Neutralitet i ehandelsdirektivet

Christian Engström har skrivit på sin blogg om nätjättars frivilliga moderering av sina plattformar och huruvida det är lagligt eller inte.

Han skriver:

“Men budbärarimmuniteten för nätjättarna är förenad med villkor. Den gäller bara om de verkligen beter sig som neutrala budbärare. Börjar de göra ett redaktionellt urval av vad som får och får sägas på deras plattformar, då rör de sig i riktning mot att vara publicister snarare än budbärare. Då kan de inte längre luta sig mot budbärarimmuniteten, utan måste ta ansvar för precis allt som publiceras hos dem. Vilket som sagt skulle leda till att de får stänga butiken.”

“Enligt de lagar och regler som finns är det redan olagligt för Facebook, Youtube och Twitter att välja ut vilka politiska budskap som får spridas eller inte. Det bryter mot budbärarimmuniteten som är en förutsättning för deras verksamhet.”

Vi har diskuterat detta vidare lite på Facebook, där Christian hänvisade till ehandelsdirektivet och särskilt recital 42 som grund för sitt påstående om att t.ex. Facebook enligt rådande lag förlorar sin budbärarimmunitet ifall man gör någon form av godtycklig moderering som kan tolkas politiskt.

Jag tänkte inte här ge mig in i huruvida det borde vara så eller inte, utan undersöka ifall Christian har rätt om hur lagen ser ut idag. Oavsett hur man vill att den ska se ut, så måste man börja sitt resonemang med hur den faktiskt ser ut, innan man kan diskutera hur och om den ska ändras.

Ehandelsdirektivet

Så låt oss börja med att granska ehandelsdirektivet, den EU-lag som reglerar vilket juridiskt ansvar den som tillhandahåller en digital tjänst har för vad användare gör med tjänsten. Ehandelsdirektivet etablerar tre kategorier av tjänster där tillhandahållaren inte är automatiskt ansvarig för användarnas brott, nämligen “mere conduit”, “caching” och “hosting”. Av de tre är det “hosting” som är intressant för oss, då det är den kategorin som alla tjänster vilka tillåter användare att ladda upp material faller under.

Vad säger då ehandelsdirektivet om villkoren för att “hosting”-tjänster ska vara friskrivna från ansvar för vad deras användare laddar upp? Man kan i korthet säga att de är fria från ansvar så länge de (i) inte känner till det specifika brottsliga materialet, (ii) och vidtar åtgärder så snart de får kunskap om det specifika brottsliga materialet.

Article 14 Hosting

1. Where an information society service is provided that consists of the storage of information provided by a recipient of the service, Member States shall ensure that the service provider is not liable for the information stored at the request of a recipient of the service, on condition that:

(a) the provider does not have actual knowledge of illegal activity or information and, as regards claims for damages, is not aware of facts or circumstances from which the illegal activity or information is apparent; or

(b) the provider, upon obtaining such knowledge or awareness, acts expeditiously to remove or to disable access to the information.

2. Paragraph 1 shall not apply when the recipient of the service is acting under the authority or the control of the provider.

3. This Article shall not affect the possibility for a court or administrative authority, in accordance with Member States’ legal systems, of requiring the service provider to terminate or prevent an infringement, nor does it affect the possibility for Member States of establishing procedures governing the removal or disabling of access to information.

En intressant sidosak är det extra undantag som läggs till i (2), nämligen att allting den användare som står under “hosting”-tjänstens kontroll eller auktoritet gör betraktas som gjort av tjänsten själv, vad gäller åtalsimmunitet. Det skulle eventuellt kunna tolkas som att de individer som t.ex. är “verified” av Twitter står under tjänstens auktoritet, eller att de som har intäktsdelningsprogram med YouTube står under tjänstens kontroll. Jag har inte sett någon utforska det här spåret, och såg inget rättsfall där EU-domstolen tolkat paragrafen heller.

Såhär långt finns definitivt inget krav på neutralitet eller dylikt för “hosting”-tjänster i ehandelsdirektivet. Den tanken smyger sig däremot in i recital 42:

(42) The exemptions from liability established in this Directive cover only cases where the activity of the information society service provider is limited to the technical process of operating and giving access to a communication network over which information made available by third parties is transmitted or temporarily stored, for the sole purpose of making the transmission more efficient; this activity is of a mere technical, automatic and passive nature, which implies that the information society service provider has neither knowledge of nor control over the information which is transmitted or stored.

I EU-kommissionens pressmeddelande sammanfattar man det som att “only services who play a neutral, merely technical and passive role towards the hosted content are covered by the liability exemption”. Här har man tagit in ordet “neutral”, trots att det inte finns med i texten alls. Upplagt för förvirring!

Ehandelsdirektivet i Sverige

I Sverige implementerades ehandelsdirektivet genom Lag om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster. Den del som intresserar oss nu är paragraf 18:

En tjänsteleverantör som lagrar information som lämnats av en tjänstemottagare skall inte på grund av innehållet i informationen vara skyldig att ersätta skada eller betala sanktionsavgift, under förutsättning att leverantören
1. inte känner till att den olagliga informationen eller verksamheten förekommer och, när det gäller skyldighet att ersätta skada, inte är medveten om fakta eller omständigheter som gör det uppenbart att den olagliga informationen eller verksamheten förekommer, eller
2. så snart han får sådan kännedom eller medvetenhet utan dröjsmål förhindrar vidare spridning av informationen.

Vad som sägs i första stycket gäller inte om den tjänstemottagare som lämnat informationen handlar under tjänsteleverantörens ledning eller överinseende.

Så långt är vad som står i lagen i princip exakt vad som stod i ehandelsdirektivets artikel 14, så inte särskilt intressant. I promemorian som föregick lagen diskuteras frågan om ansvarsfrihet utifrån recital 42 i ehandelsdirektivet:

I ingresspunkt 42 framhålls att de undantag från ansvar som fastställs enligt detta direktiv endast omfattar fall när tjänsteleverantörens verksamhet är begränsad till den tekniska processen att driva och erbjuda tillgång till ett kommunikationsnät där information som görs tillgänglig av tredje part vidarebefordras eller tillfälligt lagras, i uteslutande syfte att göra överföringen effektivare. Ansvarsfriheten gäller endast, sägs det vidare, när verksamheten är av rent teknisk, automatisk och passiv natur, vilket innebär att tjänsteleverantören varken har kännedom om eller kontroll över vidarebefordrad eller lagrad information. Vidare påpekas i ingresspunkt 43 att en tjänsteleverantör bara kan åberopa ansvarsfriheten i artikel 12 och 13 när han på intet sätt befattar sig med den vidarebefordrade informationen, vilket bl.a. kräver att han inte ändrar den information han vidarebefordrar. (s.73)

Intressant här är att man gör en åtskillnad mellan kraven på “mere conduit”- och “caching”-tjänster å ena sidan, och “hosting”-tjänster å andra sidan. De tidigare regleras av artiklarna 12 och 13 i ehandelsdirektivet, medan “hosting”-tjänster som vi sett regleras i artikel 14. Det görs tydligt att “hosting”-tjänster får befatta sig med informationen som förmedlas, utan att detta nödvändigtvis gör att immuniteten förloras.

