De tre sorternas pirat

Satt idag och läste igenom Liberalernas kommunikationsstrategi inför valet 2018. Några saker var intressanta, men framför allt fångades mitt intresse av deras karakterisering av sina väljare som tre stereotyper: “den trogna tänkaren”, “den målmedvetna medborgaren”, och “den självständiga tänkaren”. Utöver de tråkiga namnen så kändes det som en nyttig tankeverksamhet att sysselsätta sig med, både som personlig reflektion och som partiverksamhet.

Så därför tänkte jag försöka mig på att göra samma analys av Piratpartiets väljare/sympatisörer. Jag lånar (kanske lite krystat, men åtminstone blir namnet mer spännande än Ls) namnen på mina från det isländska Piratpartiets de facto ansikte utåt, Birgitta Jonsdottir. När hon intervjuades om hur det varit att träffa Lawrence Lessig och Edward Snowden i Moskva förra året så sade hon att det var ett möte mellan “The academic, the poet and the geek”. Jag har nedan beskrivit de tre sorternas pirat jag identifierat. Vilken bakgrund har de? Vilka frågor prioriterar de? Vad vill de göra? Jag har också bifogat en pirat jag associerade till när jag skrev texten.

Akademikern

Akademikern kommer från en teoretisk bakgrund och är därför mindre intresserad av exakt hur problem ska lösas eller vilken sakpolitik som ska implementeras. Denna pirat ser man inte ofta på partiets vår- och höstmöten, utan den vistas hellre på sin blogg eller i kommentarsfält där den kan analysera samtidens händelser. Akademikern diskuterar principerna bakom piratideologin år ut och år in och tycker det är viktigt att definiera denna tydligt.

Påfallande ofta har Akademikern också just en akademisk bakgrund, men det är definitivt inget krav.

Akademikern tenderar att driva frågan om upphovsrättsreform ur ett brett perspektiv, gärna med en långtgående tanke om totalt avskaffande av denna. Den kompletterar detta med att fundera på andra områden där de anser att Internet och informationsåldern innebär ett paradigmskifte inom samhälle och politik. Detta är nämligen Akademikern övertygad om – Internet har orsakat djupgående förändringar.

Prioriterad fråga: Upphovsrättsreform
Typisk Akademiker: Rasmus Fleischer (Ja, jag väljer att kalla Fleischer för pirat även om han vad jag vet aldrig anslutit sig till Piratpartiet. För den som inte kan acceptera detta är Henrik Brändén ett bra exempel.)

Poeten

Poeten kommer från en kulturell eller aktivistisk bakgrund och är mest intresserad av att “leva” politiken. Poeten finns i första ledet på alla partiets demonstrationer och i sociala medier. Den vurmar för jämlikhet och mänskliga rättigheter och prioriterar också dessa frågor.

Poeten är påfallande ofta en person som har en bakgrund inom kulturella verksamheter, oavsett om denna varit professionell eller hobbyartad.

Poeten är ibland en person som förargas av hur kulturdelning plötsligt nästan blivit likställt med terrorism. Poeten vill leva i ett samhälle där alla skapar och delar med sig av kultur till varandra.

Prioriterad fråga: Jämlikhet och mänskliga rättigheter
Typisk Poet: Anton Nordenfur

Nörden

Nörden tycker att Piratpartiet är det enda partiet som “förstår” Internet och att friheten på Internet behöver bevaras. Nörden är ofta fanatisk motståndare mot övervakning och driver integritetsfrågorna hårdast. Nörden vill leva sitt eget liv, fri från staten och andras inblandning. Påfallande ofta blandas den  viljan med ett uns av politikerförakt.

Nörden har nästan alltid sin bakgrund inom IT-industrier.

Nörden kämpar aktivt för frågor som nätneutralitet. Den tycker nästan alltid att partiet ska “hålla sig till sina kärnfrågor” och att breddningen var ett misstag.

Prioriterad fråga: Integritet
Typisk Nörd: Rick Falkvinge



Själv skulle jag stoppa in mig själv i Akademikern-facket, så beskrivningen av det är säkert lite mer positiv medans beskrivningen av de andra är lite mer parodisk. Nu var inte detta en särskilt seriös indelning, men jag tror att det finns ett uns av sanning i den, och jag tror att en av Piratpartiets utmaningar inför kommande val 2018/2019 är att kunna tilltala alla tre grupperna mer än något annat parti, samtidigt som man får dem att kunna komma överens och inte stöta bort varandra.

Övervakningsgrodan, apropå Skånetrafiken

Den så kallade smarta mobiltelefonen fortsätter att byggas ut som den bästa övervakningsmaskinen makten någonsin haft. Nu ska Skånetrafiken fasa över betalsystemet för kollektivtrafiken till att betalas via mobilbiljetter. Redan tidigare kunde t.ex. NSA se precis var de flesta befinner sig genom att suga åt sig datan om GPS-positionering samt hur man är uppkopplad till mobilnätet. Nu får de ännu ett sätt att spåra oss, nämligen genom att lagra vilka resebiljetter vi köper.

Idag är det tydligt att vi har en samhällsvid rörelse mot att förlänga våran fysiska existens med s.k. smartphones. I praktiken blir vi långsamt cyborger. Om detta i sig kan man orda, men det är inte mitt mål idag. Just nu vill jag belysa farorna med hur vi genomför denna resa mot cyborgi.

Vi utvidgar vår existens på ett otroligt osäkert sätt. Givet det sätt vi behandlar våra “mobiltelefoner” idag så kommer de att ha potentialen att vara totala spårningsmaskiner, givet att det inte dyker upp någon teknisk innovation som jag inte kan föreställa mig. Det måste skickas och lagras data, och när det skickas och lagras data, så kan den spåras. Det finns saker vi kan göra för att försvåra spårningen, till exempel genom stark kryptering av all kommunikation, fri mjuk– och hårdvara, eller anonymitetsrouting som TOR. Det finns säkert en hel del andra saker som jag inte tänkt på just nu.

Varför sker denna utveckling i ett så osäkert tecken? Det finns tre stora faktorer, tänker jag mig:

1. Okunskap, ointresse, uppgivenhet

Hos den stora allmänheten finns en stor okunskap. Det är delvis på grund av att att detta är ett emergent problem från ganska komplex teknik; det finns svårigheter med att sätta sig in i det ordentligt.

