Wind of change – det politiska namnlandskapet målas om

Vårt århundrade är inte särskilt gammalt, men vi har redan en utmanare om titeln “största politiska icke-nyhet”: Folkpartiet har bytt namn till Liberalerna. Jan Björklund motiverar detta med att partiets ideologi bör framgå av namnet. Enligt samma princip framgick det av partiets förra namn att det var ett parti för “folk”, vilket nu har reducerats till “liberaler”, två grupper vars koppling till varandra inte är helt klar.  Vidare säger han att liberalismen “finns i vårt DNA”. Huruvida denna sträng av DNA kontrolleras vid inträdesförfrågan till partiet – en fråga för die Partei att ta ställning till framöver – kommenterades ej.
Oavsett vilket tycks namnbytet ha gett ordentliga efterskalv i den politiska världen. 
Som första oberoende digitala kanal kan TankeTourettes (TT om ni önskar citera vårt material i valfri dags- eller kvällstidning) meddela att även övriga partier nu har lämnat in förslag till namnändring på remiss inom respektive parti. Nedan listar vi de hittills mest populära förslagen:
  • SD byter namn till Pi: Står för politiskt inkorrekt. Den oavsiktliga anspelningen på en av matematikens heligaste siffror bidrar bara: när Aristoteles mördades av invaderande romare ska han ha yttrat “Rubba inte mina cirklar”. Det är förmodligen Jimmie Åkessons förhoppning att, när landet övertas av våldsbejakande islamister, i sitt dödsögonblick få yttra “rubba inte min etniska homogenitet”.
  • Fi byter namn till TL: Står för TvångsLiberalerna, eftersom valfrihet, demokrati och jämlikhet är bra, så länge det är rätt sort och den får styras av en homogen partigrupp som systematiskt utesluter och undergräver trovärdigheten för den största gruppen människor i samhället.
  • MP byter namn till SvP: Står inte för Svenskarnas Parti, utan för Samvetspartiet. Nu är det ju jobbigt att fatta tuffa beslut, men folket ska veta att Miljöpartiet minsann spelar rollen av dåligt samvete i regeringen.
  • – SvP byter i sin tur namn till NJ: Står för Nazistjävlar, för vissa nyanser av brunt kan inte målas över ens med den kraftigaste retoriska pensel. “Nu kan vi säga att vi slutade förneka vårt förflutna innan det var coolt”, kommenterar partiet från en jordkällare i Grästorp.
  • S byter akronym till AFP: Processen med ett namnbyte är igång hos Socialdemokraterna, men i enlighet med rådande praxis är dörrarna in till VU (Verkställande Utskottet, tidigare Politbyrån) stängda. Man lovar dock en helt transparent presskonferens när tiden är kommen. Tills dess kan vi enbart spekulera: står AFP för Avfolkningspartiet? Alternativ för politiker? Alla får pölse? Allt föll platt?
  • C byter namn till MP: Nej, det står inte för Miljöpartiet. Det står för Maramöpartajet, den logiska vidareutvecklingen av korvgrillningen för några år sedan. Nu kombinerar man det med kosläpp och kreativa workshops inriktade på att skriva partiprogram, allt för att visa att landsbygden fortfarande är relevant och “cool”.
  • KD har gett upp förhoppningarna om att vara politiskt relevanta, och har därför enbart valt att släppa de religiösa konnotationerna, vilket gör att de numera kort och gott heter “Krisdemokraterna”.
  • Vänsterpartiet byter namn till OP: inte att förväxla med datorspelsbegreppet “overpowered”, eftersom V skyr makten som en hund skyr nyår. Nej, det står för “Oppositionspartiet”, eftersom man i sann hegeliansk, dialektisk anda insett att man till och med står i opposition mot sina egna idéer beroende på vem man frågar. (Kapitalism eller inte kapitalism – det är frågan, som Lenin sa i långkörarpjäsen “Kapitalet”)
  • M byter namn till AP: Ursprungliga indikationer antydde att detta skulle stå för “Arbetarpartiet”, men ny information gör gällande att det snarare står för “Anpassningspartiet”. Budskapet är tydligt: istället för att leverera vad väljarna vill ha inväntar man vad väljarna vill ha – ehuru inneboende motstridighet – och anpassar budskapet om vad man ämnar levererar därefter. Allt med brasklappen att man inte är främmande för retroaktiva omvärderingar om väljarkåren kräver det, i enlighet med den nyklubbade partiprincipen “Lex Asylum”.

Känn din fiende – förståelse av klanvälden innebär förståelse av vårt samhälle

Karl Popper hade den yttersta respekt för Platons betydelse och filosofiska gärning, men det hindrade honom inte från att vara frätande kritisk mot filosofins nestor och de politiska implikationerna av hans filosofi. Det Popper vände sig mot var Platons vurm för det “ursprungliga”. Platons koncept om idévärlden gjorde gällande att allting som existerade och som vi kan föreställa oss börjar som idéer. När vi försöker omsätta en idé i praktiken eller “konkretisera” den så gör vi en sorts åverkan på idén som innebär att vi glider längre och och längre bort ifrån själva kärnan. Enligt Poppers kritiska tolkning hade Platon samma syn på det politiska samhället. Att utvecklas bort från det ursprungliga tillståndet – stamsamhället och dess puritanska enkelhet – innebar en regression mot ett onaturligt och “felaktigt” tillstånd för människan. Platon menade att vi skulle sträva mot det ursprungliga, det Popper kallar “a state of tribalism”. I Poppers ögon är Platon inget mindre än en apologet för det samhälle som åsidosätter individen till förmån för kollektivet – en människas identitet kan endast förstås om personen sätts i förhållande till sin grupp, och därur utvinner vederbörande även sitt människovärde. (Dessa kontroversiella tankar utvecklar Popper till fullo i “The Open Society and its Enemies”) Poppers fräna kritik av detta platonistiska tänkande som enligt honom föregick och sådde fröet till en sorts “rumsren” totalitarism av t.ex. nazistiskt eller kommunistiskt snitt baserade sig i huvudsak på att han drog de logiska konsekvenserna av Platons idéer till sin yttersta spets. Huruvida han feltolkar Platon eller ej låter jag här vara osagt, men jag kom osökt att tänka på det han skrivit när jag nyligen läste en bok som berörde samma ämne, men från ett annat perspektiv.
I den eminenta “Klanvälde: från stamsamhälle till rättsstat” åtar sig Mark S. Weiner, professor i juridik vid Rutgers University, att förklara klantänkandets historia och logik ur ett lika delar juridiskt, historiskt och politiskt perspektiv. Vari består skillnaden mellan en modern västerländsk rättsstat och klansamhället, vars samhällsordning varit historisk praxis?

