Berkelys moderna relevans

George Berkely lade fram en ontologisk princip i sin idealistiska filosofi – esse est percipi. Existensen för de fysiska objekten utgörs av dess egenskap av att iakttas – “existence consists in being perceived“. För att förtydliga: Berkeley menar inte (vad jag förstått) att ett ting, så att säga, ges tillåtelse att existera av det faktum att det iaktas – utan att ett tings själva existens utgörs av dess iakttagenhet. Denna ontologiska princip har sedan dess förkastats av många filosofer på grund av bland annat dess paradoxala konsekvenser kring ting som glider in och ut ur existensen (föreställ dig en penna som du lägger i en byrålåda som du sedan stänger; tror du verkligen att pennan slutat finnas då, och att den sedan “återuppstår” när du öppnar lådan igen?).

Men jag vill hävda att Berkeleys filosofi kan få djupare konsekvenser om man nyttjar den för att betrakta vår moderna existens. Esse est percipi är nämligen den princip som ligger bakom det snart allomfattande kravet på en närvaro vid Facebooks “sociala” plattform.

“Deltagandet har fått mer och mer av plikt över sig. Man känner att man måste logga in för att upprätthålla kontakter med släktingar, för att inte missa viktiga tillställningar, för att få jobb, för att kunna nå ut med sina egna arrangemang. Flödet börjar likna ett löpande band.” 

Man kan säga att det finns en disciplinerande aspekt av närvaron på Facebook. Facebook är uppbyggt som så att den som är aktiv syns och den som är inaktiv sållas bort i människors flöde – i den nya webblogikens “fönster” till internet. Inte bara för företags sidor och hobbymusikers fangrupper, utan även för de privatpersoner som söker den vardagliga bekräftelsen i “like”-knappen. Gilla-knappen driver fram en existentiell kris när humana kvalitéer ska kvantifieras och mätas (och säljas); samma faktor syns här som i humaniorans svenska kris.

““I’m on it nonstop, like nonstop, like 20 hours a day,” says Courtney, the one who looks like a 70s movie star.  “It’s, like, fun to get the messages,” Danielle says. “If someone ‘likes’ you, they think you’re attractive.”  “It’s a confidence booster,” says Jessica, 21, the one who looks like a Swedish tennis player.”

Eftersom du existerar endast om du iakttages och du bara lyfts fram för iakttagande om du ger Facebooks algoritmer vad de vill ha, så disciplineras du till exhibitionism av existensiella skäl. Långsamt inlärs ett beteende genom pavlovsk stimulation där bilder på ens barn som äter fläks ut till snart sagt hela världen, blandade med rop på hjälp i mörka stunder och bekräftande av att man gillar Harry Potter. Genom att exponera sitt privatliv på detta vis så bekräftas man som person – man ges existens. Esse est percipi har blivit en existensiell princip, snarare än ontologisk.

Denna exhibitionism är vad som driver profiten hos den privata övervakningsindustrin – Facebook, Twitter, Snapchat, Google, Spotify, snart sagt alla uppseglande så kallade “IT-under” – de där som ska driva den svenska ekonomin och skapa de nya jobben (med andra ord den nya Messias-gestalten) – tjänar sina pengar genom att psykologiskt driva fram detaljer om vårt privatliv för att sedan sälja det vidare.

Vi bygger frivilligt det ultimata Panopticon, i Jeremy Benthams ord:

“[A] new mode of obtaining power of mind over mind, in a quantity hitherto without example.”

Eller som Wikipedia beskriver det:

“The concept of the design is to allow all (pan-) inmates of an institution to be observed (-opticon) by a single watchman without the inmates being able to tell whether or not they are being watched.”

Inte bara har vi mer eller mindre utan motstånd gett upp vårt privatliv till företag för att sälja vidare och tjäna pengar på, men i symbios med dessa företag finns den statliga övervakningsindustrin. Tack vare vår framdrivna, existentiella exhibitionism har stater världen över (främst USA, dock) bättre insyn i våra liv än någon sin förr. Den problematiska pseudonymiteten som dominerade det tidiga internet ger vika för det Panopticon som inte kan respektera en individs möjlighet att uttrycka sig utan dess närvaro och registrering.

Om polisens befogenheter

Johannes Westlund väljer att problematisera motståndet mot vissa polisiära befogenheter i ett blogginlägg. De centrerade citaten nedan är därifrån, om inget annat anges.

“Men så finns den här intressanta falangen som inte bara vill problematisera systematisk massövervakning. Som skriker högt när FBI, och senare domstol, ber Apple om nyckel för att underlätta upplåsning av en telefon. Som målar upp 1984 på väggen vid blotta tanken om att polismyndigheten ska ha rätt att plantera övervakningsprogram på misstänktas datorer. “

Westlunds tes tycks mig vara att vi behöver kunna skilja mellan de nya verktyg polisen behöver för att uträtta sitt arbete i en värld med nya tekniska villkor och den farliga massövervakningen.

Det är svårt att säga emot det. Självklart behöver man kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt, även om de kan tyckas motsägelsefulla. Problemet är att det ofta idag är så att det som presenteras som de ena inte sällan är det andra vid närmare undersökning. När Datalagringsdirektivet (DLD) först började drivas på för i Sverige hävdades att endast metadata kring epost skulle övervakas, och inte själva eposten; detta är såklart omöjligt och inte hur direktivet har implementerats i verkligheten. DLD är ett trivialt exempel på vad som presenterats som rimliga nya verktyg för det polisiära arbetet, men i själva verket också är “farlig massövervakning”, eller en del av den mer generella mängden “saker som underminerar viktiga värden”.

“Men den här idén om att det skulle vara farligt med en poliskår som, ibland, har möjlighet att överträda normala befogenheter, är någonting helt annat. Det är inte något som kommer från de etablerade politiska traditionerna omkring hur ett samhälle ska fungera. Vart landar vi om vi drar tanken vidare? Ska polisen inte ha rätt att köra för fort för att jaga brottslingar? Ska polisen inte ha rätt att göra husrannsakan? Ska polisen inte ha rätt att göra gripanden? De kan ju missbruka makten, potentiellt. Då landar vi i att polisen blir som en privatdäckare eller journalist. Någon som kan gräva lite i offentliga register och kanske säga “Jag tycker du är dum, och att du borde sluta”. Polisen blir som ett medborgargarde. Ett i mängden. Och överideologin tycks allt mer närma sig anarkin.”

Det handlar inte om att vara rädd för en poliskår med utökade befogenheter, utan en sund skepsis mot en myndighet som utövar tvångsmedel. Framför allt när dessa är hemliga, vilket ofta är fallet i IT-frågor. Man kan glida ner för en annan hal backe än den Westlund gör och fråga sig var vi landar om vi drar hans tanke vidare. Ska polisen ha rätt att ha ihjäl personer som ser brottsbenägna ut? Ska polisen ha rätt att tortera misstänkta tills de erkänner? Und so weiter
Det vitala är alltså att grundligt undersöka ifall varje förslag utgör en möjlighet för polisen att bättre utföra det polisiära arbetet utan att inkräkta på andra värden, eller om det de facto inkräktar på andra värden; för att sedan ha diskussion om ifall detta intrång är värt effektivitetsökningen på polisens sida.

“Att inte ge polisen rimliga befogenheter gällande de enskilda fallen medan samhället förändras, teknikskiften sker, nedmonterar den allmänna säkerheten och hela fundamentet av en rättsstat som demokratin vilar på. “

Att sedan ge polisen utökade befogenheter riskerar också att nedmontera den allmänna säkerheten – vem känner sig trygg i en stat där polisen gör som den vill eller i en polisstat? Det finns ett “inbyggt” behov av att se till att polisen inte kan utföra sitt arbete hur effektivt som helst. Gråzoner är oumbärliga för ett levande demokratiskt samhälle.

“Konceptuellt är det inte konstigare att polisen får möjlighet att bryta sig in i datorer och övervaka än att polisen, under vissa omständigheter, får plantera avlyssning på telefonlinjer eller traska rätt in i människors hem. Det här under vissa omständigheter är en viktig nyckel. Jag tror inte det är någon som tror att det är bra att ge polisen ett carte blanche att göra vad de vill. Ett seriöst förslag invovlerar givetvis också ganska kraftiga begränsningar för när detta verktyg kan användas, vilka brott som är tillräckligt allvarliga och ifall det krävs domstolsgodkännande först. “

Konceptuellt har Westlund helt rätt i att det inte är konstigt att polisen får möjlighet att bryta sig in i datorer med målet att övervaka misstänkta. Det är ett beprövat, användbart tvångsmedel att övervaka i syfte att samla bevis i en pågående undersökning. Det är också viktigt att, som Westlund påpekar, ha begränsningar på de tvångsmedel som polisen tillåts använda; domstolsbeslut (helst inte hemliga då, såklart), t.ex. Det är viktigt att, som skrevs i Piratpartiets facebook-grupp, det är svårt, ansträngande och lämnar tydliga spår som man inte vill lämna, när tvångsmedel nyttjas. Vi har sett med t.ex. NSAs avlyssning att det blev enkelt att avlyssna vem som helst när systemen väl var på plats och det lämnade inga spår (förutom då de som Snowden lade ut…).

Men även om det inte finns någon konceptuell skillnad, är det viktigt att ibland fundera på om det finns någon annan skillnad som uppstår i det digitala rummet jämfört med det analoga. Ett aktuellt exempel i Sverige är “statliga trojaner” – med statsminister Löfvens ord:

“Med hemlig dataavläsning avses att de brottsbekämpande myndigheterna i hemlighet sänder en mjukvara, en så kallad trojan, till en dator eller en surfplatta. Man kan också ha en hårdvara placerad fysiskt i datorn och därigenom får den brottsbekämpande myndigheten besked om vilken information som finns i datorn och hur datorn används i realtid.”

En trojan öppnar alltså en bakdörr till din dator, så att myndigheter (eller andra som hittar hålet!) kan övervaka eller styra den vid behov. Detta är konceptuellt inte konstigare än att avlyssna telefonlinan hem till dig. Dock finns skillnader: en avlyssnad koppartråd öppnar inte för andra att avlyssna den misstänkte – det gör en trojan, eftersom den öppnar en bakdörr i datorns säkerhet och skickar informationen över internet. Dessutom är en dator något mycket mer än en telefon, och avlyssning av aktiviteterna på en dator är ett mycket större integritetsintrång (att jämföra med att i hemlighet installera kameror överallt i ett hem).

