Traditionellt sett så är den borgerliga betraktelsen av individer i det moderna samhället att dessa är just individer, och som sådana drivna av sina inneboende övertygelser – sin ideologi – när det kommer till politiska frågor. Ur detta kommer tanken om den liberala demokratin; en möjlighet för allas idéer att mötas på en konkurrensutsatt marknad och sedan omsättas i praktiken av utvalda representanter. Kort sagt så är den borgerliga synen på liberal demokrati grundad i en idealistisk förståelse av människors politiska drivkrafter.
Om vi lämnar borgerligheten åt sidan ett tag och istället tar oss an den gruppering av omvärldsförståelse som kallas för marxismen, så upptäcker vi att man istället för en idealistisk förståelse av människor har en materialistisk. Människor för en sådan politik som gynnar dem materiellt, är budskapet. Ideologi är sekundärt.
Utifrån dessa två synvinklar blir förståelsen av representativ demokrati – alltså den liberala demokratins inkarnering – helt olika. I en borgerlig förståelse så kommer partigrupperingar bildas utifrån ideologiska positioner. Ett parti har en idé om positiva friheter, ett annat har en idé om negativa friheter, ett tredje är biokonservativa och så vidare. Då blir den representativa demokratin till en omsättning av de i samhället dominerande idéerna till praktisk handling. Ur den marxistiska förståelsen kommer däremot representativ demokrati alltid att bli till fascism.
Vad är fascism? Åtminstone ett grunddrag i fascismen är visionen om en korporativ stat. Tanken är att varje intressegrupp ska företrädas av en organsiation som sedan förhandlar med andra representativa organisationer under statens översyn. Staten använder sedan sitt våldsmonopol för att se till att överenskommelse nås och upprätthålls.
Om alla partier blir till representanter för grupper i samhället med olika materiella intressen, så blir den representativa demokratin till en sådan korporativ stat i det avseendet att politiken handlar om att intressegruppers företrädare medlar om de materiella intressen som staten kan garantera.
Med en borgerlig förståelse av den representativa demokratin händer inte detta, eftersom inga materiella intressegrupper uppstår.