Postmodernitet och ledare

Jag såg nyligen filmen Er ist wieder da. Premissen är att Hitler vaknar upp i Berlin år 2014, transporterad från sin bunker precis innan kriget förlorades. Han har ingen kunskap om vad som hänt mellan 1945 och 2014. Vad gör han då? Självklart fortsätter han med sitt livsverk! Han rekryterar en frilansande filmskapare som lever med sin mamma eftersom han har svårt att få jobb. Tillsammans reser de runt i Tyskland och pratar med “vanligt folk”. Sedan säljer de in konceptet till en större TV-kanal som smäller in Hitler i alla sina program eftersom han blivit till en tittarsuccé och ett YouTube-fenomen.

Man påminns om Marx uttryck om att historien upprepar sig, först som tragedi och sedan som fars. Vad filmen visar är att vad som hände i tragedin som är Tysklands nazistiska förflutna kan upprepa sig, men denna gång kommer det inte hända på samma sätt. Förra gången skedde det i en modern kontext; hade det hänt idag hade det hänt i en postmodern kontext. Det medför att förra skeendet var en tragedi, medan det som porträtteras i Er ist wieder da antar karaktären av en fars.

Hitler lyckas med att övertyga det tyska folket om att stödja honom, ge honom inflytande och så vidare av ett par anledningar:

  1. Ingen tar honom på allvar. Gång på gång säger han till människor att han kommer rensa ut dem när han tar makten, att han är nazist och så vidare. Reaktionen är skratt, eftersom betraktarna tror att det är en del av en komisk sketch.
  2. Mediebolag som har svårt med pengaflödet och deras arbetskraft som behöver klättra på karriärsstegen hamnar i en mycket gynnsam symbios med Hitlers framgångar.
  3. Han pratar med dem och bekräftar deras åsikter, möter deras farhågor. Som Hitler själv säger i en medtagande slutkläm: I grunden är alla de som följde honom som han är och de delar hans värderingar.  “Sie könnt nicht mir los werden. Ich bin ein Teil von ihn. Von euch allen.”
  4. Hitlers karisma framställer honom som extraordinär. Han kan göra det som vanliga människor inte klarar av, och därför litar de på att han ska göra det åt dem.
  5. Hitler pekar ut hur människor och de medier de konsumerar talar förbi varandra. När vanliga människor han möter är oroade för olika ting så motsvaras det inte av medieutbudet, som är idel fullt av kock-shower.

Kärnan i filmen finns i punkterna 1, 2 och 5. De visar hur ett postmodernt medialandskap länder sig till att demagoger tar vägen genom komiken. Dagens massmedier är virala eller stödjer sig på virala nätverk och komiken har alltid haft lätt att färdas genom virala medier. Demagogen går in i ett symbiotiskt förhållande med de medieföretag som dominerar marknaden eftersom den driver tittare och trafik, vilket ger reklamintäkter, vilket är affärsmodellen för mediebolagen.

Bilden ovan förmedlar en förändring som kommer med övergången från postmoderniteten till moderniteten, nämligen inåtvändningen, dadaismen och självironin som följer med upphävandet av det borgerliga idealet om Sanningen, som dominerat modernitetens tänkande.

”Tyckte då den borgerliga publiken […] om denna konst […]? Frågan är rent anakronistisk. […] De skapande konstnärerna var […] källor till sanning. En  högre strävan var det pris som betalades […] av en bourgeoisie som var […] villig at tro att allt av värde […] krävde att man […] avstod glädje och njutning.” (s. 390-391, Kapitalets Tidsålder)

Den politiker som inte kan hävda sig anföra det rätta får vända sig till andra vägar för att nå makten; det är där komiken kommer in. I den komiska världen är det baudrillardskt hyperreala mer verkligt än det reala.  Detta är en värld där symboler inte är relaterade till den empiriska – den reala – världen, utan till sin egen värld; livet levs i nätverk av sammankopplade “simulationer” utan referenter i den empiriska världen. Politiken utspelar sig inte längre på filmdukar (med referenter i realiteten) eller på massmöten, utan har blivit “en föreställning att regissera”; en performativ konst där “iscensättning blir viktigare än innehållsmässiga argument” (citat från Medier och politik: Om arbetarrörelsens  mediestrategier under 1900-talet). Denna förändring medför delvis en återgång till den medeltida politiska kommunikationen, där de viktigaste metoderna var performativa gester. Kungligheterna visade upp ett skådespel som signalerade deras rätt till sin maktposition.

****************

Det är nog ingen tillfällighet att många av de mest hängivna Trump-anhängarna jag stött på kunnat identifiera sig som nihilister i någon mån. De är sant postmoderna människor som inte ser sökandet efter den Rätte politikern eller den Sanna lösningen som relevant. När politiken upplevs som meningslös och konsekvenslös, samtidigt som den måste vara viktig eftersom man bryr sig, försätts människan i det absurdas tillstånd. Där kan man välja väg, och en väg är nihilismen.

I den moderna världen var demagogen en person som talade i affekt för stora folkmassor. Den hävdade sig tjäna någon form av universal, som Folket eller Världsrevolutionen. Demagogen manade till konkreta handlingar, bildade organisationer och nyttjade en kollektivistisk mylla. Demagogen blev en politiker så som vi tänker oss en politiker i klassisk anda.

