Konnektivitet: en nyckel till att förstå världen

The 21st century will not be a competition over territory, but over connectivity

Det djärva uttalandet gör Parag Khanna i en artikel i New York Times, där han gör reklam för sin bok Connectography. Det är inte svårt att tro honom när man ser hur Google och Facebook tävlar om att vara den som kopplar oss samman, och, som i förbifarten, ser till att vi använder deras tjänster – så att de kan sälja vår uppmärksamhet. Vi ser till och med hur de driver på utbyggnaden av internets fysiska infrastruktur.

Google’s parent company Alphabet and Facebook are both making huge investments in connecting the world. Facebook is using self-piloting laser drones, and Google is using balloons, but they share a self-given mission of connecting underserved populations to the internet.

Som beskrivs i artikeln tävlar Alphabet och Facebook om att vara företaget som kontrollerar våra liv i framtiden. Deras affärsmodeller bygger på att vi måste interagera mer och mer genom deras infrastruktur, så att de kan fånga den emergenta externaliteten – data om våra livsmönster. Denna data raffinerar de genom att tävla om annonspengar med sin möjlighet till att extrahera kunskap om sina användare. Därför tävlar Facebook och Alphabet om att integrera sig i våra liv genom AI-drivna “personliga assistenter”, att inhängna vårt internetanvändande, och skapa de “bästa” gratis-tjänsterna, som fungerar som gateway-drugs till deras imperier; de är ute efter att bli den infrastruktur vi lever våra liv igenom.

Deras position är väldigt lik den stater hamnar i när det kommer till infrastruktur-frågor. Att bygga infrastruktur är ofta väldigt kapitalintensivt (precis som Facebooks/Googles inlärningsalgoritmer behöver mycket data) och infrastrukturen skapar sällan stora direkta inkomstströmmar (precis som Facebook/Google inte tar betalt för sina tjänster och inte tjänar några pengar där). Men nyckeln i infrastruktursatsningar är att identifiera att infrastrukturen kommer generera positiva externaliteter; generellt sett rörelse av varor, tjänster, människor och information, vilka genom handel och liknande skapar stor tillväxt.

In addition, we find that countries with a larger number of connections in the global network of flows increase their GDP growth by up to 40 percent more than less connected countries do. The penalty for being left behind is rising.

Den bästa infrastruktursatsningen är den som skapar störst externaliteter; detta är nyckeln till att förstå kriget mellan Google och Facebook, men även andra stora internet-företag som Amazon. Vilken infrastruktur (i internet-lingo ofta kallad plattform) genererar mest användbar data? Är det sökningar, videotittande, sociala interaktioner eller handel? Svaret är självklart subjektivt och rådande paradigmatiska syn hittas lättast i intäktsflödena hos de olika företagen. En sak vi dock kan observera är, som Kevin Kelly visat, att konnektivitet är en viktigare resurs än rinnande vatten idag. Det säger en hel del om vilken infrastruktur som är den viktigaste.

The farmers in rural China have chosen cell phones and twitter over toilets and running water.

Infrastruktur i allmänhet är tätt sammanbundet med konnektivitet. Att koppla ihop två länder, städer eller personer kräver ett kopplingsmedium – det är detta vi kallar infrastruktur. På grund av hur viktig konnektiviteten är ser vi en demografisk och ekonomisk ombildning från länder till städer.

The Northeastern megalopolis, stretching from Boston to Washington, contains more than 50 million people and represents 20 percent of America’s gross domestic product. Greater Los Angeles accounts for more than 10 percent of G.D.P. These city-states matter far more than most American states — and connectivity to these urban clusters determines Americans’ long-term economic viability far more than which state they reside in.

