Upphovsrättsindustrin och Internets kontrarevolution

Enligt Rasmus Fleischer på Copyriot inleddes någon form av kontrarevolution runt 2007-2009 vad gäller internets strukturer. Från decentraliserade pluraliteter har centraliserade, homogena, inhägnade imperier vuxit fram, likt de stora oligopol som växte fram ur den liberala kapitalismens höjdpunkt under 1800-talet. Istället för RSS-läsare, www, chatt-klienter med mera, så har Google, Facebook och deras kamrater tagit över mer och mer av nätanvändandet. Youtube står t.ex. ensamt för runt 20% av den totala nät-trafiken i Europa och Facebook runt 8%. 

Denna större trend kan enkelt urskönjas på piratkopieringens lokala område. För tio år sedan dominerade BitTorrent-protokollet och pseudocentraliserad fildelning via t.ex. The Pirate Bay. Idag har väldigt mycket av det som då var flervägig fildelning blivit strömlinjeformad kabel-TV-inspirerad kulturkonsumtion via streamingsidor som Swefilmer. Det här säger bland annat Henrik Pontén, chefsjurist på f.d. Antipiratbyrån, numera Rättighetsalliansen, i en intervju med IDG.

“Undersökningen Svenskarna och internet 2015 visar att fildelningen visserligen nådde en slags topp 2012, och sedan sakta har dalat. Men Henrik Pontén hävdar att det inte betyder att upphovsrättsintrången minskar, utan att många bytt torrentsajter som The Pirate Bay mot illegala streamingtjänster som Dreamfilm och Swefilmer. – De illegala tjänsterna har fått det jobbigare, och fler fälls. Men samtidigt ökar den totala konsumtionen av illegal film, säger Henrik Pontén. – Det är lite som internet i övrigt. Det är några få stora aktörer som tar allt mer plats. De små försvinner allt efterhand”

Henrik bekräftar att han också märkt den förändring som sker – från pluralitet och decentralisering mot centraliserade monopol. Henrik anmärker också på att en förändring skett i hur piratsidorna drivs – från “hobbyprojekt” till “uttalat kommersiella”. Detta bekräftas i samma artikel i IDG av rättssociologen Måns Svensson, samt i en intervju med fildelningsåklagaren Henrik Rasmusson, som hävdar att de som ligger bakom de nu mer populära sidorna för piratkopiering mer är att likna vid brottssyndikat eller maffia-liknande organsiationer än de idealister som tidigare var inblandade. Även en annan fildelningsåklagare Fredrik Ingblad (bland annat bakom nuvarande utredningen av TPB) bekräftar att piratkopieringen kommersialiserats.

Genom att angripa P2P-nätverk i form av torrents och TPB så styrde alltså upphovsrättsindustrin kulturbytet från ideala former av nätverk (decentraliserade, distribuerade, jämlika, ideella) mot mycket sämre alternativ (centraliserade, ojämlika, kommersialiserade) i form av streaming-tjänster. Man har ersatt fritt byte av kultur mellan konsumenter med en situation där vissa människor tjänar pengar på kulturdelarnas rädslor (både de som driver de nya sidorna och företag som Rightscorp). Detta är en tydlig regression för nätet i stort och samhällsskadligt dessutom, då de själva medger att de skapat kommersiella möjligheter för brottssyndikat – ytterst anmärkningsvärrt.

Hur ska vi kunna ta oss ur det här? En anledning till att de tjänster som drivits ideellt fått det svårare är att de inte kunnat sälja annonsplatser till respektabla köpare, medan mer ljusskygga driftare har kunnat sälja annonsplats till företag som säljer ryska postorderfruar (något som Peter Sunde talat mycket om). Att nyttja adblocker extensivt kan vara ett sätt att tvinga ner de nya, sämre piratkopieringssidorna och förhoppningsvis driva fram bättre alternativ.

PS. Även om Henrik tror att fildelningen via torrent minskat, så borde det vara svårt att avgöra hur omfattande den är idag, med utbrett användande av VPN-tunnlar och kryptering. T.ex. står BitTorrent-traffik för 25% av all krypterad trafik, enligt TorrentFreak.

Taleb och att låta slumpen leda den villige

Nassim Nicholas Taleb är en nagel i ögat. En stolt provokatör som med emfas avsvär sig allt samröre med den akademiska – och framför allt den “ekonomivetenskapliga” (hans citationstecken, inte mina) – världen. Hans teorier om risk, sannolikhet och roten till människans till synes outtömliga reservoar av ekonomisk dumdristighet har gjort honom till ett sorgebarn och ständig huvudvärk för många nationalekonomer, akademiker och börsprofiler. Inspirerad av Daniel Kahnemans psykologiska forskning om mänsklig irrationalitet, Poppers nitiska vetenskapsfilosofi, stoisk livsfilosofi och klassisk matematik har hans paradgren blivit att omfamna och erkänna slumpens långtgående makt över vår tillvaro. Att gå mot strömmen är ett normaltillstånd för Taleb – något ironiskt eftersom han gjort karriär som “trader” på Wall Street. Hans framgångsrecept har dock varit att gå mot strömmen – istället för att följa den drönarlika massan som alla haussar upp “nästa stora grej” och blåser upp bubbla efter bubbla väljer han att gå sin egen väg, helst rakt motsatt den de allra flesta går. Snarare än att maniskt försöka leta efter nästa ekonomiska kassako, och mjölka den till sista droppen innan man letar upp nästa, söker han efter något som garanterar viss trygghet och vinst på lång sikt. Framför allt söker han efter något som är någorlunda försäkrat mot slumpens “magnum opus” på börsmarknaden – kraschen.

Jag finner Talebs tänkande intressant, eftersom det överlappar med mycket av den psykologi och filosofi jag har läst och funnit tämligen övertygande. Lusten att skriva ett inlägg om honom kom efter att han i sin bok “Fooled by randomness” förklarade sin hållning till “the next new thing”. Det är det välkända fenomenet där investerare letar efter nästa ekonomiska braksuccé, den som man kan ösa in pengar i tidigt, för att sedan luta sig tillbaka och bläddra i sedelbuntarna. Ingenstans är detta mer vanligt förekommande än i teknikbranschen – vem vill missa nästa Iphone? I allmänhet förväntas vi omfamna och sjunga den nya teknologins lov. Investerare, journalister, uppfinnare, den tekniktörstiga allmänheten, alla är vi på jakt efter nästa smartphone, “padda” eller dylik teknikpryl som i grunden omstrukturerar vardagen och inte lämnar många människor (eller plånböcker!) oberörda.
Taleb menar på att vi gör ett allvarligt misstag när vi med ljus och lykta försöker hitta “nästa stora grej”. Men, invänder hans meningsmotståndare: för att hitta ett guldkorn måste man våga ta vissa risker, eller hur? Fel, fel, fel, om du frågar Taleb. Ur hans mer utdragna historiska perspektiv så kan du i det långa loppet sällan gå med “livsgaranterad” vinst om du ständigt söker efter nästa “kassako”. Du kommer obönhörligen att gå bet mer ofta än inte, och i takt med att produktionstakten – och därmed även innovationstakten – ökar så blir utbudet av möjliga vinnare än större, än mer oöverskådligt. De eventuella vinstmöjligheterna är, i hans ord, “miniscule to the toxicity of all the garbage one has to go through to get to these jewels”. Det är inte värt allt röjande i höstackar för att hitta en eller ett par nålar. Lyckas du väl hitta en så beror det snarare på lyckliga omständigheter och en icke föraktlig mängd tur.
En anekdot som illustrerar hans poäng ganska väl: för ett par veckor sedan kom min travfanatiske kollega till jobbet och meddelade med illa dold stolthet att han kammat hem 36 000 kr på travet i helgen. Min följdfråga blev huruvida han, utslaget på de 20 år han spelat på travet vecka in och vecka ut, har gått plus eller minus totalt sett. “Minus, klart”, svarade han blixtsnabbt. Men inte kunde han förklara vari den ekonomiska sundheten i ett sådant beslut ligger. En storvinst en helg gör inget för att uppväga alla de småförluster som ackumulerats genom åren. Sum total är till syvende och sist att du förlorat mer pengar än vad du tjänat – 36 000 kronor uppväger inte de hundratals tusen som försvunnit under årens lopp.