Det är också på grund av ett visst ointresse. Vid införandet av FRA-lagen 2008 fanns det en ganska livlig debatt i Sverige, men sedan har den debatten dött. När FRA prickats för brott mot FRA-lagen blev det ingen allmän uppståndelse; när det öppnades för att polisen skulle få tillgång till biobanksregistret blev det ingen allmän uppståndelse; när datalagringsdirektivet infördes blev det ingen allmän uppståndelse; när det visade sig att EU-domstolen dömt att datalagringsdirektivet bryter mot de mänskliga rättigheterna blev det ingen allmän uppståndelse. Det är svårt att inte komma att tänka på parabeln om hur man ska koka en groda – långsamt, då den successivt anpassar sig; eller kanske på en dikt om nazisterna:

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;

Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;

Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;

Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Ofta talas det om att “jag har rent mjöl i påsen” som bevekelsegrund för ointresse; synd då om de som makten bedömer inte har rent mjöl i sin påse, som kanske romerna. Att inget av de stora politiska partierna är intresserat av frågorna som diskuteras här blir självklart vid läsning av punkt 3.

Detta har, i min bedömning, lett till en viss uppgivenhet. Dels från folket, som känner att det är omöjligt att stoppa övervakningen – en slags teknisk determinism, och dels från de som företrätt motståndet mot övervakning, som har upplevt att uppförsbacken man kämpar i bara blir brantare.

2. Incitament från företagsvärlden

Från de företag som tillverkar våra spårningsmaskiners sida, så bygger de proprietära, slutna system som syftar till att kontrollera vårt handlande och se till att vi inte kan göra vad vi vill. De tar genom detta kontroll över vår existens, och till och med själva vår kropp om cyborgin fullbordras. Genom att ha total kontroll över vårt handlandes möjligheter så är de fria att från skuggorna (eftersom vi inte kan inspektera deras program) disciplinera oss till lydiga subjekt. De har incitament att göra detta, eftersom det är det ena beprövade sättet att tjäna pengar på i den värld de verkar i. Apple är världsledande inom detta. Det andra sättet att tjäna pengar på är att sälja data om användare. Google eller Facebook får antas vara världsledande inom detta. Deras profit bygger direkt på spårbarheten och övervakningen.

3. Incitament från politikervärlden

Makthavare har i alla tider velat övervaka sina medborgare så mycket som möjligt. Folket är farligt för den som sitter överst i pyramiden. Det finns också mer moraliskt neutrala incitament, i form av en övertro på övervakning som lösning på sådant som skapar politisk risk, t.ex. terrorism eller grov brottslighet. Lanserar man övervakning så ser det ut som att man gör något åt problem som är mer svårhanterliga i verkligheten. Det finns andra fördelar för makthavarna att massövervaka, så som spioneri mot andra stater, t.ex. De senaste decennierna har de moderna staterna byggt upp ett övervakningssystem som Stasi bara kunnat drömma om. NSA vet mer om en genomsnittlig svensk än vad Stasi visste om en genomsnittlig tysk, bara de bemödar sig med att titta efter i sina gigantiska databaser.

När dessa tre krafter strålar samman får vi en mycket dyster utveckling för mänskligheten, där vi förvandlas till förslavade robotar i stat-kapital-alliansens intressen. För att motverka detta krävs ett antal saker:

De nya hörlurarna till iPhone visar digitaliseringens faror

Digitaliseringen – att göra digitalt det som var analogt – är en viktig del av den produktivitetstillväxt som kännetecknar vår samtid och framtid. Datan är den nya oljan och det som smörjer informationsekonomin. Utan stora mängder data kan inte Googles bilar köra på egen hand, för att ta ett exempel. Det är viktigt att digitaliseringstrenden fortsätter och att mycket data tillgängliggörs fritt och i interkompatibla format; i dagens samhälle är det otroligt svårt, för att inte säga omöjligt, att veta vem som kommer finna användning för den data som offentliggörs. Att Aaron Swartz skulle finna samband mellan ekonomiskt stöd till juridiska forskningsprojekt och resultat som stödjer bidragsgivarna var svårt att förutsäga på förhand. Det möjliggjordes av tillgänglig data.
Med det sagt så måste digitaliseringen genomföras på ett korrekt sätt. Att konvertera allting till byte är inte nödvändigtvis en god väg framåt. Att digitalisera sjukjournaler är ett typiskt exempel på något som måste göras med yttersta försiktighet, då den digitala informationens främsta karakteristika är hur enkel den är att reproducera och kopiera. Sjukjournaler är av sådan karaktär att de av nödvändighet behöver vara svåra att reproducera, eftersom de innehåller känslig information. Att digitalisera sjukjournaler måste göras på ett sådant sätt att reproduktionen begränsas, till exempel genom att inte låta dem finnas på någon dator uppkopplad till internet.
Nyligen kom nyheten om att nästa iPhone inte kommer att ha ett analogt ljuduttag, som man alltid haft, utan att man istället kräver att användaren nyttjar trådlösa hörlurar eller de lurar som kommer med produkten som istället ansluts till laddningsuttaget i telefonen. Med andra ord så har Apple digitaliserat ljudsystemet som hör till dess telefoner.
Det kan synas vara oskyldigt nog i sig och bara vara ett tecken på att Apple inte tror på sladdar framöver. Men det finns mer under ytan. Ett digitalt uttag möjliggör för Apple att använda så kallad Digital Rights Management, inskränkningar i tekniken som möjliggör kontroll över hur den används. Enligt amerikansk lag är det olagligt att försöka kringgå DRM, eller ens att berätta för någon annan hur man skulle kunna kringgå DRM. Detta alldeles oavsett syftet med att kringgå DRM. Till exempel är det olagligt att modifiera videoformat så att färgblinda kan få se videor anpassade för dem.
DRM hindrar inte bara lagliga modifieringar av tekniken för tillgänglighet och bekvämlighet. DRM hindrar också kringliggande innovationer – med analoga uttag för ljud på iPhone har det kunnat byggas verktyg för att mäta blodtryck; det hade varit mycket svårare med ett DRM-system på plats, eftersom man då troligtvis behövt licens från Apple (som krävs vid användning av laddningsuttaget). Hade DRM funnits så hade inte portabla mediespelare som iPod eller mp3-spelare kunnat utvecklas. DRM ger Apple veto-rätt över vad som kan kopplas ihop med deras telefoner. De kan till exempel utnyttja det för att tvinga hörlurstillverkare att betala dem licensavgifter för att hörlurarna ska fungera med din telefon. De skulle kunna tvinga samma tillverkare att göra så att deras hörlurar inte fungerar med konkurrenter till Apples produkter. Apple-hörlurar blir en separat marknad från hörlurar, vilket stör de positiva marknadskrafterna. Givet att vi vill ha konkurrens och innovation så är DRM dåligt.
Att stänga in de digitala signalerna i DRM öppnar även för säkerhetsproblem för iPhonen. 
Ljudgränssnittet för iPhone går åt två håll; en bugg i systemet möjliggör för den som hittar buggen att aktivera mikrofonen på ditt headset och avlyssna dig när som helst. Eftersom det är olagligt att ens försöka kringgå DRM så kan inte fristående säkerhetsforskare undersöka ifall det finns sådana säkerhetshål, och om de gör det så kommer de inte att meddela det, då de riskerar fängelsestraff. Ett aktuellt exempel är att den hackare som tog fram beviset för att döma Steubenville-våldtäktsmännen står inför en möjlig fängelsetid på 16 år för att han kringgått mjukvarusäkerhet.

