TANKETOURETTES

Jag vill med detta förslag på ny teknik lösa flertalet problem, nämligen (1) existensen av ett oligopol som parasiterar på forskning; (2) att peer-review är så lågprioriterat att det ofta genomförs på ett dåligt eller rentav bedrägligt vis; (3) att forskare ofta har dålig tillgång till forskning på lagligt vis.

Kärnan i mitt förslag är att skapa ett verktyg istället för en plattform. Med hjälp av verktyget ska forskare kunna interagera med varandra på det vis de önskar, istället för att behöva ta steget via en plattform som snyltar på deras arbete och bestämmer vad som ska publiceras. Min implementation är bara ett sätt att göra detta på, och någon annan kommer säkerligen kunna förbättra det kraftigt.

Jag tänker mig att varje artikel är en kombination av en blockkedja och ett smartID (finns kanske bättre alternativ, men jag känner inte till dem än i så fall). Varje block i kedjan innehåller som vanligt hashen för tidigare block, men också hashen för artikelns ID, artikelns text (med formattaggar för TeX), avsändarnas ID-hashar, ämnestaggar, och eventuella kommentarer + deras avsändares ID-hashar.

När en person skapat en sådan artikel-kedja indexeras den i någon form av DHT. För att någon ska kunna bidra till nästa block i kedjan måste den ha kompetens inom någon av valda ämnestaggar. Detta avgörs genom någon form av attribute/endorsement-system, som t.ex. finns inbyggt i smartID. Varje person som har ett smartID kan hävda sig ha en attribute – i vårt fall en viss examen – som sedan kan bli endorsed av relevant universitet. När sådan endorsement skett räknas personen som kompetent inom det ämnet som examen gäller. Personer som har denna kompetens kan bifoga reviews till nästa block.

Sen kan ursprungsavsändarna uppdatera texten och repetera processen, emdan blockkedjan hela tiden ser till att alla har tillgång till samma text och att ingen annan än avsändarna kan mixtra med texten.

Jag nämnde att artikeln också är ett smartID. Den skapas med attribute “publicerbar”, vilken kan bli endorsed av andra personer. När denna attribute blivit endorsed av en tillräcklig mängd kompetenta personer kommer hela artikelns kedja att kunna tillfogas tidskriftens kedjas nästa block.

Jag föreställer mig nämligen att själva tidskriften också är en blockkedja. Den består i sin tur av alla tidigare accepterade artiklar, vilka alltså inte längre kan mixtras med av någon, inte ens deras avsändare.

Slutligen behövs någon form av klient (helst en multitud!) som kan läsa av de här blockkedjorna på ett sätt som gör att man kan presentera informationen för läsare på ett rimligt sätt. Jag tänker mig att de grundläggande egenskaperna klienten behöver ha är:

• Förmåga att visa artiklar i läsbart format (alltså en TeX-tolkare)
• Förmåga att lista artiklar utifrån deras egenskaper – avsändare, ämne, publikationsdatum
• Förmåga att skapa artikel-blockkedjor
• Därmed också förmåga att hantera ens smartID – få attributes endorsed osv.
• Rimligen behövs också en förmåga att söka bland artiklar utifrån deras egenskaper.

Dessutom tänker jag mig att det vore bra – men inte nödvändigt – om man byggde in ett ryktessystem i det hela. Detta vet jag dock inte alls hur man skulle implementera (som om jag vet det om resten…!), men det bör vara så att det bygger på en sammanvägning av antal publicerade artiklar och antal reviewade artiklar (med mervikt för de som sedan publicerats, vilket motiverar konstruktiva kommentarer!). Utifrån ryktessystemet kan sedan klienter kanske sortera baserat på rykte.

Nästa steg efter det är att göra så att man kan prenumerera på vissa personers gallring. Poängen är att varje gång person P, som jag vet är vettig och läser intressanta saker, vill basunera ut en artikel, så ska jag få en notis om att den är läsvärd, på något sätt.

Under 1500- och 1600-talen upplevde Europa en kraftig prisinflation utan motsvarande löneinflation. Detta brukar förklaras med den stora mängden guld och silver som bröts i Amerika och fraktades till Europa. Problemet med denna förklaring är att dessa metaller inte stannade i Europa, utan guldet hamnade snabbt i Indien och silvret i Kina. Européer hade tvärtom brist på valuta, vilket blev ett stort handelshinder, eftersom kravet på innehav av valuta samtidigt ökade, genom bl.a. ökade skatter (som behövde betalas i metaller).

I äldre tider hade sådana problem regelbundet lösts genom att man sänkte metallhalten i mynt, så att man kunde tillverka fler mynt av samma mängd metall. Detta var inte längre lika gångbart, eftersom synen på pengar förändrats. Under perioden blev fler och fler övertygade (av en eller annan anledning) om att metaller var pengar, vilket inte varit den tidigare föreställningen. Istället införde man en expanderad mängd av institutionella kreditpengar; det var i samband med dessa problem som bankväsendet uppstod i Europa.

Denna historiska epok är relevant för förståelse av hur eventuella kryptovalutor kanske borde utformas. Bitcoin bygger på samma filosofi som ligger bakom guldstandarden – att pengarnas mängd måste fixeras för att bevara deras värde. Därmed gör man sig sårbar för 1600-talets problem med prisinflation och penningdeflation.

Penningdeflationen uppstår på grund av den minskade penningmängden relativt antalet önskade transaktioner. Diskrepansen måste kompenseras genom ökad penningvelocitet för att inte orsaka kris (något som man delvis lyckades åstadkomma genom införandet av sedlar i t.ex. Sverige under sent 1600-tal). Men jag tror inte ökad penningvelocitet är det enda svaret.

Ett till svar är att se till att faktorn som avgör ökandet av penningmängden beror på antalet transaktioner. Med en valuta som bygger på någon form av blockkedja är ju alla transaktioner öppna för alla, så det är inget problem att räkna detta antal. Då kan man låta “tryckandet” av ny valuta bero på ökningen av transaktionsantal, så att man slipper 1600-talets simultana prisinflation och penningdeflation.

Detta tror jag är ett bättre alternativ än både en valuta som bygger på Friedmans konstanta penninginflation á (t.ex.) 2% eller frånvaro av penninginflation (bitcoin).

Mina argument för detta är två: ett empiriskt och ett teoretiskt.

