre största företagen inom “display advertising”-intäkter från mobiler – Facebook, Google och Alibaba – kontrollerar tillsammans hälften av alla inkomster på området. Dessa företag syftar till att skapa monopol genom att vara “portaler” (som det hette under IT-boomen); olika former av “gatekeepers” för vad som kan åstadkommas med hjälp av en internetuppkoppling och en dator.

Vid sökningar med hjälp av Googles sökmotor klickar sökaren 50% av gångerna på någon av de två översta länkarna och 90% av gångerna på någon av de 10 första länkarna. Med hjälp av bl.a. PageRank sorterar Google de länkar man samlar in genom sina spindelprogram. Ingen utomstående vet dock hur dessa algoritmer fungerar (och jag vågar gissa att även få av de anställda har full insyn). På grund av detta spenderar företag ohemula mängder pengar på att (i) lista ut hur algoritmerna fungerar genom experiment och (ii) se till att anpassa sina produkter och hemsidor efter hur de fungerar, i en kamp om de första platserna i Googles indexering.

Detta är ingalunda unikt för Google. En del av Spotifys framtida affärsmodell är att låta självutnämda experter skapa spellistor som deras algoritmer sen bedömer och förmedlar till “rätt” konsumenter. Hur dessa algoritmer ser ut kommer med alla säkerhet vara hemligt. Utöver detta finns självklart möjligheten för de stora skivbolagen (som i allt utom namn äger Spotify) att köpa förtur för sina egna experter.

De stora internetföretagen har skapat “plattformar” som många människor idag beror av för att tjäna pengar till sitt levebröd. Många människor är alltså i direkt beroendeställning till exempelvis Google genom att leva på sitt vloggande via Youtube. Dessa människors situation tänkte jag nu relatera till jordbrukarens genom historien.

Någon som vloggar på Youtube livnär sig i allmänhet på någon kombination av följande saker:

(i) Direkta reklamintäkter via Googles reklamsystem;
(ii) Sponsringar (t.ex. från sminkföretag som vill ha (smyg)reklam);
(iii) Olika former av prenumerationer via t.ex. tjänster som Patreon.

Även om Patreon är en tjänst separat från Youtube, så håller Youtube publiken gisslan i kampen om vloggarens intäkter. Den vloggare som lämnat Youtube på grund av strukturella problem med tjänsten, för att istället lägga upp sina videor på Vimeo, kommer med all säkerhet förlora väldigt stora delar av sina prenumeranter via Patreon.

En vloggare är beroende av att kunna nå sin publik. Hur når man ut bland de övriga 300 timmarna material som laddas upp varje minut till Youtubes nätverk? Här förlitar sig vloggaren på Youtubes rekommendationsverktyg – både att hamna på förstasidan som användare som startar upp tjänsten möts av och att hamna bland rekommenderade videor efter att en användare visat någon video. För sitt levebröd är vloggaren helt beroende av för den okända faktorer.

Denna situation liknar den som jordbrukaren i vad Robert Marks kallar “the Biological Old Regime” levde i. Hela jordbrukarens liv kretsade kring de årligen varierande kontexterna som skapades av solens strålar.

Until about 1800, the story of cotton textiles for the most part remains one that unfolds within the biological old regime; that is, everything about it depended on the annual flows of solar energy and their capture by humans. (s. 101, Origins of the Modern World)

Det fanns för jordbrukaren inget sätt att kringgå den biologiska maktordningen (min fria översättning…) (s. 95, Origins); och ej heller för den mänskliga civilisationen i stort (s. 118). Alla bands av solens strålar och dess effekter på användandet av mark. Sedan skedde två sammanlänkade saker som förändrade jordbrukarens situation för alltid.