Digitaliseringen ska syfta till att frigöra data för forskning, innovation och kunskap, inte att låsa in produkter, hämma konkurrens och ta ifrån människor makten över sina produkter. Digitaliseringens potential till förbättringar riskerar att kapas av de företag som låser in datan. Vad man kan göra med sin hårdvara ska begränsas av teknikens begränsningar, inte tillverkarens önskemål; makten ska ligga hos individen och inte hos företagskarteller.

Upphovsrätten är fascistoid

Jag ser fascismens essens i en allians mellan en starkt militariserad stat och en kartell av storföretag, som står skrivet på wikipedia: “Den fascistiska rörelsen betonade polismakt och ordning på bekostnad av demokrati och frihet, och en korporativ (dock icke-demokratisk) ekonomisk politik.”

Fascismen karakteriseras alltså av:
  1. Elitstyre
  2. Stark polismakt med vittgående befogenheter
  3. En reglerad, korporativistisk politk
  4. En rädsla för individens makt
  5. En rädsla för frivilliga, ideella sammanslutningar (t.ex. fackförbund i fascismens tidiga dagar i Mussolinis Italien)
  6. Skapande av nationell identitet

Jag kommer nedan visa på vilket sätt den nuvarande situationen kring upphovsrätt antingen ger upphov till eller är ett karaktärsdrag hos en modern fascistisk rörelse.

1. Elitstyret i fråga om upphovsrätten i modern tid har gett avtryck på flera olika vitt skilda platser. Ett exempel är försöket till att driva igenom SOPA i USA, stoppat av en folkrörelse som till slut blev för stor för makten. Trots att SOPA stoppades så har man försökt driva igenom samma principer via andra medel, så som “frihandels”-avtalen TTIP och TPP, rättsfall mot Google, och genom att utnyttja ITC. Man försökte också driva igenom ACTA i EU, något som stoppades tack vare massprotester med stora bidrag från bl.a. de svenska piratpartisterna i EU-parlamentet. Ett annat att när den svenska demokrati- och kulturminister Alice Bah Kuhnke ska diskutera upphovsrättens implementering vid rundabordssamtal så bjuds bara de företag som gemensamt lobbar för hårdare lagstiftning in, och inga grupper som representerar civilsamhällets eller individernas intressen. Ett tredje exempel är hur svenska staten står fast vid sin implementering av Datalagringsdirektivet, trots omfattande protester från folket och ett totalt fördömande från EU-domstolen, som menar att det bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter. Ett fjärde exempel är hur EU-kommissionen totalt bortsett från de största folkliga opinioner den någonsin fått in via sitt opinionssystem och väljer att istället för att införa saker som panoramafrihet och länkfrihet gå mot det system som upphovsrättsindustrin vill ha.

2. Att polisen fått ständigt utökade befogenheter under 2000-talet handlar givetvis inte bara om upphovsrättsliga frågor, utan väldigt mycket om det så kallade kriget mot terrorismen. Men dessa krig lyder under samma undantagskaraktär. Men även i direkt anslutning till upphovsrättsliga frågor har polisen fått större befogenheter, och kanske framför allt så lobbar storföretagen och regeringen för ännu större diton, i form av hemlig dataavläsning, statliga trojaner och förbud mot effektiv kryptering, samt att ge Polisen ytterligare allmän avlyssningsmöjlighet. Ofta införs dessa direktiv under täckmanteln att det handlar om att bekämpa terrorism, men vi vet med erfarenhet från 2000-talet att det vanligaste målet för dessa tvångsåtgärder är fildelning av upphovsrättsskyddat material. Under 2000-talet har övervakningsapparaten exploderat i västvärlden i allmänhet och så även i Sverige, med införande av bl.a. FRA-lagen och Datalagringsdirektivet.

3. Upphovsrätten är i sig en rätt att med våld upprätthålla ett monopol, sanktionerat av staten. Den som får upphovsrätt till ett verk får av staten ensamrätt att framställa exemplar av detta verk, med hot om våld vid brott mot detta. Upphovsrättens ursprung är alltså starkt korporativistiskt. Den upphovsrätt vi känner idag, med närliggande rättigheter och föreningar som IPO, formades starkt av det fascistiska Italien på 30-talet. Målet med korporativism är att sätta fria marknader ur spel och låta vissa företag företräda monopolitiska branscher i samarbetet med staten. Upphovsrättens essens är att sätta den fria marknaden ur spel, och med åren har monopoltendenserna hos upphovsrättsindustrin blivit allt tydligare, med sammanslagningar av storföretag och total dominans från de stora spelarna, som kan beställa kriminella utredningar utomlands av sina statliga företrädare, med målet att sätta konkurrenter ur spel. Ständigt försvaras den upphovsrättsliga politiken med att man ska skydda kulturbranschen, men då menar man bara de företag som gynnas av politiken.

4. Med hjälp av upphovsrätten hålls individen på plats. Vi är alla upphovsrättsförbrytare, och när staten vill komma åt en individ för disruptiva aktiviteter så kan detta utnyttjas, så som i fallet med Aaron Swartz. En fri kultur hade satt individen i centrum, med dess förmåga till reproduktion, remixning, rekombination och fritt skapande. Detta är en maktfarlig kultur. Istället vill man ha en profitvänlig kultur. Upphovsrättsfrågan är även relaterad till frågan om universaldatorn och makten över sin egen dator; genom att mjuka upp oss för DRM och liknande hål i våra datorer inom mediabranschen så kan man på sikt ta den makt ifrån individen som universaldatorn utlovade.