Låt oss säga åsamkar en annan människa skada och blir skyldig att betala vederbörande skadestånd. Denna skyldighet är bunden till din person i juridisk mening. Varken din bror, far eller farfar förväntas eller kan enligt lagen åläggas att betala för det du har orsakat. Kan du inte betala går staten ofta in som garant, eller så får du betala av på annat vis (samhällstjänst i USA). Oavsett vilket utgår lagen ifrån att du ensam är ansvarig och ska ställas till svars för förseelsen. För oss en självklarhet, men historiskt och alltjämt i många nutida samhällen är detta undantaget. Principen har istället varit att klanen, stammen eller släkten är en enhet, som omfattar juridiska, politiska, sociala och släktband. Har medlem X5 ur klan X begått en oförrätt mot medlem Y9 från klanen Y är detta en uppgörelse som berör hela klanen – den är på inget sätt intern mellan de två direkt inblandade. Den orätt som har begåtts måste på något sätt kompenseras för att bevara den sociala harmonin mellan klanerna, och det på ett sätt som matchar det ursprungliga brottet. Den fredliga lösningen är en återbetalning: du kraschade in i min bil, jag får din brors oskadade bil. Skulle man överskrida denna proportionalitetsprincip – du kraschade in i min bil, jag sätter eld på ditt hus – riskerar vi en successiv upptrappning av våldet som är svår att få stopp på: blodsfejden.

Weiner påvisar pedagogiskt och med en oerhörd bredd i sina exempel hur dessa principer har styrt våra samhällen under större delen av den fast bosatta mänsklighetens historia, och hur de alltjämt är närvarande idag. Vill du förstå varför både Pakistan och Afghanistan tycktes drabbas av kognitiv dissonans när de skröt internt om hur de vägrade lämna ut Bin Ladin, men utåt sett beklagade sig över deras oförmåga att hitta honom? Det kan förklaras av Pashtunwali, den hederskodex som pashtuner (Afghanistans största folkgrupp) inrutar sina liv efter. Att ett land som erkänner statlig överhöghet framför blods- och stamband kräver samarbete av ett land där motsatsen råder leder ingen vart utan en intim förståelse av det specifika klantänkande som präglar pashtuner i allmänhet.
På liknande vis kan man bara förstå konflikten i Sydsudan – det nyutropade landet som gick från föredöme till fördömt – om man förstår den infekterade relationen mellan dinka- och nuer-stammen. Medlemmarna i respektive svär sin trohet till stammen, och inte till staten – så länge det förhåller sig på det viset kan den sydsudanesiska staten inte hoppas uppnå särskilt mycket, framför allt inte när den upplevs gynna en stam framför den andra. Det är ingen slump att Riek Machar och Salva Kiir, huvudaktörerna i striden om makten i Sydsudan, samlar sitt stöd hos respektive stam.
Föreställ dig själv – enligt exemplet tidigare – att du har blivit påkörd av en vårdslös bilist. Ni hamnar i en rättstvist, som du går segrande ur. Motparten blir skyldig att betala dig skadestånd med omedelbar verkan. Men fartdåren vägrar. Vad blir ditt nästa drag? Rimligtvis att du går till lämplig statlig instans för att få hjälp att genomdriva det domslut som ger dig laga rätt till ersättning. Men vad gör man i ett land med en svag stat och svaga juridiska institutioner, och ett polisväsende som på inget sätt har lyckats monopolisera våldet? Om man kan, så vänder man sig till sin släkt. Eller klan. Din antagonist ligger ett steg före: han “vågar vägra” endast för att han segervisst lutar sig mot sin egen klan. Och så riskerar fejdens maktbalanserande logik att påbörja sin våldsamma spiral ännu en gång.
Man kan vända sig mot klantänkande, men samtidigt tvingas man erkänna att situationen ovan varken är särskilt ologisk eller oförståelig i sin kontext. Om vi inte upplever att staten tillvaratar våra intressen – eller värre, gynnar någon annans otillbörligt mycket – är vi närmast förutbestämda att söka upp någon annan gemenskap vars makt vi väljer att erkänna. Denna slitning är svår att komma ifrån: under otroligt lång tid bodde vi i små samhällen där alla kände och visste var man hade varandra. Man var medlem av en grupp, och det värsta som kunde ske var exil eller ostracisering – att bli lämnad utanför. Ens privata identitet byggdes på en kollektiv grund. Men samhällena växte, människorna i dem blev fler och till slut kunde det inte styras enligt de familjära principerna ovan. För att binda samman folk behövde man något annat: enligt historikern Yuval Noah Harari blev lösningen att vi kom överens om giltigheten och rimligheten i ett antal myter som kunde binda oss samman: religionen, nationen, klanen, kulturen. Med hjälp av dessa kunde man övertyga folk att samexistera och sträva mot gemensamma mål, även om man inte kände varandra personligen.
Weiner ger Harari i mångt och mycket rätt, något han exemplifierar med islam. I Weiners tolkning – rakt på tvärs med många “anti-islamisters” syn på allt som ens tangerar religionen – var islam under lång tid det enda som kunde överskrida stam- och klangränserna i Mellanöstern och ena folk under ett banér. Muhammed var en erkänt skicklig medlare som fick klanerna att åsidosätta sina släktidentiteter för att bli en del av en större familj – umma, den islamiska församlingen. Samma funktion fyllde kristendomen på de brittiska öarna när de sju hedniska kungarikena ett efter vartannat konverterade och inordnade sig enligt en religions principer (det exakta förloppet går Weiner igenom i minutiös detalj – boken rekommenderas verkligen om ni vill få en närmare uppfattning om hur detta gick till).
Men vad skiljer då en stats förmåga att samla människor och få dem att leva i harmoni och med respekt för varandra mot en religions?
För det första är en stat av det snitt vi känner till – d.v.s. en liberal stat med förment oberoende institutioner – främst intresserat av att tillvarata och skydda individens intressen. När jag begär skadestånd är det för egen räkning, inte för klanens, och min motpart i rättssalen har endast sig själv att försvara. Följaktligen har jag endast mig själv och mitt välmående att beskydda, snarare än att värna en kollektiv identitet. Denna individuella tonvikt undergräver det hedersbegrepp som genomsyrar (och förpestar) allt klantänkande. Den enda heder som är i utsatt läge är min, i juridisk mening. Givetvis är heder alltjämt ett existerande fenomen, men du kan inte undgå att dömas för mord om du försvarar dig med att du enbart värnade din personliga heder. Som medlem av t.ex. en religiös församling identifierar jag mig som en del av en större helhet, vare sig jag kallar den ummaeller brödraskapet i klostret (släktskapsterminologin är ständigt närvarande!). Som sådan är jag endast en del av en större helhet: på engelska talar man om “the greater good”, som i sin tur “warrants sacrifices” (kräver offer). Det spelar ingen större roll om detta offer råkar vara någon som ingår i församlingen/klanen/släkten. Detta kan tyckas motsägelsefullt, men trots att klanen utgörs av människor är den ett eget väsen, på sitt sätt oberoende av de som befolkar den. Harari drar denna princip till sin spets i exemplet med bilmärket Peugeot: även om varenda person som arbetar på Peugeot skulle få sparken imorgon, och således lämna företaget helt utan fysiska anställda, så existerar alltjämt företaget, och bilden av den som både ett objekt och ett subjekt. Och när klanen – eller bilmärket – blir viktigare än människorna däri, så får vi situationer där hänsyn inte tas till individen: anställda kan sparkas, döttrar kan dödas, allt för att upprätthålla helheten.
För det andra består staten av institutioner som etablerats för att försäkra sina medborgare om att de rättigheter staten givit dem inte ska inskränkas. Vidare finns de ofta till för att balansera varandras inflytande. I USA tar detta sig uttryck i principen om maktdelning mellan president (exekutiv), kongress (lagstiftande) och högsta domstol (granskande). Syftet med institutionerna är att de ska agera bålverk mot partiska intressen som ofördelaktigt gynnar vissa grupper på bekostnad av andra. För Popper var institutionerna närmast heliga, och det som höll oss på avstånd från totalitarismens avgrund. När en stat blir sina institutioner – t.ex Sovjet – och det inte går att skilja det styrande partiets intressen från statens så har man börjat vandra utmed en farlig väg. För den som vill ha ett exempel i närtid kan man ta färjan till Polen, där PiS (Lag och Rättvisa) sakta men säkert börjat urholka hela statsapparaten och det juridiska systemets oberoende, med lydiga nickedockor från partiet som placeras på strategiskt viktiga poster. Samma väg försöker Ungern, anförda av megalomane Viktor Orban, att gå sedan flera år. Alla som är en del av partiet är en del av något större; partiets intressen är därmed viktigare än de enskilda medborgarnas; partiet blir följaktligen den främsta representanten för nationen och staten, och dess intressen är liktydiga med landets och folkets.
Enligt Weiner kan ett samhälle som det sovjetiska förstås som ett sorts klanprojekt i kategorin större, där släktband ersätts med band till partiapparaten. Och Harari anser att man får kisa bra välvilligt om man ska kunna göra åtskillnad på religion och politisk ideologi. Den sovjetiska kommunismen använde samma kognitiva och biologiska genvägar för att ena folk som islam gjorde 1300 år tidigare. Var sak har måhända sin tid, men var tid är samtidigt den förra slående lik.
När tilltron till det politiska systemet – och därmed dess institutioners förmåga att utföra sina uppdrag – sviktar, söker vi ganska snart andra alternativ. Jag underkastar mig hellre en ljusskygg sekts rigida krav i utbyte mot att få känna mig välkommen, än ser mig försakad av alla. Enligt många upplever den moderna västerländska människan en stark alienation när vi upplöser de traditionella sociala gemenskaperna, något staten inte på långa vägar kan hoppas ersätta. Detta illustrerar den problematik som västerlandet brottas med: hur uppnår man en balans mellan ett värnande av individen i juridisk och politisk mening, utan att inkräkta på vårt av allt att döma djupt rotade behov av att vara en del av något “större”? Människan är en social varelse, och ända sedan vi slog oss ner och började bruka jorden har vi tillbringat våra liv i samhällen av olika slag, där vi känt någon typ av gemenskap. För att staten ska kunna fylla det tomrum som uppstår när vi successivt fasar ut klanväldet så måste vi kunna lita på den fullt ut, samt få möjlighet att bevara de delar av vårt “klanarv” som kan skänka oss trygghet och stabilitet i vardagen. Utan nära band till familj, släkt och vänner, samt förmågan att vända oss till dem för stöd och hjälp blir vi lätt desillusionerade och ensamma. Inget ont utan att det för något gott med sig.
Således måste vi respektera, förstå och integrera åtminstone aspekter av klantänkandet i våra samhällen. Klantänkandet är ofrånkomligt eftersom det på sitt sätt blir en del av vår genetiska make-up, vilket torde förklara varför det alltjämt är så tilltalande och varför det är så svårt att sälja konceptet om en liberal demokrati direkt över disken. Det vi föreslår – och själva byggde upp under flera århundraden – är i mottagarens ögon ett upphävande och omintetgörande av de sociala och politiska strukturer som inte bara organiserat samhällen, utan även erbjudit dess medlemmar riktmärken för livet och ett uttalat syfte med tillvaron. Den liberala statens uppgift blir därmed att hela tiden uppmärksamma sina medborgare på sina fördelar: ett rättsväsende som dömer efter (förment) objektiva principer om rätt och fel, oberoende av social tillhörighet; ett erkännande av individens rätt att välja sin egen livsbana, oberoende av vad andra tycker; ett samhälle där den privata och offentliga sfären hålls åtskilda; en värld där människor får leva enligt devisen “frihet under ansvar”, och där detta ansvar är lika för alla människor.