I den svenska promemorian håller man sig också borta från ordet “neutralitet”, som EU-kommissionen introducerade i sitt pressmeddelande. Ingen vidare tolkning görs av vad “kontroll” över information betyder, heller.

EU-domstolen tolkar recital 42

Hur har EU-domstolen tolkat den här situationen? Hur neutral måste en “hosting”-tjänst förhålla sig?

Vi har två rättsfall att förhålla oss till: Google France och L’Oreal.
I det förstnämnda säger domstolen följande:

113    In that regard, it follows from recital 42 in the preamble to Directive 2000/31 that the exemptions from liability established in that directive cover only cases in which the activity of the information society service provider is ‘of a mere technical, automatic and passive nature’, which implies that that service provider ‘has neither knowledge of nor control over the information which is transmitted or stored’

114    Accordingly, in order to establish whether the liability of a referencing service provider may be limited under Article 14 of Directive 2000/31, it is necessary to examine whether the role played by that service provider is neutral, in the sense that its conduct is merely technical, automatic and passive, pointing to a lack of knowledge or control of the data which it stores.

(min emfas)

Här gör domstolen kopplingen mellan recital 42’s “merely technical, automatic and passive” och konceptet neutralitet. Men det är alltså egentligen inte någon innehållsmässig neutralitet man talar om, utan en aktionsmässig. Frågan som ställs är alltså vilken relation man intar till vad användarna laddar upp, inte huruvida man behandlar användarna lika.

Man kan absolut argumentera för att många plattformar på nätet sedan länge lämnat en roll som kan beskrivas som passiv. Se t.ex. samarbeten mellan YouTube och Youtubers, uttalat medvetna förändringar av rekommendationsalgoritmer för att gynna visst innehåll som är mer kommersiellt värdefullt, et cetera. Men detta har inte rättssystemet uttolkat åt oss än.

Det är slutligen viktigt att poängtera att vad domstolen här säger inte är att immuniteten försvinner i alla fall bara för att plattformen inte är neutral i några särskilda fall, bara att immuniteten försvinner gällande dessa senare fall. Det betyder alltså att plattformen aldrig kan åtalas för en användares brott när den tagit bort material, bara när den låtit det vara kvar.

I fallet L’Oreal tolkade generaladvokat Jääskinen recital 42 lite annorlunda. Han tolkar det som att recital 42 egentligen inte rör “hosting”-tjänster alls, utan “mere conduit”- eller “caching”-tjänster, som regleras i artiklarna 12 och 13 av ehandelsdirektivet.

140. When anchoring the limitation of liability criteria of the hosting provider to ‘neutrality’, the Court has referred to recital 42 of Directive 2000/31. I share the doubts expressed by eBay as to whether this recital 42 at all concerns hosting referred to in Article 14.

141. Even if recital 42 of the directive speaks of ‘exemptions’ in plural, it would seem to refer to the exemptions discussed in the following recital 43. The exemptions mentioned there concern – expressly – ‘mere conduit’ and ‘caching’. When read this way, recital 42 becomes clearer: it speaks of the ‘technical process of operating and giving access to a communication network over which information made available by third parties is transmitted or temporarily stored, for the sole purpose of making the transmission more efficient’ (my emphasis). To my mind, this refers precisely to ‘mere conduit’ and ‘caching’, mentioned in Articles 12 and 13 of Directive 2000/31.

142. Rather, in my view, it is recital 46 which concerns hosting providers mentioned in Article 14 of Directive 2000/31, as that recital refers expressly to the storage of information. Hence, the limitation of liability of a hosting provider should not be conditioned and limited by attaching it to recital 42. It seems that if the conditions set out in Google France and Google for a hosting provider’s liability are confirmed in this case to apply also to electronic marketplaces, an essential element in the development of electronic commerce services of the information society, the objectives of the Directive 2000/31 would be seriously endangered and called into question.

(min emfas)

I domstolens utlåtande kan vi sen läsa:

116    Where, by contrast, the operator has provided assistance which entails, in particular, optimising the presentation of the offers for sale in question or promoting those offers, it must be considered not to have taken a neutral position between the customer-seller concerned and potential buyers but to have played an active role of such a kind as to give it knowledge of, or control over, the data relating to those offers for sale. It cannot then rely, in the case of those data, on the exemption from liability referred to in Article 14(1) of Directive 2000/31.

Nu gäller detta explicit bara marknadsplatser på nätet, och inte “hosting”-tjänster i allmänhet. Men det kan ändå vara intressant att ta del av.

I en studie från 2017 skriver Christina Angelopoulos, expert på vilket ansvar plattformar har för upphovsrättsintrång som deras användare begår:

In conclusion, according to existing indications, neutrality does not seem to demand the complete passivity from storage providers. While the borderline that turns a neutral host into an active content provider therefore remains a fuzzy one, it appears that Web 2.0 providers cannot per se be excluded. Instead, the case law would indicate that, as long as they don’t contribute to the creation of the relevant content or provide assistance geared at optimising the presentation of or promoting that content then they are sufficiently neutral. Certainly, this appears to be the approach most commonly endorsed by the national courts of the Member States.

Ultimately, perhaps the connection of neutrality, under CJEU case law, with the function of intermediation and its dependence on the notions of knowledge and control would suggest that what the Court is in fact attempting through its introduction is a differentiation between ‘true intermediaries’, which remain uninvolved in the third party wrong despite the use of their services for the commission of that wrong (and which therefore should enjoy immunity) and service providers which, to a greater or lesser extent, are involved in the wrong in such a way that it might be understood to be their own (which therefore do not deserve protection). Seen under this lens, the CJEU’s bid for neutrality is probably best interpreted as an attempt to depend liability on the mental attitude of the intermediary towards the primary wrong. The description of neutrality as the status of being ‘of a mere technical, automatic and passive nature’ suggests that what is important is, not so much what the intermediary does, but the way in which it goes about doing it: passively, through an automatic technical process set in place prior to the infringement, offered to all indiscriminately and exploited by the direct infringer, or as a result of a conscious decision to take part in somebody else’s wrongdoing. It is worth noting that, as shall be seen below, the national rules on accessory liability confirm the relevance of the mental element to the diagnosis of liability-carrying participation.

(min emfas)

Som författaren här är inne på (och jag nämnde ovan) så reglerar inte recital 42 i ehandelsdirektivet generell immunitet från åtal för användares brottsliga handlingar, utan specifik immunitet i de fall där tjänsteleverantören inte spelat en “technical, automatic and passive” roll. Vad recital 42 kan ge oss är alltså inte en situation där en plattform blir av med sin åtalsimmunitet för att man tar bort enskilda användares uppladdningar, utan för att man medverkar till uppladdningar som är brottsliga.

Den intressantaste frågan för mig är ifall t.ex. YouTube är medansvariga för ifall deras partners begår brott i sina videor?

Digital Services Act – det nya ehandelsdirektivet

Så långt ehandelsdirektivet. Men det är ju på väg ut, och har alltså marginell relevans för framtiden. Inom något år kommer direktivet att ersättas av Digital Services Act, . Hur regleras den här frågan där?

I Digital Services Act läggs en ny kategori tjänster som kan vara immuna från åtal för deras användares brott till listan med “mere conduit”, “caching” och “hosting”, nämligen “platforms” som är en underkategori till “hosting” med ytterligare krav på sig. Läs mer här. Det som är intressant i nuläget är dock artikel 5, som motsvarar ehandelsdirektivets artikel 14.