1. Den industriella revolutionen tillät människan att använda lagrad energi i form av fossila bränslen – ett sätt att frislå sig från den biologiska maktordningen (åtminstone tillfälligt, de kommer ju ta slut). (s. 110 och 118, Origins)

2. Privatiseringen och kapitaliseringen av jorden slet bonden från sin mark, eftersom han inte ägde den och den inte gav nog för att försörja familjen. Anledningen till att bonden inte ägde den var att man i den gamla ordningen inte hade den typen av privatiserat ägande av land; mer kollektiva organisationsformer styrde jordbrukarens livssituation. De som kontrollerade vem som överläts jorden var inte jordbrukarna själva; de blev ofta av med jord som de brukat hela sina liv. (s. 236 och 257, Kapitalets Tidsålder)

De sociala krampryckningar som blev en följd av jordbrukets övergång till ett kapitalistiskt eller åtminstone storskaligt kommersialiserat mönster, lossade de traditionella banden mellan bonden och hans jord, särskilt när han upptäckte att han själv inte ägde minsta lilla gnutta av den, eller inte hade tillräckligt för att försörja sin familj. (s. 236, Kapitalets Tidsålder)

Precis som jordbrukaren inte kunde fly undan den biologiska maktordningen kan inte vloggaren fly undan Googles (för vloggaren) godtyckliga algoritmer. Den lever under “naturkrafter” den inte kan förstå eller styra. Vloggaren befinner sig dock i den situation som jordbrukaren hamnade i efter den industriella revolutionen – den äger inte datan den genererar, den äger inte videorna den producerar, den äger inte prenumerationsflödena till sina tittare, et cetera; för internetjättarna har privatiserat och inhägnat stora delar av den tidigare kollektivt fungerande internetstrukturen.

Om data är den nya oljan (som t.ex. Darja Isaksson hävdat) så är vloggarna grävare som tar fram ting av monetärt värde vilka exploateras av dem som kontrollerar vloggarnas arbetsmiljö och skapat en situation där de inte kan hävda sig utan att förlora sina inkomster.

Nu kan ju såklart vloggarna byta yrke, men ha i åtanke att de är förtruppen för det kommande samhället, som under internetjättarnas totala monopol kommer leva i en digital maktordning istället för en biologisk maktordning.

Fan fiction, spel och shanzhai

(Caveat: Jag har inte spelat Pokémon Uranium, bara läst om det och sett lite videor från spelet)

Med anledning av att Nintendo pressat skaparna av Pokémon Uranium att ta bort sina nedladdningslänkar till spelet vill jag idag skriva om spel och fan fiction. Utan att besitta någon vidare juridisk kompetens i frågan vill jag hävda att den legala situationen för fan fiction verkar tämligen otydlig i Sverige. Vad jag kan förstå så handlar det i Sverige om ifall det nyproducerade verket är tillräckligt ett “resultat av en individuell intellektuell skapande verksamhet”. För mig verkar det alltså som att det borde vara lagligt med fan fiction, eftersom den uppenbart är ett resultat av intellektuell, skapande verksamhet. Jag är dock väldigt säker på att rättighetshavare inte hade hållt med mig.

I USA har dock frågan bearbetats lite mer rättsligt, men det gör inte situationen mycket klarare. Där kan fan fiction omfattas av så kallad “fair use” – ett undantag från rättighetshavarens exklusiva rätt till “derivative works”. Man har vad jag förstått fyra faktorer som man beaktar när man bedömer ifall ett verk uppnår status som “fair use”, utöver ett par av lagen statuerade undantag som t.ex. parodier;

  1. Verkets karaktär och syfte (vilket inkluderar huruvida det är kommersiellt);
  2. Verkets natur;
  3. Hur mycket av verkets totalitet som är “lånat” från ursprungsverket;
  4. Vilken effekt verket har på marknaden för och värdet av ursprungsverket.

Om vi då applicerar dessa faktorer på Pokémon Uranium så finner vi följande, i mina ögon:

(1) Syftet med Uranium ter sig vara icke-kommersiellt, vilket bekräftas av att skaparna arbetat på det i nio år utan betalningar och spelet släpptes fritt för allmänheten. Det verkar snarare vara en hyllning till Pokémon som koncept än ett försök att utnyttja IPets popularitet för att tjäna pengar eller få status. Hade det varit målet hade man inte fortsatt arbeta på det när spelseriens popularitet sjönk kraftigt under 2000-talets andra del, utan försökt släppa så fort som möjligt.

(2) Hur mycket skydd spel som specifik verksform har verkar vara otydligt, och något som håller på att fastställas. Något som däremot kan vara vägledande är det faktum att när Valve och Blizzard bråkade om rättigheterna till DotA, så var det bara varumärket och inte konceptet. Att båda företagen skulle utveckla så kallade moba-kloner var självklart (precis som att Riot Games utvecklat sitt League of Legends utan den typen av juridiska problem). Att ingen utvecklare valde att stämma den andra för denna sorts upphovsrättsintrång är såklart inte juridiskt vägledande, men det säger ändå oss att inget företag eller dess juridiska rådgivare trodde att de skulle kunna vinna ett sådant fall.