Ovanstående är enligt Taleb ett typexempel på när vi människor inte visar tillbörlig respekt för slump och risk, och låter positiva omedelbara effekter skymma sikten för möjligheten till att gå med vinst på lång sikt. Talebs marknadsfilosofi innebär helt enkelt att man vänder på det traditionella tankesättet. Istället för att hela tiden jaga större och större utdelning – och därmed mer och mer riskfyllda aktieinvesteringar, t.ex. – så bör man hitta förhållandevis säkra kort som generar hygglig vinst, men utan stor risk. De stora krascherna – “de svarta svanarna” – kan komma närsomhelst och utan förvarning, och då försvinner allt du vunnit och mer därtill i en handvändning. När – det är knappast en fråga om “om” – kraschen kommer så slår den hårdast mot den mest upphettade delen av marknaden. Och det är där jackpoten tidigare har stått att finna – jättevinster som antar ny skrud och blir till brakförluster när kraschen väl kommer. Talebs stora lycka som “trader” blev, måhända ironiskt men fullt logiskt enligt principen ovan, börskraschen 1987: genom att rigoröst applicera sitt slumporienterade tankesätt i sin byteshandel på börsen var han i princip helt fri från exponering för krisens extrema effekter.

Ett annat fenomen vars relevans för börsmarknaden och den “affärsekonomiska” världen jag begrundat är regression mot medelvärdet. Det är ett tämligen kontraintuitivt fenomen som egentligen först blir synligt när man samlar på sig tillräckliga datamängder rörande ett särskilt område. I princip säger det att vi, när vi samlar tillräckligt mycket data och åskådliggör den grafiskt, kommer att se ett “kluster” med datapunkter i mitten. Det vi undersöker kommer att “regrediera”, d.v.s. göra en tillbakagång, mot mitten. Denna insikt har vi “rasbiologins fader” och Darwins kusin, Francis Galton, att tacka för. Det han upptäckte var att en förälder (eller två) som är klart över medellängd överlag får barn som förvisso är ganska långa, men nästan alltid kortare än de själva. Människors längd – när man hade tillräckligt stora urval av personer – tycktes röra sig mot ett medelvärde, alldeles oberoende av deras föräldrars längd. Föräldrar klart under medellängd fick enligt samma princip barn som var längre än de själva. En annan som upptäckte samma fenomen, men för affärer på 1910-talet, var Horace Secrist. När han försökte ta reda på vad som gjorde en affär eller butikskedja framgångsrik blev slutsatsen ungefär “mediocrity is king” – saliga är de medelmåttiga, de skall gå med vinst. Han upptäckte att affärer som hade perioder av intensiv blomstring endast några år senare hade rört sig ner mot mer moderat framgångsnivå. De som det gått sämst för hade samtidigt rört sig uppåt – och gjort sällskap med de tidigare så framgångsrika. Varken stark uppgång eller nedgång var statiska fenomen, utan endast tillfälliga inslag i vardagen – “mediocrity tends to become the rule”. Slutsatsen Secrist drog var att detta berodde på mänskligt beteende enbart – vad han inte visste var att detta är en tendens som dyker upp i all möjlig statistik som berör såväl biologi som samhälle. En idrottare kan ha bra och dåliga dagar – en bra dag följt av en dålig dag innebär dock skarpare kontraster, vilket får oss att dra förhastade slutsatser. En tredjeplats dagen efter en etappvinst är sådär – en förstaplats dagen efter en tiondeplats är fantastisk. Men utslaget på ett helt år får vi en helt annan bild, där vi ser att de flesta prestationer har klumpats kring mitten – det idrottare kallar sin “standardnivå”. Och det följer rent logiskt: vi kan inte ha extrema värden – eller prestationer – utan ett medelvärde som referens. Men vårt kortsiktiga historiska perspektiv gör det svårt för oss att i stunden acceptera och beakta denna princip. Medelvärde kräver att vi har tillgång till mycket data, och betraktar händelsen framför oss i skenet av denna data. Vi ser däremot endast den match som spelas just nu. Inte tänker vi på de föregående fyrtio och hur just denna match står sig i förhållande till dem.

Jag har slagits av att principen om regression mot medelvärdet är något som banker och börsmäklare varken gärna vill erkänna eller vara öppna med utåt – det undergräver hela deras affärsmodell. Oavsett hur skicklig din bankförvaltare säger sig vara så är det extremt osannolikt att vederbörande lyckas placera dina pengar så att de slår jämförelseindex. Att det förhåller sig så just med fondinvesteringar har ekonomijournalisten Joel Dahlberg med all önskvärd tydlighet lyckats påvisa i “Bankbluffen”, en förkrossande uppgörelse med den banksektor som gör allt för att tuta i oss att de förstår läget bättre än oss. Sanningen är att en berusad apa med Ray Ban-brillor och femton dartpilar lär ha ungefär samma framgång när det handlar om att “pricka rätt” som den mest välkammade fondförvaltare. Slumpen regerar här, och det är en övermäktig uppgift för en enskild människa att bejaka den massiva komplexitet som en fri och överbefolkad börsmarknad innebär. Emellanåt kan en förvaltare träffa rätt – “ett bevis på skicklighet och ‘fingertoppskänsla’. Emellanåt träffar de fel – “en oförutsedd händelse, ett särfall”. Oftast träffar de mittemellan, men försöker sälja det som något bättre. Men på sitt sätt blir det ytterligare en demonstration av hur regressionen mot medelvärdet – och andra svårsmälta statistiska fenomen – genomsyrar vår vardag . Taleb gör t.o.m gällande att den ekonomiska marknadsvärlden är extra känslig för allt som har med slump, statistisk osannolikhet och mänskliga kognitiva snedvridningar, eftersom marknaden till sin natur är oerhört slumpmässig och oförutsägbar, emedan det mänskliga tänkandet tror sig vara rationellt och ser orsakssamband överallt. Allting hänger inte alltid ihop, hur gärna vi än vill tro det.

