Fasövergångar
En fasövergång är den process varigenom ett objekt går från ett tillstånd till ett annat. Många fenomen i naturen som består i att någonting förändras är fasövergångar; till exempel så är övergången från is till flytande vatten en sådan. Fasövergångar följer i allmänhet en så kallad S-kurva, vars första halva är exponentiellt tilltagande och vars andra halva är logaritmiskt ökande. Det vill säga, först sker övergången långsamt, sedan snabbt och sedan långsamt igen.
Fasövergångar är dock inte bara rent fysiska fenomen, utan kan också vara ett verktyg i förståelsen av sociala och kulturella förändringar, till exempel spridningen av revolutionära tendenser eller paradigmskiften inom vetenskapen.
“This curve, which looks like an elongated S, is variously known as the logistic, sigmoid, or S curve. […] At first the output increases slowly with the input, so slowly it seems constant. Then it starts to change faster, then very fast, then slower and slower until it becomes almost constant again. […] The S curve is the shape of phase transitions of all kinds: the probability of an electron flipping its spin as a function of the applied field, the magnetization of iron, the writing of a bit of memory to a hard disk, an ion channel opening in a cell, ice melting, water evaporating, the inflationary expansion of the early universe, punctuated equilibria in evolution, paradigm shifts in science, the spread of new technologies, white flight from multiethnic neighborhoods, rumors, epidemics, revolutions, the fall of empires, and much more.” (The Master Algorithm, s. 105)
| I första stadiet har systemet en egenskap (orange). I det andra stadiet har några komponenter ändrat egenskap från rödbrun till blå. I det tredje stadiet har nästan alla komponenter blivit blå och därför har systemet ändrats från orange till lila. |
Den kvalitativa förändringen från ett samhälle dominerat av lokalsamhällets och familjens normerande kultur till ett dominerat av statens normer och marknadens logik kan sålunda förstås som en fasövergång initierad av mikrokomponenterna människors val att lämna sin födelseort för att bosätta sig i den alienerande staden; i sig en del av en annan fasövergång, nämligen urbaniseringen.
“In rushing from the countryside to town, citizens brought themselves closer not only to the effects of urban growth but also to the workings of both industrial capitalism and the nationstate” (The making of urban Europe, s. 250)
Pengar
“För att förstå byteshandelns begränsningar tänker vi oss att du äger en äppelodling uppe bland kullarna som ger de krispigaste och sötaste äpplena i hela regionen. Du har arbetat så hårt i din äppelodling att dina skor slitits ut. Du spänner åsnan för kärran och styr mot marknadsstaden nere vid floden. Din granne har berättat för dig att en skomakare på torgets södra sida gjorde ett par rejäla kängor åt honom som höll i fem säsonger. Du hittar skomakaren och erbjuder dig att byta några av dina äpplen mot de skor du behöver.
Skomakaren tvekar. Hur mycket äpplen skulle han begära i betalning? Han möter dagligen mängder av kunder , av vilka några kommer med säckar med äpplen och andra med vete, getter eller kläde – allt av varierande kvalitet. Ytterligare andra erbjuder sin sakkunskap i att skriva petitioner till kungen eller bota ryggskott. Förra gången skomakaren bytte skor mot äpplen var för tre månader sedan, och då begärde han tre säckar. Eller var det fyra? Men när han tänker närmare efter var det sura daläpplen, inte prima bergsäpplen. Å andra sidan fick han förra gången äpplena i utbyte mot små kvinnoskor. Den här karln vill ha kängor i herrstorlek. För övrigt har en sjukdom under de senaste veckorna decimerat hjordarna i stadens omgivningar och det är ont om skinn. Garvarna har börjat begära dubbelt så många färdiga skor i utbyte mot samma mängd läder. Borde inte det tas med i beräkningen?
I en bytesekonomi måste skomakaren och äppelodlaren varje morgon lära sig de relativa bytesförhållandena mellan mängder av varor. Om 100 olika varor handlas på marknaden måste köpare och säljare hålla reda på 4950 olika byteskurser. Hur skulle det gå till?