Men om nu klantänkandets mentala spöke aldrig lämnar oss så är det befogat att fråga sig var dess plats i en globaliserad och alltmer homogeniserad framtid är?

Reid Hoffman, skaparen av Linkedin och en av teknologiyrans många amerikanska apostlar, blev tillfrågad av Weiner om hans åsikt i frågan om “ättens” fortlevnad som social och politisk institution. Hans svar: “I framtiden kommer alla att välja sin egen familj”. En avsiktlig överdrift, måhända, men han sätter fingret på en mycket intressant idé. Sociala medier innebär en utväg ur det uråldriga problemet med att vi, p.g.a. vårt djupt rotade behov av en tät social gemenskap, är hänvisade till vår omedelbara närhet, d.v.s. släkten och i förlängningen klanen. Med de nya digitala redskapen kan vi helt plötsligt etablera kontakt med vem som helst, var som helst, när som helst, och bygga upp grupper (på nätforum, t.ex) där vi omsätter klantänkandets principer i en eller flera digitala kontexter. I viss mån kan föräldrar redan se detta ske hos sina barn, som initierar vänskaper av stark och varaktig karaktär med datorspel som kontaktyta. Och talande nog har spelande ungdomar anammat ett bekant språkbruk för att beskriva det de gör i grupp i ett dator- eller tv-spel: man är medlem i en klan.
Källor:
Harari, Yuval Noah: “Sapiens: A Brief History of Humanity”
Pinker, Steven: “The Better Angels of Our Nature”
Popper, Karl: “The Open Society and its Enemies”

Weiner, Mark S.: “Klanvälde: Från stamsamhälle till rättsstat”

Nätverksanalys och genrer

Jag funderade nyligen på vad en genre är och gav mig själv ett svar i termer av nätverksanalys. Jag tänkte mig (exempelvis) alla världens böcker som noder sammankopplade av likheter dem emellan.

Här ser vi då t.ex. hur två kluster uppstått p.g.a. flertaliga likheter emellan noder – ett rött kluster och ett blått. Jag har valt att färglägga avtagande ut från dessa kluster för att visa hur en genre i någon mening ebbar ut från klustrets kärna. I samma andemening ser man även klustrens överlapp i de lila noderna.

Det här väckte vidare frågor i mig. Kan man nyttja samma analysmetod för att svara på frågan om vad en nation är? Kanske är det så att en nation i någon mening “uppstår” när någon slags kopplingar mellan individer växer till den här typen av kluster. Med kopplingar åsyftar jag sådant som generellt sett brukar förena individer – gemensamma referensramar, liknande språkbruk, liknande utseende, liknande klädsmak, et cetera. Detta förklarar också hur nationer uppstår och förtvinar även inom den så kallade nationalstatens gränser. Här kan man fundera på vad som sker när projekt som BitNation uppstår. Är dessa lika mycket nationer som den svenska nationen eller liknande konstruktioner? Personer som inte alls delar geografisk lokalisering kan ha mer gemensamt än de som delar geografisk position med varandra; bildas då nya sub-nationer under ytan på de gamla nationerna?

Om detta är fallet så känns det rimligt att tänka att det kommer uppstå slitningar mellan de statliga gränserna som i någon mån tros föreställa nationers gränser och de då transgeografiska gränser som uppstår mellan de nya nationerna.

Kausalation och korrelitet, del 1: blir vi lurade av Big Data?

