Taleb och att låta slumpen leda den villige

Nassim Nicholas Taleb är en nagel i ögat. En stolt provokatör som med emfas avsvär sig allt samröre med den akademiska – och framför allt den “ekonomivetenskapliga” (hans citationstecken, inte mina) – världen. Hans teorier om risk, sannolikhet och roten till människans till synes outtömliga reservoar av ekonomisk dumdristighet har gjort honom till ett sorgebarn och ständig huvudvärk för många nationalekonomer, akademiker och börsprofiler. Inspirerad av Daniel Kahnemans psykologiska forskning om mänsklig irrationalitet, Poppers nitiska vetenskapsfilosofi, stoisk livsfilosofi och klassisk matematik har hans paradgren blivit att omfamna och erkänna slumpens långtgående makt över vår tillvaro. Att gå mot strömmen är ett normaltillstånd för Taleb – något ironiskt eftersom han gjort karriär som “trader” på Wall Street. Hans framgångsrecept har dock varit att gå mot strömmen – istället för att följa den drönarlika massan som alla haussar upp “nästa stora grej” och blåser upp bubbla efter bubbla väljer han att gå sin egen väg, helst rakt motsatt den de allra flesta går. Snarare än att maniskt försöka leta efter nästa ekonomiska kassako, och mjölka den till sista droppen innan man letar upp nästa, söker han efter något som garanterar viss trygghet och vinst på lång sikt. Framför allt söker han efter något som är någorlunda försäkrat mot slumpens “magnum opus” på börsmarknaden – kraschen.

Jag finner Talebs tänkande intressant, eftersom det överlappar med mycket av den psykologi och filosofi jag har läst och funnit tämligen övertygande. Lusten att skriva ett inlägg om honom kom efter att han i sin bok “Fooled by randomness” förklarade sin hållning till “the next new thing”. Det är det välkända fenomenet där investerare letar efter nästa ekonomiska braksuccé, den som man kan ösa in pengar i tidigt, för att sedan luta sig tillbaka och bläddra i sedelbuntarna. Ingenstans är detta mer vanligt förekommande än i teknikbranschen – vem vill missa nästa Iphone? I allmänhet förväntas vi omfamna och sjunga den nya teknologins lov. Investerare, journalister, uppfinnare, den tekniktörstiga allmänheten, alla är vi på jakt efter nästa smartphone, “padda” eller dylik teknikpryl som i grunden omstrukturerar vardagen och inte lämnar många människor (eller plånböcker!) oberörda.
Taleb menar på att vi gör ett allvarligt misstag när vi med ljus och lykta försöker hitta “nästa stora grej”. Men, invänder hans meningsmotståndare: för att hitta ett guldkorn måste man våga ta vissa risker, eller hur? Fel, fel, fel, om du frågar Taleb. Ur hans mer utdragna historiska perspektiv så kan du i det långa loppet sällan gå med “livsgaranterad” vinst om du ständigt söker efter nästa “kassako”. Du kommer obönhörligen att gå bet mer ofta än inte, och i takt med att produktionstakten – och därmed även innovationstakten – ökar så blir utbudet av möjliga vinnare än större, än mer oöverskådligt. De eventuella vinstmöjligheterna är, i hans ord, “miniscule to the toxicity of all the garbage one has to go through to get to these jewels”. Det är inte värt allt röjande i höstackar för att hitta en eller ett par nålar. Lyckas du väl hitta en så beror det snarare på lyckliga omständigheter och en icke föraktlig mängd tur.
En anekdot som illustrerar hans poäng ganska väl: för ett par veckor sedan kom min travfanatiske kollega till jobbet och meddelade med illa dold stolthet att han kammat hem 36 000 kr på travet i helgen. Min följdfråga blev huruvida han, utslaget på de 20 år han spelat på travet vecka in och vecka ut, har gått plus eller minus totalt sett. “Minus, klart”, svarade han blixtsnabbt. Men inte kunde han förklara vari den ekonomiska sundheten i ett sådant beslut ligger. En storvinst en helg gör inget för att uppväga alla de småförluster som ackumulerats genom åren. Sum total är till syvende och sist att du förlorat mer pengar än vad du tjänat – 36 000 kronor uppväger inte de hundratals tusen som försvunnit under årens lopp.

Ovanstående är enligt Taleb ett typexempel på när vi människor inte visar tillbörlig respekt för slump och risk, och låter positiva omedelbara effekter skymma sikten för möjligheten till att gå med vinst på lång sikt. Talebs marknadsfilosofi innebär helt enkelt att man vänder på det traditionella tankesättet. Istället för att hela tiden jaga större och större utdelning – och därmed mer och mer riskfyllda aktieinvesteringar, t.ex. – så bör man hitta förhållandevis säkra kort som generar hygglig vinst, men utan stor risk. De stora krascherna – “de svarta svanarna” – kan komma närsomhelst och utan förvarning, och då försvinner allt du vunnit och mer därtill i en handvändning. När – det är knappast en fråga om “om” – kraschen kommer så slår den hårdast mot den mest upphettade delen av marknaden. Och det är där jackpoten tidigare har stått att finna – jättevinster som antar ny skrud och blir till brakförluster när kraschen väl kommer. Talebs stora lycka som “trader” blev, måhända ironiskt men fullt logiskt enligt principen ovan, börskraschen 1987: genom att rigoröst applicera sitt slumporienterade tankesätt i sin byteshandel på börsen var han i princip helt fri från exponering för krisens extrema effekter.