5. Upphovsrättsindustrin och dess lierade vill föra en kulturpolitik som premierar kommersiellt producerad kultur i de monopolitiska företagens regi. Bland annat genom stark upphovsrätt och höga trösklar för att skapa plattformar för fri kultur (se angreppen mot YouTube och liknande plattformar, just för att de ger användare fria tyglar). En annan kulturpolitik hade istället riktat pengar till de platser där musiken skapas ideellt, t.ex. genom stöd till kulturhus eller starkare rättsligt stöd för YouTube. En utförlig analys av hur den fascistiska kulturpolitiken kan se ut finns här. Att man är rädda för sammanslutningar av människor och deras makt visas tydligt i just att man gömmer förhandlingarna om upphovsrätten bakom krånglig lagtext och hemlighetsstämplade förhandlingar, som beskrivet i punkt 1.

“Istället för att främja en decentraliserad, fri och öppen kulturvärld så styr MP mot en centraliserad, statligt godkänd, censurerad och styrd kulturvärld. “

6. Från svenska regeringars (både socialdemokratiska och borgerliga) håll har det förts en aktiv politik för att färmja vad man kallat det svenska “musikexportundret”. Först för dess trodda ekonomiska framtid, sen för att det skulle vara en viktig del av att skapa det “svenska varumärket”. Detta ter sig som en postmodern nationalism, där målet är att skapa ett varumärke genom kulturnäringen som ska hjälpa andra storföretag med koppling till svenska staten att sälja produkter utomlands och sprida “en positiv bild av Sverige“. Storföretag som t.ex. IKEA har nyttjat det “svenska varumärket” för att öka sin försäljning. Genom PR-arbete och vacklande akademisk hederlighet har man lyckats att sammansmälta den s.k. upplevelseindustrin med upphovsrättsindustrin; kanske ett tidigt led i kampen om MRM. Det är också så att denna trend har drivit fram de orimliga direktiven på upphovsrättens område från EU – IPRED var t.ex. en del av Lissabonstrategin som skulle göra EU till en “dynamisk kunskapsbaserad ekonomi“.

Sammantaget menar jag att de sex punkterna ovan visar att den moderna upphovsrättspolitiken är fascistoid till sin natur, och behöver överges.

Kriget mot universaldatorn, del 3: Smartphonen, slutna system, och Splinternet

Ett sätt att hindra den potential universaldatorn har när vi väl har den i våra händer, är genom att stänga in den i proprietär, stängd hårdvara och mjukvara. Det är den hårda linjen som står till buds efter att den mjuka linjen misslyckats. Två krafter konvergerar för att åstadkomma denna förändring som jag i denna text vill beskriva; dessa är sökandet efter profit genom Internets potential, och sökandet efter kontroll över information.

Som noteras i god detalj i Digital Disconnect, så har de stora digitala jättarna flyttat sig mot att försöka skapa mer och mer proprietära system (trots att de flesta i grunden är byggda på öppen och fri programvara; snacka om inhägnande av kollektiva nyttigheter!). I dessa system kan man skapa den brist som är grunden för kapitalistisk vinst. Som är välbekant är brist inte något som är inbyggt i Internets struktur, utan det är något som behöver skapas. I ett proprietärt system är detta lätt att åstadkomma, i ett öppet desto svårare (som upphovsrättsindustrin har märkt).

“All these factors explain how the profitability of the digital giants is centered on establishing proprietary systems for which they control access and the terms of the relationship, not the idea of an Internet as open as possible. Back in 2006, Jonatahn Zittrain predicted that in the coming decade the personal computer would be replaced by a new generation of (proprietary) “information appliances”. Tim Wu says he was “exactly right”. Apple was committed to this approach from the very beginning and “Jobs vision of a closed computer did not waver”. Wu notes that Apple’s various devices were “Hollywood-friendly”, and designed to work with a single ISP.  Technology writer Steven Johnson praised Apple for providing one of “the most carefully policed software platforms in history”. The genius of the iPhone […] is that all the control is with Apple. As John Naughton put it, the Internet-connected mobile phone “is functional, enjoyable and perhaps even beautiful, but it is largely under someone else’s control”. By 2008, Bill Gates conceded that Apple’s closed system had proven to be the best approach. […] Facebook’s genius is building a realm that is proprietary and a new essential layer for engaging with other websites.” (Digital Disconnect, s. 135)

Detta sökande efter profit konvergerar, som McChesney anmärker på, med sökandet efter kontroll över information. I detta fall representeras detta främst av upphovsrättsindustrin, som behöver den kontrollen för att kunna skapa den knapphet som krävs för att de ska kunna sälja sina produkter – de måste hindra Internet från att assistera i skapandet av kopior, det som är inbyggt i Internets strukturella grundvalar. Detta har man försökt göra genom DRM, bland annat; med begränsade framgångar. Den andra makthavaren som söker kontroll över informationen är såklart övervakningskomplexet, som jublar över det faktum som ProPublica rapporterat, nämligen att vi kan “…stop calling them phones. They are trackers.” (Digital Disconnect, s. 150)

Därför ser vi hur det är smartphonen som dominerar den PR-mat vi äter, inte hemdatorn. Hemdatorn är en produkt som dessa makthavare helst sett försvann från marknaden, då man inte kan kontrollera den. Hemdatorn är ett hot för att den är en del av ett för makten farligt nätverk – ett öppet, fritt och decentraliserat nätverk; i korta ordalag – ett gott nätverk. När smartphonen lanserades var man beredda på dess potential till vinst på ett sätt man inte var med hemdatorn. Att det i stort var Apple som ledde smartphone-“revolutionen” är en relevant faktor i varför dess klimat är så annorlunda från hemdatorns. Det faktum att man i USA har infört en viss nätneutralitet, med undantag för det som levereras till mobiler via mobilnätet stärker bara smartphonens attraktionskraft för dessa makthavare.

Därför är vi på väg att lämna ordet dator till förmån för telefon eller padda/tablet. Det är ett sätt att utöva MRM, få oss att glömma att vi har i handen egentligen är en dator, precis som den på skrivbordet hemma. Därför kallar vi det inte program, utan appar. Språkligt konditioneras vi till att glömma den verkliga potensen hos universaldatorn.