Utöver detta så kan alltså polisen med dessa trojaner utnyttja datorn och inte bara avlyssna den. Kan man, så gör man, som man brukar säga. Lämnar inte detta utnyttjande tydliga spår, och jag ser ingen anledning till att den skulle göra det, så kommer det utnyttjas av polisen utan att misstänkta eller allmänhet vet om det.

Vidare kan man fundera på om det är polisens uppgift att sitta och utveckla sätt att ta sig runt datorsäkerhet, och om detta är ett effektivt sätt att spendera polisens pengar. Sen kan man såklart tycka att det hade uppstått perversa incitament till att förstöra allmän IT-säkerhet genom att upptäcka säkerhetshål (eller uppföra dem) och sedan hålla detta hemligt för relevanta företag, myndigheter och allmänheter, såsom NSA gjorde med Heartbleed.

Nåväl, nog om de “statliga trojanerna”; de var bara ett exempel på när något som verkar rimligt konceptuellt får märkliga och potentiellt oönskade effekter när det gäller polisiära befogenheter till tvångsmedel. Slutligen, jag är inte emot digital övervakning som koncept, eller ens hemlig dataavläsning, nödvändigtvis, men de måste åtföljas av en stringent debatt kring konsekvenserna av och villkoren för användnignen av dessa, samt en avvägning mot de värden som användningen av tvångsmedlen strider mot.

Identitet och fildelning

Det finns ett klassiskt filosofiskt problem kring identitet, nämligen det om förändring över tid. Hur mycket förändring tål min kropp/personlighet innan jag har blivit en annan person än den jag var tidigare? Man kan tänka på problemet på flera olika sätt: i termer av beståndsdelar, i termer av egenskaper, och i termer av kontinuitet.

När man tänker på identitet över tid i termer av beståndsdelar (en materialistisk hållning?) så kan man t.ex. anta positionen att en person (eller egentligen vilket ting som helst) är samma person så länge någon byggsten hos personen från tidpunkt ett kvarstår vid tidpunkt två. Hållningen stöter på problem när man jämför den med våran intution – vi skulle intuitivt säga att Göran Persson är samma person idag som när han blev statsminister, trots att kanske varje atom i hans kropp bytts ut sedan dess.

Om man då å andra sidan tänker i termer av egenskaper så frågar man sig ifall personen vid tidpunkt ett delar egenskaper med personen vid tidpunkt två. Det här tankesättet har sina egna problem – bland annat kan man ju tänka på identiteten som en egenskap i sig, och då blir definitionen cirkulär. Dessutom är väl en person mer än sina egenskaper? Även om Göran Persson inte längre är statsminister, blivit hårdrockare, skaffat långt och fluffigt hår, klär sig som en hipster och livnär sig genom att svetsa rör under vatten så är han ju fortfarande Göran Persson, väl?

Namn är intimt kopplat till identitet, som vi märkte i resonemanget ovan. Hur ska vi referera till Göran Persson, utom genom hans namn? Det är ju hans namn som särskiljer honom språkligt och idémässigt från alla andra människor som liknar honom. Samma typ av unikt namngivande finns i fildelningskontexten. Varje fil har en hash – ett namn – som ens torrentklient känner igen när den söker igenom DHT och liknande, och denna hash identifierar unikt en viss filuppsättning, som jag förstått det.  I boken “When Google met WikiLeaks” talar Julian Assange om behovet av samma struktur i allmänhet på nätet – att alla filer, hemsidor, etc, tilldelas unika namn för unik identifiering.

Kontinuitetsperspektivet kan till exempel vara att om personen vid tidpunkt två har minnen av hur det var att vara sig själv vid tidpunkt ett, så har den fortfarande samma identitet. Ett annat sätt att se på identitetskontinuitet är att säga att så länge din omgivning identifierar dig som samma person så är du det – dvs någon form av externalism.

Den här frågan har relevans t.ex. för vårat juridiska system. Om en person inte längre är den som mördade fru Janssons katt för tio år sedan, så kan man knappast döma honom för brottet. Om ens identitet inte håller längre än säg två år, hur kan då fyra års fängelse rättfärdigas? Det vore ju att frihetsberöva en oskyldig person.

Men frågan har också relevans för frågan om upphovsrätt, på ett sätt som spetsas till av internet och specifikt av BitTorrent-protokollet. Det har länge varit ett problem att definiera hur stor del av ett verk som får reproduceras utan att det sägs inkräkta på olika rättigheter; hur långa citat kan man skriva i en recension; hur stor inspiration får jag få från ett gammalt verk vid framställandet av ett nytt; osv. Idag är det otroligt vanligt att människor via BitTorrent delar med sig av så lite som 0,1% av ett upphovsrättsskyddat verk. Konstituerar det här ett brott mot upphovsrättslagen?

Det här beror alltså på ens syn på identitet över tid. Frågan om identitet över tid handlar ju också om identitet och konstitution – som vi såg i den materialistiska diskussionen. När uppnår en torrentskapad fil sin identitet? Vid fullständighet, halvvägs eller så fort minsta del som går att identifiera som en del av filen skapats?

Personligen lutar jag mig oftast mot någon form av kontinuitetsteori. Ur den drar jag slutsatser om varför vi t.ex. ser på företeelser som schizofreni som “sjukdomar” eller “störningar” – vi kan inte observera en tillräcklig kontinuitet i personens handlande (vilket behavioristiskt för betraktaren implicerar identiteten hos individen) och därför upplever vi det som ett sjukligt tillstånd.

Samma tänkande kan appliceras på staten. Staten måste vara kontinuerlig i sitt agerande, i sin identitet; annars tappar medborgarna tilliten och förtroendet för densamma. En stat som erbjuder pensioner ena året men inte andra, eller kanske inför lag om samtycke och sedan avför den igen inom ett år, eller kanske aviserar att man ämnar stänga Öresundsbron ena dagen för att ta tillbaka det nästa dag, den tappar förtroende hos medborgarna, för att man inte känner att man vet vem den är – att dess identitet är densamma över tid.

Ryktena om teorins död är kraftigt överdrivna – eller?

Att vi lever i “Big Data”-eran har inte undgått någon vid det här laget, och svulstiga proklamationer om vissa tings död och andra tings pånyttfödelse avlöser varandra i strida strömmar. En som var tidigt ute med att förklara självaste “teorin” som död var Chris Anderson på Wired. Gängse akademiska områden och förklaringsmodeller – sociologi, psykologi, lingvistik – har med ens blivit överflödiga. Nu när vi har så mycket data om allt folk företar sig så talar siffrorna för sig själv – teorier och modeller har blivit överflödiga, reliker från en datafattigare tid. Andersons tes är att den gamla vetenskapliga metoden – hypotes testas med hjälp av data, vars kausala samband man försöker identifiera utan att falla i “korrelation är inte kausalitets”-fällan – har varit motiverad tidigare, men nu har gjorts obsolet. “Data without a model is just noise, but faced with massive amounts of data, this approach to science […] is becoming obsolete”. Ju mer vi lär oss om saker och tings komplexitet, desto mindre kan modeller och teorier hjälpa oss i vårt sökande efter förståelse. Vi har datan vi behöver, och följaktligen är korrelationer gott nog. Ett exempel han använder är hur Google Translate fungerar:

“Google’s founding philosophy is that we don’t know why this page is better than that one: If the statistics of incoming links say it is, that’s good enough. No semantic or causal analysis is required. That’s why Google can translate languages without actually “knowing” them (given equal corpus data, Google can translate Klingon into Farsi as easily as it can translate French into German).”

Svårigheten i ovanstående är att göra en distinktion mellan att veta i termen “besitta relevant information som kan besvara frågan” och veta i termen “kunna förstå det underliggande sambandet och orsakerna bakom”. Googles översättningstjänst tillhör den förra kategorin, medan en människa som översätter ett ord tillhör den senare. Om man blir tillfrågad att översätta ett ord från svenska till engelska vill man ofta veta sammanhanget innan man ger sig på att översätta – ett steg som Googles tjänst utan vidare hoppar över. Ibland med stor träffsäkerhet, ibland med skrattretande absurda resultat.

Anderson menar alltså i förlängningen att Googles metod är vida överlägsen den “utdaterade”, klassiska vetenskapliga metoden. (Artikeln slutar med provokationen: “There’s no reason to cling to our old ways. It’s time to ask: What can science learn from Google?”). Är det en allt igenom positiv utveckling att människans roll som uttolkare av datan – och därmed rollen som förmedlare av teorier och förklaringsmodeller – urholkas? Har Google m.fl något oförhappandes kommit nästa vetenskapliga tidsålder på spåren – en tidsålder där enorma datamängder kan ersätta människans roll helt?

Om denna bild av utvecklingen stämmer, och vi fortsätter vandra utmed vägen mot ett samhälle där teorier blir alltmer överflödiga, får det givetvis långtgående konsekvenser i vardagen. Vi kan redan se hur det påverkar vår internetupplevelse: algoritmer som enbart väger data som vi ger ifrån oss mot varandra blir alltmer raffinerade och träffsäkra. Spotify kan (med stor ackuratess, enligt min egen erfarenhet) säga dig vilken musik du lär gilla; Google kan alstra önskvärda sökresultat trots luddiga eller halvfärdiga sökord; och affärskedjor vet vad du vill ha, och skapar riktad reklam därefter, innan du vet det själv. Till exempel kan en affärskedja lista ut att du är gravid innan dina föräldrar inser det.

Som vi tidigare konstaterat riskerar detta att skapa ett inhägnat internet. Det skräddarsyr vår upplevelse och tapetserar internetrummets väggar enligt vad vi på förhand beräknas föredra. Vi – användarna – konsulteras inte i förstone, och allt som oftast protesterar vi inte när vi ställs inför fullbordat faktum, eftersom slutresultatet – t.ex en översättning i Google Translate – är gott nog.


VAKNA! Nu får Anderson mothugg – intellektuella slagsmål med ord är den roligaste sorten!

