Några enskilda pirater, partistyrelsen och partiets valberedning vet redan om detta, men nu känner jag att det är dags att berätta det även för alla andra (pirater som intresserade icke-pirater): jag har bestämt mig för att avgå från posten som Piratpartiets partisekreterare. På årets vårmöte kommer partiet att välja en ny partisekreterare, och jag har fullt förtroende för att vårmötet kommer att välja en bra ersättare till mig.
Varför slutar jag som partisekreterare?
Den första och enklast sagda anledningen: det tar väldigt mycket tid att vara Piratpartiets partisekreterare. Såhär skrev Henrik Brändén, partisekreterare under perioden 2012 till 2014, i samband med att han avgick:
“Den första går att uttrycka kort: Jag har under de senaste åren lagt mer tid på partiarbetet än jag haft, och måste därför minska engagemanget. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att problemet inte i första hand är de rent konkreta arbetsuppgifter jag utfört, utan känslan av ansvar och att hela tiden behöva vara närvarande.”
Jag kan skriva under på varje ord. Detta har blivit värre i samband med att jag fått ett och sedan två nya jobb som faktiskt hjälper mig att sätta mat på bordet. Det gör att jag inte bara saknar timmar på dagen, utan också plats i min mentala sfär.
Min tid som partisekreterare
Om jag ska sammanfatta min tid som partisekreterare för Piratpartiet delar jag in den i två perioder: 2017-2019 och 2019-2022.
Innan partisekreterarskapet
Jag följde partiet på avstånd i många år, från räden mot The Pirate Bay 2006 till eftermälet till supervalåret 2014. Under 2015 kände jag att jag nog kunde bidra till partiet, och svarade på Johannes Westlunds upprop om fler bloggar.
Jag började med att kommentera Miljöpartiets kulturpolitiska program hösten 2015: https://tanketourettes.se/2015/10/mp-och-kulturpolitik/. Jag fortsatte att blogga under 2015 och 2016, ibland om piratpolitik som upphovsrätten (https://tanketourettes.se/2016/01/upphovsrattsindustrin-och-internets-kontrarevolution/), och ibland om bredare nätfenomen som internets förändrade hastighet (https://tanketourettes.se/2015/11/internet-och-hastighet/).
Hösten 2016 utsågs jag till partiets debattsamordnare och började bidra till partiets facebook-sida. Jag började skriva mycket debattartiklar, och både Mab och Magnus, vår dåvarande partiledare, visade mig direkt stort förtroende och lät mig skriva i deras namn. Sommaren 2017 tvingade Mab mig att åka till Almedalen, där jag bodde i Magnus husbil någon natt och pratade mycket med honom. Det var den kopplingen som gjorde att jag accepterade nomineringen till partisekreterare inför höstmötet 2017.
Jag valdes till partisekreterare på höstmötet i Uppsala 2017, vilket inleder min första period som partisekreterare.
Den första perioden
Den första perioden av mitt partisekreterarskap karakteriserades av att driva partiet igenom två valkampanjer utan någon som helst erfarenhet av att delta i val. Jag hade aldrig varit en del av någon form av valrörelse före 2018. Så för mig var det helt nytt att organisera aktivism, sätta ihop valmaterial, skriva valmanifest, beställa och organisera logistiken runt valsedlarna, med mera med mera. Jag och Magnus satt i AU-möten ett par timmar varje vecka och tog båda rejäla block av vår tid till att ägna åt partiet. Magnus tog tjänstledigt i flera månader. Jag avstod från att söka arbete eller fortsätta studera under våren 2018 för att ägna mig åt valförberedelser.
Utifrån våra förutsättningar är jag nöjd med vad partiet presterade 2018 och 2019. Särskilt nöjd är jag med att jag upplevde vår kampanj 2019 som betydligt bättre än den vi genomförde 2018. Partiet hade kunnat dö ut i samband med dessa val, det hade inte varit anmärkningsvärt alls med flera tunga valförluster i ryggen från 2010, 2014 och 2014. Nu började partiet istället om, och jag hoppas att 2018 kommer bli hågkommet som partiets nadir, punkten då det var som mörkast.
Jag är nöjd med mängden debattartiklar jag lyckades skriva under denna perioden, de finns indexerade här: https://mediawiki.piratpartiet.se/wiki/Debattartiklar_och_ins%C3%A4ndare.
Den andra parioden
Den andra perioden inleddes på styrelsemötet i Almedalen 2019, efter att partiet kunnat vila upp sig från vårens valkampanj. I samband med styrelsemötet satte jag fyra konkreta mål för mig själv att ta tag i som partisekreterare:
(1) Utveckla partiets politik, utifrån två principer: fördjupat ideologiskt fundament och breddad politik med tydligare förankring i våra principer
(2) Utveckla partiets organisation
(3) Lansera ett nytt medlemssystem
(4) Utöka partiets kommunikation
För att förklara vikten av den första punkten tänker jag åter igen citera Henrik Brändén:
“Allt fler av dem som tar till orda om partiets ideologi tror att vi i grunden är ett liberalt parti, inte ett parti som bygger på tanken att makten över informationen ska tillhöra alla. Ett ”Piratparti” som skulle vara ett liberalt parti med lite fildelningspynt tror jag inte har någon framtid. Kommer vi behöva ägna en stor del av de närmaste åren till den debatten kommer vi – även om vi till slut hamnar rätt – inte ha någon större chans i nästa val.”
