Nätverksanalys och genrer

Jag funderade nyligen på vad en genre är och gav mig själv ett svar i termer av nätverksanalys. Jag tänkte mig (exempelvis) alla världens böcker som noder sammankopplade av likheter dem emellan.

Här ser vi då t.ex. hur två kluster uppstått p.g.a. flertaliga likheter emellan noder – ett rött kluster och ett blått. Jag har valt att färglägga avtagande ut från dessa kluster för att visa hur en genre i någon mening ebbar ut från klustrets kärna. I samma andemening ser man även klustrens överlapp i de lila noderna.

Det här väckte vidare frågor i mig. Kan man nyttja samma analysmetod för att svara på frågan om vad en nation är? Kanske är det så att en nation i någon mening “uppstår” när någon slags kopplingar mellan individer växer till den här typen av kluster. Med kopplingar åsyftar jag sådant som generellt sett brukar förena individer – gemensamma referensramar, liknande språkbruk, liknande utseende, liknande klädsmak, et cetera. Detta förklarar också hur nationer uppstår och förtvinar även inom den så kallade nationalstatens gränser. Här kan man fundera på vad som sker när projekt som BitNation uppstår. Är dessa lika mycket nationer som den svenska nationen eller liknande konstruktioner? Personer som inte alls delar geografisk lokalisering kan ha mer gemensamt än de som delar geografisk position med varandra; bildas då nya sub-nationer under ytan på de gamla nationerna?

Om detta är fallet så känns det rimligt att tänka att det kommer uppstå slitningar mellan de statliga gränserna som i någon mån tros föreställa nationers gränser och de då transgeografiska gränser som uppstår mellan de nya nationerna.

Kausalation och korrelitet, del 1: blir vi lurade av Big Data?

Brasklapp och bakgrundsförklaring:
1. Titeln ovan är en avancerat korkad ordlek som anspelar på vår förkärlek för att förväxla korrelation med kausalitet, så sätt er inte på några triumfatoriskt höga hästar redan.
2. Jag sysslar varken med statistik eller genetik till vardags, utan har bara ett fördjupat lekmannaintresse i båda ämnena. Den röda tråden i texten nedan är frågan om hur sårbara vi blir när datamängderna växer sig så stora att de kan användas i flera olika syften, ibland med dubiösa uppsåt, och vad det kan innebära för oss som mottagare av de färdigpaketerade och finslipade analyserna av datan. Som novis på området är jag i högsta grad en del av den överväldigande stora del av befolkningen som potentiellt är i farozonen för att förirra mig alternativt bli vilseledd av förrädiskt enkla och vackra orsaksförklaringar av i realiteten mycket komplexa frågor.