Den potensen hämmas radikalt av slutna, proprietära system. Dessa kommer skapa lokala monopolitiska tendenser, eftersom den som kontrollerar systemet just kontrollerar hela systemet. Då behöver man inte längre komma på nya saker och förbättra sina produkter på samma sätt, eftersom konkurrensutsättningen försvinner. Detta ovanpå de redan existerande, kraftiga, nätverkseffekterna på Internet som redan skapar tendenser till monopol i det öppna Internet.

www är ett öppet system. Tim Berners-Lee släppte det fritt efter att ha utvecklat det, men det är också byggt på hyperlänken – något som länder sig till öppenhet, eftersom skaparen av en länk kan få den att peka på vilken sida som helst. Det går inte att kontrollera. Därför lämnar vi idag www, eftersom företagen trycker oss in i deras “appar” istället. Där är inte hyperlänken kung. De är inte öppna. De är slutna, kontrollerade miljöer.

De positiva externaliteterna hos det öppna Internet och www som vi känner det försvinner genom resan till “det nya Internet” och “de nya affärsmodellerna”.

Genom denna process som förvandlas Internet till Splinternet, såhär beskrivet i Digital Disconnect:

“As the authors of a 2011 report by the New America Foundation put it, on its present course, “the internet will devolve into a feudalized space – one that limits democratic freedoms while enriching an oligopoly of powerful gatekeepers”. (Digital Disconnect, s. 145)

Men denna process har diskuterats ett tag, bland annat efter att Snowdens rapporter om NSA gjorde att länder som Kina och Ryssland ville ändra reglerna för Internet så att regeringar världen över får mer kontroll över “sina” Internet.

”Vi strävar efter total informationssuveränitet i Ryssland, sade nyligen Nikolaj Nikiforov, den ryske ministern för kommunikation och massmedier, under ett besök på det annekterade Krim.

Informationssuveräniteten ska ligga hos folket, inte regeringarna. Den enda informationen som besitter en suverän är den som individen kontrollerar om sig själv. Att USA protesterar mot detta, att man hävdar sig vilja “bevara det fria Internet” rimmar illa med den ovilja man visat upp emot att släppa ICANN från amerikansk kontroll.

Det är också så att ifall alla olika balkaniserade delar i Splinternet (eller åtminstone alla relevanta) styrs av amerikanska företag, så styrs de också av amerikanska staten, som vi sett i alla övervakningsfall, där NSA och andra myndigheter samarbetat nära med de digitala företagen om informationsutbyte. Inte så konstigt att samarbetet är mjukt, när försvarskomplexet finansierat och samarbetat med företagen under hela deras levnadstider.

Sakpolitisk omstart för Piratpartiet – rymdpolitiken

Nu är det dags för mig att ta mig an Piratpartiets rymdpolitik. Återigen är principprogrammet ingen större guide. Vad jag har haft i åtanke på det här området är den generella framtids- och teknikoptimism som jag tror att partiet vill utstråla. Med teknikoptimism menar jag inte den naiva determinism som visas upp av vissa (ny teknik är alltid positiv), utan att vi med rätt policies och attityder kan använda ny teknik för goda resultat.

På området finns inga frågor i YLEs valkompasser för EU-valet 2014 och riksdagsvalet 2015.

Jag utgick i mitt förslag nedan från de ställningstaganden som var antagna innan vårmötet 2016. Då uppgick textmassan till 263 ord, fördelade på 11 ställningstaganden.
Jag föreslår att Piratpartiet antar följande sakpolitiska ställningstaganden (exklusive rubrikerna):
Om kärnan i politiken
  1. Piratpartiet ser rymden som en stor möjlighet för framtidens människor vad gäller allt från resurser till bosättning.
Detaljpolitik
  1. Piratpartiet vill öka satsningar på rymdforskning genom ökade statliga anslag.
  2. Piratpartiet verkar för ett gemensamt europeiskt rymdprogram med fokus på att förhindra asteroider/kometer att skada Jorden, möjligheter för långdistanstransporter i rymden, resursutvinning och framtida bosättningar i rymden.

I detta utförande blir ställningstagandena reducerade till 57 ord fördelade på 3 ställningstaganden. Till stöd för framför allt D2 kan man lägga rymdutredningens förslag.

Sakpolitisk omstart för Piratpartiet – djurpolitiken

Fortsätter på arbetet med en sakpolitisk omstart för partiet. Denna gång gräver jag igenom de gamla ställningstagandena inom området djurpolitik. Även denna gång har jag inte funnit något direkt relevant inom principprogrammet för partiet.

Den här gången har jag nyttjat YLEs valkompasser för EU-valet 2014 och riksdagsvalet 2015.
Där dyker frågan om ifall EU ska reglera vargskyddet upp. Frågan känns inte så central att partiet måste ha ett välutvecklat svar på den (framför allt som den är svår att koppla till principprogrammet); därför föreslår jag att man från partiets sida håller sig så neutralt som möjligt (hänvisa till 2 nedan).

Jag utgick i mitt förslag nedan från de ställningstaganden som var antagna innan vårmötet 2016. Då uppgick textmassan till 232 ord, fördelade på 14 ställningstaganden.
Jag föreslår att Piratpartiet antar följande sakpolitiska ställningstaganden (exklusive rubrikerna):
Om kärnan i politiken
  1. Piratpartiets vision är en etisk djurhållning, där djurens psykiska och fysiska hälsa och välmående värderas högt.
  2. Piratpartiet vill i rimlig utsträckning bevara ekologisk mångfald.
Detaljpolitik
  1. Detta ska uppnås genom tydliga märkningar kring djurskötsel, inklusive transportomständigheter, slakt, och uppfödningsplats.

I detta utförande blir ställningstagandena reducerade till 38 ord fördelade på 2 ställningstaganden.

Sakpolitisk omstart för Piratpartiet – försvarspolitiken

Då jag inte kan finna något i Piratpartiets principprogram som är (direkt) relevant för en förd försvarspolitik vill jag föreslå att den hålls till ett minimum, i enlighet med principen som Henrik Brändén stakar ut i sitt blogginlägg om integritetspolitiken:

Vidare var det också tydligt att många tycker att vi bara ska göra nya sakpolitiska ställningstaganden som har tydlig koppling till våra grundvärderingar och vårt principprogram. 

Jag har tänkt att partiet måste kunna svara på de vanligaste frågorna från väljare. Min tanke var att inhämta dessa från en valkompass, men hittar ingen aktiv sådan, så jag har nyttjat https://www.politicalcompass.org/test. Där dök ingen fråga som direkt rörde en eventuell försvarspolitik upp. Trots detta tror jag att partiet kommer behöva svara på frågor om NATO, budget för försvarsmakten, och eventuellt om värnplikten.