Empiri

Rent empiriskt kan vi, om vi blickar tillbaka på de snart 10 år Spotify funnits som tjänst, se att företaget uppenbarligen kan sälja sin tjänst trots en i praktiken ofungerande upphovsrätt. I praktiken är det ingenting som hindrar den villige från att ladda ner all sin musik som mp3-or från t.ex. ThePirateBay , What.cd (fram tills stängningen) eller kanske Play (på ZeroNet). Det finns inte heller mycket som hindrar den villige från att endast strömma sin musik från olagligen uppladdade klipp på sidor som YouTube. Den villige skulle till och med enkelt kunna rippa all sin musik till lokala mp3-or genom en sådan ström.

Helt enkelt: upphovsrätten finns i praktiken inte. Den är inte ett hinder för den villige. Trots detta har Spotify över 50 miljoner betalande användare. 50 miljoner människor har konstaterat att de vill betala för Spotifys tjänst, trots att upphovsrätten de facto inte hindrar dem från att skaffa sin musik annorstädes gratis.

Teori

Upphovsrätten är ett produktskydd och inte ett tjänsteskydd. Spotify är en tjänst och inte en produkt. Vad Spotify åtminstone i praktiken erbjuder är möjligheten att enkelt, smidigt och pålitligt kunna lyssna på musik av olika slag. Utöver detta erbjuder man (numera) rekommendationstjänster, genererade spellistor etc.

Dessa tjänsters värde är inte relaterade till upphovsrättens existens. 50 miljoner människor tycker det är värt deras pengar att få sin musik paketerad och levererad av företaget Spotify, trots konkurrensen från pirat-alternativ som t.ex. Grooveshark (RIP).

Slutsats

Slutsatsen man kan dra av detta är att det uppenbarligen fortfarande går att tjäna stora summor pengar på “musik”, även i en värld efter upphovsrätten. Kanske kommer man som skivbolag aldrig nå upp till 90-talets glansdagar under CD-vågen, men så är det ibland. Konjunkturen ändras för olika branscher med tiden.

När jag nu identifierat autonomi som en hörnsten av piratideologin så tänker jag gå vidare med att härleda vissa politiska ställningstaganden som följer av den. Delvis för att visa att autonomi faktiskt är en hörnsten av ideologin, och delvis för att utröna vad det får för konsekvenser att acceptera autonomi som sådan.

Vilket nät vill vi ha? Låt oss kontrastera två visioner av nätet mot varandra: verktygsnätet och plattformsnätet. Verktyg använder du för att lösa problem du har och annars så slipper du tänka på dem. Verktyg hjälper dig att kunna göra saker du annars inte kunde. Plattformar kan hjälpa dig på liknande sätt, men de kräver alltid något i utbyte, nämligen en form av lojalitet. En plattform binder dig till dess vilja. Verktyg har inga hemligheter; plattformar är fulla av dem. Ett verktygsnät är alltså ett internet dominerat av verktyg, medans ett plattformsnät är dominerat av plattformar. I plattformsnätet så hindras du att ta del av film via Netflix för att du tagit kontroll över din telefon, eftersom de då inte kan kontrollera hur du tar del av filmen. Frågan om plattformar vs verktyg är en fråga om kontroll.

För att göra kontrasten tydligare tar vi ett exempel: nyhetsflöden. Du kan få dina nyheter kurerade åt dig av Facebooks flöde, och du kan få dem levererade av ett RSS-flöde. Med RSS har du kontroll, medans du med Facebook måste ge upp kontroll. Där låter du din nätvaro bli styrd av Facebooks vilja; du kan inte ändra några variabler i flödet (i princip), du kan inte välja mellan olika klienter som presenterar nyheterna på olika sätt, et cetera. Din autonomi begränsas.

För mig är det därför självklart att pirater måste kämpa emot plattformsnätet och delta i skapandet av verktygsnätet. Torrent-fildelning är överlägsen streaming från Swefilmer eller Netflix ideologiskt, för den låter användarna vara autonoma användare av verktyg för att uppnå sina syften. De behöver inte ge upp sin suveränitet.

Samma motsättning som mellan verktygsnätet och plattformsnätet finns mellan fri och öppen mjukvara och sluten/stängd/proprietär mjukvara. En pirat premierar fri och öppen mjukvara eftersom den låter användaren vara en autonom suverän över sitt liv. Sluten mjukvara tvingar dig att underkasta dig suveränens makt och deklarera din tilltro till dens godhet. Som Richard Stallman brukar uttrycka det: “With free software, the users control the program. With proprietary software, the program controls the users.” När datorerna blir allt viktigare förlängningar av våra fysiska kroppar blir denna strid än mer central. Ska vi vara autonoma individer eller slavar under våra datorers egentliga ägare?

Framtiden ser ut att glida mer mot plattformarna och bort från verktygen. Google låter alla använda deras nyutvecklade, fantastiska AI-teknik; men bara om du går med på att underkasta dig deras suveränitet.

“Still, when I ask if Google will sell this chip on the open market, he says no. That would democratize things a little too much. Rather than sell the chip itself, Google will offer its new silicon to the world via a cloud computing service. Anyone will be free to use it—but only if they use the Google Cloud. “

I brist på fullgod svensk översättning sammanfattar jag detta tänkande i ett slagord: “Tools empower; platforms create subjects”. Verktyg ger dig makt, plattformar tar den ifrån dig.

I piratrörelsen har många pratat sig varma för den personliga “integriteten”, ofta med en mer eller mindre direkt koppling till konceptet om ett “privatliv”. Att ha en skyddad eller bevarad integritet förstås som att ha en privatsfär vilken man kontrollerar; man har möjlighet att bestämma vad som flödar från ens privatliv till ens offentliga liv. Sålunda vilar tanken om integritet på uppdelningen av livet i privat och offentligt.

Denna uppdelning är problematisk av många anledningar. Rasmus Fleischer har många gånger t.ex. kritiserat fetischiserandet av denna offentlighet. Han har också lyft fram hur dikotomin kollapsar i det postmoderna samhället.

Offentligheten föreställdes idealiskt som en upplyst plats, frikopplad från ekonomiska intressen och religiösa dogmer, där deltagarnas sociala status sattes inom parentes. Privatsfären koncipierades på grundval av det borgerliga familjehemmet. Idag existerar inte längre detta borgerliga samhälle. Fundamenten har vittrat sönder för åtskillnaden mellan privat och offentligt, vilken sedan länge befinner sig i kris, en kris som har fördjupats avsevärt av internet.

