I “Superintelligence” uppehåller sig Nick Bostrom länge vid tanken om en teknologisk “singleton”. En “singleton” är här en superintelligent AI, med en intellektuell kapacitet som så vida överskrider människans att den med ens får ett “decisive strategic advantage”, ett avgörande strategiskt övertag. När en AI får ett ASÖ – vilket kan ske bara en timme efter att den passerat tröskeln för mänsklig intelligens, eftersom den då har gränslös kapacitet till självförbättring – har den i princip total kontroll. Vad en eller flera människor tycker och tänker är inte bara irrelevant: det är något AI:n med största sannolikhet redan har tänkt på, och genomfört om det var relevant för dess mål. Som Bostrom påtalar avkrävs vi därmed ett visst strategiskt tänkande på förhand, för att se till att vi inte reduceras till överflödiga pjäser i det superkomplexa och för oss obegripliga spel som AI:n lägger sin processorkraft på.
Inom ekonomisk teori är, mig veterligen, inte “superföretag” ett etablerat begrepp. Ej heller talar man om super- eller totalmonopol som inte bara ett hot mot ekonomisk utveckling och innovation, utan kanske som ett existentiellt hot för hela vårt ekonomiska system. Kanske talar man inte om dem för att deras existens inte varit en realistisk utsikt. För hur skulle ett internationellt totalmonopol – fullständig kontroll av alla led i den ekonomiska processen – se ut?
En förutsättning för att vi har en produktiv, diversifierad och ständigt innovationsdriven ekonomi är marknaden. Marknad definieras av NE som “mötesplats för säljare och köpare av varor och tjänster”. Business Dictionary definierar det på följande vis:
“An actual or nominal place where forces of demand and supply operate, and where buyers and sellers interact (directly or through intermediaries) to trade goods, services, or contracts or instruments, for money or barter”
Som NE påpekar kan marknaden utgöras av ett “konkret geografiskt område […] men ordet har ofta en abstrakt innebörd”. Den abstrakta aspekten av ordet är idag mer påtaglig än någonsin, där tjänster och varor byter ägare hela tiden, överallt. Det finns marknader för allehanda varor, som sinsemellan har väldigt olika karaktär. Detta faktum, att marknaden inte är ett enhetligt fenomen utan en kameleont som formas av och formar sig efter sin miljö och sina förutsättningar, innebär att effekten av ett monopol automatiskt begränsas. Det kan röra sig om statliga monopol – Systembolaget – eller inofficiella sådana, som stater och värnare av en konsumentvänlig marknad i alla lägen vill undvika. NE definierar monopol som “marknad där en organisation eller ett företag behärskar utbudet av en vara eller en tjänst”. Ehuru skadligt för den specifika ekonomiska sektor som monopolet omfattar så är skadan begränsad: ett statligt monopol på starksprit får marginell effekt på den internationella konsumtionen (mja, kanske inte ett ryskt monopol då). Och när en eller ett par aktörer tycks dominera en marknad – säg Motorola, Sony Ericsson och Nokia på mobilmarknaden 2007 – så händer något. En ny vara, en omvälvande innovation, ställer saker på sin ända och kullkastar förutsättningarna. Ett Iphone-ögonblick som gör den tidigare dominansen till en historisk parentes för hungriga konsumenter som upptäcker en efterfrågan de inte kände till. Detta är marknadens styrka och interna försvarsmekanism mot ett monopol: innovationstakten kan med blott en innovation ta ett sådant bestämt grepp om ledningen att de “monopoliserande” inte hänger med. Ett företag som vill ha ett totalt monopol gapar obönhörligen över för mycket. Ju större andelar av marknaden man vill sluka, desto svårare blir det att tugga eftersom den globala marknaden är enorm, komplex och fylld av extremt många variabler – människor, länder, handelsregleringar, tullar, klimat etc. – som ständigt ändrar spelplanens villkor.