Källor och inspiration:
Dahlberg, Joel: “Bankbluffen – så blir du blåst på dina pengar”

Ellenberg, Jordan: “How not to be wrong – the power of mathematical thinking”
Taleb, Nassim Nicholas: “Fooled by randomness – the hidden role of chance in life and in the markets”
Taleb, Nassim Nicholas: “The black swan – the impact of the highly improbable”

Wind of change – det politiska namnlandskapet målas om

Vårt århundrade är inte särskilt gammalt, men vi har redan en utmanare om titeln “största politiska icke-nyhet”: Folkpartiet har bytt namn till Liberalerna. Jan Björklund motiverar detta med att partiets ideologi bör framgå av namnet. Enligt samma princip framgick det av partiets förra namn att det var ett parti för “folk”, vilket nu har reducerats till “liberaler”, två grupper vars koppling till varandra inte är helt klar.  Vidare säger han att liberalismen “finns i vårt DNA”. Huruvida denna sträng av DNA kontrolleras vid inträdesförfrågan till partiet – en fråga för die Partei att ta ställning till framöver – kommenterades ej.
Oavsett vilket tycks namnbytet ha gett ordentliga efterskalv i den politiska världen. 
Som första oberoende digitala kanal kan TankeTourettes (TT om ni önskar citera vårt material i valfri dags- eller kvällstidning) meddela att även övriga partier nu har lämnat in förslag till namnändring på remiss inom respektive parti. Nedan listar vi de hittills mest populära förslagen:
  • SD byter namn till Pi: Står för politiskt inkorrekt. Den oavsiktliga anspelningen på en av matematikens heligaste siffror bidrar bara: när Aristoteles mördades av invaderande romare ska han ha yttrat “Rubba inte mina cirklar”. Det är förmodligen Jimmie Åkessons förhoppning att, när landet övertas av våldsbejakande islamister, i sitt dödsögonblick få yttra “rubba inte min etniska homogenitet”.
  • Fi byter namn till TL: Står för TvångsLiberalerna, eftersom valfrihet, demokrati och jämlikhet är bra, så länge det är rätt sort och den får styras av en homogen partigrupp som systematiskt utesluter och undergräver trovärdigheten för den största gruppen människor i samhället.
  • MP byter namn till SvP: Står inte för Svenskarnas Parti, utan för Samvetspartiet. Nu är det ju jobbigt att fatta tuffa beslut, men folket ska veta att Miljöpartiet minsann spelar rollen av dåligt samvete i regeringen.
  • – SvP byter i sin tur namn till NJ: Står för Nazistjävlar, för vissa nyanser av brunt kan inte målas över ens med den kraftigaste retoriska pensel. “Nu kan vi säga att vi slutade förneka vårt förflutna innan det var coolt”, kommenterar partiet från en jordkällare i Grästorp.
  • S byter akronym till AFP: Processen med ett namnbyte är igång hos Socialdemokraterna, men i enlighet med rådande praxis är dörrarna in till VU (Verkställande Utskottet, tidigare Politbyrån) stängda. Man lovar dock en helt transparent presskonferens när tiden är kommen. Tills dess kan vi enbart spekulera: står AFP för Avfolkningspartiet? Alternativ för politiker? Alla får pölse? Allt föll platt?
  • C byter namn till MP: Nej, det står inte för Miljöpartiet. Det står för Maramöpartajet, den logiska vidareutvecklingen av korvgrillningen för några år sedan. Nu kombinerar man det med kosläpp och kreativa workshops inriktade på att skriva partiprogram, allt för att visa att landsbygden fortfarande är relevant och “cool”.
  • KD har gett upp förhoppningarna om att vara politiskt relevanta, och har därför enbart valt att släppa de religiösa konnotationerna, vilket gör att de numera kort och gott heter “Krisdemokraterna”.
  • Vänsterpartiet byter namn till OP: inte att förväxla med datorspelsbegreppet “overpowered”, eftersom V skyr makten som en hund skyr nyår. Nej, det står för “Oppositionspartiet”, eftersom man i sann hegeliansk, dialektisk anda insett att man till och med står i opposition mot sina egna idéer beroende på vem man frågar. (Kapitalism eller inte kapitalism – det är frågan, som Lenin sa i långkörarpjäsen “Kapitalet”)
  • M byter namn till AP: Ursprungliga indikationer antydde att detta skulle stå för “Arbetarpartiet”, men ny information gör gällande att det snarare står för “Anpassningspartiet”. Budskapet är tydligt: istället för att leverera vad väljarna vill ha inväntar man vad väljarna vill ha – ehuru inneboende motstridighet – och anpassar budskapet om vad man ämnar levererar därefter. Allt med brasklappen att man inte är främmande för retroaktiva omvärderingar om väljarkåren kräver det, i enlighet med den nyklubbade partiprincipen “Lex Asylum”.

Känn din fiende – förståelse av klanvälden innebär förståelse av vårt samhälle

Karl Popper hade den yttersta respekt för Platons betydelse och filosofiska gärning, men det hindrade honom inte från att vara frätande kritisk mot filosofins nestor och de politiska implikationerna av hans filosofi. Det Popper vände sig mot var Platons vurm för det “ursprungliga”. Platons koncept om idévärlden gjorde gällande att allting som existerade och som vi kan föreställa oss börjar som idéer. När vi försöker omsätta en idé i praktiken eller “konkretisera” den så gör vi en sorts åverkan på idén som innebär att vi glider längre och och längre bort ifrån själva kärnan. Enligt Poppers kritiska tolkning hade Platon samma syn på det politiska samhället. Att utvecklas bort från det ursprungliga tillståndet – stamsamhället och dess puritanska enkelhet – innebar en regression mot ett onaturligt och “felaktigt” tillstånd för människan. Platon menade att vi skulle sträva mot det ursprungliga, det Popper kallar “a state of tribalism”. I Poppers ögon är Platon inget mindre än en apologet för det samhälle som åsidosätter individen till förmån för kollektivet – en människas identitet kan endast förstås om personen sätts i förhållande till sin grupp, och därur utvinner vederbörande även sitt människovärde. (Dessa kontroversiella tankar utvecklar Popper till fullo i “The Open Society and its Enemies”) Poppers fräna kritik av detta platonistiska tänkande som enligt honom föregick och sådde fröet till en sorts “rumsren” totalitarism av t.ex. nazistiskt eller kommunistiskt snitt baserade sig i huvudsak på att han drog de logiska konsekvenserna av Platons idéer till sin yttersta spets. Huruvida han feltolkar Platon eller ej låter jag här vara osagt, men jag kom osökt att tänka på det han skrivit när jag nyligen läste en bok som berörde samma ämne, men från ett annat perspektiv.
I den eminenta “Klanvälde: från stamsamhälle till rättsstat” åtar sig Mark S. Weiner, professor i juridik vid Rutgers University, att förklara klantänkandets historia och logik ur ett lika delar juridiskt, historiskt och politiskt perspektiv. Vari består skillnaden mellan en modern västerländsk rättsstat och klansamhället, vars samhällsordning varit historisk praxis?

Låt oss säga åsamkar en annan människa skada och blir skyldig att betala vederbörande skadestånd. Denna skyldighet är bunden till din person i juridisk mening. Varken din bror, far eller farfar förväntas eller kan enligt lagen åläggas att betala för det du har orsakat. Kan du inte betala går staten ofta in som garant, eller så får du betala av på annat vis (samhällstjänst i USA). Oavsett vilket utgår lagen ifrån att du ensam är ansvarig och ska ställas till svars för förseelsen. För oss en självklarhet, men historiskt och alltjämt i många nutida samhällen är detta undantaget. Principen har istället varit att klanen, stammen eller släkten är en enhet, som omfattar juridiska, politiska, sociala och släktband. Har medlem X5 ur klan X begått en oförrätt mot medlem Y9 från klanen Y är detta en uppgörelse som berör hela klanen – den är på inget sätt intern mellan de två direkt inblandade. Den orätt som har begåtts måste på något sätt kompenseras för att bevara den sociala harmonin mellan klanerna, och det på ett sätt som matchar det ursprungliga brottet. Den fredliga lösningen är en återbetalning: du kraschade in i min bil, jag får din brors oskadade bil. Skulle man överskrida denna proportionalitetsprincip – du kraschade in i min bil, jag sätter eld på ditt hus – riskerar vi en successiv upptrappning av våldet som är svår att få stopp på: blodsfejden.