(3) Pokémon Uranium har kopierat “originalverkets” namn – Pokémon. Utöver detta har man “lånat” en hel massa funktionalitet och koncept – monster som man hittar i gräset och fångar, omkringvandrande tränare man kan utmana till strid, gym som ska besegras, et cetera. Allt detta är i mina ögon värt att jämföra med olika koncept som återanvänds i Valves Dota2 eller flertalet andra spel i den genren; där är det gemensamt med kartans utseende, att det kommer konstanta vågor av “creeps”, att man samlar erfarenhet genom att döda, flertalet förmågor är samma, osv. För mig ter det sig som att Pokémon har lånat väldigt många koncept från originalverken, men det är inte mer av en “kopia” än League of Legends, Heroes of Newerth eller Dota2 är av DotA. Vad som däremot är värt att peka ut är att man lånat utseendet av de s.k. pokébollarna, t.ex. ikonen som används för alla föremål på kartan som man kan plocka upp. Det intellektuellt skapande arbetet som tillförts originalverkets idéer verkar mestadels bestå i nya pokémons, karaktärer, kartor, områden etc. Det är svårt att avgöra hur stor andel av Pokémon Uranium som består av det kopierade och hur mycket som är tillfört av dess skapare, bland annat på grund av hur koncept transformerats.

(4) Jag är ingen marknadsbedömare, men att Uranium skulle störa marknaden för t.ex. Pokémon Go eller tidigare av Nintendo utgivna spel förefaller mig tvivelaktigt. Snarare tror jag att det håller alla fans av serien sugna på mer. Med tanke på antalet år många av fansen till pokémon har hållit på med spelen, timmarna som är nedlagda i varje spel, och hur många spel de redan köpt av Nintendo, så tvivlar jag på att fansens köplusta kommer sjunka. Det är ju trots allt så att de som mest troligen kommer ladda ned Uranium är de mest hardcore fansen: det är de som kommer reagera på att höra talas om en fan-version av Pokémon; det är de som vill spela fler spel (många tröttnar efter sitt första); de som inte är hardcore fans kommer vilja spela det officiella spelet först.

Utöver detta finns det ständiga problemet med att försöka upprätthålla den här typen av upphovsrättsligt reglemente på internet: spelet finns tillgängligt på ThePiratebay. Distributionen har inte hindrats, och jag skulle gissa att ännu fler kommer ladda ner spelet nu (Streissand-effekten).

På ett filosofiskt plan står fan fiction-spelen för vad Han Byung-Chul i Shanzhai benämner östasiatisk kreativitetstradition.

Kontinuerlig transformation har i Kina etblerat sig som metod för skapande och kreativitet. Shanzhai-rörelsen dekonstruerar skapandet som creatio ex nihilo. Shanzhai är av-skapande. Det ställer den transformerande skillnaden, det aktiva avvikandet, mot identiteten; processenn mot varat; vägen mot väsendet. Shanzhai manifesterar på detta vis den genuint kinesiska andan. (s. 87)

Shanzhai som tradition handlar om en frihet till att återskapa och förändra, att skapa nytt genom att experimentera med det som vi redan vet är fantastiskt. På så vis uppstår fenomen som att mästares tavlor förfalskas (med västerländska ögon) och när det upptäcks så hyllas förfalskaren för sitt hantverk; och att man genom åren lägger till saker i konstverk, förändrar och förbättrar dem.

