Month: November 2016

Såhär i veckorna efter Trumps seger i det amerikanska presidentvalet har “fenomenenet” fejk-nyheter och falsk information diskuterats flitigt. Mellan raderna kan man läsa att Trump inte kunnat bli vald om inte människor matats med felaktig information under kampanjen. Mycket ansvar har av vissa lagts på Facebook, som fått ta emot många angrepp för att de inte har någon form av “försvar” mot falsk information och fejk-nyheter.

Och det finns en viss poäng i detta. Om det är så som jag läst, att 44% av amerikaner får sina nyheter genom sitt Facebook-flöde, ja då är det klart att Facebooks sorteringsalgoritmer har haft en inverkan på deras uppfattning av valkampanjerna. Om Google vid undersökningar kunnat influera hur potentiella väljare tänker genom att ändra ordningen på de översta fem sökresultaten, så kan Facebook så klart influera hur väljare tänker genom att ändra vad de ser.

Men det är fegt att lägga ansvaret vid Facebooks fötter. Det är att ge upp sitt demokratiska ansvar. I en demokrati innehas det högsta ämbetet av väljaren – medborgaren – och därmed innehas även det största ansvaret av väljaren. I det ansvaret ingår att kritiskt granska och söka information att grunda sina val på. Det är uppenbarligen inte att ta sitt ansvar att låta Facebooks algoritmer sköta gallringen av information åt en, när den informationen ska nyttjas för att utöva sin demokratiska rättighet.

Facebook är nämligen inte en objektiv nyhetsförmedlingsplattform. Facebook är en plattform för socialt nätverkande. Den kanske maskerar sig som nyhetsplattform ibland – t.ex. genom att införa Instant Articles – men det är ett rent affärsdrag med ett syfte: att få besökare att stanna i sitt flöde. Där bidrar Facebook till enkelspårigheten hos människors informationsintag, men det är inte deras fel att människor sen faller för deras affärsmodell, utan det ansvaret bär varje individ själv.

Själva idén att man kan lita på ett informationsflöde som gallras av tredje part är fundamentalt felaktig. Ett sådant flöde kommer alltid att snedvrida ens informationsintag på något sätt. Än värre blir detta av att vi inte har någon insyn i Facebooks algoritmer. Om du som medborgare i en demokrati tänker använda en plattform för informationsintag, så måste du som minsta insats veta hur den sorterar din information åt dig. Detta vet vi med en plattform som Reddit, åtminstone i viss mån, men inte med Facebook. Därför är det oansvarigt att använda Facebook för att inhämta information.

Det är inte heller Facebooks fel att människor inte klarar av att läsa och granska sitt intag av nyheter. När människor tror på uppenbart felaktiga nyheter så är det inte Facebook som gjort dem godtrogna, det är deras eget ansvar. I informationssamhället finns det ingen ursäkt till att inte googla en extra gång när tveksamma nyheter skickas till en – det kostar en kanske 10 sekunder att genomföra en snabb koll: har några andra sidor skrivit om detta? Att sedan läsa och granska budskapet kritiskt är nästa steg, något som tar något längre tid, men som likfullt är nödvändigt för medborgaren i ett demokratiskt samhälle.

Om det är någon kris som hela denna mediacirkus kring fejk-nyheter och falsk information blottlägger, så är det läsandets kris. Jag vill inte moralisera över att det var bättre förr, när barnen läste böcker istället för att spela datorspel. Det är inte mediet som spelar roll, det är vad som sker när mediet konsumeras, och vilket urval man gör i sin mediekategori.

I Uppsala Nya Tidning kunde vi 2013 läsa hur flera professorer i historia slog larm om hur deras elever inte kunde ta in instruktioner skriftligt och inte förstod tentafrågorna. Enligt dem har en majoritet problem med språket. Studenternas ordförråd är väldigt bristfälligt, och deras ordförståelse och grammatik så dålig att de inte kan göra sig förstådda i skrift. Det är allvarligt att studenter som gått ut gymnasieskolan kan ha så dålig svenska. Det är än allvarligare att det alltså är normen.

(De understryker för övrigt i texten att det inte handlar om en ökad mängd invandrare, utan att invandrarna utmärker sig med att ha bättre grepp om svensk grammatik än infödda svenskar.)