I den postmoderna världen är demagogen komiker och nihilist, eller i folkligt tal: ett troll.

Olika syn på demokrati

Traditionellt sett så är den borgerliga betraktelsen av individer i det moderna samhället att dessa är just individer, och som sådana drivna av sina inneboende övertygelser – sin ideologi – när det kommer till politiska frågor. Ur detta kommer tanken om den liberala demokratin; en möjlighet för allas idéer att mötas på en konkurrensutsatt marknad och sedan omsättas i praktiken av utvalda representanter. Kort sagt så är den borgerliga synen på liberal demokrati grundad i en idealistisk förståelse av människors politiska drivkrafter.

Om vi lämnar borgerligheten åt sidan ett tag och istället tar oss an den gruppering av omvärldsförståelse som kallas för marxismen, så upptäcker vi att man istället för en idealistisk förståelse av människor har en materialistisk. Människor för en sådan politik som gynnar dem materiellt, är budskapet. Ideologi är sekundärt.

Utifrån dessa två synvinklar blir förståelsen av representativ demokrati – alltså den liberala demokratins inkarnering – helt olika. I en borgerlig förståelse så kommer partigrupperingar bildas utifrån ideologiska positioner. Ett parti har en idé om positiva friheter, ett annat har en idé om negativa friheter, ett tredje är biokonservativa och så vidare. Då blir den representativa demokratin till en omsättning av de i samhället dominerande idéerna till praktisk handling. Ur den marxistiska förståelsen kommer däremot representativ demokrati alltid att bli till fascism.

Vad är fascism? Åtminstone ett grunddrag i fascismen är visionen om en korporativ stat. Tanken är att varje intressegrupp ska företrädas av en organsiation som sedan förhandlar med andra representativa organisationer under statens översyn. Staten använder sedan sitt våldsmonopol för att se till att överenskommelse nås och upprätthålls.

Om alla partier blir till representanter för grupper i samhället med olika materiella intressen, så blir den representativa demokratin till en sådan korporativ stat i det avseendet att politiken handlar om att intressegruppers företrädare medlar om de materiella intressen som staten kan garantera.

Med en borgerlig förståelse av den representativa demokratin händer inte detta, eftersom inga materiella intressegrupper uppstår.

Piratideologi, del 3: Dataskydd och digital autonomi

Vad handlar dataskydd om? Föreningen dataskydd.net sammanfattar det genom följande formulering: “Rätten till privatliv är vår rätt att forma och utveckla våra identiteter och vår samvaro med omvärlden. Dataskydd handlar om att ge oss verktygen att utöva denna rättighet.”

Vad dataskydd.net gör här är att ta den väldigt diffusa principen om ett “privatliv”, som jag kritiserat tidigare, och koppla den till två maktsfärer – makten över sin identitet och makten över sin samvaro med omvärlden. Tidigare politiska uttryck för balansen mellan aktörer inom dessa två maktsfärer har t.ex. varit rätten att inte släppa in myndighetsutövare i sitt hem under vilka omständigheter som helst – makten över sin samvaro med omvärlden – och straff mot olika former av identitetsintrång – makten över sin identitet.

Dataskyddspolitik är en utveckling av denna tradition för den digitala tidsåldern. Målet är att ge människor autonomi genom att balansera aktörer inom de två maktsfärerna som nämnts. Dataskyddspolitiken är en viktig del av en politik för individuell autonomi i en digital värld, där både identitet och samvaro i hög utsträckning är digital.

Dataskydd.net framställning av EU:s dataskyddspaket från 2015 innehåller många ledtrådar till hur piratideologin  kan synas i dataskyddspolitiken. Det är från denna framställning nedanstående poänger har sina ursprung.

Rättigheter att veta och samtycka

Information är ett maktmedel som idag används för att styra vårt beteende. Företag använder den för att styra för konsumtion, myndigheter för beteende och andra individer av en fauna av olika skäl. Att kunna styra sitt eget beteende i relevant utsträckning är en viktig del av att ha makt över sin identitet; detta kräver att vi vet vem som påverkar våra val och hur. Detta medför att transparens är en nyckel för autonomi, ett koncept som jag kommer utveckla vidare i ett framtida blogginlägg i denna serie. Att utöva autonomi kräver kunskap, och kunskapen kräver transparens.

Detta innebär att vi måste känna till när data om oss samlas in och ha makten att godkänna eller inte godkänna denna insamling. Det innebär också att du måste kunna ha kunskap om hur insamlad data kommer användas och vad för effekter användningen kan antas ha. Annars är ditt samtycke inte mycket värd. Det blir som att samtycka till umgänge, för att senare upptäcka att det för den andra parten innebar samtycke till sex, för att dra en parallell till en annan, intensiv debatt i svenska diskussionsfora. Slutligen innebär det också att vi måste få veta när insamlad data läcker ut eller används på sätt som vi inte samtyckt till. Utan sådan kunskap är vår autonomi verkningslös, eftersom vi inte vet när den inskränkts. Det är ur detta konstaterande som principen om dataminimering föds; genom att minimera mängden data som lagras och överförs undviks potentiella intrång i människors autonomi: “man kan inte läcka information man inte har”.