Ett kinesiskt mästerverk förblir aldrig sig själv likt. Ju mer det högaktas, desto mer förändras dess utseende. Det skrivs bokstavligen över av kännare och samlare, vilka skriver in sig i verket med inskrifter och sigill. På så vis bildar inskrivningarna lager ovanpå lager, likt den psykiska apparatens minnesspår. Verket i sig genomgår en kontinuerlig omvandlig, en ständig omskrivning. […] Verket töms och görs till en generativ och kommunikativ yta för inskrivningar.  (s. 18)

Internets strukturer är mer lämpade för Shanzhai-tänkandet och -traditionen än den västerländska, som av Han beskrivs såhär:

Varat som grundbegrepp för västerländskt tänkande är något som endast liknar sig självt, som inte tillåter någon reproduktion utanför sig självt.  Platons förbud mot mimesis grundar sig just på denna varats beskaffenhet. Det sköna eller det goda är enligt Plation något oföränderligt och något som bara liknar sig självt. Det är “engestaltligt” (monoeides) och tillåter därför inga avvikelser. Denna föreställning om varat ser i varje reproduktion något demoniskt som förstör den ursprungliga identiteten och renheten. Tanken på originalet skisseras alltså redan i det platonska tänkandet. Varje avbildning tillskrivs en varabrist. (s. 17f)

På internet är kopian kung, eftersom det är det digitala mediets byggkloss och substans. Därför är det platonska tänkandet beskrivet ovan i konflikt med den strukturella realiteten – en sorts psykostrukturell dissonans. Därför ser också konflikten mellan upphovsrättsindustrin och internetanvändarna – historicerat i SOPA-händelserna – ut som en dimensionell strid mellan parter som inte förmår kommunicera, eftersom de har så vitt skilda utgångspunkter och livssituationer. Eftersom internet inte är något som kommer försvinna och vi inte förmår bygga om internet till att inte ha kopian som strukturell bas, så behöver vi i väst lära oss av Shanzhai, och det inkluderar att bygga om upphovsrätten.

NPM och dehumaniseringen av sociala yrken

OBS! Detta inlägg är författat i samråd med, och med betydande hjälp av, Mattias.

När jag arbetade som ungdomstränare i en lokal idrottsförening, med ansvar för bredd- och elitverksamhet för barn och ungdomar i alla åldrar, konfronterades jag för första gången på allvar med den tilltagande administrering som enligt vissa är ett av de största hoten mot såväl välfärden som svenska arbetsplatser generellt. En livlina för många ideella föreningar är det så kallade LOK-stödet, det lokala aktivitetsstödet. För alla genomförda aktiviteter – träningar, tävlingar, lägerverksamhet – ska man registrera närvaro för de deltagande (inom ett visst åldersspann). Ju fler aktivitetstillfällen, och ju fler deltagare, desto mer pengar får föreningen utbetalat i form av aktivitetsstöd. Så långt, så väl – detta har varit en hörnsten i det svenska idrotts- och föreningslivet i många år. Vad jag inte väntade mig när jag började, däremot, var att kravet på registrerade aktiviteter och administration genomsyrade riktlinjerna från RF (Riksidrottsförbundet) och SISU (Svenska idrottsutbildarna) så påtagligt, och att så stor del av det ekonomiska stödet var knutet till detta. För att få ta del av den betydande pott av pengar som RF förfogar över måste man antingen starta projekt, registrera aktiviteter eller arrangera/delta i utbildningar i samverkan med SISU. SISU som myndighet finns i princip till för att stötta föreningarna med detta, vilket innebär att de har ett existentiellt incitament att bidra till att systemet fungerar väl och används till fullo av föreningarna. För att få projektmedel måste man för det första ha en projektbeskrivning som motsvarar de uppställda kriterierna. Ofta handlar det då om att försöka rekrytera medlemmar ur en viss grupp (tjejer, flyktingar etc.) eller initiativ för att stärka breddidrotten och uppmuntra till ett livslångt idrottande. Initiativ som undviker tävlingsformatet (för min idrott själva livsnerven och det som alstrat såväl enorma elit- som breddframgångar från 60- fram till 90-talet) och istället premierar samarbete och nya tränings- och umgängesformat. Projekten ska kunna beskrivas i detalj, ner till antalet sammankomster; hur mycket ekonomiskt stöd man behöver; vad stödet ska gå till (koner/bollar/mål/hallhyra) och hur mycket varje del kostar; hur länge det förväntas pågå; samt hur återrapportering ska ske, för att myndigheten ska kunna kontrollera att allt har skett korrekt. Sammanfattningsvis: för att starta ett idrottsprojekt, som ska främja ungas idrottande och sociala aktivitet och därmed förbättra deras fysiska (och psykiska) välmående, så krävs det en väldig massa administration.

