Känn din fiende – förståelse av klanvälden innebär förståelse av vårt samhälle

Karl Popper hade den yttersta respekt för Platons betydelse och filosofiska gärning, men det hindrade honom inte från att vara frätande kritisk mot filosofins nestor och de politiska implikationerna av hans filosofi. Det Popper vände sig mot var Platons vurm för det “ursprungliga”. Platons koncept om idévärlden gjorde gällande att allting som existerade och som vi kan föreställa oss börjar som idéer. När vi försöker omsätta en idé i praktiken eller “konkretisera” den så gör vi en sorts åverkan på idén som innebär att vi glider längre och och längre bort ifrån själva kärnan. Enligt Poppers kritiska tolkning hade Platon samma syn på det politiska samhället. Att utvecklas bort från det ursprungliga tillståndet – stamsamhället och dess puritanska enkelhet – innebar en regression mot ett onaturligt och “felaktigt” tillstånd för människan. Platon menade att vi skulle sträva mot det ursprungliga, det Popper kallar “a state of tribalism”. I Poppers ögon är Platon inget mindre än en apologet för det samhälle som åsidosätter individen till förmån för kollektivet – en människas identitet kan endast förstås om personen sätts i förhållande till sin grupp, och därur utvinner vederbörande även sitt människovärde. (Dessa kontroversiella tankar utvecklar Popper till fullo i “The Open Society and its Enemies”) Poppers fräna kritik av detta platonistiska tänkande som enligt honom föregick och sådde fröet till en sorts “rumsren” totalitarism av t.ex. nazistiskt eller kommunistiskt snitt baserade sig i huvudsak på att han drog de logiska konsekvenserna av Platons idéer till sin yttersta spets. Huruvida han feltolkar Platon eller ej låter jag här vara osagt, men jag kom osökt att tänka på det han skrivit när jag nyligen läste en bok som berörde samma ämne, men från ett annat perspektiv.

I den eminenta “Klanvälde: från stamsamhälle till rättsstat” åtar sig Mark S. Weiner, professor i juridik vid Rutgers University, att förklara klantänkandets historia och logik ur ett lika delar juridiskt, historiskt och politiskt perspektiv. Vari består skillnaden mellan en modern västerländsk rättsstat och klansamhället, vars samhällsordning varit historisk praxis?

Låt oss säga åsamkar en annan människa skada och blir skyldig att betala vederbörande skadestånd. Denna skyldighet är bunden till din person i juridisk mening. Varken din bror, far eller farfar förväntas eller kan enligt lagen åläggas att betala för det du har orsakat. Kan du inte betala går staten ofta in som garant, eller så får du betala av på annat vis (samhällstjänst i USA). Oavsett vilket utgår lagen ifrån att du ensam är ansvarig och ska ställas till svars för förseelsen. För oss en självklarhet, men historiskt och alltjämt i många nutida samhällen är detta undantaget. Principen har istället varit att klanen, stammen eller släkten är en enhet, som omfattar juridiska, politiska, sociala och släktband. Har medlem X⁵ ur klan X begått en oförrätt mot medlem Y⁹ från klanen Y är detta en uppgörelse som berör hela klanen – den är på inget sätt intern mellan de två direkt inblandade. Den orätt som har begåtts måste på något sätt kompenseras för att bevara den sociala harmonin mellan klanerna, och det på ett sätt som matchar det ursprungliga brottet. Den fredliga lösningen är en återbetalning: du kraschade in i min bil, jag får din brors oskadade bil. Skulle man överskrida denna proportionalitetsprincip – du kraschade in i min bil, jag sätter eld på ditt hus – riskerar vi en successiv upptrappning av våldet som är svår att få stopp på: blodsfejden.

