Upphovsrätt är inte bästa regleringen för finansiering av kultur

Det finns en missuppfattning om att vi som är för fri fildelning inte vill att pengar ska strömma till kulturellt kreativa människor. Det vill vi. Tvistefrågan är inte ifall pengar ska strömma dit, utan hur.

Vissa tycker att exemplarknapphet framtvingad genom upphovsrättsliga regleringar är det bästa sättet. Genom förbud på kopiering kan man se till att hålla nere mängden kopior, vilket skapar den knapphet som möjliggör prissättning och inkomster från försäljning av exemplar.

Den som tjänar mest på den typen av arrangemang är den som kontrollerar flaskhalsen ‑ gatekeepern – som kontrollerar framställningen av kopior. Ett typexempel på en sådan är skivbolag.

Men man kan också fokusera på andra knappheter än tillgång till kopior, till exempel knappheterna i rum och tid. En musiker som turnernar utnyttjar dessa och därför spelar det ingen roll hur mycket människor fildelar inspelningar av dens konserter. Faktisk närvaro vid en specifik tidpunkt i rummet har ekonomiskt värde för konsumenterna, eftersom möjligheten till att faktiskt närvara är begränsad.

Det finns fler dylika knappheter som inte försvinner för att man reformerar upphovsrätten – t.ex. knappheten i tid att spendera på att hitta den kultur man vill konsumera. Så kan t.ex. Spotify tjäna pengar på att människor har en begränsad mängd tid att leta efter musik de vill lyssna på. Då är de villiga att betala för en tjänst som levererar förslag på ny musik.

Ytterligare ett exempel är personlighet. Att producera något som är speciellt för en viss person eller grupp, och därför efterfrågas av den gruppen oavsett hur mycket det sedan kan kopieras. Detta görs av konstnärer som livnär sig genom att ta upp beställningar på verk som de sedan fritt delar med sig av.

De bästa affärsmodellerna i en värld utan upphovsrätt är de som tjänar på spridning av kopior, eftersom internet är en gigantisk maskin för att maximera spridning av kopior.

Nya flaskhalsar uppstår med nya gatekeepers, som precis som innan kommer vara de som tjänar stora pengar på konsumtionen av kultur. Men de kommer att behöva kreatörerna för att tjäna sina pengar. Precis som skivbolagen behövde efterfrågan på sina skivor, och alltså behövde fylla dem med musik som människor ville ha; så behöver även tjänster som Spotify musik att kränga och därmed musikerna.

Med detta sagt vill jag alltså hävda att upphovsrätt inte är enda sättet att styra hur pengar flödar från konsumenter till kreatörer. Hur man reglerar detta kommer styra vilka flaskhalsar som är givande att exploatera och därför vilka företag som tjänar stora mängder pengar, men det kommer inte ändra efterfrågan på de kulturella produkterna.

Vad detta faktum innebär är att andra frågor blir viktiga. Vad för sidoeffekter får dessa olika regleringar för hur konsumtion av kulturella produkter ska ske?

För upphovsrättens upprätthållande behöver vi antingen ta ifrån människor deras möjligheter till kopiering – ändra internet från fri informationsinfrastruktur till en variant på kabel-TV – eller se till att ingen kan kopiera anonymt – övervaka all dens kommunikation. Båda dessa alternativ hade haft stora negativa effekter på vår demokrati, genom att inskränka medborgares möjlighet till fri dialog och fritt informationsintag.

Därför tycker jag – som anser att kulturell produktion är viktig – att det är tur att det finns fler sätt att finansiera kulturen på. Det innebär att vi inte behöver välja mellan kultur och demokrati, vi kan välja både och!

 

 

Omtänksamhet istället för misstänksamhet

Denna slogan från Piratpartiet kan låta som en tom klyscha, något som alla kan hålla med om och ingen vet hur den ska omsättas i praktiken. Så är dock inte fallet. Bakom den klatschiga formuleringen döljer sig en väldigt djup insikt om samhällsutvecklingen, om hur vi bemöter varandra och bygger våra gemensamma samhällsstrukturer.

Idag lever vi i ett övervakningssamhälle.