När det gäller aktiviteter så lärde jag mig snabbt att det handlade om mycket mer än lokalt aktivitetsstöd. En otroligt viktig del var “utbildningar”, som man skulle logga i utbildningsmodulen. En utbildning är någon typ av sammankomst inom föreningens ramar där minst fyra personer under en viss tid (minst 45 min) diskuterar ett för verksamheten relevant ämne. Ett exempel är tränarmöten, styrelsemöten, kommittéträffar o.s.v. Föreningens (mestadels ideellt arbetande) aktiva ska alltså utöver att genomföra aktiviteter som de alltid hade gjort även registrera aktiviteten i en mycket otymplig modul som alltför ofta inte fungerade, och det enligt vissa givna riktlinjer. Som om detta inte var nog blev jag gång efter annan uppmuntrad av min lokala konsulent att ta mig vissa friheter med just utbildningsmodulen. “Ifall ni tränare äter lunch och diskuterar en träningsgrupp så är det ju en utbildning på en timme”. En spontant uppstånden diskussion om nybörjarträningen mellan ett par föräldrar och tränare? En utbildningsgrupp! Lockbetet här var att detta ger pengar till föreningen, och för SISU:s del så visade det inför RF att de skötte sitt arbete: de fick konkret data (loggade utbildningstimmar) att peka på. Och just det, när man skapar dessa utbildningsgrupper var man tvungen att på förhand specificera hur många träffar man räknade med att ha. Vi uppmuntrades alltså att logga spontana, ej aviserade sammankomster som “utbildningar”, men ombeddes samtidigt att på förhand specificera antalet sammankomster. Sten på börda blev det bara för de som jobbade inom föreningens ramar, som utöver att leverera själva grundprodukten (träning för ungdomar) ålades med kravet att administrera och registrera allt man hade gjort. Samtidigt kan jag personligen inte erinra mig att jag upplevt hur de pengar vi fick in via utbildningsmodulen på något sätt stärkte verksamheten och gjorde mitt jobb lättare eller mer effektivt. Snarare innebar det bara mer arbete för mig, som därtill kändes helt meningslöst. Å andra sidan slutade jag använda utbildningsmodulen tämligen omgående: hade jag bara hållit i kanske jag i sinom tid hade fått skörda frukterna…
Detta är min personliga erfarenhet av ett system som försöker reducera arbete, vars karaktär (och mervärde) till överväldigande del är socialt, till en mekanisk tingest, ett “socialt urverk”. New Public Management – den hegemoniska teorin inom svenskt arbetsliv – påstår att allt arbete kan genomgå en effektivisering enligt löpande band-princip, vilket inte bara sparar på kostnader, utan även höjer kvaliteten; levererar mer “produkt” för pengarna; och framför allt, underlättar arbetet för de anställda. Av denna rosenskimrande framtidsbeskrivning blev det inte mycket.

NPM som system är avhängigt att olika leverantörer kan konkurrera på ett kvantitativt sätt; universitet konkurrerar med antal godkända elever, sjukhus med genomförda operationer, et cetera. Detta gör att aktiviteter som “syns” i termer av den mätta datan får emfas, medan aktiviteter som inte “syns” blir undantryckta. Att få dessa “osynliga” delar av verkligheten att synas i datan var ett tröstlöst företag:

“At a higher, more semantic level, a subtle distortion in how we perceive reality took hold: things that were hard to represent in databases became alternately devalued and fetishized. Years passed as people struggled to get the real world into databases using knowledge management, the semantic web, and many other abstractions. Not everything fit, but we ran society on these tools anyway. The things which did not fit cleanly in databases got marginalized, and life went on.

Den kvantitativa konkurrensen kräver loggar, mätningar, och databaser. NPM styrs av databasernas blindhet eftersom databaserna är det som utdelningen av medel grundas på. Vad som inte får plats i dessa databaser avspaltas, det bereds ingen plats i tabellerna som mätningarna görs med, eftersom de inte “greppas av värdeformen”. När databaserna är blinda för det faktum att den äldre (brukaren, i NPM-termer) uppskattar att ha samma hemtjänst varje dag (produkten, i NPM-termer), istället för flertalet olika, är det för att detta mervärde inte syns i databasen – vad som syns där är antalet besök, vad som utförts, osv. Samma sak sker med sysslor som inte syns i databasen – de avspaltas, enligt värdeavspaltningsteorin på samma sätt som typiskt kvinnliga sysslor avspaltats från det ekonomiska värdesystemet och därmed nedvärderats av det samma. När matlagningen hemma inte kunde inordnas i dåvarande kapitalekonomi så blev det helt enkelt utan värde. Idag ser vi samma process inom den offentliga sektorn; långsamt avspaltas det sociala mervärdet från arbetsbeskrivningarna, och om det utförs straffas det i värsta fall (“Varför hann du inte med fler patienter idag?”) och ignoreras i bästa fall.

