Arbetslinjens barn

De populistiska partiernas och ledarnas framfart måste förstås i ljuset av arbetslinjens moraliska logik. Det är dikterat från ovan att lönearbete skänker mening – den som inte lönearbetar lever per definition i utanförskap, en tes som framgångsrikt drevs fram av Fredrik Reinfeldt i valkampanjen 2006. Det syns i den politiska debatten, som i dag mestadels kretsar kring en enda fråga – hur ska man kunna skapa fler jobb? Den största frågan för vad vi ska göra med våra gemensamma resurser och vårt gemensamma beslutsfattande har blivit hur vi ska kunna öka behovet av mänsklig arbetskraft i lönearbetets strikta former. Det absolut mest brännande har blivit att se till att vi ska behöva slita mer för samma produktivitet. Då tidigare generationer ville se till att behöva slita mindre för samma produktivitet har vi idag vänt; vi vill slita mer. Det slits inte tillräckligt mycket, hör vi ofta numera; samhället behöver fler arbetade timmar. Detta kan bara hävdas mot en bakgrund av ett visst moraliskt paradigm.

Detta paradigm är arbetslinjens moraliska logik.

När man kopplar människors värde till deras lönearbete och deras möjlighet till lönearbete sedan försvinner, vad händer då? Då kommer människor vilja återställa sitt värde, nästan till vilket pris som helst. Då spelar det ingen roll hur många kvinnor Donald Trump kallar för grisar eller hur många människor Kent Ekeroth slår med ett järnrör. De är arbetslinjens barn. Arbetet har ju upphöjts till det viktigaste, och det agerar man efter. Den populism vi nu genomlever är inget tillfälligt. Behovet av mänskligt arbete för att producera varor och tjänster har varit stadigt minskande igenom historien, och den trenden kan mycket väl vara accelererande i en tidsperiod där AI i olika former kombinerat med bättre och bättre robotar tar större plats. Utöver det har konkurrensen på arbetsmarknaden aldrig varit större, när miljarder människor från tredje världen på de senaste decennierna lyfts in i den globala arbetsmarknaden tack vare globalisering och informationsteknologi.

Ingen ska stänga de här fabrikerna. Ingen. För det är vårt liv. Våra traditioner, våra fäder som har jobbat här. Vi vill inte ha er globalisering, ert billiga skitiga kinesiska stål, det förstör våra jobb, land, vårt franska sätt att leva.

Populismen vi ser idag är den naturliga motrörelsen mot denna process; en slags inomparadigmatisk motvikt som ser till att människors värde inte urholkas av konkurrens om arbete. Den karakteriseras av motstånd mot invandrare – som konkurrerar om lönearbetstillfällena, frihandel – som ökar globaliseringens faktor, och fri rörlighet. Vi har skjutit upp det akuta problemet ett tag genom att pressa ner löner, privatisera offentlig sektor och krossa arbetarnas organisationer – det som ofta kallas nyliberalism – men nu är den medicinen inte längre verksam. Antagligen har den hela tiden förstärkt problemet på lång sikt.

Vi har två alternativ idag, om vi inte vill hänge oss åt att stänga gränserna. Antingen kan vi konstgjort se till att människor kan lönearbeta, till en skenande social kostnad. Program som Hartz IV i Tyskland, där människor tvingas till statligt direktiverat arbete för att inte bli av med bidrag blir då legio. Eller så kan vi välja att överge arbetslinjens moraliska logik. Det får stora konsekvenser i termer av ekonomisk politik; på sikt kommer troligen en ny skattebas behövs, då inkomstskatten inte längre kan stå för så stora delar av statens inkomster. Det får stora sociala konsekvenser, eftersom en av de största sociala konstruktionerna som styr våra liv upphävs – distinktionen mellan lönearbete (det som är värdefullt i arbetslinjen) och annat arbete (som osynliggörs).

Men de stora omvälvningarna, oavsett vad man tycker om dem i sig, är värda det för att hindra Le Pen, Trump, Farage, Orbán, Ekeroth, och de andra – arbetslinjens barn.

Vem äger prispengarna, och varför det?

I nionde klass deltog jag i en språktävling, tillsammans med ytterligare tre elever från min skola. Två av oss deltog i tävlingen i tyska, två stycken i franska. Som det slumpade sig vann båda lagen sin respektive “klass”, och fick därmed ett pris med sig hem. Den verkliga drabbningen ägde dock inte rum under tävlingen, utan efter, när frågan om vad vi skulle göra med prispengarna dök upp. Märk väl att det var en ganska försumbar summa (1000 kr vardera, om jag inte missminner mig). Stridsfrågan rörde vad man skulle göra med pengarna – närmre bestämt om de skulle tillfalla de tävlande (varav jag var en) eller hela språkgruppen på skolan (ca 20 i varje grupp). Jag och min då mycket gode vän som ingick i det franska laget såg det genom två helt olika glasögon. För mig var blotta tanken att dela med mig till övriga gruppen – som inte hade deltagit i tävlingen – närmast absurd, medan min vän såg det som ganska naturligt att man efter en språktävling fördelade segerkakan mellan alla deltagare i språkgruppen, inom vars ramar man trots allt inhämtat majoriteten av sin språkkunskap. Jag vägrade emellertid ge med mig: hur kunde någon annan än jag och min lagkamrat ha rätt till priset? Det var ju tack vare vår insats det överhuvudtaget fanns i vår ägo.

Huruvida två tonårsgrabbars högtravande gnabb om detta är intressant tål att ifrågasättas, men hur man väljer att formulera detta för sig själv får vittgående konsekvenser. I exemplet med språktävlingen tyckte jag mig hävda äganderätt till något jag hade arbetat mig till – stöld vore det snarare att tvingas dela med mig av det till andra som inte lagt ner samma (eller något) arbete. För min vän var det snarare en fråga om hur vi skulle förfoga över pengarna på ett sätt som var rättvist och bejakade det faktum att vi var där som representanter för en grupp. Som han såg det var vi snarare privilegierade såtillvida att vi blivit utvalda att representera gruppen. En eventuell vinst tillhörde därför gruppen snarare än enbart de tävlande, helt enkelt eftersom det rimmade bättre med grundläggande rättviseideal gällande fördelning av medel.

Att folk har olika syn på dessa frågor vet dock alla som någonsin ägnat frågan om beskattning och rättfärdigheten däri en halvmesyr till eftertanke. En mer intressant fråga är: varför drog jag och min vän helt olika slutsatser efter att ha inhämtat samma belöning för samma insats?

