Author: Magnus

Ojämlikheten är på tapeten igen.

Välgörenhetsorganisationen Oxfam påminner, lagom i tid till att alla välkomstdrinkar hällts upp i Davos, om att vi lever i en tid av en ojämlikhet utan dess like. Världens åtta rikaste män äger lika mycket som halva jordens befolkning gör tillsammans. Den rikaste percentilen i USA har sett sina löner öka med över 100% sedan 70-talet, medan de “nedre 90 procenten” fått hålla till godo med en ökning på 15%, och i princip oförändrad köpkraft.

Kapitalismen är här elefanten i rummet: beroende på vem du frågar kan den ses som antingen hjälten eller boven i dramat, upphovet till allt det goda eller onda. För än fler är kapitalismen den pragmatiska nödutgången – det enda som fungerar någotsånär.Till skillnad från ordstävets elefant är emellertid denna både om- och vidtalad. Med det inte sagt att den tar större hänsyn till det: varför skulle en storslagen elefant bry sig om vad ett antal skräniga människor säger om den? Lika bra att låta människorna hållas, och fortsätta som vanligt under tiden.

Vad som framgår med all önskvärd tydlighet är att allt fler och fler upplever sig som förlorare i den moderna globaliserade ekonomin, vilket får sägas vara ett misslyckande för globaliseringen som process. Det argument som det sålt in sig med är ju att det ska göra världen bättre för alla genom en nätverkande ekonomi som lyfter samtliga som ingår i den. I ett avseende tycks detta vara en process i vardande: endast 10% av jordens befolkning beräknas idag leva i extrem fattigdom, att jämföra med 90% för knappt 200 år sedan.

För vissa är detta ett tecken på att systemet faktiskt fungerar och håller sina löften om mer till alla, snarare än allt till ett fåtal. Dessa superrika är en biprodukt av systemet, och ibland de största nettogivarna: som Per Gudmundsson påpekar skänker Bill Gates (som toppar listan) lika mycket som ett mindre europeiskt land i bistånd, och har dessutom förmodligen bidragit till välståndsökning på oöverskådliga sätt i och med skapandet av Microsoft.

Många tycker att detta missar målet, och tar ojämlikheten som intäkt för kapitalismens misslyckande och stundande kollaps. Paul Mason argumenterar t.ex för att kapitalismen inte är anpassad för den digitala eran och att nyliberalismen – hjälten i dramat enligt Gudmundsson – är detta ekonomiska systems dödsrossling. De tendenser vi ser är ryckningarna som följer därpå, och enligt Mason är vi därför tvungna att styra om kursen mot det postkapitalistiska samhället (Paul Mason, “Postcapitalism”, 2015).

Det torde vara okontroversiellt att påstå att det råder en utbredd misstro mot kapitalismen, och mot dess möjligheter att infria vad den lovar. Som Felix Marquardt mycket kärnfullt sammanfattar:

Det kan orsaka viss irritation bland ens medmänniskor idag att man inte har Facebook. Den förment sociala plattformen har snabbt blivit det självklara alternativet för den mesta kommunikation som inte sker öga mot öga och framför allt från en mun till en annan. Vissa av oss minns med fasa den tid då man skickade sms till varandra, sms som dessutom kostade pengar och därmed dränerade plånboken på våra surt förvärvade ören och kronor. Tack och lov är den tiden ett suddigt minnesfragment blott, om ens det. Den liknar snarare en skräckberättelse att dela med sig av på scoutläger för de lyckliga satar födda efter 1999 som aldrig behövt genomlida denna typ av sociala umbäranden (förutsatt att scouterna har täckning ute i skogen – vik hädan, hemska tanke!). Ty vår frälsare är här. Hans namn är Zuckerberg, och han bär med sig löftet om smidig kommunikation för alla på vår planet, via en digital plattform som är skräddarsydd för just dina behov, utan att du behöver göra mer än vara dig själv. Samtidigt kan alla dina vänner och bekanta få ta del av exakt samma tjänst, och ni kan hålla koll på varandra. Aldrig har så många besuttit så mycket information om så många och så mycket, från vardagens banaliteter till de stora politiska ödesfrågorna för vår tid. Och – försök sluta ert snart VR-försedda huvud runt det här – allt är gratis! Prisa mannen som gett personlighetslösa t-shirts ett förnöjt ansikte!

Det finns emellertid ett par problem. Dessa har kommit i dagen lite pö om pö, lite som temperaturhöjningen för den stackars metaforiska grodan. Följaktligen har vi gjort som nämnda groda och inte riktigt tagit notis om det. Visst har vi märkt att våra pigment börjar skifta lite i rött och att huden känns som en särdeles varm yllekofta, men det har väl sina naturliga förklaringar annorstädes, tänker vi. För jag menar, vad kan problemet vara? Kontakt med alla, överallt, närsomhelst, helt förbehållslöst. Om det finns ett Shangri-La för den digitala tidsåldern så spelar det ingen roll – vi har ju redan Facebook.

Så hur kan en person välja att ställa sig utanför detta? För er som tycker att det känns som en fisförnäm och högfärdig position att inta kan jag glädja er med att förklara att det i mitt fall förhöll sig just så. Men notera tempus: det förhöll sig så. Vår vurm för essentialistisk identitetspolitik till trots kan människor förändras över tid, till och med undertecknad.

I åttonde-nionde klass var det nämligen lätt att bestämma sig för att alla runtomkring en led av viss mental näringsbrist, och avfärda alla moderna flugor som opium åt det lättduperade folket. Jag var övertygad om att jag var lite finare, lite bättre för att jag inte hade Facebook. Givetvis vägrade jag erkänna att ingen i min klass begrät min frånvaro – tvärtom, de såg det nog närmast som en fristad från mina långrandiga och självgoda tirader (ni vet, lite som denna text. Typiskt “icke-Facebook-material”). För en ung person med icke förkastliga mängder hybris var detta visst vatten på ens förnöjsamma kvarn. Så jag fortsatte vägra Facebook, och varje gång det kom på tal kände jag hur jag befäste min intellektuella överlägsenhet över alla andra lite mer.

För er som desperat söker efter ett stycke som inleds med “TL:DR” så kommer något i den andan här: ung man vägrar Facebook som ett ställningstagande mot människor han inte fördrar, utan att inse att antipatin är högeligen ömsesidig. Ett principiellt ställningstagande blir snabbt permanent, och den unge mannen får för sig att han på något sätt vinner intellektuella (och gärna moraliska) pluspoäng bara i egenskap av att vara Facebook-vägrare. Tänk er det som en pacifist under andra världskriget som med en dåres envishet svävar i förvissningen att han ska bli vald till president trots att landet är en monarki med en premiärminister som högsta folkvalda post.

En dag börjar denne unge man att växa upp lite smått, och inser att principer faktiskt inte är ett ändamål i sig, utan att de gärna får underbyggas med någonting mer konkret. Till slut får han nys om en del saker med Facebook som tycks mindre bra, saker som sällan får se dagens ljus (eftersom det är för många kattbilder som blockerar solen). Det första man kan börja ifrågasätta är det här med “gratis”. Facebook bygger en stor del av sitt existensberättigande på att det är en gratistjänst. Inte nog med att den är smidig, väldesignad och lämpar sig för klämmiga smeknamn så som “fejjan” eller det mer esoteriska “FB”; den kostar ingenting. Vilket kap!

Eller? En sak som Facebook gärna vill få dig, mig och alla andra befintliga och potentiella användare att tro är att det är du som är kunden. Facebook existerar för att tjäna dig och dina behov. Och detta narrativ är så vansinnigt trevligt, värmande och betryggande att väldigt, väldigt få ens umgåtts med tanken på att granska det närmre. Vid en sådan granskning framgår det att vår digitala aspirant på kejsartronen inte bara är naken, utan även utrustad med en del skrapsår från lite skämmiga gatufajter som ägde rum på fyllan.

För hur i hela världen går Facebook runt? Ett börsnoterat bolag värt 360 miljarder dollar (2017-01-11) och med 12 691 anställda (2015), som skänker bort sig själv gratis. Vilket i sig är sant: Facebook, likt en allt annat än driftig prostituerad, erbjuder sig själv och sina funktioner utan att kräva någon typ av betalning från sina användare. Och detta är förvisso sant, men det är också bara ett mikroskopiskt tvärsnitt av hela bilden, som är svårare att skönmåla. För Facebook har ett gäng produkter som de säljer helt skamlöst till högstbjudande, och gärna flera gånger om: dig. Dina vänner. Din familj. Ja, kort sagt alla du känner som har eller har haft ett konto på sidan. Facebook är inte att betrakta som en korkad prostituerad, utan snarare en genial hallick. En hallick som (formuleringen är Mattias) lyckas med det sociopsykologiska tricket att få alla att arbeta gratis åt företaget. Framför allt lyckas de få sina “kunder” att producera likt aldrig förr, utan att ens behöva ta orden “lön” i mun. Facebook säljer nämligen din data.