Med Internet förhåller det sig annorlunda. Vi hänvisar allt mindre till internet som ett komplement till vårt levda liv, utan ser det snarare som en jämlik och “jämn-viktig” del av vår tillvaro. Med virtual reality’s intåg är det inte osannolikt att tro att fler och fler kommer välja att framleva större delen av sina liv via internet. Det som startade som en enorm, smått anarkistisk lekplats för teknikvirtuoser är idag något som angår alla, enligt FN en mänsklig rättighet. Samtidigt är det helt oreglerat: för de allra flesta saknar internet en “nationalitet”: det är internet, det är internationellt och anationellt. Det är verktyget för att kommunicera med alla, förbehållslöst, om vad som helst. Just avsaknaden av reglering, och den närmast barnsliga kreativitet det har gött, var det som gjorde internet till en grogrund för innovation som saknade motstycke. Mängder av hastigheter, olika kommunikationsprotokoll – alla borgade de för ett diversifierat internet, ett sorts mikrokosmos av den globala, diversifierade fysiska värld som vi levde i. Men så började internet homogeniseras, och ett fåtal aktörer har idag lyckats växa sig så stora att de hotar den självständighet och pluralitet som är internets själva kärna. Och på grund av sin icke-reglerade och välkomnande natur är internet särskilt känsligt för försök att uppnå ett totalmonopol: ett monopol som inte syftar till att dominera en marknad, utan snarare till att dominera marknaden, och på sikt gå från att vara en aktör till att bli själva förutsättningen för marknaden själv.
Initiativ som Internet.org och Instant Articles syftar till att undergräva dels internets ställning som ett öppet multi-redskap, som alla kan använda efter förmåga och behov, dels internetaktörers möjligheter att etablera sig och den vara/tjänst de försöker sälja till sina potentiella konsumenter, internetanvändarna. Men medan Instant Articles är ett klassiskt monopolistiskt initiativ – försök slå ut konkurrenten och ta över dess verksamhet – är ett initiativ som internet.org snarare ett “monolitiskt” initiativ. Det var Facebooks första stapplande steg i dess strävan att gå från att vara en aktör på marknaden, till att bli förutsättningen för marknaden – att göra varumärket Facebook synonymt med internet. Obsceniteten i detta framgår om man föreställer sig att ett företag – säg Nestlé – föreslår invånarna i Schweiz att bo kvar där de är, betala lite mindre skatt och få köra snabbare på Autobahn, men på ett villkor: att landet som sådant ägs och styrs av Nestlé, allt inflöde av varor och tjänster sanktioneras av Nestlé och allt som tas in utanför företagets ramar beläggs med enorma tullar och levereras flera veckor långsammare än Nestlé-sponsrade varor. Vissa skulle, säkert med många poänger för sin sak, argumentera för att detta redan sker i vissa länder – de överstatliga rättigheter som företag utnyttjar för att stämma länder i enlighet med NAFTA är ett exempel.
Men det Facebook försöker göra är i mina ögon än mer skrämmande. Man hymlar knappt med sin ambition att bli internets singleton, ett företag som har total översyn över allt som sker och total makt; som slår ner på upproriska tendenser och antingen tar över eller inlemmar andra aktörers verksamhet i sin egen. Facebook vill vara människors enda alternativ när de ska uppleva internet, och i samma ögonblick vi accepterar det är själva grundidén med internet död, i princip mördad av en orm som den närt vid sin barm. Facebooks största hinder är dess konkurrens med internets andra proto-superaktörer, såsom Google (som styr vilket innehåll vi tar del av) och Apple (som kontrollerar apparaterna många använder för att koppla upp sig mot internet på). Men för att återanknyta till Bostrom så är inte ens den typen av konkurrens mellan ett par “brooding” superföretag en garanti för att vi slipper uppleva en singleton: när endera parten passerar tröskeln för att få ett avgörande strategiskt övertag så drar den ifrån med en hastighet som vi knappt kan ana. Ett avgörande strategiskt övertag kommer sig ju av att en singleton kan förbättra sig själv och sina processer i extrem hastighet, och får ständiga feedbackloopar som gör att den alltid ligger i absolut framkant. Är Facebook inkörsporten till internet passerar inget obemärkt förbi.
När proppen till slut går ur rinner det undan fort. Resultatet blir motsatsen till det Internet var i sin barndom: en strikt bevakad stad där du antingen går på regeringens markerade gågator, eller tvingas vada i gyttja upp till midjan. Innovation är endast möjligt om det faller i regeringens smak, och mångfalden – i sin mest produktiva form en organisk process – riskerar att bli detaljstyrd, noggrant kontrollerad och kvävd. I förlängningen lär Internet stagnera och dö ut som den främsta kreativa mötesplatsen någonsin, vilket antingen skulle föranleda en ersättare eller – och mer sannolikt – förorsaka viss flykt till “det mörka internet”. Som i exemplet med Iphone behövs det något som kullkastar förutsättningarna och ställer allt vi tror oss veta på ända – men kan något egentligen ersätta internet? Antingen får vi låta framtiden utvisa det, eller försöka värna det vi internet vi har, älskar och är desperat beroende av.