Ett svar erbjuds kanske av Thomas Sowell. I sin bok A Conflict of Visions: Ideological Origins of Political Conflict (William Morrow, 1987) försöker han förklara det besynnerliga faktum att vi ofta kan placera en persons politiska åsikter tämligen träffsäkert på grundval av ganska lite information. Beskriver någon sig som “social aktivist”, “frihetsförsvarare” eller “fosterlandsvän” får vi ganska snabbt en bild av persons ställningstaganden i frågor om hur samhället bör styras, vilka rättigheter en individ bör ha visavi staten, frågor om olika friheter etc. Förklaringsmodellen som Sowell erbjuder säger att människor, generellt sett, antingen har en “constrained” eller “unconstrained” grundsyn, något som genomsyrar synen på lag och rätt, social rättvisa, kunskap, jämlikhet o.s.v. Hädanefter kallar jag dessa för den begränsade (constrained) och den obegränsade (unconstrained) synen. Enligt Sowell är dessa synsätt inte bara avgörande för hur vi betraktar människan, utan även grupper, samhällen och mer abstrakta koncept som t.ex rättvisa och rättigheter, närmast som ett filter som vi tar in all information om världen genom.

Utmärkande för den obegränsade synen är dels en uppfattning om människan som en varelse som hushåller med en enorm inneboende potential till förbättring och utveckling, dels en syn på resultat som varande av överordnad betydelse. Det sista sammanfattas väl av devisen “ändamålen helgar medlen”. Följaktligen insisterar dess följare ofta på snabb, radikal förändring av det som inte tycks fungera i nuläget, och menar att det viktigaste är att uppnå ett rättvist resultat. Vägen dit må vara kantad av en del avtrampade tår, men om det är rättvisans pris må så vara hänt.
Social rättvisa, där människan definieras som subjekt, trumfar övriga rättigheter (t.ex. äganderätten) där subjektets rättigheter ställs mot objektets (egendomens). Därutöver har alla människor ett moraliskt ansvar för sina medmänniskor, ett ansvar som det är av yttersta vikt att man visar sig mogen. Skulle så inte vara fallet är det fullt befogat att en tredje part – en Leviatan, med Hobbes ord – ser till att genomdriva det åt en.

Den begränsade synen är av strikt motsatt uppfattning. Människans förmåga är av naturen begränsad: vi kan inte alltid föreställa oss konsekvenserna av vårt agerande, och har därmed endast viss förmåga att plötsligt och effektivt genomdriva övergripande förändringar. Om förbättring ska uppnås måste vi vara ödmjuka inför det faktum att vi vet långt ifrån allting, och bör varsamt testa olika metoder för att nå fram till önskvärt slutresultat. Processen snarare än resultatet är här av överordnad betydelse. Följaktligen ser man samhället på ett mer organiskt vis, där alla delar interagerar med varandra och pö om pö når fram till ett slutresultat som är bättre än det senare. Edmund Burke, t.ex, ansåg på sin tid att England förvisso hade mycket utvecklingspotential, men att situationen under hans livstid var vida bättre än föregående århundraden. Detta var resultatet av att man byggde vidare på det som tidigare generationer hade lagt grunden för, och på så vis sakta men säkert förändrade saker till det bättre. Plötslig och svepande förändring – som innebar ett kullkastande av rådande ordning snarare än modifiering av densamma – var en garanti för undergång (eller totalitarism, som F.A Hayek ansåg).

Nyckeln, som Sowell understryker gång efter annan, är det skilda fokuset på resultat å en sidan, och processer, å den andra. Ta påståendet: “Om det finns ett övre tak för hur stor inkomst människor kan disponera, är det inte rättvisare att fördela överskottet bland dem som saknar medel?” För den obegränsade, med sitt fokus på moraliskt ansvar och social rättvisa, är detta inte bara ett rimligt påstående, utan närmast ett imperativ. Resultatet – ekonomisk och social jämlikhet – är det ändamål som helgar medlen – som i det här fallet är att staten hävdar äganderätt till en del av höginkomsttagarens lön. Blotta tanken om en rätt till ägande av medel som kan gynna flera är absurd: egentligen finns det ingenting som vi faktiskt äger. Kombinera detta med synen på förändring som något som kan ske plötsligt, och att man tillskriver människor en enorm potential att realisera storslagna mål, så får du t.ex. Olof Palme som försvarar en 90-procentig skattesats för Björn Borg med “Han har tillräckligt med pengar ändå”.

För den begränsade är detta raka motsatsen: genom att konfiskera någons pengar underkänner man legitimiteten i processen som genererat inkomsten – arbetet – och säger sig dessutom veta bättre än individen var dennes medel ska gå. Den begränsade ser inte distinktionen mellan och värderingen av subjekt och objekt som relevant: min rätt till mina pengar bör värnas i samma utsträckning som någon annans rätt till en viss mängd pengar. Att privilegiera en grupp på en annans bekostnad är själva definitionen av orättvisa. Rättvisa som motiveringen för åtgärden talar således för döva öron här: att göra åverkan på någons äganderätt och inkräkta på processerna som åstadkommer förändring är att leka med elden eftersom vi omöjligen kan veta vad sådan sådana plötsliga och omfattande ingrepp kommer leda till. Lag, rätt och ordning är känsliga institutioner som vi inte under några omständigheter bör ha rätt eller möjlighet att upphäva för något förment noblare mål.

Om vi nu applicerar detta på min anekdot från språktävlingen i nionde klass kanske bilden klarnar något. Mitt fokus var närmast entydigt på processen: det faktum att jag tävlade och vann ett pris som var ett resultat av min insats. Min kompis såg annorlunda på det. Att han hade särskild rätt till pengarna framför andra var inget som slog honom, vilket man skulle kunna förklara (åtminstone delvis) med att han tillskrev processen ringa betydelse för den fråga vi nu stod inför. I hans obegränsade värld fanns det knappt någon fog att hävda äganderätt till prispengarna; att fördela dem enligt sociala rättviseprinciper var inte det enda rätta, utan snarare det enda naturliga.

Tilläggas bör, att processen i sig tycks ha ett emotionellt värde för många som kan sorteras in i det begränsade facket. Att neka folk dels att skörda frukterna av sin sådd, dels från att få själva delta i processen, är att göra dem en stor otjänst. Detta resonemang kan vi se reflekterat i uttalanden som “Det är bättre att arbeta för sina pengar än att enbart få bidrag för att göra ingenting”, där processfokuset kastar sin långa skugga över tankegången. Människor som upphöjer “arbetet” till något utöver en överlevnadsfråga, som tillskriver arbetet en förmåga att skapa människovärde, delar förmodligen i regel det begränsade synsättet. Följaktligen tar man för givet att arbetet är det som håller samhällets kugghjul smorda, och som skänker mening till individen. I en tidsålder då enbart lönearbete anses ha värde som “genuint” arbete kan detta sätta mentala fälleben för en utveckling av den ekonomiska politiken i en tidsålder med vitt skilda förutsättningar.
Den obegränsade landar här i en helt annan slutsats, eftersom processen är ointressant, enkom resultatet är relevant. Om det är möjligt att minska arbetstiden – eller se till att någon får pengar utan att arbeta för dem – och därmed uppnå en önskvärd slutsituation så är det ens plikt att omsätta den möjligheten i praktiken. Hur detta uppnås är ointressant, det viktiga är att det görs. Eftersom människor har en enorm inneboende potential blir det logiskt följdriktigt att hävda att vissa har kommit längre på vägen mot “fullbordan” än andra – därmed har de också rätt att staka ut villkoren för den omvälvning som behövs. Om den existerande ordningen måste maka på sig må så vara hänt.