Brasklapp och bakgrundsförklaring:
1. Titeln ovan är en avancerat korkad ordlek som anspelar på vår förkärlek för att förväxla korrelation med kausalitet, så sätt er inte på några triumfatoriskt höga hästar redan.
2. Jag sysslar varken med statistik eller genetik till vardags, utan har bara ett fördjupat lekmannaintresse i båda ämnena. Den röda tråden i texten nedan är frågan om hur sårbara vi blir när datamängderna växer sig så stora att de kan användas i flera olika syften, ibland med dubiösa uppsåt, och vad det kan innebära för oss som mottagare av de färdigpaketerade och finslipade analyserna av datan. Som novis på området är jag i högsta grad en del av den överväldigande stora del av befolkningen som potentiellt är i farozonen för att förirra mig alternativt bli vilseledd av förrädiskt enkla och vackra orsaksförklaringar av i realiteten mycket komplexa frågor.

För att kunna leda ett påstående eller ett antagande i bevis på vetenskaplig väg är den vedertagna metoden att man först kommer med en hypotes, som i förstone sällan vilar på någon databaserad grund. Att formulera hypotesen – d.v.s. tillblivelsen av idén – är måhända ur intellektuell synpunkt det mest krävande för en forskare, men de monotona och uttröttande arbetstimmarna börjar egentligen ackumuleras först när datasamlandet för att verifiera tesen börjar. Så har det i alla fall varit under väldigt lång tid. När Gregor Mendel – en av nyckelfigurerna för den moderna genetiska forskningens framväxt – började teoretisera om hur stor roll “arvet” hade för olika ärtors utseende i mitten av 1800-talet hade han inte mycket att be för (vilket han dock säkerligen gjorde, eftersom han var klostermunk): för att kunna verifiera sina påståenden om anlagens betydelse för ärtornas utseende var han tvungen att samla data. Och för att samla data om ärftlighet hos ärtor måste man börja odla. Vilket Mendel gjorde, i sju års tid. Ca 29 000 ärtplantor senare var hans underlag stort nog för att han på bred front kunde lansera den teori som, trots vissa turer fram och tillbaka, blivit hans postuma signum: läran om recessiva och dominanta anlag.
De villkor Mendel verkade utefter var likadana för alla på 1800-talet, och även under en stor del av 1900-talet. Några av munkens vetenskapliga arvtagare var “flugpojkarna”, en grupp biologer som på Columbia University under 1900-talets första hälft effektiviserade genetikens metodologi avsevärt genom att använda bananflugor i sina experiment. Med sina korta livstider, närmast obefintliga krav på underhåll och en förökningsförmåga som torde göra kaniner gröna av avund erbjöd Drosophilia Melanogaster forskarna helt nya möjligheter att studera och experimentera med förändringar i arvsmassan över flera hundra generationer i en kontrollerad miljö. Vinsterna för mänskligheten därav, och därmed även vår tacksamhetsskuld gentemot en fluga vi mest avfärdar som en mer fysisk sommarplåga, är oöverskådliga.
För att effektivisera den vetenskapliga metoden har forskarna i århundraden satt sin tillit till mindre genombrott av typerna ovan, som varit avhängiga en eller ett par personers närmast maniska hängivenhet och arbetsdisciplin. Skörden av deras ansträngningar var den data de lyckades få fram, med vars hjälp nya slutsatser kunde dras och ännu djärvare hypoteser framläggas. I mångt och mycket fungerar det på samma sätt idag, men skillnaden är att vår tillgång på data är så oerhört mycket större, och vår törst efter kunskap om och förklaringar av de mest basala, vardagliga företeelserna tycks outsinlig. Sett i det ljuset är det måhända inte märkligt att en av vår tids stora svenska superstjärnor – jämte en pop-export vars bidrag till statistiken är att de med all önskvärd tydlighet klargjort kopplingen mellan å en a sidan fyrtakt, tung bas och charmerande enkla gitarrslingor och kopiösa mängder pengar å den andra – är Hans Rosling. Denne anspråkslöse urtyp för en försynt forskare har gjort datasamlande till en sorts internationalsport som alla kan förlusta sig i tack vare hemsidan gapminder.org.
Gapminder är kanske ett av de tydligaste uttrycken för att vi lever i en era som alltmer präglas av Big Data. Idag finns teknologin för att samla, sammanställa och mäta data om det mesta ovanför himmel och under jord, främst tack vare otroligt starka datorer som gör grovgörat åt oss. Mendel hade i dagens samhälle inte behövt odla ärtor i sju år – han hade likväl kunnat skapa en algoritm som motsvarade hans antagande, matat in den i en dator och låtit den simulera fram ett resultat som inte tagit  ens sju dagar att få fram. Som synes är möjligheterna enorma, och tvivelsutan till mänsklighetens gagn rent generellt. Det finns emellertid en stor fara med att alltför förbehållslöst omfamna Big Data som vår tids vetenskapliga frälsare i grafisk skrud. Ty när datamängderna växer, då ökar även risken för att vi ersätter kraven på vetenskaplig stringens och noggrant kontrollerade resultat med ren mängdfrossa.
Visste du, till exempel, att det finns en nästan 91-procentig korrelation (d.v.s statistiskt samband mellan två eller fler mätbara variabler) mellan antalet graviditeter i USA och mängden energi som skapas av kärnkraftverk? Eller att korrelationen mellan antalet sålda tysktillverkade personbilar i USA till 93.5% stämmer överens med antalet anmälda skymtningar av cigarr-formade UFOn? Det finns endast en slutsats att dra: i USA försöker man avla fram barn med superkrafter med hjälp av kärnkraft, och tyskarna samverkar med utomjordingar som av allt att döma har sin bas på Kuba.
Nu drogs satiren till sin övertydliga spets i exemplen ovan, men vår förkärlek för att förväxla korrelation – alltså ett statistiskt säkerställt samband mellan två eller fler variabler – med kausalitet – en orsaksförklaring som förklarar vad sambandet beror på – kan försätta oss i denna intellektuellt tämligen kniviga sits. En skicklig statistiker – eller ännu hellre, en dator matad med rätt algoritm – kan hitta samband som styrker de mest absurda påståenden, om man som läsare är villig att kisa tillräckligt mycket. Därför blir det problematiskt – för att ta ett politiskt ganska angeläget exempel – när vi har data som tydligt pekar på en korrelation mellan hög arbetslöshet och att vara född utomlands eller till föräldrar av utländsk börd. Datan säger att ca 4.5% av “etniska svenskar mitt i livet”, som Fredrik Reinfeldt till allmän förfäran uttryckte det, är arbetslösa, emedan ca 21% av svenskar med utländsk bakgrund är det. Att så är fallet råder det inget tal om, men vad datan inte förtäljer är varför det förhåller sig så. När den förs på tal rusar således förstå-sig-påare, självutnämnda experter och upprörda medborgare alla ursinnigt fram till den hemmasnickrade megafonen (i mitt fall en god väns blogg) för att framlägga just sin teori. Vissa kisar med högerögat och säger att “invandrare är oanställningsbara och medvetet kapitaliserar på vårt generösa välfärdssystem”; vissa med vänsterögat och tar det som ett otvetydigt bevis för att det svenska samhället systematiskt exkluderar invandrare från ett inträde på arbetsmarknaden, underförstått tack vare latenta rasistiska strukturer; andra kisar med båda ögonen och försöker jämka de två förklaringarna och landar kanske i slutsatsen “allt och alla är skit, så vad är det för mening med något?”. Väldigt få har som spontan reflex att helt enkelt ta del av siffrorna, konstatera att så förhåller det sig och därefter gå vidare med att fråga sig vilka faktorer som kan ligga bakom, hur svensk arbetsmarknads efterfrågan ser ut i förhållande till kompetensen hos olika delar av befolkningen o.s.v. Detta förutsätter nämligen ett förhållningssätt som bejakar komplexitet och mångtydighet, vilket våra hjärnor passionerat motsätter sig.
I en tid då vi har tillgång till mer data än någonsin, och de praktiska möjligheterna att jämföra och väga siffror mot varandra saknar historiskt motstycke, är det viktigt att vi inte låter euforin över möjligheterna förblinda oss för det enorma ansvar som följer i släptåg. Att hushålla på ett tillrådligt och nyktert sätt med enorma datamängder är lättare sagt än gjort, och kräver såväl integritet som yrkesmässig heder av sin forskare.
En motreaktion som jag gärna ser omvandlas till ryggradsreflex hos flera forskare är att vi applicerar det som för Karl Popper var själva grundbulten i ett vetenskapligt maskineri: jakten på data som kan vederläggaden tes vi lagt fram, och inte enbart på det som bekräftar vad vi i och med formuleringen av hypotesen förmodligen redan tror oss veta. När våra möjligheter att hitta korrelationer som kan styrka allsjöns märkliga påståenden växer lavinartat är det av yttersta vikt att vi har tillräckligt med självdisciplin och –distans för att omfamna även den data som inte ger oss rätt i sak. Grunden för sann vetenskap är insikten att det vi tror oss veta idag med stor sannolikhet är utdaterat, överspelat och kanske till och med utskrattat imorgon. Men utan dagens rön har vi inga medel för att nå fram till morgondagens gäckande upptäckter. Det är denna växelverkan som all forskning är desperat beroende av för sin utveckling och fortsatta relevans, och Big Data bereder oss bättre förutsättningar för att förvalta och bygga vidare på denna princip än vad vi någonsin har haft. Men med fel uppsåt kan det slå bakut, så alla – framför allt den statistiska forskningens fågelholksimitatörer till noviser som undertecknad – bör vara på sin vakt. De märkliga korrelationerna är just korrelationer, och bör tills ett kausalt samband dem emellan på ett övertygande och välargumenterat sätt kan bevisas inte bör antas vara något annat.
I nästa del kommer frågan om varför vi så gärna låter Big Data invagga oss i en falsk, orsaksviss trygghet att tas upp, med utgångspunkt i Daniel Kahnemans populärpsykologiska epos “Tänka Snabbt och Långsamt”.
Inspiration och källor:

Jim Endersby: A Guinea Pig’s Guide To Biology

Tyler Vigen: Spurious Correlations
Håkan Lindgren: “Är vi blåsta av Big Data?”, SvD, 12 okt 2015

Internet och hastighet

Hastigheten på internet homogeniseras som en del av internets kontrarevolution.

Tidigare rörde sig samtalen i en mängd olika hastigheter. Det fanns en pluralitet av protokoll för kommunikation, vilket medförde att många olika sorters samtal med olika kvalitéer fördes via ett flertal olika kanaler. Detta har stora fördelar, eftersom de olika samtalen på grund av hastighetens logik kommer behandla olika ämnen på olika sätt. En chatt mellan två vänner kommer att behandla en viss nyhet på ett annat sätt än ett bloggutbyte om dito.

Två stycken nyckelföretag och -fenomen när jag funderar över internets kontrarevolution är Facebook och Google. Dessa båda företag dikterar i stor utsträckning hur kommunikation via internet förs på grund av sin dominerande ställning som “gateway” till mycket av det som internet har att erbjuda.

Från pluraliteten formar Google och Facebook ett universellt gränssnitt (kopierat och itererat av ett flertal andra tjänster) för internet – sökrutan och flödet.

Om vi bortser från sökrutan och fokuserar på flödet, den del av gränssnittet som accentuerats de senaste åren, så kan vi urskönja en utveckling mot en homogenisering av internets hastighet.

Alltmer antar internetanvändandet karaktären av scrollande igenom ett synkroniserat flöde som presenterar olikt “content” i en ordning för konsumtion av användaren. Detta flöde bidrar till att skapa de så kallade “filterbubblor” som flitigt debatterades i svensk media för ett par år sedan. Eftersom bara det snabba samtalet premieras i flödets logik försvinner de efterkommande analyserna ur samtalet.

Filterbubblan handlar inte om att människor ignorerar och förkastar det långsamma, djuplodande samtalet. Det handlar om två aspekter av flödets logik: dess anpassning efter utvunnen data om användaren och dess homogenisering av samtalshastigheten.

På grund av hastigheten försvinner också möjligheten att ta till sig längre texter i flödet. En upplevd mental “plikt” att ha koll på sitt flöde stressar användaren till att fortsätta bläddra. Allt som inte kan intas under en kvick titt blir över.

Det är också den homogeniserade hastigheten som gör att så kallade “virala” falskheter sprids utan att motutsagorna får plats i samtalet. Att visa varför en viss nyhet eller påstående inte är sant; påpeka brister i argumentation; eller genomföra granskning av primärmaterial är något som tar tid och plats – det är en del av ett långsamt samtal. Tänk magasin, vissa tidskrifter eller bloggar. Men det får inte plats i flödets logik.

Detta är ett problem för den (förhoppningsvis) stundande revolutionen för internet att “lösa”. Man måste heterogenisera samtalshastigheterna, vilket intuitivt känns rimligt som en del av en förmodad decentralisering.

Kriget mot Universaldatorn, del 2: Moraliska aspekter av AI

Ponera en framtid som kanske inte är alltför avlägsen. I denna framtid förstärks våra hjärnor med hjälp av små datorer och AI. Om kriget mot universaldatorn fortsätter som idag så kommer med stor sannolikhet dessa datorer att vara låsta, försedda med spyware och DRM. Med andra ord kommer den vars hjärna “förbättras” inte att vara i full kontroll över hur den förbättras och förändras. Inte heller kan man veta hur mycket information om ens hjärna och dess användning som skickas till de centrala system som vill lära sig mer om hur jag är för att ge mig reklam som är anpassad eller hjälpa Arbetsförmedlingen 2.0 att tvinga mig till precis rätt jobb för mig.

Nåväl, det finns andra problem med denna eventuella hjärn-dator.

Politiken och statens våldsmonopol söker ständigt nya sätt att se till att människor följer lagen och moralen bakom lagen. Detta är på sitt sätt också i sin ordning, då det ju faktiskt är statens uppdrag att se till att med hjälp av sitt våldsmonopol upprätthålla lagen. Det finns dock en stor poäng i att staten inte till fullo kan upprätthålla den stiftade lagen, då detta underlättar den typ av civil olydnad som i stor utsträckning krävs för att genomföra mer radikala lagförslag som går emot politikernas viljor.

Att staten därför söker mer kontroll och fler sätt att veta vilka som bryter lagen och kunna bestraffa dessa, är i sin ordning i sig. Men det krävs motaktioner från folket och från dess förkämpar. Det här är en viktig maktbalans som rubbas när staten får för stora möjligheter. Vi ser detta ske i kampen om kulturdelningen redan – väldigt utbredd civil olydnad och vilja till ändrad lag möter ständigt utökad övervakning och ökade straff i “pedagogiskt” syfte.

