Människor som sätter en stolthet i att undvika allt vad nyhetsrapportering – sensationslysten eller ej – heter kan möjligtvis ha undgått att ta del av den verbala pajkastningen om övergreppen och trakasserierna i Köln på nyårsafton, samt på festivalen “We are Sthlm” i somras. Kontentan av det hela är att det på båda platser skett till synes organiserade övergrepp och trakasserier av kvinnor, som i stor utsträckning begicks av män av nordafrikanskt/arabiskt ursprung, allt enligt vittnes- och polisrapporter. Om ni lyckats undgå att ta del av den debatt som försökt ålägga än den ena, än den andra gruppen med skulden för det som skett: gratulerar, din tursamme sate.
Två dominerande förklaringsmodeller har utkristalliserats: båda utgår för sin giltighet ifrån att felet ligger hos en grupp människor, vars tänkande/värderingar/agerande på något sätt går på tvärs med det som tillhör vårt moderna, svenska/tyska/västerländska sätt att leva på. Den första gruppen ser en förklaringsmodell som tar fasta på ursprunget, den nationella och kulturella aspekten. Ett typexempel är Per Bauhns debattinlägg i SvD, vars rubrik egentligen säger det mesta vi behöver veta: “Stamtänkandet kan göra kvinnor till lovliga byten“. Bauhns förklaring utgår ifrån en uppdelning mellan stamtänkande och ett i mer västerländsk, liberal anda – tankegods som för mig personligen ekade mycket bekant från Mark Weiners “Klanvälde“. Bauhn menar att många “skyggar” för kulturella förklaringsmodeller, och istället generaliserar “maximalt” genom att tala om detta som ett utslag av mäns patriarkala attityder mot kvinnor. I själva verket är det de kulturella aspekterna som kan hjälpa oss “att se skogen bland alla träd”. Att förövarna till överväldigande del kommer från samhällen där man avvisar centrala myndigheters anspråk på makt och våldsmonopol, och istället lutar sig mot stammen/klanen, gör att de har en sorts “vinnaren tar allt”-mentalitet i sitt kulturella bagage. Allting utanför den egna cirkeln är lovligt byte. När kvinnors ställning dessutom är klart underställd mannens blir de automatiskt en del av detta byte.
Den andra sidan förfäktar att det inte bara är felaktigt att peka ut kulturen, och i förlängningen ursprunget, som boven i dramat – det är ett uttryck för en förminskande och diskriminerande attityd mot de utpekade grupperna. Övergrepp och trakasserier av detta slag är snarare ett utslag av mäns våld mot kvinnor, och de patriarkala strukturer som genomsyrar samhället och syftar till att förtrycka och undergräva kvinnors rörelse- och handlingsfrihet. En som förfäktar denna åsikt är Marcus Priftis. Övergreppen är ett utslag av en hypermaskulin och våldsorienterad grabbkultur, där “patriarkala normer […] är en riskfaktor”. Dessa normer frodas vidare i miljöer som präglas av social och ekonomisk utsatthet. I brist på materiella tecken på framgång som man kan “markera revir med” – själva grunduttrycket för maskulin självhävdelse – tar man sig de friheter som man kan och som rimmar väl med de hyperaggressiva och “manliga” normer som omger en. Man är här noggrann med att påpeka att sexuella övergrepp är ett återkommande inslag i alla samhällen och bland alla människor: även högt uppsatta chefer och “etniska svenskar mitt i livet” står inför skranket.
Detta är grunddragen för de två sidorna och deras försök att förklara en och samma händelse. Att de har svårt att komma överens och förlika sina ståndpunkter med varandra är plågsamt enkelt att konstatera. Den “kulturella” modellens vapendragare beskyller den andra sidan för naivitet, och välvilligt förnekande av uppenbara fakta. Den “strukturella” modellens proselyter hemfaller till att anklaga “kulturmodellen” för rasism, hyckleri och för att springa “maktens” (patriarkatets/kapitalets/valfritt förkroppsligande av hin håle självs) ärenden.
Det har skrivits spaltmetrar om den svenska åsiktskorridoren, hur samhället blir mer och mer polariserat och att vi får svårare och svårare att tala med varandra. Även om jag instinktivt vill hålla med alla i deras högljudda suckar om hur det var bättre förr, tror jag faktiskt att det varken var mycket bättre – eller sämre – om man går bak femtio eller hundra år i tiden. En av anledningarna är att jag själv tagit del av politiska pamfletter och annonser från 1900-talets början, och med egna ögon kunnat se hur hätsk och uppeggande den kunde vara. Liberalen Karl Staaff, statsminister 1911-1914, fick bland annat stå ut med att de konservativa gav bort askfat formade som hans ansikte till potentiella väljare.
