Month: April 2017

I piratrörelsen har många pratat sig varma för den personliga “integriteten”, ofta med en mer eller mindre direkt koppling till konceptet om ett “privatliv”. Att ha en skyddad eller bevarad integritet förstås som att ha en privatsfär vilken man kontrollerar; man har möjlighet att bestämma vad som flödar från ens privatliv till ens offentliga liv. Sålunda vilar tanken om integritet på uppdelningen av livet i privat och offentligt.

Denna uppdelning är problematisk av många anledningar. Rasmus Fleischer har många gånger t.ex. kritiserat fetischiserandet av denna offentlighet. Han har också lyft fram hur dikotomin kollapsar i det postmoderna samhället.

Offentligheten föreställdes idealiskt som en upplyst plats, frikopplad från ekonomiska intressen och religiösa dogmer, där deltagarnas sociala status sattes inom parentes. Privatsfären koncipierades på grundval av det borgerliga familjehemmet. Idag existerar inte längre detta borgerliga samhälle. Fundamenten har vittrat sönder för åtskillnaden mellan privat och offentligt, vilken sedan länge befinner sig i kris, en kris som har fördjupats avsevärt av internet.

Historiskt betraktat så är idén om privatlivets helgd nära besläktad med idén om upphovsrätt. Båda hamras på plats i 1800-talets borgerliga samhälle. Båda bygger på en absolut tudelning av livet i sfärerna privat och offentligt. Sedan dess har bland annat de tekniska mediernas utveckling luckrat upp denna tudelning, men det förändrar inte det historiska arvet.

Vad för koncept kan då ersätta den roll som integritetskonceptet spelat för piraternas motstånd mot övervakning och vurm för individers möjlighet till privat kommunikation?

Jag vill utgå från konceptet suveränitet/autonomi/självbestämmande (i texten kommer jag nu använda ordet autonomi, men jag är verkligen inte fäst vid just den termen). Autonomi handlar om fri- och möjlighet att kontrollera sitt liv, sin kropp och sitt tänkande, uppfattar jag det som. Jag tror att det är tanken om att värda människors autonomi som förenar två av de falanger inom Piratpartiet som ofta råkar i luven på varandra över språkbruk, nämligen den kommunistiska och den libertarianska.

Vad betyder digital autonomi?

Det betyder att personer måste ha möjlighet att kontrollera sina dataflöden (både ut och in), samt friheten att skapa något av dem. Konsekvensen blir att all övervakning som inte godtas av individen som ett medel för att skapa något med sin data är ett hot mot autonomin. Som exempel på godtagen övervakning skulle kunna vara människor som delar med sig av sina bilars position till ett system som förutsäger trafikstockningar och varnar de som är uppkopplade till systemet. Vilken data som lämnas ut, var den hamnar och hur den används är tydligt berättat för individen, som anser att utlämnandet stärker autonomin.

Att vara digitalt autonom innebär också att man har kontroll över de verktyg man använder. Klyschan “code is law” bör i sammanhanget förstås som att den kod man lever genom styr ens handlande, vilket innebär att handlandet inte kan vara autonomt om inte den handlande har kontroll över koden. Detta uppnås genom fri och öppen hård- och mjukvara.

Att tänka i termer av autonomi har säkert fler intressanta konsekvenser som jag inte tänkt på än.

Fördelarna av att tänka i termer av autonomi

Nicklas Lundblad skrev 2006 en text om livet efter privatsfärens kollaps i den liberala tidskriften Neo. Jag läser hans text som defaitistisk, på grund av att han fastnar i tänkande kring uppdelningen privat/offentligt som ledande i problematisering av övervakningskomplexet. Han hävdar, rätteligen, att det privata har blivit offentligt i det digitala samhället. Ur det drar han slutsatsen att vi borde bygga ett “brussamhälle” – vi ska alla generera så mycket ointressant data som möjligt. I själva verket är detta just vad tanken med Benthams Panopticon är – vetskapen om att jag just nu kan vara övervakad gör att jag beter mig enligt maktens normer (dvs ointressant). Bara den som lever i maktens normativa rum kan säga att den “inte har något att dölja”.