För att kunna leda ett påstående eller ett antagande i bevis på vetenskaplig väg är den vedertagna metoden att man först kommer med en hypotes, som i förstone sällan vilar på någon databaserad grund. Att formulera hypotesen – d.v.s. tillblivelsen av idén – är måhända ur intellektuell synpunkt det mest krävande för en forskare, men de monotona och uttröttande arbetstimmarna börjar egentligen ackumuleras först när datasamlandet för att verifiera tesen börjar. Så har det i alla fall varit under väldigt lång tid. När Gregor Mendel – en av nyckelfigurerna för den moderna genetiska forskningens framväxt – började teoretisera om hur stor roll “arvet” hade för olika ärtors utseende i mitten av 1800-talet hade han inte mycket att be för (vilket han dock säkerligen gjorde, eftersom han var klostermunk): för att kunna verifiera sina påståenden om anlagens betydelse för ärtornas utseende var han tvungen att samla data. Och för att samla data om ärftlighet hos ärtor måste man börja odla. Vilket Mendel gjorde, i sju års tid. Ca 29 000 ärtplantor senare var hans underlag stort nog för att han på bred front kunde lansera den teori som, trots vissa turer fram och tillbaka, blivit hans postuma signum: läran om recessiva och dominanta anlag.
De villkor Mendel verkade utefter var likadana för alla på 1800-talet, och även under en stor del av 1900-talet. Några av munkens vetenskapliga arvtagare var “flugpojkarna”, en grupp biologer som på Columbia University under 1900-talets första hälft effektiviserade genetikens metodologi avsevärt genom att använda bananflugor i sina experiment. Med sina korta livstider, närmast obefintliga krav på underhåll och en förökningsförmåga som torde göra kaniner gröna av avund erbjöd Drosophilia Melanogaster forskarna helt nya möjligheter att studera och experimentera med förändringar i arvsmassan över flera hundra generationer i en kontrollerad miljö. Vinsterna för mänskligheten därav, och därmed även vår tacksamhetsskuld gentemot en fluga vi mest avfärdar som en mer fysisk sommarplåga, är oöverskådliga.
För att effektivisera den vetenskapliga metoden har forskarna i århundraden satt sin tillit till mindre genombrott av typerna ovan, som varit avhängiga en eller ett par personers närmast maniska hängivenhet och arbetsdisciplin. Skörden av deras ansträngningar var den data de lyckades få fram, med vars hjälp nya slutsatser kunde dras och ännu djärvare hypoteser framläggas. I mångt och mycket fungerar det på samma sätt idag, men skillnaden är att vår tillgång på data är så oerhört mycket större, och vår törst efter kunskap om och förklaringar av de mest basala, vardagliga företeelserna tycks outsinlig. Sett i det ljuset är det måhända inte märkligt att en av vår tids stora svenska superstjärnor – jämte en pop-export vars bidrag till statistiken är att de med all önskvärd tydlighet klargjort kopplingen mellan å en a sidan fyrtakt, tung bas och charmerande enkla gitarrslingor och kopiösa mängder pengar å den andra – är Hans Rosling. Denne anspråkslöse urtyp för en försynt forskare har gjort datasamlande till en sorts internationalsport som alla kan förlusta sig i tack vare hemsidan gapminder.org.
Gapminder är kanske ett av de tydligaste uttrycken för att vi lever i en era som alltmer präglas av Big Data. Idag finns teknologin för att samla, sammanställa och mäta data om det mesta ovanför himmel och under jord, främst tack vare otroligt starka datorer som gör grovgörat åt oss. Mendel hade i dagens samhälle inte behövt odla ärtor i sju år – han hade likväl kunnat skapa en algoritm som motsvarade hans antagande, matat in den i en dator och låtit den simulera fram ett resultat som inte tagit  ens sju dagar att få fram. Som synes är möjligheterna enorma, och tvivelsutan till mänsklighetens gagn rent generellt. Det finns emellertid en stor fara med att alltför förbehållslöst omfamna Big Data som vår tids vetenskapliga frälsare i grafisk skrud. Ty när datamängderna växer, då ökar även risken för att vi ersätter kraven på vetenskaplig stringens och noggrant kontrollerade resultat med ren mängdfrossa.
Visste du, till exempel, att det finns en nästan 91-procentig korrelation (d.v.s statistiskt samband mellan två eller fler mätbara variabler) mellan antalet graviditeter i USA och mängden energi som skapas av kärnkraftverk? Eller att korrelationen mellan antalet sålda tysktillverkade personbilar i USA till 93.5% stämmer överens med antalet anmälda skymtningar av cigarr-formade UFOn? Det finns endast en slutsats att dra: i USA försöker man avla fram barn med superkrafter med hjälp av kärnkraft, och tyskarna samverkar med utomjordingar som av allt att döma har sin bas på Kuba.
Nu drogs satiren till sin övertydliga spets i exemplen ovan, men vår förkärlek för att förväxla korrelation – alltså ett statistiskt säkerställt samband mellan två eller fler variabler – med kausalitet – en orsaksförklaring som förklarar vad sambandet beror på – kan försätta oss i denna intellektuellt tämligen kniviga sits. En skicklig statistiker – eller ännu hellre, en dator matad med rätt algoritm – kan hitta samband som styrker de mest absurda påståenden, om man som läsare är villig att kisa tillräckligt mycket. Därför blir det problematiskt – för att ta ett politiskt ganska angeläget exempel – när vi har data som tydligt pekar på en korrelation mellan hög arbetslöshet och att vara född utomlands eller till föräldrar av utländsk börd. Datan säger att ca 4.5% av “etniska svenskar mitt i livet”, som Fredrik Reinfeldt till allmän förfäran uttryckte det, är arbetslösa, emedan ca 21% av svenskar med utländsk bakgrund är det. Att så är fallet råder det inget tal om, men vad datan inte förtäljer är varför det förhåller sig så. När den förs på tal rusar således förstå-sig-påare, självutnämnda experter och upprörda medborgare alla ursinnigt fram till den hemmasnickrade megafonen (i mitt fall en god väns blogg) för att framlägga just sin teori. Vissa kisar med högerögat och säger att “invandrare är oanställningsbara och medvetet kapitaliserar på vårt generösa välfärdssystem”; vissa med vänsterögat och tar det som ett otvetydigt bevis för att det svenska samhället systematiskt exkluderar invandrare från ett inträde på arbetsmarknaden, underförstått tack vare latenta rasistiska strukturer; andra kisar med båda ögonen och försöker jämka de två förklaringarna och landar kanske i slutsatsen “allt och alla är skit, så vad är det för mening med något?”. Väldigt få har som spontan reflex att helt enkelt ta del av siffrorna, konstatera att så förhåller det sig och därefter gå vidare med att fråga sig vilka faktorer som kan ligga bakom, hur svensk arbetsmarknads efterfrågan ser ut i förhållande till kompetensen hos olika delar av befolkningen o.s.v. Detta förutsätter nämligen ett förhållningssätt som bejakar komplexitet och mångtydighet, vilket våra hjärnor passionerat motsätter sig.
I en tid då vi har tillgång till mer data än någonsin, och de praktiska möjligheterna att jämföra och väga siffror mot varandra saknar historiskt motstycke, är det viktigt att vi inte låter euforin över möjligheterna förblinda oss för det enorma ansvar som följer i släptåg. Att hushålla på ett tillrådligt och nyktert sätt med enorma datamängder är lättare sagt än gjort, och kräver såväl integritet som yrkesmässig heder av sin forskare.
En motreaktion som jag gärna ser omvandlas till ryggradsreflex hos flera forskare är att vi applicerar det som för Karl Popper var själva grundbulten i ett vetenskapligt maskineri: jakten på data som kan vederläggaden tes vi lagt fram, och inte enbart på det som bekräftar vad vi i och med formuleringen av hypotesen förmodligen redan tror oss veta. När våra möjligheter att hitta korrelationer som kan styrka allsjöns märkliga påståenden växer lavinartat är det av yttersta vikt att vi har tillräckligt med självdisciplin och –distans för att omfamna även den data som inte ger oss rätt i sak. Grunden för sann vetenskap är insikten att det vi tror oss veta idag med stor sannolikhet är utdaterat, överspelat och kanske till och med utskrattat imorgon. Men utan dagens rön har vi inga medel för att nå fram till morgondagens gäckande upptäckter. Det är denna växelverkan som all forskning är desperat beroende av för sin utveckling och fortsatta relevans, och Big Data bereder oss bättre förutsättningar för att förvalta och bygga vidare på denna princip än vad vi någonsin har haft. Men med fel uppsåt kan det slå bakut, så alla – framför allt den statistiska forskningens fågelholksimitatörer till noviser som undertecknad – bör vara på sin vakt. De märkliga korrelationerna är just korrelationer, och bör tills ett kausalt samband dem emellan på ett övertygande och välargumenterat sätt kan bevisas inte bör antas vara något annat.
I nästa del kommer frågan om varför vi så gärna låter Big Data invagga oss i en falsk, orsaksviss trygghet att tas upp, med utgångspunkt i Daniel Kahnemans populärpsykologiska epos “Tänka Snabbt och Långsamt”.
Inspiration och källor:

Jim Endersby: A Guinea Pig’s Guide To Biology

Tyler Vigen: Spurious Correlations
Håkan Lindgren: “Är vi blåsta av Big Data?”, SvD, 12 okt 2015

Internet och hastighet

Hastigheten på internet homogeniseras som en del av internets kontrarevolution.

Tidigare rörde sig samtalen i en mängd olika hastigheter. Det fanns en pluralitet av protokoll för kommunikation, vilket medförde att många olika sorters samtal med olika kvalitéer fördes via ett flertal olika kanaler. Detta har stora fördelar, eftersom de olika samtalen på grund av hastighetens logik kommer behandla olika ämnen på olika sätt. En chatt mellan två vänner kommer att behandla en viss nyhet på ett annat sätt än ett bloggutbyte om dito.

Två stycken nyckelföretag och -fenomen när jag funderar över internets kontrarevolution är Facebook och Google. Dessa båda företag dikterar i stor utsträckning hur kommunikation via internet förs på grund av sin dominerande ställning som “gateway” till mycket av det som internet har att erbjuda.

Från pluraliteten formar Google och Facebook ett universellt gränssnitt (kopierat och itererat av ett flertal andra tjänster) för internet – sökrutan och flödet.

Om vi bortser från sökrutan och fokuserar på flödet, den del av gränssnittet som accentuerats de senaste åren, så kan vi urskönja en utveckling mot en homogenisering av internets hastighet.

Alltmer antar internetanvändandet karaktären av scrollande igenom ett synkroniserat flöde som presenterar olikt “content” i en ordning för konsumtion av användaren. Detta flöde bidrar till att skapa de så kallade “filterbubblor” som flitigt debatterades i svensk media för ett par år sedan. Eftersom bara det snabba samtalet premieras i flödets logik försvinner de efterkommande analyserna ur samtalet.

Filterbubblan handlar inte om att människor ignorerar och förkastar det långsamma, djuplodande samtalet. Det handlar om två aspekter av flödets logik: dess anpassning efter utvunnen data om användaren och dess homogenisering av samtalshastigheten.

På grund av hastigheten försvinner också möjligheten att ta till sig längre texter i flödet. En upplevd mental “plikt” att ha koll på sitt flöde stressar användaren till att fortsätta bläddra. Allt som inte kan intas under en kvick titt blir över.

Det är också den homogeniserade hastigheten som gör att så kallade “virala” falskheter sprids utan att motutsagorna får plats i samtalet. Att visa varför en viss nyhet eller påstående inte är sant; påpeka brister i argumentation; eller genomföra granskning av primärmaterial är något som tar tid och plats – det är en del av ett långsamt samtal. Tänk magasin, vissa tidskrifter eller bloggar. Men det får inte plats i flödets logik.