Vad hände då med mig och min kompis? Just i det här fallet övertygade jag honom om att vi hade rätt till priset (generöst tilltaget om 500 kr vardera) framför övriga i respektive språkgrupp, men det var enbart ett litet slag. Senare profilerade han sig som en mycket välresonerad och talför marxist inom Ung Vänster, emedan jag fortsatte uppröras i min avskildhet över tanken på att andra inte enbart ska skörda frukterna av arbetet jag lägger ner, utan även ha rätt till inkomsterna från fruktförsäljningen. Vissa berg låter sig inte ruckas.

Övervakningsgrodan, apropå Skånetrafiken

Den så kallade smarta mobiltelefonen fortsätter att byggas ut som den bästa övervakningsmaskinen makten någonsin haft. Nu ska Skånetrafiken fasa över betalsystemet för kollektivtrafiken till att betalas via mobilbiljetter. Redan tidigare kunde t.ex. NSA se precis var de flesta befinner sig genom att suga åt sig datan om GPS-positionering samt hur man är uppkopplad till mobilnätet. Nu får de ännu ett sätt att spåra oss, nämligen genom att lagra vilka resebiljetter vi köper.

Idag är det tydligt att vi har en samhällsvid rörelse mot att förlänga våran fysiska existens med s.k. smartphones. I praktiken blir vi långsamt cyborger. Om detta i sig kan man orda, men det är inte mitt mål idag. Just nu vill jag belysa farorna med hur vi genomför denna resa mot cyborgi.

Vi utvidgar vår existens på ett otroligt osäkert sätt. Givet det sätt vi behandlar våra “mobiltelefoner” idag så kommer de att ha potentialen att vara totala spårningsmaskiner, givet att det inte dyker upp någon teknisk innovation som jag inte kan föreställa mig. Det måste skickas och lagras data, och när det skickas och lagras data, så kan den spåras. Det finns saker vi kan göra för att försvåra spårningen, till exempel genom stark kryptering av all kommunikation, fri mjuk– och hårdvara, eller anonymitetsrouting som TOR. Det finns säkert en hel del andra saker som jag inte tänkt på just nu.

Varför sker denna utveckling i ett så osäkert tecken? Det finns tre stora faktorer, tänker jag mig:

1. Okunskap, ointresse, uppgivenhet

Hos den stora allmänheten finns en stor okunskap. Det är delvis på grund av att att detta är ett emergent problem från ganska komplex teknik; det finns svårigheter med att sätta sig in i det ordentligt.

Det är också på grund av ett visst ointresse. Vid införandet av FRA-lagen 2008 fanns det en ganska livlig debatt i Sverige, men sedan har den debatten dött. När FRA prickats för brott mot FRA-lagen blev det ingen allmän uppståndelse; när det öppnades för att polisen skulle få tillgång till biobanksregistret blev det ingen allmän uppståndelse; när datalagringsdirektivet infördes blev det ingen allmän uppståndelse; när det visade sig att EU-domstolen dömt att datalagringsdirektivet bryter mot de mänskliga rättigheterna blev det ingen allmän uppståndelse. Det är svårt att inte komma att tänka på parabeln om hur man ska koka en groda – långsamt, då den successivt anpassar sig; eller kanske på en dikt om nazisterna:

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;

Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;

Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;

Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Ofta talas det om att “jag har rent mjöl i påsen” som bevekelsegrund för ointresse; synd då om de som makten bedömer inte har rent mjöl i sin påse, som kanske romerna. Att inget av de stora politiska partierna är intresserat av frågorna som diskuteras här blir självklart vid läsning av punkt 3.

Detta har, i min bedömning, lett till en viss uppgivenhet. Dels från folket, som känner att det är omöjligt att stoppa övervakningen – en slags teknisk determinism, och dels från de som företrätt motståndet mot övervakning, som har upplevt att uppförsbacken man kämpar i bara blir brantare.

2. Incitament från företagsvärlden

Från de företag som tillverkar våra spårningsmaskiners sida, så bygger de proprietära, slutna system som syftar till att kontrollera vårt handlande och se till att vi inte kan göra vad vi vill. De tar genom detta kontroll över vår existens, och till och med själva vår kropp om cyborgin fullbordras. Genom att ha total kontroll över vårt handlandes möjligheter så är de fria att från skuggorna (eftersom vi inte kan inspektera deras program) disciplinera oss till lydiga subjekt. De har incitament att göra detta, eftersom det är det ena beprövade sättet att tjäna pengar på i den värld de verkar i. Apple är världsledande inom detta. Det andra sättet att tjäna pengar på är att sälja data om användare. Google eller Facebook får antas vara världsledande inom detta. Deras profit bygger direkt på spårbarheten och övervakningen.

3. Incitament från politikervärlden

Makthavare har i alla tider velat övervaka sina medborgare så mycket som möjligt. Folket är farligt för den som sitter överst i pyramiden. Det finns också mer moraliskt neutrala incitament, i form av en övertro på övervakning som lösning på sådant som skapar politisk risk, t.ex. terrorism eller grov brottslighet. Lanserar man övervakning så ser det ut som att man gör något åt problem som är mer svårhanterliga i verkligheten. Det finns andra fördelar för makthavarna att massövervaka, så som spioneri mot andra stater, t.ex. De senaste decennierna har de moderna staterna byggt upp ett övervakningssystem som Stasi bara kunnat drömma om. NSA vet mer om en genomsnittlig svensk än vad Stasi visste om en genomsnittlig tysk, bara de bemödar sig med att titta efter i sina gigantiska databaser.