“I brussamhället är vi inte säkra. Vi kan fortfarande kartläggas i detalj, men endast om någon faktiskt uppmärksammar oss. Om vi försvinner i bruset, i de många meningslösa detaljerna om oss, kommer vi att ha ett privatliv som är lika rikt och kvalitativt som någonsin det vi hade före informationssamhällets utveckling.”

Vad Lundblad vill är att vi alla ska ge upp vår autonomi till förmån för ett samhälle där vi alla utövar makt mot oss själva och vår omgivning genom att konstant övervaka oss själva och andra. Han förstår dock inte detta, eftersom han är fast i att tänka på privatlivet som inte ska kränkas genom att göras offentligt. Han vill kämpa för privatlivet genom byggandet av Panopticon.

“Ett av de enklaste är att den personliga integriteten faktiskt fortfarande spelar roll för människors upplevelse av livskvalitet. Vi vill inte vara övervakade – vare sig av företag eller stat. Vi vill ha en egen privat sfär. Så länge det är sant bör vi kämpa för den personliga integriteten – och inte ge upp. Kanske kan vi återvinna privatlivet.”

Tänker vi istället i termer av autonomi så inser vi att Lundblads förslag är ett förvärrande av nuvarande problem, eftersom varje övervakning inskränker individens autonomi. Den som vet att den är övervakad utövar självcensur på flera nivåer; man undviker tankebrott, man yttrar inte idéer som befinner sig i juridiska eller maktmoraliska gråzoner, man handlar inte fritt.

Istället bör man vända sig till det som Christoffer Kullenberg kallar “nätbefrielse”. Det är vad man gör i de zoner där maktutövandet fråntar individen sin autonomi – man försöker bygga zoner där individer kan utöva självbestämmande.

“Kanske borde vi fundera på att tänka “nätbefrielse” istället för “nätfrihet”. Befrielse är en process som äger rum i ett redan ockuperat och bedrövligt helvete, ungefär så som internet ser ut idag. Nätbefrielsetaktiken går ut på att befria zoner, tränga undan giganterna, stegvisa manövrar för att kringgå, även om bara för en kort stund. Skapandet av geysrar i en förstelnad nätvärld. Nätkarate om natten.”

 

Idag när jag förde krig mot mina 300+ flikar så fastnade flertalet sidor som avhandlade Facebook i min läsning. Därav följande utläggning med lite spartanska tankar kring Facebooks utveckling. Varnar för att dessa tankar är ännu mer ogenomtänkta än de som brukar publiceras här på Tanketourettes.

TechChrunch skriver om hur Facebook fått licens att verka som betalningsintermediär i Europa. Vad betyder denna utveckling?

Såhär sammanfattar Rasmus Fleischer vad han tror är skeendet bakom Facebooks framtida pengahanterande :

“Facebook vill “spotifiera” Bitcoin. De vill alltså göra samma sak som Spotify gjorde med The Pirate Bay. Att bygga ett alternativ för den breda massan. Ett busenkelt sätt att överföra pengar över nätet som bygger på befintliga nätverk av kontakter och som framför allt är. På ytan ser det ut som att en idé förfinas – under ytan sker däremot en helomvändning från ett decentraliserat protokoll till ett centraliserat monopol.”

Facebook vill bli din gateway till webben, som tidigare konstaterats många gånger; men detta rymmer något mer under ytan. Istället för decentraliserade alternativ för pengahantering som BitCoin, vilka länder sig till ett P2P-samhälle, vill Facebook ta central kontroll över alla pengaflöden för att kunna ytterligare bygga ut det som är centralt för deras verksamhet: identitetshantering. Facebook vill äga din identitet. Detta bör kontrasteras mot subversiva alternativ som medför individens kontroll över sin identitet, som t.ex. BlockStack, vilket implementeras i bland annat Democracy.Earths system Sovereign och i ZeroNet (om jag inte missminner mig). Vid användning av verktyget BlockStack så har användaren kontroll över vilken del av dens personliga information som delges vem, när och hur länge. Här blottläggs den stora nätpolitiska konfliktlinjen, den som går mellan inhägnande-centralisering-monopolisering-övervakning-kontroll och allmänningar-decentralisering-pluralism-frihet-öppenhet. Jag läste nyligen i ett kommentarsfält på Copyriot att Christopher Kullenberg skrivit något i stil med att vi nu inte kan tala om att “skydda” internets frihet eller öppenhet mot angrepp, utan att vi måste “befria” det genom vår nätvaro. Ett sätt att göra det är att återta kontroll över våra identiter genom initiativ som BlockStack eller genom att ta kontroll över vår lagrade data genom att byta ut Google Drive eller DropBox mot Storj.