Detta är ett problem för den (förhoppningsvis) stundande revolutionen för internet att “lösa”. Man måste heterogenisera samtalshastigheterna, vilket intuitivt känns rimligt som en del av en förmodad decentralisering.

Kriget mot Universaldatorn, del 2: Moraliska aspekter av AI

Ponera en framtid som kanske inte är alltför avlägsen. I denna framtid förstärks våra hjärnor med hjälp av små datorer och AI. Om kriget mot universaldatorn fortsätter som idag så kommer med stor sannolikhet dessa datorer att vara låsta, försedda med spyware och DRM. Med andra ord kommer den vars hjärna “förbättras” inte att vara i full kontroll över hur den förbättras och förändras. Inte heller kan man veta hur mycket information om ens hjärna och dess användning som skickas till de centrala system som vill lära sig mer om hur jag är för att ge mig reklam som är anpassad eller hjälpa Arbetsförmedlingen 2.0 att tvinga mig till precis rätt jobb för mig.

Nåväl, det finns andra problem med denna eventuella hjärn-dator.

Politiken och statens våldsmonopol söker ständigt nya sätt att se till att människor följer lagen och moralen bakom lagen. Detta är på sitt sätt också i sin ordning, då det ju faktiskt är statens uppdrag att se till att med hjälp av sitt våldsmonopol upprätthålla lagen. Det finns dock en stor poäng i att staten inte till fullo kan upprätthålla den stiftade lagen, då detta underlättar den typ av civil olydnad som i stor utsträckning krävs för att genomföra mer radikala lagförslag som går emot politikernas viljor.

Att staten därför söker mer kontroll och fler sätt att veta vilka som bryter lagen och kunna bestraffa dessa, är i sin ordning i sig. Men det krävs motaktioner från folket och från dess förkämpar. Det här är en viktig maktbalans som rubbas när staten får för stora möjligheter. Vi ser detta ske i kampen om kulturdelningen redan – väldigt utbredd civil olydnad och vilja till ändrad lag möter ständigt utökad övervakning och ökade straff i “pedagogiskt” syfte.

I framtiden vi diskuterar finns dock det ultimata verktyget för staten – små datorer som hjälper våra hjärnor på traven. Ponera att denna dator, utan att jag kan hindra den – utan att jag ens kan veta att den gör det – hindrar mig från att bryta mot lagen. Eller kanske till och med hindrar mig från att tänka på att bryta mot lagen, planera inför det. Om möjligheten fanns är jag övertygad om att många stöttat en sådan utveckling.

Om du tycker att den här framtiden är så avlägsen att det inte är värt att fundera över sådana här problem, tänk såhär istället. Kunskap är makt, och ingen kunskap utan information. Den (eller snarare det) som styr vad för information jag tar in, styr också min kunskap och utövar makt över mig. Googles, Facebooks, m.fleras artificiella intelligenser och algoritmer utövar kontroll över dig redan nu, en kontroll som inte lär minska med utökad digitalisering och centralisering av internet.

För att kunna fortsätta bryta omoraliska lagar och inte låta våra hjärnor bli ändrade för vinstmaximering hos de företag som allierar sig med staten måste vi vinna kriget om universaldatorn och kräva att all känslig infrastruktur nyttjar open source (eller dylikt), så att vi kan veta vad vi inte får veta.

Kriget mot Universaldatorn, del 1: Mental Rights Management

Med anledning av rättsfallet mellan Copyswede och Samsung inleder jag ännu en bloggserie. Den handlar om vad Cory Doctorow kallar kriget mot universaldatorn i ett fantastiskt tal vid 28C3. Jag rekommenderar det å det varmaste, så tryck på videon nedan och läs vidare sedan.


Anledningen till privatkopieringsersättningens existens och dess eventuella utökande till att även omfatta datorers lagringsmedia är en syn på datorn som enkelriktad. Internets decentraliserade flervägskommunikation är disruptiv för samhällssyner och affärsmodeller som grundar sig på kontroll av informationsflödet.

Flertalet aktörer hade alltså gärna sett att universaldatorn avskaffades till förmån för något som ser ut som och verkar vara en dator, men faktiskt inte är det. Det finns flera sätt att åstadkomma detta. I Doctorows tal tar han upp DRM (tekniska spärrar mot vissa typer av kopiering) och spyware (olika program som avlyssnar vad som sker på din dator). Tillsammans hindrar dessa fenomen dig som datorägare och -användare från att använda din dator som du vill och ämnar. Detta kommer bli en fara när människa och dator allt mer smälter samman i framtiden.

I allmänhet så är det dock så att om man ger någon ett fantastiskt verktyg som kan göra alla möjliga saker och sedan säger att vissa saker inte får göras, så kommer de ändå att göras. Alltså krävs det något mer än de tekniska åtgärderna (i form av DRM). Det krävs MRM – Mental Rights Management. Sättet vi tänker och talar om datorer behöver kontrolleras.