När dessa tre krafter strålar samman får vi en mycket dyster utveckling för mänskligheten, där vi förvandlas till förslavade robotar i stat-kapital-alliansens intressen. För att motverka detta krävs ett antal saker:

De nya hörlurarna till iPhone visar digitaliseringens faror

Digitaliseringen – att göra digitalt det som var analogt – är en viktig del av den produktivitetstillväxt som kännetecknar vår samtid och framtid. Datan är den nya oljan och det som smörjer informationsekonomin. Utan stora mängder data kan inte Googles bilar köra på egen hand, för att ta ett exempel. Det är viktigt att digitaliseringstrenden fortsätter och att mycket data tillgängliggörs fritt och i interkompatibla format; i dagens samhälle är det otroligt svårt, för att inte säga omöjligt, att veta vem som kommer finna användning för den data som offentliggörs. Att Aaron Swartz skulle finna samband mellan ekonomiskt stöd till juridiska forskningsprojekt och resultat som stödjer bidragsgivarna var svårt att förutsäga på förhand. Det möjliggjordes av tillgänglig data.
Med det sagt så måste digitaliseringen genomföras på ett korrekt sätt. Att konvertera allting till byte är inte nödvändigtvis en god väg framåt. Att digitalisera sjukjournaler är ett typiskt exempel på något som måste göras med yttersta försiktighet, då den digitala informationens främsta karakteristika är hur enkel den är att reproducera och kopiera. Sjukjournaler är av sådan karaktär att de av nödvändighet behöver vara svåra att reproducera, eftersom de innehåller känslig information. Att digitalisera sjukjournaler måste göras på ett sådant sätt att reproduktionen begränsas, till exempel genom att inte låta dem finnas på någon dator uppkopplad till internet.
Nyligen kom nyheten om att nästa iPhone inte kommer att ha ett analogt ljuduttag, som man alltid haft, utan att man istället kräver att användaren nyttjar trådlösa hörlurar eller de lurar som kommer med produkten som istället ansluts till laddningsuttaget i telefonen. Med andra ord så har Apple digitaliserat ljudsystemet som hör till dess telefoner.
Det kan synas vara oskyldigt nog i sig och bara vara ett tecken på att Apple inte tror på sladdar framöver. Men det finns mer under ytan. Ett digitalt uttag möjliggör för Apple att använda så kallad Digital Rights Management, inskränkningar i tekniken som möjliggör kontroll över hur den används. Enligt amerikansk lag är det olagligt att försöka kringgå DRM, eller ens att berätta för någon annan hur man skulle kunna kringgå DRM. Detta alldeles oavsett syftet med att kringgå DRM. Till exempel är det olagligt att modifiera videoformat så att färgblinda kan få se videor anpassade för dem.
DRM hindrar inte bara lagliga modifieringar av tekniken för tillgänglighet och bekvämlighet. DRM hindrar också kringliggande innovationer – med analoga uttag för ljud på iPhone har det kunnat byggas verktyg för att mäta blodtryck; det hade varit mycket svårare med ett DRM-system på plats, eftersom man då troligtvis behövt licens från Apple (som krävs vid användning av laddningsuttaget). Hade DRM funnits så hade inte portabla mediespelare som iPod eller mp3-spelare kunnat utvecklas. DRM ger Apple veto-rätt över vad som kan kopplas ihop med deras telefoner. De kan till exempel utnyttja det för att tvinga hörlurstillverkare att betala dem licensavgifter för att hörlurarna ska fungera med din telefon. De skulle kunna tvinga samma tillverkare att göra så att deras hörlurar inte fungerar med konkurrenter till Apples produkter. Apple-hörlurar blir en separat marknad från hörlurar, vilket stör de positiva marknadskrafterna. Givet att vi vill ha konkurrens och innovation så är DRM dåligt.
Att stänga in de digitala signalerna i DRM öppnar även för säkerhetsproblem för iPhonen. 
Ljudgränssnittet för iPhone går åt två håll; en bugg i systemet möjliggör för den som hittar buggen att aktivera mikrofonen på ditt headset och avlyssna dig när som helst. Eftersom det är olagligt att ens försöka kringgå DRM så kan inte fristående säkerhetsforskare undersöka ifall det finns sådana säkerhetshål, och om de gör det så kommer de inte att meddela det, då de riskerar fängelsestraff. Ett aktuellt exempel är att den hackare som tog fram beviset för att döma Steubenville-våldtäktsmännen står inför en möjlig fängelsetid på 16 år för att han kringgått mjukvarusäkerhet.

Digitaliseringen ska syfta till att frigöra data för forskning, innovation och kunskap, inte att låsa in produkter, hämma konkurrens och ta ifrån människor makten över sina produkter. Digitaliseringens potential till förbättringar riskerar att kapas av de företag som låser in datan. Vad man kan göra med sin hårdvara ska begränsas av teknikens begränsningar, inte tillverkarens önskemål; makten ska ligga hos individen och inte hos företagskarteller.

Upphovsrätten är fascistoid

Jag ser fascismens essens i en allians mellan en starkt militariserad stat och en kartell av storföretag, som står skrivet på wikipedia: “Den fascistiska rörelsen betonade polismakt och ordning på bekostnad av demokrati och frihet, och en korporativ (dock icke-demokratisk) ekonomisk politik.”

Fascismen karakteriseras alltså av:
  1. Elitstyre
  2. Stark polismakt med vittgående befogenheter
  3. En reglerad, korporativistisk politk
  4. En rädsla för individens makt
  5. En rädsla för frivilliga, ideella sammanslutningar (t.ex. fackförbund i fascismens tidiga dagar i Mussolinis Italien)
  6. Skapande av nationell identitet

Jag kommer nedan visa på vilket sätt den nuvarande situationen kring upphovsrätt antingen ger upphov till eller är ett karaktärsdrag hos en modern fascistisk rörelse.

1. Elitstyret i fråga om upphovsrätten i modern tid har gett avtryck på flera olika vitt skilda platser. Ett exempel är försöket till att driva igenom SOPA i USA, stoppat av en folkrörelse som till slut blev för stor för makten. Trots att SOPA stoppades så har man försökt driva igenom samma principer via andra medel, så som “frihandels”-avtalen TTIP och TPP, rättsfall mot Google, och genom att utnyttja ITC. Man försökte också driva igenom ACTA i EU, något som stoppades tack vare massprotester med stora bidrag från bl.a. de svenska piratpartisterna i EU-parlamentet. Ett annat att när den svenska demokrati- och kulturminister Alice Bah Kuhnke ska diskutera upphovsrättens implementering vid rundabordssamtal så bjuds bara de företag som gemensamt lobbar för hårdare lagstiftning in, och inga grupper som representerar civilsamhällets eller individernas intressen. Ett tredje exempel är hur svenska staten står fast vid sin implementering av Datalagringsdirektivet, trots omfattande protester från folket och ett totalt fördömande från EU-domstolen, som menar att det bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter. Ett fjärde exempel är hur EU-kommissionen totalt bortsett från de största folkliga opinioner den någonsin fått in via sitt opinionssystem och väljer att istället för att införa saker som panoramafrihet och länkfrihet gå mot det system som upphovsrättsindustrin vill ha.