Dataskydd.net skriver kärnfullt: “Det är du som ska bestämma vem som har makt över dig. Rätten till samtycke ger dig en möjlighet att säga ja eller nej till att någon vill påverka dig. […] Makt och inflytande över privatpersoner ska utövas av privatpersonerna själva, och inte vara en handelsvara för företag och myndigheter.

Du ska ha rätten att bestämma över din digitala samvaro, och därmed med vilka du har relationer och hur dessa ser ut. Du ska kunna bestämma när du bidrar med data i en sådan relation och hur detta delande ska gå till. Detta handlar om digital autonomi.

Konflikter i informationskapitalismens tid

“But in Srnicek’s reading of the contemporary digital economy (and Elder-Vass’s as well) the focus shifts away from labor and towards the consumer. The primary conflict in the digital economy is between the platform firm that seeks to acquire our data and the consumers who want the digital services but who are poorly aware of the cost to their privacy. And here it is more difficult to make an argument about exploitation. Are consumers being exploited in this exchange? Or are they getting fair value through extensive and valuable digital services, for the surrender of their privacy in the form of data collection of clicks, purchases, travel, phone usage, and the countless other ways in which individual data winds up in the aggregation engines?”

Det språk som Daniel Little här använder är illa lämpat för den konflikt han skriver om. Konflikten mellan användarna av övervakningskapitalets tjänster och övervakningskapitalet handlar inte om utsugning av arbete och ifall användarna får rimlig kompensation för denna utsugning. Snarare bör man titta tillbaka till feodalismens konflikter för att förstå övervakningskapitalismens dynamik.

Mark Bloch, medeltidshistoriker, tecknar en bild av feodalismen utifrån två olika relationer: den mellan vassallen och herren, och den mellan bonden och vassallen. Bonden fick skydd av vassallen i utbyte mot arbete på den mark som vassallen ägde. Vassallen fick mark av herren i utbyte mot en viss definierad militärtjänst. Relationerna har en viss dubbelhet; de är både parasitära och symbiotiska. Vassallen hade inte kunnat äta utan böndernas arbete på fälten, så i den meningen parasiterade den på böndernas arbete; men samtidigt så gav den ju bonden “gratis” skydd mot bovar och banditer i utbyte, vilket ger relationen en viss symbiotisk karaktär.

Den stora skillnaden mellan en bonde som arbetar för en vassall och en bonde som arbetar för ett kapitalistiskt företag är bandet mellan dem. Bonden som säljer sin arbetskraft inom kapitalismen kan lämna det företag som anställt honom och den mark han äger för att istället söka mer gynnsamt arbete någon annanstans. Bonden som arbetar för en vassall inom feodalismen kan däremot inte lämna marken den arbetar på, eftersom den är bunden till marken, inte till vassallen.

Vassallen har en lojalitetsrelation till sin herre. När herren hamnar i en situation som kräver militär respons så ställer vassallen upp med åtminstone en mängd ryttare som avgjorts vid tillförlänandet av mark. Vassallen är lojal, annars hade den t.ex. kunnat välja att låta sina ryttare stanna hemma, eller lämna sin herre för en utländsk herre som erbjuder någon speciell förmån.

Låt oss då återvända till en tjänst som Facebook. Relationen mellan företaget Facebook och användarna av tjänsten liknar den feodala relationen mellan bonden och vassallen. Användarna skapar den data som Facebook utför analys av och säljer vidare; Facebook ger dem möjlighet att använda deras tjänster i utbyte. Bonden arbetade på fältet för att generera vassallens välstånd och i utbyte fick den beskydd. Användarna kan inte lämna Facebook, eftersom deras användande av tjänsten skapat rötter för dem. Den som lämnar Facebook lämnar kontakten med andra människor, organisering av studentliv, inbjudningar till fester och alla foton som där lagrats. Den direkta parallellen till varför bonden inte kunde lämna sin mark är inte så uppenbar, men konsekvensen är samma: man är fast. Relationen mellan användare och plattform liknar på vissa sätt den mellan vassall och herre, som i att användarna ofta utvecklar en viss lojalitet, som hindrar dem från att byta plattform. Lars Wilderäng brukar benämna fansen av Apple för “Church of S:t Jobs”.

Konflikten handlar alltså inte om utsugning av arbete, utan om användarnas autonomi. Hur stor makt ska de ha över sig själva, sina liv och sina data?

Det är denna förståelse av konfliktens natur som för mig till en annan slutsats än Littles. Han landar i att lösningen på den nya kapitalismens utmaningar är offentligt ägande av delar av de så kallade “plattformarna” som genererar mervärde utifrån “big data”.

“Oddly enough, perhaps Marx’s other big idea is relevant here: social ownership of the means of production. If there were a substantial slice of public-sector ownership of big data firms, including financial institutions, the resulting flow of income and wealth might be expected to begin to correct the hyper-inequalities our economy is currently generating.”