Article 5: Hosting

  1. Where an information society service is provided that consists of the storage of information provided by a recipient of the service the service provider shall not be liable for the information stored at the request of a recipient of theservice on condition that the provider:(a)does not have actual knowledge of illegal activity or illegal content and, as regards claims for damages, is not aware of facts or circumstances from which the illegal activity or illegal content is apparent; or(b)upon obtaining such knowledge or awareness, acts expeditiously to remove or to disable access to the illegal content.

2. Paragraph 1 shall not apply where the recipient of the service is acting under the authority or the control of the provider.

3. Paragraph 1 shall not apply with respect to liability under consumer protection law of online platforms allowing consumers to conclude distance contracts with traders, where such an online platform presents the specific item of information or otherwise enables the specific transaction at issue in a way that would lead an average and reasonably well-informed consumer to believe that the information, or the product or service that is the object of the transaction, is provided either by the online platform itself or by a recipient of the service who is acting under its authority or control.

4. This Article shall not affect the possibility for a court or administrative authority, in accordance with Member States’ legal systems, of requiring the service provider to terminate or prevent an infringement.

Här har det inte tillkommit något krav på passivitet eller neutralitet. Vad står det i skälen till lagen då? Där hittade vi ju ehandelsdirektivets recital 42 om passivitet.

Recital 18: The exemptions from liability established in this Regulation should not apply where, instead of confining itself to providing the services neutrally, by a merely technical and automatic processing of the information provided by the recipient of the service, the provider of intermediary services plays an active role of such a kind as to give it knowledge of, or control over, that information. Those exemptions should accordingly not be available in respect of liability relating to information provided not by the recipient of the service but by the provider of intermediary service itself, including where the information has been developed under the editorial responsibility of that provider.

Recital 20: A provider of intermediary services that deliberately collaborates with a recipient of the services in order to undertake illegal activities does not provide its service neutrally and should therefore not be able to benefit from the exemptions from liability provided for in this Regulation.

Recital 25: In order to create legal certainty and not to discourage activities aimed at detecting, identifying and acting against illegal content that providers of intermediary services may undertake on a voluntary basis, it should be clarified that the mere fact that providers undertake such activities does not lead to the unavailability of the exemptions from liability set out in this Regulation, provided those activities are carried out in good faith and in a diligent manner. In addition, it is appropriate to clarify that the mere fact that those providers take measures, in good faith, to comply with the requirements of Union law, including those set out in this Regulation as regards the implementation of their terms and conditions, should not lead to the unavailability of those exemptions from liability. Therefore, any such activities and measures that a given provider may have taken should not be taken into account when determining whether the provider can rely on an exemption from liability, in particular as regards whether the provider provides its service neutrally and can therefore fall within the scope of the relevant provision, without this rule however implying that the provider can necessarily rely thereon.

(min emfas)

Tillsammans med artikel 6 är det tydligt att Digital Services Act tillåter en plattform att moderera innehåll i enlighet med sina användarvillkor, åtminstone så länge man är någorlunda konsekventa.

Slutsats

Jag drar slutsatsen att Christian har fel, och att plattformar både under ehandelsdirektivet och Digital Services Act generellt har rätten att ta bort vilket innehåll de vill, utan att förlora immunitet från åtal för brottsligt material. Däremot förlorar de detta skydd för innehåll till vilket de intar en aktiv relation; de kan alltså åtalas för att lämna något uppe som är brottsligt, ifall de inte har en neutral relation till detta material.

Piratpartiets partiledare ställer inte upp för omval

För den som missat det så har alltså vår partiledare Magnus Andersson aviserat att han inte ställer upp för omval på partiets höstmöte. Om du är medlem i partiet och inte läst mailet där han själv berättar om detta så föreslår jag att du gör det. Annars kan du läsa vidare för några av mina reflektioner kring min personliga historia av att arbeta sida vid sida med Magnus.

Magnus har varit partiledare i tre år. Han är visserligen den enda partiledare jag arbetat med, men jag vill ändå påpeka att han är den bästa partiledare jag haft. Jag kan inte på rak arm säga någon annan som jag hellre haft som partiledare de senaste åren, på ett rent personligt plan.

Jag minns inte exakt hur mitt engagemang i Piratpartiet började. Det hände i samband med att jag försökte börja skriva mer politiskt och blogga. Jag tror det var våren/sommaren 2016, alltså strax efter att Magnus blivit vald till partiledare. Då hade jag följt partiet mer eller mindre aktivt sedan 2008 (när jag för övrigt bara var 14 år!). Jag tror att det först var Nordenfur som uppmärksammade mitt skrivande och tyckte att jag skulle arbeta med partiets kommunikation, men det var Magnus som hjälpte mig på vägen till att faktiskt göra det.

Magnus visade snabbt stort förtroende för mig, och det är verkligen en karakteristik hos hans ledarskap som jag tycker är värt att fästa uppmärksamhet vid – Magnus är snar till tillit och som medarbetare känner man tydligt detta. Jag fick skriva i Magnus namn och han ställde alltid upp på att banta ner mina längre, torrare texter till något som fungerade som politiska debattartiklar.

På vägen bankade han in principen “Better done than perfect” som jag frekvent upprepat för mig själv under åren i Piratpartiet.

Nästa steg för mig i partiet togs när Mab tvingade med mig till Almedalen 2017 genom att helt sonika boka in mig i Antes bil och säga att Ung Pirat hade boende för mig (så minns jag det åtminstone!). När jag kom fram tog Magnus väl hand om mig och lät mig bo i hans husbil. Ett perfekt mottagande som gjorde att jag verkligen kände mig välkommen i piratrörelsen. Fram till dess hade jag varit lite skeptisk till om Piratpartiet var något jag ville satsa på, men Magnus ändrade den inställningen genom det personliga ledarskap han utstrålade. Jag tror inte att jag är ensam i detta.

När jag blev nominerad till partisekreterare 2017 var det återigen Mab som drev på. Men det var Magnus som övertygade mig om att acceptera. Jag arbetar inte med vem som helst, och jag tar inte på mig något så slitsamt som ett partisekreterarskap om jag inte tror på min arbetsledare.

Jag har därefter haft den goda lyckan att få arbeta väldigt tätt med Magnus kring två valrörelser på mindre än två år. Vi har haft minst ett möte i veckan, nästan alltid minst två timmar, under den perioden. Genom åren har det blivit ett par hundra timmar. Ångrar det inte det minsta.

Jag skulle beskriva Magnus ledarskap som vänligt, inlyssnande och ödmjukt. Han har alltid lyssnat på vad jag haft att säga, alltid accepterat att kompromissa i de fåtal frågor där vi tyckt olika. Jag har aldrig känt att han trampat på mig eller mina åsikter. När jag misslyckats med saker i min roll som partisekreterare har det inte lett till dålig stämning, utan till uppmuntranden om framtiden.

Jag tror att det ledarskapet och Magnus lugn var precis vad Piratpartiet internt behövde efter valförlusterna 2014, vad jag har förstått som interna slitningar och Annas pompösa utträde ur partiet. Magnus har byggt broar mellan gamla fraktioner, gett tillbaka partiet en del av sitt självförtroende och framtidstro och sett till att vi kunnat göra två valrörelser som varit bättre än jag och många andra trott, även om de inte gett det resultat vi önskat.