2. Att polisen fått ständigt utökade befogenheter under 2000-talet handlar givetvis inte bara om upphovsrättsliga frågor, utan väldigt mycket om det så kallade kriget mot terrorismen. Men dessa krig lyder under samma undantagskaraktär. Men även i direkt anslutning till upphovsrättsliga frågor har polisen fått större befogenheter, och kanske framför allt så lobbar storföretagen och regeringen för ännu större diton, i form av hemlig dataavläsning, statliga trojaner och förbud mot effektiv kryptering, samt att ge Polisen ytterligare allmän avlyssningsmöjlighet. Ofta införs dessa direktiv under täckmanteln att det handlar om att bekämpa terrorism, men vi vet med erfarenhet från 2000-talet att det vanligaste målet för dessa tvångsåtgärder är fildelning av upphovsrättsskyddat material. Under 2000-talet har övervakningsapparaten exploderat i västvärlden i allmänhet och så även i Sverige, med införande av bl.a. FRA-lagen och Datalagringsdirektivet.

3. Upphovsrätten är i sig en rätt att med våld upprätthålla ett monopol, sanktionerat av staten. Den som får upphovsrätt till ett verk får av staten ensamrätt att framställa exemplar av detta verk, med hot om våld vid brott mot detta. Upphovsrättens ursprung är alltså starkt korporativistiskt. Den upphovsrätt vi känner idag, med närliggande rättigheter och föreningar som IPO, formades starkt av det fascistiska Italien på 30-talet. Målet med korporativism är att sätta fria marknader ur spel och låta vissa företag företräda monopolitiska branscher i samarbetet med staten. Upphovsrättens essens är att sätta den fria marknaden ur spel, och med åren har monopoltendenserna hos upphovsrättsindustrin blivit allt tydligare, med sammanslagningar av storföretag och total dominans från de stora spelarna, som kan beställa kriminella utredningar utomlands av sina statliga företrädare, med målet att sätta konkurrenter ur spel. Ständigt försvaras den upphovsrättsliga politiken med att man ska skydda kulturbranschen, men då menar man bara de företag som gynnas av politiken.

4. Med hjälp av upphovsrätten hålls individen på plats. Vi är alla upphovsrättsförbrytare, och när staten vill komma åt en individ för disruptiva aktiviteter så kan detta utnyttjas, så som i fallet med Aaron Swartz. En fri kultur hade satt individen i centrum, med dess förmåga till reproduktion, remixning, rekombination och fritt skapande. Detta är en maktfarlig kultur. Istället vill man ha en profitvänlig kultur. Upphovsrättsfrågan är även relaterad till frågan om universaldatorn och makten över sin egen dator; genom att mjuka upp oss för DRM och liknande hål i våra datorer inom mediabranschen så kan man på sikt ta den makt ifrån individen som universaldatorn utlovade.

5. Upphovsrättsindustrin och dess lierade vill föra en kulturpolitik som premierar kommersiellt producerad kultur i de monopolitiska företagens regi. Bland annat genom stark upphovsrätt och höga trösklar för att skapa plattformar för fri kultur (se angreppen mot YouTube och liknande plattformar, just för att de ger användare fria tyglar). En annan kulturpolitik hade istället riktat pengar till de platser där musiken skapas ideellt, t.ex. genom stöd till kulturhus eller starkare rättsligt stöd för YouTube. En utförlig analys av hur den fascistiska kulturpolitiken kan se ut finns här. Att man är rädda för sammanslutningar av människor och deras makt visas tydligt i just att man gömmer förhandlingarna om upphovsrätten bakom krånglig lagtext och hemlighetsstämplade förhandlingar, som beskrivet i punkt 1.

“Istället för att främja en decentraliserad, fri och öppen kulturvärld så styr MP mot en centraliserad, statligt godkänd, censurerad och styrd kulturvärld. “

6. Från svenska regeringars (både socialdemokratiska och borgerliga) håll har det förts en aktiv politik för att färmja vad man kallat det svenska “musikexportundret”. Först för dess trodda ekonomiska framtid, sen för att det skulle vara en viktig del av att skapa det “svenska varumärket”. Detta ter sig som en postmodern nationalism, där målet är att skapa ett varumärke genom kulturnäringen som ska hjälpa andra storföretag med koppling till svenska staten att sälja produkter utomlands och sprida “en positiv bild av Sverige“. Storföretag som t.ex. IKEA har nyttjat det “svenska varumärket” för att öka sin försäljning. Genom PR-arbete och vacklande akademisk hederlighet har man lyckats att sammansmälta den s.k. upplevelseindustrin med upphovsrättsindustrin; kanske ett tidigt led i kampen om MRM. Det är också så att denna trend har drivit fram de orimliga direktiven på upphovsrättens område från EU – IPRED var t.ex. en del av Lissabonstrategin som skulle göra EU till en “dynamisk kunskapsbaserad ekonomi“.

Sammantaget menar jag att de sex punkterna ovan visar att den moderna upphovsrättspolitiken är fascistoid till sin natur, och behöver överges.

Sannolikhet och våldtäktsilska

Vi tittar på statistiken över 2015. Då hade vi i Sverige 18100 anmälda sexualbrott (https://www.bra.se/bra/brott-och-statistik/valdtakt-och-sexualbrott.html) och 3807069 män över 20 år. En siffra jag sett på andelen män bland sexualbrottsmisstänkta är 98%. Den känns rimligt hög för att nyttja.
Låt oss anta att sexualbrott bara utförs av personer över 20 år, samt att varje person bara begår ett sexualbrott om året, bara för enkelhetens skull. Då är sannolikheten att en given man också är sexualförbrytare 18100*0.98/3807069 = 0,0047, vilket ungefär är 1/215. Med andra ord så är sannolikheten mindre än en halv procent. 
Då kan man säga att ja, för varje dylik man jag möter kanske chansen är 1/215 att den också är en sexualförbrytare, men jag möter fler än 215 stycken män varje dag!
Här är det viktigt att särskilja två saker: sannolikheten för att en given man också är sexualförbrytare och sannolikheten för att någon man i en viss grupp är en sexualförbrytare. Om jag gått förbi 214 män som inte varit sexualförbrytare så är inte sannolikheten för att den 215e är det 1, utan 1/215, som innan. Detta är en applikation av den så kallade “gambler’s fallacy“. Däremot så är sannolikheten att någon man i en given grupp på 215 stycken också är en sexualförbrytare i detta fallet 0.9999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999930298308033089582349655337807102719957925547129…, med andra ord mer eller mindre 1.
Vad är då sannolikheten att en given kvinna är sexualförbrytare? Det blir 18100*0.02/4920051 = 0.00007, vilket är ungefär 1/14500. Detta är betydligt lägre än siffran vi tog fram för män, nämligen 1/215, men båda siffror är så små att skillnaden inte spelar så stor roll. Till exempel är sannolikheten för att du ska skadas i trafiken ett givet år ungefär hälften av sannolikheten att en given man du möter är en sexualförbrytare. Med tanke på att jag räknat ganska hårt så vore det inte orimligt om dessa sannolikheter i verkligheten är ganska nära varandra (2014 var det totalt 2400 människor som misstänktes för sexualbrott). Man kan också jämföra med sannolikheten för att någon med utländsk bakgrund har misstänkts för sexualbrott, nämligen 0.0049 (rapport från BRÅ som gällde 1997-2001). Detta är alltså ungefär samma sannolikhet som den vi fann för män tidigare, och all argumentation här vad gäller män och sexualförbrytare är applicerbar på debatten om invandrare och sexualbrott; ingetdera är en bra prediktor.
Vi avgjorde tidigare att 98% av sexualförbrytare är män. Det betyder att sannolikheten för att en given sexualförbrytare också är man är 98/100, eller 0,98. Det är alltså mycket rimligt att utgå ifrån att en sexualförbrytare också är man.
Man ska inte blanda ihop dessa sannolikheter – sannolikheten för att x är en sexualförbrytare givet att den är man (0.0047%) och sannolikheten för att x är en man givet att x är en sexualförbrytare (98%). Att nästan alla sexualförbrytare också är män ger inte skäl för en allmän skräck för män. 

