Vad är Donald Trump?
Om man har svårt att förstå sig på någon faller man oftast tillbaka på frågan “vem är [X] egentligen?”. Vissa människor är notoriskt svåra att få grepp om, vare sig det handlar om bekanta eller offentliga personer. De passar inte in i de ramar vi har satt upp för att hantera en kaotisk verklighet, avviker från de mallar och trotsar de stereotyper som vi oftast (med stor framgång) använder oss av.
När det gäller Donald Trump är frågan emellertid aningen annorlunda. Trump är mer än en person i konventionell bemärkelse: han är ett fenomen, “The Donald”. Vill man försöka karakterisera honom finns det otaliga narrativ att ta del av: han är en skicklig förhandlare; en sanningssägare bland lögnare; en rovgirig kapitalist; en megalomanisk protektionist; en vettvillig rasist; en urskillningslös kvinnohatare; en politisk taktiker; en politisk opportunist; eller helt enkelt en man så uppfylld av sin egen grandiosa självbild att det inte ryms något annat i synfältet. Den inneboende komplexiteten i att förstå Trump gör att vi tvingas till alltmer basala frågeställningar för att kunna få någon typ av grepp om honom. Därför tvingas vi använda oss av “vad” som interrogativt pronomen snarare än “vem” när vi frågar oss “vad är Donald Trump?”.
När jag ställer mig den frågan är det Trump som politiker och politiskt fenomen som jag är ute efter. Då handlar det inte enbart om vilka åtgärder han vill införa, hans syn på den nationella skattesatsen, hans kvinnosyn eller hans självbild betraktad genom hans händer. Jag är mer intresserad av hur hans agerande kan förstås i relation till hans ideologiska drivmotor, i den mån en sådan kan urskönjas. Här förutsätter jag alltså att den typen av linjer kan identifieras, och att allt Trump gör inte är en slumpmässig kaskad av infall (vilket man säkerligen skulle kunna argumentera för).
En som gör en mycket intressant tolkning av fenomenet Trump i detta avseende är Kinakännaren (och kulturhjälten:) Ola Wong. Han noterar (tillsammans med ett antal forskare och Kinakännare) att det finns en del slående likheter mellan Trump och Mao Zedong.
Mao Zedong drev en politik som syftade till att höja Kina till aldrig tidigare skådade nivåer. Det stora språnget initierades som ett sätt att få en välfärd i paritet med väst, om än inte på samma villkor. Att nå storhet var ett nollsummespel, något som omedelbart diskvalificerade den typ av frihandelsorienterade omvändelse som USA genomgått framför allt efter andra världskriget. Mao tycks ha lystrat till Carl Schmitts definition av det politiska som en gränsdragning mellan vän och fiende, där alla som inte inordnar sig i ledet får representera det främmande. Alla emotsägare har per automatik frånsagt sig rätten att vara en del av det storslagna politiska projekt som Mao skulle bygga. Det var den stora slutenhetens politik, där inre styrka uppstod som ett resultat av en kamp mot “fienden”. Och fanns det ingen fiende tillräckligt nära till hands fick man skapa en, med alla till buds stående konspiratoriska medel. Det kunde vara de egna partimedlemmarna, kapitalisterna oh imperialisterna eller dessa rörelsers överlöpare inne i det egna landet. Konspirationerna och det ständiga fördömandet av avvikare som förrädare var legio hos Mao, och samma strategi tycks omhuldad av den koleriskt tweetande Donald Trump.