Historiskt betraktat så är idén om privatlivets helgd nära besläktad med idén om upphovsrätt. Båda hamras på plats i 1800-talets borgerliga samhälle. Båda bygger på en absolut tudelning av livet i sfärerna privat och offentligt. Sedan dess har bland annat de tekniska mediernas utveckling luckrat upp denna tudelning, men det förändrar inte det historiska arvet.

Vad för koncept kan då ersätta den roll som integritetskonceptet spelat för piraternas motstånd mot övervakning och vurm för individers möjlighet till privat kommunikation?

Jag vill utgå från konceptet suveränitet/autonomi/självbestämmande (i texten kommer jag nu använda ordet autonomi, men jag är verkligen inte fäst vid just den termen). Autonomi handlar om fri- och möjlighet att kontrollera sitt liv, sin kropp och sitt tänkande, uppfattar jag det som. Jag tror att det är tanken om att värda människors autonomi som förenar två av de falanger inom Piratpartiet som ofta råkar i luven på varandra över språkbruk, nämligen den kommunistiska och den libertarianska.

Vad betyder digital autonomi?

Det betyder att personer måste ha möjlighet att kontrollera sina dataflöden (både ut och in), samt friheten att skapa något av dem. Konsekvensen blir att all övervakning som inte godtas av individen som ett medel för att skapa något med sin data är ett hot mot autonomin. Som exempel på godtagen övervakning skulle kunna vara människor som delar med sig av sina bilars position till ett system som förutsäger trafikstockningar och varnar de som är uppkopplade till systemet. Vilken data som lämnas ut, var den hamnar och hur den används är tydligt berättat för individen, som anser att utlämnandet stärker autonomin.

Att vara digitalt autonom innebär också att man har kontroll över de verktyg man använder. Klyschan “code is law” bör i sammanhanget förstås som att den kod man lever genom styr ens handlande, vilket innebär att handlandet inte kan vara autonomt om inte den handlande har kontroll över koden. Detta uppnås genom fri och öppen hård- och mjukvara.

Att tänka i termer av autonomi har säkert fler intressanta konsekvenser som jag inte tänkt på än.

Fördelarna av att tänka i termer av autonomi

Nicklas Lundblad skrev 2006 en text om livet efter privatsfärens kollaps i den liberala tidskriften Neo. Jag läser hans text som defaitistisk, på grund av att han fastnar i tänkande kring uppdelningen privat/offentligt som ledande i problematisering av övervakningskomplexet. Han hävdar, rätteligen, att det privata har blivit offentligt i det digitala samhället. Ur det drar han slutsatsen att vi borde bygga ett “brussamhälle” – vi ska alla generera så mycket ointressant data som möjligt. I själva verket är detta just vad tanken med Benthams Panopticon är – vetskapen om att jag just nu kan vara övervakad gör att jag beter mig enligt maktens normer (dvs ointressant). Bara den som lever i maktens normativa rum kan säga att den “inte har något att dölja”.

“I brussamhället är vi inte säkra. Vi kan fortfarande kartläggas i detalj, men endast om någon faktiskt uppmärksammar oss. Om vi försvinner i bruset, i de många meningslösa detaljerna om oss, kommer vi att ha ett privatliv som är lika rikt och kvalitativt som någonsin det vi hade före informationssamhällets utveckling.”

Vad Lundblad vill är att vi alla ska ge upp vår autonomi till förmån för ett samhälle där vi alla utövar makt mot oss själva och vår omgivning genom att konstant övervaka oss själva och andra. Han förstår dock inte detta, eftersom han är fast i att tänka på privatlivet som inte ska kränkas genom att göras offentligt. Han vill kämpa för privatlivet genom byggandet av Panopticon.

“Ett av de enklaste är att den personliga integriteten faktiskt fortfarande spelar roll för människors upplevelse av livskvalitet. Vi vill inte vara övervakade – vare sig av företag eller stat. Vi vill ha en egen privat sfär. Så länge det är sant bör vi kämpa för den personliga integriteten – och inte ge upp. Kanske kan vi återvinna privatlivet.”

Tänker vi istället i termer av autonomi så inser vi att Lundblads förslag är ett förvärrande av nuvarande problem, eftersom varje övervakning inskränker individens autonomi. Den som vet att den är övervakad utövar självcensur på flera nivåer; man undviker tankebrott, man yttrar inte idéer som befinner sig i juridiska eller maktmoraliska gråzoner, man handlar inte fritt.

Istället bör man vända sig till det som Christoffer Kullenberg kallar “nätbefrielse”. Det är vad man gör i de zoner där maktutövandet fråntar individen sin autonomi – man försöker bygga zoner där individer kan utöva självbestämmande.

“Kanske borde vi fundera på att tänka “nätbefrielse” istället för “nätfrihet”. Befrielse är en process som äger rum i ett redan ockuperat och bedrövligt helvete, ungefär så som internet ser ut idag. Nätbefrielsetaktiken går ut på att befria zoner, tränga undan giganterna, stegvisa manövrar för att kringgå, även om bara för en kort stund. Skapandet av geysrar i en förstelnad nätvärld. Nätkarate om natten.”

 

Idag när jag förde krig mot mina 300+ flikar så fastnade flertalet sidor som avhandlade Facebook i min läsning. Därav följande utläggning med lite spartanska tankar kring Facebooks utveckling. Varnar för att dessa tankar är ännu mer ogenomtänkta än de som brukar publiceras här på Tanketourettes.

TechChrunch skriver om hur Facebook fått licens att verka som betalningsintermediär i Europa. Vad betyder denna utveckling?

Såhär sammanfattar Rasmus Fleischer vad han tror är skeendet bakom Facebooks framtida pengahanterande :

“Facebook vill “spotifiera” Bitcoin. De vill alltså göra samma sak som Spotify gjorde med The Pirate Bay. Att bygga ett alternativ för den breda massan. Ett busenkelt sätt att överföra pengar över nätet som bygger på befintliga nätverk av kontakter och som framför allt är. På ytan ser det ut som att en idé förfinas – under ytan sker däremot en helomvändning från ett decentraliserat protokoll till ett centraliserat monopol.”