Att de är kontroversiella består i det faktum att de uttalar sig i känsliga frågor där man blandar ihop sannolikhet baserat på information (Person X är förmodligen av etnicitet Y givet information Z) och predestinering av en persons väsen baserat på en essentiell del av personligheten (Person X är av etnicitet Y, därför gäller förmodligen information Z)

Så  skrev Magnus på Tanketourettes nyligen, och essensen av detta citat är mycket applicerbart här. Det är en rimlig stereotyp av sexualförbrytare att de är just män (person x är förmodligen man givet att den är sexualförbrytare), medans stereotypen av män att de är sexualförbrytare (person x är förmodligen sexualförbrytare givet att den är man) är orimlig, precis som stereotypen av invandrare att de är sexualförbrytare är orimlig.

Det är på grund av sammanblandning av de två konditionella sannolikheterna för män och sexualförbrytare som diskussionen kring “inte-alla-män” och “visst-alla-män” blir så sned. Den ena sidan åberopar sannolikheten 0.98 för att en sexualförbrytare är man för att visa att det är något manligt med sexualbrott, medans den andra sidan åberopar sannolikheten 0.0047 för att en man är sexualförbrytare för att visa att det inte är rimligt att göra en stereotyp av män som sexualförbrytare.

Det kanske är rimligt att hävda att sexualbrott är något manligt på grund av just sannolikheten 0.98 ovan, men det är inte rimligt att hävda att man måste “vara rädd för alla män”, på grund av sannolikheten 0.0047 ovan.

Essensen av en stereotyp är sannolikhet

Stereotyp är ett skällsord.

Det sorteras in i samma kategori som reduktionism, determinism, essentialism och andra ord som är obegripliga för oinvigda, men bär på överraskande stark emotionell laddning när man rotar lite djupare. De negativa konnotationerna i ovanstående ord bottnar i att de uppfattas inte bara som statiska, oföränderliga, utan för att de på något sätt anses “låsa” människor till vissa roller, personlighetsdrag eller egenskaper. Denna instinktiva aversion mot att kategoriseras är lätt att förstå och sympatisera med: ingen vill klumpas ihop och förväxlas med en grupp eller åsikt vars analys eller slutsats man inte delar eller identifierar sig med. Som jag ser det bottnar denna kontrovers i en mycket välvillig straw man, där man aktivt bortser från vad en stereotyp är, samt vilken funktion den fyller, och missförstår sin egen eventuella roll i en stereotyps vara eller icke-vara.

Essensen av en stereotyp, som jag ser det, är att det är en förhandsuppskattning som är användbar när den används som ett sätt att mäta sannolikhet för något. När jag säger att män är mycket mer troliga att begå våldsbrott ger jag uttryck för en förutsägelse: om en oidentifierad person begår ett brott är det sannolikt att vederbörande i fyra fall av fem är en man. Jag säger för den sakens skull inte att av fem män i ett rum återfinner man en brottsling: jag ger bara uttryck för en sannolikhet. Denna råkar kunna backas upp av empirisk och svårvedersäglig statistik, i Sverige av brottsstatistiska rådet.

Men hur är det med stereotyper som baserar sig på intryck, känslor, intuition? Kanske är det de man främst vänder sig mot – den typ av deterministiska stereotyper som får folk att på förhand döma ut vissa folkgrupper som “kriminella”, “våldtäktsmän”, “töntiga” eller “barnsliga” (som epitetet “generations of perpetual children” om Pokémon Go-fantaster). Och kanske gör man rätt genom att alltid lyfta fram individen, och undvika stereotyper helt och hållet: att se på varje individ nyktert och utan fördomar för att sedan bilda sig en uppfattning om dem allteftersom, grundad på observation och erfarenhet.

En vacker tanke, men i praktiken givetvis absurd om man drar den till sin spets – en person som baserar sin sociala interaktion på den typen av tumregler kommer förmodligen inte särskilt långt i livet. Faktum är att vårt tänkande inte bara lämpar sig för att “stereotypisera” – det förutsätter stereotyper, och en viss essentialism: att vi tillskriver vissa objekt och fenomen oföränderliga egenskaper, helt enkelt för att det är mycket lättare att snabbt tillgå den informationen i stressade situationer (att fundera på om en sabeltandad tiger egentligen är en bäver med filade framtänder hjälpte knappast ens chanser att överleva). Barn gör det från oerhört tidig ålder: en sjuåring som ser en mjukistiger med blekt päls och en man påsydd vägrar tillstå att det är ett lejon. Detta gäller framför allt “naturliga” objekt: människor, djur, växter (Pinker, s. 326). Vi gör detta för att det förvånansvärt ofta funkar, och den besparing vi gör avseende tid och energiåtgång är så betydande att det var ett byte som var väl värt den mentala kostnaden som uppstår när en stereotyp slår fel.

Och förvånansvärt ofta slår de inte fel: mer ofta än inte har en stereotyp betydande bäring på hur det verkligen förhåller sig i världen. Påståendet att stereotyper i regel är felaktiga visade sig inte ha någon typ av vetenskapligt observerad grund, alls. Man hade identifierat stereotyper som dåliga – eftersom de inte ger individen fritt spelrum – och därmed dragit slutsatsen att de måste vara felaktiga, något som visade sig vara en moralisk snarare än en vetenskaplig slutsats.
Med detta inte sagt att stereotyper alltid stämmer, och att fördomar alltid förhåller sig otvetydigt till verkligheten – givetvis kan en stereotyp missbrukas eller skapas för diverse syften, men som ett grundläggande fenomen bör vi snarare vara tacksamma för att vi är utrustade med denna förmåga än tvärtom. Som Pinker skriver om essentialism:

“Essentialism is behind the success of chemistry, physiology and genetics, and even today biologists routinely embrace the essentialist heresy when they work on the Human Genome Project (but everyone has a different genome!) or open up Gray’s Anatomy (but bodies vary!)”