Anderson får emellertid mothugg av en person som gjort statistiska förutsägelser till något av en personlig konstform. Nate Silver driver sajten FiveThirtyEight, där han med närmast kirurgisk precision förutsade utgången i det amerikanska presidentvalet 2012. Innan dess gjorde han lika träffsäkra statistiska modeller som kunde användas för att förutsäga utvecklingen i den amerikanska basebolligan. Silver skrev för några år sedan boken “The Signal and the Noise: why so many predictions fail – but some don’t”, en sorts stridsskrift till försvar för ett ödmjukt och ett kritiskt förhållningssätt till människans förmåga att göra förutsägelser av utvecklingen inom komplexa system (t.ex ekonomin). Baserat på sin egen erfarenhet som en av få konsekvent framgångsrika “forecasters” argumenterar han för en syn tvärtemot vad Anderson förfäktar.

Silver identifierar snarare en fara i mängden data. I nuläget produceras mer än två triljoner data per dag. När vi får sådana ohemula mängder data att tillgå uppstår ett antal potentiella problem. För det första blir det svårt att sålla i datan och få med endast den information som är relevant för det du sysslar med (kycklingproduktion i Uganda har väldigt lite med USA:s BNP-utveckling att göra). För det andra innebär den här typen av mängder att du enligt en sorts utveckling av de stora talens lag får möjlighet att leta upp data som bekräftar den tes du driver, som påfallande ofta är ideologiskt driven. För det tredje får vi ännu svårare att hålla isär slump och kausalitet, framför allt om vi har att göra med ett dynamiskt och komplext system där variablerna är till synes oändliga. I många år trodde börsmäklarna på Wall Street på fullaste allvar att det fanns ett kausalt samband mellan Super Bowls vinnare och börsens utveckling. Varje gång ett lag från det “ursprungliga NFL” vann finalen gick börsen upp, och när ett lag från AFL (American Football League) vann så gick börsen ned. Mellan 1967 och 1997 stämde detta till punkt och pricka. Men 1998 vann Denver Broncos, ett AFL-lag – och börsen gick dagen efter upp med 28% (i tid sammanföll detta med hypen av IT-sektorn – högmodet före fallet). Sedan dess har denna teori visat sig ha varit helt avhängig slumpen för sin giltighet – man misstog oväsen för signal med Silvers terminologi.

Ett annat exempel som Silver tar upp i sin bok handlar om Jan Hatzius, chefsekonomen på Goldman Sachs som varnade för finanskraschen 2008 ett år i förväg. Hatzius tillvägagångssätt skilde sig åt från det många andra använde, vare sig det rörde sig om banker, myndigheter eller analytiker: han valde ut ett fåtal faktorer som ansågs relevanta för det han intresserade sig för (börsmarknadens utveckling) och började leta efter “the signal amidst all the noise”. Noise, alltså oväsen, är här all ovidkommande data som riskerar att vilseleda oss på jakten efter en signal som kan hjälpa oss att göra bättre förutsägelser. Silver påvisar att myndigheter m.fl som använde mer avancerade metoder, vilka tog upp till 400 olika faktorer i beaktande, misslyckades kapitalt med sina förutsägelser, trots att de tog hänsyn till mycket mer data. Hatzius själv beskrev det som att han försökte skapa en berättelse om ekonomin baserad på den data han hade att tillgå. Den berättelsen skulle sedan appliceras på och förankras i en ekonomisk verklighet, som är komplex och nyckfull. Hans mothuggare byggde snarare en berättelse om data, som i sin strävan efter att efterlikna verklighetens komplexitet kom längre och längre ifrån den. Om datan inte är relevant för de verkliga fenomen vi försöker mäta och förutsäga så går det heller inte att förankra och skapa relevans för våra fynd i nämnda verklighet.


I slagsmålets efterdyningar, med tillstånd av Görenhönaavenfjäder-sällskapet

Har Anderson eller Silver rätt? En vid det här laget bekant friskrivningsklausul från min sida: Jag har inte den blekaste aning själv. Mitt intresse för detta ämne är stort, men mina ämnesspecifika kunskaper är få. Dock tycks mig Silvers argumentation både övertygande, välmotiverad och framför allt empiriskt hållbar. Samtidigt verkar Anderson på sikt föreställa sig en tillvaro där människan till slut också blir obsolet. En värld där matematiken – algoritmer baserade på relevant data – leder oss dit vi behöver vandra, ibland utan att veta det själva. Silvers argumentation, å andra sidan, handlar mer om vilka fatala misstag som kan ske när människor, rustade till tänderna med tendenser till logiska felslut, inte kan förhålla sig till datan på ett kritiskt, distanserat och komplexitetsbejakande sätt.

Den megakvantitet av data som vi idag har att röra oss med ger oss helt nya möjligheter, och alla de möjligheterna är inte bra. Vissa av dem appellerar till våra sämre sidor: att vi tror vi sitter inne på hela sanningen, att vi helst predikar för de redan frälsta, att vi hellre söker bekräftelse på hållna övertygelser än motsatsen. Nu har vi helt plötsligt chansen att med hjälp av data skapa avancerade, data-drivna luftslott, uppförda som en intellektuell maktdemonstration för att legitimera “vår sak”. Datan kan emellertid bearbetas, misstolkas och i vissa fall manipuleras (för ett skrämmande exempel med allvarliga konsekvenser i den fysiska verkligheten, läs här om Reinhart/Rogoff-studien). Vi är beredda att gå långt för att få verkligheten att anpassa sig efter våra mentala narrativ snarare än tvärtom. Det är dessa narrativ vi läser upp för oss själva för att göra en komplex, motsägelsefull och svårbegriplig värld till något annat: en logisk, förutsägbar och enklare värld som dansar efter vår pipa. Vi försätter oss själva i ett läge där vi riskerar – och här parafraserar jag Kahneman – en sorts “data-inducerad blindhet”. Vi missar inte skogen för alla träd – snarare är träden så många och sinsemellan olika att vi resignerat kastar händerna i luften och kallar alltsammans för en björkskog för att bespara oss den mentala ansträngningen.

Vidare läsning, inspriation och källor:

http://www.wired.com/2008/06/pb-theory/

“The Signal and the Noise: Why so many predictions fail – but some don’t”, Nate Silver

http://www.econtalk.org/archives/2016/01/greg_ip_on_fool.html

http://www.econtalk.org/archives/2015/12/philip_tetlock.html

http://www.bloomberg.com/bw/articles/2013-04-18/faq-reinhart-rogoff-and-the-excel-error-that-changed-history

Antonin Scalia – originalist, textualist, formalist

(Obs. Detta inlägg publicerades första gången 2016-02-18, men återpubliceras nu p.g.a. tekniska misstag.)

I helgen dog Antonin Scalia, domaren som enbart genom sin yrkesutövning blev en politisk, juridisk och ideologisk vattendelare i 30 års tid. På grund av sina stridbara åsikter och sin emellanåt dogmatiska oförsonlighet hälsades nyheten om hans bortgång med hurrarop i vissa läger, men desto fler sörjer bortgången av en stor intellektuell rättsteoretiker. Hans förfinande av provokationens bitterljuva konst tangerar emellanåt den likaledes polemiske (och bortgångne) Christopher Hitchens. Att han med emfas motsatte sig t.ex. en legalisering av homosexuella äktenskap, samt hade en kritisk syn på Brown vs Board of Education-fallet, där segregering i skolor förbjöds, gav hans meningsmotståndare otaligt med retoriskt och hatfyllt kanonfoder. Därtill var han djupt religiös och hymlade inte med sin egen konservatism, något som genomsyrade stora delar av hans yrkesgärning (enligt vissa alldeles för mycket).


Liberal/progressive artists depiction of Scalia, courtesy of every Ivy League-college in USA

Scalia kallades allmänt för “originalist” eller “textualist” eftersom hans rättsfilosofi kretsade mycket kring en återgång till den ursprungliga grundlagstexten, men han skulle även kunna beskrivas som en formalist, en tankeströmning som har ett matematisk ursprung. Matematisk formalism innebär, något förenklat, att matematiska begrepp endast har en semantisk mening: “talet 3 har ingen naturlig, abstrakt mening, och matematiken är ytterst en konstruerad uppsättning regler, som stämmer så länge reglerna åtföljs”. En metod som fungerar – en bra metod – kan användas i många olika sammanhang och appliceras på olika fenomen som till ytan skiljer sig åt. Så länge reglerna är tydligt förklarade i förväg behövde man bara följa den logiska processen som reglerna tillåter för att veta om en hypotes är sanna eller inte. För att låna Jordan Ellenbergs formulering så kan en punkt eller linje likväl kallas för en groda eller citron, så länge den beter sig på det sätt som de aktuella matematiska axiomen kräver: “A purely formal geometry is a geometry you can in principle do without ever having seen or imagined a point or a line; it is a geometry in which it’s irrelevant what points and lines, understood in the usual way, are actually like”. Man försöker inte härleda vad något – ett matematiskt teorem, t.ex – är, utan snarare hur det bör definieras. Det specifika innehållets mening – talet 3, en groda – ligger i betraktarens öga, men är irrelevant för den matematiska formalisten.

Juridisk formalism manifesterar sig som strikt åtlydnad till rättsprocessen och lagtexten, oavsett om den går på tvärs med “sunt förnuft” eller tidstypiska värderingar. Det följer de regler – i Scalias fall grundlagen – som finns från början, varken mer eller mindre. Den systemiska processen – den som äger rum i rättssalen och leder fram till en dom – är det viktiga. Som Scalia själv skrev en gång så spelar det ingen roll om en dömd mördare i efterhand kan bevisa sin oskuld: enligt den rättsprocess som en gång dömde honom är han nu att definiera som en mördare. En domares uppgift är att förhålla sig till de regler som han är tillsatt för att applicera, inte att tolka dem i förhållande till sin tid eller att försöka utläsa de latenta intentionerna. Matematisk formalism betonar begreppens semantiska mening, och för en juridisk formalist som Scalia är hans uppgift följaktligen i huvudsak en semantisk sådan: att förstå grundlagen såsom den är skriven, och att applicera den i olika sammanhang därefter. Formalism blir på så sätt en sorts idealism, där man undviker att människor – omedvetet färgade av alla sina brister och snedvridningar – helt plötsligt kan ändra spelreglerna. Scalia formulerade det på följande vis: “Long live formalism. It is what makes a government a government of laws and not of men”. I enlighet med en “constrained view” av mänsklig natur (av Thomas Sowell så kallad, av Steven Pinker kallad “a tragic view”) så underkänner Scalia enskilda människors förmåga att se helheten och förstå vidden av de åtgärder och förändringar de föreslår. Istället sätter han sin tilltro till systemiska processer och ett juridiskt ramverk som vida överskrider en enskild individs fattningsförmåga.