Weiner påvisar pedagogiskt och med en oerhörd bredd i sina exempel hur dessa principer har styrt våra samhällen under större delen av den fast bosatta mänsklighetens historia, och hur de alltjämt är närvarande idag. Vill du förstå varför både Pakistan och Afghanistan tycktes drabbas av kognitiv dissonans när de skröt internt om hur de vägrade lämna ut Bin Ladin, men utåt sett beklagade sig över deras oförmåga att hitta honom? Det kan förklaras av Pashtunwali, den hederskodex som pashtuner (Afghanistans största folkgrupp) inrutar sina liv efter. Att ett land som erkänner statlig överhöghet framför blods- och stamband kräver samarbete av ett land där motsatsen råder leder ingen vart utan en intim förståelse av det specifika klantänkande som präglar pashtuner i allmänhet.
På liknande vis kan man bara förstå konflikten i Sydsudan – det nyutropade landet som gick från föredöme till fördömt – om man förstår den infekterade relationen mellan dinka- och nuer-stammen. Medlemmarna i respektive svär sin trohet till stammen, och inte till staten – så länge det förhåller sig på det viset kan den sydsudanesiska staten inte hoppas uppnå särskilt mycket, framför allt inte när den upplevs gynna en stam framför den andra. Det är ingen slump att Riek Machar och Salva Kiir, huvudaktörerna i striden om makten i Sydsudan, samlar sitt stöd hos respektive stam.
Föreställ dig själv – enligt exemplet tidigare – att du har blivit påkörd av en vårdslös bilist. Ni hamnar i en rättstvist, som du går segrande ur. Motparten blir skyldig att betala dig skadestånd med omedelbar verkan. Men fartdåren vägrar. Vad blir ditt nästa drag? Rimligtvis att du går till lämplig statlig instans för att få hjälp att genomdriva det domslut som ger dig laga rätt till ersättning. Men vad gör man i ett land med en svag stat och svaga juridiska institutioner, och ett polisväsende som på inget sätt har lyckats monopolisera våldet? Om man kan, så vänder man sig till sin släkt. Eller klan. Din antagonist ligger ett steg före: han “vågar vägra” endast för att han segervisst lutar sig mot sin egen klan. Och så riskerar fejdens maktbalanserande logik att påbörja sin våldsamma spiral ännu en gång.
Man kan vända sig mot klantänkande, men samtidigt tvingas man erkänna att situationen ovan varken är särskilt ologisk eller oförståelig i sin kontext. Om vi inte upplever att staten tillvaratar våra intressen – eller värre, gynnar någon annans otillbörligt mycket – är vi närmast förutbestämda att söka upp någon annan gemenskap vars makt vi väljer att erkänna. Denna slitning är svår att komma ifrån: under otroligt lång tid bodde vi i små samhällen där alla kände och visste var man hade varandra. Man var medlem av en grupp, och det värsta som kunde ske var exil eller ostracisering – att bli lämnad utanför. Ens privata identitet byggdes på en kollektiv grund. Men samhällena växte, människorna i dem blev fler och till slut kunde det inte styras enligt de familjära principerna ovan. För att binda samman folk behövde man något annat: enligt historikern Yuval Noah Harari blev lösningen att vi kom överens om giltigheten och rimligheten i ett antal myter som kunde binda oss samman: religionen, nationen, klanen, kulturen. Med hjälp av dessa kunde man övertyga folk att samexistera och sträva mot gemensamma mål, även om man inte kände varandra personligen.
Weiner ger Harari i mångt och mycket rätt, något han exemplifierar med islam. I Weiners tolkning – rakt på tvärs med många “anti-islamisters” syn på allt som ens tangerar religionen – var islam under lång tid det enda som kunde överskrida stam- och klangränserna i Mellanöstern och ena folk under ett banér. Muhammed var en erkänt skicklig medlare som fick klanerna att åsidosätta sina släktidentiteter för att bli en del av en större familj – umma, den islamiska församlingen. Samma funktion fyllde kristendomen på de brittiska öarna när de sju hedniska kungarikena ett efter vartannat konverterade och inordnade sig enligt en religions principer (det exakta förloppet går Weiner igenom i minutiös detalj – boken rekommenderas verkligen om ni vill få en närmare uppfattning om hur detta gick till).
Men vad skiljer då en stats förmåga att samla människor och få dem att leva i harmoni och med respekt för varandra mot en religions?
För det första är en stat av det snitt vi känner till – d.v.s. en liberal stat med förment oberoende institutioner – främst intresserat av att tillvarata och skydda individens intressen. När jag begär skadestånd är det för egen räkning, inte för klanens, och min motpart i rättssalen har endast sig själv att försvara. Följaktligen har jag endast mig själv och mitt välmående att beskydda, snarare än att värna en kollektiv identitet. Denna individuella tonvikt undergräver det hedersbegrepp som genomsyrar (och förpestar) allt klantänkande. Den enda heder som är i utsatt läge är min, i juridisk mening. Givetvis är heder alltjämt ett existerande fenomen, men du kan inte undgå att dömas för mord om du försvarar dig med att du enbart värnade din personliga heder. Som medlem av t.ex. en religiös församling identifierar jag mig som en del av en större helhet, vare sig jag kallar den ummaeller brödraskapet i klostret (släktskapsterminologin är ständigt närvarande!). Som sådan är jag endast en del av en större helhet: på engelska talar man om “the greater good”, som i sin tur “warrants sacrifices” (kräver offer). Det spelar ingen större roll om detta offer råkar vara någon som ingår i församlingen/klanen/släkten. Detta kan tyckas motsägelsefullt, men trots att klanen utgörs av människor är den ett eget väsen, på sitt sätt oberoende av de som befolkar den. Harari drar denna princip till sin spets i exemplet med bilmärket Peugeot: även om varenda person som arbetar på Peugeot skulle få sparken imorgon, och således lämna företaget helt utan fysiska anställda, så existerar alltjämt företaget, och bilden av den som både ett objekt och ett subjekt. Och när klanen – eller bilmärket – blir viktigare än människorna däri, så får vi situationer där hänsyn inte tas till individen: anställda kan sparkas, döttrar kan dödas, allt för att upprätthålla helheten.
För det andra består staten av institutioner som etablerats för att försäkra sina medborgare om att de rättigheter staten givit dem inte ska inskränkas. Vidare finns de ofta till för att balansera varandras inflytande. I USA tar detta sig uttryck i principen om maktdelning mellan president (exekutiv), kongress (lagstiftande) och högsta domstol (granskande). Syftet med institutionerna är att de ska agera bålverk mot partiska intressen som ofördelaktigt gynnar vissa grupper på bekostnad av andra. För Popper var institutionerna närmast heliga, och det som höll oss på avstånd från totalitarismens avgrund. När en stat blir sina institutioner – t.ex Sovjet – och det inte går att skilja det styrande partiets intressen från statens så har man börjat vandra utmed en farlig väg. För den som vill ha ett exempel i närtid kan man ta färjan till Polen, där PiS (Lag och Rättvisa) sakta men säkert börjat urholka hela statsapparaten och det juridiska systemets oberoende, med lydiga nickedockor från partiet som placeras på strategiskt viktiga poster. Samma väg försöker Ungern, anförda av megalomane Viktor Orban, att gå sedan flera år. Alla som är en del av partiet är en del av något större; partiets intressen är därmed viktigare än de enskilda medborgarnas; partiet blir följaktligen den främsta representanten för nationen och staten, och dess intressen är liktydiga med landets och folkets.
Enligt Weiner kan ett samhälle som det sovjetiska förstås som ett sorts klanprojekt i kategorin större, där släktband ersätts med band till partiapparaten. Och Harari anser att man får kisa bra välvilligt om man ska kunna göra åtskillnad på religion och politisk ideologi. Den sovjetiska kommunismen använde samma kognitiva och biologiska genvägar för att ena folk som islam gjorde 1300 år tidigare. Var sak har måhända sin tid, men var tid är samtidigt den förra slående lik.
När tilltron till det politiska systemet – och därmed dess institutioners förmåga att utföra sina uppdrag – sviktar, söker vi ganska snart andra alternativ. Jag underkastar mig hellre en ljusskygg sekts rigida krav i utbyte mot att få känna mig välkommen, än ser mig försakad av alla. Enligt många upplever den moderna västerländska människan en stark alienation när vi upplöser de traditionella sociala gemenskaperna, något staten inte på långa vägar kan hoppas ersätta. Detta illustrerar den problematik som västerlandet brottas med: hur uppnår man en balans mellan ett värnande av individen i juridisk och politisk mening, utan att inkräkta på vårt av allt att döma djupt rotade behov av att vara en del av något “större”? Människan är en social varelse, och ända sedan vi slog oss ner och började bruka jorden har vi tillbringat våra liv i samhällen av olika slag, där vi känt någon typ av gemenskap. För att staten ska kunna fylla det tomrum som uppstår när vi successivt fasar ut klanväldet så måste vi kunna lita på den fullt ut, samt få möjlighet att bevara de delar av vårt “klanarv” som kan skänka oss trygghet och stabilitet i vardagen. Utan nära band till familj, släkt och vänner, samt förmågan att vända oss till dem för stöd och hjälp blir vi lätt desillusionerade och ensamma. Inget ont utan att det för något gott med sig.
Således måste vi respektera, förstå och integrera åtminstone aspekter av klantänkandet i våra samhällen. Klantänkandet är ofrånkomligt eftersom det på sitt sätt blir en del av vår genetiska make-up, vilket torde förklara varför det alltjämt är så tilltalande och varför det är så svårt att sälja konceptet om en liberal demokrati direkt över disken. Det vi föreslår – och själva byggde upp under flera århundraden – är i mottagarens ögon ett upphävande och omintetgörande av de sociala och politiska strukturer som inte bara organiserat samhällen, utan även erbjudit dess medlemmar riktmärken för livet och ett uttalat syfte med tillvaron. Den liberala statens uppgift blir därmed att hela tiden uppmärksamma sina medborgare på sina fördelar: ett rättsväsende som dömer efter (förment) objektiva principer om rätt och fel, oberoende av social tillhörighet; ett erkännande av individens rätt att välja sin egen livsbana, oberoende av vad andra tycker; ett samhälle där den privata och offentliga sfären hålls åtskilda; en värld där människor får leva enligt devisen “frihet under ansvar”, och där detta ansvar är lika för alla människor.