I enlighet med Brändéns princip ovan anser jag att partiet ska vara neutralt i frågan om NATO, även om det kanske är den mest brännande försvarspolitiska frågan i Sverige idag. Däremot vet jag inte ifall frågan om värnplikt kan kopplas till vårt principprogram på något sätt – det känns möjligt, men jag ser det inte i så fall. Vad gäller försvarsmaktens budget så ser jag åtminstone inte i principprogrammet att det är rimligt att plädera för en höjd budget, men inte heller en sänkt (tror jag). Däremot en omprioritering av resurser, i enlighet med nedan anförda ståndpunkter i mitt förslag.

Jag utgick i mitt förslag nedan från de ställningstaganden som var antagna innan vårmötet 2016. Då uppgick textmassan till 300 ord, fördelade på 13 ställningstaganden.
Jag föreslår att Piratpartiet antar följande sakpolitiska ställningstaganden (exklusive rubrikerna):
Om kärnan i politiken
  1. De direkta målen med Piratpartiets försvarspolitik är: att värna befolkningens liv och hälsa, att värna samhällets funktionalitet och infrastruktur, att värna vår förmåga att upprätthålla våra grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter;
  2. Den försvarspolitik som förs syftar till att en möjlig angripare har mer att vinna på att lämna Sverige utanför en konflikt än att dra in Sverige i den. Om detta misslyckas och Sverige trots allt blir angripet, ska angreppet med alla medel avvärjas, och angriparen med kraft slås tillbaka. Om detta misslyckas ska Sverige föra en utdragen försvars- och fördröjningsstrid över ytan i syfte att åsamka angriparen stora förluster och hinna ta emot hjälp från annat håll och/eller finna en politiskt godtagbar lösning;
  3. Piratpartiets långsiktiga försvarspolitiska vision och målsättning är att på fredlig väg med internationella överenskommelser i frågor som rör nedrustning, ickevåldsfördrag och demilitariserade zoner sträva efter en totalt militärt avrustad värld i fred.
Detaljpolitik
  1. Piratpartiet verkar för en internationell konvention som förbjuder självstyrande stridsrobotar att fatta beslut om att använda sina vapen;
  2. Den som tjänstgjort för Sveriges intressen utomlands och därmed försatt sig själv och/eller sin familj i fara ska kunna söka asyl på närmaste svenska konsulat eller ambassad;
  3. Piratpartiet vill utöka samarbetet med de baltiska staterna inom ramen för det Nordiska Rådet;
  4. Piratpartiet vill utöka samarbetet mellan Försvarsmakten och olika frivilligrörelser.

I detta utförande blir ställningstagandena reducerade till 219 ord fördelade på 7 ställningstaganden. Personligen ser jag det som rimligt att även skrota detaljförslagen 2-4, medans jag tror att förslag 1 kan utvecklas till en mer generell princip om hur ny militär teknik ska skapas med viss etik i minnet. Detta passar partiets framtidstänk och teknikfokus. Utan förslagen D2-4 blir totaliteten 169 ord fördelade på 4 ställningstaganden; en bra grund för ett partiprogram med lite mer “fluff” runt dessa direkta ställningstaganden.

Fan fiction, spel och shanzhai

(Caveat: Jag har inte spelat Pokémon Uranium, bara läst om det och sett lite videor från spelet)

Med anledning av att Nintendo pressat skaparna av Pokémon Uranium att ta bort sina nedladdningslänkar till spelet vill jag idag skriva om spel och fan fiction. Utan att besitta någon vidare juridisk kompetens i frågan vill jag hävda att den legala situationen för fan fiction verkar tämligen otydlig i Sverige. Vad jag kan förstå så handlar det i Sverige om ifall det nyproducerade verket är tillräckligt ett “resultat av en individuell intellektuell skapande verksamhet”. För mig verkar det alltså som att det borde vara lagligt med fan fiction, eftersom den uppenbart är ett resultat av intellektuell, skapande verksamhet. Jag är dock väldigt säker på att rättighetshavare inte hade hållt med mig.

I USA har dock frågan bearbetats lite mer rättsligt, men det gör inte situationen mycket klarare. Där kan fan fiction omfattas av så kallad “fair use” – ett undantag från rättighetshavarens exklusiva rätt till “derivative works”. Man har vad jag förstått fyra faktorer som man beaktar när man bedömer ifall ett verk uppnår status som “fair use”, utöver ett par av lagen statuerade undantag som t.ex. parodier;

  1. Verkets karaktär och syfte (vilket inkluderar huruvida det är kommersiellt);
  2. Verkets natur;
  3. Hur mycket av verkets totalitet som är “lånat” från ursprungsverket;
  4. Vilken effekt verket har på marknaden för och värdet av ursprungsverket.

Om vi då applicerar dessa faktorer på Pokémon Uranium så finner vi följande, i mina ögon:

(1) Syftet med Uranium ter sig vara icke-kommersiellt, vilket bekräftas av att skaparna arbetat på det i nio år utan betalningar och spelet släpptes fritt för allmänheten. Det verkar snarare vara en hyllning till Pokémon som koncept än ett försök att utnyttja IPets popularitet för att tjäna pengar eller få status. Hade det varit målet hade man inte fortsatt arbeta på det när spelseriens popularitet sjönk kraftigt under 2000-talets andra del, utan försökt släppa så fort som möjligt.

(2) Hur mycket skydd spel som specifik verksform har verkar vara otydligt, och något som håller på att fastställas. Något som däremot kan vara vägledande är det faktum att när Valve och Blizzard bråkade om rättigheterna till DotA, så var det bara varumärket och inte konceptet. Att båda företagen skulle utveckla så kallade moba-kloner var självklart (precis som att Riot Games utvecklat sitt League of Legends utan den typen av juridiska problem). Att ingen utvecklare valde att stämma den andra för denna sorts upphovsrättsintrång är såklart inte juridiskt vägledande, men det säger ändå oss att inget företag eller dess juridiska rådgivare trodde att de skulle kunna vinna ett sådant fall.