[…]
[D]et stora flertalet samhällen fann ett lättare sätt att förbinda ett stort antal specialister med varandra: pengar.” (Sapiens, s. 174-175)
Harari redogör med tydlighet för det element som skulle vara den kausala kraften som satte historien i rörelse mot en monetär värld: komplexitet. Denna berättelse kritiseras av Fleischer, som pekar på historiker som Robert Kurz och Jacques Le Goff. Enligt Fleischers kritik fanns inte konceptet pengar under det vi brukar kalla medeltiden. Däremot fanns det mynt, vilka fyllde en mängd olika funktioner – däribland varuekvivalent – men ingen ren penningform. Fleischer pekar ut hur pengar uppstod först som bokföringsmetod för skulder; pengarna uppstod alltså som en materialisering av en abstraktion först; och hur statens behov av skatteupptag drev fram monetariseringen. Han anklagar (indirekt) Harari och andra som beskriver ekonomihistoria för presentism.
Fleischer påpekar i Kan pengar fördelas? att varubyte i hög utsträckning skedde inom ramarna för annat än marknader; som gåvobyten, plikter gentemot överhet; eller offergåvor. Här går tankarna till Hararis eget resonemang i Sapiens; i bokens artonde kapitel redogör han för hur stat och marknad ersatte familj och lokalsamhälle som människans normerande kontext. Detta avspeglas rimligen i pengarnas historia, som ett socialt konstruerat objekt. (Sapiens, s. 346-349)
Pengarnas betydelsemångfald kan i själva verket vara ett skydd mot den allmäna ekvivalensen, enligt Fleischer. Genom sin mångfald hindrar penningmediet marknaden från att breda ut sig till områden den inte är välkommen, till exempel familjen. I det samhälle som Harari betecknar som beroende av lokalsamhället och kärnfamiljen användes troligen pengar som en varuekvivalent, men bara vid tillfälliga besök på stormarknader. Pengar som allmän ekvivalent gjorde sitt inträde i familjelivet (och andra platser) genom skulder. När en familjemedlem inte uppfyllde sina plikter kunde familjen etablera att den hade en skuld att betala av. Skulder behöver bokföras och i bokföringens värld är abstraktionen till en ekvivalent mellan den uteblivna plikthandlingen och den krävda återbetalningen nödvändig (särskilt i situationer då ränta förväntas tillkomma). På detta vis samspelar pengarnas ontologi med den historiska rörelsen som Harari betecknar.
Om man då lämnar historien därhän, så ter det sig ändå rimligt att i dagens situation hävda att pengar är en allmän varuekvivalens, även om det är en ofullständig sådan. Fleischer definierar tre funktioner hos pengar:
- Pengar kan bevara värde genom att sparas;
- Pengar kan överföra värde genom att betalas med;
- Pengar kan räkna värde genom bokföring.
Den andra punkten i listan är innebörden av att pengar är en varuekvivalent. Den har samma innebörd som det ena kravet Mervyn King ställer på att något ska vara pengar, nämligen att det måste accepteras som betalningsmedel av de personer man vill handla hos. Kings kriterier inkluderar inte Fleischers tredje punkt, men tar däremot upp den första punkten genom att kräva att något som är pengar måste ha ett förutsägbart värde för framtida transaktioner. (The End of Alchemy, s. 53)
I Kapitalet försöker Karl Marx visa att pengar är ett medium för tid. Detta genom att arbete situerat i tid förläggs i en vara som ämnas säljas för pengar på en marknad. De pengar som vid den planerade transaktionen erhålls representerar på detta vis den arbetstid som är förlagd till den sålda varan. Klart är att pengar och tid är tätt förbundna på detta vis och ovanstående vis.
Pengar har alltså en speciell roll i en kapitalistisk ekonomi. Ja, det går inte att föreställa sig en kapitalistisk ekonomi utan att den också är monetär. Pengar gör så att arbete idag blir till generell köpkraft imorgon, i övermorgon, eller i en avlägsen framtid. Detta är enligt King pengarnas roll i ekonomin, och hans hat för inflation blir därmed fullt förståeligt. (The End of Alchemy, s. 155) Att hushålla med tid har alltid varit en dygd, men i övergången till ett monetärt samhälle så blir även tiden direkt kopplad till pengar. Därför blir det, som Weber skriver, syndigt att inte ta tillvara på sin tid genom att arbeta ihop pengar.
