Med anledning av rättsfallet mellan Copyswede och Samsung inleder jag ännu en bloggserie. Den handlar om vad Cory Doctorow kallar kriget mot universaldatorn i ett fantastiskt tal vid 28C3. Jag rekommenderar det å det varmaste, så tryck på videon nedan och läs vidare sedan.
Anledningen till privatkopieringsersättningens existens och dess eventuella utökande till att även omfatta datorers lagringsmedia är en syn på datorn som enkelriktad. Internets decentraliserade flervägskommunikation är disruptiv för samhällssyner och affärsmodeller som grundar sig på kontroll av informationsflödet.
Flertalet aktörer hade alltså gärna sett att universaldatorn avskaffades till förmån för något som ser ut som och verkar vara en dator, men faktiskt inte är det. Det finns flera sätt att åstadkomma detta. I Doctorows tal tar han upp DRM (tekniska spärrar mot vissa typer av kopiering) och spyware (olika program som avlyssnar vad som sker på din dator). Tillsammans hindrar dessa fenomen dig som datorägare och -användare från att använda din dator som du vill och ämnar. Detta kommer bli en fara när människa och dator allt mer smälter samman i framtiden.
I allmänhet så är det dock så att om man ger någon ett fantastiskt verktyg som kan göra alla möjliga saker och sedan säger att vissa saker inte får göras, så kommer de ändå att göras. Alltså krävs det något mer än de tekniska åtgärderna (i form av DRM). Det krävs MRM – Mental Rights Management. Sättet vi tänker och talar om datorer behöver kontrolleras.
Talet om webbläsarens fönster är måhända en sådan talkonstruktion som vilseleder. Genom att tala om det som ett fönster uppstår en mental bild av att man tittar “ut” från sin dator “på” något som någon annan har hos sig och kontrollerar. Det är ju inte så det fungerar i verkligheten (åtminstone inte om jag förstått tekniken rätt), men genom den bilden så etableras det fenomen som jag märker tydligt vid umgänge med många som kan exemplifieras med skillnaden i inställning till YouTube och en mp3-sida – i ena fallet benämns det nedladdning och är fult, i andra fallet är det fint, för det är inte nedladdning.
Genom dylik MRM kan upphovsrättsindustrin driva igenom sin vision för internet och straffa viss kopiering medan man gynnar annan, med vaga hänvisningar till en felaktig ontologi. Då kan man också driva igenom lagar med åtminstone relativt stort folkligt stöd – den som kontrollerar det allmännas världsuppfattning kan styra dess etiska uppfattningar. The Pirate Bay är dåligt men Spotify är bra – i båda fallen rör det sig om kopiering, men i det ena så behålls kontroll över kopieringen, åtminstone i viss utsträckning. Spotify lanseras som “det legala alternativet”, men att något är legalt i nuläget säger ingenting om varför det är ett bättre alternativ. Varken Spotify eller TPB gör så mycket för att ge kulturproducenter betalt för exemplarframställning, men det tidigare gör mycket för att ge skivbolagen vinster.
MRM är också en faktor när det kommer till många övervakningslagar som berör internet. De lanseras under täckmanteln att de ska ha terrorister och grova brottslingar som måltavlor och bara lagra meta-data. Genom att bibehålla distinktionen form/innehåll i talet om lagen omdefinieras sättet vi förstår datorer och internet på. Ettor är ettor och nollor är nollor, form och innehåll är samma sak för en dator. På så sätt införs en lag som i praktiken är något annat än den lag som omtalades av dess förespråkare.
För att återgå till privatkopieringsersättningen, så är den just ett fall av aktualiserad MRM. Man vill omdefiniera datorn och internet till något som är specifikt till för att ta emot deras “content”, tal del av den och lagra den. Nej, tack, säger jag. Det finns mycket annat som datorer och internet tillför mig och världen!
War on Piracy är ett första(?) led i just kriget för MRM. Datorn måste omdefinieras och informationsflödet kontrolleras. För att åstadkomma detta behöver man kontrollera hur människor tänker om datorer.