Facebook vill bli din gateway till webben, som tidigare konstaterats många gånger; men detta rymmer något mer under ytan. Istället för decentraliserade alternativ för pengahantering som BitCoin, vilka länder sig till ett P2P-samhälle, vill Facebook ta central kontroll över alla pengaflöden för att kunna ytterligare bygga ut det som är centralt för deras verksamhet: identitetshantering. Facebook vill äga din identitet. Detta bör kontrasteras mot subversiva alternativ som medför individens kontroll över sin identitet, som t.ex. BlockStack, vilket implementeras i bland annat Democracy.Earths system Sovereign och i ZeroNet (om jag inte missminner mig). Vid användning av verktyget BlockStack så har användaren kontroll över vilken del av dens personliga information som delges vem, när och hur länge. Här blottläggs den stora nätpolitiska konfliktlinjen, den som går mellan inhägnande-centralisering-monopolisering-övervakning-kontroll och allmänningar-decentralisering-pluralism-frihet-öppenhet. Jag läste nyligen i ett kommentarsfält på Copyriot att Christopher Kullenberg skrivit något i stil med att vi nu inte kan tala om att “skydda” internets frihet eller öppenhet mot angrepp, utan att vi måste “befria” det genom vår nätvaro. Ett sätt att göra det är att återta kontroll över våra identiter genom initiativ som BlockStack eller genom att ta kontroll över vår lagrade data genom att byta ut Google Drive eller DropBox mot Storj.

“What makes Facebook one of the most potent digital ecosystems is that it is based on managing the digital identity of every user in its user base, and, if done right, Facebook has the potential to render phone numbers, email addresses and bank account numbers obsolete.”

Facebook vill göra det som staten gör i den köttsliga världen – vara din identitära portal till allt. Det pratas ibland om att Mark Zuckerberg lär kampanja för att bli president 2020 – det kommer han inte behöva, istället bygger han den entitet som långsamt ersätter nationalstaten och dess presidenter. Zuckerberg tänker istället vara BDFL – Benevolent Dictator For Life.

“Leaving aside the serious issue of Facebook extending its online monopoly to become the Internet’s de facto authentication system, there’s another concern. As more and more services build on top of Facebook, Facebook’s terms and conditions may require access to some or even all of the extra information they can provide about their users’ activities and interests.“

Så byggs en ny politisk entitet för den digitaliserade världen, där reklamindustrin genom Facebooks verksamhet styr incitamenten för handlande. Facebook handlar dock inte i isolering, man är även en del av det övervakningskomplex som innefattar kommersiella övervakningsföretag riktade mot vanliga nätanvändare (Facebook, Google, Spotify) eller mot andra stater/företag (Hacking Team, Axis) och de myndigheter som arbetar med att massövervaka folket (NSA i USA, t.ex.).

“The more Facebook becomes the point of control for using the Internet, the more governments will be inclined to require its “cooperation,” in the form of providing access to its data, as a condition of allowing it to become the Internet’s authentication service in their territory.”

Sålunda nyttjas Facebooks inhägnande av webben i övervakande syfte för att kunna kontrollera befolkningen i en biopolitisk maktutövning, vars förtecken t.ex. kan skönjas i Kinas “Citizen Score”. Där kvantifieras varje medborgares värde genom en samvägning av algoritmiskt värderande av nätvaron. Vad köper personen på Alibaba? Vad skriver den på WeChat? Vad söker den efter på Baidu? Vad bloggar den om på Weibo? Till denna information läggs sådan som samlas in på mer traditionell väg – kreditvärderingar, polisregister med mera.

Jag skrev att Facebook inhägnar webben. Låt mig utveckla. Någon gång under sent 1700-tal/tidigt 1800-tal så inhägnades stora delar av marken i England (en process som senare kom även till Sverige, så klart). Detta innebar att staten använde sitt våldsmonopol för att sätta ned stängsel på den tidigare allmänt brukade marken och hävda att en viss person var ägare till marken nu. Sålunda skapade man ett proletariat, men man tvingade också in marken och därmed jordbruket i ägandets logik, med allt vad det innebar.

På samma sätt så inhägnar Facebook stora delar av webben. Man tvingar in olika nyhetspublikationer i sitt gränsnitt genom kampanjen Instant Articles. Genom att implementera live-sändningsmöjlighet försöker man konkurrera ut YouTube och Twitch. Genom Notes (eller vad det nu hette) försökte man inhägna bloggosfären. Genom Town Hall försöker man inhägna kontakten mellan väljare och politiker. Och så vidare. I slutändan handlar det om att man inhägnar själva nätvaron hos oss alla. Att nätvara blir något som sker genom Facebook, eller åtminstone i deras regi.

“In times like these, the most important thing we at Facebook can do is develop the social infrastructure to give people the power to build a global community that works for all of us.”

Genom inhägnandet så underkastas webbens andra multituder av logiker Facebooks egen logik, primärt byggd genom reklamens incitamentsstrukturer och gränssnittet, som främst karakteriseras av flödet. Flödet homogeniserar allting – det måste gå att förpackas till ungefär lika stora, lika omfattande bitar som kan synkroniseras av Facebooks algoritmer till ett konstruerat temporalt presens. Detta orsakar viss friktion, vilket till exempel kan märkas i den diskussion som förts kring Facebooks ansvar för så kallade “Fake News”. Vad Facebook först försökte inhägna var den rent sociala interaktionen, med vilket jag menar det vänskapliga delandet av vardagshändelser och -tankar, delandet av de senaste bilderna från privatlivet och samordnandet i grupper. Detta krockar nu med inhägnandet av nyhetsförmedlingen, eftersom den i vårat tänkande existerar i modernitetens offentlighet, till skillnad från det sociala, som existerar i modernitetens privatliv. Nyhetsförmedling lyder under andra lagar än vanlig social ryktesspridning, men på Facebook är de lika. När Facebook ska likställa det som inte kan likställas utan brytande av fetischer, då uppstår en kris. Detta är väl värt att jämföra med den kris som uppstår då penningens allmänna ekvivalens utsträcks till ännu ett område, som tidigare uppfattats som sakralt – till exempel när sexualitet görs till en vara.

Vad är Donald Trump?

Om man har svårt att förstå sig på någon faller man oftast tillbaka på frågan “vem är [X] egentligen?”. Vissa människor är notoriskt svåra att få grepp om, vare sig det handlar om bekanta eller offentliga personer. De passar inte in i de ramar vi har satt upp för att hantera en kaotisk verklighet, avviker från de mallar och trotsar de stereotyper som vi oftast (med stor framgång) använder oss av.