Men om nu klantänkandets mentala spöke aldrig lämnar oss så är det befogat att fråga sig var dess plats i en globaliserad och alltmer homogeniserad framtid är?

Reid Hoffman, skaparen av Linkedin och en av teknologiyrans många amerikanska apostlar, blev tillfrågad av Weiner om hans åsikt i frågan om “ättens” fortlevnad som social och politisk institution. Hans svar: “I framtiden kommer alla att välja sin egen familj”. En avsiktlig överdrift, måhända, men han sätter fingret på en mycket intressant idé. Sociala medier innebär en utväg ur det uråldriga problemet med att vi, p.g.a. vårt djupt rotade behov av en tät social gemenskap, är hänvisade till vår omedelbara närhet, d.v.s. släkten och i förlängningen klanen. Med de nya digitala redskapen kan vi helt plötsligt etablera kontakt med vem som helst, var som helst, när som helst, och bygga upp grupper (på nätforum, t.ex) där vi omsätter klantänkandets principer i en eller flera digitala kontexter. I viss mån kan föräldrar redan se detta ske hos sina barn, som initierar vänskaper av stark och varaktig karaktär med datorspel som kontaktyta. Och talande nog har spelande ungdomar anammat ett bekant språkbruk för att beskriva det de gör i grupp i ett dator- eller tv-spel: man är medlem i en klan.
Källor:
Harari, Yuval Noah: “Sapiens: A Brief History of Humanity”
Pinker, Steven: “The Better Angels of Our Nature”
Popper, Karl: “The Open Society and its Enemies”

Weiner, Mark S.: “Klanvälde: Från stamsamhälle till rättsstat”

Nätverksanalys och genrer

Jag funderade nyligen på vad en genre är och gav mig själv ett svar i termer av nätverksanalys. Jag tänkte mig (exempelvis) alla världens böcker som noder sammankopplade av likheter dem emellan.

Här ser vi då t.ex. hur två kluster uppstått p.g.a. flertaliga likheter emellan noder – ett rött kluster och ett blått. Jag har valt att färglägga avtagande ut från dessa kluster för att visa hur en genre i någon mening ebbar ut från klustrets kärna. I samma andemening ser man även klustrens överlapp i de lila noderna.

Det här väckte vidare frågor i mig. Kan man nyttja samma analysmetod för att svara på frågan om vad en nation är? Kanske är det så att en nation i någon mening “uppstår” när någon slags kopplingar mellan individer växer till den här typen av kluster. Med kopplingar åsyftar jag sådant som generellt sett brukar förena individer – gemensamma referensramar, liknande språkbruk, liknande utseende, liknande klädsmak, et cetera. Detta förklarar också hur nationer uppstår och förtvinar även inom den så kallade nationalstatens gränser. Här kan man fundera på vad som sker när projekt som BitNation uppstår. Är dessa lika mycket nationer som den svenska nationen eller liknande konstruktioner? Personer som inte alls delar geografisk lokalisering kan ha mer gemensamt än de som delar geografisk position med varandra; bildas då nya sub-nationer under ytan på de gamla nationerna?

Om detta är fallet så känns det rimligt att tänka att det kommer uppstå slitningar mellan de statliga gränserna som i någon mån tros föreställa nationers gränser och de då transgeografiska gränser som uppstår mellan de nya nationerna.

Kausalation och korrelitet, del 1: blir vi lurade av Big Data?

Brasklapp och bakgrundsförklaring:
1. Titeln ovan är en avancerat korkad ordlek som anspelar på vår förkärlek för att förväxla korrelation med kausalitet, så sätt er inte på några triumfatoriskt höga hästar redan.
2. Jag sysslar varken med statistik eller genetik till vardags, utan har bara ett fördjupat lekmannaintresse i båda ämnena. Den röda tråden i texten nedan är frågan om hur sårbara vi blir när datamängderna växer sig så stora att de kan användas i flera olika syften, ibland med dubiösa uppsåt, och vad det kan innebära för oss som mottagare av de färdigpaketerade och finslipade analyserna av datan. Som novis på området är jag i högsta grad en del av den överväldigande stora del av befolkningen som potentiellt är i farozonen för att förirra mig alternativt bli vilseledd av förrädiskt enkla och vackra orsaksförklaringar av i realiteten mycket komplexa frågor.