Allting du gör på Facebook lämnar ett litet, litet minnesfragment: alla bilder du gillar, alla inlägg du kommenterar på, de timmar på dygnet du är inloggad, alla videos du tittar på, hur länge du tittar på videon, vilka sidor och grupper du sympatiserar med. Sakta men säkert skapar Facebook sig en bild av vem du är, och framför allt: vad du kan tänkas vara intresserad av. Denna information, som du har grävt fram likt en jordbrukare som slaviskt underkastar sig solens nycker, säljs sedan till företag. Dessa företag betalar sanslösa summor för möjligheten att skräddarsy sin reklam för just dig, så att du ska köpa deras produkter och därmed vara ett litet kugghjul i deras fanatiska vinstmaskineri. Trycket ökar när fler företag ger sig in i leken och betalar mer för bättre information, så Facebook gör det enda rimliga: vrider på några knappar på algoritmlådan. Samlar in ännu lite mer information, och sorterar den på ett överskådligt sätt så att fler företag kan börja vädra morgonluft i den digitala ekonomins gryning. Företagen sprätter upp kassasäcken vid fötterna på Facebook, som skrattar hela vägen till en astronomisk börsnotering (än mer imponerande givet det faktum att företaget endast producerar en tjänst som i sig är gratis). Samtidigt kan användarna, Facebooks obetalda arbetskraft, surfa vidare emedan reklamen som riktas mot oss blir så raffinerad att vi slutar kunna skilja den från genuint faktamaterial. Så suddas gränsen mellan konsumtionshets och informationsinhämtning ut, och vi applåderar förstrött fram tills något mer intressant dyker upp i flödet.

Facebook kapitaliserar på vårt behov av att hålla kontakten med varandra. Det slår mynt av det faktum att vi redan lever i en informationsmässigt överbelastad tidsålder, där vi får svårare och svårare att sålla i den flodvåg av data som vi översköljs med. Och ifall man drunknar ifrågasätter man som bekant inte vem som tar en i handen. Som en lösning på vårt predikament erbjuder Facebook en plattform där du kan kommunicera kort och koncist, enkelriktat eller med flera samtidigt, och dessutom med olika filter. Att människor som tycker Lill-Erik ska leda Rapport överhuvudtaget överlevde utan möjligheten att slå sina kloka huvuden ihop är nog världens åttonde underverk.

Men jag måste verkligen understryka en sak: Facebook är inte ensamt om att erbjuda dessa funktioner. Det gör det kanske på ett snyggare och smidigare sätt, men i grund och botten handlar det om synergieffekterna och ren och skär jävla lättja från människors sida. Vi använde ju redan Facebook, och sen anslöt sig fler kompisar, och sen köpte Facebook upp Instagram och Whatsapp (och 59 företag till) och vad fanns det egentligen då kvar och nej vet du vad det får räcka såhär för att –JÄVLAR HAR DU SETT SÅ KORKAD DEN HÄR AMERIKANEN PÅ EN FRÅGESPORT ÄR?

Facebook har förstått att några av de mest outtömliga resurser som finns är mänsklig bekvämlighet, lathet och förändringsaversion, och dessutom hittat ett sätt att tjäna pengar på detta (att man kanske med mer passion än någon annan blåser upp en reklambubbla av Gekkos nåde kan vi ju lämna därhän). Så Facebook fortsätter att sälja ut dig och allt de vet om dig, vilket förmodligen är mer än nästan någon annan.

Snälla, försök att fundera över implikationerna som detta för med sig. Ett enda företag, som vägrar avslöja hur dess algoritmer för att sortera information och bestämma vad som visas i ditt flöde, vet nästan allt om dig och arbetar stenhårt för att sälja den informationen till vem som helst som är villig att smälla upp den digitala motsvarigheten till en stilig portfölj med omärkta sedlar (pengar som egentligen bara är skulder som skjutits på framtiden). Ditt digitala jag på auktion, varje dag, året om. Och för dig som menar att det finns en skillnad på ditt digitala jag och ditt fysiska, så vill jag be dig försöka en grej: lev utan din smartphone i en vecka. För dig som vill spola fram till slutet direkt kan jag avslöja att det förmodligen leder till separationsångest, det tjugoförsta århundradets kanske vanligaste fantomsmärta. Vi är redan cyborger, och vi har bestämt oss för att kommunikation sköter vi genom en kanal, och en kanal endast. Ifall det var den snabbaste kanalen vore det förnuftigt, men här rör det sig snarare om en kanal med en massiv tunnel byggd runt sig så att vi inte ens anar att det finns alternativ.

Kanske räcker inte detta för att du ska ta dig en funderare. Kanske tycker du att det är ett acceptabelt pris att betala. Kanske bryr du dig inte alls, och menar att det inte påverkar dig (precis som det inte påverkar dig att en regering med drönare och världens mest sofistikerade militär kan spåra dig närsomhelst).

Ifall du tillhör någon av dessa kategorier så är det dags att beakta ytterligare en sak om Facebook. Likt alla företag strävar det efter att dominera sin marknad, och bli den främsta aktören. Facebooks marknad är dock lite annorlunda: den handlar inte om en vara, utan om ett fenomen. Det rör sig om mänsklig kommunikation. Där försöker man med imponerande frenesi bli en sorts hegemon, ensam herre på täppan, och alla uppstickarförsök möts med en plånbok som tycks bottenlös. Vän av nationalekonomiska baskurser kanske börjar ana vissa tendenser till ett monopol. Det är nämligen dithän Facebook strävar, men detta är en ny typ av monopol. Internet är nämligen inte bara en produkt: det är en verklighet, en existentiell spelplan för hela mänskligheten. I sin barndom var internet den första i sann mening globala byn, som lät människor ströva fritt och följa sina drömmar bäst de behagade. Visst är det fint, frihetligt och en massa andra floskler på “f”, men det är knappast en beskrivning på en vinstmaskin. Facebooks genidrag är att de insåg att internet är vår verklighet-i-verkligheten: det är en produkt som kan fånga in alla människor, och på ett troget sätt reproducera det mesta av de mänskliga kvalitéer som vanliga fysiska marknader inte tidigare kunnat greppa. Tänk vilken makt man skulle kunna få om man inte bara styrde över en del av internet, utan över internet i sin helhet? Totalmonopolet – att gå från att dominera marknaden till att bli synonym med den – börjar i doldom fila på sin existensförklaring, författad i google docs och tillgänglig för alla.

Så låt oss sammanfatta (om ni fortfarande är med här förtjänar ni en tapperhetsmedalj). Ett företag som lurar en att man är kund, medan det skamlöst prånglar ut allt den vet om en till alla som kan pressa fram ordet “KÖPES!!” genom all fradga. Samma företag som försöker ta över den arena som vi framlever allt större och viktigare delar av våra liv på. Som vill förmedla nyheter, utbilda egna journalister, hjälpa oss att beställa mat (hungern på data går hand i hand med hunger på pizza!), ge kreditupplysningar och agera bank. Listan fortsätter och växer exponentiellt. Vi accepterar detta tämligen reservationslöst. Framtiden tycks obönhörligen digital, och fotot med mest “likes” leder den villige, men släpar den ovillige, som Marcus Aurelius säkerligen hade sagt om han levt idag (och kunnat slita sig från all axiomatisk Twitter-visdom). Är detta helt enkelt ett utslag av vår tids fantastiska möjligheter?

Jag ser det som ett utslag av något annat. Facebook hjälper oss att slippa axla vårt medborgerliga och medmänskliga ansvar. Borta är dagarna då vänskap pockade på ett engagemang som innebar att sitta ner och skriva ett brev i en timme eller två, eller – Zuckerberg förbjude – gå bort och knacka på dörren oannonserad hos en god vän. Borta är dagarna då vårt umgänge var spretigt och inte alltid optimalt – med gruppfunktionen och privata chattar kan vi ju få precis det vi vill. Borta är dagarna då vi behövde stirra en person i ögonen och leverera tråkiga nyheter, eller vara obekvämt ärliga. Likt de docila människorna i Alduos Huxleys “Brave New World” har vi ställts inför valet mellan glädje och sanning, och vår vana trogen valt det mindre bekymmersamma alternativet.

Samtidigt har vi mage att klaga på den sådd vi nu skördar. Post-sanningens era är här, lås in era barn och säg till dem att lyssna på er och er endast (för andra människor är dumma, inskränkta, trångsynta, rasistiska sexister som vill göra om världen till en enda stor gyttjebrottningsarena). Ropen skalla: “Facebook, ta ert ansvar och förmedla endast snälla, sanna, fina nyheter åt alla”. Fritt översatt: låt oss slippa vårt medborgerliga ansvar att granska nyheterna själva. Vi uttrycker vår bestörtning över fenomenet med safe spaces på universitet i USA, utan att inse att det är den logiska konsekvensen av de ekokammare av trygga och igenkännbara åsikter som vi omger oss med i vår digitala vardag, likt en armé med gosedjur programmerade att säga “javisst” och svara på varje eventuell invändning med en kram som kväver den i sin linda.

Facebooks lockelse ligger i det faktum att den inte bara visar sig förstående inför det faktum att vi vill slippa allt det jobbiga som följer på att vara människa. Den erbjuder sig faktiskt att hjälpa oss på traven, och göra livet ännu lite lättare. Ibland vill man slippa ta ansvar, för ansvar är jobbigt, och till skillnad från andra människor så säger Facebook att vi har rätt. Ansvar blir som vilken vara som helst, som Facebook hjälper oss att avyttra tack vare synergieffekten som heter “Alla gör det, så varför inte jag också”?