En myndighet – kommunal eller statlig – är intresserad av smidiga, kostnadseffektiva lösningar. Att få ut mer “allmännytta” för varje krona är en topprioritet, så även i välfärden. NPM dikterar att man får ut just det ifall man ser till att dela upp vårdarnas tid hos respektive patient, för att på så vis hinna med fler besök. Vård av fler patienter på kort tid till samma kostnad innebär minskade utgifter för mer vård – en oemotståndlig kombination. Ett problem här är myndighetens och statens roll visavi “tjänstegivaren” (välfärdsarbetarna) och “tjänstetagarna” (patienter, skolelever etc.). Från staten utgår pengar till myndigheten, vars mandat är att leverera tjänsten. Staten är således beställare och bekostare av tjänsten, men inte leverantör. För att kontrollera att leverantören – myndigheten – sköter sitt uppdrag kräver man feedback. Rapporter. Data. Man mäter myndighetens effektivitet i att leverera sagda tjänst. Framför allt utgår man ifrån att detta går att kvantifiera: att kvaliteten på välfärden går att reducera till en eller ett par variabler som kan mätas och presenteras i tabellformat. I valet mellan att se till kundens behov – äldre på ålderdomshem som eftersträvar kontinuitet och social interaktion med sin vårdare – och statens behov – vård av äldre till en så låg kostnad som möjligt – så väljer man det senare. För “brukarna” är det mer intressant med en vårdare som kan stanna så länge som behövs, och som är fri att styra upp sitt eget arbetsschema. Men för myndigheten, som betalar en given kostnad per arbetad timme, lyder resonemanget att mer blir gjort – mer välfärd distribueras – om man styr upp arbetsdagen från början till slut, med dedikerade vårdtider och orubbliga ramar. I återrapporten tyder allt på att verksamheten fungerar exemplariskt, och dessutom når – kanske t.o.m överträffar – de satta ekonomiska målen. Och när trivselfaktorer m.m inte bereds någon plats i återrapporten behöver man inte ta någon hänsyn till att de rusat till botten. När NPM blir religion är sociala mervärden hädiska, en förhatlig och onödig merkostnad som bara står i vägen.
Och det är just därför perspektiven från stat/myndighet och anställda/brukare inte går att jämka. Enligt värdeavspaltningsteorin så finns det helt enkelt ingen plats, ingen möjlighet att ta hänsyn till de sociala “trivselfaktorerna”. Samtidigt kännetecknas tjänsterna av just detta: förtroende för vårdgivare, huruvida man blir seriöst bemött, att någon lyssnar på en och tar ens funderingar/oro på allvar. Och de som arbetar inom välfärden anger sällan pengarna som arbetets “kall”, utan snarare dess sociala karaktär. För staten och myndigheterna – som har det monetära och exekutiva ansvaret – är detta av underordnat intresse. Ökad effektivisering leder till mer välfärd, vilket även återrapporterna och de ständigt stigande grafkurvorna antyder. 
Detta är grundtanken bakom all den administration som läggs till i arbetsbeskrivningen för så många yrkesgrupper, framför allt inom statlig och kommunal förvaltning. Den är ett komplement, med vilket man effektiviserar arbetsprocessen. Om man effektiviserar arbetssättet, och lyckas trycka ut mer “produkt” ur varje minut (och krona) så kommer “produkten” fler “brukare” till godo, och är till gagn för än fler.  Men detta förutsätter att något så komplext som välfärd – vars ena grundpelare är den sociala omsorgen, den som är så svår att kvantifiera – kan reduceras till “monetär input –> social output”. Men det förrädiska med administration är att den är något av en ulv i fårakläder: den lovar bättre kvalitet och effektivitet, och stärker sitt påstående med en massa insamlad data. Och siffrorna i sig ljuger inte: visst har man lyckats få ut mycket mer. Men det är en snedvriden bild som bara belyser en del: den sociala kostnaden framgår överhuvudtaget inte. Sjukskrivningar, medarbetare som går i väggen, upplevd kvalitetsförsämring från vårdtagare/kunder är alla faktorer som man varken försökt eller är intresserad av att kvantifiera och väga in i mätningarna. Följden blir stor personalomsättning, omvittnad försämring av den erbjuda välfärden rent generellt och en ständigt tilltagande administrativ börda. Paradoxen är att komplementet med ens blir ett ändamål i sig: att man i sin strävan att effektivisera med hjälp av data fokuserar mer på att samla in data än att bedriva arbete som man kan härleda relevant data från. Ont skall med ännu mer ont bedrivas, tycks slutsatsen har varit. Och så får vi ett system där pengar i överflöd pumpas in i ett redan övergött system, för att stimulera åtgärder som överfört till grafer och tabeller fortsätter att stärka den etablerat skeva bilden av ett system som faktiskt förbättras. Samtidigt har vi den stora massans åsikter som man bortser ifrån eftersom de inte räknas till den monetärt “positiva” gruppen: dels arbetstagarna, som är den stora utgiftsposten; dels vårdtagarna/kunderna, som tjänsten skall komma till del. I en värld där ekonomisk vinst och effektivisering inte bara är ledorden, utan även budorden, har dessa grupper inget att säga till om eftersom de inte bidrar “positivt” i utvecklingsprocessen. Men någonstans på vägen har man lyckats glömma att tjänsterna från början utformades för att komma dem till del.