Trumps löfte att göra Amerika storslaget igen bygger också på att “storslagenhet” är ett ömsesidigt uteslutande begrepp – det är på bekostnad av Amerika som andra länder har börjat avancera, vilket hotar den amerikanska världshegemonin. Tidigare har denna typ av hot kunnat avvärjas på den internationella politikens arena genom att spänna såväl de militära som ekonomiska musklerna samt genom ett ständigt nätverksbyggande som syftar till att isolera eventuella motståndare. Men med Trump ser vi en ny dagordning ta form, där det magnifika USA ska återupprättas genom att man helt enkelt resignerar från sin ledarroll, som man tycker exploateras av otacksamma fripassagerare. Förarsätet handlar inte längre om att ligga i framkant för utvecklingen, utan om något mer grundläggande: att återförankra en grandios självbild i verkligheten. USA går först, lyder nollsummeparollen som vägleder det dagliga arbetet i Vita Huset.
Som Wong påtalar använder sig Trump, precis som Mao, av bombastiska uttalanden och tydliga gränsdragningar mellan oss och dem, de som är för och emot, gott och ont. Ingenting är heligt och ingen är fredad: Mao valde att rensa ut i de egna leden och förkastade sina tidigare förtrogna . Trumps kampanj skakade om det egna partiet just för att han så resolut gav blanka fan i vad partiet tyckte – profanerandet av allt heligt var en central del av hans sätt att etablera en ny ordning mellan etablissemanget och folket, något som tog sitt tydligaste uttryck i Trumps ifrågasättande av John McCains status som krigshjälte. Kommunisten Mao gav klartecken till att bomba det kommunistiska högkvarteret, och republikanen Trump alienerar den klassiska väljarbasen men attraherar samtidigt helt nya segment i sin enmanskamp mot landets politiska institutioner.
Mao omgav sig med rådgivare som, av ren självbevarelsedrift, såg det som klokast att lydigt nicka bifall till allt vad den store ledaren sa. Trump i sin tur har en stab som (av allt att döma) förstår att blåsa upp hans själv- och världsbild för att på sikt undergräva tilltron för alla statliga institutioner, vare sig de representerar “Big Government” eller konstitutionens banérförare. Trumps ivrigaste påhejare är människor som vill omintetgöra staten (Steve Bannon kallar sig i taktisk bemärkelse för leninist). Redan 1944 belyste Karl Popper i “The open society and it’s enemies” att det är de demokratiska institutionerna som är den yttersta garantin mot totalitarismens intåg. Lyckas man undergräva förtroendet för institutionerna är det fritt fram för demagoger som målar upp den mest lysande av alla framtider, under förutsättning att man urskillningslöst litar på det de säger och överlämnar makten utan förbehåll. Detta förstod Mao, som distanserade sig från övriga i partikadern, och detta förstår även Donald Trump.
Verkligheten sett genom dessa två mäns ögon blir objektiv genom det subjektiva: det jag håller för sant och rätt är sant och rätt. På så vis blir sanningen påpassligt nog relativ och absolut på en och samma gång, och dess rörlighet bestäms enväldigt av en själv. Därav föraktet för intellektuella, oviljan att lyssna på invändningar (framför allt om de kommer inifrån, ett svek utan dess like) och de ständiga tvära omkastningarna. Som Wong skriver:
“Mao, liksom Trump, ansåg sig vara väldigt smart – en övermänniska som inte behövde följa de regler som gäller för vanliga människor. Mao trodde att viljan kunde övervinna allt, på samma sätt som han själv blivit Kinas härskare mot alla odds. Naturens begränsningar eller expertisens invändningar var borgerligt dravel. Han föraktade intellektuella.
Trump tror inte på vetenskaplig konsensus om växthuseffekten eller vaccinationsprogram.
1966 startade Mao kulturrevolutionen som ett sätt att krossa dem i partiet som påtalat misslyckandet med Stora språnget. Trump lovar att “dränera träsket” i Washington. “Bombardera högkvarteret” sa Mao och förklarade krig mot sin partikamrater i toppen.”
Både Mao och Trump hade som överordnat mål att återinrätta sitt respektive land på dess rättmätiga plats som världens främsta nation. Vägen dit är inte tydligt definierad, men alla som motsätter sig deras planerade åtgärder motsatte sig med ens deras vision, och kunde smidigt förses med etiketten “förrädare” eller “fiende till folket”.