För att tala klarspråk så har Magnus jobbat skiten ur sig i ett par år nu, och ofta fått väldigt lite tack för detta. Han har lagt otroligt mycket tid, energi och pengar på Piratpartiet sedan han blev partiledare. Vårt parti är fantastiskt på många sätt och vis, men vi kräver väldigt mycket av våra ledare. Därför tycker jag att vi nu, efter valrörelserna 2018 och 2019, tar tillfället i akt och tackar Magnus för allt han gjort som partieldare de senaste åren.

Tack Magnus!

WIP: form/innehåll, hyperrealiteten och kod som skapande

Form och innehåll

En text kan delas upp i dess form och dess innehåll. Det tidigare är allt det som ger historien form, men som i sig självt är betydelselöst. Det är radbytena, dialogernas ordning, textens riktning och så vidare. Innehåll är däremot allt det som skänker texten mening, men som behöver på något sätt fixeras av en form för att göras läsbart. Innehållet är alltså det som förmedlas av texten, och formen det sätt varigenom det förmedlas. Upphovsrätten skyddar det senare och inte det tidigare.

Matematik brukar vissa hävda är studiet av “rena former”, den mest abstrakta och generella vetenskapen. Om jag ska bevisa att alla rationella tal också är reella tal så undersöker jag inte några specifika tal, tittar inte på något innehåll, utan granskar den form som präglar rationella respektive reella tal.

Men den här uppdelningen är förrädiskt enkel. Även ett tings form kan vara en del av dess innehåll, och innehållet kan ge det sin form. i Gödel, Escher, Bach utforskar Douglas Hofstadter det här både teoretiskt och praktiskt. En stor del av boken utgörs av dialoger där form och innehåll interagerar på spännande vis. I en dialog reser karaktärerna mellan olika verklighetsnivåer, som form-mässigt representeras av indentering i texten och innehållsmässigt av att “meta-” läggs till namn på objekt i den nya nivån (t.ex. “meta-genie”), men där det intressanta är att innehållet och dess form tillsammans agerar pedagogiskt instrument för att förklara hur datorkod ofta har flera nivåer i sig.

Ett enkelt exempel är vid uträkning av 5 * (4-2), där man först räknar ut nivån (4-2) och sedan “hoppar ut” en nivå för att räkna ut 5 * 2.

I Hofstadters bok berättar han också om två prima exempel på direkt interaktion mellan ett tings form och dess innehåll med stora konsekvenser: Gödels ofullständighetsteorem och DNA.

Vi börjar med DNA. En DNA-molekyl har en form som består av ihop-parade syror enligt vissa mönster. Dessa syror kan läsas av för att få ett semantiskt innehåll ur molekylen i form av t.ex. ATCAGT (första bokstaven i namnet för varje syra). Innehållet i en DNA-molekyl utgör instruktioner för cellerna i kroppen, och kan bland annat säga åt cellen att ändra i DNA-molekylen. ATCAGT kanske innebär en instruktion om att ändra så att det istället står CACAGT. Innehållet i DNA-molekylen har då direkt påverkat dess form, genom uttolkning i sin omgivning.

Vi ska inte gå in i detalj på Gödels ofullständighetsteorem, men det som är själva nyckeln i det Gödel gör är att han lyckas säga saker om en matematisk sats genom dess form. Det involverar ett komplicerat samspel mellan satsers innehåll och form.

Digitalisering

Det finns ett specifikt område i livet där form och innehåll totalt smälter samman, och det är i digitaliserad kommunikation. När du skickar ett brev finns en tydlig separation – addressering sker enligt ett visst format på utsidan av kuvertet, och innehållet i brevet finns på insidan av kuvertet. När du däremot skickar e-post så är både själva “paketet” som bär ditt meddelande och själva meddelandet bara en lång rad av nollor och ettor. Även om det vid utläsning är första delen av paketet som berättar att det här är e-post och ska läsas av på ett visst sätt, så finns det inget som a priori skiljer formen från innehållet i din e-post.

Mediehistorikern Friedrich Kittler menade att hellenismens största bidrag till vår civilisation var alfabetet, vilket möjliggjorde materialisering av en stor rymd abstrakta koncept genom språk. Turingmaskinen är en liknande semantisk revolution, eftersom den möjliggör materialisering av all möjlig information som en serie av ettor och nollor, den möjliggör skapandet av agenter och objekt genom programkod. I ett helt vanligt datorprogram så skapas många specificerade och namngivna objekt med vissa egenskaper och aktionspotentialer.

Detta är möjligt just på grund av upplösningen av distinktionen mellan form och innehåll, så att man genom att manipulera innehållet (raden av ettor och nollor) kan skapa ny form (vilken fortfarande är behållen i samma rad av ettor och nollor).

Hyperrealiteten

I Simulacra and Simulation myntade den franske filosofen Jean Baudrillard konceptet “hyperrealitet” (bland många andra koncept i den boken!). Baudrillard definierade hyperrealiteten som “the generation by models of a real without origin or reality” – en representation eller ett tecken utan original eller referent. En hyperverklig person är någon som inte egentligen existerar, men som massor av symboler refererar till – som exempelvis Jultomten. Jultomten existerar uppenbarligen, men bara i hyperrealiteten.

Hyperrealiteten är en medieteoretisk utmaning mot doktrinen att mediet är budskapet “the medium is the message” från Marshall McLuhan – tesen att formen påverkar informationen som förmedlas; när en berättelse visas på TV blir den annorlunda från i en bok. Enligt Baudrillard imploderar inte bara buskapet i mediet, utan samtidigt så imploderar även mediet in i verkligheten så att mediets gränser upplöses.

Hyperrealiteten är alltså ett tillstånd där kommunicerad information påverkar den värld den handlar om. Ett annat av Baudrillards kända verk är The Gulf War Did Not Take Place där han argumenterar för att Gulfkriget, som det koncept om vilket vi talat i media i västvärlden, inte har någon korrespondens med det som skedde i Irak i verkligheten, vilket han benämner som en massaker. Men Gulfkriget har kausalt inverkat på hur människor agerar och förstår världen, och är i denna mening uppenbarligen verkligt.

Kod är lag – eller något mer?

Lawrence Lessig är känd för att ha sagt att “kod är lag”, med vilket han menade att internet är långt från oreglerat (vilket många påstod då i slutet av nittiotalet när han skrev ned sina tankar, och gör än idag) utan tvärtom regleras genom den kod som styr hur vi kan interagera med varandra över internet.

Vi har redan sett att digitalisering upplöser distinktionen mellan form och innehåll. Den är på samma gång både och. Detta innebär att kod är mer än lag, för lagen griper bara in i och formar sociala interaktioner utan att diktera vad de ska innehålla; kod är snarare arkitektur och inredning på samma gång, boktryckande och författande; att skriva kod är i slutändan att skapa på ett nästan Nietzscheanskt viljeyttrande sätt.

De teknologiska standarder och koder vi skapar i det digitala samhället är ontologiska diktat. Det är den moderna motsvarigheten till Guds kommenderande “Varde ljus”. Vi definierar något som ska finnas.

 

Upphovsrätt är inte bästa regleringen för finansiering av kultur

Det finns en missuppfattning om att vi som är för fri fildelning inte vill att pengar ska strömma till kulturellt kreativa människor. Det vill vi. Tvistefrågan är inte ifall pengar ska strömma dit, utan hur.