Vi har en stat som kämpar med näbbar och klor för att kunna övervaka sina medborgare på alltmer påträngande vis; det handlar om fler kameror i det offentliga rummet, om att samla in och kontrollera allt vi gör med våra datorer – vilka hemsidor besöker vi, vad googlar vi, vilka filmer tittar vi på?, om att vända våra mobiltelefoner mot oss för att veta exakt var vi är alltid, kunna avlyssna allting vi säger och filma alla våra privata konversationer. Staten vill kunna tränga in i våra allra innersta vrår för att kontrollera så att vi inte är subversiva på något sätt, se till att vi inte har något att dölja. Den enda person som inte har något att dölja är den som frisäger sig sin fria vilja och tanke för att lägga sig platt inför maktens normer.

Vi har en växande industri av privata företag som samlar in och raffinerar information om våra privatliv. Det handlar om att veta precis vilka vi är, vad vi gör, tänker och säger, om att kvantifiera vår livsstil och vår historia. Syftet är att kunna sälja förutsägelser om framtiden till de som tjänar pengar på att veta bättre än oss själva vad vi vill och kommer göra, samt att kunna profilera oss och sälja den förmågan till organisationer som har vissa människor som måltavlor och behöver hitta dem. Man reducerar personer till datapunkter i ett krig om makt och pengar.

Men vi har också ett samhälle som alltmer präglas av misstänksamhet, angiveri och att övervaka varandra. För den som gör ett oöverlagt snedsteg i formulering eller handling väntar den utdragna häxjakten i sociala medier, medier som konstruerats för att maximera vår ilska – ilska är den känsla som inducerar viralitet bäst. Vi har givit upp vår nätvaro till plattformar för panopticism, där vi alla går upp på scenen för att dömas av varandra. Den som döljer något – inte har en profilbild på Facebook, till exempel – får lida socialt som en foliehatt eller som en person med antisocialt beteende. Vårt samhälle präglas på grund av övervakningen av rädsla. Vi är oroliga för att göra snedsteg som straffas med utfrysning, vi är oroliga för att bryta mot lagen – upphovsrätten kriminaliserar majoriteten av alla svenskars vardagsbeteende, vi är oroliga för att associera oss med personer som – utan vår vetskap – riskprofileras av t.ex. Säpo, något som leder till att vi också hamnar under lupp. Vi oroar oss för att YouTube tar bort prenumerationer till kanaler vi gillar utan att vi märker det, att Facebook censurerar våra statusar från våra vänner eller att Snapchat en dag ska läcka alla våra nakenbilder. Den stora mängden data om oss som finns där ute är historiens största toxic asset och en tickande samhällsbomb.

Det är den här trion av faktorer är som är basen för övervakningssamhället och de spelar i harmoni med varandra. Det är dags att göra uppror, att kämpa emot och att vända sig mot detta förtryck av våra inre som övervakningssamhället utgör.

Piratpartiet vill bygga ett omtänksamt samhälle istället. Det är ett samhälle där vi vänder politik, teknikutveckling och samvaro för att sätta de mänskliga relationerna i centrum. Vi vill återsocialisera webben, nedmontera övervakningsstaten och bekämpa den misstänksamhet mot den annorlunde som präglar dagens Sverige. Hur ska detta göras?

Det görs genom att motarbeta företagens förmåga att kontrollera och styra våra liv. Fri mjukvara garanterar att vi är i kontroll över vårt datoranvändande, snarare än den som skapat mjukvaran. Låt mig citera futurologen Amy Webb: “I dag är det kod, inte mänskliga bedömningar, som avgör vad de flesta av oss tar del av för innehåll på nätet.” Detta är en maktförskjutning till den som kontrollerar och kan manipulera koden, vilket idag inte är användaren och medborgaren. Den som kontrollerar vår nätvaro kan styra vår upplevda verklighet och har sålunda enorm makt över oss. Genom refomerad upphovsrätt kan dagens nervösa nätanvändande dominerat av passiv konsumtion av storföretagens produkter styras mot ett aktivt deltagarsamhälle där social kreation av kultur dominerar.

Att lämna de panopticistiska medierna är i sig en politisk handling. Skända Facebook, vägra Twitter, svik Snapchat. Var osocial, enligt dagens antisociala norm. Den nätvaro som prägas av dessa medier leder till sämre psykisk hälsa och är en grundpelare i det misstänksamma övervakningssamhället. Kommunicera istället via säkra, verkligt sociala tjänster som är i din kontroll. Se också till att minnas att mänsklig samvaro bygger på förlåtelse, inte på skamkänslor och dömande.