Talet om webbläsarens fönster är måhända en sådan talkonstruktion som vilseleder. Genom att tala om det som ett fönster uppstår en mental bild av att man tittar “ut” från sin dator “på” något som någon annan har hos sig och kontrollerar. Det är ju inte så det fungerar i verkligheten (åtminstone inte om jag förstått tekniken rätt), men genom den bilden så etableras det fenomen som jag märker tydligt vid umgänge med många som kan exemplifieras med skillnaden i inställning till YouTube och en mp3-sida – i ena fallet benämns det nedladdning och är fult, i andra fallet är det fint, för det är inte nedladdning.

Genom dylik MRM kan upphovsrättsindustrin driva igenom sin vision för internet och straffa viss kopiering medan man gynnar annan, med vaga hänvisningar till en felaktig ontologi. Då kan man också driva igenom lagar med åtminstone relativt stort folkligt stöd – den som kontrollerar det allmännas världsuppfattning kan styra dess etiska uppfattningar. The Pirate Bay är dåligt men Spotify är bra – i båda fallen rör det sig om kopiering, men i det ena så behålls kontroll över kopieringen, åtminstone i viss utsträckning. Spotify lanseras som “det legala alternativet”, men att något är legalt i nuläget säger ingenting om varför det är ett bättre alternativ. Varken Spotify eller TPB gör så mycket för att ge kulturproducenter betalt för exemplarframställning, men det tidigare gör mycket för att ge skivbolagen vinster.

MRM är också en faktor när det kommer till många övervakningslagar som berör internet. De lanseras under täckmanteln att de ska ha terrorister och grova brottslingar som måltavlor och bara lagra meta-data. Genom att bibehålla distinktionen form/innehåll i talet om lagen omdefinieras sättet vi förstår datorer och internet på. Ettor är ettor och nollor är nollor, form och innehåll är samma sak för en dator. På så sätt införs en lag som i praktiken är något annat än den lag som omtalades av dess förespråkare.

För att återgå till privatkopieringsersättningen, så är den just ett fall av aktualiserad MRM. Man vill omdefiniera datorn och internet till något som är specifikt till för att ta emot deras “content”, tal del av den och lagra den. Nej, tack, säger jag. Det finns mycket annat som datorer och internet tillför mig och världen!

War on Piracy är ett första(?) led i just kriget för MRM. Datorn måste omdefinieras och informationsflödet kontrolleras. För att åstadkomma detta behöver man kontrollera hur människor tänker om datorer.

Piratkopieringens undantagstillstånd, del 1: Rightscorp och CFAA

Igår började jag se Killswitch: The Battle to Control the Internet och fastnade vid klippet med Peter Ludlow där han diskuterar CFAA (Computer Fraud and Abuse Act). Han framhåller att problemet med lagen är att alla bryter mot den i sin vardag, vilket ger möjlighet för staten att åtala och fälla de personer som de vill komma åt av andra skäl. Jag misstänker att filmen kommer att använda Aaron Swartz öde som exempel på detta, och det är inte så konstigt – det är ett väldigt bra exempel.[1]

Aaron Swartz riskerade bland annat 35 år i fängelse för brott mot CFAA. Varför gick man så hårt åt honom trots att den andra inblandade parten, i vad som borde vara en fråga för de som skrivit under kontraktet, inte ville åtala honom och hade kommit överens med honom? Det fanns uppenbara politiska motiv under ytan.

CFAA kriminaliserar att bryta mot olika mjukvarors användaravtal. De där som ingen läser (och tur är det; om alla facebookanvändare läst avtalet innan de gått med i Facebook hade vi förlorat otroligt många timmar av produktivitet).

Det här försätter samhället i ett slags undantagstillstånd där staten kan komma åt vem som helst när den vill. I förlängningen kan även de företag som allierar sig med staten göra det samma, genom att lämna uppgifter till åklagare, som sedan kan driva fallet åt dem.

Vilket osökt för mig in på Rightscorp. Rightscorp är ett företag som primärt bedriver verksamhet i USA, på uppdrag av upphovsrättsindustrin. Vad de gör är att crawla bittorrent efter IP-adresser som delar olika kulturella verk som deras uppdragsgivare har rättigheter till, för att sedan skicka ett utpressningsbrev till IP-adressens ISP och hoppas att den skickar vidare till berörd användare.

I brevet presenteras vilket upphovsrättsintrång som avses och två alternativ för användaren – att bestrida det hela i rätten (vilket beskrivs som dyrt och svårt) eller betala en summa för att slippa undan. I praktiken bedrivs alltså utpressning i underhållningsindustrins namn för att försöka tjäna pengar.