“What makes Facebook one of the most potent digital ecosystems is that it is based on managing the digital identity of every user in its user base, and, if done right, Facebook has the potential to render phone numbers, email addresses and bank account numbers obsolete.”

Facebook vill göra det som staten gör i den köttsliga världen – vara din identitära portal till allt. Det pratas ibland om att Mark Zuckerberg lär kampanja för att bli president 2020 – det kommer han inte behöva, istället bygger han den entitet som långsamt ersätter nationalstaten och dess presidenter. Zuckerberg tänker istället vara BDFL – Benevolent Dictator For Life.

“Leaving aside the serious issue of Facebook extending its online monopoly to become the Internet’s de facto authentication system, there’s another concern. As more and more services build on top of Facebook, Facebook’s terms and conditions may require access to some or even all of the extra information they can provide about their users’ activities and interests.“

Så byggs en ny politisk entitet för den digitaliserade världen, där reklamindustrin genom Facebooks verksamhet styr incitamenten för handlande. Facebook handlar dock inte i isolering, man är även en del av det övervakningskomplex som innefattar kommersiella övervakningsföretag riktade mot vanliga nätanvändare (Facebook, Google, Spotify) eller mot andra stater/företag (Hacking Team, Axis) och de myndigheter som arbetar med att massövervaka folket (NSA i USA, t.ex.).

“The more Facebook becomes the point of control for using the Internet, the more governments will be inclined to require its “cooperation,” in the form of providing access to its data, as a condition of allowing it to become the Internet’s authentication service in their territory.”

Sålunda nyttjas Facebooks inhägnande av webben i övervakande syfte för att kunna kontrollera befolkningen i en biopolitisk maktutövning, vars förtecken t.ex. kan skönjas i Kinas “Citizen Score”. Där kvantifieras varje medborgares värde genom en samvägning av algoritmiskt värderande av nätvaron. Vad köper personen på Alibaba? Vad skriver den på WeChat? Vad söker den efter på Baidu? Vad bloggar den om på Weibo? Till denna information läggs sådan som samlas in på mer traditionell väg – kreditvärderingar, polisregister med mera.

Jag skrev att Facebook inhägnar webben. Låt mig utveckla. Någon gång under sent 1700-tal/tidigt 1800-tal så inhägnades stora delar av marken i England (en process som senare kom även till Sverige, så klart). Detta innebar att staten använde sitt våldsmonopol för att sätta ned stängsel på den tidigare allmänt brukade marken och hävda att en viss person var ägare till marken nu. Sålunda skapade man ett proletariat, men man tvingade också in marken och därmed jordbruket i ägandets logik, med allt vad det innebar.

På samma sätt så inhägnar Facebook stora delar av webben. Man tvingar in olika nyhetspublikationer i sitt gränsnitt genom kampanjen Instant Articles. Genom att implementera live-sändningsmöjlighet försöker man konkurrera ut YouTube och Twitch. Genom Notes (eller vad det nu hette) försökte man inhägna bloggosfären. Genom Town Hall försöker man inhägna kontakten mellan väljare och politiker. Och så vidare. I slutändan handlar det om att man inhägnar själva nätvaron hos oss alla. Att nätvara blir något som sker genom Facebook, eller åtminstone i deras regi.

“In times like these, the most important thing we at Facebook can do is develop the social infrastructure to give people the power to build a global community that works for all of us.”