“Att förslösa tid är alltså den första och i princip värsta av alla synder. […] Det heter ännu inte som hos Franklin, att tid är pengar, men den satsen är i viss mån giltig i andlig mening: tiden är oändligt värdefull, eftersom varje förlorad timme också är förlorad för arbetet för Guds ära.” (Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, s. 74)
Den roll pengar spelar är beroende av tillit. Det är bara genom att materialisera tillit som pengar kan fungera som förmedlare av köpkraft över tid; pengarna blir här en materialisering av det abstrakta. (The End of Alchemy, s. 82)
“Pengar är med andra ord inte en materiell realitet, utan en psykologisk konstruktion. De fungerar genom att omvandla materia till medvetande. Men hur kan de lyckas med det? […]
Människor är villiga att göra sådant när de litar på sina kollektiva fantasifoster. Tillit är det råmaterial som alla typer av pengar är präglade av. […] Pengar är alltså ett system av ömsesidig tillit, och inte vilket sådant system som helst: Pengar är det mest universella och effektiva systemet för ömsesidig tillit som någonsin skapats” (Sapiens, s. 178)
Pengar som medium
“Friedrich Kittler definierade “medier” utifrån en trefald av funktioner: att lagra, överföra och beräkna. Få har noterat att hans mediedefinition råkar sammanfalla perfekt med de nationalekonomiska läroböckernas funktionalistiska definition av pengar. Även där framhävs tre skilda funktioner: Pengar kan sparas, alltså tjäna som “värdebevarare”. Pengar används som betalningsmedel. Pengar fungerar som räkneenhet vid bokföring. Lagringsmedium, överföringsmedium, beräkningsmedium. Är pengar rentav mediet par excellence?”
Pengar är alltså ett medium. Som vi sett ovan är det ett medium för tid, tillit, köpkraft, arbete, med mera. Att fånga vad för medium pengar är, är ganska svårt. Men här ska jag göra ett försök att ringa in pengarnas mediala ontologi något.
Ett medium är en form av kommunikation. Genom mediet pengar så kommuniceras något – en värdeabstraktion, till exempel. Därmed är det relevant att studera James Careys två modeller för att studera kommunikation: överförandet och ritualen. (Communication as Culture, s. 13-15)
Om man studera kommunikation som ett överförande, så ses kommunikation som en process som skapar kontroll över avstånd och människor genom att överföra och flerfaldiga meddelanden genom tid och rum. Att pengar är en överförande kommunikation inses snabbt. Genom att vara en lagringsform för värde kan pengar skapa handel över avstånd, det möjliggör korta transaktionskedjor som spänner jordklotet. Pengarna möjliggör kontroll av människor på grund av kapitalismens process, varigenom människor har alienerats från sitt arbete. När människan inte längre skördar frukterna av sitt eget arbete, utan andras, så behövs en mediering av värde dem emellan och denna roll fylls av pengar. Få skulle idag säga emot att “money makes the world go round”.
Den ritualistiska synen på kommunikation betonar istället att kommunikation är vad som upprätthåller ett samhälle (eng society) genom att möjliggöra delandet av representationer av trosföreställningar. Detta är ett synsätt som knyter tätt an till Hararis mytbegrepp. Genom att kommunicera idéer bygger vi de gemensamma myter som möjliggör ett samliv i grupper större än 150 personer. Dessa myter medierar i någon mening våra liv, eftersom vi lever våra liv gentemot varandra i termer av dessa myter. Som John Thompson formulerar det:
“Genom att gripa tag i budskapen och rutinmässigt införliva dem med våra liv gör vi oss underförstått en föreställning om oss själva, formar och omformar ständigt våra färdigheter och kunskapsförråd, prövar våra känslor och smaker och vidgar våra erfarenhetshorisonter.” (Medierna och Moderniteten, s. 60)
Genom det rituella bruket av pengar initieras en fasövergång från en icke-monetär till en monetär ekonomi, genom att pengarnas myt stärks i vår kultur.
Pengar är alltså ett kommunikationsmedium. Som sådant har det en “oreducerbar symbolisk dimension”. Denna dimension består i att det “producerar, lagrar och sprider material som är meningsfullt”. När Fleischer konstaterar att pengar som medium förmedlar någonting är detta alltså inte tillräckligt precist; pengar förmedlar någonting meningsfullt. (Medierna och Moderniteten, s. 20)
Men pengars form påverkar också dess abstrakta innehåll, precis som medieteoretiker många gånger påpekat: form och innehåll är oskiljbara. Pengar tar många former och vilken form det tar påverkar också hur dess abstraktion är. Fastigheter ses ofta som en sorts pengar, till exempel när man mäter rikedom på det sätt Oxfam gör. Men fastigheter är inte likvida och kan inte användas som en varuekvivalent, även om de fungerar som en lagring av värde. Cigaretter, vilka ofta fungerat som en alternativ valuta i t.ex. krig och fängelser, fungerar dåligt som lagring av värde eller bokföringsmetod, men de är en utmärkt varuekvivalent. Bankfodringar är goda betalningsmedel och ännu bättre bokföringsmedel, men de är inte en säker form av sparande (banken kan gå i konkurs!). Om alla pengar vore kontanter så hade omfördelning varit en mer trivial process, men när det nu är som idag och nästan alla pengar har formen av tillgångar eller fodringar, så är omfördelning ytterst komplext. Detta resonemang kommer jag återkomma till senare.