Piratpartiet kan göra uppenbar skillnad för att skala tillbaka den statliga övervakningen. Det finns ingen naturlag som säger att vi måste misstänkliggöra medborgare mer och mer. Vi kan sluta sätta upp fler kameror som inte hindrar brott. Vi kan sluta tvinga internetleverantörer att bygga upp stora silos med väldigt privat data om oss, data som bara väntar på att läcka. Vi kan sluta avlyssna all trafik över nätet och analysera den efter människors levnadsmönster. Det krävs bara politisk vilja.

Slutligen kan vi också motarbeta förmågan att samla in den information om oss som är essensen av det privata övervakningskomplexet. Vi kan i lagstiftning förbjuda övervakning utan samtycke – som i den europeiska dataskyddsförordningen, vilken Piratpartiets EU-parlamentariker Amelia Andersdotter var inblandad i att ta fram. Vi kan arbeta för stark och allestädes närvarande kryptering utan bakdörrar. Vi kan se till att alltid minimera datainsamling på våra myndigheter. Möjligheterna är många.

Det krävs som sagt bara politisk vilja för att bygga om dagens misstänksamma övervakningssamhälle till ett omtänksamt samhälle. Piratpartiet har den viljan. Har du?

Postmodernitet och ledare

Jag såg nyligen filmen Er ist wieder da. Premissen är att Hitler vaknar upp i Berlin år 2014, transporterad från sin bunker precis innan kriget förlorades. Han har ingen kunskap om vad som hänt mellan 1945 och 2014. Vad gör han då? Självklart fortsätter han med sitt livsverk! Han rekryterar en frilansande filmskapare som lever med sin mamma eftersom han har svårt att få jobb. Tillsammans reser de runt i Tyskland och pratar med “vanligt folk”. Sedan säljer de in konceptet till en större TV-kanal som smäller in Hitler i alla sina program eftersom han blivit till en tittarsuccé och ett YouTube-fenomen.

Man påminns om Marx uttryck om att historien upprepar sig, först som tragedi och sedan som fars. Vad filmen visar är att vad som hände i tragedin som är Tysklands nazistiska förflutna kan upprepa sig, men denna gång kommer det inte hända på samma sätt. Förra gången skedde det i en modern kontext; hade det hänt idag hade det hänt i en postmodern kontext. Det medför att förra skeendet var en tragedi, medan det som porträtteras i Er ist wieder da antar karaktären av en fars.

Hitler lyckas med att övertyga det tyska folket om att stödja honom, ge honom inflytande och så vidare av ett par anledningar:

  1. Ingen tar honom på allvar. Gång på gång säger han till människor att han kommer rensa ut dem när han tar makten, att han är nazist och så vidare. Reaktionen är skratt, eftersom betraktarna tror att det är en del av en komisk sketch.
  2. Mediebolag som har svårt med pengaflödet och deras arbetskraft som behöver klättra på karriärsstegen hamnar i en mycket gynnsam symbios med Hitlers framgångar.
  3. Han pratar med dem och bekräftar deras åsikter, möter deras farhågor. Som Hitler själv säger i en medtagande slutkläm: I grunden är alla de som följde honom som han är och de delar hans värderingar.  “Sie könnt nicht mir los werden. Ich bin ein Teil von ihn. Von euch allen.”
  4. Hitlers karisma framställer honom som extraordinär. Han kan göra det som vanliga människor inte klarar av, och därför litar de på att han ska göra det åt dem.
  5. Hitler pekar ut hur människor och de medier de konsumerar talar förbi varandra. När vanliga människor han möter är oroade för olika ting så motsvaras det inte av medieutbudet, som är idel fullt av kock-shower.

Kärnan i filmen finns i punkterna 1, 2 och 5. De visar hur ett postmodernt medialandskap länder sig till att demagoger tar vägen genom komiken. Dagens massmedier är virala eller stödjer sig på virala nätverk och komiken har alltid haft lätt att färdas genom virala medier. Demagogen går in i ett symbiotiskt förhållande med de medieföretag som dominerar marknaden eftersom den driver tittare och trafik, vilket ger reklamintäkter, vilket är affärsmodellen för mediebolagen.