När det gäller Donald Trump är frågan emellertid aningen annorlunda. Trump är mer än en person i konventionell bemärkelse: han är ett fenomen, “The Donald”. Vill man försöka karakterisera honom finns det otaliga narrativ att ta del av:  han är en skicklig förhandlare; en sanningssägare bland lögnare; en rovgirig kapitalist; en megalomanisk protektionist; en vettvillig rasist; en urskillningslös kvinnohatare; en politisk taktiker; en politisk opportunist; eller helt enkelt en man så uppfylld av sin egen grandiosa självbild att det inte ryms något annat i synfältet. Den inneboende komplexiteten i att förstå Trump gör att vi tvingas till alltmer basala frågeställningar för att kunna få någon typ av grepp om honom. Därför tvingas vi använda oss av “vad” som interrogativt pronomen snarare än “vem” när vi frågar oss “vad är Donald Trump?”.

När jag ställer mig den frågan är det Trump som politiker och politiskt fenomen som jag är ute efter. Då handlar det inte enbart om vilka åtgärder han vill införa, hans syn på den nationella skattesatsen, hans kvinnosyn eller hans självbild betraktad genom hans händer. Jag är mer intresserad av hur hans agerande kan förstås i relation till hans ideologiska drivmotor, i den mån en sådan kan urskönjas. Här förutsätter jag alltså att den typen av linjer kan identifieras, och att allt Trump gör inte är en slumpmässig kaskad av infall (vilket man säkerligen skulle kunna argumentera för).

En som gör en mycket intressant tolkning av fenomenet Trump i detta avseende är Kinakännaren (och kulturhjälten:) Ola Wong. Han noterar (tillsammans med ett antal forskare och Kinakännare) att det finns en del slående likheter mellan Trump och Mao Zedong.

Mao Zedong drev en politik som syftade till att höja Kina till aldrig tidigare skådade nivåer. Det stora språnget initierades som ett sätt att få en välfärd i paritet med väst, om än inte på samma villkor. Att nå storhet var ett nollsummespel, något som omedelbart diskvalificerade den typ av frihandelsorienterade omvändelse som USA genomgått framför allt efter andra världskriget. Mao tycks ha lystrat till Carl Schmitts definition av det politiska som en gränsdragning mellan vän och fiende, där alla som inte inordnar sig i ledet får representera det främmande. Alla emotsägare har per automatik frånsagt sig rätten att vara en del av det storslagna politiska projekt som Mao skulle bygga. Det var den stora slutenhetens politik, där inre styrka uppstod som ett resultat av en kamp mot “fienden”. Och fanns det ingen fiende tillräckligt nära till hands fick man skapa en, med alla till buds stående konspiratoriska medel. Det kunde vara de egna partimedlemmarna, kapitalisterna oh imperialisterna eller dessa  rörelsers överlöpare inne i det egna landet. Konspirationerna och det ständiga fördömandet av avvikare som förrädare var legio hos Mao, och samma strategi tycks omhuldad av den koleriskt tweetande Donald Trump.

Trumps löfte att göra Amerika storslaget igen bygger också på att “storslagenhet” är ett ömsesidigt uteslutande begrepp – det är på bekostnad av Amerika som andra länder har börjat avancera, vilket hotar den amerikanska världshegemonin. Tidigare har denna typ av hot kunnat avvärjas på den internationella politikens arena genom att spänna såväl de militära som ekonomiska musklerna samt genom ett ständigt nätverksbyggande som syftar till att isolera eventuella motståndare. Men med Trump ser vi en ny dagordning ta form, där det magnifika USA ska återupprättas genom att man helt enkelt resignerar från sin ledarroll, som man tycker exploateras av otacksamma fripassagerare. Förarsätet handlar inte längre om att ligga i framkant för utvecklingen, utan om något mer grundläggande: att återförankra en grandios självbild i verkligheten. USA går först, lyder nollsummeparollen som vägleder det dagliga arbetet i Vita Huset.

Som Wong påtalar använder sig Trump, precis som Mao, av bombastiska uttalanden och tydliga gränsdragningar mellan oss och dem, de som är för och emot, gott och ont. Ingenting är heligt och ingen är fredad: Mao valde att rensa ut i de egna leden och förkastade sina tidigare förtrogna . Trumps kampanj skakade om det egna partiet just för att han så resolut gav blanka fan i vad partiet tyckte – profanerandet av allt heligt var en central del av hans sätt att etablera en ny ordning mellan etablissemanget och folket, något som tog sitt tydligaste uttryck i Trumps ifrågasättande av John McCains status som krigshjälte. Kommunisten Mao gav klartecken till att bomba det kommunistiska högkvarteret, och republikanen Trump alienerar den klassiska väljarbasen men attraherar samtidigt helt nya segment i sin enmanskamp mot landets politiska institutioner.

Mao omgav sig med rådgivare som, av ren självbevarelsedrift, såg det som klokast att lydigt nicka bifall  till allt vad den store ledaren sa. Trump i sin tur har en stab som (av allt att döma) förstår att blåsa upp hans själv- och världsbild för att på sikt undergräva tilltron för alla statliga institutioner, vare sig de representerar “Big Government” eller konstitutionens banérförare. Trumps ivrigaste påhejare är människor som vill omintetgöra staten (Steve Bannon kallar sig i taktisk bemärkelse för leninist). Redan 1944 belyste Karl Popper i “The open society and it’s enemies” att det är de demokratiska institutionerna som är den yttersta garantin mot totalitarismens intåg. Lyckas man undergräva förtroendet för institutionerna är det fritt fram för demagoger som målar upp den mest lysande av alla framtider, under förutsättning att man urskillningslöst litar på det de säger och överlämnar makten utan förbehåll. Detta förstod Mao, som distanserade sig från övriga i partikadern, och detta förstår även Donald Trump.

Verkligheten sett genom dessa två mäns ögon blir objektiv genom det subjektiva: det jag håller för sant och rätt är sant och rätt. På så vis blir sanningen påpassligt nog relativ och absolut på en och samma gång, och dess rörlighet bestäms enväldigt av en själv. Därav föraktet för intellektuella, oviljan att lyssna på invändningar (framför allt om de kommer inifrån, ett svek utan dess like) och de ständiga tvära omkastningarna. Som Wong skriver:

“Mao, liksom Trump, ansåg sig vara väldigt smart – en övermänniska som inte behövde följa de regler som gäller för vanliga människor. Mao trodde att viljan kunde övervinna allt, på samma sätt som han själv blivit Kinas härskare mot alla odds. Naturens begränsningar eller expertisens invändningar var borgerligt dravel. Han föraktade intellektuella.

Trump tror inte på vetenskaplig konsensus om växthuseffekten eller vaccinationsprogram.

