Låt oss anta att universum är åtminstone delvis godtyckligt, i det att inga universella kausala lagar styr skeenden deterministiskt. Med andra ord, inga hypoteser av typen ‘∀x Px ⇒ Qx’, där vi låter P och Q vara skeenden relativt ett visst objekt x; till exempel ‘ifall ett objekt träffas av ett annat objekt med en viss kraft så kommer det flytta sig en viss distans’; kan vara sanna, och om de är sanna så är det så på grund av godtycklighet.
Nu abstraherar vi situationen ytterligare och tänker oss att det finns en situation där antingen händelse A eller händelse B kan hända, baserat på vissa bakgrundskontexter. Om vi hade kunnat göra ett empiriskt experiment med den situationen och skrivit ner antingen A eller B beroende på utfall, så hade vi fått en sträng som sett ut ungefär såhär (den här strängen har jag genererat med hjälp av random.org):
ABBABBAAAAABABBAABBB…
Om vi då sedan låter A representeras av 0 och B av 1, så får vi en sekvens av naturliga tal:
01101100000101100111…
Nu kan vi nyttja ett koncept som kallas för kolmogorovkomplexitet. Det är ett sätt att mäta hur komplext ett matematiskt objekt är; i det här fallet en sträng av naturliga tal. Man gör detta genom att ta det kortaste programmet skrivet för en viss datortyp i ett visst språk som genererar strängen.
Om detta program är längre än strängen själv, så kallas det för att det är kolmogorov-slumpmässigt (eller möjligen kolmogorov-godtyckligt, osäker på den bästa översättningen).
Det är enkelt att föreställa sig att det i fallet med vår sträng finns ett program för en given situation som kunnat generera strängen utan att vara längre än den. Kan vi då säga att skeendet var lagbundet?
För oss som åskådare ter det sig väldigt lagbundet, om vi inte redan vet om att det är slumpmässigt. Självklart kan vårt första program plötsligt vara inadekvat för att beskriva strängen om vi fortsätter experimentet; men det finns inget som hindrar ett nytt program från att istället vara ett alternativ.
Den här situationen liknar verkligen den situation vi upplever då vi försöker härleda universella naturlagar från empirisk data. Det finns inget som säger att datan faktiskt följer någon lag alls. Och detta är självklart något som väldigt många är medvetna om – de modeller vi ställer upp inom vetenskapen är ju tillfälliga förklaringar tills vi kan ta fram något bättre; och det är just på grund av det här som prediktion är så kraftfullt för att hävda vetenskapliga förklaringar.
Det viktiga är att vi inte vet ifall det är så att vi läser in en ordning i kaoset eller om vi förstår den ordning som finns. Kanske är det så att det inte spelar någon roll om vi läser in ordning i kaoset – vi skapar ordning när vi tar fram vetenskapliga teorier.