För mig var det viktigaste jag kunde bidra med till partiets framtid ett nytt principprogram. Mina styrkor finns inom skrivande, informationssyntetisering och filosofi. Därför tog jag mig med glädje och energi an projektet att skriva Piratpartiets principprogram 5.0. Det arbetet tog mig ett drygt år och ledde till att partiet antog ett nytt principprogram på det extra medlemsmötet i januari 2021. Jag är mycket nöjd med resultatet och jag tror verkligen på principprogrammets tre grundpelare: (i) digitaliseringen som samhällsförändring, (ii) egenmakt, frihet, värdighet och deltagande som värdeord, och (iii) politik för kunskapssamhället.
Vad gäller den andra punkten på min lista återinförde jag kommun- och distriktsledare och ett antal operativa arbetsgrupper. Tanken var att fördela ut det arbete jag gjorde i samband med EU-valet 2019 på ett antal olika ansvariga som skulle arbeta direkt under mig. Jag tror fortfarande på strukturen och idén, och jag tror verkligen på den organisationskultur jag försökt bygga och kodifierade i nio principer här: https://piratpartiet.se/om-oss/piratpartiets-organisation/.
Men det är nog mitt största misslyckande som partisekreterare att jag närmast fullständigt misslyckats med att rekrytera och leda dessa personer.
Det nya medlemssystemet – kallat MemberPort – är under utveckling. Det är en process jag sparkade igång med våld, och jag var med och tog fram den grundläggande planen för MemberPort, att bygga på ORY. Själva utvecklingsarbetet har dock med förtjänst gjorts av Jakob Sinclair, förbundsordförande för Ung Pirat. Jag hoppas att han kommer kunna kämpa vidare och framför allt att han får stöd av andra pirater, så att vi till slut kan ersätta det väldigt till åren komna PirateWeb.
Jag har under 2020 och 2021 verkligen lyckats med att utöka partiets kommunikation. Vi gick från något tiotal hemsidenyheter om året – mestadels styrelsemötesprotokoll – till hundratals. Jag är nog mest nöjd med mitt skrivande om TERREG (https://piratpartiet.se/terreg) och Skolplattformen (https://piratpartiet.se/skolplattformen). Särskilt det senare var ett stort projekt, en serie på drygt tjugo texter om alla möjliga olika aspekter av sagan om Skolplattformen – från DRM till konsultstyre.
Det har varit framgångsrikt i termer av presterade texter, men inte särskilt framgångsrikt i termer av att nå ut, men det stora problemet är att jag inte lyckats engagera andra i detta skrivande på ett hållbart sätt.
Hur ser framtiden ut?
Jag tror på piratrörelsen. Jag tror att vi nu befinner oss i andra vågens piratpartier. Den första vågen bestod av de absurda framgångarna i Sverige 2009 och Tyskland 2011-2012. Båda dessa framgångar brann lika starkt som kvickt. Den andra vågen består av de mer långsiktigt byggda framgångarna och stadiga partibyggena på Island (2013: 5,10%, 2016: 14,48%, 2017: 9,20%, 2021: 8,64%), i Luxemburg (2013: 2,94%, 2018: 6,45%) och inte minst Tjeckien (2010: 0,80%, 2013: 2,66%, 2017: 10,79%, 2021: 15,60% [i allians]). Den andra vågens piratpartier har gett piratrörelsen en plats i europeisk politik, särskilt symboliserat av de fyra piraterna i Tjeckiens nuvarande regering.
Jag spår en tredje våg av europeiska piratpartier, där Slovenien (2013: 1,34%, 2018: 2,15%) går först i ledet. De har goda chanser att fortsätta valresultatet i årets val. Jag hoppas att vårt svenska piratparti kan få bli en del av denna tredje våg som rider på erfarenheter och resurser från den andra vågens nu etablerade nationella partier.
Jag är fortfarande pirat, och lär så förbli för lång framtid. Min framtid som partifunktionär är dock oklar. Jag har några saker kvar som jag tänker försöka leverera innan jag slutar som partisekretare, bland annat ett antal sakpolitiska program som jag tänker motionera om till vårmötet, men i det stora hela är det nu dags för andra krafter att driva Piratpartiet framåt. Jag tänker inte försvinna från partiet för all framtid, men just nu behöver jag lägga min energi på andra projekt.
Mina råd till partiet
När jag läste den externa utvärderingen av valkampanjen 2019 var det en sak som fastnade, och som plågat mig sen dess: intrycket man får som utomstående är att inte ens pirater själva bryr sig om piratpolitik. Det måste vi ändra på, för Piratpartiets framtids skull.
Om jag ska lämna ett sista råd till alla pirater så blir det att visa våra aktiva vad vi uppskattar i deras arbete, bry oss om piratpolitik och att vi alla bidrar med något litet. Tror du också på piratrörelsen? Hör av dig till AU och säg att du vill bidra, så kommer det finnas en plats för dig med. Jag kan intyga att det är så vår partikultur fungerar – jag hade ingen historia att tala om i partiet när jag blev partisekreterare. Kanske är det du som är nästa jag?