En av de starkast ljudande varningsklockorna för allt detta klämtar Kristina Mattsson i. I “Välfärdsfabriken: om arbetets mening och gränslös kontroll” intervjuar hon otaliga människor som vittnar om hur tanken att effektivisera arbetsplatserna – allt efter NPM:s hysteriskt reduktionistiska devis – har skapat motsatsen till vad det lovade. Lösningen, enligt de flesta intervjuobjekt och författaren själv, är att stoppa kommunaliseringen, den universella syndabocken, och åter centralisera välfärdsverksamheterna. Måhända fungerade saker och ting bättre innan kommunaliseringsvågen slog till – det var innan min tid, så jag saknar i princip alla referenspunkter, och att gå på folks upplevda minnesbilder från över 30 år sedan riskerar att bli vanskligt ur vetenskapligt perspektiv. Men ur min synvinkel – här som ungdomstränare – uppenbarar sig nya potentiella problem om man återgår till en statlig styrning, åtminstone om den sköts utefter samma principer som kommunerna har internaliserat. Att låsa pengar till potter för enskilda typer av projekt – som förutsätter uppfyllda kriterier, inskickade ansökningar, uppföljning och kontroll – innebär att man i detalj måste specificera vad pengarna får och inte får gå till. Den här processen kommer, även i statlig regi, kräva betydande administration från båda håll och möjligtvis bli ännu trögare eftersom en statlig myndighet kommer ansvara för hela landet på en och samma gång. Därutöver riskerar den från nationellt, centralt håll identifierade problembeskrivningen, t.ex. för få tjejer inom idrotten, att vara ojämnt applicerbar i hela landet. Vissa distrikt/regioner kanske har ett betydande underskott av tjejer, så stort så att det snedvrider statistiken för landet i stort. För andra distrikt/regioner kanske man inte känner igen sig i problembeskrivningen eftersom man har en jämn fördelning eller kanske t.o.m. fler tjejer än killar. Helt plötsligt diskvalificeras de här regionerna från att ta del av pengar som tidigare fördelades jämnare över hela landet, och förutsatte att föreningarna själva förstod vilka delar av verksamheten som var i behov av riktade åtgärder.
För mig är det inte en otvetydig sanning att en centralisering i en handvändning eliminerar de problem som vi har sett dyka upp. Grundproblemet är snarare en syn på såväl människan som arbetet som reducerbart ner i minsta detalj, som ett urverk som man kan plocka isär och på mekanisk väg förbättra bara man har koll på hur alla delar fungerar. Det är en gravt systemisk och i viss mån “omänsklig” syn på ett arbete som kännetecknas av sin socialitet, sin inneboende oförutsägbarhet och beroende av djupt medkännande mänsklighet.