Följaktligen avskydde Scalia föreställningen att USA hade en “levande grundlag” – att grundlagen är dynamisk och bör omtolkas i förhållande till sin tids värderingar. I grundlagen står det bland annat att man förbjuder “cruel and unusual punishment”, vilket många idag menar på bör omfatta dödsstraffet. I Scalias ögon kom detta inte ens på fråga: dödsstraffet ansågs inte vara grymt eller ovanligt när grundlagen författades, och bör följaktligen inte vara det idag. Han resonerade likadant när han motsatte sig en legalisering av homoäktenskap i fallet Obergfell v. Hodges. Grundlagen är ledstjärnan, och domarna i HD endast de vise männen (och kvinnorna) som följer efter, ungefär.

Scalia drar detta till sin spets och menar att en “originalistisk” tolkning av uppdraget är en förutsättning för demokratin och en sorts utpost till försvar för en fungerande liberal rättsstat. Om själva fundamentet för USA:s anspråk på att vara en rättsstat – grundlagen och statens förhållningssätt till densamma – är öppen för människors nyckfulla och av sin tid intrycksfulla tolkningar så vandrar man på minerad mark. Ofta framhöll han att det faktiskt finns möjligheter, inom ramen för demokratin, att ändra på det man tycker är fel: genom att få kongressen att stifta lagar. Att få något utdömt som “unconstitutional” är fel väg att gå om man vill stifta/ändra lagar så att de rör sig i paritet med det moderna samhället. Om grundlagen ändras så är det just en förändring av samhället i grunden som man företar sig. Framtida generationer blir bundna att leva i enlighet med en högst tidstypisk tolkning av vad grundlagen säger, istället för att leva i en rättsstat som följer den ursprungliga texten såsom den bör förstås i sitt ursprungliga sammanhang.

En av Scalias främsta meningsmotståndare, såväl gällande enskilda fall som i frågan om den juridiska formalismens vara eller icke vara, är Richard Posner, som ofta sorteras in i det “realistiska” rättsfilosofiska facket. Posner tar fasta på de tillfällen då en strikt “textuell” tolkning av grundlagen leder till ohållbara eller rent av absurda slutsatser. Det hände, ehuru sällan, att Scalia indirekt gav Posner rätt och snarare än att tolka texten rakt av fick drista sig till en rutinerad gissning av vad kongressen kan ha menat. Vidare menar Posner att Scalia alltför ofta lät sina beslut färgas av sin egen djupt konservativa tro (politisk som religiös), och att han fann en sorts legitimitet för denna när han körde den genom ett mer städat formalistiskt och rättsfilosofiskt filter.

Scalia var allt annat än ofelbar, och i många avseenden var han säkert snett ute. Själv har jag endast en lekmans kunskap om juridik och rättsfilosofi, och är således allt annat än kvalificerad att uttala mig om honom, hans yrkesgärning eller legitimiteten i hans resonemang. Oavsett vilket finner jag mig ofta i ett läge där jag närmast motvilligt nickar bifall när han talar, och uppskattar den logiska stringens som genomsyrar hans juridiska argumentation. För den som vill få en lite närmre inblick i Scalias tänkande och hur han motiverar sina ställningstaganden visavi de som förespråkar ett mer “dynamiskt” förhållningssätt till den amerikanska grundlagen kan jag rekommendera denna paneldebatt mellan honom och hans kollega (tillika meningsmotståndare i flera avseenden), domare Breyer.

Vidare läsning:

Domaren som dömde ut tidens gång, SvD, Under Strecket, 16 februari 2016

http://www.bloombergview.com/articles/2016-02-14/justice-scalia-s-death-brings-out-the-worst-in-opponents

http://www.newyorker.com/news/news-desk/postscript-antonin-scalia-1936-2016

Jordan Ellenberg, “How not to be Wrong”, sid 400-405

Recension: Kapitalets Tidsålder

Hobsbawms KapitaletsTidsålder är en allmänhistorisk redogörelse för tidsperioden 1848-1873 med ett eurocentriskt perspektiv. Kapitalets tidsålder är uppdelad i tre delar: ett kapitel om de revolutionära rörelserna 1848, som så att säga lägger ut grundvalarna och förutsättningarna för de kommande kapitlen; ett kapitel om utvecklingen under tidsperioden, som tar upp bland annat globalisering, krigets utveckling, nationalismen och nationerna och demokratins utveckling; samt ett tredje kapitel om det samhälle som tidevarvet resulterade i, en redogörelse för vad Hobsbawm bedömer vara det borgerliga samhällets zenit.
Hobsbawm karakteriserar sin utvalda delperiod av 1800-talet utifrån ett antal idéer och förutsättningar: en tro på ”framsteget”; det borgerliga samhällsbygget fokuserat kring familjen och individen; en tro på konkurrensen och kapitalismens förtjänster; samt vetenskapens oemotsäglighet.

”[…] om vetenskapen var bourgeoisiesamhällets ena grundpelare, var individualismen och konkurrensen den andra.” (s.400)

Hobsbawm redogör utmärkt för hur de kritiska uppfinningarna – järnvägen, ångbåten, telegrafen, de som man inte kan undkomma i en redogörelse för denna period – förändrade samhället, jordbruket, marknaderna, industrierna, migrationen och politikens rörelser. Specifikt beskriver Hobsbawm väl hur dessa nymodigheter spelade en viktig roll i nedbrytandet av de traditionella samhällena (speciellt i avsnittet om den agrara ekonomins utveckling).
För att vara titulerad Kapitalets Tidsålder så handlar Hobsbawms bok däremot förvånande lite om just kapitalet självt och dess utveckling. En förklaring av utvecklingen från pengar – ett medium för utbyte – till kapital – ett medium för kontroll och investeringar; en abstraktion och förhelgande av ägandet och dess princip; från en produktionens ekonomi till en ackumulationens hade gagnat Hobsbawms verk, då detta ofta verkar ”ovanpå” en förförstådd sådan grundval – kanske den marxistiska förståelse som genomsyrar Hobsbawms verk i allmänhet? Kapitalets Tidsålder är nämligen sprängfull av referenser till Marx’ teorier, åsikter och levnadsöden, på ett vis som stundom ger en förståelse av materialet, men ibland på ett vis som tenderar att snarare distrahera från Hobsbawms teser än förtydliga dem. Mer allmänt kan man nog ur dessa referenser till Marx – speciellt i avsnittet om ekonomisk vetenskap under denna period – tillsammans med flertalet kommentarer om predestination och oundviklighet utläsa en materialistisk-deterministisk historiesyn som präglar Kapitalets Tidsålder.
Hobsbawm driver en tes om att ekonomin genom industrialiseringen och kapitaliseringen blev sant global. Han försöker visa att även om man tidigare handlat i hög utsträckning så var det först under denna tid som en sådan handel blev den centrala livsnerven i varje tidigare lokal ekonomi. Bland annat anför Hobsbawm att jordbruket i stora delar av världen vid 1870-talet var mer beroende av kapitalismens cykler än av naturens cykler för sina framgångar, samt att de framförhållna jordbrukarna hade ställt om från varierad odling som skulle livnära familjen och ge något att sälja för likvida medel till en monokulturell odling med sikte på försäljing i den kapitalistiska ekonomin.
Hobsbawm visar dock inte på adekvat vis att ekonomin i allmänhet förändrades på detta vis; statistik som visar upp ökning av bomullsproduktion eller liknande säger inget om ekonomins omdaning på detta sätt; eller åtminstone åtföljs den inte av adekvat argumentation för den drivna tesen. Detta kan ses som ett led i en allmän tendens i Kapitalets Tidsålder: att själva den ekonomiska transformationen som ligger till grund för vad Hobsbawm skriver om i sitt verk – kapitalackumulation, finansiella institutioner, krediter och investeringar – undviks. Hobsbawm skriver utmärkt om de klassmotsättningar, raskrig och institutionella motsättningar som åtföljde dessa kapitalets utvecklingar, men inte själva utvecklingarna förklaras inte på adekvat vis. På detta sätt visar Hobsbawm upp vad konsekvenserna blev, snarare än vad orskerna eller själva förändringen var, utifrån ett strikt materialistiskt perspektiv. Hobsbawm spenderar istället en inordinär tid på att förklara hemskheterna hos den borgerliga kulturen och samhället, och den ekonomiska utvecklingen. Stundom verkar konstateranden om att den ekonomiska utvecklingen under boomen faktiskt var enorm som en form av eftergift. Sammantaget ger detta ett intryck av ett allmänt ointresse från Hobsbawms sida av att undersöka förändringarna i de ekonomiska villkoren som styrde denna tids dynamik; måhända märkligt för den typ av marxistiskt orienterade historiker han är.
Kapitalets Tidsålderavslutas hastigt och lustigt med ett kapitel som i det närmaste ger en försmak av vad man kan förvänta sig ingår i Hobsbawms uppföljare – Imperiernas Tidsålder – en genomgång av ekonomins förändringar, imperialismens villkor och den liberala hegemonins fall inom politiken. Boken hade betjänats av en teoretisk syntes istället, där Hobsbawm åtminstone schematiskt ställt upp vad han funnit vara tidens sammanförande idéer, villkor och processer. Om han ställt upp en sådan hade han förmodligen inkluderat tron på ”framsteget” som ledande princip, ställd bredvid en politisk liberalism allierad med konservativa krafter (personifierat i Bismarck) i rädsla för 1848 års revolutioner, samt det borgerliga samhällets inneboende paradox – att alla var jämställda och dömdes efter sin förmåga, men att vissa var inneboende mindre värda, något som Hobsbawm utvecklar på föredömligt vis i kapitel 13 om familjen och i kapitel 14 om vetenskapen.
Hobsbawm utgår inte i någon större utsträckning från primärkällor, vilket får erkännas försvarligt med tanke på verkets upplägg – att gå in i den detalj som primärkällor generellt genererar hade gjort boken svårläst och dolt Hobsbawms teorier bakom för mycket utläggningar; något som redan är ett problem för Kapitalets Tidsåldersom det är. Hobsbawm skriver dock tydligt och initierat. Den statistik som lyfts fram är oftast relevant och belysande för det argument som framförs, om än ibland något missriktat. Därmed lyckas Hobsbawm presentera historien förståeligt och som en berättelse, trots dess spretiga natur. Kontextualiseringen av olika fenomen under tidsperioden är god och boken ger en stark allmänförståelse för tidevarvet.
Hobsbawm presenterar på ett flertal ställen frågor som en typisk läsare idag ställer sig och visar på vilket vis de är felriktade eller rentav anakronistiska. Utifrån tidens egen världsuppfattning kan han sedan förklara varför frågan var missrikad; så som är fallet när det kommer till det borgerliga samhällets konstuppfattning.