Vad jag emellertid vill tala om är den omvända tendensen: en benägenhet att i rättrådighetens namn härleda ett är ur ett bör. Emellanåt tycker jag mig kunna skönja en tendens hos allt för många att inte bara försöka skapa en brygga mellan deskriptiv och normativ vetenskap, utan att överhuvudtaget förkasta all hänsyn för att de två metoderna existerar avskilt från varandra. Istället för att konstatera vad som är, och ur det härleda vad som bör vara, så väljer man att i första ledet fastställa vad som bör vara, och blir så hänförd av sin egen vision att man helt enkelt slår fast att så är det också.

Exempel är på sin plats, antar jag. Ett av de mer talande torde väl vara synen på människan som en Homo economicus, den varelse vars existens kablades ut av ekonomer som med hjälp av eleganta modeller kunde visa att en individ som söker att maximera sin tillvaro fattar därför rationella beslut som inte påverkas av direkt irrelevanta yttre eller inre faktorer, såsom emotioner. Det är en djupt rationalistisk syn på människan, som inte lämnar utrymme för saker vi tar för givna som en del av den mänskliga upplevelsen: samarbete, altruism, beslut fattade i affekt o.s.v. Detta var en normativ föreskrift: människor bör agera på detta viset för att maximera sin tillfredsställelse. Sakta men säkert förvandlades detta från ett normativt påstående till ett deskriptivt faktum. Ekonomernas modeller utgick ifrån att individer agerade utifrån ett antal på förhand givna premisser, och när verkligheten bestred förutsägelserna var det folket det var fel på, inte modellerna. Ur sina resonemang om hur människor borde agera landade man helt plötsligt i ett entydigt konstaterande av hur människor är.

Det finns fler instanser av detta. Idén om kön som en alltigenom social konstruktion tycks grunda sig på följande antaganden:

(1) Vi bör uppnå ett samhälle med total jämlikhet mellan könen;
(2) Ifall kön som biologiskt koncept existerar kan det förklara och i viss mån motivera skillnader mellan könen

Alltså existerar inte kön som biologiskt koncept.

Här har vi ytterligare ett paradexempel på hur vi går från ett moraliskt “bör” till ett faktamässigt “är”. Följden blir en oinformerad diskussion, och en politik som vilar på en grundval vars absurditet framgår med all önskvärd tydlighet när den dras till sin spets. Ironiskt nog är det som möjliggör detta just vår oförmåga till åtskillnad mellan “är” och “bör” – vi faller i fällan att anta att naturalistiska skillnader mellan könen skulle motivera ojämlikhet!

Det är här vikten av Humes distinktion blir så viktig: ifall vi inte håller isär dessa två öppnar vi inte bara upp för förvirring och naturalistiska felslut, utan även för revisionism och verklighetsfiltrering. Vi ger oss ut på moraliska korståg för att få världen att anpassa sig efter våra ideal, som vi tycker är själva förkroppsligandet av rättvisa och godhet, utan att kännas vid det faktum att världen existerar som en entitet oberoende av oss (något Hume säkerligen inte hållit med mig om). Världen-i-sig tar inte nödvändigtvis hänsyn till världen-i-mig, för att våga mig på en parafrasering av Kant.

Vi bör vara på vår vakt för de som vill patentera verkligheten som enbart en produkt av betraktarens öga. En sann bild kan vi förmodligen aldrig uppnå, men att hermetiskt sluta oss och inte försöka nå en bredare förståelse av dess komplexitet stakar inte ut en väg mot upplysning och ett mer förstående samhälle. Utmed den avsmalnande vägen grasserar trångsyntheten. Följden blir att våra tankar inhägnas och endast tillåts färdas i vissa banor, instängda i ett mentalt safe space som i det långa loppet gör att vi försöker avskaffa verkligheten som den är, till förmån för livet som vi drömskt tycker att det bör vara.

I en rasande angelägen debattartikel pekar Bo Rothstein på en röta inom politiken och den offentliga verksamheten. Det rör sig om det ständiga inrättandet av nya ämbetsverk, som i ökande grad präglas av ideologisk slagsida, vaga uppdragsformuleringar och normativ, snarare än exekutiv, karaktär. Nu senast rör det sig om inrättandet av en jämställdhetsmyndighet. Målsättningen är lika nobel som vag: man ska främja jämställdheten. Att detta är viktigt är lika självklart som det är oklart hur det ska ske – inte ens utredningen som ligger till grund för beslutet kan förtydliga det exakta förfarandet.

Utan att hemfalla till hyperbol så är detta symptomatiskt för ett allvarligt och mer övegrirpande problem. Jag skulle vilja påstå att vi här ser den logiska följden av ett par tendenser över tid, som påverkat såväl det politiska arbetet på regerings- och riksdagsnivå som offentlig förvaltning. Det rör sig om:

1. Ett påtagligt inslag av social ingenjörskonst i hur såväl regering som opposition bedriver sin politik, en tendens som eldas på av den typ av myndigheter som Rothstein talar om;
2. New Public Management, som innebär att offentlig förvaltning drivs utefter idéer och principer inspirerade av den privata sektorn, men offentligt finansierat och efter politiska dekret, vilket i sin tur undergräver det ideal om objektivitet som traditionellt varit offentlig förvaltnings ledstjärna;
3. Ständigt tilltagande symbolpolitik, det som Mats Alvesson kallar “skyltfönsteraktivitet och grandiositet” och som i många lägen premieras framför substans och måluppfyllelse.

Låt oss börja med (1), och så småningom anknyta den till ett annat mycket aktuellt exempel: frågan om UR:s politiska snedvridning och deras något schizofrena förhållande till sina egna principer om normkritik. Men först vänder vi åter till Rothstein, som skriver följande i sin debattartikel:

“Det är inte genom folklig mobilisering eller ur det civila samhällets organisationer och inte heller från några fristående opinionsbildare som nya idéer i politiken växer fram för att i den demokratisk process omvandlas till konkreta beslut av riksdag och regering och sedan genomföras av oväldiga tjänstemän. Istället är det ämbetsmän och experter i dessa statligt organiserade lobbyorganisationer som driver systemet.”

Ifall ni någonsin har sett den likaledes skrämmande som hysteriskt roliga brittiska satirserien “Yes Minister” känner ni igen detta som ett skolboksexempel på tjänstemannavälde. I serien följer vi en fiktiv ämbetsman som medelst stor list och låg moral ständigt får sin minister att fatta beslut som innebär att det är “business as usual” i den brittiska regeringen – ett status quo ad infinitum. Inga omstörtande förändringar tillåts rubba den känsliga brittiska samhällsorganismen. Det Rothstein identifierar är snarlikt, men med en avgörande skillnad: de ideologiskt motiverade ämbetsverken och deras tjänstemän kommer istället med förebud om samhälleliga omstöpningar som riktar in sig mer på individers åsikter än materiella förhållanden. De företräder en politik som ger uttryck för hur man vill att människor ska bli, snarare än för hur landet ska styras för att människor ska kunna bli det de vill. Vi ser denna tendens i MP:s kulturpolitik, nu senast i frågan om historierevisionismen som gör om Östasiatiska från ett museum till en rumslig moralisk pekpinne. Vi hör om den när komikern Aron Flam, hjärnan bakom satirserien “Folkets främsta företrädare”, vittnar om hur SVT strök en krönika som var kritisk mot S, men utan vidare lät häftig kritik mot Alliansen och SD vara kvar i programmen. Vi läser om den i regeringens strävan att “utbilda” folk i frågan om upphovsrätten, ett de facto-monopol som gynnar storbolag (men det är givetvis inte det man vill informera om!).

Med detta ledmotiv är det dags för UR-medarbetaren Per-Axel Janzon att inta scenen. Per-Axel fick av sin arbetsgivare i uppdrag att göra en programserie om normkritik, en arbetsmetod och arbetsplatsideologi som var mycket omhuldad av hans överordnade på UR (som är en del av Public Service). Per-Axel tog sitt uppdrag på yttersta allvar, så till den grad att han valde att vara kritisk mot den normkritik som var allenarådande inom UR. Ömma tår började förnimma imaginära stöveltramp direkt. Det inledningsvis positiva gensvaret från cheferna gick med ens över i moll, och Per-Axel fick veta utan omsvep att hans “avvikande” syn inte kunde accepteras på en arbetsplats som UR. Med ens framgick det att de enda normer som normkritiken inte tilläts kritisera var de som rådde på UR. (Att arbetsplatsen inte utvecklades till ett svart hål som resultat av den rena massa av bristande logik som dess chefer uppvisade är en gåta som kommer sysselsätta fysiker länge och väl)

Som en del av Public Service är UR ett offentligt massmedium, med målet att “[göra] program för alla […] Programutbudet är brett och varierat för att skildra hela samhället och alla grupper av människor.”, Det är finansierat av den tv-licens alla tv-ägare enligt lag måste betala, vilket gör deras målsättning med “program för alla” rimligt. Uppenbarligen har man svårare att leva upp till samma välkomnande och inkluderande ideal när det handlar om sina egna anställda, något som blir problematiskt när man betänker att det är dessa medarbetare som producerar det breda programutbudet.