Således tror jag att vi mer eller mindre alltid har talat förbi varandra, och varit ovilliga att ta in våra meningsmotståndares förklaringsmodeller av skeenden vars bakgrund, upprinnelse och orsak vi redan tycker oss ha full koll på. Jag är snarare intresserad av förklaringsmodeller som kan hjälpa oss att förstå varför vi inte förstår varandra (The meta is strong with this one). Mitt intresse för detta väcktes när jag läste Thomas Sowells “A conflict of visions”, en i mitt tycke lysande genomgång av hur två primära synsätt på mänsklig natur kan förutse och förklara många av våra politiska ställningstaganden. Ännu viktigare, i Sowells tycke, är att dessa synsätt kan hjälpa oss att förstå våra meningsmotståndare, och i förlängningen hjälpa oss att nå ut med vårt budskap till människor som resonerar från helt andra utgångspunkter än vi själva. För en mer noggrann genomgång rekommenderar jag er att läsa boken
Nu var det ett par år sedan jag läste Sowells bok, men jag kom att tänka på den idag när jag lyssnade på podcasten Econtalk (vars övriga avsnitt jag varmt rekommenderar!) med ekonomen Arnold Kling. Intervjun kretsar kring boken “The Three Languages of Politics”. I den framlägger Kling tesen att vi människor främst är benägna att betrakta politiska frågor ur tre olika perspektiv, eller snarare som punkter på tre olika axlar. Lite grovt kan dessa sorteras in i följande politiska fack: ett “liberalt och progressivt” synsätt; ett konservativt; samt ett libertarianskt. Klings huvudsakliga poäng är att dessa tre grupper har ett perspektiv på världen som ställer två grupper mot varandra, och där händelser kan förstås som ett utslag av dessa gruppers kolliderande intressesfärer. För liberala och progressiva tenderar man att se tillvaron som något av en kamp mellan förtryckare och de förtryckta; konservativa ser det som civilisationens strid mot barbariet; och libertarianer ser ett krig mellan tvång (ofta förkroppsligat av staten) och frihet. Viktigt att notera är att dessa perspektiv inte är statiska eller oföränderliga: Kling själv menar på att han har genomgått faser där det ena perspektivet varit det dominerande, för att sedan gradvis ge företräde åt ett annat. Vidare betonar han att detta inte är ett försök att förklara varför vi tänker och tycker som vi gör, utan snarare ett sätt att åskådliggöra hur vi tänker och hur vi drar de slutsatser vi gör av ett givet faktum. Hans förhoppning är att vi med hjälp av dessa tre axlar ska kunna förstå hur det går till när vi når fram till en åsikt, och hur vi sedan uttrycker den för att få gehör när vi predikar för de redan frälsta, d.v.s. våra likasinnade.
Kling uppehåller sig länge härvid: att vi vill “piska upp” stöd för våra tankar och idéer, och då framställer det som en kamp mellan oss och dem, gott och ont. I hans ögon är detta en sorts kognitiv lämning från vårt evolutionära förflutna: vårt behov av att förankra och få stöd för våra åsikter av övriga gruppen. “Tribalism”, stamtänkande, omsatt i verbal debattformat. När vi har den egna gruppens stöd blir vi stärkta i vår övertygelse, och kan rakryggat konfrontera våra meningsmotståndare och försöka nedgöra dem.
Om vi applicerar hans idéer på den polska riksdag i artikelform som är “Köln och Stockholms”-frågan så kanske det blir lite lättare att förstå vari oenigheten bottnar, och hur den uppstår och cementeras. Människor som Per Bauhn betraktar frågan utmed “civilisation visavi barbari”-axeln: en kamp mellan våra “goda” värderingar och andra kulturers “dåliga”, rentav just “barbariska” värderingar. Marcus Priftis, å andra sidan, ser händelserna som ett det logiska utslaget av att man placerar unga män i ett system där de inte har någon chans att lyckas eftersom spelet är riggat från början. De är förtryckta, och de grupper som sitter på makten och är mer välbemedlade är villiga förtryckare som värnar den egna makten, vilket i sin tur går ut över en annan av samhällets förtryckta grupper: kvinnor som hålls nere av män.
Vad vi får är alltså två helt olika förklaringsmodeller som syftar till att redogöra för orsakerna till samma händelse. De utgår från olika axlar, och kan därför inte mötas halvvägs: de befinner sig inte ens på samma linje! Det finns vissa indikationer på att detta – vår förmåga att processa information för att få den att passa vårt “ideologiska” narrativ – är ett mer eller mindre allmänmänskligt drag.. Om det verkligen förhåller sig såhär – forskningen om detta är alltjämt i sin linda – och vi i sin tur är väl medvetna om det, så har vi kommit lite längre på vägen att förstå hur vi resonerar och varför vi tänker och tycker så annorlunda i frågor som vi reagerar på med samma avsky och avståndstagande. Varken Priftis eller Bauhn uppmuntrar eller godkänner beteendet i Köln eller under We Are Sthlm, men deras försök att förstå tar dem till två väldigt olika slutstationer. Paradoxalt nog blir helt plötsligt den alternativa förklaringsmodellens anhängare lika mycket av en fiende som de vars beteende gav upphov till debatten från första början.