Genom inhägnandet så underkastas webbens andra multituder av logiker Facebooks egen logik, primärt byggd genom reklamens incitamentsstrukturer och gränssnittet, som främst karakteriseras av flödet. Flödet homogeniserar allting – det måste gå att förpackas till ungefär lika stora, lika omfattande bitar som kan synkroniseras av Facebooks algoritmer till ett konstruerat temporalt presens. Detta orsakar viss friktion, vilket till exempel kan märkas i den diskussion som förts kring Facebooks ansvar för så kallade “Fake News”. Vad Facebook först försökte inhägna var den rent sociala interaktionen, med vilket jag menar det vänskapliga delandet av vardagshändelser och -tankar, delandet av de senaste bilderna från privatlivet och samordnandet i grupper. Detta krockar nu med inhägnandet av nyhetsförmedlingen, eftersom den i vårat tänkande existerar i modernitetens offentlighet, till skillnad från det sociala, som existerar i modernitetens privatliv. Nyhetsförmedling lyder under andra lagar än vanlig social ryktesspridning, men på Facebook är de lika. När Facebook ska likställa det som inte kan likställas utan brytande av fetischer, då uppstår en kris. Detta är väl värt att jämföra med den kris som uppstår då penningens allmänna ekvivalens utsträcks till ännu ett område, som tidigare uppfattats som sakralt – till exempel när sexualitet görs till en vara.

Vad är Donald Trump?

Om man har svårt att förstå sig på någon faller man oftast tillbaka på frågan “vem är [X] egentligen?”. Vissa människor är notoriskt svåra att få grepp om, vare sig det handlar om bekanta eller offentliga personer. De passar inte in i de ramar vi har satt upp för att hantera en kaotisk verklighet, avviker från de mallar och trotsar de stereotyper som vi oftast (med stor framgång) använder oss av.

När det gäller Donald Trump är frågan emellertid aningen annorlunda. Trump är mer än en person i konventionell bemärkelse: han är ett fenomen, “The Donald”. Vill man försöka karakterisera honom finns det otaliga narrativ att ta del av:  han är en skicklig förhandlare; en sanningssägare bland lögnare; en rovgirig kapitalist; en megalomanisk protektionist; en vettvillig rasist; en urskillningslös kvinnohatare; en politisk taktiker; en politisk opportunist; eller helt enkelt en man så uppfylld av sin egen grandiosa självbild att det inte ryms något annat i synfältet. Den inneboende komplexiteten i att förstå Trump gör att vi tvingas till alltmer basala frågeställningar för att kunna få någon typ av grepp om honom. Därför tvingas vi använda oss av “vad” som interrogativt pronomen snarare än “vem” när vi frågar oss “vad är Donald Trump?”.

När jag ställer mig den frågan är det Trump som politiker och politiskt fenomen som jag är ute efter. Då handlar det inte enbart om vilka åtgärder han vill införa, hans syn på den nationella skattesatsen, hans kvinnosyn eller hans självbild betraktad genom hans händer. Jag är mer intresserad av hur hans agerande kan förstås i relation till hans ideologiska drivmotor, i den mån en sådan kan urskönjas. Här förutsätter jag alltså att den typen av linjer kan identifieras, och att allt Trump gör inte är en slumpmässig kaskad av infall (vilket man säkerligen skulle kunna argumentera för).

En som gör en mycket intressant tolkning av fenomenet Trump i detta avseende är Kinakännaren (och kulturhjälten:) Ola Wong. Han noterar (tillsammans med ett antal forskare och Kinakännare) att det finns en del slående likheter mellan Trump och Mao Zedong.

Mao Zedong drev en politik som syftade till att höja Kina till aldrig tidigare skådade nivåer. Det stora språnget initierades som ett sätt att få en välfärd i paritet med väst, om än inte på samma villkor. Att nå storhet var ett nollsummespel, något som omedelbart diskvalificerade den typ av frihandelsorienterade omvändelse som USA genomgått framför allt efter andra världskriget. Mao tycks ha lystrat till Carl Schmitts definition av det politiska som en gränsdragning mellan vän och fiende, där alla som inte inordnar sig i ledet får representera det främmande. Alla emotsägare har per automatik frånsagt sig rätten att vara en del av det storslagna politiska projekt som Mao skulle bygga. Det var den stora slutenhetens politik, där inre styrka uppstod som ett resultat av en kamp mot “fienden”. Och fanns det ingen fiende tillräckligt nära till hands fick man skapa en, med alla till buds stående konspiratoriska medel. Det kunde vara de egna partimedlemmarna, kapitalisterna oh imperialisterna eller dessa  rörelsers överlöpare inne i det egna landet. Konspirationerna och det ständiga fördömandet av avvikare som förrädare var legio hos Mao, och samma strategi tycks omhuldad av den koleriskt tweetande Donald Trump.