Vissa tycker att exemplarknapphet framtvingad genom upphovsrättsliga regleringar är det bästa sättet. Genom förbud på kopiering kan man se till att hålla nere mängden kopior, vilket skapar den knapphet som möjliggör prissättning och inkomster från försäljning av exemplar.

Den som tjänar mest på den typen av arrangemang är den som kontrollerar flaskhalsen ‑ gatekeepern – som kontrollerar framställningen av kopior. Ett typexempel på en sådan är skivbolag.

Men man kan också fokusera på andra knappheter än tillgång till kopior, till exempel knappheterna i rum och tid. En musiker som turnernar utnyttjar dessa och därför spelar det ingen roll hur mycket människor fildelar inspelningar av dens konserter. Faktisk närvaro vid en specifik tidpunkt i rummet har ekonomiskt värde för konsumenterna, eftersom möjligheten till att faktiskt närvara är begränsad.

Det finns fler dylika knappheter som inte försvinner för att man reformerar upphovsrätten – t.ex. knappheten i tid att spendera på att hitta den kultur man vill konsumera. Så kan t.ex. Spotify tjäna pengar på att människor har en begränsad mängd tid att leta efter musik de vill lyssna på. Då är de villiga att betala för en tjänst som levererar förslag på ny musik.

Ytterligare ett exempel är personlighet. Att producera något som är speciellt för en viss person eller grupp, och därför efterfrågas av den gruppen oavsett hur mycket det sedan kan kopieras. Detta görs av konstnärer som livnär sig genom att ta upp beställningar på verk som de sedan fritt delar med sig av.

De bästa affärsmodellerna i en värld utan upphovsrätt är de som tjänar på spridning av kopior, eftersom internet är en gigantisk maskin för att maximera spridning av kopior.

Nya flaskhalsar uppstår med nya gatekeepers, som precis som innan kommer vara de som tjänar stora pengar på konsumtionen av kultur. Men de kommer att behöva kreatörerna för att tjäna sina pengar. Precis som skivbolagen behövde efterfrågan på sina skivor, och alltså behövde fylla dem med musik som människor ville ha; så behöver även tjänster som Spotify musik att kränga och därmed musikerna.

Med detta sagt vill jag alltså hävda att upphovsrätt inte är enda sättet att styra hur pengar flödar från konsumenter till kreatörer. Hur man reglerar detta kommer styra vilka flaskhalsar som är givande att exploatera och därför vilka företag som tjänar stora mängder pengar, men det kommer inte ändra efterfrågan på de kulturella produkterna.

Vad detta faktum innebär är att andra frågor blir viktiga. Vad för sidoeffekter får dessa olika regleringar för hur konsumtion av kulturella produkter ska ske?

För upphovsrättens upprätthållande behöver vi antingen ta ifrån människor deras möjligheter till kopiering – ändra internet från fri informationsinfrastruktur till en variant på kabel-TV – eller se till att ingen kan kopiera anonymt – övervaka all dens kommunikation. Båda dessa alternativ hade haft stora negativa effekter på vår demokrati, genom att inskränka medborgares möjlighet till fri dialog och fritt informationsintag.

Därför tycker jag – som anser att kulturell produktion är viktig – att det är tur att det finns fler sätt att finansiera kulturen på. Det innebär att vi inte behöver välja mellan kultur och demokrati, vi kan välja både och!

 

 

Omtänksamhet istället för misstänksamhet

Denna slogan från Piratpartiet kan låta som en tom klyscha, något som alla kan hålla med om och ingen vet hur den ska omsättas i praktiken. Så är dock inte fallet. Bakom den klatschiga formuleringen döljer sig en väldigt djup insikt om samhällsutvecklingen, om hur vi bemöter varandra och bygger våra gemensamma samhällsstrukturer.

Idag lever vi i ett övervakningssamhälle.

Vi har en stat som kämpar med näbbar och klor för att kunna övervaka sina medborgare på alltmer påträngande vis; det handlar om fler kameror i det offentliga rummet, om att samla in och kontrollera allt vi gör med våra datorer – vilka hemsidor besöker vi, vad googlar vi, vilka filmer tittar vi på?, om att vända våra mobiltelefoner mot oss för att veta exakt var vi är alltid, kunna avlyssna allting vi säger och filma alla våra privata konversationer. Staten vill kunna tränga in i våra allra innersta vrår för att kontrollera så att vi inte är subversiva på något sätt, se till att vi inte har något att dölja. Den enda person som inte har något att dölja är den som frisäger sig sin fria vilja och tanke för att lägga sig platt inför maktens normer.

Vi har en växande industri av privata företag som samlar in och raffinerar information om våra privatliv. Det handlar om att veta precis vilka vi är, vad vi gör, tänker och säger, om att kvantifiera vår livsstil och vår historia. Syftet är att kunna sälja förutsägelser om framtiden till de som tjänar pengar på att veta bättre än oss själva vad vi vill och kommer göra, samt att kunna profilera oss och sälja den förmågan till organisationer som har vissa människor som måltavlor och behöver hitta dem. Man reducerar personer till datapunkter i ett krig om makt och pengar.

Men vi har också ett samhälle som alltmer präglas av misstänksamhet, angiveri och att övervaka varandra. För den som gör ett oöverlagt snedsteg i formulering eller handling väntar den utdragna häxjakten i sociala medier, medier som konstruerats för att maximera vår ilska – ilska är den känsla som inducerar viralitet bäst. Vi har givit upp vår nätvaro till plattformar för panopticism, där vi alla går upp på scenen för att dömas av varandra. Den som döljer något – inte har en profilbild på Facebook, till exempel – får lida socialt som en foliehatt eller som en person med antisocialt beteende. Vårt samhälle präglas på grund av övervakningen av rädsla. Vi är oroliga för att göra snedsteg som straffas med utfrysning, vi är oroliga för att bryta mot lagen – upphovsrätten kriminaliserar majoriteten av alla svenskars vardagsbeteende, vi är oroliga för att associera oss med personer som – utan vår vetskap – riskprofileras av t.ex. Säpo, något som leder till att vi också hamnar under lupp. Vi oroar oss för att YouTube tar bort prenumerationer till kanaler vi gillar utan att vi märker det, att Facebook censurerar våra statusar från våra vänner eller att Snapchat en dag ska läcka alla våra nakenbilder. Den stora mängden data om oss som finns där ute är historiens största toxic asset och en tickande samhällsbomb.

Det är den här trion av faktorer är som är basen för övervakningssamhället och de spelar i harmoni med varandra. Det är dags att göra uppror, att kämpa emot och att vända sig mot detta förtryck av våra inre som övervakningssamhället utgör.

Piratpartiet vill bygga ett omtänksamt samhälle istället. Det är ett samhälle där vi vänder politik, teknikutveckling och samvaro för att sätta de mänskliga relationerna i centrum. Vi vill återsocialisera webben, nedmontera övervakningsstaten och bekämpa den misstänksamhet mot den annorlunde som präglar dagens Sverige. Hur ska detta göras?