Weiner påvisar pedagogiskt och med en oerhörd bredd i sina exempel hur dessa principer har styrt våra samhällen under större delen av den fast bosatta mänsklighetens historia, och hur de alltjämt är närvarande idag. Vill du förstå varför både Pakistan och Afghanistan tycktes drabbas av kognitiv dissonans när de skröt internt om hur de vägrade lämna ut Bin Ladin, men utåt sett beklagade sig över deras oförmåga att hitta honom? Det kan förklaras av Pashtunwali, den hederskodex som pashtuner (Afghanistans största folkgrupp) inrutar sina liv efter. Att ett land som erkänner statlig överhöghet framför blods- och stamband kräver samarbete av ett land där motsatsen råder leder ingen vart utan en intim förståelse av det specifika klantänkande som präglar pashtuner i allmänhet.
På liknande vis kan man bara förstå konflikten i Sydsudan – det nyutropade landet som gick från föredöme till fördömt – om man förstår den infekterade relationen mellan dinka- och nuer-stammen. Medlemmarna i respektive svär sin trohet till stammen, och inte till staten – så länge det förhåller sig på det viset kan den sydsudanesiska staten inte hoppas uppnå särskilt mycket, framför allt inte när den upplevs gynna en stam framför den andra. Det är ingen slump att Riek Machar och Salva Kiir, huvudaktörerna i striden om makten i Sydsudan, samlar sitt stöd hos respektive stam.

Föreställ dig själv – enligt exemplet tidigare – att du har blivit påkörd av en vårdslös bilist. Ni hamnar i en rättstvist, som du går segrande ur. Motparten blir skyldig att betala dig skadestånd med omedelbar verkan. Men fartdåren vägrar. Vad blir ditt nästa drag? Rimligtvis att du går till lämplig statlig instans för att få hjälp att genomdriva det domslut som ger dig laga rätt till ersättning. Men vad gör man i ett land med en svag stat och svaga juridiska institutioner, och ett polisväsende som på inget sätt har lyckats monopolisera våldet? Om man kan, så vänder man sig till sin släkt. Eller klan. Din antagonist ligger ett steg före: han “vågar vägra” endast för att han segervisst lutar sig mot sin egen klan. Och så riskerar fejdens maktbalanserande logik att påbörja sin våldsamma spiral ännu en gång.

Man kan vända sig mot klantänkande, men samtidigt tvingas man erkänna att situationen ovan varken är särskilt ologisk eller oförståelig i sin kontext. Om vi inte upplever att staten tillvaratar våra intressen – eller värre, gynnar någon annans otillbörligt mycket – är vi närmast förutbestämda att söka upp någon annan gemenskap vars makt vi väljer att erkänna. Denna slitning är svår att komma ifrån: under otroligt lång tid bodde vi i små samhällen där alla kände och visste var man hade varandra. Man var medlem av en grupp, och det värsta som kunde ske var exil eller ostracisering – att bli lämnad utanför. Ens privata identitet byggdes på en kollektiv grund. Men samhällena växte, människorna i dem blev fler och till slut kunde det inte styras enligt de familjära principerna ovan. För att binda samman folk behövde man något annat: enligt historikern Yuval Noah Harari blev lösningen att vi kom överens om giltigheten och rimligheten i ett antal myter som kunde binda oss samman: religionen, nationen, klanen, kulturen. Med hjälp av dessa kunde man övertyga folk att samexistera och sträva mot gemensamma mål, även om man inte kände varandra personligen.

Weiner ger Harari i mångt och mycket rätt, något han exemplifierar med islam. I Weiners tolkning – rakt på tvärs med många “anti-islamisters” syn på allt som ens tangerar religionen – var islam under lång tid det enda som kunde överskrida stam- och klangränserna i Mellanöstern och ena folk under ett banér. Muhammed var en erkänt skicklig medlare som fick klanerna att åsidosätta sina släktidentiteter för att bli en del av en större familj – umma, den islamiska församlingen. Samma funktion fyllde kristendomen på de brittiska öarna när de sju hedniska kungarikena ett efter vartannat konverterade och inordnade sig enligt en religions principer (det exakta förloppet går Weiner igenom i minutiös detalj – boken rekommenderas verkligen om ni vill få en närmare uppfattning om hur detta gick till).