Att vara kopplad till större städer är viktigare än vilket land eller delstat man bor i; större städer är mer kopplade till varandra än till sina hemländer. Det globala nätverket är viktigare än det lokala, argumenterar Saskia Sassen, en nederländsk-amerikansk sociolog som är expert på migration och globalisering. Den amerikanske sociologen Christopher Chase-Dunn, expert på världssystem, har visat i sin forskning att vad som är en större stad inte primärt avgörs av dess invånarantal eller storlek, utan av dess konnektivitetsinducerande egenskaper: ekonomisk aktivitet, närhet till tillväxtszoner, politisk stabilitet osv. Ett tydligt exempel på detta är hur den pakistanska armén har flyttat sina resurser till att skydda CPEC – den kinesisk-pakistanska korridoren, ett nätverk av infrastruktur som binder länderna samman – istället för att skydda sina gränser. Ännu ett exempel är hur presidenten av Kina – Xi Jinping – och den indiske premiärministern – Narendra Modi – på ett möte i Ufa, Ryssland kom överrens om att lösa gränskonflikterna kring Kashmir, för att kunna bygga ut den kinesisk-finansierade s.k. New Silk Road, eller One Belt, One Road.

Supply chains and infrastructure are becoming the more lucrative assets on the map than borders, and Pakistan is a perfect example of it.”

McKinsey-institutet har räknat fram att det globala flödet av varor, tjänster, finanser, människor och information kommer öka global BNP-tillväxt med mellan 250 och 450 miljarder dollar (15-25% av global BNP-tillväxt). De säger att det mest sammankopplade landet kommer få ta del av 40% mer av den tillväxten än det minst sammankopplade landet. Nu är det kanske McKinsey tendentiöst mot den typ av frihandel som dominerat världspolitiken sen 1970-talet, men den vikt de fäster vid just konnektivitet är talande. I Kina pågår en ombyggnad av landet, från de traditionella, kulturella och språkliga indelningarna till en uppdelning mellan 26 olika stadskluster och deras områden. Centrum för sådana kluster kommer vara städer som Beijing, Shanghai, och Guangzhou. Dessa kluster kommer vara den bakgrund mot vilken regeringspolitiken formas, en politik som kommer ha sin grund i att skapa för Kina positiva transportkedjor och kopplingar till omvärlden. Konnektivitet är centralt, snarare än territorium.

Connectivity isn’t just about infrastructure; it’s about strategy.

Det finns en väldigt tydlig kinesisk konnektivitetsstrategi för det tjugoförsta århundradet. Det hela började, så vitt jag vet, redan 2010, när Rysslands premiärminister Vladimir Putin presenterade en strategi för att koppla samman Eurasien i en ekonomisk zon från Lissabon till Vladivostok. Putin visionerade kring fri handel och samarbete kring industriell politik och infrastruktur. Detta mottogs med viss värme i Tyskland men förkastades snart av EU-zonen. 2011 etablerades grundvalarna för det som skulle bli EEU – Eurasian Economic Union – en zon som syftar till att skapa rörlighet för kapital, varor, tjänster och människor. I dagsläget är Armenien, Kazakhstan, Ryssland, Vitryssland och Kyrgyzstan medlemmar i EEU, medans Tajikistan och Uzbekistan håller på att närma sig unionen. Flertalet andra länder håller förhandlingar med EEU om eventuellt medlemsskap eller association, bl.a. Turkiet och Georgien.

Eurasian Economic Union, 2016

2013 annonserade Kina sitt initiativ OBOR (One Belt, One Road, i folkmun kallat “The New Silk Road(s)”). Xi Jinping var i Kazakhstan och i Indonesien, utvecklande strategin som skulle integrera Asien genom ett stort nätverk av vägar, järnvägar, pipelines, hamnar, fiberkablar, och så vidare. En gigantisk satsning på infrastruktur var kärnan i initiativet.