Det här är något som varnades för även i Sverige när IPRED infördes 2009, vilket tillåter upphovsrättsindustrin att agera privatpoliser, något som i andra länder med liknande implementering (mitt minne säger framför allt Danmark) ledde till hotbrev som liknade Rightscorps. Bristerna med detta förfarande är väl beskrivna.[2]

Problemet för Rightscorp är att de inte lyckas tjäna pengar. Företaget går med förlust år efter år (dock värt att notera att rättighetshavarna får ungefär hälften av företagets intäkter – en hel del pengar), vilket får en att fundera på varför de fortsätter expandera. Personligen ser jag Rightscorp som en nödvändig del i upphovsrättsindustrins taktik för kriget mot piratkopieringen – att etablera undantagstillstånd.[3]

Undantagstillståndets logik styr War on Piracy, War on Drugs, och War on Terror. “Det finns ingen krigsdeklaration, ingen tydlig fiende, slaget står överallt, alla måste delta…” och ” förs för att föras och inte för att vinnas”, som det står att läsa på Copyriot. [4]

Rightscorp (och egentligen hela upphovsrättsindustrins paradoxala förhållande gentemot piratkopieringen, där man tjänar pengar på att den finns och på att straffa den) representerar just det att kriget mot piratkopieringen förs för att föras, och inte för att vinnas.

Avslutar med att tipsa om en låt som handlar om detta förfarande från statens sida, som jag som av en händelse hade spelandes i öronen när jag såg Killswitch. (Bör jag dömas för medhälp till upphovsrättsintrång nu?) [5]



[1]www.killswitchthefilm.com
[2]http://klamberg.blogspot.se/2008/10/r-nedmonterad-polis-och-privat.html; https://falkvinge.net/2008/10/28/antipiratlagen-ipred1-rattssakerhet-utpressning
[3]https://torrentfreak.com/rightscorp-hemorrhages-cash-profit-from-piracy-remains-elusive-150311
[4]http://copyriot.blogspot.se/2004/04/war-on-drugs-war-on-terror-war-on.html
[5]http://copyriot.se/2013/02/19/medhjalp-till-medhjalp-till-medhjalp-till-internet-blir-rattsobjekt-nar-piratpartiet-dras-till-domstol/; http://copyriot.se/2008/10/02/henrik-ponten-olagligt-att-lanka-till-the-pirate-bay/

Språkbruk

I DN (http://www.dn.se/ekonomi/unik-rattegang-om-blockad-av-sajter/, http://www.dn.se/ekonomi/natblockering-en-odesfraga-i-ratten/) står det att läsa att man kan “ladda ned/hem” film från The Pirate Bay. Min instinkt var att känna att det var problematiskt formulerat, då man mig veterligen faktiskt inte kan ladda ner film från The Pirate Bay. Så som jag (utan allt för mycket tekniskt kunnande) har förstått det hela så kan man via The Pirate Bay hitta magnet-länkar, vilka pekar ut ett namn (hash) på en fil för ens torrent-klient. Klienten söker sedan efter andra som delar filen via någon form av lista på vem som delar vad (DHT) och pusslar ihop det hela på ens dator.

Rätta mig gärna om jag förstått något här fel.

När man säger att man “laddar ner” från TPB så låter det som att överföringen ser ut såhär:

Alltså att jag (med hjälp av min dator) ber TPB om en fil, och får filen i gensvar. Istället ser det (typ) ut såhär:

Först letar jag upp namnet (hashen) på min önskade fil via TPB (mitten av bilden), sen letar jag upp var den finns via DHT (vänstra halvan av bilden), och sist så hämtar jag den från flertalet olika seeders (högra halvan av bilden).
Hela den här språkfrågan kan lätt tyckas vara en petitess, men språket präglar lätt vårt sätt att tänka på saker och händelser. I det här fallet kan det få långtgående konsekvenser på hur mycket medhjälp man anser att TPB bidrar med i enskilda brott mot upphovsrättslagen. I min schematiska skiss ser det ju snarast ut som att TPB utför medhjälp till medhjälp till brott mot upphovsrättslagen (TPB –> DHT –> Filutbyte), eller kanske till och med medhjälp till medhjälp till medhjälp till brott mot upphovsrättslagen (TPB –> DHT –> Instruktioner –> Filkonstruktion). Är det brottsligt för DN att utöva medhjälp till det TPB gör, genom att namnge sidan och berätta att man med hjälp av den kan komma åt upphovsrättsskyddat material?
Problemet framträder ännu tydligare i det här fallet eftersom det är DN som nyttjar språkkonstruktionerna ovan. DN är en välkänd tidning med gott rykte som samhällsupplysare. Därför är det viktigt att DN faktiskt synar sina formuleringar så att de representerar sanningen mer noggrant, för att inte ge befolkningen felaktig information.

MP och kulturpolitik

(Disclaimer: Jag tar inte upp allt som ingår i MP:s kulturpolitiska program, utan bara sådant jag finner intressant eller anmärkningsvärt. Detta är inte heller främst en kritik av MP, utan mest en kulturpolitisk reflektion.)