Men vad skiljer då en stats förmåga att samla människor och få dem att leva i harmoni och med respekt för varandra mot en religions?

För det första är en stat av det snitt vi känner till – d.v.s. en liberal stat med förment oberoende institutioner – främst intresserat av att tillvarata och skydda individens intressen. När jag begär skadestånd är det för egen räkning, inte för klanens, och min motpart i rättssalen har endast sig själv att försvara. Följaktligen har jag endast mig själv och mitt välmående att beskydda, snarare än att värna en kollektiv identitet. Denna individuella tonvikt undergräver det hedersbegrepp som genomsyrar (och förpestar) allt klantänkande. Den enda heder som är i utsatt läge är min, i juridisk mening. Givetvis är heder alltjämt ett existerande fenomen, men du kan inte undgå att dömas för mord om du försvarar dig med att du enbart värnade din personliga heder. Som medlem av t.ex. en religiös församling identifierar jag mig som en del av en större helhet, vare sig jag kallar den ummaeller brödraskapet i klostret (släktskapsterminologin är ständigt närvarande!). Som sådan är jag endast en del av en större helhet: på engelska talar man om “the greater good”, som i sin tur “warrants sacrifices” (kräver offer). Det spelar ingen större roll om detta offer råkar vara någon som ingår i församlingen/klanen/släkten. Detta kan tyckas motsägelsefullt, men trots att klanen utgörs av människor är den ett eget väsen, på sitt sätt oberoende av de som befolkar den. Harari drar denna princip till sin spets i exemplet med bilmärket Peugeot: även om varenda person som arbetar på Peugeot skulle få sparken imorgon, och således lämna företaget helt utan fysiska anställda, så existerar alltjämt företaget, och bilden av den som både ett objekt och ett subjekt. Och när klanen – eller bilmärket – blir viktigare än människorna däri, så får vi situationer där hänsyn inte tas till individen: anställda kan sparkas, döttrar kan dödas, allt för att upprätthålla helheten.

För det andra består staten av institutioner som etablerats för att försäkra sina medborgare om att de rättigheter staten givit dem inte ska inskränkas. Vidare finns de ofta till för att balansera varandras inflytande. I USA tar detta sig uttryck i principen om maktdelning mellan president (exekutiv), kongress (lagstiftande) och högsta domstol (granskande). Syftet med institutionerna är att de ska agera bålverk mot partiska intressen som ofördelaktigt gynnar vissa grupper på bekostnad av andra. För Popper var institutionerna närmast heliga, och det som höll oss på avstånd från totalitarismens avgrund. När en stat blir sina institutioner – t.ex Sovjet – och det inte går att skilja det styrande partiets intressen från statens så har man börjat vandra utmed en farlig väg. För den som vill ha ett exempel i närtid kan man ta färjan till Polen, där PiS (Lag och Rättvisa) sakta men säkert börjat urholka hela statsapparaten och det juridiska systemets oberoende, med lydiga nickedockor från partiet som placeras på strategiskt viktiga poster. Samma väg försöker Ungern, anförda av megalomane Viktor Orban, att gå sedan flera år. Alla som är en del av partiet är en del av något större; partiets intressen är därmed viktigare än de enskilda medborgarnas; partiet blir följaktligen den främsta representanten för nationen och staten, och dess intressen är liktydiga med landets och folkets.
Enligt Weiner kan ett samhälle som det sovjetiska förstås som ett sorts klanprojekt i kategorin större, där släktband ersätts med band till partiapparaten. Och Harari anser att man får kisa bra välvilligt om man ska kunna göra åtskillnad på religion och politisk ideologi. Den sovjetiska kommunismen använde samma kognitiva och biologiska genvägar för att ena folk som islam gjorde 1300 år tidigare. Var sak har måhända sin tid, men var tid är samtidigt den förra slående lik.