I framtiden vi diskuterar finns dock det ultimata verktyget för staten – små datorer som hjälper våra hjärnor på traven. Ponera att denna dator, utan att jag kan hindra den – utan att jag ens kan veta att den gör det – hindrar mig från att bryta mot lagen. Eller kanske till och med hindrar mig från att tänka på att bryta mot lagen, planera inför det. Om möjligheten fanns är jag övertygad om att många stöttat en sådan utveckling.

Om du tycker att den här framtiden är så avlägsen att det inte är värt att fundera över sådana här problem, tänk såhär istället. Kunskap är makt, och ingen kunskap utan information. Den (eller snarare det) som styr vad för information jag tar in, styr också min kunskap och utövar makt över mig. Googles, Facebooks, m.fleras artificiella intelligenser och algoritmer utövar kontroll över dig redan nu, en kontroll som inte lär minska med utökad digitalisering och centralisering av internet.

För att kunna fortsätta bryta omoraliska lagar och inte låta våra hjärnor bli ändrade för vinstmaximering hos de företag som allierar sig med staten måste vi vinna kriget om universaldatorn och kräva att all känslig infrastruktur nyttjar open source (eller dylikt), så att vi kan veta vad vi inte får veta.

Kriget mot Universaldatorn, del 1: Mental Rights Management

Med anledning av rättsfallet mellan Copyswede och Samsung inleder jag ännu en bloggserie. Den handlar om vad Cory Doctorow kallar kriget mot universaldatorn i ett fantastiskt tal vid 28C3. Jag rekommenderar det å det varmaste, så tryck på videon nedan och läs vidare sedan.


Anledningen till privatkopieringsersättningens existens och dess eventuella utökande till att även omfatta datorers lagringsmedia är en syn på datorn som enkelriktad. Internets decentraliserade flervägskommunikation är disruptiv för samhällssyner och affärsmodeller som grundar sig på kontroll av informationsflödet.

Flertalet aktörer hade alltså gärna sett att universaldatorn avskaffades till förmån för något som ser ut som och verkar vara en dator, men faktiskt inte är det. Det finns flera sätt att åstadkomma detta. I Doctorows tal tar han upp DRM (tekniska spärrar mot vissa typer av kopiering) och spyware (olika program som avlyssnar vad som sker på din dator). Tillsammans hindrar dessa fenomen dig som datorägare och -användare från att använda din dator som du vill och ämnar. Detta kommer bli en fara när människa och dator allt mer smälter samman i framtiden.

I allmänhet så är det dock så att om man ger någon ett fantastiskt verktyg som kan göra alla möjliga saker och sedan säger att vissa saker inte får göras, så kommer de ändå att göras. Alltså krävs det något mer än de tekniska åtgärderna (i form av DRM). Det krävs MRM – Mental Rights Management. Sättet vi tänker och talar om datorer behöver kontrolleras.

Talet om webbläsarens fönster är måhända en sådan talkonstruktion som vilseleder. Genom att tala om det som ett fönster uppstår en mental bild av att man tittar “ut” från sin dator “på” något som någon annan har hos sig och kontrollerar. Det är ju inte så det fungerar i verkligheten (åtminstone inte om jag förstått tekniken rätt), men genom den bilden så etableras det fenomen som jag märker tydligt vid umgänge med många som kan exemplifieras med skillnaden i inställning till YouTube och en mp3-sida – i ena fallet benämns det nedladdning och är fult, i andra fallet är det fint, för det är inte nedladdning.

Genom dylik MRM kan upphovsrättsindustrin driva igenom sin vision för internet och straffa viss kopiering medan man gynnar annan, med vaga hänvisningar till en felaktig ontologi. Då kan man också driva igenom lagar med åtminstone relativt stort folkligt stöd – den som kontrollerar det allmännas världsuppfattning kan styra dess etiska uppfattningar. The Pirate Bay är dåligt men Spotify är bra – i båda fallen rör det sig om kopiering, men i det ena så behålls kontroll över kopieringen, åtminstone i viss utsträckning. Spotify lanseras som “det legala alternativet”, men att något är legalt i nuläget säger ingenting om varför det är ett bättre alternativ. Varken Spotify eller TPB gör så mycket för att ge kulturproducenter betalt för exemplarframställning, men det tidigare gör mycket för att ge skivbolagen vinster.

MRM är också en faktor när det kommer till många övervakningslagar som berör internet. De lanseras under täckmanteln att de ska ha terrorister och grova brottslingar som måltavlor och bara lagra meta-data. Genom att bibehålla distinktionen form/innehåll i talet om lagen omdefinieras sättet vi förstår datorer och internet på. Ettor är ettor och nollor är nollor, form och innehåll är samma sak för en dator. På så sätt införs en lag som i praktiken är något annat än den lag som omtalades av dess förespråkare.

För att återgå till privatkopieringsersättningen, så är den just ett fall av aktualiserad MRM. Man vill omdefiniera datorn och internet till något som är specifikt till för att ta emot deras “content”, tal del av den och lagra den. Nej, tack, säger jag. Det finns mycket annat som datorer och internet tillför mig och världen!

War on Piracy är ett första(?) led i just kriget för MRM. Datorn måste omdefinieras och informationsflödet kontrolleras. För att åstadkomma detta behöver man kontrollera hur människor tänker om datorer.

Piratkopieringens undantagstillstånd, del 1: Rightscorp och CFAA

Igår började jag se Killswitch: The Battle to Control the Internet och fastnade vid klippet med Peter Ludlow där han diskuterar CFAA (Computer Fraud and Abuse Act). Han framhåller att problemet med lagen är att alla bryter mot den i sin vardag, vilket ger möjlighet för staten att åtala och fälla de personer som de vill komma åt av andra skäl. Jag misstänker att filmen kommer att använda Aaron Swartz öde som exempel på detta, och det är inte så konstigt – det är ett väldigt bra exempel.[1]

Aaron Swartz riskerade bland annat 35 år i fängelse för brott mot CFAA. Varför gick man så hårt åt honom trots att den andra inblandade parten, i vad som borde vara en fråga för de som skrivit under kontraktet, inte ville åtala honom och hade kommit överens med honom? Det fanns uppenbara politiska motiv under ytan.

CFAA kriminaliserar att bryta mot olika mjukvarors användaravtal. De där som ingen läser (och tur är det; om alla facebookanvändare läst avtalet innan de gått med i Facebook hade vi förlorat otroligt många timmar av produktivitet).

Det här försätter samhället i ett slags undantagstillstånd där staten kan komma åt vem som helst när den vill. I förlängningen kan även de företag som allierar sig med staten göra det samma, genom att lämna uppgifter till åklagare, som sedan kan driva fallet åt dem.

Vilket osökt för mig in på Rightscorp. Rightscorp är ett företag som primärt bedriver verksamhet i USA, på uppdrag av upphovsrättsindustrin. Vad de gör är att crawla bittorrent efter IP-adresser som delar olika kulturella verk som deras uppdragsgivare har rättigheter till, för att sedan skicka ett utpressningsbrev till IP-adressens ISP och hoppas att den skickar vidare till berörd användare.

I brevet presenteras vilket upphovsrättsintrång som avses och två alternativ för användaren – att bestrida det hela i rätten (vilket beskrivs som dyrt och svårt) eller betala en summa för att slippa undan. I praktiken bedrivs alltså utpressning i underhållningsindustrins namn för att försöka tjäna pengar.