Trumps löfte att göra Amerika storslaget igen bygger också på att “storslagenhet” är ett ömsesidigt uteslutande begrepp – det är på bekostnad av Amerika som andra länder har börjat avancera, vilket hotar den amerikanska världshegemonin. Tidigare har denna typ av hot kunnat avvärjas på den internationella politikens arena genom att spänna såväl de militära som ekonomiska musklerna samt genom ett ständigt nätverksbyggande som syftar till att isolera eventuella motståndare. Men med Trump ser vi en ny dagordning ta form, där det magnifika USA ska återupprättas genom att man helt enkelt resignerar från sin ledarroll, som man tycker exploateras av otacksamma fripassagerare. Förarsätet handlar inte längre om att ligga i framkant för utvecklingen, utan om något mer grundläggande: att återförankra en grandios självbild i verkligheten. USA går först, lyder nollsummeparollen som vägleder det dagliga arbetet i Vita Huset.

Som Wong påtalar använder sig Trump, precis som Mao, av bombastiska uttalanden och tydliga gränsdragningar mellan oss och dem, de som är för och emot, gott och ont. Ingenting är heligt och ingen är fredad: Mao valde att rensa ut i de egna leden och förkastade sina tidigare förtrogna . Trumps kampanj skakade om det egna partiet just för att han så resolut gav blanka fan i vad partiet tyckte – profanerandet av allt heligt var en central del av hans sätt att etablera en ny ordning mellan etablissemanget och folket, något som tog sitt tydligaste uttryck i Trumps ifrågasättande av John McCains status som krigshjälte. Kommunisten Mao gav klartecken till att bomba det kommunistiska högkvarteret, och republikanen Trump alienerar den klassiska väljarbasen men attraherar samtidigt helt nya segment i sin enmanskamp mot landets politiska institutioner.

Mao omgav sig med rådgivare som, av ren självbevarelsedrift, såg det som klokast att lydigt nicka bifall  till allt vad den store ledaren sa. Trump i sin tur har en stab som (av allt att döma) förstår att blåsa upp hans själv- och världsbild för att på sikt undergräva tilltron för alla statliga institutioner, vare sig de representerar “Big Government” eller konstitutionens banérförare. Trumps ivrigaste påhejare är människor som vill omintetgöra staten (Steve Bannon kallar sig i taktisk bemärkelse för leninist). Redan 1944 belyste Karl Popper i “The open society and it’s enemies” att det är de demokratiska institutionerna som är den yttersta garantin mot totalitarismens intåg. Lyckas man undergräva förtroendet för institutionerna är det fritt fram för demagoger som målar upp den mest lysande av alla framtider, under förutsättning att man urskillningslöst litar på det de säger och överlämnar makten utan förbehåll. Detta förstod Mao, som distanserade sig från övriga i partikadern, och detta förstår även Donald Trump.

Verkligheten sett genom dessa två mäns ögon blir objektiv genom det subjektiva: det jag håller för sant och rätt är sant och rätt. På så vis blir sanningen påpassligt nog relativ och absolut på en och samma gång, och dess rörlighet bestäms enväldigt av en själv. Därav föraktet för intellektuella, oviljan att lyssna på invändningar (framför allt om de kommer inifrån, ett svek utan dess like) och de ständiga tvära omkastningarna. Som Wong skriver:

“Mao, liksom Trump, ansåg sig vara väldigt smart – en övermänniska som inte behövde följa de regler som gäller för vanliga människor. Mao trodde att viljan kunde övervinna allt, på samma sätt som han själv blivit Kinas härskare mot alla odds. Naturens begränsningar eller expertisens invändningar var borgerligt dravel. Han föraktade intellektuella.

Trump tror inte på vetenskaplig konsensus om växthuseffekten eller vaccinationsprogram.