Finns det några incitament som tillåter detta att ske? Den frågan leder oss vidare till (2). Jag har tidigare kritiserat NPM för att vara en dehumaniserande arbetsideologi och mycket illa anpassad för välfärdsyrken som betonar värden som inte greppas av vår monetärt betingade värdeform. En annan som vädrar kritik mot NPM är Erik J Olsson, filosofiprofessor och drivande bakom Academic Rights Watch. I en föreläsning tidigare i höstas gör Olsson gällande att NPM motiveras av följande resonemang:

1. Effektivitet är ett övergripande mål för offentlig sektor
2. Offentlig sektor är ineffektiv, och privat sektor är effektiv.

Privat sektor är alltså en förebild för offentlig sektor, och den senare bör organiseras som den förra. Enligt Olsson är detta rentav grundlagsvidrigt, eftersom det där görs skillnad mellan offentlig och privat verksamhet – ett inte helt okontroversiellt uttalande varom de lärde säkerligen tvistar. I vilket fall finns det viktiga skillnader. Yttrandefriheten för offentligt anställda får t.ex inte begränsas på samma sätt som den får för privat anställda. Men om man anser att NPM är rätt väg att vandra utmed, bör offentlig verksamhet organiseras efter privata principer. Men våra ämbetsverk och myndigheter – som alla är en del av den offentliga verksamheten – har ett mandat att omsätta regeringens politik i praktik. Om vi beaktar inslaget av social ingenjörskonst som jag vidrörde i (1) framgår snart en bild av offentliga institutioner som går från o- till envälde. Som Rothstein skriver: “”Enkelt uttryckt betyder demokrati att staten skall göra som folket vill. Införandet av myndigheter som i huvudsak har opinionsbildning på agendan innebär istället att man inför principen att folket skall tänka och göra som staten vill”. Detta genomsyrar alltså även public service, som uppenbarligen är intresserat av att producera en viss typ av material som ligger i linje med den ideologiska snedvridningen som premieras på arbetsplatsen. Kombinerar man detta med de mer vidlyftiga friheter som ett NPM-system implicit tillerkänner de styrande inom offentlig verksamhet balanserar man på styv lina ur objektivitetssynpunkt. Helt plötsligt blir det rimligt att tillsätta tjänster baserat på annat än objektiva meriter och kvalifikationer, det som ska vara den enda ledstjärnan vid en anställningsprocess. Kanske får man handplockade sekreterare på Riksrevisionen, eller osanna intyg för en livvakt som också råkar vara en mycket god vän som en följd? Eller att offentliga myndigheter tar sig friheter att lägga sig i och försöka ändra offentliga utredningar?

Följden blir det Rothstein kallar en “politiserad och politiserande offentlig förvaltning”. Varje regering, oavsett färg, bör ha som underliggande strävan att värna det som utmärkt våra myndigheter historiskt: deras relativa oberoende och självständighet att genomdriva politiska beslut. Att offentlig förvaltning i möjligaste mån ska bejaka objektivitet finns fastslaget i grundlagen: “Förvaltningsmyndigheter […] ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt saklighet och opartiskhet”. Ett exempel som illustrerar svårigheten i denna balansgång är fallet Kenneth Sandberg. Sandberg arbetade på 90-talet som handläggare på Invandrarverket (numera Migrationsverket) samtidigt som han var aktiv inom “Folkviljan och Massinvandringen”, ett nätverk som var mycket kritiskt mot den förda migrationspolitiken. På grund av sina avvikande åsikter, och för att han (precis som Per-Axel Janzon) inte ansågs kunna samarbeta med sina kollegor, blev han uppsagd. När Sandberg tog fallet till arbetsdomstolen ogiltigförklarade de emellertid uppsägningen, med följden att Invandrarverket och Sandberg till slut nådde en intern uppgörelse som slutade med att han lämnade sin post.

Värt att notera här är alltså att Sandbergs avvikande åsikter ur juridisk synpunkt inte ansågs vara skäligt underlag för en uppsägning från en offentlig myndighet. I fallet med Per-Axel Janzon är det aningen mer vanskligt, eftersom Public Service existerar i en märklig gråzon: officiellt är det ett privat aktiebolag, men finansierat med statliga medel och med ett statligt mandat att förse befolkningen med “allmännyttig information” (d.v.s en dröm ur NPM-synpunkt). Men faktum kvarstår: Sandberg fick inte sägas upp på grund av sina avvikande åsikter. Detta är värt att ha i åtanke när man läser vad Janzons överordnade skrev till honom:

“Självklart har du rätt till din fria åsikt. Men jag vill poängtera att du i din roll som anställd förväntas att tillvarata UR:s intressen, främja denna verksamhet och inte störa eller påverka UR:s verksamhet och dina kollegors arbetssituation.”

Problematiskt, minst sagt. Regeringsformen säger följande om tillsättning av tjänster inom offentlig förvaltning: “Vid beslut om statliga anställningar ska avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet”. Det framgår med all önskvärd tydlighet att den offentliga sektorn i möjligaste mån ska präglas av värderingar rörande objektivitet och meriter. Men vad händer om myndigheten som ska tillsätta en tjänst redan från början är mer idealistiskt än materiellt inriktad, och köpslår med värderingar och normerande kampanjer snarare än att omsätta politisk förslag i en konkret verklighet? Jo, regeringsformen om tillsättning av tjänster sätts ur spel proaktivt: människor med avvikande åsikter tillåts inte ens komma in i åsiktskorridoren innan de blir utträngda (läs: uppsagda).[1]

Låt oss gå vidare till (3), och frågan om symbolpolitik som den relaterar till frågan om Per-Axel. Hur har det gått till när ideologi och enighet utåt blivit viktigare än intern dynamik och uppfyllande av de uppsatta målen? Hur tog den ceremoniella och symboliska verksamheten över – kort sagt, när blev fasaden synonym med innehållet? Enligt Bo Rothstein kan man spåra det till det faktum att symbolpolitik är förförande enkelt och ger regeringen ett sorts moraliskt trumfkort: “Det går naturligtvis inte att vara emot regeringens förslag att inrätta en jämställdhetsmyndighet, det skulle vara som att man var motståndare till ett jämställt samhälle”. Som Dan Korn skriver om Per-Axel och hans kritik av de normer som UR:s normkritik fanns till för att försvara: “[Det är] givetvis bara en fördel att det gemensamma målet är en tom floskel, eftersom det är så lätt att enas om något alla kan hålla med om.”

En som utvecklar detta, och erbjuder en möjlig förklaring till dess lockelse, är Mats Alvesson. Enligt honom har vi en generell tendens, inom såväl offentliga som privata organisationer, att låta verksamhetsmålen underordnas varumärkestänkandet. Det blir viktigare med “skyltfönsteraktivitet, illusionsnummer och grandiositet”. Att uppnå mål är svårt, kräver hårt arbete, fordrar självrannsakan och innebär en risk för misslyckande. Ställd inför den skrämmande utsikten är det mycket bekvämare att i en värdegrund, jämställdhetsplan eller genom upprättandet av en tandlös kommitté orera högtravande om organisationens moraliskt högstående ansatser. Att dessa som bäst har perifer bäring på verkligheten är av sekundär betydelse: skulle man få kritik försvarar man sig med att organisationens värdegrund är god, och att man vid behov ska se över sina rutiner. Det låter bra mycket bättre än att konstatera att man har ett problem och ska försöka åtgärda det efter förmåga.

Detta skapar symbolpolitik, och ger oss debattinlägg från förment seriösa politiska partier som yrkar på instiftandet av tjänster för “trygghetsombudsmän” som ska arbeta just “normkritiskt”. Det ger oss förslag på att skrota en hatad myndighet, för att ersätta den med en i stort sett likadan.
Det ger oss en regering vars främsta insats för jämställdheten innebär könsutjämning medelst tvång bland de allra mest välbeställda, trots att detta på sikt inte är nödvändigt och trots att mycket forskning tyder på att inkvoterade bemöts med mer skepsis än andra (Mats Alvesson, “Tomhetens Triumf”, Atlas, 2011). Den pådrivande parten LO:s vägran att själva kvotera, trots att de varit pådrivande för förslaget, får stå som ett monument över den skamlösa ironi och det förbehållslösa självbedrägeri som man villigt utsätter sig för i strävan efter politiska good will-poäng. Som Alvesson kärnfullt sammanfattar det: “”Grandiosa inslag är inte sällan den symboliska responsen på substantiell oförmåga”.

Kombinera (1), (2) och (3) och vips, så har du färdiggräddade ämbetsverk anpassade för starkt politiserade smaklökar. Vi får offentliga institutioner som är herre snarare än betjänt åt folket; ett ideologiserat tjänstemannavälde; en urholkning av objektiviteten hos offentlig förvaltning, och därmed även ett hot mot Sveriges position som ett av världens minst korrupta och mest transparenta länder; samt urvattnade åtgärder som är den politiska motsvarigheten till att putsa fönster och dra för gardinerna. Ytterligare en potentiell följd är en räddhågsen ja-sägarkultur inom offentlig fövaltning, där fel inte uppmärksammas och visselblåsare – av rädsla för vad de får säga och hur de kommer bli bemötta på arbetsplatsen – skräms till tystnad. Att detta förekommer i Sverige finns det redan vissa belägg för.