1966 startade Mao kulturrevolutionen som ett sätt att krossa dem i partiet som påtalat misslyckandet med Stora språnget. Trump lovar att “dränera träsket” i Washington. “Bombardera högkvarteret” sa Mao och förklarade krig mot sin partikamrater i toppen.”

Både Mao och Trump hade som överordnat mål att återinrätta sitt respektive land på dess rättmätiga plats som världens främsta nation. Vägen dit är inte tydligt definierad, men alla som motsätter sig deras planerade åtgärder motsatte sig med ens deras vision, och kunde smidigt förses med etiketten “förrädare” eller “fiende till folket”.

Så långt om Trump och Mao. För att fortsätta på den inslagna vägen med otippade liknelser vill jag fästa uppmärksamheten på en annan person som fenomenet Trump har vissa tydliga beröringspunkter med: Ludwig Wittgenstein.¹

Jag är givetvis den förste att medge att det finns betydande skillnader mellan de två: inte minst det faktum att Wittgenstein, sin judiska börd och hyllade insats i första världskriget till trots, var en utstuderat apolitisk person. Det intressanta är emellertid likheterna mellan deras sätt att närma sig de frågor som skulle komma att definiera dem. För Wittgenstein handlar det om förhållandet till filosofin, för Trump om förhållandet till politiken.

Wittgenstein delas ofta upp i “den tidiga” och “den senare”. Som brukligt är präglas den tidiga Wittgenstein av ungdomligt övermod i översvallande mängder, främst exemplifierat i uttalanden som “Filosofin börjar med mig” och “Jag anser mig alltså i det väsentliga ha slutgiltigt löst problemen”. Hans “Tractatus” är resultatet av övertygelsen att han ensam slutligen kunde definiera gränserna för språket, vetenskapen och logiken – ja, i förlängningen hela existensen. Den senare Wittgenstein svängde betänkligt, och frånsvor sig mer eller mindre allt ansvar för det han tidigare påstått, men hans dogmatism bestod. Dock fick den en betydligt mer relativistisk slagsida mot slutet.

Det intressanta här är inte bara den ofantliga hybris som Wittgenstein tidigt gav uttryck för, utan också hans totala avfärdande av allt vad filosofisk och vetenskaplig praxis hette. Ända sedan Newtons uttalande om att hans insikter kom sig av att han “stod på jättars axlar” var synen på kunskapen som en kumulativ och ständigt pågående process mer eller mindre legio. Wittgenstein bröt tvärt med detta, och uttryckte ofta sitt förakt för filosofin och andra filosofers sätt att bedriva den. Den kumulativa synen ledde till inskränkning av tankeverksamheten och dränerade idéerna på allt som liknade originalitet eller ny kunskap:

“Hur litet filosofi jag än har läst så har jag absolut inte läst för litet, snarare för mycket. Jag upptäcker det varje gång jag läser en filosofisk bok: den förbättrar inte mina tankar det minsta – den gör dem sämre”

Han läste i stort sett inga för hans område relevanta böcker, eftersom det mest fördunklade hans sinne. Istället vände han sig till pulp fiction och billiga kioskdeckare. Ja, Wittgensteins själva anspråk på att vara den västerländska filosofins slutpunkt grundade sig i det faktum att han bröt tvärt med den tidigare ordningen. Hans inmarsch på filosofiscenen förebådade enligt honom själv en ny era.

USA:s nye president läser inte heller böcker. Hans kulturkonsumtion begränsar sig till ett beroende av ett fåtal TV-kanaler. Precis som Wittgenstein gjorde gällande att han kunde frälsa filosofin eftersom han inte var en del av den etablerade traditionen, har Donald Trump salufört sig som en politikens messianske outsider. För att motivera varför han skulle väljas framför andra valde han att distansera sig från övriga politiker och gång efter annan betona hur han kunde lösa de politiska problemen eftersom han inte var nedsvärtad av det politiska etablissemanget. Ut med det gamla och föråldrade; in med det nydanande, en person som kan rensa ut all onödig barlast och återupprätta nationen.

Både Trump och Wittgenstein gör/gjorde en poäng av sin hängivenhet till arbetet, samtidigt som de paradoxalt nog desavouerar sitt eget yrkesområde. Donald Trump fortsätter träget att banna politikerna som är “all talk, no action” (framför allt är det deras fel om han misslyckas), och Wittgenstein präntade in i sina elever att filosofi inte var en värdig yrkesbana. Istället insisterade Wittgenstein på att hans elever (och älskare) skulle skaffa sig “anständiga” (läs: enkla och praktiska) jobb, och inte fastna i de akademiska elfenbenstornen. Wittgenstein identifierade sig mer med de “vanliga arbetarna” än andra filosofer, vilka han endast fördrog om de höll med honom i alla frågor. Trump säger sig vara en folkets förkämpe, och vill ständigt sätta likhetstecken mellan honom själv och de utblottade arbetare som röstade på honom. Övriga politiker är en del av “träsket”, och håller de inte med honom beror det på att de är korrumperade av sitt yrke.

Men sanningen för båda två är att deras läror går rakt på tvärs med deras livsbanor: de hade enormt privilegierade uppväxter, präglad av deras fäders rikedom. När Wittgenstein försökte leva ett “anständigt liv” som folkskollärare slutade det i katastrof efter att han närapå slagit ihjäl en elev som han ansåg alldeles för trögfattad. Till den teoretiska filosofin var han emellertid alltid välkommen åter.  Trump, å sin sida, har hela sitt liv skott sig på det förvridna kapitalistiska system som försatt så många av hans väljare i en ohållbar position. Dessa kognitiva dissonanser till trots lyckades båda förvånansvärt väl med att etablera den önskade, snarare än den verkliga, bilden av sig själva.

Trump och Wittgenstein distanserade sig med en dåres envishet från sina egna fält, och sade sig i samma andetag vara den enda till buds stående räddningen. Detta messianska anspråk innebar vidare att deras ord var att uppfatta som lag, att deras sanning var den enda sanningen och att alla avvikande åsikter därmed blev lögner. De sade sig värna och representera ett folk som de hade föga gemensamt med.  Den ene hötte med eldgaffeln i ett flammande ursinne över att inte få medhåll av sin meningsmotståndare; den andre lovade att inte bara besegra sin motståndare, utan även spärra in henne. Wittgenstein var ökänd för att inte kunna diskutera filosofiska frågor såvida han inte tilläts orera utan avbrott eller mothugg, och det var sällan som hans föreläsningar eller monologer hängde samman för någon annan än han själv. Jämför detta med Trumps närmast dadaistiska talarstil som tycks bygga på att han flänger ur sig ord för att se hurdant folk reagerar, och fortsätter dröna på, med uttalanden som endast verkar tjäna till att överträffa varandra i medialt sensationsvärde.