Bilden ovan förmedlar en förändring som kommer med övergången från postmoderniteten till moderniteten, nämligen inåtvändningen, dadaismen och självironin som följer med upphävandet av det borgerliga idealet om Sanningen, som dominerat modernitetens tänkande.

”Tyckte då den borgerliga publiken […] om denna konst […]? Frågan är rent anakronistisk. […] De skapande konstnärerna var […] källor till sanning. En  högre strävan var det pris som betalades […] av en bourgeoisie som var […] villig at tro att allt av värde […] krävde att man […] avstod glädje och njutning.” (s. 390-391, Kapitalets Tidsålder)

Den politiker som inte kan hävda sig anföra det rätta får vända sig till andra vägar för att nå makten; det är där komiken kommer in. I den komiska världen är det baudrillardskt hyperreala mer verkligt än det reala.  Detta är en värld där symboler inte är relaterade till den empiriska – den reala – världen, utan till sin egen värld; livet levs i nätverk av sammankopplade “simulationer” utan referenter i den empiriska världen. Politiken utspelar sig inte längre på filmdukar (med referenter i realiteten) eller på massmöten, utan har blivit “en föreställning att regissera”; en performativ konst där “iscensättning blir viktigare än innehållsmässiga argument” (citat från Medier och politik: Om arbetarrörelsens  mediestrategier under 1900-talet). Denna förändring medför delvis en återgång till den medeltida politiska kommunikationen, där de viktigaste metoderna var performativa gester. Kungligheterna visade upp ett skådespel som signalerade deras rätt till sin maktposition.

****************

Det är nog ingen tillfällighet att många av de mest hängivna Trump-anhängarna jag stött på kunnat identifiera sig som nihilister i någon mån. De är sant postmoderna människor som inte ser sökandet efter den Rätte politikern eller den Sanna lösningen som relevant. När politiken upplevs som meningslös och konsekvenslös, samtidigt som den måste vara viktig eftersom man bryr sig, försätts människan i det absurdas tillstånd. Där kan man välja väg, och en väg är nihilismen.

I den moderna världen var demagogen en person som talade i affekt för stora folkmassor. Den hävdade sig tjäna någon form av universal, som Folket eller Världsrevolutionen. Demagogen manade till konkreta handlingar, bildade organisationer och nyttjade en kollektivistisk mylla. Demagogen blev en politiker så som vi tänker oss en politiker i klassisk anda.

I den postmoderna världen är demagogen komiker och nihilist, eller i folkligt tal: ett troll.

Olika syn på demokrati

Traditionellt sett så är den borgerliga betraktelsen av individer i det moderna samhället att dessa är just individer, och som sådana drivna av sina inneboende övertygelser – sin ideologi – när det kommer till politiska frågor. Ur detta kommer tanken om den liberala demokratin; en möjlighet för allas idéer att mötas på en konkurrensutsatt marknad och sedan omsättas i praktiken av utvalda representanter. Kort sagt så är den borgerliga synen på liberal demokrati grundad i en idealistisk förståelse av människors politiska drivkrafter.

Om vi lämnar borgerligheten åt sidan ett tag och istället tar oss an den gruppering av omvärldsförståelse som kallas för marxismen, så upptäcker vi att man istället för en idealistisk förståelse av människor har en materialistisk. Människor för en sådan politik som gynnar dem materiellt, är budskapet. Ideologi är sekundärt.

Utifrån dessa två synvinklar blir förståelsen av representativ demokrati – alltså den liberala demokratins inkarnering – helt olika. I en borgerlig förståelse så kommer partigrupperingar bildas utifrån ideologiska positioner. Ett parti har en idé om positiva friheter, ett annat har en idé om negativa friheter, ett tredje är biokonservativa och så vidare. Då blir den representativa demokratin till en omsättning av de i samhället dominerande idéerna till praktisk handling. Ur den marxistiska förståelsen kommer däremot representativ demokrati alltid att bli till fascism.

Vad är fascism? Åtminstone ett grunddrag i fascismen är visionen om en korporativ stat. Tanken är att varje intressegrupp ska företrädas av en organsiation som sedan förhandlar med andra representativa organisationer under statens översyn. Staten använder sedan sitt våldsmonopol för att se till att överenskommelse nås och upprätthålls.