The New Silk Road

Kina, Indien och Ryssland har varit tydliga med målet att integrera EEU med den nya silkesleden. De vill skapa ett “Greater Eurasia”, en ekonomisk och politisk motpol till blocket EU-USA. Utöver dessa initiativ finns en mängd bilaterala projekt (som CPEC) och projekt finansierade direkt av AIIB (Asian Infrastructure Investment Bank) (som pipelines som ska gå genom Uzbekistan och Turkmenistan till Iran). Det så kallade 16+1-avtalet syftar till att integrera den kinesiska ekonomin med centralasien. Eurasien integreras tätare ekonomiskt, och denna process konvergerar geografiskt till centralasien.

Det pågår dessutom förhandlingar om utökad frihandel mellan EU och Kina, en slags sambindning av Junckerplanen och OBOR.

Nu är det dags att återkomma till Khannas uttalande som vi började med:

The 21st century will not be a competition over territory, but over connectivity

Det amerikanska initativ som mest direkt konkurrerar med EEU och Kinas Silk Road är trion av handelsavtal TTIP-TPP-TiSA, och främst då TPP.

So what then is the exciting, big-picture case for TPP? I say it’s to keep North America, and especially the U.S., the world’s leading economic cluster for the foreseeable future.

Dessa avtal är dock tandlösa när det kommer till infrastruktursatsningar och andra konnektivitetsutökningar. Det primära fokuset (så långt vi kan veta i dagsläget) verkar vara harmonisering av regleringar, sänkta tullar och andra dylika åtgärder. Det finns definitivt inte 8 000 000 000 dollar i infrastruktursatsningar i de amerikanska handelsavtalen, åtminstone. De amerikanska avtalen är klassiska handelsavtal, men nu behövs mer än det för att driva tillväxten. De kinesiska investeringarna i Afrika har också varit betydligt större än de amerikanska. Det finns till och med amerikanska (och europeiska) röster för utökad protektionism.

A major reason has been sharply decelerating growth in global trade, which the World Trade Organization expects to grow by 1.7% this year – far below the 6.7% average in the decade preceding the 2008 crisis. With trade alone no longer capable of underpinning global cooperation, it is time to add more investment linkages to the mix.

Khanna kallar AIIB för “the new NATO of the East“; den kinesiska satsningen på att erhålla hegemoni genom att erbjuda något som alla behöver. I NATOs fall erbjöd USA militär säkerhet genom sin allians. AIIB erbjuder däremot något som är viktigare i det tjugoförsta århundradet: konnektivitet genom enorma infrastruktursatsningar.

With the pivot to Asia configured as a tool to “deter Chinese aggression”, exceptionalists have graphically demonstrated how they are incapable of admitting the whole game is about post-ideological supply chain geopolitics. 

Pentagon hävdade 2015 att risken för ett amerikanskt krig (regelrätt sådant alltså, inte pseudokriget man utför mot “terrorismen”) ökat framför allt på grund av fyra nationer – Nordkorea, Ryssland, Kina och Iran. Nordkorea är ett fall för sig, men de andra tre är grundbultar i det nya eurasiska konnektivitetskomplexet – Pentagon skriver att de utmanar “international security and stability”; med andra ord att de bygger ett alternativ till den världsordning som Pax Americana berott på; institutioner som IMF, världsbanken och NATO ersätts med andra som AIIB, NDB, och EEU.

The most significant geopolitical interventions will prove to be not military but infrastructural.

Kriget i Ukraina utlöstes bland annat av den inre konflikten mellan att gå med i EU och att gå med i EEU. Det militärt säkraste alternativet hade varit att gå med i EEU (vilket man bittert fått erfara), men konnektivitet trumfar säkerhet, och Ukraina valde att närma sig EU. Detta är det tjugoförsta århundradets konflikter, märkligt lika det nittonde århundradets strider om koloniala marknader. Handelsimperierna bygger sina fria, interna marknader, och de slåss om att “låta” nya marknader ansluta sig till dem.

Konnektivitet är en nyckel till att förstå det tjugoförsta århundradet, och speciellt “The Great Game” som spelas mellan stormakterna.

Leave a Reply

Your email address will not be published.