När tilltron till det politiska systemet – och därmed dess institutioners förmåga att utföra sina uppdrag – sviktar, söker vi ganska snart andra alternativ. Jag underkastar mig hellre en ljusskygg sekts rigida krav i utbyte mot att få känna mig välkommen, än ser mig försakad av alla. Enligt många upplever den moderna västerländska människan en stark alienation när vi upplöser de traditionella sociala gemenskaperna, något staten inte på långa vägar kan hoppas ersätta. Detta illustrerar den problematik som västerlandet brottas med: hur uppnår man en balans mellan ett värnande av individen i juridisk och politisk mening, utan att inkräkta på vårt av allt att döma djupt rotade behov av att vara en del av något “större”? Människan är en social varelse, och ända sedan vi slog oss ner och började bruka jorden har vi tillbringat våra liv i samhällen av olika slag, där vi känt någon typ av gemenskap. För att staten ska kunna fylla det tomrum som uppstår när vi successivt fasar ut klanväldet så måste vi kunna lita på den fullt ut, samt få möjlighet att bevara de delar av vårt “klanarv” som kan skänka oss trygghet och stabilitet i vardagen. Utan nära band till familj, släkt och vänner, samt förmågan att vända oss till dem för stöd och hjälp blir vi lätt desillusionerade och ensamma. Inget ont utan att det för något gott med sig.

Således måste vi respektera, förstå och integrera åtminstone aspekter av klantänkandet i våra samhällen. Klantänkandet är ofrånkomligt eftersom det på sitt sätt blir en del av vår genetiska make-up, vilket torde förklara varför det alltjämt är så tilltalande och varför det är så svårt att sälja konceptet om en liberal demokrati direkt över disken. Det vi föreslår – och själva byggde upp under flera århundraden – är i mottagarens ögon ett upphävande och omintetgörande av de sociala och politiska strukturer som inte bara organiserat samhällen, utan även erbjudit dess medlemmar riktmärken för livet och ett uttalat syfte med tillvaron. Den liberala statens uppgift blir därmed att hela tiden uppmärksamma sina medborgare på sina fördelar: ett rättsväsende som dömer efter (förment) objektiva principer om rätt och fel, oberoende av social tillhörighet; ett erkännande av individens rätt att välja sin egen livsbana, oberoende av vad andra tycker; ett samhälle där den privata och offentliga sfären hålls åtskilda; en värld där människor får leva enligt devisen “frihet under ansvar”, och där detta ansvar är lika för alla människor.

Men om nu klantänkandets mentala spöke aldrig lämnar oss så är det befogat att fråga sig var dess plats i en globaliserad och alltmer homogeniserad framtid är?

Reid Hoffman, skaparen av Linkedin och en av teknologiyrans många amerikanska apostlar, blev tillfrågad av Weiner om hans åsikt i frågan om “ättens” fortlevnad som social och politisk institution. Hans svar: “I framtiden kommer alla att välja sin egen familj”. En avsiktlig överdrift, måhända, men han sätter fingret på en mycket intressant idé. Sociala medier innebär en utväg ur det uråldriga problemet med att vi, p.g.a. vårt djupt rotade behov av en tät social gemenskap, är hänvisade till vår omedelbara närhet, d.v.s. släkten och i förlängningen klanen. Med de nya digitala redskapen kan vi helt plötsligt etablera kontakt med vem som helst, var som helst, när som helst, och bygga upp grupper (på nätforum, t.ex) där vi omsätter klantänkandets principer i en eller flera digitala kontexter. I viss mån kan föräldrar redan se detta ske hos sina barn, som initierar vänskaper av stark och varaktig karaktär med datorspel som kontaktyta. Och talande nog har spelande ungdomar anammat ett bekant språkbruk för att beskriva det de gör i grupp i ett dator- eller tv-spel: man är medlem i en klan.