I grunden är problemet med MP:s förslag till kulturpolitik att den är fientlig mot bred, folklig och fri kultur. Förslaget har drag av korporativistism och statsstyrd kulturpolitik. Istället för att främja en decentraliserad, fri och öppen kulturvärld så styr MP mot en centraliserad, statligt godkänd, censurerad och styrd kulturvärld.

Ur ett värderingsperspektiv kan man se att MP vill att

  1. Alla ska ha ”rätt att skapa och ta del av kultur”;
  2. Kulturen ska vara fri;
  3. Tryggheten för ”kulturarbetare” ska öka;
  4. Kulturen ska spridas demokratiskt. (rimligen en konsekvens av 2 och 1); [1]
  5. Upphovsmän och andra kulturarbetare ska få betalt (av vem?!); [2]
  6. Kulturen ska stärka varumärket Sverige. [3]

MP identifierar en rad problem:

  1. Likriktad och homogen kulturproduktion; [4]
  2. Det är svårt att finansiera mycket kultur (t.ex. film och kvalitetsjournalistik); [5]
  3. Privatisering och kommersialisering av gemensamma rum: [6]
  4. Ojämn tillgång till yttrandefrihet; [7]
  5. Dålig representativitet inom kultursektorn. [8]

MP vill alltså genomföra en rad åtgärder:

  1. Bredbandsskatt; [9]
  2. Beskattning av internetaktörer; [10]
  3. Fortbildning för kulturinstitutioner om intersektionalitet och postkolonialistisk teori; [11]
  4. Medhjälp från ”professionella kulturarbetare” i skolan; [12]
  5. Definition av kulturell kvalitet;
  6. Forskning om nya betalningsmodeller för digitala plattformar; [13]
  7. Omarbeta avtal mellan fack och kulturinstitutioner för att ändra upphovsrätten för offentligt finansierad konst; [14]
  8. Inkomster från streaming och fildelning ska gå genom SAMI och fördelningen ändras till 50/50 mellan skivbolag och artister; [15]
  9. Krav på att offentliga institutioner tillgängliggör sin produktion digitalt; [16]
  10. Public Service ska bli producent istället för distributör; [17]
  11. Kvantifierade mångfaldsmål med sanktioner som hot. [18]

Vad som missas är en mängd fundamentala problem

Man definierar vid ett tillfälle de kulturverksamheter vars utövare ska hjälpas till ökad trygghet på arbetsmarknaden till att vara ”scenkonst, bildkonst, musik och film” och gör därmed en byråkratisk instägning av de kulturella former som ska vara gångbara för en vanlig kulturarbetare – t.ex. inkluderas ingen form av text eller podcasting och gissningsvis inte heller remixning eller generativ konst. [19]

MP vill definiera vad som är kulturell kvalitet via två begrepp om konstnärlighet och kulturpolitiskt värde. De offentliga medel som ska användas för att styra vilken kultur som har möjlighet att utövas (för alla som inte är ekonomiskt oberoende) föreslås alltså tillfalla de som står för värden som ”estetik, hantverksskicklighet, mod, representation, mångfald, tillgänglighet”. På detta sätt vill MP likrikta kulturen och hindra det fria kulturutövandet, vilket förstärker (A). Det är högst tveksamt om offentliga medel bör användas för att styra vilken kultur som har möjlighet att existera. [20]

Punkt (4) förverkligas rimligtvis lättast genom spridning av torrent-teknik eller dylika decentraliserade medel för delande av information i nätverk.

Åtgärd (I) verkar märkligt placerad i en kulturpolitisk kontext. Bredbandet är en del av den oberoende och väldigt mångfacetterade infrastrukturen internet. Den tjänst som internetleverans är för medborgaren är inte någon slags dörr in i kulturlivet eller dylikt; internettillgång är i själva verket tröskeln för deltagande i det digitaliserade samhället. Den som berövas internettillgång är handikappad i vårt nya samhälle. Det låter lite som när Lars Håkansson, f.d. vd för Warner Bros Nordic, uttalade sig såhär: ”Vad ska bredbandsoperatörerna göra om de bara kan erbjuda bredband utan innehåll? […] Operatörerna behöver samverka med dem som gör bredband meningsfullt” [21]. Nu som då är uttalandet helt galet i sitt antagande; bredband behöver inget ”innehåll”, precis som vägar inte behöver något ”innehåll” – genom sammankopplandet av individer genereras värde! Däremot har Håkansson helt rätt i att operatörerna behöver samverka med dem som gör bredbandet meningsfullt – dvs vanliga internetanvändare, vilka straffas av en bredbandsskatt! Åtgärd (I) slår mot vanliga medborgare från en märkligt motiverad vinkel.

