De populistiska partiernas och ledarnas framfart måste förstås i ljuset av arbetslinjens moraliska logik. Det är dikterat från ovan att lönearbete skänker mening – den som inte lönearbetar lever per definition i utanförskap, en tes som framgångsrikt drevs fram av Fredrik Reinfeldt i valkampanjen 2006. Det syns i den politiska debatten, som i dag mestadels kretsar kring en enda fråga – hur ska man kunna skapa fler jobb? Den största frågan för vad vi ska göra med våra gemensamma resurser och vårt gemensamma beslutsfattande har blivit hur vi ska kunna öka behovet av mänsklig arbetskraft i lönearbetets strikta former. Det absolut mest brännande har blivit att se till att vi ska behöva slita mer för samma produktivitet. Då tidigare generationer ville se till att behöva slita mindre för samma produktivitet har vi idag vänt; vi vill slita mer. Det slits inte tillräckligt mycket, hör vi ofta numera; samhället behöver fler arbetade timmar. Detta kan bara hävdas mot en bakgrund av ett visst moraliskt paradigm.
Detta paradigm är arbetslinjens moraliska logik.
När man kopplar människors värde till deras lönearbete och deras möjlighet till lönearbete sedan försvinner, vad händer då? Då kommer människor vilja återställa sitt värde, nästan till vilket pris som helst. Då spelar det ingen roll hur många kvinnor Donald Trump kallar för grisar eller hur många människor Kent Ekeroth slår med ett järnrör. De är arbetslinjens barn. Arbetet har ju upphöjts till det viktigaste, och det agerar man efter. Den populism vi nu genomlever är inget tillfälligt. Behovet av mänskligt arbete för att producera varor och tjänster har varit stadigt minskande igenom historien, och den trenden kan mycket väl vara accelererande i en tidsperiod där AI i olika former kombinerat med bättre och bättre robotar tar större plats. Utöver det har konkurrensen på arbetsmarknaden aldrig varit större, när miljarder människor från tredje världen på de senaste decennierna lyfts in i den globala arbetsmarknaden tack vare globalisering och informationsteknologi.
Populismen vi ser idag är den naturliga motrörelsen mot denna process; en slags inomparadigmatisk motvikt som ser till att människors värde inte urholkas av konkurrens om arbete. Den karakteriseras av motstånd mot invandrare – som konkurrerar om lönearbetstillfällena, frihandel – som ökar globaliseringens faktor, och fri rörlighet. Vi har skjutit upp det akuta problemet ett tag genom att pressa ner löner, privatisera offentlig sektor och krossa arbetarnas organisationer – det som ofta kallas nyliberalism – men nu är den medicinen inte längre verksam. Antagligen har den hela tiden förstärkt problemet på lång sikt.
Vi har två alternativ idag, om vi inte vill hänge oss åt att stänga gränserna. Antingen kan vi konstgjort se till att människor kan lönearbeta, till en skenande social kostnad. Program som Hartz IV i Tyskland, där människor tvingas till statligt direktiverat arbete för att inte bli av med bidrag blir då legio. Eller så kan vi välja att överge arbetslinjens moraliska logik. Det får stora konsekvenser i termer av ekonomisk politik; på sikt kommer troligen en ny skattebas behövs, då inkomstskatten inte längre kan stå för så stora delar av statens inkomster. Det får stora sociala konsekvenser, eftersom en av de största sociala konstruktionerna som styr våra liv upphävs – distinktionen mellan lönearbete (det som är värdefullt i arbetslinjen) och annat arbete (som osynliggörs).
Men de stora omvälvningarna, oavsett vad man tycker om dem i sig, är värda det för att hindra Le Pen, Trump, Farage, Orbán, Ekeroth, och de andra – arbetslinjens barn.