Det görs genom att motarbeta företagens förmåga att kontrollera och styra våra liv. Fri mjukvara garanterar att vi är i kontroll över vårt datoranvändande, snarare än den som skapat mjukvaran. Låt mig citera futurologen Amy Webb: “I dag är det kod, inte mänskliga bedömningar, som avgör vad de flesta av oss tar del av för innehåll på nätet.” Detta är en maktförskjutning till den som kontrollerar och kan manipulera koden, vilket idag inte är användaren och medborgaren. Den som kontrollerar vår nätvaro kan styra vår upplevda verklighet och har sålunda enorm makt över oss. Genom refomerad upphovsrätt kan dagens nervösa nätanvändande dominerat av passiv konsumtion av storföretagens produkter styras mot ett aktivt deltagarsamhälle där social kreation av kultur dominerar.

Att lämna de panopticistiska medierna är i sig en politisk handling. Skända Facebook, vägra Twitter, svik Snapchat. Var osocial, enligt dagens antisociala norm. Den nätvaro som prägas av dessa medier leder till sämre psykisk hälsa och är en grundpelare i det misstänksamma övervakningssamhället. Kommunicera istället via säkra, verkligt sociala tjänster som är i din kontroll. Se också till att minnas att mänsklig samvaro bygger på förlåtelse, inte på skamkänslor och dömande.

Piratpartiet kan göra uppenbar skillnad för att skala tillbaka den statliga övervakningen. Det finns ingen naturlag som säger att vi måste misstänkliggöra medborgare mer och mer. Vi kan sluta sätta upp fler kameror som inte hindrar brott. Vi kan sluta tvinga internetleverantörer att bygga upp stora silos med väldigt privat data om oss, data som bara väntar på att läcka. Vi kan sluta avlyssna all trafik över nätet och analysera den efter människors levnadsmönster. Det krävs bara politisk vilja.

Slutligen kan vi också motarbeta förmågan att samla in den information om oss som är essensen av det privata övervakningskomplexet. Vi kan i lagstiftning förbjuda övervakning utan samtycke – som i den europeiska dataskyddsförordningen, vilken Piratpartiets EU-parlamentariker Amelia Andersdotter var inblandad i att ta fram. Vi kan arbeta för stark och allestädes närvarande kryptering utan bakdörrar. Vi kan se till att alltid minimera datainsamling på våra myndigheter. Möjligheterna är många.

Det krävs som sagt bara politisk vilja för att bygga om dagens misstänksamma övervakningssamhälle till ett omtänksamt samhälle. Piratpartiet har den viljan. Har du?

Postmodernitet och ledare

Jag såg nyligen filmen Er ist wieder da. Premissen är att Hitler vaknar upp i Berlin år 2014, transporterad från sin bunker precis innan kriget förlorades. Han har ingen kunskap om vad som hänt mellan 1945 och 2014. Vad gör han då? Självklart fortsätter han med sitt livsverk! Han rekryterar en frilansande filmskapare som lever med sin mamma eftersom han har svårt att få jobb. Tillsammans reser de runt i Tyskland och pratar med “vanligt folk”. Sedan säljer de in konceptet till en större TV-kanal som smäller in Hitler i alla sina program eftersom han blivit till en tittarsuccé och ett YouTube-fenomen.

Man påminns om Marx uttryck om att historien upprepar sig, först som tragedi och sedan som fars. Vad filmen visar är att vad som hände i tragedin som är Tysklands nazistiska förflutna kan upprepa sig, men denna gång kommer det inte hända på samma sätt. Förra gången skedde det i en modern kontext; hade det hänt idag hade det hänt i en postmodern kontext. Det medför att förra skeendet var en tragedi, medan det som porträtteras i Er ist wieder da antar karaktären av en fars.

Hitler lyckas med att övertyga det tyska folket om att stödja honom, ge honom inflytande och så vidare av ett par anledningar:

  1. Ingen tar honom på allvar. Gång på gång säger han till människor att han kommer rensa ut dem när han tar makten, att han är nazist och så vidare. Reaktionen är skratt, eftersom betraktarna tror att det är en del av en komisk sketch.
  2. Mediebolag som har svårt med pengaflödet och deras arbetskraft som behöver klättra på karriärsstegen hamnar i en mycket gynnsam symbios med Hitlers framgångar.
  3. Han pratar med dem och bekräftar deras åsikter, möter deras farhågor. Som Hitler själv säger i en medtagande slutkläm: I grunden är alla de som följde honom som han är och de delar hans värderingar.  “Sie könnt nicht mir los werden. Ich bin ein Teil von ihn. Von euch allen.”
  4. Hitlers karisma framställer honom som extraordinär. Han kan göra det som vanliga människor inte klarar av, och därför litar de på att han ska göra det åt dem.
  5. Hitler pekar ut hur människor och de medier de konsumerar talar förbi varandra. När vanliga människor han möter är oroade för olika ting så motsvaras det inte av medieutbudet, som är idel fullt av kock-shower.

Kärnan i filmen finns i punkterna 1, 2 och 5. De visar hur ett postmodernt medialandskap länder sig till att demagoger tar vägen genom komiken. Dagens massmedier är virala eller stödjer sig på virala nätverk och komiken har alltid haft lätt att färdas genom virala medier. Demagogen går in i ett symbiotiskt förhållande med de medieföretag som dominerar marknaden eftersom den driver tittare och trafik, vilket ger reklamintäkter, vilket är affärsmodellen för mediebolagen.

Bilden ovan förmedlar en förändring som kommer med övergången från postmoderniteten till moderniteten, nämligen inåtvändningen, dadaismen och självironin som följer med upphävandet av det borgerliga idealet om Sanningen, som dominerat modernitetens tänkande.

”Tyckte då den borgerliga publiken […] om denna konst […]? Frågan är rent anakronistisk. […] De skapande konstnärerna var […] källor till sanning. En  högre strävan var det pris som betalades […] av en bourgeoisie som var […] villig at tro att allt av värde […] krävde att man […] avstod glädje och njutning.” (s. 390-391, Kapitalets Tidsålder)

Den politiker som inte kan hävda sig anföra det rätta får vända sig till andra vägar för att nå makten; det är där komiken kommer in. I den komiska världen är det baudrillardskt hyperreala mer verkligt än det reala.  Detta är en värld där symboler inte är relaterade till den empiriska – den reala – världen, utan till sin egen värld; livet levs i nätverk av sammankopplade “simulationer” utan referenter i den empiriska världen. Politiken utspelar sig inte längre på filmdukar (med referenter i realiteten) eller på massmöten, utan har blivit “en föreställning att regissera”; en performativ konst där “iscensättning blir viktigare än innehållsmässiga argument” (citat från Medier och politik: Om arbetarrörelsens  mediestrategier under 1900-talet). Denna förändring medför delvis en återgång till den medeltida politiska kommunikationen, där de viktigaste metoderna var performativa gester. Kungligheterna visade upp ett skådespel som signalerade deras rätt till sin maktposition.

****************

Det är nog ingen tillfällighet att många av de mest hängivna Trump-anhängarna jag stött på kunnat identifiera sig som nihilister i någon mån. De är sant postmoderna människor som inte ser sökandet efter den Rätte politikern eller den Sanna lösningen som relevant. När politiken upplevs som meningslös och konsekvenslös, samtidigt som den måste vara viktig eftersom man bryr sig, försätts människan i det absurdas tillstånd. Där kan man välja väg, och en väg är nihilismen.