”Tyckte då den borgerliga publiken […] om denna konst […]? Frågan är rent anakronistisk. […] De skapande konstnärerna var […] källor till sanning. En  högre strävan var det pris som betalades […] av en bourgeoisie som var […] villig at tro att allt av värde […] krävde att man […] avstod glädje och njutning.” (s. 390-391)

Här framkommer också en av Hobsbawms brister, villigt erkänd av författaren själv i förordet, nämligen en viss avsmak för just det borgerliga samhället han tar sig för att beskriva och utreda. Denna avsmak färgar ibland av sig på resonemangen och gör att man måste ifrågasätta om den presenterade slutsatsen är resultatet av fördomar snarare än genuin forskning, så som är fallet med ovanstående dom över den borgerliga konstvärlden.
Hobsbawm hanterar språket väl och är mycket åtkomlig i sin presentation av det historiska materialet, även för en med ringa förkunskaper i ämnet. Alla som läst färdigt Kapitalets Tidsålder besitter en gedigen allmänbildning om 1800-talets tredje kvartal, dess invånare och dess samhälle.

Politikens tre språk och dess förklaringar av övergreppen i Köln och Stockholm

Människor som sätter en stolthet i att undvika allt vad nyhetsrapportering – sensationslysten eller ej – heter kan möjligtvis ha undgått att ta del av den verbala pajkastningen om övergreppen och trakasserierna i Köln på nyårsafton, samt på festivalen “We are Sthlm” i somras. Kontentan av det hela är att det på båda platser skett till synes organiserade övergrepp och trakasserier av kvinnor, som i stor utsträckning begicks av män av nordafrikanskt/arabiskt ursprung, allt enligt vittnes- och polisrapporter. Om ni lyckats undgå att ta del av den debatt som försökt ålägga än den ena, än den andra gruppen med skulden för det som skett: gratulerar, din tursamme sate.

Två dominerande förklaringsmodeller har utkristalliserats: båda utgår för sin giltighet ifrån att felet ligger hos en grupp människor, vars tänkande/värderingar/agerande på något sätt går på tvärs med det som tillhör vårt moderna, svenska/tyska/västerländska sätt att leva på. Den första gruppen ser en förklaringsmodell som tar fasta på ursprunget, den nationella och kulturella aspekten. Ett typexempel är Per Bauhns debattinlägg i SvD, vars rubrik egentligen säger det mesta vi behöver veta: “Stamtänkandet kan göra kvinnor till lovliga byten“. Bauhns förklaring utgår ifrån en uppdelning mellan stamtänkande och ett i mer västerländsk, liberal anda – tankegods som för mig personligen ekade mycket bekant från Mark Weiners “Klanvälde“. Bauhn menar att många “skyggar” för kulturella förklaringsmodeller, och istället generaliserar “maximalt” genom att tala om detta som ett utslag av mäns patriarkala attityder mot kvinnor. I själva verket är det de kulturella aspekterna som kan hjälpa oss “att se skogen bland alla träd”. Att förövarna till överväldigande del kommer från samhällen där man avvisar centrala myndigheters anspråk på makt och våldsmonopol, och istället lutar sig mot stammen/klanen, gör att de har en sorts “vinnaren tar allt”-mentalitet i sitt kulturella bagage. Allting utanför den egna cirkeln är lovligt byte. När kvinnors ställning dessutom är klart underställd mannens blir de automatiskt en del av detta byte.

Den andra sidan förfäktar att det inte bara är felaktigt att peka ut kulturen, och i förlängningen ursprunget, som boven i dramat – det är ett uttryck för en förminskande och diskriminerande attityd mot de utpekade grupperna. Övergrepp och trakasserier av detta slag är snarare ett utslag av mäns våld mot kvinnor, och de patriarkala strukturer som genomsyrar samhället och syftar till att förtrycka och undergräva kvinnors rörelse- och handlingsfrihet. En som förfäktar denna åsikt är Marcus Priftis. Övergreppen är ett utslag av en hypermaskulin och våldsorienterad grabbkultur, där “patriarkala normer […] är en riskfaktor”. Dessa normer frodas vidare i miljöer som präglas av social och ekonomisk utsatthet. I brist på materiella tecken på framgång som man kan “markera revir med” – själva grunduttrycket för maskulin självhävdelse – tar man sig de friheter som man kan och som rimmar väl med de hyperaggressiva och “manliga” normer som omger en. Man är här noggrann med att påpeka att sexuella övergrepp är ett återkommande inslag i alla samhällen och bland alla människor: även högt uppsatta chefer och “etniska svenskar mitt i livet” står inför skranket.

Detta är grunddragen för de två sidorna och deras försök att förklara en och samma händelse. Att de har svårt att komma överens och förlika sina ståndpunkter med varandra är plågsamt enkelt att konstatera. Den “kulturella” modellens vapendragare beskyller den andra sidan för naivitet, och välvilligt förnekande av uppenbara fakta. Den “strukturella” modellens proselyter hemfaller till att anklaga “kulturmodellen” för rasism, hyckleri och för att springa “maktens” (patriarkatets/kapitalets/valfritt förkroppsligande av hin håle självs) ärenden.

Det har skrivits spaltmetrar om den svenska åsiktskorridoren, hur samhället blir mer och mer polariserat och att vi får svårare och svårare att tala med varandra. Även om jag instinktivt vill hålla med alla i deras högljudda suckar om hur det var bättre förr, tror jag faktiskt att det varken var mycket bättre – eller sämre – om man går bak femtio eller hundra år i tiden. En av anledningarna är att jag själv tagit del av politiska pamfletter och annonser från 1900-talets början, och med egna ögon kunnat se hur hätsk och uppeggande den kunde vara. Liberalen Karl Staaff, statsminister 1911-1914, fick bland annat stå ut med att de konservativa gav bort askfat formade som hans ansikte till potentiella väljare.

Således tror jag att vi mer eller mindre alltid har talat förbi varandra, och varit ovilliga att ta in våra meningsmotståndares förklaringsmodeller av skeenden vars bakgrund, upprinnelse och orsak vi redan tycker oss ha full koll på. Jag är snarare intresserad av förklaringsmodeller som kan hjälpa oss att förstå varför vi inte förstår varandra (The meta is strong with this one). Mitt intresse för detta väcktes när jag läste Thomas Sowells “A conflict of visions”, en i mitt tycke lysande genomgång av hur två primära synsätt på mänsklig natur kan förutse och förklara många av våra politiska ställningstaganden. Ännu viktigare, i Sowells tycke, är att dessa synsätt kan hjälpa oss att förstå våra meningsmotståndare, och i förlängningen hjälpa oss att nå ut med vårt budskap till människor som resonerar från helt andra utgångspunkter än vi själva. För en mer noggrann genomgång rekommenderar jag er att läsa boken

Nu var det ett par år sedan jag läste Sowells bok, men jag kom att tänka på den idag när jag lyssnade på podcasten Econtalk (vars övriga avsnitt jag varmt rekommenderar!) med ekonomen Arnold Kling. Intervjun kretsar kring boken “The Three Languages of Politics”. I den framlägger Kling tesen att vi människor främst är benägna att betrakta politiska frågor ur tre olika perspektiv, eller snarare som punkter på tre olika axlar. Lite grovt kan dessa sorteras in i följande politiska fack: ett “liberalt och progressivt” synsätt; ett konservativt; samt ett libertarianskt. Klings huvudsakliga poäng är att dessa tre grupper har ett perspektiv på världen som ställer två grupper mot varandra, och där händelser kan förstås som ett utslag av dessa gruppers kolliderande intressesfärer. För liberala och progressiva tenderar man att se tillvaron som något av en kamp mellan förtryckare och de förtryckta; konservativa ser det som civilisationens strid mot barbariet; och libertarianer ser ett krig mellan tvång (ofta förkroppsligat av staten) och frihet. Viktigt att notera är att dessa perspektiv inte är statiska eller oföränderliga: Kling själv menar på att han har genomgått faser där det ena perspektivet varit det dominerande, för att sedan gradvis ge företräde åt ett annat. Vidare betonar han att detta inte är ett försök att förklara varför vi tänker och tycker som vi gör, utan snarare ett sätt att åskådliggöra hur vi tänker och hur vi drar de slutsatser vi gör av ett givet faktum. Hans förhoppning är att vi med hjälp av dessa tre axlar ska kunna förstå hur det går till när vi når fram till en åsikt, och hur vi sedan uttrycker den för att få gehör när vi predikar för de redan frälsta, d.v.s. våra likasinnade.

Kling uppehåller sig länge härvid: att vi vill “piska upp” stöd för våra tankar och idéer, och då framställer det som en kamp mellan oss och dem, gott och ont. I hans ögon är detta en sorts kognitiv lämning från vårt evolutionära förflutna: vårt behov av att förankra och få stöd för våra åsikter av övriga gruppen. “Tribalism”, stamtänkande, omsatt i verbal debattformat. När vi har den egna gruppens stöd blir vi stärkta i vår övertygelse, och kan rakryggat konfrontera våra meningsmotståndare och försöka nedgöra dem.