Jag föreslår istället att fokusera på användarnas autonomi. Det spelar nämligen ingen roll vem som äger plattformen – staten eller kapitalet – när det kommer till att avgöra hur fri användaren är. Då finns svaret i det som Little nämner i ovanstående citat – “social ownership of the means of production” – alltså i verktyg som tillåter individen autonomi.

Ett nytt sätt att publicera vetenskap, försök 1

Jag vill med detta förslag på ny teknik lösa flertalet problem, nämligen (1) existensen av ett oligopol som parasiterar på forskning; (2) att peer-review är så lågprioriterat att det ofta genomförs på ett dåligt eller rentav bedrägligt vis; (3) att forskare ofta har dålig tillgång till forskning på lagligt vis.

Kärnan i mitt förslag är att skapa ett verktyg istället för en plattform. Med hjälp av verktyget ska forskare kunna interagera med varandra på det vis de önskar, istället för att behöva ta steget via en plattform som snyltar på deras arbete och bestämmer vad som ska publiceras. Min implementation är bara ett sätt att göra detta på, och någon annan kommer säkerligen kunna förbättra det kraftigt.

Jag tänker mig att varje artikel är en kombination av en blockkedja och ett smartID (finns kanske bättre alternativ, men jag känner inte till dem än i så fall). Varje block i kedjan innehåller som vanligt hashen för tidigare block, men också hashen för artikelns ID, artikelns text (med formattaggar för TeX), avsändarnas ID-hashar, ämnestaggar, och eventuella kommentarer + deras avsändares ID-hashar.

När en person skapat en sådan artikel-kedja indexeras den i någon form av DHT. För att någon ska kunna bidra till nästa block i kedjan måste den ha kompetens inom någon av valda ämnestaggar. Detta avgörs genom någon form av attribute/endorsement-system, som t.ex. finns inbyggt i smartID. Varje person som har ett smartID kan hävda sig ha en attribute – i vårt fall en viss examen – som sedan kan bli endorsed av relevant universitet. När sådan endorsement skett räknas personen som kompetent inom det ämnet som examen gäller. Personer som har denna kompetens kan bifoga reviews till nästa block.

Sen kan ursprungsavsändarna uppdatera texten och repetera processen, emdan blockkedjan hela tiden ser till att alla har tillgång till samma text och att ingen annan än avsändarna kan mixtra med texten.

Jag nämnde att artikeln också är ett smartID. Den skapas med attribute “publicerbar”, vilken kan bli endorsed av andra personer. När denna attribute blivit endorsed av en tillräcklig mängd kompetenta personer kommer hela artikelns kedja att kunna tillfogas tidskriftens kedjas nästa block.

Jag föreställer mig nämligen att själva tidskriften också är en blockkedja. Den består i sin tur av alla tidigare accepterade artiklar, vilka alltså inte längre kan mixtras med av någon, inte ens deras avsändare.

Slutligen behövs någon form av klient (helst en multitud!) som kan läsa av de här blockkedjorna på ett sätt som gör att man kan presentera informationen för läsare på ett rimligt sätt. Jag tänker mig att de grundläggande egenskaperna klienten behöver ha är:

  • Förmåga att visa artiklar i läsbart format (alltså en TeX-tolkare)
  • Förmåga att lista artiklar utifrån deras egenskaper – avsändare, ämne, publikationsdatum
  • Förmåga att skapa artikel-blockkedjor
  • Därmed också förmåga att hantera ens smartID – få attributes endorsed osv.
  • Rimligen behövs också en förmåga att söka bland artiklar utifrån deras egenskaper.

Dessutom tänker jag mig att det vore bra – men inte nödvändigt – om man byggde in ett ryktessystem i det hela. Detta vet jag dock inte alls hur man skulle implementera (som om jag vet det om resten…!), men det bör vara så att det bygger på en sammanvägning av antal publicerade artiklar och antal reviewade artiklar (med mervikt för de som sedan publicerats, vilket motiverar konstruktiva kommentarer!). Utifrån ryktessystemet kan sedan klienter kanske sortera baserat på rykte.

Nästa steg efter det är att göra så att man kan prenumerera på vissa personers gallring. Poängen är att varje gång person P, som jag vet är vettig och läser intressanta saker, vill basunera ut en artikel, så ska jag få en notis om att den är läsvärd, på något sätt.

Kryptovalutor och inflation/deflation

Under 1500- och 1600-talen upplevde Europa en kraftig prisinflation utan motsvarande löneinflation. Detta brukar förklaras med den stora mängden guld och silver som bröts i Amerika och fraktades till Europa. Problemet med denna förklaring är att dessa metaller inte stannade i Europa, utan guldet hamnade snabbt i Indien och silvret i Kina. Européer hade tvärtom brist på valuta, vilket blev ett stort handelshinder, eftersom kravet på innehav av valuta samtidigt ökade, genom bl.a. ökade skatter (som behövde betalas i metaller).

I äldre tider hade sådana problem regelbundet lösts genom att man sänkte metallhalten i mynt, så att man kunde tillverka fler mynt av samma mängd metall. Detta var inte längre lika gångbart, eftersom synen på pengar förändrats. Under perioden blev fler och fler övertygade (av en eller annan anledning) om att metaller var pengar, vilket inte varit den tidigare föreställningen. Istället införde man en expanderad mängd av institutionella kreditpengar; det var i samband med dessa problem som bankväsendet uppstod i Europa.