I den moderna världen var demagogen en person som talade i affekt för stora folkmassor. Den hävdade sig tjäna någon form av universal, som Folket eller Världsrevolutionen. Demagogen manade till konkreta handlingar, bildade organisationer och nyttjade en kollektivistisk mylla. Demagogen blev en politiker så som vi tänker oss en politiker i klassisk anda.

I den postmoderna världen är demagogen komiker och nihilist, eller i folkligt tal: ett troll.

Olika syn på demokrati

Traditionellt sett så är den borgerliga betraktelsen av individer i det moderna samhället att dessa är just individer, och som sådana drivna av sina inneboende övertygelser – sin ideologi – när det kommer till politiska frågor. Ur detta kommer tanken om den liberala demokratin; en möjlighet för allas idéer att mötas på en konkurrensutsatt marknad och sedan omsättas i praktiken av utvalda representanter. Kort sagt så är den borgerliga synen på liberal demokrati grundad i en idealistisk förståelse av människors politiska drivkrafter.

Om vi lämnar borgerligheten åt sidan ett tag och istället tar oss an den gruppering av omvärldsförståelse som kallas för marxismen, så upptäcker vi att man istället för en idealistisk förståelse av människor har en materialistisk. Människor för en sådan politik som gynnar dem materiellt, är budskapet. Ideologi är sekundärt.

Utifrån dessa två synvinklar blir förståelsen av representativ demokrati – alltså den liberala demokratins inkarnering – helt olika. I en borgerlig förståelse så kommer partigrupperingar bildas utifrån ideologiska positioner. Ett parti har en idé om positiva friheter, ett annat har en idé om negativa friheter, ett tredje är biokonservativa och så vidare. Då blir den representativa demokratin till en omsättning av de i samhället dominerande idéerna till praktisk handling. Ur den marxistiska förståelsen kommer däremot representativ demokrati alltid att bli till fascism.

Vad är fascism? Åtminstone ett grunddrag i fascismen är visionen om en korporativ stat. Tanken är att varje intressegrupp ska företrädas av en organsiation som sedan förhandlar med andra representativa organisationer under statens översyn. Staten använder sedan sitt våldsmonopol för att se till att överenskommelse nås och upprätthålls.

Om alla partier blir till representanter för grupper i samhället med olika materiella intressen, så blir den representativa demokratin till en sådan korporativ stat i det avseendet att politiken handlar om att intressegruppers företrädare medlar om de materiella intressen som staten kan garantera.

Med en borgerlig förståelse av den representativa demokratin händer inte detta, eftersom inga materiella intressegrupper uppstår.

Piratideologi, del 3: Dataskydd och digital autonomi

Vad handlar dataskydd om? Föreningen dataskydd.net sammanfattar det genom följande formulering: “Rätten till privatliv är vår rätt att forma och utveckla våra identiteter och vår samvaro med omvärlden. Dataskydd handlar om att ge oss verktygen att utöva denna rättighet.”

Vad dataskydd.net gör här är att ta den väldigt diffusa principen om ett “privatliv”, som jag kritiserat tidigare, och koppla den till två maktsfärer – makten över sin identitet och makten över sin samvaro med omvärlden. Tidigare politiska uttryck för balansen mellan aktörer inom dessa två maktsfärer har t.ex. varit rätten att inte släppa in myndighetsutövare i sitt hem under vilka omständigheter som helst – makten över sin samvaro med omvärlden – och straff mot olika former av identitetsintrång – makten över sin identitet.

Dataskyddspolitik är en utveckling av denna tradition för den digitala tidsåldern. Målet är att ge människor autonomi genom att balansera aktörer inom de två maktsfärerna som nämnts. Dataskyddspolitiken är en viktig del av en politik för individuell autonomi i en digital värld, där både identitet och samvaro i hög utsträckning är digital.

Dataskydd.net framställning av EU:s dataskyddspaket från 2015 innehåller många ledtrådar till hur piratideologin  kan synas i dataskyddspolitiken. Det är från denna framställning nedanstående poänger har sina ursprung.

Rättigheter att veta och samtycka

Information är ett maktmedel som idag används för att styra vårt beteende. Företag använder den för att styra för konsumtion, myndigheter för beteende och andra individer av en fauna av olika skäl. Att kunna styra sitt eget beteende i relevant utsträckning är en viktig del av att ha makt över sin identitet; detta kräver att vi vet vem som påverkar våra val och hur. Detta medför att transparens är en nyckel för autonomi, ett koncept som jag kommer utveckla vidare i ett framtida blogginlägg i denna serie. Att utöva autonomi kräver kunskap, och kunskapen kräver transparens.

Detta innebär att vi måste känna till när data om oss samlas in och ha makten att godkänna eller inte godkänna denna insamling. Det innebär också att du måste kunna ha kunskap om hur insamlad data kommer användas och vad för effekter användningen kan antas ha. Annars är ditt samtycke inte mycket värd. Det blir som att samtycka till umgänge, för att senare upptäcka att det för den andra parten innebar samtycke till sex, för att dra en parallell till en annan, intensiv debatt i svenska diskussionsfora. Slutligen innebär det också att vi måste få veta när insamlad data läcker ut eller används på sätt som vi inte samtyckt till. Utan sådan kunskap är vår autonomi verkningslös, eftersom vi inte vet när den inskränkts. Det är ur detta konstaterande som principen om dataminimering föds; genom att minimera mängden data som lagras och överförs undviks potentiella intrång i människors autonomi: “man kan inte läcka information man inte har”.

Dataskydd.net skriver kärnfullt: “Det är du som ska bestämma vem som har makt över dig. Rätten till samtycke ger dig en möjlighet att säga ja eller nej till att någon vill påverka dig. […] Makt och inflytande över privatpersoner ska utövas av privatpersonerna själva, och inte vara en handelsvara för företag och myndigheter.

Du ska ha rätten att bestämma över din digitala samvaro, och därmed med vilka du har relationer och hur dessa ser ut. Du ska kunna bestämma när du bidrar med data i en sådan relation och hur detta delande ska gå till. Detta handlar om digital autonomi.

Konflikter i informationskapitalismens tid

“But in Srnicek’s reading of the contemporary digital economy (and Elder-Vass’s as well) the focus shifts away from labor and towards the consumer. The primary conflict in the digital economy is between the platform firm that seeks to acquire our data and the consumers who want the digital services but who are poorly aware of the cost to their privacy. And here it is more difficult to make an argument about exploitation. Are consumers being exploited in this exchange? Or are they getting fair value through extensive and valuable digital services, for the surrender of their privacy in the form of data collection of clicks, purchases, travel, phone usage, and the countless other ways in which individual data winds up in the aggregation engines?”

Det språk som Daniel Little här använder är illa lämpat för den konflikt han skriver om. Konflikten mellan användarna av övervakningskapitalets tjänster och övervakningskapitalet handlar inte om utsugning av arbete och ifall användarna får rimlig kompensation för denna utsugning. Snarare bör man titta tillbaka till feodalismens konflikter för att förstå övervakningskapitalismens dynamik.