1966 startade Mao kulturrevolutionen som ett sätt att krossa dem i partiet som påtalat misslyckandet med Stora språnget. Trump lovar att “dränera träsket” i Washington. “Bombardera högkvarteret” sa Mao och förklarade krig mot sin partikamrater i toppen.”

Både Mao och Trump hade som överordnat mål att återinrätta sitt respektive land på dess rättmätiga plats som världens främsta nation. Vägen dit är inte tydligt definierad, men alla som motsätter sig deras planerade åtgärder motsatte sig med ens deras vision, och kunde smidigt förses med etiketten “förrädare” eller “fiende till folket”.

Så långt om Trump och Mao. För att fortsätta på den inslagna vägen med otippade liknelser vill jag fästa uppmärksamheten på en annan person som fenomenet Trump har vissa tydliga beröringspunkter med: Ludwig Wittgenstein.¹

Jag är givetvis den förste att medge att det finns betydande skillnader mellan de två: inte minst det faktum att Wittgenstein, sin judiska börd och hyllade insats i första världskriget till trots, var en utstuderat apolitisk person. Det intressanta är emellertid likheterna mellan deras sätt att närma sig de frågor som skulle komma att definiera dem. För Wittgenstein handlar det om förhållandet till filosofin, för Trump om förhållandet till politiken.

Wittgenstein delas ofta upp i “den tidiga” och “den senare”. Som brukligt är präglas den tidiga Wittgenstein av ungdomligt övermod i översvallande mängder, främst exemplifierat i uttalanden som “Filosofin börjar med mig” och “Jag anser mig alltså i det väsentliga ha slutgiltigt löst problemen”. Hans “Tractatus” är resultatet av övertygelsen att han ensam slutligen kunde definiera gränserna för språket, vetenskapen och logiken – ja, i förlängningen hela existensen. Den senare Wittgenstein svängde betänkligt, och frånsvor sig mer eller mindre allt ansvar för det han tidigare påstått, men hans dogmatism bestod. Dock fick den en betydligt mer relativistisk slagsida mot slutet.

Det intressanta här är inte bara den ofantliga hybris som Wittgenstein tidigt gav uttryck för, utan också hans totala avfärdande av allt vad filosofisk och vetenskaplig praxis hette. Ända sedan Newtons uttalande om att hans insikter kom sig av att han “stod på jättars axlar” var synen på kunskapen som en kumulativ och ständigt pågående process mer eller mindre legio. Wittgenstein bröt tvärt med detta, och uttryckte ofta sitt förakt för filosofin och andra filosofers sätt att bedriva den. Den kumulativa synen ledde till inskränkning av tankeverksamheten och dränerade idéerna på allt som liknade originalitet eller ny kunskap:

“Hur litet filosofi jag än har läst så har jag absolut inte läst för litet, snarare för mycket. Jag upptäcker det varje gång jag läser en filosofisk bok: den förbättrar inte mina tankar det minsta – den gör dem sämre”

Han läste i stort sett inga för hans område relevanta böcker, eftersom det mest fördunklade hans sinne. Istället vände han sig till pulp fiction och billiga kioskdeckare. Ja, Wittgensteins själva anspråk på att vara den västerländska filosofins slutpunkt grundade sig i det faktum att han bröt tvärt med den tidigare ordningen. Hans inmarsch på filosofiscenen förebådade enligt honom själv en ny era.

USA:s nye president läser inte heller böcker. Hans kulturkonsumtion begränsar sig till ett beroende av ett fåtal TV-kanaler. Precis som Wittgenstein gjorde gällande att han kunde frälsa filosofin eftersom han inte var en del av den etablerade traditionen, har Donald Trump salufört sig som en politikens messianske outsider. För att motivera varför han skulle väljas framför andra valde han att distansera sig från övriga politiker och gång efter annan betona hur han kunde lösa de politiska problemen eftersom han inte var nedsvärtad av det politiska etablissemanget. Ut med det gamla och föråldrade; in med det nydanande, en person som kan rensa ut all onödig barlast och återupprätta nationen.