Ett annat fenomen vars relevans för börsmarknaden och den “affärsekonomiska” världen jag begrundat är regression mot medelvärdet. Det är ett tämligen kontraintuitivt fenomen som egentligen först blir synligt när man samlar på sig tillräckliga datamängder rörande ett särskilt område. I princip säger det att vi, när vi samlar tillräckligt mycket data och åskådliggör den grafiskt, kommer att se ett “kluster” med datapunkter i mitten. Det vi undersöker kommer att “regrediera”, d.v.s. göra en tillbakagång, mot mitten. Denna insikt har vi “rasbiologins fader” och Darwins kusin, Francis Galton, att tacka för. Det han upptäckte var att en förälder (eller två) som är klart över medellängd överlag får barn som förvisso är ganska långa, men nästan alltid kortare än de själva. Människors längd – när man hade tillräckligt stora urval av personer – tycktes röra sig mot ett medelvärde, alldeles oberoende av deras föräldrars längd. Föräldrar klart under medellängd fick enligt samma princip barn som var längre än de själva. En annan som upptäckte samma fenomen, men för affärer på 1910-talet, var Horace Secrist. När han försökte ta reda på vad som gjorde en affär eller butikskedja framgångsrik blev slutsatsen ungefär “mediocrity is king” – saliga är de medelmåttiga, de skall gå med vinst. Han upptäckte att affärer som hade perioder av intensiv blomstring endast några år senare hade rört sig ner mot mer moderat framgångsnivå. De som det gått sämst för hade samtidigt rört sig uppåt – och gjort sällskap med de tidigare så framgångsrika. Varken stark uppgång eller nedgång var statiska fenomen, utan endast tillfälliga inslag i vardagen – “mediocrity tends to become the rule”. Slutsatsen Secrist drog var att detta berodde på mänskligt beteende enbart – vad han inte visste var att detta är en tendens som dyker upp i all möjlig statistik som berör såväl biologi som samhälle. En idrottare kan ha bra och dåliga dagar – en bra dag följt av en dålig dag innebär dock skarpare kontraster, vilket får oss att dra förhastade slutsatser. En tredjeplats dagen efter en etappvinst är sådär – en förstaplats dagen efter en tiondeplats är fantastisk. Men utslaget på ett helt år får vi en helt annan bild, där vi ser att de flesta prestationer har klumpats kring mitten – det idrottare kallar sin “standardnivå”. Och det följer rent logiskt: vi kan inte ha extrema värden – eller prestationer – utan ett medelvärde som referens. Men vårt kortsiktiga historiska perspektiv gör det svårt för oss att i stunden acceptera och beakta denna princip. Medelvärde kräver att vi har tillgång till mycket data, och betraktar händelsen framför oss i skenet av denna data. Vi ser däremot endast den match som spelas just nu. Inte tänker vi på de föregående fyrtio och hur just denna match står sig i förhållande till dem.

Jag har slagits av att principen om regression mot medelvärdet är något som banker och börsmäklare varken gärna vill erkänna eller vara öppna med utåt – det undergräver hela deras affärsmodell. Oavsett hur skicklig din bankförvaltare säger sig vara så är det extremt osannolikt att vederbörande lyckas placera dina pengar så att de slår jämförelseindex. Att det förhåller sig så just med fondinvesteringar har ekonomijournalisten Joel Dahlberg med all önskvärd tydlighet lyckats påvisa i “Bankbluffen”, en förkrossande uppgörelse med den banksektor som gör allt för att tuta i oss att de förstår läget bättre än oss. Sanningen är att en berusad apa med Ray Ban-brillor och femton dartpilar lär ha ungefär samma framgång när det handlar om att “pricka rätt” som den mest välkammade fondförvaltare. Slumpen regerar här, och det är en övermäktig uppgift för en enskild människa att bejaka den massiva komplexitet som en fri och överbefolkad börsmarknad innebär. Emellanåt kan en förvaltare träffa rätt – “ett bevis på skicklighet och ‘fingertoppskänsla’. Emellanåt träffar de fel – “en oförutsedd händelse, ett särfall”. Oftast träffar de mittemellan, men försöker sälja det som något bättre. Men på sitt sätt blir det ytterligare en demonstration av hur regressionen mot medelvärdet – och andra svårsmälta statistiska fenomen – genomsyrar vår vardag . Taleb gör t.o.m gällande att den ekonomiska marknadsvärlden är extra känslig för allt som har med slump, statistisk osannolikhet och mänskliga kognitiva snedvridningar, eftersom marknaden till sin natur är oerhört slumpmässig och oförutsägbar, emedan det mänskliga tänkandet tror sig vara rationellt och ser orsakssamband överallt. Allting hänger inte alltid ihop, hur gärna vi än vill tro det.

Källor och inspiration:
Dahlberg, Joel: “Bankbluffen – så blir du blåst på dina pengar”