Om vi applicerar hans idéer på den polska riksdag i artikelform som är “Köln och Stockholms”-frågan så kanske det blir lite lättare att förstå vari oenigheten bottnar, och hur den uppstår och cementeras. Människor som Per Bauhn betraktar frågan utmed “civilisation visavi barbari”-axeln: en kamp mellan våra “goda” värderingar och andra kulturers “dåliga”, rentav just “barbariska” värderingar. Marcus Priftis, å andra sidan, ser händelserna som ett det logiska utslaget av att man placerar unga män i ett system där de inte har någon chans att lyckas eftersom spelet är riggat från början. De är förtryckta, och de grupper som sitter på makten och är mer välbemedlade är villiga förtryckare som värnar den egna makten, vilket i sin tur går ut över en annan av samhällets förtryckta grupper: kvinnor som hålls nere av män.

Vad vi får är alltså två helt olika förklaringsmodeller som syftar till att redogöra för orsakerna till samma händelse. De utgår från olika axlar, och kan därför inte mötas halvvägs: de befinner sig inte ens på samma linje! Det finns vissa indikationer på att detta – vår förmåga att processa information för att få den att passa vårt “ideologiska” narrativ – är ett mer eller mindre allmänmänskligt drag.. Om det verkligen förhåller sig såhär – forskningen om detta är alltjämt i sin linda – och vi i sin tur är väl medvetna om det, så har vi kommit lite längre på vägen att förstå hur vi resonerar och varför vi tänker och tycker så annorlunda i frågor som vi reagerar på med samma avsky och avståndstagande. Varken Priftis eller Bauhn uppmuntrar eller godkänner beteendet i Köln eller under We Are Sthlm, men deras försök att förstå tar dem till två väldigt olika slutstationer. Paradoxalt nog blir helt plötsligt den alternativa förklaringsmodellens anhängare lika mycket av en fiende som de vars beteende gav upphov till debatten från första början.

Av någon anledning söker vi bevis för vår egen tes giltighet främst genom att kräva gehör av de vi vet håller med oss. Om vi kan så utelämnar vi dessutom information som kan skada eller undergräva det vi tror oss veta med absolut säkerhet. Ibland dras detta till sin absoluta spets, så till den grad att vi är villiga att förvanska och justera verkligheten. Ett skrämmande exempel, med potentiellt allvarliga politiska konsekvenser, som Kling tar upp är “Reinhardt/Rogoff-studien”. Denna studie gjorde gällande – med en uppsjö av data som argumentativ grund – att det finns ett tydligt kausalt samband mellan en statlig skuldnivå på över 90% av BNP och minskad ekonomisk tillväxt. Siffrorna tycktes bekräfta det ekonomerna påstod, och för konservativa och förespråkare av åtstramningspolitik var det litervis med vatten på kvarnen. Tyvärr framgick det senare att Rogoff och Reinhardt gått in och ändrat i den data de lutade sig på – den som utgjorde grunden för tesens vetenskapliga anspråk. De hade helt enkelt ändrat värden som inte passade deras ideologiska narrativ så att det överensstämde mer med deras bild av verkligheten, än den verklighet som datan kom ifrån.

Så hur kommer vi till bukt med detta, om det nu är en tendens som är så djupt rotad i vårt sinne att den sker undermedvetet? Det första steget tror jag är just medvetenhet: insikten och acceptansen av att det förhåller sig såhär, och att det påverkar och fördunklar omdömet för alla människor lika mycket. Hur vi väljer att förstå en händelse färgas oerhört av våra förutfattade meningar. Därför blir det andra steget följande: när vi framlägger en tes eller förfäktar en åsikt bör vi i möjligaste mån ställa den jämsides med relevant data och empiri, och inte skygga för möjligheten att vår tes kanske inte överensstämmer därmed. Är vi medvetna om att vår initiala uppfattning i frågan inte är det underverk av ideologiskt fläckfria resonemang och hyperrationella slutledningar som vi tror, kanske vi också kan förlika oss med att verkligheten ser ut på ett annat sätt än vi trodde. För den sakens skull måste man inte medge fel och bli nihilist, utan snarare kännas vid att tillvaron är mer komplex än vad vi ibland vill medge och vad vår hjärna orkar bearbeta. Detta är inte lätt, tvärtom: det kräver betydande investeringar i form av tid och mental energi.

Ett möjligt tredje steg är att vi försöker överbrygga skillnaderna – och nå fram till en mer “objektiv” slutsats – genom att arbeta tillsammans med de som våra åsikter går på tvärs mot. En som gjorde en beundransvärd insats i detta avseende var psykologinestorn (och min intellektuelle superhjälte) Daniel Kahneman. I “tänka snabbt och långsamt” erinrar han sig när han gjorde gemensam sak med Gary Klein, en person vars yrkesmässiga existensberättigande var att han förklarade varför expertkunskap är överlägsen såväl amatörernas dito som slump eller tur. Kahneman, å sin sida, byggde hela sin karriär på att mer eller mindre undergräva allehanda experters auktoritet och bevisa att människan ofta är en slående irrationell varelse. I vår tro att vi är rationella bedrar vi inte bara oss själva, utan även andra som gladeligen sväljer de orsakssamband vi väljer för att förklara komplexa skeenden som vi inte alls kan förstå. Som synes befann sig dessa två herrar på varsin ände i frågan om expertens vara eller icke vara. Det ovanliga var att de frångick praxis – skriva ner varandra i vetenskapsjournaler medelst ad hominem-attacker av successivt minskande subtilitetsnivå – och istället bestämde sig för att arbeta tillsammans. Resultatet blev att båda breddade sin definition och förståelse av vad intuitiv kunskap (expertkunskap) var och hur den kan se ut. Den var varken något fantastiskt mirakelmedel som vissa “utvalda” kan begagna sig av för att förstå och förklara vad som helst; ej heller var det i alla lägen en bluff som opportunistiska kvacksalvare använde sig av för att öka validiteten i sina egna påståenden. Sanningen var mer komplex än så: på vissa områden existerade verkligen intuitiv kunskap som en långsamt förvärvad egenskap; på andra var den sällan mer effektiv i sina förutsägelser och förklaringar än slumpen.

Denna anekdot borde vara sedelärande för alla med vetenskapliga ambitioner, och Kleins och Kahnemans initiativ att arbeta med istället för mot varandra förtjänar alla hedersbetygelser det kan få. Att göra på detta vis kommer inte att i grunden ändra din syn på mänsklig natur eller hur du väljer att uttrycka och förstå information, men det kan ge ett resultat med större vetenskaplig täckning och giltighet. Som Kahneman själv skriver: “[Klein] njuter alltjämt i fulla drag av berättelser där algoritmer och rigida procedurer leder till uppenbart absurda beslut […] Å andra sidan gottar jag mig när arroganta experter […] får sig en näsbränna. Men i det långa loppet var den stora intellektuella enighet vi fann förstår viktigare än de känslomässiga skillnader som bestod genom hela vårt arbete”.

Filterbubblor och “safe spaces” – två sidor av samma mynt?

År 2011 myntade Eli Pariser begreppet “Filter bubble” för att beskriva den personliga strömlinjeformning av vår internetupplevelse som uppstår när söktjänster såsom Google och Yahoo – och sociala medietjänster som Facebook – försöker “effektivisera” och anpassa materialet vi tillgodogör oss online efter våra upplevda preferenser. Således kan samma sökord, gjord på två olika personers datorer/mobiler/plattor, generera helt olika resultat. Anledningen är att söktjänsterna använder sig av avancerade algoritmer som “utvärderar” och analyserar det du tidigare har sökt efter och klickat dig vidare på. När du således söker efter något nytt så ser denna algoritm till att du får resultat som matchar din tidigare sökhistorik och det man bedömer vara relevant för dina intressen. Till synes ett välmenande sätt att se till att vi kan sålla genom allt oväsentligt, men som Pariser påtalar föreligger betydande risk för att vi skärmar av oss från de delar av verkligheten som inte bekräftar det vi redan bekänner oss till. De stora, centraliserande internettjänsterna har hittat en guldkalv: genom att anspela på vår benägenhet att endast vilja se saker som bekräftar vår världssyn (inom beteendeekonomin känt som bekräftelsesnedvridning) så får de möjlighet att tjäna stora summor pengar, samtidigt som deras tjänster utåt sett är gratis. Google kan framställa sig som en välgörare med mottot “Don’t be evil”, men i realiteten säljer de enorma mängder data om sina kunder – vi som använder sökmotorn dagligen – till annonsörer och företag som betalar för att rikta sina annonser mot de användare som enligt algoritmerna lär vara mest intresserade av deras vara. Den indirekta effekten – och den kanske mest skadliga av alla – är att vi dessutom inte utsätts för något som utmanar våra förutfattade meningar, eller som tvingar oss att omvärdera tidigare ställningstaganden. Vi har skapat en säker bubbla, där allt som går på tvärs med våra åsikter filtreras bort utan att vi behöver göra något. En filterbubbla, helt enkelt.

Jag kom nyligen att tänka på likheten mellan Parisers beskrivning av filterbubblan och dess likheter med de allt vanligare företeelserna “safe spaces” och “trigger warnings”. Ett “safe space” är en plats där en i samhället marginaliserad grupp – p.g.a. etnicitet, kön, sexuell/politisk läggning etc. – ska kunna mötas och umgås utan att behöva utsättas för utdaterade eller kränkande stereotyper. Trigger warnings är något som avkrävs fler och fler universitetslärare och –elever i USA för att på samma sätt värna marginaliserade gruppers välmående, samt personer med en historik av personliga trauman. Tanken är att läraren på plats i förstone skall utfärda en varning för att kommande information kan utlösa (trigger) traumatiska minnen för personer som känner sig personligen berörda av ämnet. Således kan t.ex. afro-amerikanska elever argumentera att en genomgång av slaveriets ekonomiska betydelse i framväxten av det moderna Amerika bör föregås av en trigger warning, så att elever som upplever sig utpekade ska slippa närvara. För den som vill läsa en mer fullödig genomgång av trigger warning-fenomenet och dess i förlängningen löjeväckande konsekvenser så rekommenderar jag Jonathan Haidts lysande artikel “The Coddling of the American Mind“.

