Month: March 2017

Klass, kön och ras

Det intressantaste i veckans texter var passagerna om hur underklass konstrueras i reality-TV som Paradise Hotel eller Big Brother. Genom att abjektifiera deltagarna skapar man den sociala överklassen som de flesta av tittarna gissningsvis identifierar sig med. Tydligast blev detta i samband med seminariediskussionen om Paow, en person som deltagit i Paradise Hotel i Sverige. Hon har (tydligen) blivit abjektifierad i mediebevakningen på grund av förmodat rasistiska/sexistiska uttalanden; uttalanden som med stor sannolikhet provocerats fram av produktionsteamet bakom programmet. Dessa har planerat abjektifieringen som en bekräftande aktivitet hos tittande människor.

För mig är det tydligt att vi ofta idag abjektifierar människor på grundval av just sådana identitetsmarkörer som feminism/antirasism/hbtq-skap/etc. De som röstat på SD har frekvent i medier abjektifierats, något som stärkt partiets rebelliska underdog-profil, som kvarstår trots att partiet i dag är Sveriges tredje största parti (och med viss sannolikhet till och med än större än så). Varför har SD abjektifierats så? Till viss del kan det handla om projicering – vi som bor i Sverige är ju trots allt en del av en global överklass och knappast särskilt solidariska med den globala underklassen. För att hantera den kognitiva dissonans som uppstår när man är medveten om detta men samtidigt lever med en solidarisk identitetsprofil så skapar man ett abjekt.

Det är samma dissonans som jag tror ligger bakom det skifte som skett i svensk kulturdiskurs – från materialism till idealism. Den strikta materialismen hade inte låtit stora delar av svensk vänster att definiera sig som solidarisk, så därmed släpps idealismen in; en rik svensk kvinna kan vara solidarisk i kvinnokampen eftersom hon är kvinna, en kategori som får en immanent betydelse genom snarast metafysiska ställningstaganden kring kvinnokampen.

Denna idealism hänger samman med den hegemoniska ställning fascismen har haft i Europa efter andra världskriget, en tes som drivits av t.ex. John Ralston Saul

“And basically the argument in that is that Mussolini won the second World War. And what does that mean? […] [H]is movement of Fascism was based on arguments made by a large percentage of Italian philosophers, who rejected democracy based on individualism. […] [T]hey rejected the concept of the individual citizen in favor of the corporatist view, […] that people primarily belong to groups, and groups are interest groups. And they may be unions, they may be companies, they may be football teams. But that our principle loyalty is to the group; we are judged through the group; we act through the group; and it’s the interest-based negotiations between the groups that decides the direction in which society will go. And of course when you look at the power of lobbying and the power of interest groups today in Western democracies, you realize the extent to which Mussolini’s fascism won, and the concept of the responsible individual lost.”

Abjektifiering måste förstås i ljuset av fascismens grupptänkande; det är omöjligt att kasta ut en person från societeten och låta den gå förnedringens gatlopp som annorlunda om det inte finns en normalitet att kontrastera mot. Den normaliteten måste tillhöra en grupp. Marxismens klasser kan inte förstås som fascistiska grupper, eftersom de inte har sin bas i subjektets intressen, identitet, självförståelse eller livsval. Marx’ klasser är ekonomiska realiteter och handlar om relationer till produktionsmedel. De sociala klasser vi analyserade på seminariet är däremot fascistiska klasser – de har inte sin bas i produktivkrafternas relation till människan som individ. Könsliga/sexuella identiteter har genom avbiologiseringens genombrott blivit fascistiska klasser istället för biologiska.

Vad som saknades i de lästa texterna och i seminariediskussionen var någon form av diskussion av marxismens klasser.

Konsumtion

Under seminariet om konsumtion och medier fick jag inspiration till två stycken större tankar som jag tänkte utveckla här:

1. Varukonsumtion och memer 

   Vi diskuterade på seminariet hur rökning av tobak har fortgått under decennierna, trots radikalt förändrade omvärldsvillkor. Jag tänkte anlägga ett evolutionärt perspektiv på hur detta kunnat ske. Själva varans konsumtion väljer jag att se som en kulturell mem i sig, som för att överleva parasiterar på starkare, mer anpassningsbara memer.(Värt att poängtera är att även om memer kan te sig som helt abstrakta ting på vilka evolutionära krafter inte borde handla, så är de faktiskt fysiska ting. Varje mem är en sträng information, som kodas in i det komplexa system av neuroner som utgör vår hjärna. Därmed är de definitivt utsatta för evolutionära krafter även direkt.)Ta konsumtionen av tobak. Hur infekterar den memen människor, så att dess överlevnad tryggas? Den utnyttjar andra, mer lättspridda memer. Detta sker i ett komplext system av samband. Den kapitalistiska memen som driver människor till att föröka sitt kapital skapar incitament att sprida tobakskonsumtionsmemen. Dessa människor gör detta genom marknadsföring – spridandet av memer. Tobakskonsumtionen blir därmed parasitär på andra memer som sprids av kapitalmemstyrda människor. Det är kopplingen till kapitalmemen som gör tobakskonsumtionsmemen så överlevnadskraftig, eftersom den genom denna koppling sprider sig till värdar som är väldigt infektiva.