Det kanske mest övergripande problemet som jag identifierar är vad som sker med den politiska mentaliteten och inriktningen. En vag idealism som är oförenlig med mer konkreta mål penetrerar stora delar av den offentliga verksamheten, vilken i samverkan med NPM:s tendenser till undergrävande av offentliga institutioners uppdrag öppnar för godtycke, nepotism, ministerstyre och en förflyttning av makt från folket till ämbetsverk som inte kan ställas till svars. Bo Rothstein uttrycker sin bestörtning över att Sverige “fortsatt kan ha kaos inom förlossningsvården på många ställen, de skamlöst låga lönerna inom de delar av den offentliga sektorn där många kvinnor arbetar, (sjuksköterskor, barnmorskor, lärare) och de ofta uteblivna höjningarna av barnbidragen och underhållsbidragen som väldigt många ensamstående mödrar är beroende av”. Men vem orkar ta itu med dessa frågor när man kan blidka de arga massorna genom att inrätta en jämställdhetsmyndighet, med ett politiskt mandat lika tydligt som uppdraget är diffust?

Lösningen på detta kan vara att man helt enkelt frångår denna idealism, och åter låter politiken (samt myndigheterna som genomdriver den) ha en materialistisk slagsida, med förslag som svarar mot tre likvärdiga kriterier: konkretion, relevans och mätbarhet. Återupprätta den målbaserade verksamheten efter dessa tre ledstjärnor, och låt regeringens politik utformas därefter. Om man drar undan gardinerna och deklarerar sin avsikt att komma till bukt med oredan inomhus kanske man har mer att vinna på det än blänkande fönster som inte visar något annat än betraktarens spegelbild?

1. Ett tack riktas till Bo Westerhult, fil dr. i statsvetenskap och jur. kand med offentlig förvaltning som specialistområde, för hjälp med denna delen.

Huruvida två tonårsgrabbars högtravande gnabb om detta är intressant tål att ifrågasättas, men hur man väljer att formulera detta för sig själv får vittgående konsekvenser. I exemplet med språktävlingen tyckte jag mig hävda äganderätt till något jag hade arbetat mig till – stöld vore det snarare att tvingas dela med mig av det till andra som inte lagt ner samma (eller något) arbete. För min vän var det snarare en fråga om hur vi skulle förfoga över pengarna på ett sätt som var rättvist och bejakade det faktum att vi var där som representanter för en grupp. Som han såg det var vi snarare privilegierade såtillvida att vi blivit utvalda att representera gruppen. En eventuell vinst tillhörde därför gruppen snarare än enbart de tävlande, helt enkelt eftersom det rimmade bättre med grundläggande rättviseideal gällande fördelning av medel.

Att folk har olika syn på dessa frågor vet dock alla som någonsin ägnat frågan om beskattning och rättfärdigheten däri en halvmesyr till eftertanke. En mer intressant fråga är: varför drog jag och min vän helt olika slutsatser efter att ha inhämtat samma belöning för samma insats?

Ett svar erbjuds kanske av Thomas Sowell. I sin bok A Conflict of Visions: Ideological Origins of Political Conflict (William Morrow, 1987) försöker han förklara det besynnerliga faktum att vi ofta kan placera en persons politiska åsikter tämligen träffsäkert på grundval av ganska lite information. Beskriver någon sig som “social aktivist”, “frihetsförsvarare” eller “fosterlandsvän” får vi ganska snabbt en bild av persons ställningstaganden i frågor om hur samhället bör styras, vilka rättigheter en individ bör ha visavi staten, frågor om olika friheter etc. Förklaringsmodellen som Sowell erbjuder säger att människor, generellt sett, antingen har en “constrained” eller “unconstrained” grundsyn, något som genomsyrar synen på lag och rätt, social rättvisa, kunskap, jämlikhet o.s.v. Hädanefter kallar jag dessa för den begränsade (constrained) och den obegränsade (unconstrained) synen. Enligt Sowell är dessa synsätt inte bara avgörande för hur vi betraktar människan, utan även grupper, samhällen och mer abstrakta koncept som t.ex rättvisa och rättigheter, närmast som ett filter som vi tar in all information om världen genom.

Utmärkande för den obegränsade synen är dels en uppfattning om människan som en varelse som hushåller med en enorm inneboende potential till förbättring och utveckling, dels en syn på resultat som varande av överordnad betydelse. Det sista sammanfattas väl av devisen “ändamålen helgar medlen”. Följaktligen insisterar dess följare ofta på snabb, radikal förändring av det som inte tycks fungera i nuläget, och menar att det viktigaste är att uppnå ett rättvist resultat. Vägen dit må vara kantad av en del avtrampade tår, men om det är rättvisans pris må så vara hänt.
Social rättvisa, där människan definieras som subjekt, trumfar övriga rättigheter (t.ex. äganderätten) där subjektets rättigheter ställs mot objektets (egendomens). Därutöver har alla människor ett moraliskt ansvar för sina medmänniskor, ett ansvar som det är av yttersta vikt att man visar sig mogen. Skulle så inte vara fallet är det fullt befogat att en tredje part – en Leviatan, med Hobbes ord – ser till att genomdriva det åt en.

Den begränsade synen är av strikt motsatt uppfattning. Människans förmåga är av naturen begränsad: vi kan inte alltid föreställa oss konsekvenserna av vårt agerande, och har därmed endast viss förmåga att plötsligt och effektivt genomdriva övergripande förändringar. Om förbättring ska uppnås måste vi vara ödmjuka inför det faktum att vi vet långt ifrån allting, och bör varsamt testa olika metoder för att nå fram till önskvärt slutresultat. Processen snarare än resultatet är här av överordnad betydelse. Följaktligen ser man samhället på ett mer organiskt vis, där alla delar interagerar med varandra och pö om pö når fram till ett slutresultat som är bättre än det senare. Edmund Burke, t.ex, ansåg på sin tid att England förvisso hade mycket utvecklingspotential, men att situationen under hans livstid var vida bättre än föregående århundraden. Detta var resultatet av att man byggde vidare på det som tidigare generationer hade lagt grunden för, och på så vis sakta men säkert förändrade saker till det bättre. Plötslig och svepande förändring – som innebar ett kullkastande av rådande ordning snarare än modifiering av densamma – var en garanti för undergång (eller totalitarism, som F.A Hayek ansåg).

Nyckeln, som Sowell understryker gång efter annan, är det skilda fokuset på resultat å en sidan, och processer, å den andra. Ta påståendet: “Om det finns ett övre tak för hur stor inkomst människor kan disponera, är det inte rättvisare att fördela överskottet bland dem som saknar medel?” För den obegränsade, med sitt fokus på moraliskt ansvar och social rättvisa, är detta inte bara ett rimligt påstående, utan närmast ett imperativ. Resultatet – ekonomisk och social jämlikhet – är det ändamål som helgar medlen – som i det här fallet är att staten hävdar äganderätt till en del av höginkomsttagarens lön. Blotta tanken om en rätt till ägande av medel som kan gynna flera är absurd: egentligen finns det ingenting som vi faktiskt äger. Kombinera detta med synen på förändring som något som kan ske plötsligt, och att man tillskriver människor en enorm potential att realisera storslagna mål, så får du t.ex. Olof Palme som försvarar en 90-procentig skattesats för Björn Borg med “Han har tillräckligt med pengar ändå”.

För den begränsade är detta raka motsatsen: genom att konfiskera någons pengar underkänner man legitimiteten i processen som genererat inkomsten – arbetet – och säger sig dessutom veta bättre än individen var dennes medel ska gå. Den begränsade ser inte distinktionen mellan och värderingen av subjekt och objekt som relevant: min rätt till mina pengar bör värnas i samma utsträckning som någon annans rätt till en viss mängd pengar. Att privilegiera en grupp på en annans bekostnad är själva definitionen av orättvisa. Rättvisa som motiveringen för åtgärden talar således för döva öron här: att göra åverkan på någons äganderätt och inkräkta på processerna som åstadkommer förändring är att leka med elden eftersom vi omöjligen kan veta vad sådan sådana plötsliga och omfattande ingrepp kommer leda till. Lag, rätt och ordning är känsliga institutioner som vi inte under några omständigheter bör ha rätt eller möjlighet att upphäva för något förment noblare mål.

Om vi nu applicerar detta på min anekdot från språktävlingen i nionde klass kanske bilden klarnar något. Mitt fokus var närmast entydigt på processen: det faktum att jag tävlade och vann ett pris som var ett resultat av min insats. Min kompis såg annorlunda på det. Att han hade särskild rätt till pengarna framför andra var inget som slog honom, vilket man skulle kunna förklara (åtminstone delvis) med att han tillskrev processen ringa betydelse för den fråga vi nu stod inför. I hans obegränsade värld fanns det knappt någon fog att hävda äganderätt till prispengarna; att fördela dem enligt sociala rättviseprinciper var inte det enda rätta, utan snarare det enda naturliga.