Det här är något som varnades för även i Sverige när IPRED infördes 2009, vilket tillåter upphovsrättsindustrin att agera privatpoliser, något som i andra länder med liknande implementering (mitt minne säger framför allt Danmark) ledde till hotbrev som liknade Rightscorps. Bristerna med detta förfarande är väl beskrivna.[2]

Problemet för Rightscorp är att de inte lyckas tjäna pengar. Företaget går med förlust år efter år (dock värt att notera att rättighetshavarna får ungefär hälften av företagets intäkter – en hel del pengar), vilket får en att fundera på varför de fortsätter expandera. Personligen ser jag Rightscorp som en nödvändig del i upphovsrättsindustrins taktik för kriget mot piratkopieringen – att etablera undantagstillstånd.[3]

Undantagstillståndets logik styr War on Piracy, War on Drugs, och War on Terror. “Det finns ingen krigsdeklaration, ingen tydlig fiende, slaget står överallt, alla måste delta…” och ” förs för att föras och inte för att vinnas”, som det står att läsa på Copyriot. [4]

Rightscorp (och egentligen hela upphovsrättsindustrins paradoxala förhållande gentemot piratkopieringen, där man tjänar pengar på att den finns och på att straffa den) representerar just det att kriget mot piratkopieringen förs för att föras, och inte för att vinnas.

Avslutar med att tipsa om en låt som handlar om detta förfarande från statens sida, som jag som av en händelse hade spelandes i öronen när jag såg Killswitch. (Bör jag dömas för medhälp till upphovsrättsintrång nu?) [5]



[1]www.killswitchthefilm.com
[2]http://klamberg.blogspot.se/2008/10/r-nedmonterad-polis-och-privat.html; https://falkvinge.net/2008/10/28/antipiratlagen-ipred1-rattssakerhet-utpressning
[3]https://torrentfreak.com/rightscorp-hemorrhages-cash-profit-from-piracy-remains-elusive-150311
[4]http://copyriot.blogspot.se/2004/04/war-on-drugs-war-on-terror-war-on.html
[5]http://copyriot.se/2013/02/19/medhjalp-till-medhjalp-till-medhjalp-till-internet-blir-rattsobjekt-nar-piratpartiet-dras-till-domstol/; http://copyriot.se/2008/10/02/henrik-ponten-olagligt-att-lanka-till-the-pirate-bay/

Språkbruk

I DN (http://www.dn.se/ekonomi/unik-rattegang-om-blockad-av-sajter/, http://www.dn.se/ekonomi/natblockering-en-odesfraga-i-ratten/) står det att läsa att man kan “ladda ned/hem” film från The Pirate Bay. Min instinkt var att känna att det var problematiskt formulerat, då man mig veterligen faktiskt inte kan ladda ner film från The Pirate Bay. Så som jag (utan allt för mycket tekniskt kunnande) har förstått det hela så kan man via The Pirate Bay hitta magnet-länkar, vilka pekar ut ett namn (hash) på en fil för ens torrent-klient. Klienten söker sedan efter andra som delar filen via någon form av lista på vem som delar vad (DHT) och pusslar ihop det hela på ens dator.

Rätta mig gärna om jag förstått något här fel.

När man säger att man “laddar ner” från TPB så låter det som att överföringen ser ut såhär:

Alltså att jag (med hjälp av min dator) ber TPB om en fil, och får filen i gensvar. Istället ser det (typ) ut såhär:

Först letar jag upp namnet (hashen) på min önskade fil via TPB (mitten av bilden), sen letar jag upp var den finns via DHT (vänstra halvan av bilden), och sist så hämtar jag den från flertalet olika seeders (högra halvan av bilden).
Hela den här språkfrågan kan lätt tyckas vara en petitess, men språket präglar lätt vårt sätt att tänka på saker och händelser. I det här fallet kan det få långtgående konsekvenser på hur mycket medhjälp man anser att TPB bidrar med i enskilda brott mot upphovsrättslagen. I min schematiska skiss ser det ju snarast ut som att TPB utför medhjälp till medhjälp till brott mot upphovsrättslagen (TPB –> DHT –> Filutbyte), eller kanske till och med medhjälp till medhjälp till medhjälp till brott mot upphovsrättslagen (TPB –> DHT –> Instruktioner –> Filkonstruktion). Är det brottsligt för DN att utöva medhjälp till det TPB gör, genom att namnge sidan och berätta att man med hjälp av den kan komma åt upphovsrättsskyddat material?
Problemet framträder ännu tydligare i det här fallet eftersom det är DN som nyttjar språkkonstruktionerna ovan. DN är en välkänd tidning med gott rykte som samhällsupplysare. Därför är det viktigt att DN faktiskt synar sina formuleringar så att de representerar sanningen mer noggrant, för att inte ge befolkningen felaktig information.

MP och kulturpolitik

(Disclaimer: Jag tar inte upp allt som ingår i MP:s kulturpolitiska program, utan bara sådant jag finner intressant eller anmärkningsvärt. Detta är inte heller främst en kritik av MP, utan mest en kulturpolitisk reflektion.)

I grunden är problemet med MP:s förslag till kulturpolitik att den är fientlig mot bred, folklig och fri kultur. Förslaget har drag av korporativistism och statsstyrd kulturpolitik. Istället för att främja en decentraliserad, fri och öppen kulturvärld så styr MP mot en centraliserad, statligt godkänd, censurerad och styrd kulturvärld.

Ur ett värderingsperspektiv kan man se att MP vill att

  1. Alla ska ha ”rätt att skapa och ta del av kultur”;
  2. Kulturen ska vara fri;
  3. Tryggheten för ”kulturarbetare” ska öka;
  4. Kulturen ska spridas demokratiskt. (rimligen en konsekvens av 2 och 1); [1]
  5. Upphovsmän och andra kulturarbetare ska få betalt (av vem?!); [2]
  6. Kulturen ska stärka varumärket Sverige. [3]

MP identifierar en rad problem:

  1. Likriktad och homogen kulturproduktion; [4]
  2. Det är svårt att finansiera mycket kultur (t.ex. film och kvalitetsjournalistik); [5]
  3. Privatisering och kommersialisering av gemensamma rum: [6]
  4. Ojämn tillgång till yttrandefrihet; [7]
  5. Dålig representativitet inom kultursektorn. [8]

MP vill alltså genomföra en rad åtgärder:

  1. Bredbandsskatt; [9]
  2. Beskattning av internetaktörer; [10]
  3. Fortbildning för kulturinstitutioner om intersektionalitet och postkolonialistisk teori; [11]
  4. Medhjälp från ”professionella kulturarbetare” i skolan; [12]
  5. Definition av kulturell kvalitet;
  6. Forskning om nya betalningsmodeller för digitala plattformar; [13]
  7. Omarbeta avtal mellan fack och kulturinstitutioner för att ändra upphovsrätten för offentligt finansierad konst; [14]
  8. Inkomster från streaming och fildelning ska gå genom SAMI och fördelningen ändras till 50/50 mellan skivbolag och artister; [15]
  9. Krav på att offentliga institutioner tillgängliggör sin produktion digitalt; [16]
  10. Public Service ska bli producent istället för distributör; [17]
  11. Kvantifierade mångfaldsmål med sanktioner som hot. [18]