Så långt om Trump och Mao. För att fortsätta på den inslagna vägen med otippade liknelser vill jag fästa uppmärksamheten på en annan person som fenomenet Trump har vissa tydliga beröringspunkter med: Ludwig Wittgenstein.1
Jag är givetvis den förste att medge att det finns betydande skillnader mellan de två: inte minst det faktum att Wittgenstein, sin judiska börd och hyllade insats i första världskriget till trots, var en utstuderat apolitisk person. Det intressanta är emellertid likheterna mellan deras sätt att närma sig de frågor som skulle komma att definiera dem. För Wittgenstein handlar det om förhållandet till filosofin, för Trump om förhållandet till politiken.
Wittgenstein delas ofta upp i “den tidiga” och “den senare”. Som brukligt är präglas den tidiga Wittgenstein av ungdomligt övermod i översvallande mängder, främst exemplifierat i uttalanden som “Filosofin börjar med mig” och “Jag anser mig alltså i det väsentliga ha slutgiltigt löst problemen”. Hans “Tractatus” är resultatet av övertygelsen att han ensam slutligen kunde definiera gränserna för språket, vetenskapen och logiken – ja, i förlängningen hela existensen. Den senare Wittgenstein svängde betänkligt, och frånsvor sig mer eller mindre allt ansvar för det han tidigare påstått, men hans dogmatism bestod. Dock fick den en betydligt mer relativistisk slagsida mot slutet.
Det intressanta här är inte bara den ofantliga hybris som Wittgenstein tidigt gav uttryck för, utan också hans totala avfärdande av allt vad filosofisk och vetenskaplig praxis hette. Ända sedan Newtons uttalande om att hans insikter kom sig av att han “stod på jättars axlar” var synen på kunskapen som en kumulativ och ständigt pågående process mer eller mindre legio. Wittgenstein bröt tvärt med detta, och uttryckte ofta sitt förakt för filosofin och andra filosofers sätt att bedriva den. Den kumulativa synen ledde till inskränkning av tankeverksamheten och dränerade idéerna på allt som liknade originalitet eller ny kunskap:
“Hur litet filosofi jag än har läst så har jag absolut inte läst för litet, snarare för mycket. Jag upptäcker det varje gång jag läser en filosofisk bok: den förbättrar inte mina tankar det minsta – den gör dem sämre”
Han läste i stort sett inga för hans område relevanta böcker, eftersom det mest fördunklade hans sinne. Istället vände han sig till pulp fiction och billiga kioskdeckare. Ja, Wittgensteins själva anspråk på att vara den västerländska filosofins slutpunkt grundade sig i det faktum att han bröt tvärt med den tidigare ordningen. Hans inmarsch på filosofiscenen förebådade enligt honom själv en ny era.
USA:s nye president läser inte heller böcker. Hans kulturkonsumtion begränsar sig till ett beroende av ett fåtal TV-kanaler. Precis som Wittgenstein gjorde gällande att han kunde frälsa filosofin eftersom han inte var en del av den etablerade traditionen, har Donald Trump salufört sig som en politikens messianske outsider. För att motivera varför han skulle väljas framför andra valde han att distansera sig från övriga politiker och gång efter annan betona hur han kunde lösa de politiska problemen eftersom han inte var nedsvärtad av det politiska etablissemanget. Ut med det gamla och föråldrade; in med det nydanande, en person som kan rensa ut all onödig barlast och återupprätta nationen.