Tilläggas bör, att processen i sig tycks ha ett emotionellt värde för många som kan sorteras in i det begränsade facket. Att neka folk dels att skörda frukterna av sin sådd, dels från att få själva delta i processen, är att göra dem en stor otjänst. Detta resonemang kan vi se reflekterat i uttalanden som “Det är bättre att arbeta för sina pengar än att enbart få bidrag för att göra ingenting”, där processfokuset kastar sin långa skugga över tankegången. Människor som upphöjer “arbetet” till något utöver en överlevnadsfråga, som tillskriver arbetet en förmåga att skapa människovärde, delar förmodligen i regel det begränsade synsättet. Följaktligen tar man för givet att arbetet är det som håller samhällets kugghjul smorda, och som skänker mening till individen. I en tidsålder då enbart lönearbete anses ha värde som “genuint” arbete kan detta sätta mentala fälleben för en utveckling av den ekonomiska politiken i en tidsålder med vitt skilda förutsättningar.
Den obegränsade landar här i en helt annan slutsats, eftersom processen är ointressant, enkom resultatet är relevant. Om det är möjligt att minska arbetstiden – eller se till att någon får pengar utan att arbeta för dem – och därmed uppnå en önskvärd slutsituation så är det ens plikt att omsätta den möjligheten i praktiken. Hur detta uppnås är ointressant, det viktiga är att det görs. Eftersom människor har en enorm inneboende potential blir det logiskt följdriktigt att hävda att vissa har kommit längre på vägen mot “fullbordan” än andra – därmed har de också rätt att staka ut villkoren för den omvälvning som behövs. Om den existerande ordningen måste maka på sig må så vara hänt.

Vad hände då med mig och min kompis? Just i det här fallet övertygade jag honom om att vi hade rätt till priset (generöst tilltaget om 500 kr vardera) framför övriga i respektive språkgrupp, men det var enbart ett litet slag. Senare profilerade han sig som en mycket välresonerad och talför marxist inom Ung Vänster, emedan jag fortsatte uppröras i min avskildhet över tanken på att andra inte enbart ska skörda frukterna av arbetet jag lägger ner, utan även ha rätt till inkomsterna från fruktförsäljningen. Vissa berg låter sig inte ruckas.

Stereotyp är ett skällsord.

Det sorteras in i samma kategori som reduktionism, determinism, essentialism och andra ord som är obegripliga för oinvigda, men bär på överraskande stark emotionell laddning när man rotar lite djupare. De negativa konnotationerna i ovanstående ord bottnar i att de uppfattas inte bara som statiska, oföränderliga, utan för att de på något sätt anses “låsa” människor till vissa roller, personlighetsdrag eller egenskaper. Denna instinktiva aversion mot att kategoriseras är lätt att förstå och sympatisera med: ingen vill klumpas ihop och förväxlas med en grupp eller åsikt vars analys eller slutsats man inte delar eller identifierar sig med. Som jag ser det bottnar denna kontrovers i en mycket välvillig straw man, där man aktivt bortser från vad en stereotyp är, samt vilken funktion den fyller, och missförstår sin egen eventuella roll i en stereotyps vara eller icke-vara.

Essensen av en stereotyp, som jag ser det, är att det är en förhandsuppskattning som är användbar när den används som ett sätt att mäta sannolikhet för något. När jag säger att män är mycket mer troliga att begå våldsbrott ger jag uttryck för en förutsägelse: om en oidentifierad person begår ett brott är det sannolikt att vederbörande i fyra fall av fem är en man. Jag säger för den sakens skull inte att av fem män i ett rum återfinner man en brottsling: jag ger bara uttryck för en sannolikhet. Denna råkar kunna backas upp av empirisk och svårvedersäglig statistik, i Sverige av brottsstatistiska rådet.

Men hur är det med stereotyper som baserar sig på intryck, känslor, intuition? Kanske är det de man främst vänder sig mot – den typ av deterministiska stereotyper som får folk att på förhand döma ut vissa folkgrupper som “kriminella”, “våldtäktsmän”, “töntiga” eller “barnsliga” (som epitetet “generations of perpetual children” om Pokémon Go-fantaster). Och kanske gör man rätt genom att alltid lyfta fram individen, och undvika stereotyper helt och hållet: att se på varje individ nyktert och utan fördomar för att sedan bilda sig en uppfattning om dem allteftersom, grundad på observation och erfarenhet.

En vacker tanke, men i praktiken givetvis absurd om man drar den till sin spets – en person som baserar sin sociala interaktion på den typen av tumregler kommer förmodligen inte särskilt långt i livet. Faktum är att vårt tänkande inte bara lämpar sig för att “stereotypisera” – det förutsätter stereotyper, och en viss essentialism: att vi tillskriver vissa objekt och fenomen oföränderliga egenskaper, helt enkelt för att det är mycket lättare att snabbt tillgå den informationen i stressade situationer (att fundera på om en sabeltandad tiger egentligen är en bäver med filade framtänder hjälpte knappast ens chanser att överleva). Barn gör det från oerhört tidig ålder: en sjuåring som ser en mjukistiger med blekt päls och en man påsydd vägrar tillstå att det är ett lejon. Detta gäller framför allt “naturliga” objekt: människor, djur, växter (Pinker, s. 326). Vi gör detta för att det förvånansvärt ofta funkar, och den besparing vi gör avseende tid och energiåtgång är så betydande att det var ett byte som var väl värt den mentala kostnaden som uppstår när en stereotyp slår fel.

Och förvånansvärt ofta slår de inte fel: mer ofta än inte har en stereotyp betydande bäring på hur det verkligen förhåller sig i världen. Påståendet att stereotyper i regel är felaktiga visade sig inte ha någon typ av vetenskapligt observerad grund, alls. Man hade identifierat stereotyper som dåliga – eftersom de inte ger individen fritt spelrum – och därmed dragit slutsatsen att de måste vara felaktiga, något som visade sig vara en moralisk snarare än en vetenskaplig slutsats.
Med detta inte sagt att stereotyper alltid stämmer, och att fördomar alltid förhåller sig otvetydigt till verkligheten – givetvis kan en stereotyp missbrukas eller skapas för diverse syften, men som ett grundläggande fenomen bör vi snarare vara tacksamma för att vi är utrustade med denna förmåga än tvärtom. Som Pinker skriver om essentialism:

“Essentialism is behind the success of chemistry, physiology and genetics, and even today biologists routinely embrace the essentialist heresy when they work on the Human Genome Project (but everyone has a different genome!) or open up Gray’s Anatomy (but bodies vary!)”

Att de är kontroversiella består i det faktum att de uttalar sig i känsliga frågor där man blandar ihop sannolikhet baserat på information (Person X är förmodligen av etnicitet Y givet information Z) och predestinering av en persons väsen baserat på en essentiell del av personligheten (Person X är av etnicitet Y, därför gäller förmodligen information Z). Om en person kommer från Rinkeby är det sannolikt att personen har föräldrar som inte är födda i Sverige; det är inte detsamma som att säga att en person med föräldrar födda utanför Sverige förmodligen kommer från Rinkeby, för att ta ett tämligen harmlöst exempel (en normalbegåvad läsare kan lätt se hur ovanstående exempel kan bli aningen mer kontroversiellt).

Sannolikhet är svårt, och något vi ogärna hemfaller åt om vi inte måste. Hjärnan tar de genvägar den kan, och det kan arbeta i båda riktningar: en person som gör sunda sannolikhetsbedömningar kan misstas för en synsk person, en “klärvoajant” (för övrigt helt otroligt fult ord när stavningen försvenskas). Nate Silver vittnar om detta efter att hans statistiska modell – som vägde samman otaliga opinionsinstituts mätningar och gav dem olika sannolikheter baserade på tidigare utfall – “förutsåg” vinnaren i samtliga 50 delstater i presidentvalet 2012. Silvers modell gav Obama en 90-procentig chans att vinna: i gemene mans ögon (och även i Vita Husets!) var det detsamma som att han “visste” vem som skulle vinna (Silver, 2012). Men som han var noga med att påpeka belyste han enbart sannolikheten för ett visst utfall, och så blev det också. Han sa helt enkelt “Kandidat X är en sannolik vinnare given information Z”, inte “Kandidat X kommer vinna, vilket framgår av information Z”. Skillnaden kan tyckas semantisk, men är avgörande för att vi ska bevara ödmjukhet inför vår egen förmåga och den vetenskapliga metoden.

Referenser
http://www.brottsrummet.se/sv/brott-och-statistik
https://aeon.co/essays/truth-lies-and-stereotypes-when-scientists-ignore-evidence
Steven Pinker, “How the mind works”, Penguin Books, 1997
Nate Silver, “The Signal and the Noise”, Penguin Books, 2012

I “Superintelligence” uppehåller sig Nick Bostrom länge vid tanken om en teknologisk “singleton”. En “singleton” är här en superintelligent AI, med en intellektuell kapacitet som så vida överskrider människans att den med ens får ett “decisive strategic advantage”, ett avgörande strategiskt övertag. När en AI får ett ASÖ – vilket kan ske bara en timme efter att den passerat tröskeln för mänsklig intelligens, eftersom den då har gränslös kapacitet till självförbättring – har den i princip total kontroll. Vad en eller flera människor tycker och tänker är inte bara irrelevant: det är något AI:n med största sannolikhet redan har tänkt på, och genomfört om det var relevant för dess mål. Som Bostrom påtalar avkrävs vi därmed ett visst strategiskt tänkande på förhand, för att se till att vi inte reduceras till överflödiga pjäser i det superkomplexa och för oss obegripliga spel som AI:n lägger sin processorkraft på.