Att de är kontroversiella består i det faktum att de uttalar sig i känsliga frågor där man blandar ihop sannolikhet baserat på information (Person X är förmodligen av etnicitet Y givet information Z) och predestinering av en persons väsen baserat på en essentiell del av personligheten (Person X är av etnicitet Y, därför gäller förmodligen information Z). Om en person kommer från Rinkeby är det sannolikt att personen har föräldrar som inte är födda i Sverige; det är inte detsamma som att säga att en person med föräldrar födda utanför Sverige förmodligen kommer från Rinkeby, för att ta ett tämligen harmlöst exempel (en normalbegåvad läsare kan lätt se hur ovanstående exempel kan bli aningen mer kontroversiellt).

Sannolikhet är svårt, och något vi ogärna hemfaller åt om vi inte måste. Hjärnan tar de genvägar den kan, och det kan arbeta i båda riktningar: en person som gör sunda sannolikhetsbedömningar kan misstas för en synsk person, en “klärvoajant” (för övrigt helt otroligt fult ord när stavningen försvenskas). Nate Silver vittnar om detta efter att hans statistiska modell – som vägde samman otaliga opinionsinstituts mätningar och gav dem olika sannolikheter baserade på tidigare utfall – “förutsåg” vinnaren i samtliga 50 delstater i presidentvalet 2012. Silvers modell gav Obama en 90-procentig chans att vinna: i gemene mans ögon (och även i Vita Husets!) var det detsamma som att han “visste” vem som skulle vinna (Silver, 2012). Men som han var noga med att påpeka belyste han enbart sannolikheten för ett visst utfall, och så blev det också. Han sa helt enkelt “Kandidat X är en sannolik vinnare given information Z”, inte “Kandidat X kommer vinna, vilket framgår av information Z”. Skillnaden kan tyckas semantisk, men är avgörande för att vi ska bevara ödmjukhet inför vår egen förmåga och den vetenskapliga metoden.

Referenser
http://www.brottsrummet.se/sv/brott-och-statistik
https://aeon.co/essays/truth-lies-and-stereotypes-when-scientists-ignore-evidence
Steven Pinker, “How the mind works”, Penguin Books, 1997
Nate Silver, “The Signal and the Noise”, Penguin Books, 2012

Kriget mot universaldatorn, del 3: Smartphonen, slutna system, och Splinternet

Ett sätt att hindra den potential universaldatorn har när vi väl har den i våra händer, är genom att stänga in den i proprietär, stängd hårdvara och mjukvara. Det är den hårda linjen som står till buds efter att den mjuka linjen misslyckats. Två krafter konvergerar för att åstadkomma denna förändring som jag i denna text vill beskriva; dessa är sökandet efter profit genom Internets potential, och sökandet efter kontroll över information.

Som noteras i god detalj i Digital Disconnect, så har de stora digitala jättarna flyttat sig mot att försöka skapa mer och mer proprietära system (trots att de flesta i grunden är byggda på öppen och fri programvara; snacka om inhägnande av kollektiva nyttigheter!). I dessa system kan man skapa den brist som är grunden för kapitalistisk vinst. Som är välbekant är brist inte något som är inbyggt i Internets struktur, utan det är något som behöver skapas. I ett proprietärt system är detta lätt att åstadkomma, i ett öppet desto svårare (som upphovsrättsindustrin har märkt).

“All these factors explain how the profitability of the digital giants is centered on establishing proprietary systems for which they control access and the terms of the relationship, not the idea of an Internet as open as possible. Back in 2006, Jonatahn Zittrain predicted that in the coming decade the personal computer would be replaced by a new generation of (proprietary) “information appliances”. Tim Wu says he was “exactly right”. Apple was committed to this approach from the very beginning and “Jobs vision of a closed computer did not waver”. Wu notes that Apple’s various devices were “Hollywood-friendly”, and designed to work with a single ISP.  Technology writer Steven Johnson praised Apple for providing one of “the most carefully policed software platforms in history”. The genius of the iPhone […] is that all the control is with Apple. As John Naughton put it, the Internet-connected mobile phone “is functional, enjoyable and perhaps even beautiful, but it is largely under someone else’s control”. By 2008, Bill Gates conceded that Apple’s closed system had proven to be the best approach. […] Facebook’s genius is building a realm that is proprietary and a new essential layer for engaging with other websites.” (Digital Disconnect, s. 135)

Detta sökande efter profit konvergerar, som McChesney anmärker på, med sökandet efter kontroll över information. I detta fall representeras detta främst av upphovsrättsindustrin, som behöver den kontrollen för att kunna skapa den knapphet som krävs för att de ska kunna sälja sina produkter – de måste hindra Internet från att assistera i skapandet av kopior, det som är inbyggt i Internets strukturella grundvalar. Detta har man försökt göra genom DRM, bland annat; med begränsade framgångar. Den andra makthavaren som söker kontroll över informationen är såklart övervakningskomplexet, som jublar över det faktum som ProPublica rapporterat, nämligen att vi kan “…stop calling them phones. They are trackers.” (Digital Disconnect, s. 150)

Därför ser vi hur det är smartphonen som dominerar den PR-mat vi äter, inte hemdatorn. Hemdatorn är en produkt som dessa makthavare helst sett försvann från marknaden, då man inte kan kontrollera den. Hemdatorn är ett hot för att den är en del av ett för makten farligt nätverk – ett öppet, fritt och decentraliserat nätverk; i korta ordalag – ett gott nätverk. När smartphonen lanserades var man beredda på dess potential till vinst på ett sätt man inte var med hemdatorn. Att det i stort var Apple som ledde smartphone-“revolutionen” är en relevant faktor i varför dess klimat är så annorlunda från hemdatorns. Det faktum att man i USA har infört en viss nätneutralitet, med undantag för det som levereras till mobiler via mobilnätet stärker bara smartphonens attraktionskraft för dessa makthavare.

Därför är vi på väg att lämna ordet dator till förmån för telefon eller padda/tablet. Det är ett sätt att utöva MRM, få oss att glömma att vi har i handen egentligen är en dator, precis som den på skrivbordet hemma. Därför kallar vi det inte program, utan appar. Språkligt konditioneras vi till att glömma den verkliga potensen hos universaldatorn.