Om alla partier blir till representanter för grupper i samhället med olika materiella intressen, så blir den representativa demokratin till en sådan korporativ stat i det avseendet att politiken handlar om att intressegruppers företrädare medlar om de materiella intressen som staten kan garantera.

Med en borgerlig förståelse av den representativa demokratin händer inte detta, eftersom inga materiella intressegrupper uppstår.

Piratideologi, del 3: Dataskydd och digital autonomi

Vad handlar dataskydd om? Föreningen dataskydd.net sammanfattar det genom följande formulering: “Rätten till privatliv är vår rätt att forma och utveckla våra identiteter och vår samvaro med omvärlden. Dataskydd handlar om att ge oss verktygen att utöva denna rättighet.”

Vad dataskydd.net gör här är att ta den väldigt diffusa principen om ett “privatliv”, som jag kritiserat tidigare, och koppla den till två maktsfärer – makten över sin identitet och makten över sin samvaro med omvärlden. Tidigare politiska uttryck för balansen mellan aktörer inom dessa två maktsfärer har t.ex. varit rätten att inte släppa in myndighetsutövare i sitt hem under vilka omständigheter som helst – makten över sin samvaro med omvärlden – och straff mot olika former av identitetsintrång – makten över sin identitet.

Dataskyddspolitik är en utveckling av denna tradition för den digitala tidsåldern. Målet är att ge människor autonomi genom att balansera aktörer inom de två maktsfärerna som nämnts. Dataskyddspolitiken är en viktig del av en politik för individuell autonomi i en digital värld, där både identitet och samvaro i hög utsträckning är digital.

Dataskydd.net framställning av EU:s dataskyddspaket från 2015 innehåller många ledtrådar till hur piratideologin  kan synas i dataskyddspolitiken. Det är från denna framställning nedanstående poänger har sina ursprung.

Rättigheter att veta och samtycka

Information är ett maktmedel som idag används för att styra vårt beteende. Företag använder den för att styra för konsumtion, myndigheter för beteende och andra individer av en fauna av olika skäl. Att kunna styra sitt eget beteende i relevant utsträckning är en viktig del av att ha makt över sin identitet; detta kräver att vi vet vem som påverkar våra val och hur. Detta medför att transparens är en nyckel för autonomi, ett koncept som jag kommer utveckla vidare i ett framtida blogginlägg i denna serie. Att utöva autonomi kräver kunskap, och kunskapen kräver transparens.

Detta innebär att vi måste känna till när data om oss samlas in och ha makten att godkänna eller inte godkänna denna insamling. Det innebär också att du måste kunna ha kunskap om hur insamlad data kommer användas och vad för effekter användningen kan antas ha. Annars är ditt samtycke inte mycket värd. Det blir som att samtycka till umgänge, för att senare upptäcka att det för den andra parten innebar samtycke till sex, för att dra en parallell till en annan, intensiv debatt i svenska diskussionsfora. Slutligen innebär det också att vi måste få veta när insamlad data läcker ut eller används på sätt som vi inte samtyckt till. Utan sådan kunskap är vår autonomi verkningslös, eftersom vi inte vet när den inskränkts. Det är ur detta konstaterande som principen om dataminimering föds; genom att minimera mängden data som lagras och överförs undviks potentiella intrång i människors autonomi: “man kan inte läcka information man inte har”.

Dataskydd.net skriver kärnfullt: “Det är du som ska bestämma vem som har makt över dig. Rätten till samtycke ger dig en möjlighet att säga ja eller nej till att någon vill påverka dig. […] Makt och inflytande över privatpersoner ska utövas av privatpersonerna själva, och inte vara en handelsvara för företag och myndigheter.

Du ska ha rätten att bestämma över din digitala samvaro, och därmed med vilka du har relationer och hur dessa ser ut. Du ska kunna bestämma när du bidrar med data i en sådan relation och hur detta delande ska gå till. Detta handlar om digital autonomi.

Konflikter i informationskapitalismens tid

“But in Srnicek’s reading of the contemporary digital economy (and Elder-Vass’s as well) the focus shifts away from labor and towards the consumer. The primary conflict in the digital economy is between the platform firm that seeks to acquire our data and the consumers who want the digital services but who are poorly aware of the cost to their privacy. And here it is more difficult to make an argument about exploitation. Are consumers being exploited in this exchange? Or are they getting fair value through extensive and valuable digital services, for the surrender of their privacy in the form of data collection of clicks, purchases, travel, phone usage, and the countless other ways in which individual data winds up in the aggregation engines?”