Inom ekonomisk teori är, mig veterligen, inte “superföretag” ett etablerat begrepp. Ej heller talar man om super- eller totalmonopol som inte bara ett hot mot ekonomisk utveckling och innovation, utan kanske som ett existentiellt hot för hela vårt ekonomiska system. Kanske talar man inte om dem för att deras existens inte varit en realistisk utsikt. För hur skulle ett internationellt totalmonopol – fullständig kontroll av alla led i den ekonomiska processen – se ut?

En förutsättning för att vi har en produktiv, diversifierad och ständigt innovationsdriven ekonomi är marknaden. Marknad definieras av NE som “mötesplats för säljare och köpare av varor och tjänster”. Business Dictionary definierar det på följande vis:

“An actual or nominal place where forces of demand and supply operate, and where buyers and sellers interact (directly or through intermediaries) to trade goods, services, or contracts or instruments, for money or barter”

Som NE påpekar kan marknaden utgöras av ett “konkret geografiskt område […] men ordet har ofta en abstrakt innebörd”. Den abstrakta aspekten av ordet är idag mer påtaglig än någonsin, där tjänster och varor byter ägare hela tiden, överallt. Det finns marknader för allehanda varor, som sinsemellan har väldigt olika karaktär. Detta faktum, att marknaden inte är ett enhetligt fenomen utan en kameleont som formas av och formar sig efter sin miljö och sina förutsättningar, innebär att effekten av ett monopol automatiskt begränsas. Det kan röra sig om statliga monopol – Systembolaget – eller inofficiella sådana, som stater och värnare av en konsumentvänlig marknad i alla lägen vill undvika. NE definierar monopol som “marknad där en organisation eller ett företag behärskar utbudet av en vara eller en tjänst”. Ehuru skadligt för den specifika ekonomiska sektor som monopolet omfattar så är skadan begränsad: ett statligt monopol på starksprit får marginell effekt på den internationella konsumtionen (mja, kanske inte ett ryskt monopol då). Och när en eller ett par aktörer tycks dominera en marknad – säg Motorola, Sony Ericsson och Nokia på mobilmarknaden 2007 – så händer något. En ny vara, en omvälvande innovation, ställer saker på sin ända och kullkastar förutsättningarna. Ett Iphone-ögonblick som gör den tidigare dominansen till en historisk parentes för hungriga konsumenter som upptäcker en efterfrågan de inte kände till. Detta är marknadens styrka och interna försvarsmekanism mot ett monopol: innovationstakten kan med blott en innovation ta ett sådant bestämt grepp om ledningen att de “monopoliserande” inte hänger med. Ett företag som vill ha ett totalt monopol gapar obönhörligen över för mycket. Ju större andelar av marknaden man vill sluka, desto svårare blir det att tugga eftersom den globala marknaden är enorm, komplex och fylld av extremt många variabler – människor, länder, handelsregleringar, tullar, klimat etc. – som ständigt ändrar spelplanens villkor.

Med Internet förhåller det sig annorlunda. Vi hänvisar allt mindre till internet som ett komplement till vårt levda liv, utan ser det snarare som en jämlik och “jämn-viktig” del av vår tillvaro. Med virtual reality’s intåg är det inte osannolikt att tro att fler och fler kommer välja att framleva större delen av sina liv via internet. Det som startade som en enorm, smått anarkistisk lekplats för teknikvirtuoser är idag något som angår alla, enligt FN en mänsklig rättighet. Samtidigt är det helt oreglerat: för de allra flesta saknar internet en “nationalitet”: det är internet, det är internationellt och anationellt. Det är verktyget för att kommunicera med alla, förbehållslöst, om vad som helst. Just avsaknaden av reglering, och den närmast barnsliga kreativitet det har gött, var det som gjorde internet till en grogrund för innovation som saknade motstycke. Mängder av hastigheter, olika kommunikationsprotokoll – alla borgade de för ett diversifierat internet, ett sorts mikrokosmos av den globala, diversifierade fysiska värld som vi levde i. Men så började internet homogeniseras, och ett fåtal aktörer har idag lyckats växa sig så stora att de hotar den självständighet och pluralitet som är internets själva kärna. Och på grund av sin icke-reglerade och välkomnande natur är internet särskilt känsligt för försök att uppnå ett totalmonopol: ett monopol som inte syftar till att dominera en marknad, utan snarare till att dominera marknaden, och på sikt gå från att vara en aktör till att bli själva förutsättningen för marknaden själv.

Initiativ som Internet.org och Instant Articles syftar till att undergräva dels internets ställning som ett öppet multi-redskap, som alla kan använda efter förmåga och behov, dels internetaktörers möjligheter att etablera sig och den vara/tjänst de försöker sälja till sina potentiella konsumenter, internetanvändarna. Men medan Instant Articles är ett klassiskt monopolistiskt initiativ – försök slå ut konkurrenten och ta över dess verksamhet – är ett initiativ som internet.org snarare ett “monolitiskt” initiativ. Det var Facebooks första stapplande steg i dess strävan att gå från att vara en aktör på marknaden, till att bli förutsättningen för marknaden – att göra varumärket Facebook synonymt med internet. Obsceniteten i detta framgår om man föreställer sig att ett företag – säg Nestlé – föreslår invånarna i Schweiz att bo kvar där de är, betala lite mindre skatt och få köra snabbare på Autobahn, men på ett villkor: att landet som sådant ägs och styrs av Nestlé, allt inflöde av varor och tjänster sanktioneras av Nestlé och allt som tas in utanför företagets ramar beläggs med enorma tullar och levereras flera veckor långsammare än Nestlé-sponsrade varor. Vissa skulle, säkert med många poänger för sin sak, argumentera för att detta redan sker i vissa länder – de överstatliga rättigheter som företag utnyttjar för att stämma länder i enlighet med NAFTA är ett exempel.

Men det Facebook försöker göra är i mina ögon än mer skrämmande. Man hymlar knappt med sin ambition att bli internets singleton, ett företag som har total översyn över allt som sker och total makt; som slår ner på upproriska tendenser och antingen tar över eller inlemmar andra aktörers verksamhet i sin egen. Facebook vill vara människors enda alternativ när de ska uppleva internet, och i samma ögonblick vi accepterar det är själva grundidén med internet död, i princip mördad av en orm som den närt vid sin barm. Facebooks största hinder är dess konkurrens med internets andra proto-superaktörer, såsom Google (som styr vilket innehåll vi tar del av) och Apple (som kontrollerar apparaterna många använder för att koppla upp sig mot internet på). Men för att återanknyta till Bostrom så är inte ens den typen av konkurrens mellan ett par “brooding” superföretag en garanti för att vi slipper uppleva en singleton: när endera parten passerar tröskeln för att få ett avgörande strategiskt övertag så drar den ifrån med en hastighet som vi knappt kan ana. Ett avgörande strategiskt övertag kommer sig ju av att en singleton kan förbättra sig själv och sina processer i extrem hastighet, och får ständiga feedbackloopar som gör att den alltid ligger i absolut framkant. Är Facebook inkörsporten till internet passerar inget obemärkt förbi.

När proppen till slut går ur rinner det undan fort. Resultatet blir motsatsen till det Internet var i sin barndom: en strikt bevakad stad där du antingen går på regeringens markerade gågator, eller tvingas vada i gyttja upp till midjan. Innovation är endast möjligt om det faller i regeringens smak, och mångfalden – i sin mest produktiva form en organisk process – riskerar att bli detaljstyrd, noggrant kontrollerad och kvävd. I förlängningen lär Internet stagnera och dö ut som den främsta kreativa mötesplatsen någonsin, vilket antingen skulle föranleda en ersättare eller – och mer sannolikt – förorsaka viss flykt till “det mörka internet”. Som i exemplet med Iphone behövs det något som kullkastar förutsättningarna och ställer allt vi tror oss veta på ända – men kan något egentligen ersätta internet? Antingen får vi låta framtiden utvisa det, eller försöka värna det vi internet vi har, älskar och är desperat beroende av.

Att vi lever i “Big Data”-eran har inte undgått någon vid det här laget, och svulstiga proklamationer om vissa tings död och andra tings pånyttfödelse avlöser varandra i strida strömmar. En som var tidigt ute med att förklara självaste “teorin” som död var Chris Anderson på Wired. Gängse akademiska områden och förklaringsmodeller – sociologi, psykologi, lingvistik – har med ens blivit överflödiga. Nu när vi har så mycket data om allt folk företar sig så talar siffrorna för sig själv – teorier och modeller har blivit överflödiga, reliker från en datafattigare tid. Andersons tes är att den gamla vetenskapliga metoden – hypotes testas med hjälp av data, vars kausala samband man försöker identifiera utan att falla i “korrelation är inte kausalitets”-fällan – har varit motiverad tidigare, men nu har gjorts obsolet. “Data without a model is just noise, but faced with massive amounts of data, this approach to science […] is becoming obsolete”. Ju mer vi lär oss om saker och tings komplexitet, desto mindre kan modeller och teorier hjälpa oss i vårt sökande efter förståelse. Vi har datan vi behöver, och följaktligen är korrelationer gott nog. Ett exempel han använder är hur Google Translate fungerar:

“Google’s founding philosophy is that we don’t know why this page is better than that one: If the statistics of incoming links say it is, that’s good enough. No semantic or causal analysis is required. That’s why Google can translate languages without actually “knowing” them (given equal corpus data, Google can translate Klingon into Farsi as easily as it can translate French into German).”