Att beskatta internet är också i praktiken att beskatta kulturutövande och höja trösklarna för densamma. När man sedan ger de insamlade pengarna (får man förmoda) till vissa utvalda kulturutövare (se t.ex. (IV)) så politiserar man kulturutövandet – den som får makt över kulturtillgång blir staten och inte fria aktörer. Detta får dock i viss mån antas vara avsikten, med tanke på programmets tendens till att vilja styra kulturen till att lära ut och uttrycka vissa ideologiska tankegångar om intersektionalitet och postkolonialism (se t.ex. (III) och (V)). [22]

MP föreslås alltså att taxera allmännyttig infrastruktur (I) och väl fungerande marknadstjänster (II) för att bekosta viss forskning (VI). Istället för att låta forskare fundera på hur en marknadstjänst ska utformas, så borde kanske trösklarna för att starta tjänster sänkas och inte höjas? Statens uppgift är inte att ge direktiv om hur företag ska tjäna pengar, det är företagens uppgift.

(6) är en ny form av nationalism där länder tävlar om att representera värden som ”kreativitet” i jakten på medial uppmärksamhet för att locka studenter och företagare. Man vill alltså ha band mellan vissa kulturella aktörer (antagligen de med kommersiell framgång utomlands som får regeringens musikexportpris) och staten, där de ska samverka för att skapa en svensk identitet i någon slags korporativistiskt rus. Kanske ska (X) ses som ett led i denna riktning med? [23]

MP föreslås gå in i utdelningen av inkomster från streaming och fildelning och fördela dem lika mellan skivbolag och artister (VIII). För det första får detta ses som smalt tänkande vad gäller kultur. Kultur är mångfaldigt till sin form, och absolut inte bara en produkt från artister som anlitas av skivbolag… Men även i denna fråga är det intressant att betrakta det som får antas vara det huvudsakliga målet för politiken – Spotify. Skivbolagen är ju delägare i företaget och får därmed vinstandelar utöver sina royalties. I praktiken kan alltså skivbolagen rätta till denna 50/50-fördelning till 90/10 genom att ändra utbetalningsstorleken relativt vinststorleken. Detta hänger ihop med just den privatisering och kommersialisering som MP vänder sig mot (C). Makt flyttas från kulturutövare till vinstsökande företag. Via STIM, SAMI och CopySwede flyttas pengar från ”musiklivets stora och vitala undervegetation till det fåtal artister som pumpas om och om igen på radio ” [24]

Problem (A) förstår jag som en konsekvens av att kultur ses som endast den kommersiellt gångbara kulturen. Utbudet har aldrig varit bredare för en vanlig person än vad det är nu, tack vare internet och fildelningsnätverk av olika slag. Något (I) alltså slår emot, för att inte tala om MP:s politik på upphovsrättsområdet, där man jagar kulturdelande människor med horribelt överproportionerade tvångsmedel. Kulturen blir likriktad för att den förses med krav om antingen statligt gillande eller kommersiella möjligheter, istället för att släppas så fri som möjligt med låga trösklar (se 1, 2, och 3) – starka sociala skyddsnät och enkel spridning.

Vinnarna på politiken skulle vara:

  • Byråkrater som ska omfördela insamlade pengar, godkänna styrelsesammansättningar och kvalitetsmärka kultur;
  • Toppartister/”professionella konstnärer” som tar del av det statliga stödet;
  • De som kvoteras in för att möta kraven på representation;
  • Forskare och samhällsdebattörer med viss märkning (intersektionella/postkoloniala).

Förlorarna på politiken skulle vara:

  • Kulturutövare som inte producerar antingen av staten efterfrågad kultur eller av näringslivet efterfrågad kultur;
  • Medborgare som vill nyttja internet och internettjänster;
  • De som går miste om anställningar på kulturinstitutioner pga fel egenskaper.

Sammantaget vore det bättre att sänka trösklarna för det fria utbytet och upplevelsen av kultur för den vanliga människan (reformerad upphovsrätt och avskaffade kassetavgifter), istället för att höja trösklarna (bredbandsskatt och styrning av offentliga medel) och sedan sänka dem för vissa förfördelade korporationer och individer. MP tar från de fattigare och från de folkliga kulturutövarna och ger till de rikare och de företag som allierat sig med staten.



[1] MP:s program, sida 9
[2] MP:s program, sida 9
[3] MP:s program, sida 10
[4] MP:s program, sida 9
[5] MP:s program, sida 9
[6] MP:s program, sida 5
[7] MP:s program, sida 5
[8] MP:s program, sida 7
[9] MP:s program, sida 9
[11] MP:s program, sida 7
[12] MP:s program, sida 7
[13] MP:s program, sida 9
[14] MP:s program, sida 9
[15] MP:s program, sida 9
[16] MP:s program, sida 9
[17] MP:s program, sida 10
[18] MP:s program, sida 7
[19] MP:s program, sida 8
[20] MP:s program, sida 8