Både Trump och Wittgenstein gör/gjorde en poäng av sin hängivenhet till arbetet, samtidigt som de paradoxalt nog desavouerar sitt eget yrkesområde. Donald Trump fortsätter träget att banna politikerna som är “all talk, no action” (framför allt är det deras fel om han misslyckas), och Wittgenstein präntade in i sina elever att filosofi inte var en värdig yrkesbana. Istället insisterade Wittgenstein på att hans elever (och älskare) skulle skaffa sig “anständiga” (läs: enkla och praktiska) jobb, och inte fastna i de akademiska elfenbenstornen. Wittgenstein identifierade sig mer med de “vanliga arbetarna” än andra filosofer, vilka han endast fördrog om de höll med honom i alla frågor. Trump säger sig vara en folkets förkämpe, och vill ständigt sätta likhetstecken mellan honom själv och de utblottade arbetare som röstade på honom. Övriga politiker är en del av “träsket”, och håller de inte med honom beror det på att de är korrumperade av sitt yrke.
Men sanningen för båda två är att deras läror går rakt på tvärs med deras livsbanor: de hade enormt privilegierade uppväxter, präglad av deras fäders rikedom. När Wittgenstein försökte leva ett “anständigt liv” som folkskollärare slutade det i katastrof efter att han närapå slagit ihjäl en elev som han ansåg alldeles för trögfattad. Till den teoretiska filosofin var han emellertid alltid välkommen åter. Trump, å sin sida, har hela sitt liv skott sig på det förvridna kapitalistiska system som försatt så många av hans väljare i en ohållbar position. Dessa kognitiva dissonanser till trots lyckades båda förvånansvärt väl med att etablera den önskade, snarare än den verkliga, bilden av sig själva.
Trump och Wittgenstein distanserade sig med en dåres envishet från sina egna fält, och sade sig i samma andetag vara den enda till buds stående räddningen. Detta messianska anspråk innebar vidare att deras ord var att uppfatta som lag, att deras sanning var den enda sanningen och att alla avvikande åsikter därmed blev lögner. De sade sig värna och representera ett folk som de hade föga gemensamt med. Den ene hötte med eldgaffeln i ett flammande ursinne över att inte få medhåll av sin meningsmotståndare; den andre lovade att inte bara besegra sin motståndare, utan även spärra in henne. Wittgenstein var ökänd för att inte kunna diskutera filosofiska frågor såvida han inte tilläts orera utan avbrott eller mothugg, och det var sällan som hans föreläsningar eller monologer hängde samman för någon annan än han själv. Jämför detta med Trumps närmast dadaistiska talarstil som tycks bygga på att han flänger ur sig ord för att se hurdant folk reagerar, och fortsätter dröna på, med uttalanden som endast verkar tjäna till att överträffa varandra i medialt sensationsvärde.
Båda två raljerade mot en ordning – den ena filosofisk, den andra politisk – som rått i århundraden, och som var resultatet av ett utpräglat “klassiskt” västerländskt tankegods. I deras efterdyningar var splittringen inom respektive område total. Donald Trump förkroppsligar enligt många – däribland undertecknad – det amerikanska imperiets fall, och den utdragna födseln av en ny världsordning. Inom filosofin talar man om ett “före” och “efter” Wittgenstein, och ingen som sysslar med de eviga frågorna rörande existens, kunskap eller språk har råd att förbise honom. Båda två är järtecken för ett paradigmskifte inom det område de så våldsamt fördömer.
Ola Wong avslutar sin jämförande studie av Mao och Trump med följande iakttagelse:
“En mer långsiktig skada kan däremot drabba synen på sanningen. I Kina har 70 år av alternativa fakta gjort att folk tror på propagandan.”
Den numera allestädes närvarande frågan om sanningens vara eller icke vara anser vissa vara postmodernismen och relativismens oundvikliga efterbörd. Ifall det är någon som anses ha sått fröet till postmodernismens avvisande av sanningen så är det den sene Wittgenstein. På så vis ser vi hur denna triad bakom sig lämnar en skadeskjuten verklighetsbild och ett rubbat sanningsbegrepp, där människorna alltjämt famlar efter svaren.
[1]: Det mesta jag här skriver om Wittgenstein baseras i sin tur på Sten Anderssons mycket läsvärda biografi “Filosofen som inte ville tala: ett personligt porträtt av Ludwig Wittgenstein”.