(3) Pokémon Uranium har kopierat “originalverkets” namn – Pokémon. Utöver detta har man “lånat” en hel massa funktionalitet och koncept – monster som man hittar i gräset och fångar, omkringvandrande tränare man kan utmana till strid, gym som ska besegras, et cetera. Allt detta är i mina ögon värt att jämföra med olika koncept som återanvänds i Valves Dota2 eller flertalet andra spel i den genren; där är det gemensamt med kartans utseende, att det kommer konstanta vågor av “creeps”, att man samlar erfarenhet genom att döda, flertalet förmågor är samma, osv. För mig ter det sig som att Pokémon har lånat väldigt många koncept från originalverken, men det är inte mer av en “kopia” än League of Legends, Heroes of Newerth eller Dota2 är av DotA. Vad som däremot är värt att peka ut är att man lånat utseendet av de s.k. pokébollarna, t.ex. ikonen som används för alla föremål på kartan som man kan plocka upp. Det intellektuellt skapande arbetet som tillförts originalverkets idéer verkar mestadels bestå i nya pokémons, karaktärer, kartor, områden etc. Det är svårt att avgöra hur stor andel av Pokémon Uranium som består av det kopierade och hur mycket som är tillfört av dess skapare, bland annat på grund av hur koncept transformerats.

(4) Jag är ingen marknadsbedömare, men att Uranium skulle störa marknaden för t.ex. Pokémon Go eller tidigare av Nintendo utgivna spel förefaller mig tvivelaktigt. Snarare tror jag att det håller alla fans av serien sugna på mer. Med tanke på antalet år många av fansen till pokémon har hållit på med spelen, timmarna som är nedlagda i varje spel, och hur många spel de redan köpt av Nintendo, så tvivlar jag på att fansens köplusta kommer sjunka. Det är ju trots allt så att de som mest troligen kommer ladda ned Uranium är de mest hardcore fansen: det är de som kommer reagera på att höra talas om en fan-version av Pokémon; det är de som vill spela fler spel (många tröttnar efter sitt första); de som inte är hardcore fans kommer vilja spela det officiella spelet först.

Utöver detta finns det ständiga problemet med att försöka upprätthålla den här typen av upphovsrättsligt reglemente på internet: spelet finns tillgängligt på ThePiratebay. Distributionen har inte hindrats, och jag skulle gissa att ännu fler kommer ladda ner spelet nu (Streissand-effekten).

På ett filosofiskt plan står fan fiction-spelen för vad Han Byung-Chul i Shanzhai benämner östasiatisk kreativitetstradition.

Kontinuerlig transformation har i Kina etblerat sig som metod för skapande och kreativitet. Shanzhai-rörelsen dekonstruerar skapandet som creatio ex nihilo. Shanzhai är av-skapande. Det ställer den transformerande skillnaden, det aktiva avvikandet, mot identiteten; processenn mot varat; vägen mot väsendet. Shanzhai manifesterar på detta vis den genuint kinesiska andan. (s. 87)

Shanzhai som tradition handlar om en frihet till att återskapa och förändra, att skapa nytt genom att experimentera med det som vi redan vet är fantastiskt. På så vis uppstår fenomen som att mästares tavlor förfalskas (med västerländska ögon) och när det upptäcks så hyllas förfalskaren för sitt hantverk; och att man genom åren lägger till saker i konstverk, förändrar och förbättrar dem.

Ett kinesiskt mästerverk förblir aldrig sig själv likt. Ju mer det högaktas, desto mer förändras dess utseende. Det skrivs bokstavligen över av kännare och samlare, vilka skriver in sig i verket med inskrifter och sigill. På så vis bildar inskrivningarna lager ovanpå lager, likt den psykiska apparatens minnesspår. Verket i sig genomgår en kontinuerlig omvandlig, en ständig omskrivning. […] Verket töms och görs till en generativ och kommunikativ yta för inskrivningar.  (s. 18)

Internets strukturer är mer lämpade för Shanzhai-tänkandet och -traditionen än den västerländska, som av Han beskrivs såhär:

Varat som grundbegrepp för västerländskt tänkande är något som endast liknar sig självt, som inte tillåter någon reproduktion utanför sig självt.  Platons förbud mot mimesis grundar sig just på denna varats beskaffenhet. Det sköna eller det goda är enligt Plation något oföränderligt och något som bara liknar sig självt. Det är “engestaltligt” (monoeides) och tillåter därför inga avvikelser. Denna föreställning om varat ser i varje reproduktion något demoniskt som förstör den ursprungliga identiteten och renheten. Tanken på originalet skisseras alltså redan i det platonska tänkandet. Varje avbildning tillskrivs en varabrist. (s. 17f)

På internet är kopian kung, eftersom det är det digitala mediets byggkloss och substans. Därför är det platonska tänkandet beskrivet ovan i konflikt med den strukturella realiteten – en sorts psykostrukturell dissonans. Därför ser också konflikten mellan upphovsrättsindustrin och internetanvändarna – historicerat i SOPA-händelserna – ut som en dimensionell strid mellan parter som inte förmår kommunicera, eftersom de har så vitt skilda utgångspunkter och livssituationer. Eftersom internet inte är något som kommer försvinna och vi inte förmår bygga om internet till att inte ha kopian som strukturell bas, så behöver vi i väst lära oss av Shanzhai, och det inkluderar att bygga om upphovsrätten.

Om polisens befogenheter

Johannes Westlund väljer att problematisera motståndet mot vissa polisiära befogenheter i ett blogginlägg. De centrerade citaten nedan är därifrån, om inget annat anges.

“Men så finns den här intressanta falangen som inte bara vill problematisera systematisk massövervakning. Som skriker högt när FBI, och senare domstol, ber Apple om nyckel för att underlätta upplåsning av en telefon. Som målar upp 1984 på väggen vid blotta tanken om att polismyndigheten ska ha rätt att plantera övervakningsprogram på misstänktas datorer. “

Westlunds tes tycks mig vara att vi behöver kunna skilja mellan de nya verktyg polisen behöver för att uträtta sitt arbete i en värld med nya tekniska villkor och den farliga massövervakningen.

Det är svårt att säga emot det. Självklart behöver man kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt, även om de kan tyckas motsägelsefulla. Problemet är att det ofta idag är så att det som presenteras som de ena inte sällan är det andra vid närmare undersökning. När Datalagringsdirektivet (DLD) först började drivas på för i Sverige hävdades att endast metadata kring epost skulle övervakas, och inte själva eposten; detta är såklart omöjligt och inte hur direktivet har implementerats i verkligheten. DLD är ett trivialt exempel på vad som presenterats som rimliga nya verktyg för det polisiära arbetet, men i själva verket också är “farlig massövervakning”, eller en del av den mer generella mängden “saker som underminerar viktiga värden”.