För att kunna leda ett påstående eller ett antagande i bevis på vetenskaplig väg är den vedertagna metoden att man först kommer med en hypotes, som i förstone sällan vilar på någon databaserad grund. Att formulera hypotesen – d.v.s. tillblivelsen av idén – är måhända ur intellektuell synpunkt det mest krävande för en forskare, men de monotona och uttröttande arbetstimmarna börjar egentligen ackumuleras först när datasamlandet för att verifiera tesen börjar. Så har det i alla fall varit under väldigt lång tid. När Gregor Mendel – en av nyckelfigurerna för den moderna genetiska forskningens framväxt – började teoretisera om hur stor roll “arvet” hade för olika ärtors utseende i mitten av 1800-talet hade han inte mycket att be för (vilket han dock säkerligen gjorde, eftersom han var klostermunk): för att kunna verifiera sina påståenden om anlagens betydelse för ärtornas utseende var han tvungen att samla data. Och för att samla data om ärftlighet hos ärtor måste man börja odla. Vilket Mendel gjorde, i sju års tid. Ca 29 000 ärtplantor senare var hans underlag stort nog för att han på bred front kunde lansera den teori som, trots vissa turer fram och tillbaka, blivit hans postuma signum: läran om recessiva och dominanta anlag.
De villkor Mendel verkade utefter var likadana för alla på 1800-talet, och även under en stor del av 1900-talet. Några av munkens vetenskapliga arvtagare var “flugpojkarna”, en grupp biologer som på Columbia University under 1900-talets första hälft effektiviserade genetikens metodologi avsevärt genom att använda bananflugor i sina experiment. Med sina korta livstider, närmast obefintliga krav på underhåll och en förökningsförmåga som torde göra kaniner gröna av avund erbjöd Drosophilia Melanogaster forskarna helt nya möjligheter att studera och experimentera med förändringar i arvsmassan över flera hundra generationer i en kontrollerad miljö. Vinsterna för mänskligheten därav, och därmed även vår tacksamhetsskuld gentemot en fluga vi mest avfärdar som en mer fysisk sommarplåga, är oöverskådliga.
För att effektivisera den vetenskapliga metoden har forskarna i århundraden satt sin tillit till mindre genombrott av typerna ovan, som varit avhängiga en eller ett par personers närmast maniska hängivenhet och arbetsdisciplin. Skörden av deras ansträngningar var den data de lyckades få fram, med vars hjälp nya slutsatser kunde dras och ännu djärvare hypoteser framläggas. I mångt och mycket fungerar det på samma sätt idag, men skillnaden är att vår tillgång på data är så oerhört mycket större, och vår törst efter kunskap om och förklaringar av de mest basala, vardagliga företeelserna tycks outsinlig. Sett i det ljuset är det måhända inte märkligt att en av vår tids stora svenska superstjärnor – jämte en pop-export vars bidrag till statistiken är att de med all önskvärd tydlighet klargjort kopplingen mellan å en a sidan fyrtakt, tung bas och charmerande enkla gitarrslingor och kopiösa mängder pengar å den andra – är Hans Rosling. Denne anspråkslöse urtyp för en försynt forskare har gjort datasamlande till en sorts internationalsport som alla kan förlusta sig i tack vare hemsidan gapminder.org.
Gapminder är kanske ett av de tydligaste uttrycken för att vi lever i en era som alltmer präglas av Big Data. Idag finns teknologin för att samla, sammanställa och mäta data om det mesta ovanför himmel och under jord, främst tack vare otroligt starka datorer som gör grovgörat åt oss. Mendel hade i dagens samhälle inte behövt odla ärtor i sju år – han hade likväl kunnat skapa en algoritm som motsvarade hans antagande, matat in den i en dator och låtit den simulera fram ett resultat som inte tagit  ens sju dagar att få fram. Som synes är möjligheterna enorma, och tvivelsutan till mänsklighetens gagn rent generellt. Det finns emellertid en stor fara med att alltför förbehållslöst omfamna Big Data som vår tids vetenskapliga frälsare i grafisk skrud. Ty när datamängderna växer, då ökar även risken för att vi ersätter kraven på vetenskaplig stringens och noggrant kontrollerade resultat med ren mängdfrossa.
Visste du, till exempel, att det finns en nästan 91-procentig korrelation (d.v.s statistiskt samband mellan två eller fler mätbara variabler) mellan antalet graviditeter i USA och mängden energi som skapas av kärnkraftverk? Eller att korrelationen mellan antalet sålda tysktillverkade personbilar i USA till 93.5% stämmer överens med antalet anmälda skymtningar av cigarr-formade UFOn? Det finns endast en slutsats att dra: i USA försöker man avla fram barn med superkrafter med hjälp av kärnkraft, och tyskarna samverkar med utomjordingar som av allt att döma har sin bas på Kuba.
Nu drogs satiren till sin övertydliga spets i exemplen ovan, men vår förkärlek för att förväxla korrelation – alltså ett statistiskt säkerställt samband mellan två eller fler variabler – med kausalitet – en orsaksförklaring som förklarar vad sambandet beror på – kan försätta oss i denna intellektuellt tämligen kniviga sits. En skicklig statistiker – eller ännu hellre, en dator matad med rätt algoritm – kan hitta samband som styrker de mest absurda påståenden, om man som läsare är villig att kisa tillräckligt mycket. Därför blir det problematiskt – för att ta ett politiskt ganska angeläget exempel – när vi har data som tydligt pekar på en korrelation mellan hög arbetslöshet och att vara född utomlands eller till föräldrar av utländsk börd. Datan säger att ca 4.5% av “etniska svenskar mitt i livet”, som Fredrik Reinfeldt till allmän förfäran uttryckte det, är arbetslösa, emedan ca 21% av svenskar med utländsk bakgrund är det. Att så är fallet råder det inget tal om, men vad datan inte förtäljer är varför det förhåller sig så. När den förs på tal rusar således förstå-sig-påare, självutnämnda experter och upprörda medborgare alla ursinnigt fram till den hemmasnickrade megafonen (i mitt fall en god väns blogg) för att framlägga just sin teori. Vissa kisar med högerögat och säger att “invandrare är oanställningsbara och medvetet kapitaliserar på vårt generösa välfärdssystem”; vissa med vänsterögat och tar det som ett otvetydigt bevis för att det svenska samhället systematiskt exkluderar invandrare från ett inträde på arbetsmarknaden, underförstått tack vare latenta rasistiska strukturer; andra kisar med båda ögonen och försöker jämka de två förklaringarna och landar kanske i slutsatsen “allt och alla är skit, så vad är det för mening med något?”. Väldigt få har som spontan reflex att helt enkelt ta del av siffrorna, konstatera att så förhåller det sig och därefter gå vidare med att fråga sig vilka faktorer som kan ligga bakom, hur svensk arbetsmarknads efterfrågan ser ut i förhållande till kompetensen hos olika delar av befolkningen o.s.v. Detta förutsätter nämligen ett förhållningssätt som bejakar komplexitet och mångtydighet, vilket våra hjärnor passionerat motsätter sig.
I en tid då vi har tillgång till mer data än någonsin, och de praktiska möjligheterna att jämföra och väga siffror mot varandra saknar historiskt motstycke, är det viktigt att vi inte låter euforin över möjligheterna förblinda oss för det enorma ansvar som följer i släptåg. Att hushålla på ett tillrådligt och nyktert sätt med enorma datamängder är lättare sagt än gjort, och kräver såväl integritet som yrkesmässig heder av sin forskare.
En motreaktion som jag gärna ser omvandlas till ryggradsreflex hos flera forskare är att vi applicerar det som för Karl Popper var själva grundbulten i ett vetenskapligt maskineri: jakten på data som kan vederläggaden tes vi lagt fram, och inte enbart på det som bekräftar vad vi i och med formuleringen av hypotesen förmodligen redan tror oss veta. När våra möjligheter att hitta korrelationer som kan styrka allsjöns märkliga påståenden växer lavinartat är det av yttersta vikt att vi har tillräckligt med självdisciplin och –distans för att omfamna även den data som inte ger oss rätt i sak. Grunden för sann vetenskap är insikten att det vi tror oss veta idag med stor sannolikhet är utdaterat, överspelat och kanske till och med utskrattat imorgon. Men utan dagens rön har vi inga medel för att nå fram till morgondagens gäckande upptäckter. Det är denna växelverkan som all forskning är desperat beroende av för sin utveckling och fortsatta relevans, och Big Data bereder oss bättre förutsättningar för att förvalta och bygga vidare på denna princip än vad vi någonsin har haft. Men med fel uppsåt kan det slå bakut, så alla – framför allt den statistiska forskningens fågelholksimitatörer till noviser som undertecknad – bör vara på sin vakt. De märkliga korrelationerna är just korrelationer, och bör tills ett kausalt samband dem emellan på ett övertygande och välargumenterat sätt kan bevisas inte bör antas vara något annat.
I nästa del kommer frågan om varför vi så gärna låter Big Data invagga oss i en falsk, orsaksviss trygghet att tas upp, med utgångspunkt i Daniel Kahnemans populärpsykologiska epos “Tänka Snabbt och Långsamt”.
Inspiration och källor:

Jim Endersby: A Guinea Pig’s Guide To Biology

Tyler Vigen: Spurious Correlations
Håkan Lindgren: “Är vi blåsta av Big Data?”, SvD, 12 okt 2015

Internet och hastighet

Hastigheten på internet homogeniseras som en del av internets kontrarevolution.