   Om vi tittar på tobakskonsumtionens historia blir detta tydligt. Som Zieger beskriver så spreds konsumtionen av tobak genom spridandet av Sherlock Holmes, en karaktär som rökte medans han tänkte. Detta gjorde att tobakskonsumtionen som mem följde med memen om tänkande. Den människa som infekterades av tänkande-memen fick tobakskonsumtionen “på köpet”.

   När sedan omvärlden skiftade och tobakskonsumtionsmemen inte kunde infektera andra med hjälp av tänkande-memen anpassade den sig och började infektera med manlighetsmemen.

   På senare tid har tobakskonsumtionen hängt med andra memer, till exempel rebellmemen och livsnjutarmemen. Detta är anledningen till att det är så svårt för människor som lider fysiska och samhällelig skada av tobakskonsumtionen att sluta. Tobakskonsumtionen agerar i sanning som en parasitär mem i flera led.

2. Jämförelse mellan telegrafen och internet
   
   Det är slående hur lika de problem Sussman beskriver med telegrafens historiska utveckling är vissa av de utmaningar vi upplever med internet idag. Det handlar om kampen om den mediala infrastrukturen – ska den vara ett verktyg för symbiosen stat och kapital att tjäna pengar på (och kontrollera individen med) eller ett verktyg för att stärka den offentliga sfären, som är grundvalen för en “polity” – ett tillgängligt, fritt samhälle som karakteriseras av demokratiskt deltagande.Också problem som är förknippade med utbyggnaden av internet känns igen i Sussmans text. Hon pekar ut hur telegraflinjer byggdes mellan de olika företagscenter som var viktiga för kapitalet – New York och Boston, till exempel; medans mindre viktiga orter i USA förblev utan telegrafering länge. Detta problem var större i USA än i Europa, där stater integrerade telegrafin med posten och byggde ut ett större, billigare nät än på andra sidan Atlanten. Idag ser vi samma sak: bredbandsnätet är betydligt bredare utbyggt, snabbare och billigare för konsumenten i Europa än i USA, där några få monopolföretag inte ser några vinster i att bygga ut nätet.

Mediehändelser

Ett sätt att förstå konceptet mediehändelser, hur de uppstår och varför de är så starka att de kan, i någon mening, konkurrera ut hållna idéer (tänk på hur alla republikaner plötsligt blir smårojalister när kungligheter ska gifta sig), är genom att tillgripa ett antal olika begrepp: Hararis mytbegrepp, Careys begrepp om ritualistisk kommunikation och Thompsons hermeneutiska tolkningsprocess.

Hararis mytbegrepp bör förstås som en variant på det postmodernistiska begreppet om en social konstruktion. Harari använder det om allt det som bara finns i våra gemensamma abstraktionsvärldar – kungadömen, pengar, godhet, äktenskap, berättelser; han använder det om allting som inte längre är synligt vid en biologisk, fysisk eller kemisk analys. Harari hävdar också att det är myterna som gjort att vi människor kan samarbeta i så enorma grupper – en modern varukedja består av hundratals eller tusentals arbetare runtom jorden som arbetar i mer eller mindre perfekt synkronisering för att skapa och frakta en produkt som ingen av dem tänker konsumera. Detta är kraften i våra myter.

Ritualistisk kommunikation är enligt Carey det som möjliggör delandet av representationer av trosföreställningar – helt enkelt det materiella upprätthållandet av de samhälleliga myterna Harari identifierar. Ett prima exempel är vigselringar, materialiseringen av äktenskapets abstraktum. Vi medierar myten genom ritualistisk kommunikation, som vi sedan remedierar våra liv genom.

Den hermeneutiska tolkningsprocessen är slutligen den process varigenom mening återges till materiella ting. Det är mottagandet av det som medieras.

Vad har då dessa begrepp med mediehändelser att göra?

Jo, om vi tar exemplet med kungabröllop så är bröllopet en materialisering av myten om en svensk gemenskap. Genom våra hermeneutiska tolkningar av den rituella kommunikationen kring bröllopet så bygger vi tillsammans in myten om en svensk gemenskap i oss själva och samhället. Bröllopet är alltså det materiella mediet som förbinder oss med myten.