Att studenterna inte heller klarade av att läsa sin kurslitteratur kritiskt bekräftas i en artikel i Expressen. Där uttalar sig Hanna Enefalk, lektor i historia vid Uppsala Universitet, och säger att “vi inte ens kan kommunicera eftersom många saknar de basala komponenterna som behövs för att börja lära sig.”.

Jag tror det låter konstigt det vi säger – “på en av mina delkurser läste jag hela boken!” Det är ju meningen att vi ska läsa hela böcker.

Så säger en av de intervjuade studenterna. Om inte studenter som får betalt för och vägledning i att läsa och granska litteratur klarar av att läsa och förstå texter, hur ser då situationen ut för vanliga medborgare med sämre utgångsläge för att öva sitt kritiska läsande?

Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi, och Sebastian Jävervall, doktorand i nationalekonomi, har författat en grundlig rapport om kunskapsläget i svensk skola. Där kan man bland annat utläsa hur kraftigt svenska ungdomars läsförståelseförmåga försämrats.

I samma rapport kan man tydligt se hur olika matematiska förmågor också klart försämrats bland svenska elever. Framför allt står problemlösningsförmågan ut. Svenskar blir alltså sämre på att se mönster och generella former, och på att sedan applicera sina insikter på problem.

Kombinationen dåliga matematiska förmågor och dålig läsförståelse ger en medborgare som inte kan utföra sitt uppdrag. Den medborgare som inte kan se mönster i flera olika källor som den inte kan läsa, den kan inte heller kritiskt granska information på ett sätt som behövs för en fungerande demokrati.

Men det handlar inte bara om att kunna, utan också om att vilja. Publikationen NewRepublic hävdar att den förhöjda konsumtionen av fejk-nyheter under den amerikanska valsäsongen inte berodde på dålig källkritik, utan på en vilja att bekräfta sina förbestämda åsikter. Ett sökande efter bekräftelse som alltmer kännetecknar vår nätvaro på platser som Facebook.

It was this partisan appetite for validating narratives that caused the spike in popularity for fake news.

I tidigare nämnda Expressen-artikel så utvecklar ett par intervjuade studenter ett resonemang om varför de tror att läskunnigheten försämrats så kraftigt i deras generation:

– Man borde traggla mer med läsningen, men det orkar man inte riktigt, säger Josefin Wahlund.

[…]

– Vi har hela tiden distraktioner, mobiltelefonen, datorn… det är så lätt att få snabb information. Då känns det tungt att sitta och ta sig igenom 1 000 sidor, att försöka ta ut vad som är viktigt, förstå och analysera, säger Mikaela Annerstedt Hamberg.

– Vi har inte lärt oss att skumma igenom text och ta ut det relevanta. På gymnasiet fick man inte det verktyget överhuvudtaget, säger Maria Åberg.

– Jag tog två sabbatsår, läste två böcker på de åren och hade inte läsvanan inne. Det blev en chock för mig att börja på universitetet, säger Josefin Wahlund.

Maria Åberg tror att de tillhör en rastlös generation, som har många krav på sig samtidigt.

– Jag måste hela tiden se nyttan med allt jag gör. Går jag en promenad, måste jag samtidigt lyssna på en podcast, jag kan knappt titta på en film utan att samtidigt göra något annat, säger hon.

– Man ska ju egentligen lägga 40 timmar i veckan på sina studier, men det finns outtalade krav av att man ska vara så mycket mer än bara en duktig student: driftig, social, träna, skaffa sig kontakter, driva företag vid sidan av, sticka ut – ha en wow-faktor, säger Mikaela Annerstedt Hamberg.

Det blir stressande, och det gör att det är svårt att fokusera på inläsningen.

– Det känns lite som att alla i vår generation har koncentrationssvårigheter, säger Mikaela Annerstedt Hamberg.

De känner ingen som hoppat av utbildningen än, men flera gör omtentor.

– Många har bara fokus på det sociala. Själv får jag ofta påminna mig om att utbildningen faktiskt kostar mig pengar, säger Josefin Wahlund.

Tiden räcker inte till, även om det känns trist att studierna blivit “inmatning och utspottning”, som i skolan.