Pengar och trovärdighet
Alla medier är beroende av trovärdighet, så ock pengar. Fördelningspolitik anstränger pengarnas trovärdighet eftersom det de ska mediera (bl.a. värde över tid) hotas. Detta är slutsatsen i Fleischers essä. I detta stycke tänker jag gå igenom vad som händer när pengarnas medialitet trubbas.
Om dessa tillgångar skulle tvångsmässigt försäljas så skulle deras värde förändras, vilket undergrävt köpkraften i valutan, vilket alltså tagit “värde” från varje ägare av valutaenheter, på samma sätt som inflation. Detta eftersom allt pengaägande i grunden är spekulativt; dina bankfodringar eller kontanter är ju denominerade i en valuta (t.ex. kronor) och inte i någon form av objektiva pengar. Eftersom växelkurserna mellan valutor är utsatta för förändringspotential så är varje ägande av valuta spekulativt till sin natur. Det är detta “lager” mellan absoluta och relativa kvantiteter av pengar som gör att pengar är illa lämpat för omfördelning. Allt enligt Fleischer.
Detta är ännu en anledning till att koncepten pengar och tillit är så tätt sammanbundna. Denna tillit står i allmänhet till den som ger ut pengar (eller rättare sagt valutor), nämligen i förlängningen stater i dagens läge. När förtroendet för staten i allmänhet eller dess ekonomiska politik i synnerhet vacklar, då vacklar också valutan, och som medie blir det trögare. Mindre kommunikation förmedlas genom mediet; likt hur mindre värme leds genom trä än järn.
“Trust is fundamental to the acceptability, and so the value, of money. But it is trust not in God but in the issuer of money, usually governments, that determines its value.” (The End of Alchemy, s. 67)
En rättvisare omfördelningspolitik hade alltså urgröpt kronans köpkraft. Företag hade flyttat ut ur Sverige, aktiekurser skulle falla och räntor stiga. Följden hade blivit arbetslöshet, sänkta tillgångar och i längden antagligen inflation. Man kan ta resonemanget ett steg längre och fundera på vilken ränta svenska staten hade behövt betala på sina lån och vad som hänt med vårt pensionssystem, som är denominerat i kronor.
När så pengarnas medialitet undergrävs; förtroendet för att de lagrar det värde som man tror vacklar; acceptansen för dem som betalningsmedel brister; att bokföra i termer av dem blir meningslöst; då kollapsar det interaktionsfält som pengarna definierar. Enligt sociologen Bourdieu har människan många interaktionsfält runt sig, vilka definierar möjliga handlingar. Varje interaktionsfält har en determinant, i Bourdieus modell är klass och maktposition de största. Men eftersom pengarna medierar mellanmänskliga relationer så finns det också ett penga-determinerat interaktionsfält. När då detta fält kollapsar så faller pengarnas relationella institution samman och osäkerhet uppstår; hur ska man ersätta den? (Medierna och Moderniteten, s. 22)
Det är därför socialismen förutsätter kapitalismens fortbestånd. Så länge den består har inte interaktionsfältet kollapsat och det är möjligt att köpa varor på marknaden. Om detta inte är fallet, vad ska man då göra med de pengar som samlats in för omfördelning? Bestående köpkraft krävs för att omfördelningen ska fungera.
Pengar och moderniteten
“Människan är ett djur upphängt i de betydelser hon själv har spunnit.” (The Interpretation of Cultures, s. 5)
Pengar har varit olika saker genom historien, som vi redan konstaterat. Medeltidshistorikern Le Goff sammanfattar sin forskning om den monetära historien såhär: “Pengar, i den mening som vi nu lägger i ordet, är en produkt av moderniteten”. Givet denna slutsats, hur gick det till? Varför och på vilket sätt är pengar en produkt av moderniteten?