“Men den här idén om att det skulle vara farligt med en poliskår som, ibland, har möjlighet att överträda normala befogenheter, är någonting helt annat. Det är inte något som kommer från de etablerade politiska traditionerna omkring hur ett samhälle ska fungera. Vart landar vi om vi drar tanken vidare? Ska polisen inte ha rätt att köra för fort för att jaga brottslingar? Ska polisen inte ha rätt att göra husrannsakan? Ska polisen inte ha rätt att göra gripanden? De kan ju missbruka makten, potentiellt. Då landar vi i att polisen blir som en privatdäckare eller journalist. Någon som kan gräva lite i offentliga register och kanske säga “Jag tycker du är dum, och att du borde sluta”. Polisen blir som ett medborgargarde. Ett i mängden. Och överideologin tycks allt mer närma sig anarkin.”

Det handlar inte om att vara rädd för en poliskår med utökade befogenheter, utan en sund skepsis mot en myndighet som utövar tvångsmedel. Framför allt när dessa är hemliga, vilket ofta är fallet i IT-frågor. Man kan glida ner för en annan hal backe än den Westlund gör och fråga sig var vi landar om vi drar hans tanke vidare. Ska polisen ha rätt att ha ihjäl personer som ser brottsbenägna ut? Ska polisen ha rätt att tortera misstänkta tills de erkänner? Und so weiter
Det vitala är alltså att grundligt undersöka ifall varje förslag utgör en möjlighet för polisen att bättre utföra det polisiära arbetet utan att inkräkta på andra värden, eller om det de facto inkräktar på andra värden; för att sedan ha diskussion om ifall detta intrång är värt effektivitetsökningen på polisens sida.

“Att inte ge polisen rimliga befogenheter gällande de enskilda fallen medan samhället förändras, teknikskiften sker, nedmonterar den allmänna säkerheten och hela fundamentet av en rättsstat som demokratin vilar på. “

Att sedan ge polisen utökade befogenheter riskerar också att nedmontera den allmänna säkerheten – vem känner sig trygg i en stat där polisen gör som den vill eller i en polisstat? Det finns ett “inbyggt” behov av att se till att polisen inte kan utföra sitt arbete hur effektivt som helst. Gråzoner är oumbärliga för ett levande demokratiskt samhälle.

“Konceptuellt är det inte konstigare att polisen får möjlighet att bryta sig in i datorer och övervaka än att polisen, under vissa omständigheter, får plantera avlyssning på telefonlinjer eller traska rätt in i människors hem. Det här under vissa omständigheter är en viktig nyckel. Jag tror inte det är någon som tror att det är bra att ge polisen ett carte blanche att göra vad de vill. Ett seriöst förslag invovlerar givetvis också ganska kraftiga begränsningar för när detta verktyg kan användas, vilka brott som är tillräckligt allvarliga och ifall det krävs domstolsgodkännande först. “

Konceptuellt har Westlund helt rätt i att det inte är konstigt att polisen får möjlighet att bryta sig in i datorer med målet att övervaka misstänkta. Det är ett beprövat, användbart tvångsmedel att övervaka i syfte att samla bevis i en pågående undersökning. Det är också viktigt att, som Westlund påpekar, ha begränsningar på de tvångsmedel som polisen tillåts använda; domstolsbeslut (helst inte hemliga då, såklart), t.ex. Det är viktigt att, som skrevs i Piratpartiets facebook-grupp, det är svårt, ansträngande och lämnar tydliga spår som man inte vill lämna, när tvångsmedel nyttjas. Vi har sett med t.ex. NSAs avlyssning att det blev enkelt att avlyssna vem som helst när systemen väl var på plats och det lämnade inga spår (förutom då de som Snowden lade ut…).

Men även om det inte finns någon konceptuell skillnad, är det viktigt att ibland fundera på om det finns någon annan skillnad som uppstår i det digitala rummet jämfört med det analoga. Ett aktuellt exempel i Sverige är “statliga trojaner” – med statsminister Löfvens ord:

“Med hemlig dataavläsning avses att de brottsbekämpande myndigheterna i hemlighet sänder en mjukvara, en så kallad trojan, till en dator eller en surfplatta. Man kan också ha en hårdvara placerad fysiskt i datorn och därigenom får den brottsbekämpande myndigheten besked om vilken information som finns i datorn och hur datorn används i realtid.”

En trojan öppnar alltså en bakdörr till din dator, så att myndigheter (eller andra som hittar hålet!) kan övervaka eller styra den vid behov. Detta är konceptuellt inte konstigare än att avlyssna telefonlinan hem till dig. Dock finns skillnader: en avlyssnad koppartråd öppnar inte för andra att avlyssna den misstänkte – det gör en trojan, eftersom den öppnar en bakdörr i datorns säkerhet och skickar informationen över internet. Dessutom är en dator något mycket mer än en telefon, och avlyssning av aktiviteterna på en dator är ett mycket större integritetsintrång (att jämföra med att i hemlighet installera kameror överallt i ett hem).

Utöver detta så kan alltså polisen med dessa trojaner utnyttja datorn och inte bara avlyssna den. Kan man, så gör man, som man brukar säga. Lämnar inte detta utnyttjande tydliga spår, och jag ser ingen anledning till att den skulle göra det, så kommer det utnyttjas av polisen utan att misstänkta eller allmänhet vet om det.

Vidare kan man fundera på om det är polisens uppgift att sitta och utveckla sätt att ta sig runt datorsäkerhet, och om detta är ett effektivt sätt att spendera polisens pengar. Sen kan man såklart tycka att det hade uppstått perversa incitament till att förstöra allmän IT-säkerhet genom att upptäcka säkerhetshål (eller uppföra dem) och sedan hålla detta hemligt för relevanta företag, myndigheter och allmänheter, såsom NSA gjorde med Heartbleed.

Nåväl, nog om de “statliga trojanerna”; de var bara ett exempel på när något som verkar rimligt konceptuellt får märkliga och potentiellt oönskade effekter när det gäller polisiära befogenheter till tvångsmedel. Slutligen, jag är inte emot digital övervakning som koncept, eller ens hemlig dataavläsning, nödvändigtvis, men de måste åtföljas av en stringent debatt kring konsekvenserna av och villkoren för användnignen av dessa, samt en avvägning mot de värden som användningen av tvångsmedlen strider mot.