Båda två raljerade mot en ordning – den ena filosofisk, den andra politisk – som rått i århundraden, och som var resultatet av ett utpräglat “klassiskt” västerländskt tankegods. I deras efterdyningar var splittringen inom respektive område total. Donald Trump förkroppsligar enligt många – däribland undertecknad –  det amerikanska imperiets fall, och den utdragna födseln av en ny världsordning. Inom filosofin talar man om ett “före” och “efter” Wittgenstein, och ingen som sysslar med de eviga frågorna rörande existens, kunskap eller språk har råd att förbise honom. Båda två är järtecken för ett paradigmskifte inom det område de så våldsamt fördömer.

Ola Wong avslutar sin jämförande studie av Mao och Trump med följande iakttagelse:

“En mer långsiktig skada kan däremot drabba synen på sanningen. I Kina har 70 år av alternativa fakta gjort att folk tror på propagandan.”

Den numera allestädes närvarande frågan om sanningens vara eller icke vara anser vissa vara postmodernismen och relativismens oundvikliga efterbörd. Ifall det är någon som anses ha sått fröet till postmodernismens avvisande av sanningen så är det den sene Wittgenstein. På så vis ser vi hur denna triad bakom sig lämnar en skadeskjuten verklighetsbild och ett rubbat sanningsbegrepp, där människorna alltjämt famlar efter svaren.

[1]: Det mesta jag här skriver om Wittgenstein baseras i sin tur på Sten Anderssons mycket läsvärda biografi “Filosofen som inte ville tala: ett personligt porträtt av Ludwig Wittgenstein”.

Klass, kön och ras

Det intressantaste i veckans texter var passagerna om hur underklass konstrueras i reality-TV som Paradise Hotel eller Big Brother. Genom att abjektifiera deltagarna skapar man den sociala överklassen som de flesta av tittarna gissningsvis identifierar sig med. Tydligast blev detta i samband med seminariediskussionen om Paow, en person som deltagit i Paradise Hotel i Sverige. Hon har (tydligen) blivit abjektifierad i mediebevakningen på grund av förmodat rasistiska/sexistiska uttalanden; uttalanden som med stor sannolikhet provocerats fram av produktionsteamet bakom programmet. Dessa har planerat abjektifieringen som en bekräftande aktivitet hos tittande människor.

För mig är det tydligt att vi ofta idag abjektifierar människor på grundval av just sådana identitetsmarkörer som feminism/antirasism/hbtq-skap/etc. De som röstat på SD har frekvent i medier abjektifierats, något som stärkt partiets rebelliska underdog-profil, som kvarstår trots att partiet i dag är Sveriges tredje största parti (och med viss sannolikhet till och med än större än så). Varför har SD abjektifierats så? Till viss del kan det handla om projicering – vi som bor i Sverige är ju trots allt en del av en global överklass och knappast särskilt solidariska med den globala underklassen. För att hantera den kognitiva dissonans som uppstår när man är medveten om detta men samtidigt lever med en solidarisk identitetsprofil så skapar man ett abjekt.

Det är samma dissonans som jag tror ligger bakom det skifte som skett i svensk kulturdiskurs – från materialism till idealism. Den strikta materialismen hade inte låtit stora delar av svensk vänster att definiera sig som solidarisk, så därmed släpps idealismen in; en rik svensk kvinna kan vara solidarisk i kvinnokampen eftersom hon är kvinna, en kategori som får en immanent betydelse genom snarast metafysiska ställningstaganden kring kvinnokampen.

Denna idealism hänger samman med den hegemoniska ställning fascismen har haft i Europa efter andra världskriget, en tes som drivits av t.ex. John Ralston Saul

“And basically the argument in that is that Mussolini won the second World War. And what does that mean? […] [H]is movement of Fascism was based on arguments made by a large percentage of Italian philosophers, who rejected democracy based on individualism. […] [T]hey rejected the concept of the individual citizen in favor of the corporatist view, […] that people primarily belong to groups, and groups are interest groups. And they may be unions, they may be companies, they may be football teams. But that our principle loyalty is to the group; we are judged through the group; we act through the group; and it’s the interest-based negotiations between the groups that decides the direction in which society will go. And of course when you look at the power of lobbying and the power of interest groups today in Western democracies, you realize the extent to which Mussolini’s fascism won, and the concept of the responsible individual lost.”

Abjektifiering måste förstås i ljuset av fascismens grupptänkande; det är omöjligt att kasta ut en person från societeten och låta den gå förnedringens gatlopp som annorlunda om det inte finns en normalitet att kontrastera mot. Den normaliteten måste tillhöra en grupp. Marxismens klasser kan inte förstås som fascistiska grupper, eftersom de inte har sin bas i subjektets intressen, identitet, självförståelse eller livsval. Marx’ klasser är ekonomiska realiteter och handlar om relationer till produktionsmedel. De sociala klasser vi analyserade på seminariet är däremot fascistiska klasser – de har inte sin bas i produktivkrafternas relation till människan som individ. Könsliga/sexuella identiteter har genom avbiologiseringens genombrott blivit fascistiska klasser istället för biologiska.

Vad som saknades i de lästa texterna och i seminariediskussionen var någon form av diskussion av marxismens klasser.

Konsumtion

Under seminariet om konsumtion och medier fick jag inspiration till två stycken större tankar som jag tänkte utveckla här:

1. Varukonsumtion och memer 

   Vi diskuterade på seminariet hur rökning av tobak har fortgått under decennierna, trots radikalt förändrade omvärldsvillkor. Jag tänkte anlägga ett evolutionärt perspektiv på hur detta kunnat ske. Själva varans konsumtion väljer jag att se som en kulturell mem i sig, som för att överleva parasiterar på starkare, mer anpassningsbara memer.(Värt att poängtera är att även om memer kan te sig som helt abstrakta ting på vilka evolutionära krafter inte borde handla, så är de faktiskt fysiska ting. Varje mem är en sträng information, som kodas in i det komplexa system av neuroner som utgör vår hjärna. Därmed är de definitivt utsatta för evolutionära krafter även direkt.)Ta konsumtionen av tobak. Hur infekterar den memen människor, så att dess överlevnad tryggas? Den utnyttjar andra, mer lättspridda memer. Detta sker i ett komplext system av samband. Den kapitalistiska memen som driver människor till att föröka sitt kapital skapar incitament att sprida tobakskonsumtionsmemen. Dessa människor gör detta genom marknadsföring – spridandet av memer. Tobakskonsumtionen blir därmed parasitär på andra memer som sprids av kapitalmemstyrda människor. Det är kopplingen till kapitalmemen som gör tobakskonsumtionsmemen så överlevnadskraftig, eftersom den genom denna koppling sprider sig till värdar som är väldigt infektiva.