John Thompson bidrar med en förståelse av hur medier påverkar våra samhällsliv. Han hävdar nämligen med emfas att mottagandet av det som medieras är en verksamhet; med andra ord är det aktivt och inte passivt att ta emot pengar, när pengar förstås som ett medium. När man mottar det medierade så tolkar och bearbetar man detta, vilket förändrar dess symboliska betydelse. (Medierna och Moderniteten, s. 54-55)
Genom denna hermeneutiska tolkningsprocess ges mening till pengarna och deras förmedlande. (Medierna och Moderniteten, s. 57) Denna meningsbildande process skapar en symbolisk institution – vad Harari ibland kallar en myt – som manifesterar en social process. Pengarna materialiserar samhälleliga abstraktioner. (Communication as Culture, s. 15)
“Hermeneutikens tradition riktar vår uppmärksamhet mot en annan aspekt av tolkandet som är relevant här: individer som tolkar symboliska former införlivar dem med sin förståelse av sig själva och andra De använder dem som verktyg för att reflektion och självreflektion, som en grund för tänkandet om sig själva, om andra och om den värld som de tillhör” (Medierna och Moderniteten, s. 59)
Ingenstans blir det mer tydligt hur pengarnas meningsbildning intierar kulturella fasövergångar än på det religiösas område. När pengar alltmer medierar värde, och detta värde blir allt mer universellt och till en allmän ekvivalens, så förändras slutligen kristendomen i grunden. Weber beskriver hur själva frälsningen kommodifieras i en mer långtgående utsträckning än den som representeras av medeltidens avskydda avlatsbrevskultur. Pengarnas interaktionsfält sprider sig hela vägen till relationen mellan människa och Gud, och Gud förväntas till slut kommunicera till människan hur bör leva sitt liv genom ekonomiska incitament.
“Ty om denne Gud, vars hand puritanen ser i alla livets skiften, visar en av de sina på en vinstmöjlighet, så har han sina skäl till det. Därför måste den troende kristne följa kallelsen och dra fördel av chansen. ‘Om Gud visar er en väg, på vilken ni, utan att skada er själ eller andra, lagligen kan vinna mer än på en annan väg, och ni avstår från detta och väljer den mindre vinstgivande vägen, så motarbetar ni ett av syftena med er kallelse (calling) och vägrar att vara Guds förvaltare (stewart) och ta emot hans gåvor, för att kunna använda dem åt honom, då han begär det. […]’.” (Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, s. 76-77)
Den specialisering som avkrävs av arbetaren som inordnar sig i den kapitalistiska ekonomin är en alienering från människans, som Weber kallar det, faustiska universalitet. Istället för att vara en mångsysslare som är mer eller mindre självförsörjande på flera plan, så blir den moderna arbetaren till en del av ett större maskineri varutan den inte kan överleva. Så förflyktigas överlevandet och dess krav flyttas från människans omedelbara omgivelse till globala ekonomiska trender. (Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, s. 85)
Moderniteten har ofta tolkats som ett nedbrytande av traditionella moraliska barriärer. För att nyttja den nästan klichéblivna frasen från Marx, så blir traditionella normers fasthet förflyktigad genom utmanandet av normernas härskare. Präster, åldermän och kungars moraliska auktoritet blir genom moderniteten irrelevant, och ersätts av den moralitet som förmedlas genom pengarnas interaktionsfält. Fleischer lyfter ett vardagligt exempel från samtiden: i många bostadsrättsföreningar har medlemmar skyldigheter att t.ex. delta i trädgårdsarbetsdagar och kan vid utebliven närvaro beläggas med någon form av betalningskrav. Genom att det moraliska ansvaret blir till monetär skuld så försvinner dess moraliska aspekt och pengarnas universalitet förändrar det kvalitativt till en siffra bland alla andra i en bokföring.
Genom att vara så universellt så sliter pengar sönder gränserna mellan olika ting. Modernitetens flytande egenskap är tätt förbunden med detta gränsupphävande. Med Baudelaires ord flyttas vi från trottoaren, där vi vet vilka vi är och våra positioner, till rännstenen, där vi alla kämpar för överlevnad i likhet. Pengarna är ett av modernitetens verktyg, eller om det nu är tvärt om, i nihilismens tjänst. Allt blir till samma genom att kommodifieras så att det kan utväxlas till annat med hjälp av penningens allmänna ekvivalens; och när allt är samma, då är också ingenting något.
“Nihilismens problem dyker upp på nytt i följande rader av Marx. Borgarklassen “har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärdet och istället för de otaliga lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena”. Det viktigaste som här framhävs är marknadens enorma makt i de moderna människornas inre liv: de tittar på prislistan för att få svar på inte bara ekonomiska utan också metafysiska frågor – frågor om vad som är mödan värt, vad som är ärofullt, till och med vad som är verkligt.” (Allt som är fast förflyktigas, s. 129)