Av någon anledning söker vi bevis för vår egen tes giltighet främst genom att kräva gehör av de vi vet håller med oss. Om vi kan så utelämnar vi dessutom information som kan skada eller undergräva det vi tror oss veta med absolut säkerhet. Ibland dras detta till sin absoluta spets, så till den grad att vi är villiga att förvanska och justera verkligheten. Ett skrämmande exempel, med potentiellt allvarliga politiska konsekvenser, som Kling tar upp är “Reinhardt/Rogoff-studien”. Denna studie gjorde gällande – med en uppsjö av data som argumentativ grund – att det finns ett tydligt kausalt samband mellan en statlig skuldnivå på över 90% av BNP och minskad ekonomisk tillväxt. Siffrorna tycktes bekräfta det ekonomerna påstod, och för konservativa och förespråkare av åtstramningspolitik var det litervis med vatten på kvarnen. Tyvärr framgick det senare att Rogoff och Reinhardt gått in och ändrat i den data de lutade sig på – den som utgjorde grunden för tesens vetenskapliga anspråk. De hade helt enkelt ändrat värden som inte passade deras ideologiska narrativ så att det överensstämde mer med deras bild av verkligheten, än den verklighet som datan kom ifrån.
Så hur kommer vi till bukt med detta, om det nu är en tendens som är så djupt rotad i vårt sinne att den sker undermedvetet? Det första steget tror jag är just medvetenhet: insikten och acceptansen av att det förhåller sig såhär, och att det påverkar och fördunklar omdömet för alla människor lika mycket. Hur vi väljer att förstå en händelse färgas oerhört av våra förutfattade meningar. Därför blir det andra steget följande: när vi framlägger en tes eller förfäktar en åsikt bör vi i möjligaste mån ställa den jämsides med relevant data och empiri, och inte skygga för möjligheten att vår tes kanske inte överensstämmer därmed. Är vi medvetna om att vår initiala uppfattning i frågan inte är det underverk av ideologiskt fläckfria resonemang och hyperrationella slutledningar som vi tror, kanske vi också kan förlika oss med att verkligheten ser ut på ett annat sätt än vi trodde. För den sakens skull måste man inte medge fel och bli nihilist, utan snarare kännas vid att tillvaron är mer komplex än vad vi ibland vill medge och vad vår hjärna orkar bearbeta. Detta är inte lätt, tvärtom: det kräver betydande investeringar i form av tid och mental energi.
Ett möjligt tredje steg är att vi försöker överbrygga skillnaderna – och nå fram till en mer “objektiv” slutsats – genom att arbeta tillsammans med de som våra åsikter går på tvärs mot. En som gjorde en beundransvärd insats i detta avseende var psykologinestorn (och min intellektuelle superhjälte) Daniel Kahneman. I “tänka snabbt och långsamt” erinrar han sig när han gjorde gemensam sak med Gary Klein, en person vars yrkesmässiga existensberättigande var att han förklarade varför expertkunskap är överlägsen såväl amatörernas dito som slump eller tur. Kahneman, å sin sida, byggde hela sin karriär på att mer eller mindre undergräva allehanda experters auktoritet och bevisa att människan ofta är en slående irrationell varelse. I vår tro att vi är rationella bedrar vi inte bara oss själva, utan även andra som gladeligen sväljer de orsakssamband vi väljer för att förklara komplexa skeenden som vi inte alls kan förstå. Som synes befann sig dessa två herrar på varsin ände i frågan om expertens vara eller icke vara. Det ovanliga var att de frångick praxis – skriva ner varandra i vetenskapsjournaler medelst ad hominem-attacker av successivt minskande subtilitetsnivå – och istället bestämde sig för att arbeta tillsammans. Resultatet blev att båda breddade sin definition och förståelse av vad intuitiv kunskap (expertkunskap) var och hur den kan se ut. Den var varken något fantastiskt mirakelmedel som vissa “utvalda” kan begagna sig av för att förstå och förklara vad som helst; ej heller var det i alla lägen en bluff som opportunistiska kvacksalvare använde sig av för att öka validiteten i sina egna påståenden. Sanningen var mer komplex än så: på vissa områden existerade verkligen intuitiv kunskap som en långsamt förvärvad egenskap; på andra var den sällan mer effektiv i sina förutsägelser och förklaringar än slumpen.
Denna anekdot borde vara sedelärande för alla med vetenskapliga ambitioner, och Kleins och Kahnemans initiativ att arbeta med istället för mot varandra förtjänar alla hedersbetygelser det kan få. Att göra på detta vis kommer inte att i grunden ändra din syn på mänsklig natur eller hur du väljer att uttrycka och förstå information, men det kan ge ett resultat med större vetenskaplig täckning och giltighet. Som Kahneman själv skriver: “[Klein] njuter alltjämt i fulla drag av berättelser där algoritmer och rigida procedurer leder till uppenbart absurda beslut […] Å andra sidan gottar jag mig när arroganta experter […] får sig en näsbränna. Men i det långa loppet var den stora intellektuella enighet vi fann förstår viktigare än de känslomässiga skillnader som bestod genom hela vårt arbete”.