Form och innehåll
En text kan delas upp i dess form och dess innehåll. Det tidigare är allt det som ger historien form, men som i sig självt är betydelselöst. Det är radbytena, dialogernas ordning, textens riktning och så vidare. Innehåll är däremot allt det som skänker texten mening, men som behöver på något sätt fixeras av en form för att göras läsbart. Innehållet är alltså det som förmedlas av texten, och formen det sätt varigenom det förmedlas. Upphovsrätten skyddar det senare och inte det tidigare.
Matematik brukar vissa hävda är studiet av “rena former”, den mest abstrakta och generella vetenskapen. Om jag ska bevisa att alla rationella tal också är reella tal så undersöker jag inte några specifika tal, tittar inte på något innehåll, utan granskar den form som präglar rationella respektive reella tal.
Men den här uppdelningen är förrädiskt enkel. Även ett tings form kan vara en del av dess innehåll, och innehållet kan ge det sin form. i Gödel, Escher, Bach utforskar Douglas Hofstadter det här både teoretiskt och praktiskt. En stor del av boken utgörs av dialoger där form och innehåll interagerar på spännande vis. I en dialog reser karaktärerna mellan olika verklighetsnivåer, som form-mässigt representeras av indentering i texten och innehållsmässigt av att “meta-” läggs till namn på objekt i den nya nivån (t.ex. “meta-genie”), men där det intressanta är att innehållet och dess form tillsammans agerar pedagogiskt instrument för att förklara hur datorkod ofta har flera nivåer i sig.
Ett enkelt exempel är vid uträkning av 5 * (4-2), där man först räknar ut nivån (4-2) och sedan “hoppar ut” en nivå för att räkna ut 5 * 2.
I Hofstadters bok berättar han också om två prima exempel på direkt interaktion mellan ett tings form och dess innehåll med stora konsekvenser: Gödels ofullständighetsteorem och DNA.
Vi börjar med DNA. En DNA-molekyl har en form som består av ihop-parade syror enligt vissa mönster. Dessa syror kan läsas av för att få ett semantiskt innehåll ur molekylen i form av t.ex. ATCAGT (första bokstaven i namnet för varje syra). Innehållet i en DNA-molekyl utgör instruktioner för cellerna i kroppen, och kan bland annat säga åt cellen att ändra i DNA-molekylen. ATCAGT kanske innebär en instruktion om att ändra så att det istället står CACAGT. Innehållet i DNA-molekylen har då direkt påverkat dess form, genom uttolkning i sin omgivning.
Vi ska inte gå in i detalj på Gödels ofullständighetsteorem, men det som är själva nyckeln i det Gödel gör är att han lyckas säga saker om en matematisk sats genom dess form. Det involverar ett komplicerat samspel mellan satsers innehåll och form.
Digitalisering
Det finns ett specifikt område i livet där form och innehåll totalt smälter samman, och det är i digitaliserad kommunikation. När du skickar ett brev finns en tydlig separation – addressering sker enligt ett visst format på utsidan av kuvertet, och innehållet i brevet finns på insidan av kuvertet. När du däremot skickar e-post så är både själva “paketet” som bär ditt meddelande och själva meddelandet bara en lång rad av nollor och ettor. Även om det vid utläsning är första delen av paketet som berättar att det här är e-post och ska läsas av på ett visst sätt, så finns det inget som a priori skiljer formen från innehållet i din e-post.
Mediehistorikern Friedrich Kittler menade att hellenismens största bidrag till vår civilisation var alfabetet, vilket möjliggjorde materialisering av en stor rymd abstrakta koncept genom språk. Turingmaskinen är en liknande semantisk revolution, eftersom den möjliggör materialisering av all möjlig information som en serie av ettor och nollor, den möjliggör skapandet av agenter och objekt genom programkod. I ett helt vanligt datorprogram så skapas många specificerade och namngivna objekt med vissa egenskaper och aktionspotentialer.
Detta är möjligt just på grund av upplösningen av distinktionen mellan form och innehåll, så att man genom att manipulera innehållet (raden av ettor och nollor) kan skapa ny form (vilken fortfarande är behållen i samma rad av ettor och nollor).
Hyperrealiteten
I Simulacra and Simulation myntade den franske filosofen Jean Baudrillard konceptet “hyperrealitet” (bland många andra koncept i den boken!). Baudrillard definierade hyperrealiteten som “the generation by models of a real without origin or reality” – en representation eller ett tecken utan original eller referent. En hyperverklig person är någon som inte egentligen existerar, men som massor av symboler refererar till – som exempelvis Jultomten. Jultomten existerar uppenbarligen, men bara i hyperrealiteten.
Hyperrealiteten är en medieteoretisk utmaning mot doktrinen att mediet är budskapet “the medium is the message” från Marshall McLuhan – tesen att formen påverkar informationen som förmedlas; när en berättelse visas på TV blir den annorlunda från i en bok. Enligt Baudrillard imploderar inte bara buskapet i mediet, utan samtidigt så imploderar även mediet in i verkligheten så att mediets gränser upplöses.
Hyperrealiteten är alltså ett tillstånd där kommunicerad information påverkar den värld den handlar om. Ett annat av Baudrillards kända verk är The Gulf War Did Not Take Place där han argumenterar för att Gulfkriget, som det koncept om vilket vi talat i media i västvärlden, inte har någon korrespondens med det som skedde i Irak i verkligheten, vilket han benämner som en massaker. Men Gulfkriget har kausalt inverkat på hur människor agerar och förstår världen, och är i denna mening uppenbarligen verkligt.
Kod är lag – eller något mer?
Lawrence Lessig är känd för att ha sagt att “kod är lag”, med vilket han menade att internet är långt från oreglerat (vilket många påstod då i slutet av nittiotalet när han skrev ned sina tankar, och gör än idag) utan tvärtom regleras genom den kod som styr hur vi kan interagera med varandra över internet.
Vi har redan sett att digitalisering upplöser distinktionen mellan form och innehåll. Den är på samma gång både och. Detta innebär att kod är mer än lag, för lagen griper bara in i och formar sociala interaktioner utan att diktera vad de ska innehålla; kod är snarare arkitektur och inredning på samma gång, boktryckande och författande; att skriva kod är i slutändan att skapa på ett nästan Nietzscheanskt viljeyttrande sätt.
De teknologiska standarder och koder vi skapar i det digitala samhället är ontologiska diktat. Det är den moderna motsvarigheten till Guds kommenderande “Varde ljus”. Vi definierar något som ska finnas.