Både Trump och Wittgenstein gör/gjorde en poäng av sin hängivenhet till arbetet, samtidigt som de paradoxalt nog desavouerar sitt eget yrkesområde. Donald Trump fortsätter träget att banna politikerna som är “all talk, no action” (framför allt är det deras fel om han misslyckas), och Wittgenstein präntade in i sina elever att filosofi inte var en värdig yrkesbana. Istället insisterade Wittgenstein på att hans elever (och älskare) skulle skaffa sig “anständiga” (läs: enkla och praktiska) jobb, och inte fastna i de akademiska elfenbenstornen. Wittgenstein identifierade sig mer med de “vanliga arbetarna” än andra filosofer, vilka han endast fördrog om de höll med honom i alla frågor. Trump säger sig vara en folkets förkämpe, och vill ständigt sätta likhetstecken mellan honom själv och de utblottade arbetare som röstade på honom. Övriga politiker är en del av “träsket”, och håller de inte med honom beror det på att de är korrumperade av sitt yrke.

Men sanningen för båda två är att deras läror går rakt på tvärs med deras livsbanor: de hade enormt privilegierade uppväxter, präglad av deras fäders rikedom. När Wittgenstein försökte leva ett “anständigt liv” som folkskollärare slutade det i katastrof efter att han närapå slagit ihjäl en elev som han ansåg alldeles för trögfattad. Till den teoretiska filosofin var han emellertid alltid välkommen åter.  Trump, å sin sida, har hela sitt liv skott sig på det förvridna kapitalistiska system som försatt så många av hans väljare i en ohållbar position. Dessa kognitiva dissonanser till trots lyckades båda förvånansvärt väl med att etablera den önskade, snarare än den verkliga, bilden av sig själva.

Trump och Wittgenstein distanserade sig med en dåres envishet från sina egna fält, och sade sig i samma andetag vara den enda till buds stående räddningen. Detta messianska anspråk innebar vidare att deras ord var att uppfatta som lag, att deras sanning var den enda sanningen och att alla avvikande åsikter därmed blev lögner. De sade sig värna och representera ett folk som de hade föga gemensamt med.  Den ene hötte med eldgaffeln i ett flammande ursinne över att inte få medhåll av sin meningsmotståndare; den andre lovade att inte bara besegra sin motståndare, utan även spärra in henne. Wittgenstein var ökänd för att inte kunna diskutera filosofiska frågor såvida han inte tilläts orera utan avbrott eller mothugg, och det var sällan som hans föreläsningar eller monologer hängde samman för någon annan än han själv. Jämför detta med Trumps närmast dadaistiska talarstil som tycks bygga på att han flänger ur sig ord för att se hurdant folk reagerar, och fortsätter dröna på, med uttalanden som endast verkar tjäna till att överträffa varandra i medialt sensationsvärde.

Båda två raljerade mot en ordning – den ena filosofisk, den andra politisk – som rått i århundraden, och som var resultatet av ett utpräglat “klassiskt” västerländskt tankegods. I deras efterdyningar var splittringen inom respektive område total. Donald Trump förkroppsligar enligt många – däribland undertecknad –  det amerikanska imperiets fall, och den utdragna födseln av en ny världsordning. Inom filosofin talar man om ett “före” och “efter” Wittgenstein, och ingen som sysslar med de eviga frågorna rörande existens, kunskap eller språk har råd att förbise honom. Båda två är järtecken för ett paradigmskifte inom det område de så våldsamt fördömer.

Ola Wong avslutar sin jämförande studie av Mao och Trump med följande iakttagelse:

“En mer långsiktig skada kan däremot drabba synen på sanningen. I Kina har 70 år av alternativa fakta gjort att folk tror på propagandan.”

Den numera allestädes närvarande frågan om sanningens vara eller icke vara anser vissa vara postmodernismen och relativismens oundvikliga efterbörd. Ifall det är någon som anses ha sått fröet till postmodernismens avvisande av sanningen så är det den sene Wittgenstein. På så vis ser vi hur denna triad bakom sig lämnar en skadeskjuten verklighetsbild och ett rubbat sanningsbegrepp, där människorna alltjämt famlar efter svaren.

[1]: Det mesta jag här skriver om Wittgenstein baseras i sin tur på Sten Anderssons mycket läsvärda biografi “Filosofen som inte ville tala: ett personligt porträtt av Ludwig Wittgenstein”.