Det finns ett klassiskt filosofiskt problem kring identitet, nämligen det om förändring över tid. Hur mycket förändring tål min kropp/personlighet innan jag har blivit en annan person än den jag var tidigare? Man kan tänka på problemet på flera olika sätt: i termer av beståndsdelar, i termer av egenskaper, och i termer av kontinuitet.
När man tänker på identitet över tid i termer av beståndsdelar (en materialistisk hållning?) så kan man t.ex. anta positionen att en person (eller egentligen vilket ting som helst) är samma person så länge någon byggsten hos personen från tidpunkt ett kvarstår vid tidpunkt två. Hållningen stöter på problem när man jämför den med våran intution – vi skulle intuitivt säga att Göran Persson är samma person idag som när han blev statsminister, trots att kanske varje atom i hans kropp bytts ut sedan dess.
Om man då å andra sidan tänker i termer av egenskaper så frågar man sig ifall personen vid tidpunkt ett delar egenskaper med personen vid tidpunkt två. Det här tankesättet har sina egna problem – bland annat kan man ju tänka på identiteten som en egenskap i sig, och då blir definitionen cirkulär. Dessutom är väl en person mer än sina egenskaper? Även om Göran Persson inte längre är statsminister, blivit hårdrockare, skaffat långt och fluffigt hår, klär sig som en hipster och livnär sig genom att svetsa rör under vatten så är han ju fortfarande Göran Persson, väl?
Namn är intimt kopplat till identitet, som vi märkte i resonemanget ovan. Hur ska vi referera till Göran Persson, utom genom hans namn? Det är ju hans namn som särskiljer honom språkligt och idémässigt från alla andra människor som liknar honom. Samma typ av unikt namngivande finns i fildelningskontexten. Varje fil har en hash – ett namn – som ens torrentklient känner igen när den söker igenom DHT och liknande, och denna hash identifierar unikt en viss filuppsättning, som jag förstått det. I boken “When Google met WikiLeaks” talar Julian Assange om behovet av samma struktur i allmänhet på nätet – att alla filer, hemsidor, etc, tilldelas unika namn för unik identifiering.
Kontinuitetsperspektivet kan till exempel vara att om personen vid tidpunkt två har minnen av hur det var att vara sig själv vid tidpunkt ett, så har den fortfarande samma identitet. Ett annat sätt att se på identitetskontinuitet är att säga att så länge din omgivning identifierar dig som samma person så är du det – dvs någon form av externalism.
Den här frågan har relevans t.ex. för vårat juridiska system. Om en person inte längre är den som mördade fru Janssons katt för tio år sedan, så kan man knappast döma honom för brottet. Om ens identitet inte håller längre än säg två år, hur kan då fyra års fängelse rättfärdigas? Det vore ju att frihetsberöva en oskyldig person.
Men frågan har också relevans för frågan om upphovsrätt, på ett sätt som spetsas till av internet och specifikt av BitTorrent-protokollet. Det har länge varit ett problem att definiera hur stor del av ett verk som får reproduceras utan att det sägs inkräkta på olika rättigheter; hur långa citat kan man skriva i en recension; hur stor inspiration får jag få från ett gammalt verk vid framställandet av ett nytt; osv. Idag är det otroligt vanligt att människor via BitTorrent delar med sig av så lite som 0,1% av ett upphovsrättsskyddat verk. Konstituerar det här ett brott mot upphovsrättslagen?
Det här beror alltså på ens syn på identitet över tid. Frågan om identitet över tid handlar ju också om identitet och konstitution – som vi såg i den materialistiska diskussionen. När uppnår en torrentskapad fil sin identitet? Vid fullständighet, halvvägs eller så fort minsta del som går att identifiera som en del av filen skapats?
Personligen lutar jag mig oftast mot någon form av kontinuitetsteori. Ur den drar jag slutsatser om varför vi t.ex. ser på företeelser som schizofreni som “sjukdomar” eller “störningar” – vi kan inte observera en tillräcklig kontinuitet i personens handlande (vilket behavioristiskt för betraktaren implicerar identiteten hos individen) och därför upplever vi det som ett sjukligt tillstånd.
Samma tänkande kan appliceras på staten. Staten måste vara kontinuerlig i sitt agerande, i sin identitet; annars tappar medborgarna tilliten och förtroendet för densamma. En stat som erbjuder pensioner ena året men inte andra, eller kanske inför lag om samtycke och sedan avför den igen inom ett år, eller kanske aviserar att man ämnar stänga Öresundsbron ena dagen för att ta tillbaka det nästa dag, den tappar förtroende hos medborgarna, för att man inte känner att man vet vem den är – att dess identitet är densamma över tid.