Denna historiska epok är relevant för förståelse av hur eventuella kryptovalutor kanske borde utformas. Bitcoin bygger på samma filosofi som ligger bakom guldstandarden – att pengarnas mängd måste fixeras för att bevara deras värde. Därmed gör man sig sårbar för 1600-talets problem med prisinflation och penningdeflation.

Penningdeflationen uppstår på grund av den minskade penningmängden relativt antalet önskade transaktioner. Diskrepansen måste kompenseras genom ökad penningvelocitet för att inte orsaka kris (något som man delvis lyckades åstadkomma genom införandet av sedlar i t.ex. Sverige under sent 1600-tal). Men jag tror inte ökad penningvelocitet är det enda svaret.

Ett till svar är att se till att faktorn som avgör ökandet av penningmängden beror på antalet transaktioner. Med en valuta som bygger på någon form av blockkedja är ju alla transaktioner öppna för alla, så det är inget problem att räkna detta antal. Då kan man låta “tryckandet” av ny valuta bero på ökningen av transaktionsantal, så att man slipper 1600-talets simultana prisinflation och penningdeflation.

Detta tror jag är ett bättre alternativ än både en valuta som bygger på Friedmans konstanta penninginflation á (t.ex.) 2% eller frånvaro av penninginflation (bitcoin).

Spotify behöver inte upphovsrätten

Mina argument för detta är två: ett empiriskt och ett teoretiskt.

Empiri

Rent empiriskt kan vi, om vi blickar tillbaka på de snart 10 år Spotify funnits som tjänst, se att företaget uppenbarligen kan sälja sin tjänst trots en i praktiken ofungerande upphovsrätt. I praktiken är det ingenting som hindrar den villige från att ladda ner all sin musik som mp3-or från t.ex. ThePirateBay , What.cd (fram tills stängningen) eller kanske Play (på ZeroNet). Det finns inte heller mycket som hindrar den villige från att endast strömma sin musik från olagligen uppladdade klipp på sidor som YouTube. Den villige skulle till och med enkelt kunna rippa all sin musik till lokala mp3-or genom en sådan ström.

Helt enkelt: upphovsrätten finns i praktiken inte. Den är inte ett hinder för den villige. Trots detta har Spotify över 50 miljoner betalande användare. 50 miljoner människor har konstaterat att de vill betala för Spotifys tjänst, trots att upphovsrätten de facto inte hindrar dem från att skaffa sin musik annorstädes gratis.

Teori

Upphovsrätten är ett produktskydd och inte ett tjänsteskydd. Spotify är en tjänst och inte en produkt. Vad Spotify åtminstone i praktiken erbjuder är möjligheten att enkelt, smidigt och pålitligt kunna lyssna på musik av olika slag. Utöver detta erbjuder man (numera) rekommendationstjänster, genererade spellistor etc.

Dessa tjänsters värde är inte relaterade till upphovsrättens existens. 50 miljoner människor tycker det är värt deras pengar att få sin musik paketerad och levererad av företaget Spotify, trots konkurrensen från pirat-alternativ som t.ex. Grooveshark (RIP).

Slutsats

Slutsatsen man kan dra av detta är att det uppenbarligen fortfarande går att tjäna stora summor pengar på “musik”, även i en värld efter upphovsrätten. Kanske kommer man som skivbolag aldrig nå upp till 90-talets glansdagar under CD-vågen, men så är det ibland. Konjunkturen ändras för olika branscher med tiden.

Piratideologi, del 2: Verktyg vs plattformar

När jag nu identifierat autonomi som en hörnsten av piratideologin så tänker jag gå vidare med att härleda vissa politiska ställningstaganden som följer av den. Delvis för att visa att autonomi faktiskt är en hörnsten av ideologin, och delvis för att utröna vad det får för konsekvenser att acceptera autonomi som sådan.

Vilket nät vill vi ha? Låt oss kontrastera två visioner av nätet mot varandra: verktygsnätet och plattformsnätet. Verktyg använder du för att lösa problem du har och annars så slipper du tänka på dem. Verktyg hjälper dig att kunna göra saker du annars inte kunde. Plattformar kan hjälpa dig på liknande sätt, men de kräver alltid något i utbyte, nämligen en form av lojalitet. En plattform binder dig till dess vilja. Verktyg har inga hemligheter; plattformar är fulla av dem. Ett verktygsnät är alltså ett internet dominerat av verktyg, medans ett plattformsnät är dominerat av plattformar. I plattformsnätet så hindras du att ta del av film via Netflix för att du tagit kontroll över din telefon, eftersom de då inte kan kontrollera hur du tar del av filmen. Frågan om plattformar vs verktyg är en fråga om kontroll.

För att göra kontrasten tydligare tar vi ett exempel: nyhetsflöden. Du kan få dina nyheter kurerade åt dig av Facebooks flöde, och du kan få dem levererade av ett RSS-flöde. Med RSS har du kontroll, medans du med Facebook måste ge upp kontroll. Där låter du din nätvaro bli styrd av Facebooks vilja; du kan inte ändra några variabler i flödet (i princip), du kan inte välja mellan olika klienter som presenterar nyheterna på olika sätt, et cetera. Din autonomi begränsas.