Den potensen hämmas radikalt av slutna, proprietära system. Dessa kommer skapa lokala monopolitiska tendenser, eftersom den som kontrollerar systemet just kontrollerar hela systemet. Då behöver man inte längre komma på nya saker och förbättra sina produkter på samma sätt, eftersom konkurrensutsättningen försvinner. Detta ovanpå de redan existerande, kraftiga, nätverkseffekterna på Internet som redan skapar tendenser till monopol i det öppna Internet.

www är ett öppet system. Tim Berners-Lee släppte det fritt efter att ha utvecklat det, men det är också byggt på hyperlänken – något som länder sig till öppenhet, eftersom skaparen av en länk kan få den att peka på vilken sida som helst. Det går inte att kontrollera. Därför lämnar vi idag www, eftersom företagen trycker oss in i deras “appar” istället. Där är inte hyperlänken kung. De är inte öppna. De är slutna, kontrollerade miljöer.

De positiva externaliteterna hos det öppna Internet och www som vi känner det försvinner genom resan till “det nya Internet” och “de nya affärsmodellerna”.

Genom denna process som förvandlas Internet till Splinternet, såhär beskrivet i Digital Disconnect:

“As the authors of a 2011 report by the New America Foundation put it, on its present course, “the internet will devolve into a feudalized space – one that limits democratic freedoms while enriching an oligopoly of powerful gatekeepers”. (Digital Disconnect, s. 145)

Men denna process har diskuterats ett tag, bland annat efter att Snowdens rapporter om NSA gjorde att länder som Kina och Ryssland ville ändra reglerna för Internet så att regeringar världen över får mer kontroll över “sina” Internet.

”Vi strävar efter total informationssuveränitet i Ryssland, sade nyligen Nikolaj Nikiforov, den ryske ministern för kommunikation och massmedier, under ett besök på det annekterade Krim.

Informationssuveräniteten ska ligga hos folket, inte regeringarna. Den enda informationen som besitter en suverän är den som individen kontrollerar om sig själv. Att USA protesterar mot detta, att man hävdar sig vilja “bevara det fria Internet” rimmar illa med den ovilja man visat upp emot att släppa ICANN från amerikansk kontroll.

Det är också så att ifall alla olika balkaniserade delar i Splinternet (eller åtminstone alla relevanta) styrs av amerikanska företag, så styrs de också av amerikanska staten, som vi sett i alla övervakningsfall, där NSA och andra myndigheter samarbetat nära med de digitala företagen om informationsutbyte. Inte så konstigt att samarbetet är mjukt, när försvarskomplexet finansierat och samarbetat med företagen under hela deras levnadstider.

Sakpolitisk omstart för Piratpartiet – rymdpolitiken

Nu är det dags för mig att ta mig an Piratpartiets rymdpolitik. Återigen är principprogrammet ingen större guide. Vad jag har haft i åtanke på det här området är den generella framtids- och teknikoptimism som jag tror att partiet vill utstråla. Med teknikoptimism menar jag inte den naiva determinism som visas upp av vissa (ny teknik är alltid positiv), utan att vi med rätt policies och attityder kan använda ny teknik för goda resultat.

På området finns inga frågor i YLEs valkompasser för EU-valet 2014 och riksdagsvalet 2015.

Jag utgick i mitt förslag nedan från de ställningstaganden som var antagna innan vårmötet 2016. Då uppgick textmassan till 263 ord, fördelade på 11 ställningstaganden.
Jag föreslår att Piratpartiet antar följande sakpolitiska ställningstaganden (exklusive rubrikerna):
Om kärnan i politiken
  1. Piratpartiet ser rymden som en stor möjlighet för framtidens människor vad gäller allt från resurser till bosättning.
Detaljpolitik
  1. Piratpartiet vill öka satsningar på rymdforskning genom ökade statliga anslag.
  2. Piratpartiet verkar för ett gemensamt europeiskt rymdprogram med fokus på att förhindra asteroider/kometer att skada Jorden, möjligheter för långdistanstransporter i rymden, resursutvinning och framtida bosättningar i rymden.

I detta utförande blir ställningstagandena reducerade till 57 ord fördelade på 3 ställningstaganden. Till stöd för framför allt D2 kan man lägga rymdutredningens förslag.

Ur kaos föds ordning

Låt oss anta att universum är åtminstone delvis godtyckligt, i det att inga universella kausala lagar styr skeenden deterministiskt. Med andra ord, inga hypoteser av typen ‘∀x Px ⇒ Qx’, där vi låter P och Q vara skeenden relativt ett visst objekt x; till exempel ‘ifall ett objekt träffas av ett annat objekt med en viss kraft så kommer det flytta sig en viss distans’; kan vara sanna, och om de är sanna så är det så på grund av godtycklighet.

Nu abstraherar vi situationen ytterligare och tänker oss att det finns en situation där antingen händelse A eller händelse B kan hända, baserat på vissa bakgrundskontexter. Om vi hade kunnat göra ett empiriskt experiment med den situationen och skrivit ner antingen A eller B beroende på utfall, så hade vi fått en sträng som sett ut ungefär såhär (den här strängen har jag genererat med hjälp av random.org):

ABBABBAAAAABABBAABBB…

Om vi då sedan låter A representeras av 0 och B av 1, så får vi en sekvens av naturliga tal:

01101100000101100111…

Nu kan vi nyttja ett koncept som kallas för kolmogorovkomplexitet. Det är ett sätt att mäta hur komplext ett matematiskt objekt är; i det här fallet en sträng av naturliga tal. Man gör detta genom att ta det kortaste programmet skrivet för en viss datortyp i ett visst språk som genererar strängen.

Om detta program är längre än strängen själv, så kallas det för att det är kolmogorov-slumpmässigt (eller möjligen kolmogorov-godtyckligt, osäker på den bästa översättningen).

Det är enkelt att föreställa sig att det i fallet med vår sträng finns ett program för en given situation som kunnat generera strängen utan att vara längre än den. Kan vi då säga att skeendet var lagbundet?

För oss som åskådare ter det sig väldigt lagbundet, om vi inte redan vet om att det är slumpmässigt. Självklart kan vårt första program plötsligt vara inadekvat för att beskriva strängen om vi fortsätter experimentet; men det finns inget som hindrar ett nytt program från att istället vara ett alternativ.

Den här situationen liknar verkligen den situation vi upplever då vi försöker härleda universella naturlagar från empirisk data. Det finns inget som säger att datan faktiskt följer någon lag alls. Och detta är självklart något som väldigt många är medvetna om – de modeller vi ställer upp inom vetenskapen är ju tillfälliga förklaringar tills vi kan ta fram något bättre; och det är just på grund av det här som prediktion är så kraftfullt för att hävda vetenskapliga förklaringar.

Det viktiga är att vi inte vet ifall det är så att vi läser in en ordning i kaoset eller om vi förstår den ordning som finns. Kanske är det så att det inte spelar någon roll om vi läser in ordning i kaoset – vi skapar ordning när vi tar fram vetenskapliga teorier.