Svårigheten i ovanstående är att göra en distinktion mellan att veta i termen “besitta relevant information som kan besvara frågan” och veta i termen “kunna förstå det underliggande sambandet och orsakerna bakom”. Googles översättningstjänst tillhör den förra kategorin, medan en människa som översätter ett ord tillhör den senare. Om man blir tillfrågad att översätta ett ord från svenska till engelska vill man ofta veta sammanhanget innan man ger sig på att översätta – ett steg som Googles tjänst utan vidare hoppar över. Ibland med stor träffsäkerhet, ibland med skrattretande absurda resultat.

Anderson menar alltså i förlängningen att Googles metod är vida överlägsen den “utdaterade”, klassiska vetenskapliga metoden. (Artikeln slutar med provokationen: “There’s no reason to cling to our old ways. It’s time to ask: What can science learn from Google?”). Är det en allt igenom positiv utveckling att människans roll som uttolkare av datan – och därmed rollen som förmedlare av teorier och förklaringsmodeller – urholkas? Har Google m.fl något oförhappandes kommit nästa vetenskapliga tidsålder på spåren – en tidsålder där enorma datamängder kan ersätta människans roll helt?

Om denna bild av utvecklingen stämmer, och vi fortsätter vandra utmed vägen mot ett samhälle där teorier blir alltmer överflödiga, får det givetvis långtgående konsekvenser i vardagen. Vi kan redan se hur det påverkar vår internetupplevelse: algoritmer som enbart väger data som vi ger ifrån oss mot varandra blir alltmer raffinerade och träffsäkra. Spotify kan (med stor ackuratess, enligt min egen erfarenhet) säga dig vilken musik du lär gilla; Google kan alstra önskvärda sökresultat trots luddiga eller halvfärdiga sökord; och affärskedjor vet vad du vill ha, och skapar riktad reklam därefter, innan du vet det själv. Till exempel kan en affärskedja lista ut att du är gravid innan dina föräldrar inser det.

Som vi tidigare konstaterat riskerar detta att skapa ett inhägnat internet. Det skräddarsyr vår upplevelse och tapetserar internetrummets väggar enligt vad vi på förhand beräknas föredra. Vi – användarna – konsulteras inte i förstone, och allt som oftast protesterar vi inte när vi ställs inför fullbordat faktum, eftersom slutresultatet – t.ex en översättning i Google Translate – är gott nog.

VAKNA! Nu får Anderson mothugg – intellektuella slagsmål med ord är den roligaste sorten!

Anderson får emellertid mothugg av en person som gjort statistiska förutsägelser till något av en personlig konstform. Nate Silver driver sajten FiveThirtyEight, där han med närmast kirurgisk precision förutsade utgången i det amerikanska presidentvalet 2012. Innan dess gjorde han lika träffsäkra statistiska modeller som kunde användas för att förutsäga utvecklingen i den amerikanska basebolligan. Silver skrev för några år sedan boken “The Signal and the Noise: why so many predictions fail – but some don’t”, en sorts stridsskrift till försvar för ett ödmjukt och ett kritiskt förhållningssätt till människans förmåga att göra förutsägelser av utvecklingen inom komplexa system (t.ex ekonomin). Baserat på sin egen erfarenhet som en av få konsekvent framgångsrika “forecasters” argumenterar han för en syn tvärtemot vad Anderson förfäktar.

Silver identifierar snarare en fara i mängden data. I nuläget produceras mer än två triljoner data per dag. När vi får sådana ohemula mängder data att tillgå uppstår ett antal potentiella problem. För det första blir det svårt att sålla i datan och få med endast den information som är relevant för det du sysslar med (kycklingproduktion i Uganda har väldigt lite med USA:s BNP-utveckling att göra). För det andra innebär den här typen av mängder att du enligt en sorts utveckling av de stora talens lag får möjlighet att leta upp data som bekräftar den tes du driver, som påfallande ofta är ideologiskt driven. För det tredje får vi ännu svårare att hålla isär slump och kausalitet, framför allt om vi har att göra med ett dynamiskt och komplext system där variablerna är till synes oändliga. I många år trodde börsmäklarna på Wall Street på fullaste allvar att det fanns ett kausalt samband mellan Super Bowls vinnare och börsens utveckling. Varje gång ett lag från det “ursprungliga NFL” vann finalen gick börsen upp, och när ett lag från AFL (American Football League) vann så gick börsen ned. Mellan 1967 och 1997 stämde detta till punkt och pricka. Men 1998 vann Denver Broncos, ett AFL-lag – och börsen gick dagen efter upp med 28% (i tid sammanföll detta med hypen av IT-sektorn – högmodet före fallet). Sedan dess har denna teori visat sig ha varit helt avhängig slumpen för sin giltighet – man misstog oväsen för signal med Silvers terminologi.

Ett annat exempel som Silver tar upp i sin bok handlar om Jan Hatzius, chefsekonomen på Goldman Sachs som varnade för finanskraschen 2008 ett år i förväg. Hatzius tillvägagångssätt skilde sig åt från det många andra använde, vare sig det rörde sig om banker, myndigheter eller analytiker: han valde ut ett fåtal faktorer som ansågs relevanta för det han intresserade sig för (börsmarknadens utveckling) och började leta efter “the signal amidst all the noise”. Noise, alltså oväsen, är här all ovidkommande data som riskerar att vilseleda oss på jakten efter en signal som kan hjälpa oss att göra bättre förutsägelser. Silver påvisar att myndigheter m.fl som använde mer avancerade metoder, vilka tog upp till 400 olika faktorer i beaktande, misslyckades kapitalt med sina förutsägelser, trots att de tog hänsyn till mycket mer data. Hatzius själv beskrev det som att han försökte skapa en berättelse om ekonomin baserad på den data han hade att tillgå. Den berättelsen skulle sedan appliceras på och förankras i en ekonomisk verklighet, som är komplex och nyckfull. Hans mothuggare byggde snarare en berättelse om data, som i sin strävan efter att efterlikna verklighetens komplexitet kom längre och längre ifrån den. Om datan inte är relevant för de verkliga fenomen vi försöker mäta och förutsäga så går det heller inte att förankra och skapa relevans för våra fynd i nämnda verklighet.

I slagsmålets efterdyningar, med tillstånd av Görenhönaavenfjäder-sällskapet

Har Anderson eller Silver rätt? En vid det här laget bekant friskrivningsklausul från min sida: Jag har inte den blekaste aning själv. Mitt intresse för detta ämne är stort, men mina ämnesspecifika kunskaper är få. Dock tycks mig Silvers argumentation både övertygande, välmotiverad och framför allt empiriskt hållbar. Samtidigt verkar Anderson på sikt föreställa sig en tillvaro där människan till slut också blir obsolet. En värld där matematiken – algoritmer baserade på relevant data – leder oss dit vi behöver vandra, ibland utan att veta det själva. Silvers argumentation, å andra sidan, handlar mer om vilka fatala misstag som kan ske när människor, rustade till tänderna med tendenser till logiska felslut, inte kan förhålla sig till datan på ett kritiskt, distanserat och komplexitetsbejakande sätt.

Den megakvantitet av data som vi idag har att röra oss med ger oss helt nya möjligheter, och alla de möjligheterna är inte bra. Vissa av dem appellerar till våra sämre sidor: att vi tror vi sitter inne på hela sanningen, att vi helst predikar för de redan frälsta, att vi hellre söker bekräftelse på hållna övertygelser än motsatsen. Nu har vi helt plötsligt chansen att med hjälp av data skapa avancerade, data-drivna luftslott, uppförda som en intellektuell maktdemonstration för att legitimera “vår sak”. Datan kan emellertid bearbetas, misstolkas och i vissa fall manipuleras (för ett skrämmande exempel med allvarliga konsekvenser i den fysiska verkligheten, läs här om Reinhart/Rogoff-studien). Vi är beredda att gå långt för att få verkligheten att anpassa sig efter våra mentala narrativ snarare än tvärtom. Det är dessa narrativ vi läser upp för oss själva för att göra en komplex, motsägelsefull och svårbegriplig värld till något annat: en logisk, förutsägbar och enklare värld som dansar efter vår pipa. Vi försätter oss själva i ett läge där vi riskerar – och här parafraserar jag Kahneman – en sorts “data-inducerad blindhet”. Vi missar inte skogen för alla träd – snarare är träden så många och sinsemellan olika att vi resignerat kastar händerna i luften och kallar alltsammans för en björkskog för att bespara oss den mentala ansträngningen.

Vidare läsning, inspriation och källor:

http://www.wired.com/2008/06/pb-theory/

“The Signal and the Noise: Why so many predictions fail – but some don’t”, Nate Silver

http://www.econtalk.org/archives/2016/01/greg_ip_on_fool.html

http://www.econtalk.org/archives/2015/12/philip_tetlock.html

http://www.bloomberg.com/bw/articles/2013-04-18/faq-reinhart-rogoff-and-the-excel-error-that-changed-history