Vad som missas är en mängd fundamentala problem

Man definierar vid ett tillfälle de kulturverksamheter vars utövare ska hjälpas till ökad trygghet på arbetsmarknaden till att vara ”scenkonst, bildkonst, musik och film” och gör därmed en byråkratisk instägning av de kulturella former som ska vara gångbara för en vanlig kulturarbetare – t.ex. inkluderas ingen form av text eller podcasting och gissningsvis inte heller remixning eller generativ konst. [19]

MP vill definiera vad som är kulturell kvalitet via två begrepp om konstnärlighet och kulturpolitiskt värde. De offentliga medel som ska användas för att styra vilken kultur som har möjlighet att utövas (för alla som inte är ekonomiskt oberoende) föreslås alltså tillfalla de som står för värden som ”estetik, hantverksskicklighet, mod, representation, mångfald, tillgänglighet”. På detta sätt vill MP likrikta kulturen och hindra det fria kulturutövandet, vilket förstärker (A). Det är högst tveksamt om offentliga medel bör användas för att styra vilken kultur som har möjlighet att existera. [20]

Punkt (4) förverkligas rimligtvis lättast genom spridning av torrent-teknik eller dylika decentraliserade medel för delande av information i nätverk.

Åtgärd (I) verkar märkligt placerad i en kulturpolitisk kontext. Bredbandet är en del av den oberoende och väldigt mångfacetterade infrastrukturen internet. Den tjänst som internetleverans är för medborgaren är inte någon slags dörr in i kulturlivet eller dylikt; internettillgång är i själva verket tröskeln för deltagande i det digitaliserade samhället. Den som berövas internettillgång är handikappad i vårt nya samhälle. Det låter lite som när Lars Håkansson, f.d. vd för Warner Bros Nordic, uttalade sig såhär: ”Vad ska bredbandsoperatörerna göra om de bara kan erbjuda bredband utan innehåll? […] Operatörerna behöver samverka med dem som gör bredband meningsfullt” [21]. Nu som då är uttalandet helt galet i sitt antagande; bredband behöver inget ”innehåll”, precis som vägar inte behöver något ”innehåll” – genom sammankopplandet av individer genereras värde! Däremot har Håkansson helt rätt i att operatörerna behöver samverka med dem som gör bredbandet meningsfullt – dvs vanliga internetanvändare, vilka straffas av en bredbandsskatt! Åtgärd (I) slår mot vanliga medborgare från en märkligt motiverad vinkel.

Att beskatta internet är också i praktiken att beskatta kulturutövande och höja trösklarna för densamma. När man sedan ger de insamlade pengarna (får man förmoda) till vissa utvalda kulturutövare (se t.ex. (IV)) så politiserar man kulturutövandet – den som får makt över kulturtillgång blir staten och inte fria aktörer. Detta får dock i viss mån antas vara avsikten, med tanke på programmets tendens till att vilja styra kulturen till att lära ut och uttrycka vissa ideologiska tankegångar om intersektionalitet och postkolonialism (se t.ex. (III) och (V)). [22]

MP föreslås alltså att taxera allmännyttig infrastruktur (I) och väl fungerande marknadstjänster (II) för att bekosta viss forskning (VI). Istället för att låta forskare fundera på hur en marknadstjänst ska utformas, så borde kanske trösklarna för att starta tjänster sänkas och inte höjas? Statens uppgift är inte att ge direktiv om hur företag ska tjäna pengar, det är företagens uppgift.

(6) är en ny form av nationalism där länder tävlar om att representera värden som ”kreativitet” i jakten på medial uppmärksamhet för att locka studenter och företagare. Man vill alltså ha band mellan vissa kulturella aktörer (antagligen de med kommersiell framgång utomlands som får regeringens musikexportpris) och staten, där de ska samverka för att skapa en svensk identitet i någon slags korporativistiskt rus. Kanske ska (X) ses som ett led i denna riktning med? [23]

MP föreslås gå in i utdelningen av inkomster från streaming och fildelning och fördela dem lika mellan skivbolag och artister (VIII). För det första får detta ses som smalt tänkande vad gäller kultur. Kultur är mångfaldigt till sin form, och absolut inte bara en produkt från artister som anlitas av skivbolag… Men även i denna fråga är det intressant att betrakta det som får antas vara det huvudsakliga målet för politiken – Spotify. Skivbolagen är ju delägare i företaget och får därmed vinstandelar utöver sina royalties. I praktiken kan alltså skivbolagen rätta till denna 50/50-fördelning till 90/10 genom att ändra utbetalningsstorleken relativt vinststorleken. Detta hänger ihop med just den privatisering och kommersialisering som MP vänder sig mot (C). Makt flyttas från kulturutövare till vinstsökande företag. Via STIM, SAMI och CopySwede flyttas pengar från ”musiklivets stora och vitala undervegetation till det fåtal artister som pumpas om och om igen på radio ” [24]

Problem (A) förstår jag som en konsekvens av att kultur ses som endast den kommersiellt gångbara kulturen. Utbudet har aldrig varit bredare för en vanlig person än vad det är nu, tack vare internet och fildelningsnätverk av olika slag. Något (I) alltså slår emot, för att inte tala om MP:s politik på upphovsrättsområdet, där man jagar kulturdelande människor med horribelt överproportionerade tvångsmedel. Kulturen blir likriktad för att den förses med krav om antingen statligt gillande eller kommersiella möjligheter, istället för att släppas så fri som möjligt med låga trösklar (se 1, 2, och 3) – starka sociala skyddsnät och enkel spridning.

Vinnarna på politiken skulle vara:

  • Byråkrater som ska omfördela insamlade pengar, godkänna styrelsesammansättningar och kvalitetsmärka kultur;
  • Toppartister/”professionella konstnärer” som tar del av det statliga stödet;
  • De som kvoteras in för att möta kraven på representation;
  • Forskare och samhällsdebattörer med viss märkning (intersektionella/postkoloniala).

Förlorarna på politiken skulle vara:

  • Kulturutövare som inte producerar antingen av staten efterfrågad kultur eller av näringslivet efterfrågad kultur;
  • Medborgare som vill nyttja internet och internettjänster;
  • De som går miste om anställningar på kulturinstitutioner pga fel egenskaper.

Sammantaget vore det bättre att sänka trösklarna för det fria utbytet och upplevelsen av kultur för den vanliga människan (reformerad upphovsrätt och avskaffade kassetavgifter), istället för att höja trösklarna (bredbandsskatt och styrning av offentliga medel) och sedan sänka dem för vissa förfördelade korporationer och individer. MP tar från de fattigare och från de folkliga kulturutövarna och ger till de rikare och de företag som allierat sig med staten.



[1] MP:s program, sida 9
[2] MP:s program, sida 9
[3] MP:s program, sida 10
[4] MP:s program, sida 9
[5] MP:s program, sida 9
[6] MP:s program, sida 5
[7] MP:s program, sida 5
[8] MP:s program, sida 7
[9] MP:s program, sida 9
[11] MP:s program, sida 7
[12] MP:s program, sida 7
[13] MP:s program, sida 9
[14] MP:s program, sida 9
[15] MP:s program, sida 9
[16] MP:s program, sida 9
[17] MP:s program, sida 10
[18] MP:s program, sida 7
[19] MP:s program, sida 8
[20] MP:s program, sida 8