Det språk som Daniel Little här använder är illa lämpat för den konflikt han skriver om. Konflikten mellan användarna av övervakningskapitalets tjänster och övervakningskapitalet handlar inte om utsugning av arbete och ifall användarna får rimlig kompensation för denna utsugning. Snarare bör man titta tillbaka till feodalismens konflikter för att förstå övervakningskapitalismens dynamik.

Mark Bloch, medeltidshistoriker, tecknar en bild av feodalismen utifrån två olika relationer: den mellan vassallen och herren, och den mellan bonden och vassallen. Bonden fick skydd av vassallen i utbyte mot arbete på den mark som vassallen ägde. Vassallen fick mark av herren i utbyte mot en viss definierad militärtjänst. Relationerna har en viss dubbelhet; de är både parasitära och symbiotiska. Vassallen hade inte kunnat äta utan böndernas arbete på fälten, så i den meningen parasiterade den på böndernas arbete; men samtidigt så gav den ju bonden “gratis” skydd mot bovar och banditer i utbyte, vilket ger relationen en viss symbiotisk karaktär.

Den stora skillnaden mellan en bonde som arbetar för en vassall och en bonde som arbetar för ett kapitalistiskt företag är bandet mellan dem. Bonden som säljer sin arbetskraft inom kapitalismen kan lämna det företag som anställt honom och den mark han äger för att istället söka mer gynnsamt arbete någon annanstans. Bonden som arbetar för en vassall inom feodalismen kan däremot inte lämna marken den arbetar på, eftersom den är bunden till marken, inte till vassallen.

Vassallen har en lojalitetsrelation till sin herre. När herren hamnar i en situation som kräver militär respons så ställer vassallen upp med åtminstone en mängd ryttare som avgjorts vid tillförlänandet av mark. Vassallen är lojal, annars hade den t.ex. kunnat välja att låta sina ryttare stanna hemma, eller lämna sin herre för en utländsk herre som erbjuder någon speciell förmån.

Låt oss då återvända till en tjänst som Facebook. Relationen mellan företaget Facebook och användarna av tjänsten liknar den feodala relationen mellan bonden och vassallen. Användarna skapar den data som Facebook utför analys av och säljer vidare; Facebook ger dem möjlighet att använda deras tjänster i utbyte. Bonden arbetade på fältet för att generera vassallens välstånd och i utbyte fick den beskydd. Användarna kan inte lämna Facebook, eftersom deras användande av tjänsten skapat rötter för dem. Den som lämnar Facebook lämnar kontakten med andra människor, organisering av studentliv, inbjudningar till fester och alla foton som där lagrats. Den direkta parallellen till varför bonden inte kunde lämna sin mark är inte så uppenbar, men konsekvensen är samma: man är fast. Relationen mellan användare och plattform liknar på vissa sätt den mellan vassall och herre, som i att användarna ofta utvecklar en viss lojalitet, som hindrar dem från att byta plattform. Lars Wilderäng brukar benämna fansen av Apple för “Church of S:t Jobs”.

Konflikten handlar alltså inte om utsugning av arbete, utan om användarnas autonomi. Hur stor makt ska de ha över sig själva, sina liv och sina data?

Det är denna förståelse av konfliktens natur som för mig till en annan slutsats än Littles. Han landar i att lösningen på den nya kapitalismens utmaningar är offentligt ägande av delar av de så kallade “plattformarna” som genererar mervärde utifrån “big data”.

“Oddly enough, perhaps Marx’s other big idea is relevant here: social ownership of the means of production. If there were a substantial slice of public-sector ownership of big data firms, including financial institutions, the resulting flow of income and wealth might be expected to begin to correct the hyper-inequalities our economy is currently generating.”

Jag föreslår istället att fokusera på användarnas autonomi. Det spelar nämligen ingen roll vem som äger plattformen – staten eller kapitalet – när det kommer till att avgöra hur fri användaren är. Då finns svaret i det som Little nämner i ovanstående citat – “social ownership of the means of production” – alltså i verktyg som tillåter individen autonomi.