Trigger warnings och safe spaces är, som jag ser det, båda ett uttryck för en mer övergripande psykologisk tendens: att vi skärmar ute den del av verkligheten som inte stämmer överens med vår uppfattning om hur den bör vara, och helst lierar oss med likasinnade. (Något jag återkommer till senare)
De bottnar i en god avsikt: att motverka förminskning och diskriminering av utsatta minoritetsgrupper, och att värna deras rätt att fritt uttrycka sig bortom godtyckliga, stereotypa gränser. Man vill helt enkelt slippa upplevda påhopp och att bli indelad i fack utifrån ett eller flera av sina karaktärsdrag, inre (åsikter) som yttre (utseende). Framför allt safe space-tänkandet har fått väldig aktualitet som ett svar på en av internetvärldens mer ökända baksidor: “trollandet” och de anonyma kommentarerna. Ingen kan bestrida att internet-hat finns, frodas och består av ett till synes bottenlöst och vämjeligt förakt för allehanda personer, oavsett om de befinner sig i händelsernas centrum eller periferi. Med den jättelika globala exponering som de stora sociala medietjänsterna erbjuder tycks problemet ha antagit närmast epidemiska proportioner. Ett liv i rampljuset innebär inte bara att du jagas av sensationslystna papparazifotografer, utan även av uttråkade internettroll som råder bot på ledan genom att trakassera andra. Att då försöka upprätta safe spaces på internet kanske är rätt väg att gå för att komma till bukt med detta problem? Att ha “fredade zoner” där hat och negativitet motas i grind, emedan vänlighet och uppmuntran svämmar över?

Måhända, men jag ser även vissa problem, något som jag fick upp ögonen för efter att ha sett den senaste säsongen av South Park, den plumpa och dåligt ritade satirserien som inte lämnar någon oberörd. I avsnitt fem av säsong 19 tvingas en av skolans elever – den ständigt utnyttjade Butters – att gå igenom först en, och sedan flera, människors kommentarsfält på allehanda sociala mediesajter, för att filtrera bort alla kommentarer som är elaka eller ens anspelar på något negativt (till exempel att den gravt överviktige Cartman inte är snygg utan tröja). Personerna som drar nytta av Butters slavgöra får endast ta del av de positiva kommentarerna, vilket ger dem en gravt förvrängd bild av verkligheten. Samtidigt utvecklar de en överkänslighet mot allt som ens andas kritik eller går på tvärs med deras alltmer snedvridna verklighetsuppfattning. Det totala nervsammanbrottet är ständigt närvarande. Till slut dyker en ny karaktär upp och börjar terrorisera den utarbetade och av alla elaka kommentarer desillusionerade Butters: han presenterar sig som “reality”, verkligheten som kommer och knackar på trots att ingen bjöd in honom. I takt med att fler och fler låser in sig i sina mentala “safe spaces” blir verkligheten en paria som man helst stänger ute. När den kognitiva dissonansen blir stadens invånare övermäktig, då verklighet och ens fredade zon inte längre går att förena, drar man det till sin spets genom att hänga “reality” – man avskaffar helt enkelt verkligheten. (Kommer osökt att tänka på en kontroversiell liknelse: vi tar illa vid oss av den fattigdom som tiggeri är ett uttryck för, varför fler och fler väljer att försöka lagstifta bort detta, dess mest påtagliga uttryck)

South Parks satir har en tendens att bli övertydlig, men samtidigt tycker jag att de sätter fingret på en del viktiga konsekvenser av alla dessa “progressiva” modeord, vare sig det handlar om safe space, trigger warnings, shaming (att skambelägga ett visst beteende) eller något annat som uppfattas som kränkande. Allt detta uppkom som ett sätt att ge moteld mot “trollande” och negativa kommentarer från människor som reagerar med hat och fradga när något utmanar deras världsbild. Unga, arga män som utmålar alla feminister som “feminazis” med en agenda som går ut på fysisk och mental kastrering av halva världen är ett exempel. Problemet är att man försöker bemöta detta genom att helt enkelt stänga ut allt som ens tangerar kritik och mothugg, och klumpa ihop de potentiellt befogade invändningarna med de allra värsta förbrytarna. Som bekant har vi svårt att hantera komplexitet och vill gärna reducera allting till något enklare och mer konkret – istället för att sålla i kritiken så sållar vi bort den. Och med det sållar vi bort allt som kan utmana våra redan grundmurade åsikter och vår etablerade världsåskådning. Trångsynthet och hat bemöts med inskränkningar och förnekanden.

Svaret har alltså blivit en variant på det man försöker bekämpa: istället för att aktivt bemöta och fundera på giltigheten i andras invändningar väljer man att vända taggarna utåt och söka den egna gruppens bekräftelse. Verkligheten hålls på behörigt avstånd, och i förlängningen även saker som kan tvinga oss att tänka ett varv till. Hade kyrkan kunnat åberopa ett safe space och etablera en filterbubbla hade Copernicus haft det ännu kämpigare med att bevisa att jorden kretsar kring solen.

Känns det igen? I mina ögon är likheterna slående mellan filterbubblorna i Parisers tappning – de som skräddarsyr vår internetupplevelse för att generera mer vinster åt företagen – och de begränsade tvärsnitt av verkligheten som ett “safe space” och ideliga “trigger warnings” i förlängningen riskerar att skapa. Det finns dock en avgörande – och ganska nedslående – skillnad. Så fort det är tal om kommentarer, beteenden, ordval eller strukturer som kränker förment utsatta grupper så reagerar vi med bestörtning och får med ens en injektion av koncentrerad handlingskraftighet. Men i frågan om hur vår frihet att få en oförutsägbar och fri upplevelse av allting som internet har att erbjuda – vilket av nödvändigheten innebär att vi även konfronteras med saker som vi uppfattar som förkastliga – har vi låtit bekvämligheten få överhanden. Reaktionen i det första fallet kommer sig av att vi försöker stänga ute nya intryck och därmed risken att beträda osäker och potentiellt minerad mark. Det briljanta som Facebook med flera har insett är att denna rädslan för det okända och alternativa, samt vår patologiska bekvämlighet med det vi redan känner till. gör att vi gladeligen inrättar oss i ledet när de erbjuder en skräddarsydd internetupplevelse, fri från alla tänkbara faror. Ont ska i detta fallet inte med ont fördrivas – och många tycks tyvärr ha valt att föra kampen i fel riktning.

Upphovsrättsindustrin och Internets kontrarevolution

Enligt Rasmus Fleischer på Copyriot inleddes någon form av kontrarevolution runt 2007-2009 vad gäller internets strukturer. Från decentraliserade pluraliteter har centraliserade, homogena, inhägnade imperier vuxit fram, likt de stora oligopol som växte fram ur den liberala kapitalismens höjdpunkt under 1800-talet. Istället för RSS-läsare, www, chatt-klienter med mera, så har Google, Facebook och deras kamrater tagit över mer och mer av nätanvändandet. Youtube står t.ex. ensamt för runt 20% av den totala nät-trafiken i Europa och Facebook runt 8%. 

Denna större trend kan enkelt urskönjas på piratkopieringens lokala område. För tio år sedan dominerade BitTorrent-protokollet och pseudocentraliserad fildelning via t.ex. The Pirate Bay. Idag har väldigt mycket av det som då var flervägig fildelning blivit strömlinjeformad kabel-TV-inspirerad kulturkonsumtion via streamingsidor som Swefilmer. Det här säger bland annat Henrik Pontén, chefsjurist på f.d. Antipiratbyrån, numera Rättighetsalliansen, i en intervju med IDG.

“Undersökningen Svenskarna och internet 2015 visar att fildelningen visserligen nådde en slags topp 2012, och sedan sakta har dalat. Men Henrik Pontén hävdar att det inte betyder att upphovsrättsintrången minskar, utan att många bytt torrentsajter som The Pirate Bay mot illegala streamingtjänster som Dreamfilm och Swefilmer. – De illegala tjänsterna har fått det jobbigare, och fler fälls. Men samtidigt ökar den totala konsumtionen av illegal film, säger Henrik Pontén. – Det är lite som internet i övrigt. Det är några få stora aktörer som tar allt mer plats. De små försvinner allt efterhand”

Henrik bekräftar att han också märkt den förändring som sker – från pluralitet och decentralisering mot centraliserade monopol. Henrik anmärker också på att en förändring skett i hur piratsidorna drivs – från “hobbyprojekt” till “uttalat kommersiella”. Detta bekräftas i samma artikel i IDG av rättssociologen Måns Svensson, samt i en intervju med fildelningsåklagaren Henrik Rasmusson, som hävdar att de som ligger bakom de nu mer populära sidorna för piratkopiering mer är att likna vid brottssyndikat eller maffia-liknande organsiationer än de idealister som tidigare var inblandade. Även en annan fildelningsåklagare Fredrik Ingblad (bland annat bakom nuvarande utredningen av TPB) bekräftar att piratkopieringen kommersialiserats.

Genom att angripa P2P-nätverk i form av torrents och TPB så styrde alltså upphovsrättsindustrin kulturbytet från ideala former av nätverk (decentraliserade, distribuerade, jämlika, ideella) mot mycket sämre alternativ (centraliserade, ojämlika, kommersialiserade) i form av streaming-tjänster. Man har ersatt fritt byte av kultur mellan konsumenter med en situation där vissa människor tjänar pengar på kulturdelarnas rädslor (både de som driver de nya sidorna och företag som Rightscorp). Detta är en tydlig regression för nätet i stort och samhällsskadligt dessutom, då de själva medger att de skapat kommersiella möjligheter för brottssyndikat – ytterst anmärkningsvärrt.

Hur ska vi kunna ta oss ur det här? En anledning till att de tjänster som drivits ideellt fått det svårare är att de inte kunnat sälja annonsplatser till respektabla köpare, medan mer ljusskygga driftare har kunnat sälja annonsplats till företag som säljer ryska postorderfruar (något som Peter Sunde talat mycket om). Att nyttja adblocker extensivt kan vara ett sätt att tvinga ner de nya, sämre piratkopieringssidorna och förhoppningsvis driva fram bättre alternativ.

PS. Även om Henrik tror att fildelningen via torrent minskat, så borde det vara svårt att avgöra hur omfattande den är idag, med utbrett användande av VPN-tunnlar och kryptering. T.ex. står BitTorrent-traffik för 25% av all krypterad trafik, enligt TorrentFreak.