För mig är det därför självklart att pirater måste kämpa emot plattformsnätet och delta i skapandet av verktygsnätet. Torrent-fildelning är överlägsen streaming från Swefilmer eller Netflix ideologiskt, för den låter användarna vara autonoma användare av verktyg för att uppnå sina syften. De behöver inte ge upp sin suveränitet.

Samma motsättning som mellan verktygsnätet och plattformsnätet finns mellan fri och öppen mjukvara och sluten/stängd/proprietär mjukvara. En pirat premierar fri och öppen mjukvara eftersom den låter användaren vara en autonom suverän över sitt liv. Sluten mjukvara tvingar dig att underkasta dig suveränens makt och deklarera din tilltro till dens godhet. Som Richard Stallman brukar uttrycka det: “With free software, the users control the program. With proprietary software, the program controls the users.” När datorerna blir allt viktigare förlängningar av våra fysiska kroppar blir denna strid än mer central. Ska vi vara autonoma individer eller slavar under våra datorers egentliga ägare?

Framtiden ser ut att glida mer mot plattformarna och bort från verktygen. Google låter alla använda deras nyutvecklade, fantastiska AI-teknik; men bara om du går med på att underkasta dig deras suveränitet.

“Still, when I ask if Google will sell this chip on the open market, he says no. That would democratize things a little too much. Rather than sell the chip itself, Google will offer its new silicon to the world via a cloud computing service. Anyone will be free to use it—but only if they use the Google Cloud.

I brist på fullgod svensk översättning sammanfattar jag detta tänkande i ett slagord: “Tools empower; platforms create subjects”. Verktyg ger dig makt, plattformar tar den ifrån dig.

Piratideologi, del 1: Autonomi

I piratrörelsen har många pratat sig varma för den personliga “integriteten”, ofta med en mer eller mindre direkt koppling till konceptet om ett “privatliv”. Att ha en skyddad eller bevarad integritet förstås som att ha en privatsfär vilken man kontrollerar; man har möjlighet att bestämma vad som flödar från ens privatliv till ens offentliga liv. Sålunda vilar tanken om integritet på uppdelningen av livet i privat och offentligt.

Denna uppdelning är problematisk av många anledningar. Rasmus Fleischer har många gånger t.ex. kritiserat fetischiserandet av denna offentlighet. Han har också lyft fram hur dikotomin kollapsar i det postmoderna samhället.

Offentligheten föreställdes idealiskt som en upplyst plats, frikopplad från ekonomiska intressen och religiösa dogmer, där deltagarnas sociala status sattes inom parentes. Privatsfären koncipierades på grundval av det borgerliga familjehemmet. Idag existerar inte längre detta borgerliga samhälle. Fundamenten har vittrat sönder för åtskillnaden mellan privat och offentligt, vilken sedan länge befinner sig i kris, en kris som har fördjupats avsevärt av internet.

Historiskt betraktat så är idén om privatlivets helgd nära besläktad med idén om upphovsrätt. Båda hamras på plats i 1800-talets borgerliga samhälle. Båda bygger på en absolut tudelning av livet i sfärerna privat och offentligt. Sedan dess har bland annat de tekniska mediernas utveckling luckrat upp denna tudelning, men det förändrar inte det historiska arvet.

Vad för koncept kan då ersätta den roll som integritetskonceptet spelat för piraternas motstånd mot övervakning och vurm för individers möjlighet till privat kommunikation?

Jag vill utgå från konceptet suveränitet/autonomi/självbestämmande (i texten kommer jag nu använda ordet autonomi, men jag är verkligen inte fäst vid just den termen). Autonomi handlar om fri- och möjlighet att kontrollera sitt liv, sin kropp och sitt tänkande, uppfattar jag det som. Jag tror att det är tanken om att värda människors autonomi som förenar två av de falanger inom Piratpartiet som ofta råkar i luven på varandra över språkbruk, nämligen den kommunistiska och den libertarianska.

Vad betyder digital autonomi?

Det betyder att personer måste ha möjlighet att kontrollera sina dataflöden (både ut och in), samt friheten att skapa något av dem. Konsekvensen blir att all övervakning som inte godtas av individen som ett medel för att skapa något med sin data är ett hot mot autonomin. Som exempel på godtagen övervakning skulle kunna vara människor som delar med sig av sina bilars position till ett system som förutsäger trafikstockningar och varnar de som är uppkopplade till systemet. Vilken data som lämnas ut, var den hamnar och hur den används är tydligt berättat för individen, som anser att utlämnandet stärker autonomin.

Att vara digitalt autonom innebär också att man har kontroll över de verktyg man använder. Klyschan “code is law” bör i sammanhanget förstås som att den kod man lever genom styr ens handlande, vilket innebär att handlandet inte kan vara autonomt om inte den handlande har kontroll över koden. Detta uppnås genom fri och öppen hård- och mjukvara.