Ett nytt sätt att publicera vetenskap, försök 1

Jag vill med detta förslag på ny teknik lösa flertalet problem, nämligen (1) existensen av ett oligopol som parasiterar på forskning; (2) att peer-review är så lågprioriterat att det ofta genomförs på ett dåligt eller rentav bedrägligt vis; (3) att forskare ofta har dålig tillgång till forskning på lagligt vis.

Kärnan i mitt förslag är att skapa ett verktyg istället för en plattform. Med hjälp av verktyget ska forskare kunna interagera med varandra på det vis de önskar, istället för att behöva ta steget via en plattform som snyltar på deras arbete och bestämmer vad som ska publiceras. Min implementation är bara ett sätt att göra detta på, och någon annan kommer säkerligen kunna förbättra det kraftigt.

Jag tänker mig att varje artikel är en kombination av en blockkedja och ett smartID (finns kanske bättre alternativ, men jag känner inte till dem än i så fall). Varje block i kedjan innehåller som vanligt hashen för tidigare block, men också hashen för artikelns ID, artikelns text (med formattaggar för TeX), avsändarnas ID-hashar, ämnestaggar, och eventuella kommentarer + deras avsändares ID-hashar.

När en person skapat en sådan artikel-kedja indexeras den i någon form av DHT. För att någon ska kunna bidra till nästa block i kedjan måste den ha kompetens inom någon av valda ämnestaggar. Detta avgörs genom någon form av attribute/endorsement-system, som t.ex. finns inbyggt i smartID. Varje person som har ett smartID kan hävda sig ha en attribute – i vårt fall en viss examen – som sedan kan bli endorsed av relevant universitet. När sådan endorsement skett räknas personen som kompetent inom det ämnet som examen gäller. Personer som har denna kompetens kan bifoga reviews till nästa block.

Sen kan ursprungsavsändarna uppdatera texten och repetera processen, emdan blockkedjan hela tiden ser till att alla har tillgång till samma text och att ingen annan än avsändarna kan mixtra med texten.

Jag nämnde att artikeln också är ett smartID. Den skapas med attribute “publicerbar”, vilken kan bli endorsed av andra personer. När denna attribute blivit endorsed av en tillräcklig mängd kompetenta personer kommer hela artikelns kedja att kunna tillfogas tidskriftens kedjas nästa block.

Jag föreställer mig nämligen att själva tidskriften också är en blockkedja. Den består i sin tur av alla tidigare accepterade artiklar, vilka alltså inte längre kan mixtras med av någon, inte ens deras avsändare.

Slutligen behövs någon form av klient (helst en multitud!) som kan läsa av de här blockkedjorna på ett sätt som gör att man kan presentera informationen för läsare på ett rimligt sätt. Jag tänker mig att de grundläggande egenskaperna klienten behöver ha är:

  • Förmåga att visa artiklar i läsbart format (alltså en TeX-tolkare)
  • Förmåga att lista artiklar utifrån deras egenskaper – avsändare, ämne, publikationsdatum
  • Förmåga att skapa artikel-blockkedjor
  • Därmed också förmåga att hantera ens smartID – få attributes endorsed osv.
  • Rimligen behövs också en förmåga att söka bland artiklar utifrån deras egenskaper.

Dessutom tänker jag mig att det vore bra – men inte nödvändigt – om man byggde in ett ryktessystem i det hela. Detta vet jag dock inte alls hur man skulle implementera (som om jag vet det om resten…!), men det bör vara så att det bygger på en sammanvägning av antal publicerade artiklar och antal reviewade artiklar (med mervikt för de som sedan publicerats, vilket motiverar konstruktiva kommentarer!). Utifrån ryktessystemet kan sedan klienter kanske sortera baserat på rykte.

Nästa steg efter det är att göra så att man kan prenumerera på vissa personers gallring. Poängen är att varje gång person P, som jag vet är vettig och läser intressanta saker, vill basunera ut en artikel, så ska jag få en notis om att den är läsvärd, på något sätt.