   Om vi tittar på tobakskonsumtionens historia blir detta tydligt. Som Zieger beskriver så spreds konsumtionen av tobak genom spridandet av Sherlock Holmes, en karaktär som rökte medans han tänkte. Detta gjorde att tobakskonsumtionen som mem följde med memen om tänkande. Den människa som infekterades av tänkande-memen fick tobakskonsumtionen “på köpet”.

   När sedan omvärlden skiftade och tobakskonsumtionsmemen inte kunde infektera andra med hjälp av tänkande-memen anpassade den sig och började infektera med manlighetsmemen.

   På senare tid har tobakskonsumtionen hängt med andra memer, till exempel rebellmemen och livsnjutarmemen. Detta är anledningen till att det är så svårt för människor som lider fysiska och samhällelig skada av tobakskonsumtionen att sluta. Tobakskonsumtionen agerar i sanning som en parasitär mem i flera led.

2. Jämförelse mellan telegrafen och internet
   
   Det är slående hur lika de problem Sussman beskriver med telegrafens historiska utveckling är vissa av de utmaningar vi upplever med internet idag. Det handlar om kampen om den mediala infrastrukturen – ska den vara ett verktyg för symbiosen stat och kapital att tjäna pengar på (och kontrollera individen med) eller ett verktyg för att stärka den offentliga sfären, som är grundvalen för en “polity” – ett tillgängligt, fritt samhälle som karakteriseras av demokratiskt deltagande.Också problem som är förknippade med utbyggnaden av internet känns igen i Sussmans text. Hon pekar ut hur telegraflinjer byggdes mellan de olika företagscenter som var viktiga för kapitalet – New York och Boston, till exempel; medans mindre viktiga orter i USA förblev utan telegrafering länge. Detta problem var större i USA än i Europa, där stater integrerade telegrafin med posten och byggde ut ett större, billigare nät än på andra sidan Atlanten. Idag ser vi samma sak: bredbandsnätet är betydligt bredare utbyggt, snabbare och billigare för konsumenten i Europa än i USA, där några få monopolföretag inte ser några vinster i att bygga ut nätet.

Mediehändelser

Ett sätt att förstå konceptet mediehändelser, hur de uppstår och varför de är så starka att de kan, i någon mening, konkurrera ut hållna idéer (tänk på hur alla republikaner plötsligt blir smårojalister när kungligheter ska gifta sig), är genom att tillgripa ett antal olika begrepp: Hararis mytbegrepp, Careys begrepp om ritualistisk kommunikation och Thompsons hermeneutiska tolkningsprocess.

Hararis mytbegrepp bör förstås som en variant på det postmodernistiska begreppet om en social konstruktion. Harari använder det om allt det som bara finns i våra gemensamma abstraktionsvärldar – kungadömen, pengar, godhet, äktenskap, berättelser; han använder det om allting som inte längre är synligt vid en biologisk, fysisk eller kemisk analys. Harari hävdar också att det är myterna som gjort att vi människor kan samarbeta i så enorma grupper – en modern varukedja består av hundratals eller tusentals arbetare runtom jorden som arbetar i mer eller mindre perfekt synkronisering för att skapa och frakta en produkt som ingen av dem tänker konsumera. Detta är kraften i våra myter.

Ritualistisk kommunikation är enligt Carey det som möjliggör delandet av representationer av trosföreställningar – helt enkelt det materiella upprätthållandet av de samhälleliga myterna Harari identifierar. Ett prima exempel är vigselringar, materialiseringen av äktenskapets abstraktum. Vi medierar myten genom ritualistisk kommunikation, som vi sedan remedierar våra liv genom.

Den hermeneutiska tolkningsprocessen är slutligen den process varigenom mening återges till materiella ting. Det är mottagandet av det som medieras.

Vad har då dessa begrepp med mediehändelser att göra?

Jo, om vi tar exemplet med kungabröllop så är bröllopet en materialisering av myten om en svensk gemenskap. Genom våra hermeneutiska tolkningar av den rituella kommunikationen kring bröllopet så bygger vi tillsammans in myten om en svensk gemenskap i oss själva och samhället. Bröllopet är alltså det materiella mediet som förbinder oss med myten.

 

Politikens medialisering

Från diskussionen på seminariet om politikens medialisering tog jag med mig ett par olika tankar/idéer:

1. Medialisering är ett för enkelt begrepp. All interaktion mellan människor är alltid medierad; vad som är intressant är vilket medium som är dominant och hur dess logik dikterar villkoren för människornas interaktion.
2. Man måste skilja på två betydelser av ordet medium. Den ena syftar på det tekniska mediet – exempelvis tidning, fiberoptisk kabel, TV, brev, etc; den andra syftar på det innehållsliga mediet – exempelvis redaktionerna på stora TV-stationer eller tidningar. Dessa två samverkar; man kan aldrig fullt ut separera form och innehåll, men det är viktigt att kunna temporärt särskilja dem vid analys.
3. När man talar om politikens medialisering i de termer vi gjorde på seminariet tänker jag att det är nyttigt att dela upp analysen i två lager: det första består av relationen mellan medieteknik och medieproducent, vilken medieras av medielogiken; det andra består av relationen mellan medieproducent och politiker, vilken medieras av medielogiken. Här blev det tydligt att kunna skilja på de olika betydelserna av “medium”.
4. Det finns andra medialiseringar av politiken om är intressant. En som slog mig är hur de fossila bränslena medierat samhällets relation till energi, vilken får direkta avtryck i politiken.

Celebritetsstudier

På seminariet kring celebriteter fick jag framför allt en tanke som jag bär med mig:

1. Kan man tolka kändisar som ett medium i sig själva? De medierar gemenskap mellan okända människor och skapar sålunda kollektiv som består av människor som egentligen inte känner varandra. Genom kändisskapet så är Donald Trump en kontaktyta mellan mig och en främling på fikarasten; därmed skapar han en konversationsvektor som för oss in i gemenskap. Bredare tolkat kan man kanske se detta som en ingång för att förstå fan-kultur.