Taleb och att låta slumpen leda den villige

Nassim Nicholas Taleb är en nagel i ögat. En stolt provokatör som med emfas avsvär sig allt samröre med den akademiska – och framför allt den “ekonomivetenskapliga” (hans citationstecken, inte mina) – världen. Hans teorier om risk, sannolikhet och roten till människans till synes outtömliga reservoar av ekonomisk dumdristighet har gjort honom till ett sorgebarn och ständig huvudvärk för många nationalekonomer, akademiker och börsprofiler. Inspirerad av Daniel Kahnemans psykologiska forskning om mänsklig irrationalitet, Poppers nitiska vetenskapsfilosofi, stoisk livsfilosofi och klassisk matematik har hans paradgren blivit att omfamna och erkänna slumpens långtgående makt över vår tillvaro. Att gå mot strömmen är ett normaltillstånd för Taleb – något ironiskt eftersom han gjort karriär som “trader” på Wall Street. Hans framgångsrecept har dock varit att gå mot strömmen – istället för att följa den drönarlika massan som alla haussar upp “nästa stora grej” och blåser upp bubbla efter bubbla väljer han att gå sin egen väg, helst rakt motsatt den de allra flesta går. Snarare än att maniskt försöka leta efter nästa ekonomiska kassako, och mjölka den till sista droppen innan man letar upp nästa, söker han efter något som garanterar viss trygghet och vinst på lång sikt. Framför allt söker han efter något som är någorlunda försäkrat mot slumpens “magnum opus” på börsmarknaden – kraschen.

Jag finner Talebs tänkande intressant, eftersom det överlappar med mycket av den psykologi och filosofi jag har läst och funnit tämligen övertygande. Lusten att skriva ett inlägg om honom kom efter att han i sin bok “Fooled by randomness” förklarade sin hållning till “the next new thing”. Det är det välkända fenomenet där investerare letar efter nästa ekonomiska braksuccé, den som man kan ösa in pengar i tidigt, för att sedan luta sig tillbaka och bläddra i sedelbuntarna. Ingenstans är detta mer vanligt förekommande än i teknikbranschen – vem vill missa nästa Iphone? I allmänhet förväntas vi omfamna och sjunga den nya teknologins lov. Investerare, journalister, uppfinnare, den tekniktörstiga allmänheten, alla är vi på jakt efter nästa smartphone, “padda” eller dylik teknikpryl som i grunden omstrukturerar vardagen och inte lämnar många människor (eller plånböcker!) oberörda.
Taleb menar på att vi gör ett allvarligt misstag när vi med ljus och lykta försöker hitta “nästa stora grej”. Men, invänder hans meningsmotståndare: för att hitta ett guldkorn måste man våga ta vissa risker, eller hur? Fel, fel, fel, om du frågar Taleb. Ur hans mer utdragna historiska perspektiv så kan du i det långa loppet sällan gå med “livsgaranterad” vinst om du ständigt söker efter nästa “kassako”. Du kommer obönhörligen att gå bet mer ofta än inte, och i takt med att produktionstakten – och därmed även innovationstakten – ökar så blir utbudet av möjliga vinnare än större, än mer oöverskådligt. De eventuella vinstmöjligheterna är, i hans ord, “miniscule to the toxicity of all the garbage one has to go through to get to these jewels”. Det är inte värt allt röjande i höstackar för att hitta en eller ett par nålar. Lyckas du väl hitta en så beror det snarare på lyckliga omständigheter och en icke föraktlig mängd tur.
En anekdot som illustrerar hans poäng ganska väl: för ett par veckor sedan kom min travfanatiske kollega till jobbet och meddelade med illa dold stolthet att han kammat hem 36 000 kr på travet i helgen. Min följdfråga blev huruvida han, utslaget på de 20 år han spelat på travet vecka in och vecka ut, har gått plus eller minus totalt sett. “Minus, klart”, svarade han blixtsnabbt. Men inte kunde han förklara vari den ekonomiska sundheten i ett sådant beslut ligger. En storvinst en helg gör inget för att uppväga alla de småförluster som ackumulerats genom åren. Sum total är till syvende och sist att du förlorat mer pengar än vad du tjänat – 36 000 kronor uppväger inte de hundratals tusen som försvunnit under årens lopp.

Ovanstående är enligt Taleb ett typexempel på när vi människor inte visar tillbörlig respekt för slump och risk, och låter positiva omedelbara effekter skymma sikten för möjligheten till att gå med vinst på lång sikt. Talebs marknadsfilosofi innebär helt enkelt att man vänder på det traditionella tankesättet. Istället för att hela tiden jaga större och större utdelning – och därmed mer och mer riskfyllda aktieinvesteringar, t.ex. – så bör man hitta förhållandevis säkra kort som generar hygglig vinst, men utan stor risk. De stora krascherna – “de svarta svanarna” – kan komma närsomhelst och utan förvarning, och då försvinner allt du vunnit och mer därtill i en handvändning. När – det är knappast en fråga om “om” – kraschen kommer så slår den hårdast mot den mest upphettade delen av marknaden. Och det är där jackpoten tidigare har stått att finna – jättevinster som antar ny skrud och blir till brakförluster när kraschen väl kommer. Talebs stora lycka som “trader” blev, måhända ironiskt men fullt logiskt enligt principen ovan, börskraschen 1987: genom att rigoröst applicera sitt slumporienterade tankesätt i sin byteshandel på börsen var han i princip helt fri från exponering för krisens extrema effekter.

Ett annat fenomen vars relevans för börsmarknaden och den “affärsekonomiska” världen jag begrundat är regression mot medelvärdet. Det är ett tämligen kontraintuitivt fenomen som egentligen först blir synligt när man samlar på sig tillräckliga datamängder rörande ett särskilt område. I princip säger det att vi, när vi samlar tillräckligt mycket data och åskådliggör den grafiskt, kommer att se ett “kluster” med datapunkter i mitten. Det vi undersöker kommer att “regrediera”, d.v.s. göra en tillbakagång, mot mitten. Denna insikt har vi “rasbiologins fader” och Darwins kusin, Francis Galton, att tacka för. Det han upptäckte var att en förälder (eller två) som är klart över medellängd överlag får barn som förvisso är ganska långa, men nästan alltid kortare än de själva. Människors längd – när man hade tillräckligt stora urval av personer – tycktes röra sig mot ett medelvärde, alldeles oberoende av deras föräldrars längd. Föräldrar klart under medellängd fick enligt samma princip barn som var längre än de själva. En annan som upptäckte samma fenomen, men för affärer på 1910-talet, var Horace Secrist. När han försökte ta reda på vad som gjorde en affär eller butikskedja framgångsrik blev slutsatsen ungefär “mediocrity is king” – saliga är de medelmåttiga, de skall gå med vinst. Han upptäckte att affärer som hade perioder av intensiv blomstring endast några år senare hade rört sig ner mot mer moderat framgångsnivå. De som det gått sämst för hade samtidigt rört sig uppåt – och gjort sällskap med de tidigare så framgångsrika. Varken stark uppgång eller nedgång var statiska fenomen, utan endast tillfälliga inslag i vardagen – “mediocrity tends to become the rule”. Slutsatsen Secrist drog var att detta berodde på mänskligt beteende enbart – vad han inte visste var att detta är en tendens som dyker upp i all möjlig statistik som berör såväl biologi som samhälle. En idrottare kan ha bra och dåliga dagar – en bra dag följt av en dålig dag innebär dock skarpare kontraster, vilket får oss att dra förhastade slutsatser. En tredjeplats dagen efter en etappvinst är sådär – en förstaplats dagen efter en tiondeplats är fantastisk. Men utslaget på ett helt år får vi en helt annan bild, där vi ser att de flesta prestationer har klumpats kring mitten – det idrottare kallar sin “standardnivå”. Och det följer rent logiskt: vi kan inte ha extrema värden – eller prestationer – utan ett medelvärde som referens. Men vårt kortsiktiga historiska perspektiv gör det svårt för oss att i stunden acceptera och beakta denna princip. Medelvärde kräver att vi har tillgång till mycket data, och betraktar händelsen framför oss i skenet av denna data. Vi ser däremot endast den match som spelas just nu. Inte tänker vi på de föregående fyrtio och hur just denna match står sig i förhållande till dem.

Jag har slagits av att principen om regression mot medelvärdet är något som banker och börsmäklare varken gärna vill erkänna eller vara öppna med utåt – det undergräver hela deras affärsmodell. Oavsett hur skicklig din bankförvaltare säger sig vara så är det extremt osannolikt att vederbörande lyckas placera dina pengar så att de slår jämförelseindex. Att det förhåller sig så just med fondinvesteringar har ekonomijournalisten Joel Dahlberg med all önskvärd tydlighet lyckats påvisa i “Bankbluffen”, en förkrossande uppgörelse med den banksektor som gör allt för att tuta i oss att de förstår läget bättre än oss. Sanningen är att en berusad apa med Ray Ban-brillor och femton dartpilar lär ha ungefär samma framgång när det handlar om att “pricka rätt” som den mest välkammade fondförvaltare. Slumpen regerar här, och det är en övermäktig uppgift för en enskild människa att bejaka den massiva komplexitet som en fri och överbefolkad börsmarknad innebär. Emellanåt kan en förvaltare träffa rätt – “ett bevis på skicklighet och ‘fingertoppskänsla’. Emellanåt träffar de fel – “en oförutsedd händelse, ett särfall”. Oftast träffar de mittemellan, men försöker sälja det som något bättre. Men på sitt sätt blir det ytterligare en demonstration av hur regressionen mot medelvärdet – och andra svårsmälta statistiska fenomen – genomsyrar vår vardag . Taleb gör t.o.m gällande att den ekonomiska marknadsvärlden är extra känslig för allt som har med slump, statistisk osannolikhet och mänskliga kognitiva snedvridningar, eftersom marknaden till sin natur är oerhört slumpmässig och oförutsägbar, emedan det mänskliga tänkandet tror sig vara rationellt och ser orsakssamband överallt. Allting hänger inte alltid ihop, hur gärna vi än vill tro det.

Källor och inspiration:
Dahlberg, Joel: “Bankbluffen – så blir du blåst på dina pengar”

Ellenberg, Jordan: “How not to be wrong – the power of mathematical thinking”
Taleb, Nassim Nicholas: “Fooled by randomness – the hidden role of chance in life and in the markets”
Taleb, Nassim Nicholas: “The black swan – the impact of the highly improbable”