Kryptovalutor och inflation/deflation

Under 1500- och 1600-talen upplevde Europa en kraftig prisinflation utan motsvarande löneinflation. Detta brukar förklaras med den stora mängden guld och silver som bröts i Amerika och fraktades till Europa. Problemet med denna förklaring är att dessa metaller inte stannade i Europa, utan guldet hamnade snabbt i Indien och silvret i Kina. Européer hade tvärtom brist på valuta, vilket blev ett stort handelshinder, eftersom kravet på innehav av valuta samtidigt ökade, genom bl.a. ökade skatter (som behövde betalas i metaller).

I äldre tider hade sådana problem regelbundet lösts genom att man sänkte metallhalten i mynt, så att man kunde tillverka fler mynt av samma mängd metall. Detta var inte längre lika gångbart, eftersom synen på pengar förändrats. Under perioden blev fler och fler övertygade (av en eller annan anledning) om att metaller var pengar, vilket inte varit den tidigare föreställningen. Istället införde man en expanderad mängd av institutionella kreditpengar; det var i samband med dessa problem som bankväsendet uppstod i Europa.

Denna historiska epok är relevant för förståelse av hur eventuella kryptovalutor kanske borde utformas. Bitcoin bygger på samma filosofi som ligger bakom guldstandarden – att pengarnas mängd måste fixeras för att bevara deras värde. Därmed gör man sig sårbar för 1600-talets problem med prisinflation och penningdeflation.

Penningdeflationen uppstår på grund av den minskade penningmängden relativt antalet önskade transaktioner. Diskrepansen måste kompenseras genom ökad penningvelocitet för att inte orsaka kris (något som man delvis lyckades åstadkomma genom införandet av sedlar i t.ex. Sverige under sent 1600-tal). Men jag tror inte ökad penningvelocitet är det enda svaret.

Ett till svar är att se till att faktorn som avgör ökandet av penningmängden beror på antalet transaktioner. Med en valuta som bygger på någon form av blockkedja är ju alla transaktioner öppna för alla, så det är inget problem att räkna detta antal. Då kan man låta “tryckandet” av ny valuta bero på ökningen av transaktionsantal, så att man slipper 1600-talets simultana prisinflation och penningdeflation.

Detta tror jag är ett bättre alternativ än både en valuta som bygger på Friedmans konstanta penninginflation á (t.ex.) 2% eller frånvaro av penninginflation (bitcoin).

Spotify behöver inte upphovsrätten

Mina argument för detta är två: ett empiriskt och ett teoretiskt.

Empiri

Rent empiriskt kan vi, om vi blickar tillbaka på de snart 10 år Spotify funnits som tjänst, se att företaget uppenbarligen kan sälja sin tjänst trots en i praktiken ofungerande upphovsrätt. I praktiken är det ingenting som hindrar den villige från att ladda ner all sin musik som mp3-or från t.ex. ThePirateBay , What.cd (fram tills stängningen) eller kanske Play (på ZeroNet). Det finns inte heller mycket som hindrar den villige från att endast strömma sin musik från olagligen uppladdade klipp på sidor som YouTube. Den villige skulle till och med enkelt kunna rippa all sin musik till lokala mp3-or genom en sådan ström.

Helt enkelt: upphovsrätten finns i praktiken inte. Den är inte ett hinder för den villige. Trots detta har Spotify över 50 miljoner betalande användare. 50 miljoner människor har konstaterat att de vill betala för Spotifys tjänst, trots att upphovsrätten de facto inte hindrar dem från att skaffa sin musik annorstädes gratis.

Teori

Upphovsrätten är ett produktskydd och inte ett tjänsteskydd. Spotify är en tjänst och inte en produkt. Vad Spotify åtminstone i praktiken erbjuder är möjligheten att enkelt, smidigt och pålitligt kunna lyssna på musik av olika slag. Utöver detta erbjuder man (numera) rekommendationstjänster, genererade spellistor etc.

Dessa tjänsters värde är inte relaterade till upphovsrättens existens. 50 miljoner människor tycker det är värt deras pengar att få sin musik paketerad och levererad av företaget Spotify, trots konkurrensen från pirat-alternativ som t.ex. Grooveshark (RIP).

Slutsats

Slutsatsen man kan dra av detta är att det uppenbarligen fortfarande går att tjäna stora summor pengar på “musik”, även i en värld efter upphovsrätten. Kanske kommer man som skivbolag aldrig nå upp till 90-talets glansdagar under CD-vågen, men så är det ibland. Konjunkturen ändras för olika branscher med tiden.