Att tänka i termer av autonomi har säkert fler intressanta konsekvenser som jag inte tänkt på än.

Fördelarna av att tänka i termer av autonomi

Nicklas Lundblad skrev 2006 en text om livet efter privatsfärens kollaps i den liberala tidskriften Neo. Jag läser hans text som defaitistisk, på grund av att han fastnar i tänkande kring uppdelningen privat/offentligt som ledande i problematisering av övervakningskomplexet. Han hävdar, rätteligen, att det privata har blivit offentligt i det digitala samhället. Ur det drar han slutsatsen att vi borde bygga ett “brussamhälle” – vi ska alla generera så mycket ointressant data som möjligt. I själva verket är detta just vad tanken med Benthams Panopticon är – vetskapen om att jag just nu kan vara övervakad gör att jag beter mig enligt maktens normer (dvs ointressant). Bara den som lever i maktens normativa rum kan säga att den “inte har något att dölja”.

“I brussamhället är vi inte säkra. Vi kan fortfarande kartläggas i detalj, men endast om någon faktiskt uppmärksammar oss. Om vi försvinner i bruset, i de många meningslösa detaljerna om oss, kommer vi att ha ett privatliv som är lika rikt och kvalitativt som någonsin det vi hade före informationssamhällets utveckling.”

Vad Lundblad vill är att vi alla ska ge upp vår autonomi till förmån för ett samhälle där vi alla utövar makt mot oss själva och vår omgivning genom att konstant övervaka oss själva och andra. Han förstår dock inte detta, eftersom han är fast i att tänka på privatlivet som inte ska kränkas genom att göras offentligt. Han vill kämpa för privatlivet genom byggandet av Panopticon.

“Ett av de enklaste är att den personliga integriteten faktiskt fortfarande spelar roll för människors upplevelse av livskvalitet. Vi vill inte vara övervakade – vare sig av företag eller stat. Vi vill ha en egen privat sfär. Så länge det är sant bör vi kämpa för den personliga integriteten – och inte ge upp. Kanske kan vi återvinna privatlivet.”

Tänker vi istället i termer av autonomi så inser vi att Lundblads förslag är ett förvärrande av nuvarande problem, eftersom varje övervakning inskränker individens autonomi. Den som vet att den är övervakad utövar självcensur på flera nivåer; man undviker tankebrott, man yttrar inte idéer som befinner sig i juridiska eller maktmoraliska gråzoner, man handlar inte fritt.

Istället bör man vända sig till det som Christoffer Kullenberg kallar “nätbefrielse”. Det är vad man gör i de zoner där maktutövandet fråntar individen sin autonomi – man försöker bygga zoner där individer kan utöva självbestämmande.

“Kanske borde vi fundera på att tänka “nätbefrielse” istället för “nätfrihet”. Befrielse är en process som äger rum i ett redan ockuperat och bedrövligt helvete, ungefär så som internet ser ut idag. Nätbefrielsetaktiken går ut på att befria zoner, tränga undan giganterna, stegvisa manövrar för att kringgå, även om bara för en kort stund. Skapandet av geysrar i en förstelnad nätvärld. Nätkarate om natten.”

 

Tankar om Facebook

Idag när jag förde krig mot mina 300+ flikar så fastnade flertalet sidor som avhandlade Facebook i min läsning. Därav följande utläggning med lite spartanska tankar kring Facebooks utveckling. Varnar för att dessa tankar är ännu mer ogenomtänkta än de som brukar publiceras här på Tanketourettes.

TechChrunch skriver om hur Facebook fått licens att verka som betalningsintermediär i Europa. Vad betyder denna utveckling?

Såhär sammanfattar Rasmus Fleischer vad han tror är skeendet bakom Facebooks framtida pengahanterande :

“Facebook vill “spotifiera” Bitcoin. De vill alltså göra samma sak som Spotify gjorde med The Pirate Bay. Att bygga ett alternativ för den breda massan. Ett busenkelt sätt att överföra pengar över nätet som bygger på befintliga nätverk av kontakter och som framför allt är. På ytan ser det ut som att en idé förfinas – under ytan sker däremot en helomvändning från ett decentraliserat protokoll till ett centraliserat monopol.”

Facebook vill bli din gateway till webben, som tidigare konstaterats många gånger; men detta rymmer något mer under ytan. Istället för decentraliserade alternativ för pengahantering som BitCoin, vilka länder sig till ett P2P-samhälle, vill Facebook ta central kontroll över alla pengaflöden för att kunna ytterligare bygga ut det som är centralt för deras verksamhet: identitetshantering. Facebook vill äga din identitet. Detta bör kontrasteras mot subversiva alternativ som medför individens kontroll över sin identitet, som t.ex. BlockStack, vilket implementeras i bland annat Democracy.Earths system Sovereign och i ZeroNet (om jag inte missminner mig). Vid användning av verktyget BlockStack så har användaren kontroll över vilken del av dens personliga information som delges vem, när och hur länge. Här blottläggs den stora nätpolitiska konfliktlinjen, den som går mellan inhägnande-centralisering-monopolisering-övervakning-kontroll och allmänningar-decentralisering-pluralism-frihet-öppenhet. Jag läste nyligen i ett kommentarsfält på Copyriot att Christopher Kullenberg skrivit något i stil med att vi nu inte kan tala om att “skydda” internets frihet eller öppenhet mot angrepp, utan att vi måste “befria” det genom vår nätvaro. Ett sätt att göra det är att återta kontroll över våra identiter genom initiativ som BlockStack eller genom att ta kontroll över vår lagrade data genom att byta ut Google Drive eller DropBox mot Storj.