Tidigare rörde sig samtalen i en mängd olika hastigheter. Det fanns en pluralitet av protokoll för kommunikation, vilket medförde att många olika sorters samtal med olika kvalitéer fördes via ett flertal olika kanaler. Detta har stora fördelar, eftersom de olika samtalen på grund av hastighetens logik kommer behandla olika ämnen på olika sätt. En chatt mellan två vänner kommer att behandla en viss nyhet på ett annat sätt än ett bloggutbyte om dito.

Två stycken nyckelföretag och -fenomen när jag funderar över internets kontrarevolution är Facebook och Google. Dessa båda företag dikterar i stor utsträckning hur kommunikation via internet förs på grund av sin dominerande ställning som “gateway” till mycket av det som internet har att erbjuda.

Från pluraliteten formar Google och Facebook ett universellt gränssnitt (kopierat och itererat av ett flertal andra tjänster) för internet – sökrutan och flödet.

Om vi bortser från sökrutan och fokuserar på flödet, den del av gränssnittet som accentuerats de senaste åren, så kan vi urskönja en utveckling mot en homogenisering av internets hastighet.

Alltmer antar internetanvändandet karaktären av scrollande igenom ett synkroniserat flöde som presenterar olikt “content” i en ordning för konsumtion av användaren. Detta flöde bidrar till att skapa de så kallade “filterbubblor” som flitigt debatterades i svensk media för ett par år sedan. Eftersom bara det snabba samtalet premieras i flödets logik försvinner de efterkommande analyserna ur samtalet.

Filterbubblan handlar inte om att människor ignorerar och förkastar det långsamma, djuplodande samtalet. Det handlar om två aspekter av flödets logik: dess anpassning efter utvunnen data om användaren och dess homogenisering av samtalshastigheten.

På grund av hastigheten försvinner också möjligheten att ta till sig längre texter i flödet. En upplevd mental “plikt” att ha koll på sitt flöde stressar användaren till att fortsätta bläddra. Allt som inte kan intas under en kvick titt blir över.

Det är också den homogeniserade hastigheten som gör att så kallade “virala” falskheter sprids utan att motutsagorna får plats i samtalet. Att visa varför en viss nyhet eller påstående inte är sant; påpeka brister i argumentation; eller genomföra granskning av primärmaterial är något som tar tid och plats – det är en del av ett långsamt samtal. Tänk magasin, vissa tidskrifter eller bloggar. Men det får inte plats i flödets logik.

Detta är ett problem för den (förhoppningsvis) stundande revolutionen för internet att “lösa”. Man måste heterogenisera samtalshastigheterna, vilket intuitivt känns rimligt som en del av en förmodad decentralisering.

Kriget mot Universaldatorn, del 2: Moraliska aspekter av AI

Ponera en framtid som kanske inte är alltför avlägsen. I denna framtid förstärks våra hjärnor med hjälp av små datorer och AI. Om kriget mot universaldatorn fortsätter som idag så kommer med stor sannolikhet dessa datorer att vara låsta, försedda med spyware och DRM. Med andra ord kommer den vars hjärna “förbättras” inte att vara i full kontroll över hur den förbättras och förändras. Inte heller kan man veta hur mycket information om ens hjärna och dess användning som skickas till de centrala system som vill lära sig mer om hur jag är för att ge mig reklam som är anpassad eller hjälpa Arbetsförmedlingen 2.0 att tvinga mig till precis rätt jobb för mig.

Nåväl, det finns andra problem med denna eventuella hjärn-dator.

Politiken och statens våldsmonopol söker ständigt nya sätt att se till att människor följer lagen och moralen bakom lagen. Detta är på sitt sätt också i sin ordning, då det ju faktiskt är statens uppdrag att se till att med hjälp av sitt våldsmonopol upprätthålla lagen. Det finns dock en stor poäng i att staten inte till fullo kan upprätthålla den stiftade lagen, då detta underlättar den typ av civil olydnad som i stor utsträckning krävs för att genomföra mer radikala lagförslag som går emot politikernas viljor.

Att staten därför söker mer kontroll och fler sätt att veta vilka som bryter lagen och kunna bestraffa dessa, är i sin ordning i sig. Men det krävs motaktioner från folket och från dess förkämpar. Det här är en viktig maktbalans som rubbas när staten får för stora möjligheter. Vi ser detta ske i kampen om kulturdelningen redan – väldigt utbredd civil olydnad och vilja till ändrad lag möter ständigt utökad övervakning och ökade straff i “pedagogiskt” syfte.

I framtiden vi diskuterar finns dock det ultimata verktyget för staten – små datorer som hjälper våra hjärnor på traven. Ponera att denna dator, utan att jag kan hindra den – utan att jag ens kan veta att den gör det – hindrar mig från att bryta mot lagen. Eller kanske till och med hindrar mig från att tänka på att bryta mot lagen, planera inför det. Om möjligheten fanns är jag övertygad om att många stöttat en sådan utveckling.

Om du tycker att den här framtiden är så avlägsen att det inte är värt att fundera över sådana här problem, tänk såhär istället. Kunskap är makt, och ingen kunskap utan information. Den (eller snarare det) som styr vad för information jag tar in, styr också min kunskap och utövar makt över mig. Googles, Facebooks, m.fleras artificiella intelligenser och algoritmer utövar kontroll över dig redan nu, en kontroll som inte lär minska med utökad digitalisering och centralisering av internet.

För att kunna fortsätta bryta omoraliska lagar och inte låta våra hjärnor bli ändrade för vinstmaximering hos de företag som allierar sig med staten måste vi vinna kriget om universaldatorn och kräva att all känslig infrastruktur nyttjar open source (eller dylikt), så att vi kan veta vad vi inte får veta.

Kriget mot Universaldatorn, del 1: Mental Rights Management

Med anledning av rättsfallet mellan Copyswede och Samsung inleder jag ännu en bloggserie. Den handlar om vad Cory Doctorow kallar kriget mot universaldatorn i ett fantastiskt tal vid 28C3. Jag rekommenderar det å det varmaste, så tryck på videon nedan och läs vidare sedan.


Anledningen till privatkopieringsersättningens existens och dess eventuella utökande till att även omfatta datorers lagringsmedia är en syn på datorn som enkelriktad. Internets decentraliserade flervägskommunikation är disruptiv för samhällssyner och affärsmodeller som grundar sig på kontroll av informationsflödet.