Mark Bloch, medeltidshistoriker, tecknar en bild av feodalismen utifrån två olika relationer: den mellan vassallen och herren, och den mellan bonden och vassallen. Bonden fick skydd av vassallen i utbyte mot arbete på den mark som vassallen ägde. Vassallen fick mark av herren i utbyte mot en viss definierad militärtjänst. Relationerna har en viss dubbelhet; de är både parasitära och symbiotiska. Vassallen hade inte kunnat äta utan böndernas arbete på fälten, så i den meningen parasiterade den på böndernas arbete; men samtidigt så gav den ju bonden “gratis” skydd mot bovar och banditer i utbyte, vilket ger relationen en viss symbiotisk karaktär.

Den stora skillnaden mellan en bonde som arbetar för en vassall och en bonde som arbetar för ett kapitalistiskt företag är bandet mellan dem. Bonden som säljer sin arbetskraft inom kapitalismen kan lämna det företag som anställt honom och den mark han äger för att istället söka mer gynnsamt arbete någon annanstans. Bonden som arbetar för en vassall inom feodalismen kan däremot inte lämna marken den arbetar på, eftersom den är bunden till marken, inte till vassallen.

Vassallen har en lojalitetsrelation till sin herre. När herren hamnar i en situation som kräver militär respons så ställer vassallen upp med åtminstone en mängd ryttare som avgjorts vid tillförlänandet av mark. Vassallen är lojal, annars hade den t.ex. kunnat välja att låta sina ryttare stanna hemma, eller lämna sin herre för en utländsk herre som erbjuder någon speciell förmån.

Låt oss då återvända till en tjänst som Facebook. Relationen mellan företaget Facebook och användarna av tjänsten liknar den feodala relationen mellan bonden och vassallen. Användarna skapar den data som Facebook utför analys av och säljer vidare; Facebook ger dem möjlighet att använda deras tjänster i utbyte. Bonden arbetade på fältet för att generera vassallens välstånd och i utbyte fick den beskydd. Användarna kan inte lämna Facebook, eftersom deras användande av tjänsten skapat rötter för dem. Den som lämnar Facebook lämnar kontakten med andra människor, organisering av studentliv, inbjudningar till fester och alla foton som där lagrats. Den direkta parallellen till varför bonden inte kunde lämna sin mark är inte så uppenbar, men konsekvensen är samma: man är fast. Relationen mellan användare och plattform liknar på vissa sätt den mellan vassall och herre, som i att användarna ofta utvecklar en viss lojalitet, som hindrar dem från att byta plattform. Lars Wilderäng brukar benämna fansen av Apple för “Church of S:t Jobs”.

Konflikten handlar alltså inte om utsugning av arbete, utan om användarnas autonomi. Hur stor makt ska de ha över sig själva, sina liv och sina data?

Det är denna förståelse av konfliktens natur som för mig till en annan slutsats än Littles. Han landar i att lösningen på den nya kapitalismens utmaningar är offentligt ägande av delar av de så kallade “plattformarna” som genererar mervärde utifrån “big data”.

“Oddly enough, perhaps Marx’s other big idea is relevant here: social ownership of the means of production. If there were a substantial slice of public-sector ownership of big data firms, including financial institutions, the resulting flow of income and wealth might be expected to begin to correct the hyper-inequalities our economy is currently generating.”

Jag föreslår istället att fokusera på användarnas autonomi. Det spelar nämligen ingen roll vem som äger plattformen – staten eller kapitalet – när det kommer till att avgöra hur fri användaren är. Då finns svaret i det som Little nämner i ovanstående citat – “social ownership of the means of production” – alltså i verktyg som tillåter individen autonomi.

Ett nytt sätt att publicera vetenskap, försök 1

Jag vill med detta förslag på ny teknik lösa flertalet problem, nämligen (1) existensen av ett oligopol som parasiterar på forskning; (2) att peer-review är så lågprioriterat att det ofta genomförs på ett dåligt eller rentav bedrägligt vis; (3) att forskare ofta har dålig tillgång till forskning på lagligt vis.

Kärnan i mitt förslag är att skapa ett verktyg istället för en plattform. Med hjälp av verktyget ska forskare kunna interagera med varandra på det vis de önskar, istället för att behöva ta steget via en plattform som snyltar på deras arbete och bestämmer vad som ska publiceras. Min implementation är bara ett sätt att göra detta på, och någon annan kommer säkerligen kunna förbättra det kraftigt.

Jag tänker mig att varje artikel är en kombination av en blockkedja och ett smartID (finns kanske bättre alternativ, men jag känner inte till dem än i så fall). Varje block i kedjan innehåller som vanligt hashen för tidigare block, men också hashen för artikelns ID, artikelns text (med formattaggar för TeX), avsändarnas ID-hashar, ämnestaggar, och eventuella kommentarer + deras avsändares ID-hashar.

När en person skapat en sådan artikel-kedja indexeras den i någon form av DHT. För att någon ska kunna bidra till nästa block i kedjan måste den ha kompetens inom någon av valda ämnestaggar. Detta avgörs genom någon form av attribute/endorsement-system, som t.ex. finns inbyggt i smartID. Varje person som har ett smartID kan hävda sig ha en attribute – i vårt fall en viss examen – som sedan kan bli endorsed av relevant universitet. När sådan endorsement skett räknas personen som kompetent inom det ämnet som examen gäller. Personer som har denna kompetens kan bifoga reviews till nästa block.

Sen kan ursprungsavsändarna uppdatera texten och repetera processen, emdan blockkedjan hela tiden ser till att alla har tillgång till samma text och att ingen annan än avsändarna kan mixtra med texten.

Jag nämnde att artikeln också är ett smartID. Den skapas med attribute “publicerbar”, vilken kan bli endorsed av andra personer. När denna attribute blivit endorsed av en tillräcklig mängd kompetenta personer kommer hela artikelns kedja att kunna tillfogas tidskriftens kedjas nästa block.

Jag föreställer mig nämligen att själva tidskriften också är en blockkedja. Den består i sin tur av alla tidigare accepterade artiklar, vilka alltså inte längre kan mixtras med av någon, inte ens deras avsändare.

Slutligen behövs någon form av klient (helst en multitud!) som kan läsa av de här blockkedjorna på ett sätt som gör att man kan presentera informationen för läsare på ett rimligt sätt. Jag tänker mig att de grundläggande egenskaperna klienten behöver ha är:

  • Förmåga att visa artiklar i läsbart format (alltså en TeX-tolkare)
  • Förmåga att lista artiklar utifrån deras egenskaper – avsändare, ämne, publikationsdatum
  • Förmåga att skapa artikel-blockkedjor
  • Därmed också förmåga att hantera ens smartID – få attributes endorsed osv.
  • Rimligen behövs också en förmåga att söka bland artiklar utifrån deras egenskaper.

Dessutom tänker jag mig att det vore bra – men inte nödvändigt – om man byggde in ett ryktessystem i det hela. Detta vet jag dock inte alls hur man skulle implementera (som om jag vet det om resten…!), men det bör vara så att det bygger på en sammanvägning av antal publicerade artiklar och antal reviewade artiklar (med mervikt för de som sedan publicerats, vilket motiverar konstruktiva kommentarer!). Utifrån ryktessystemet kan sedan klienter kanske sortera baserat på rykte.

Nästa steg efter det är att göra så att man kan prenumerera på vissa personers gallring. Poängen är att varje gång person P, som jag vet är vettig och läser intressanta saker, vill basunera ut en artikel, så ska jag få en notis om att den är läsvärd, på något sätt.