“What makes Facebook one of the most potent digital ecosystems is that it is based on managing the digital identity of every user in its user base, and, if done right, Facebook has the potential to render phone numbers, email addresses and bank account numbers obsolete.”

Facebook vill göra det som staten gör i den köttsliga världen – vara din identitära portal till allt. Det pratas ibland om att Mark Zuckerberg lär kampanja för att bli president 2020 – det kommer han inte behöva, istället bygger han den entitet som långsamt ersätter nationalstaten och dess presidenter. Zuckerberg tänker istället vara BDFL – Benevolent Dictator For Life.

Leaving aside the serious issue of Facebook extending its online monopoly to become the Internet’s de facto authentication system, there’s another concern. As more and more services build on top of Facebook, Facebook’s terms and conditions may require access to some or even all of the extra information they can provide about their users’ activities and interests.

Så byggs en ny politisk entitet för den digitaliserade världen, där reklamindustrin genom Facebooks verksamhet styr incitamenten för handlande. Facebook handlar dock inte i isolering, man är även en del av det övervakningskomplex som innefattar kommersiella övervakningsföretag riktade mot vanliga nätanvändare (Facebook, Google, Spotify) eller mot andra stater/företag (Hacking Team, Axis) och de myndigheter som arbetar med att massövervaka folket (NSA i USA, t.ex.).

“The more Facebook becomes the point of control for using the Internet, the more governments will be inclined to require its “cooperation,” in the form of providing access to its data, as a condition of allowing it to become the Internet’s authentication service in their territory.”

Sålunda nyttjas Facebooks inhägnande av webben i övervakande syfte för att kunna kontrollera befolkningen i en biopolitisk maktutövning, vars förtecken t.ex. kan skönjas i Kinas “Citizen Score”. Där kvantifieras varje medborgares värde genom en samvägning av algoritmiskt värderande av nätvaron. Vad köper personen på Alibaba? Vad skriver den på WeChat? Vad söker den efter på Baidu? Vad bloggar den om på Weibo? Till denna information läggs sådan som samlas in på mer traditionell väg – kreditvärderingar, polisregister med mera.

Jag skrev att Facebook inhägnar webben. Låt mig utveckla. Någon gång under sent 1700-tal/tidigt 1800-tal så inhägnades stora delar av marken i England (en process som senare kom även till Sverige, så klart). Detta innebar att staten använde sitt våldsmonopol för att sätta ned stängsel på den tidigare allmänt brukade marken och hävda att en viss person var ägare till marken nu. Sålunda skapade man ett proletariat, men man tvingade också in marken och därmed jordbruket i ägandets logik, med allt vad det innebar.

På samma sätt så inhägnar Facebook stora delar av webben. Man tvingar in olika nyhetspublikationer i sitt gränsnitt genom kampanjen Instant Articles. Genom att implementera live-sändningsmöjlighet försöker man konkurrera ut YouTube och Twitch. Genom Notes (eller vad det nu hette) försökte man inhägna bloggosfären. Genom Town Hall försöker man inhägna kontakten mellan väljare och politiker. Och så vidare. I slutändan handlar det om att man inhägnar själva nätvaron hos oss alla. Att nätvara blir något som sker genom Facebook, eller åtminstone i deras regi.

“In times like these, the most important thing we at Facebook can do is develop the social infrastructure to give people the power to build a global community that works for all of us.”

Genom inhägnandet så underkastas webbens andra multituder av logiker Facebooks egen logik, primärt byggd genom reklamens incitamentsstrukturer och gränssnittet, som främst karakteriseras av flödet. Flödet homogeniserar allting – det måste gå att förpackas till ungefär lika stora, lika omfattande bitar som kan synkroniseras av Facebooks algoritmer till ett konstruerat temporalt presens. Detta orsakar viss friktion, vilket till exempel kan märkas i den diskussion som förts kring Facebooks ansvar för så kallade “Fake News”. Vad Facebook först försökte inhägna var den rent sociala interaktionen, med vilket jag menar det vänskapliga delandet av vardagshändelser och -tankar, delandet av de senaste bilderna från privatlivet och samordnandet i grupper. Detta krockar nu med inhägnandet av nyhetsförmedlingen, eftersom den i vårat tänkande existerar i modernitetens offentlighet, till skillnad från det sociala, som existerar i modernitetens privatliv. Nyhetsförmedling lyder under andra lagar än vanlig social ryktesspridning, men på Facebook är de lika. När Facebook ska likställa det som inte kan likställas utan brytande av fetischer, då uppstår en kris. Detta är väl värt att jämföra med den kris som uppstår då penningens allmänna ekvivalens utsträcks till ännu ett område, som tidigare uppfattats som sakralt – till exempel när sexualitet görs till en vara.