Flertalet aktörer hade alltså gärna sett att universaldatorn avskaffades till förmån för något som ser ut som och verkar vara en dator, men faktiskt inte är det. Det finns flera sätt att åstadkomma detta. I Doctorows tal tar han upp DRM (tekniska spärrar mot vissa typer av kopiering) och spyware (olika program som avlyssnar vad som sker på din dator). Tillsammans hindrar dessa fenomen dig som datorägare och -användare från att använda din dator som du vill och ämnar. Detta kommer bli en fara när människa och dator allt mer smälter samman i framtiden.

I allmänhet så är det dock så att om man ger någon ett fantastiskt verktyg som kan göra alla möjliga saker och sedan säger att vissa saker inte får göras, så kommer de ändå att göras. Alltså krävs det något mer än de tekniska åtgärderna (i form av DRM). Det krävs MRM – Mental Rights Management. Sättet vi tänker och talar om datorer behöver kontrolleras.

Talet om webbläsarens fönster är måhända en sådan talkonstruktion som vilseleder. Genom att tala om det som ett fönster uppstår en mental bild av att man tittar “ut” från sin dator “på” något som någon annan har hos sig och kontrollerar. Det är ju inte så det fungerar i verkligheten (åtminstone inte om jag förstått tekniken rätt), men genom den bilden så etableras det fenomen som jag märker tydligt vid umgänge med många som kan exemplifieras med skillnaden i inställning till YouTube och en mp3-sida – i ena fallet benämns det nedladdning och är fult, i andra fallet är det fint, för det är inte nedladdning.

Genom dylik MRM kan upphovsrättsindustrin driva igenom sin vision för internet och straffa viss kopiering medan man gynnar annan, med vaga hänvisningar till en felaktig ontologi. Då kan man också driva igenom lagar med åtminstone relativt stort folkligt stöd – den som kontrollerar det allmännas världsuppfattning kan styra dess etiska uppfattningar. The Pirate Bay är dåligt men Spotify är bra – i båda fallen rör det sig om kopiering, men i det ena så behålls kontroll över kopieringen, åtminstone i viss utsträckning. Spotify lanseras som “det legala alternativet”, men att något är legalt i nuläget säger ingenting om varför det är ett bättre alternativ. Varken Spotify eller TPB gör så mycket för att ge kulturproducenter betalt för exemplarframställning, men det tidigare gör mycket för att ge skivbolagen vinster.

MRM är också en faktor när det kommer till många övervakningslagar som berör internet. De lanseras under täckmanteln att de ska ha terrorister och grova brottslingar som måltavlor och bara lagra meta-data. Genom att bibehålla distinktionen form/innehåll i talet om lagen omdefinieras sättet vi förstår datorer och internet på. Ettor är ettor och nollor är nollor, form och innehåll är samma sak för en dator. På så sätt införs en lag som i praktiken är något annat än den lag som omtalades av dess förespråkare.

För att återgå till privatkopieringsersättningen, så är den just ett fall av aktualiserad MRM. Man vill omdefiniera datorn och internet till något som är specifikt till för att ta emot deras “content”, tal del av den och lagra den. Nej, tack, säger jag. Det finns mycket annat som datorer och internet tillför mig och världen!

War on Piracy är ett första(?) led i just kriget för MRM. Datorn måste omdefinieras och informationsflödet kontrolleras. För att åstadkomma detta behöver man kontrollera hur människor tänker om datorer.

Piratkopieringens undantagstillstånd, del 1: Rightscorp och CFAA

Igår började jag se Killswitch: The Battle to Control the Internet och fastnade vid klippet med Peter Ludlow där han diskuterar CFAA (Computer Fraud and Abuse Act). Han framhåller att problemet med lagen är att alla bryter mot den i sin vardag, vilket ger möjlighet för staten att åtala och fälla de personer som de vill komma åt av andra skäl. Jag misstänker att filmen kommer att använda Aaron Swartz öde som exempel på detta, och det är inte så konstigt – det är ett väldigt bra exempel.[1]

Aaron Swartz riskerade bland annat 35 år i fängelse för brott mot CFAA. Varför gick man så hårt åt honom trots att den andra inblandade parten, i vad som borde vara en fråga för de som skrivit under kontraktet, inte ville åtala honom och hade kommit överens med honom? Det fanns uppenbara politiska motiv under ytan.

CFAA kriminaliserar att bryta mot olika mjukvarors användaravtal. De där som ingen läser (och tur är det; om alla facebookanvändare läst avtalet innan de gått med i Facebook hade vi förlorat otroligt många timmar av produktivitet).

Det här försätter samhället i ett slags undantagstillstånd där staten kan komma åt vem som helst när den vill. I förlängningen kan även de företag som allierar sig med staten göra det samma, genom att lämna uppgifter till åklagare, som sedan kan driva fallet åt dem.

Vilket osökt för mig in på Rightscorp. Rightscorp är ett företag som primärt bedriver verksamhet i USA, på uppdrag av upphovsrättsindustrin. Vad de gör är att crawla bittorrent efter IP-adresser som delar olika kulturella verk som deras uppdragsgivare har rättigheter till, för att sedan skicka ett utpressningsbrev till IP-adressens ISP och hoppas att den skickar vidare till berörd användare.

I brevet presenteras vilket upphovsrättsintrång som avses och två alternativ för användaren – att bestrida det hela i rätten (vilket beskrivs som dyrt och svårt) eller betala en summa för att slippa undan. I praktiken bedrivs alltså utpressning i underhållningsindustrins namn för att försöka tjäna pengar.

Det här är något som varnades för även i Sverige när IPRED infördes 2009, vilket tillåter upphovsrättsindustrin att agera privatpoliser, något som i andra länder med liknande implementering (mitt minne säger framför allt Danmark) ledde till hotbrev som liknade Rightscorps. Bristerna med detta förfarande är väl beskrivna.[2]

Problemet för Rightscorp är att de inte lyckas tjäna pengar. Företaget går med förlust år efter år (dock värt att notera att rättighetshavarna får ungefär hälften av företagets intäkter – en hel del pengar), vilket får en att fundera på varför de fortsätter expandera. Personligen ser jag Rightscorp som en nödvändig del i upphovsrättsindustrins taktik för kriget mot piratkopieringen – att etablera undantagstillstånd.[3]

Undantagstillståndets logik styr War on Piracy, War on Drugs, och War on Terror. “Det finns ingen krigsdeklaration, ingen tydlig fiende, slaget står överallt, alla måste delta…” och ” förs för att föras och inte för att vinnas”, som det står att läsa på Copyriot. [4]

Rightscorp (och egentligen hela upphovsrättsindustrins paradoxala förhållande gentemot piratkopieringen, där man tjänar pengar på att den finns och på att straffa den) representerar just det att kriget mot piratkopieringen förs för att föras, och inte för att vinnas.

Avslutar med att tipsa om en låt som handlar om detta förfarande från statens sida, som jag som av en händelse hade spelandes i öronen när jag såg Killswitch. (Bör jag dömas för medhälp till upphovsrättsintrång nu?) [5]



[1]www.killswitchthefilm.com
[2]http://klamberg.blogspot.se/2008/10/r-nedmonterad-polis-och-privat.html; https://falkvinge.net/2008/10/28/antipiratlagen-ipred1-rattssakerhet-utpressning
[3]https://torrentfreak.com/rightscorp-hemorrhages-cash-profit-from-piracy-remains-elusive-150311
[4]http://copyriot.blogspot.se/2004/04/war-on-drugs-war-on-terror-war-on.html
[5]http://copyriot.se/2013/02/19/medhjalp-till-medhjalp-till-medhjalp-till-internet-blir-rattsobjekt-nar-piratpartiet-dras-till-domstol/; http://copyriot.se/2008/10/02/henrik-ponten-olagligt-att-lanka-till-the-pirate-bay/