Den upplevelse de karakteriserar finns väl beskriven i den magnifike filosofen Han Byung-Chuls bok Trötthetssamhället. Han kallar det en återgång till det Vita Activa som präglar livet för det djur som behöver kämpa för sin överlevnad. Den multitasking som omhuldas så idag, och som omnämns som ett krav av Maria Åberg, är i grunden samma levnadslogik som präglar det jagade djurets liv. Det villebråd som inte har uppmärksamheten splittrad åt tillräckligt många håll överlever inte. Han anropar det medeltida klosterväsendet som ett paradexempel på en livslogik vi behöver idag – Vita Contemplativa. Ett liv som präglas av djupläsning, långvarig koncentration och självdisciplin. Det är svårt att inte hålla med honom.

Vad jag emellertid vill tala om är den omvända tendensen: en benägenhet att i rättrådighetens namn härleda ett är ur ett bör. Emellanåt tycker jag mig kunna skönja en tendens hos allt för många att inte bara försöka skapa en brygga mellan deskriptiv och normativ vetenskap, utan att överhuvudtaget förkasta all hänsyn för att de två metoderna existerar avskilt från varandra. Istället för att konstatera vad som är, och ur det härleda vad som bör vara, så väljer man att i första ledet fastställa vad som bör vara, och blir så hänförd av sin egen vision att man helt enkelt slår fast att så är det också.

Exempel är på sin plats, antar jag. Ett av de mer talande torde väl vara synen på människan som en Homo economicus, den varelse vars existens kablades ut av ekonomer som med hjälp av eleganta modeller kunde visa att en individ som söker att maximera sin tillvaro fattar därför rationella beslut som inte påverkas av direkt irrelevanta yttre eller inre faktorer, såsom emotioner. Det är en djupt rationalistisk syn på människan, som inte lämnar utrymme för saker vi tar för givna som en del av den mänskliga upplevelsen: samarbete, altruism, beslut fattade i affekt o.s.v. Detta var en normativ föreskrift: människor bör agera på detta viset för att maximera sin tillfredsställelse. Sakta men säkert förvandlades detta från ett normativt påstående till ett deskriptivt faktum. Ekonomernas modeller utgick ifrån att individer agerade utifrån ett antal på förhand givna premisser, och när verkligheten bestred förutsägelserna var det folket det var fel på, inte modellerna. Ur sina resonemang om hur människor borde agera landade man helt plötsligt i ett entydigt konstaterande av hur människor är.

Det finns fler instanser av detta. Idén om kön som en alltigenom social konstruktion tycks grunda sig på följande antaganden:

(1) Vi bör uppnå ett samhälle med total jämlikhet mellan könen;
(2) Ifall kön som biologiskt koncept existerar kan det förklara och i viss mån motivera skillnader mellan könen

Alltså existerar inte kön som biologiskt koncept.

Här har vi ytterligare ett paradexempel på hur vi går från ett moraliskt “bör” till ett faktamässigt “är”. Följden blir en oinformerad diskussion, och en politik som vilar på en grundval vars absurditet framgår med all önskvärd tydlighet när den dras till sin spets. Ironiskt nog är det som möjliggör detta just vår oförmåga till åtskillnad mellan “är” och “bör” – vi faller i fällan att anta att naturalistiska skillnader mellan könen skulle motivera ojämlikhet!

Det är här vikten av Humes distinktion blir så viktig: ifall vi inte håller isär dessa två öppnar vi inte bara upp för förvirring och naturalistiska felslut, utan även för revisionism och verklighetsfiltrering. Vi ger oss ut på moraliska korståg för att få världen att anpassa sig efter våra ideal, som vi tycker är själva förkroppsligandet av rättvisa och godhet, utan att kännas vid det faktum att världen existerar som en entitet oberoende av oss (något Hume säkerligen inte hållit med mig om). Världen-i-sig tar inte nödvändigtvis hänsyn till världen-i-mig, för att våga mig på en parafrasering av Kant.

Vi bör vara på vår vakt för de som vill patentera verkligheten som enbart en produkt av betraktarens öga. En sann bild kan vi förmodligen aldrig uppnå, men att hermetiskt sluta oss och inte försöka nå en bredare förståelse av dess komplexitet stakar inte ut en väg mot upplysning och ett mer förstående samhälle. Utmed den avsmalnande vägen grasserar trångsyntheten. Följden blir att våra tankar inhägnas och endast tillåts färdas i vissa banor, instängda i ett mentalt safe space som i det långa loppet gör att vi försöker avskaffa verkligheten som den är, till förmån för livet som vi drömskt tycker att det bör vara.