Month: February 2016

Det finns ett klassiskt filosofiskt problem kring identitet, nämligen det om förändring över tid. Hur mycket förändring tål min kropp/personlighet innan jag har blivit en annan person än den jag var tidigare? Man kan tänka på problemet på flera olika sätt: i termer av beståndsdelar, i termer av egenskaper, och i termer av kontinuitet.

När man tänker på identitet över tid i termer av beståndsdelar (en materialistisk hållning?) så kan man t.ex. anta positionen att en person (eller egentligen vilket ting som helst) är samma person så länge någon byggsten hos personen från tidpunkt ett kvarstår vid tidpunkt två. Hållningen stöter på problem när man jämför den med våran intution – vi skulle intuitivt säga att Göran Persson är samma person idag som när han blev statsminister, trots att kanske varje atom i hans kropp bytts ut sedan dess.

Om man då å andra sidan tänker i termer av egenskaper så frågar man sig ifall personen vid tidpunkt ett delar egenskaper med personen vid tidpunkt två. Det här tankesättet har sina egna problem – bland annat kan man ju tänka på identiteten som en egenskap i sig, och då blir definitionen cirkulär. Dessutom är väl en person mer än sina egenskaper? Även om Göran Persson inte längre är statsminister, blivit hårdrockare, skaffat långt och fluffigt hår, klär sig som en hipster och livnär sig genom att svetsa rör under vatten så är han ju fortfarande Göran Persson, väl?

Namn är intimt kopplat till identitet, som vi märkte i resonemanget ovan. Hur ska vi referera till Göran Persson, utom genom hans namn? Det är ju hans namn som särskiljer honom språkligt och idémässigt från alla andra människor som liknar honom. Samma typ av unikt namngivande finns i fildelningskontexten. Varje fil har en hash – ett namn – som ens torrentklient känner igen när den söker igenom DHT och liknande, och denna hash identifierar unikt en viss filuppsättning, som jag förstått det.  I boken “When Google met WikiLeaks” talar Julian Assange om behovet av samma struktur i allmänhet på nätet – att alla filer, hemsidor, etc, tilldelas unika namn för unik identifiering.

Kontinuitetsperspektivet kan till exempel vara att om personen vid tidpunkt två har minnen av hur det var att vara sig själv vid tidpunkt ett, så har den fortfarande samma identitet. Ett annat sätt att se på identitetskontinuitet är att säga att så länge din omgivning identifierar dig som samma person så är du det – dvs någon form av externalism.

Den här frågan har relevans t.ex. för vårat juridiska system. Om en person inte längre är den som mördade fru Janssons katt för tio år sedan, så kan man knappast döma honom för brottet. Om ens identitet inte håller längre än säg två år, hur kan då fyra års fängelse rättfärdigas? Det vore ju att frihetsberöva en oskyldig person.

Men frågan har också relevans för frågan om upphovsrätt, på ett sätt som spetsas till av internet och specifikt av BitTorrent-protokollet. Det har länge varit ett problem att definiera hur stor del av ett verk som får reproduceras utan att det sägs inkräkta på olika rättigheter; hur långa citat kan man skriva i en recension; hur stor inspiration får jag få från ett gammalt verk vid framställandet av ett nytt; osv. Idag är det otroligt vanligt att människor via BitTorrent delar med sig av så lite som 0,1% av ett upphovsrättsskyddat verk. Konstituerar det här ett brott mot upphovsrättslagen?

Det här beror alltså på ens syn på identitet över tid. Frågan om identitet över tid handlar ju också om identitet och konstitution – som vi såg i den materialistiska diskussionen. När uppnår en torrentskapad fil sin identitet? Vid fullständighet, halvvägs eller så fort minsta del som går att identifiera som en del av filen skapats?

Personligen lutar jag mig oftast mot någon form av kontinuitetsteori. Ur den drar jag slutsatser om varför vi t.ex. ser på företeelser som schizofreni som “sjukdomar” eller “störningar” – vi kan inte observera en tillräcklig kontinuitet i personens handlande (vilket behavioristiskt för betraktaren implicerar identiteten hos individen) och därför upplever vi det som ett sjukligt tillstånd.

Samma tänkande kan appliceras på staten. Staten måste vara kontinuerlig i sitt agerande, i sin identitet; annars tappar medborgarna tilliten och förtroendet för densamma. En stat som erbjuder pensioner ena året men inte andra, eller kanske inför lag om samtycke och sedan avför den igen inom ett år, eller kanske aviserar att man ämnar stänga Öresundsbron ena dagen för att ta tillbaka det nästa dag, den tappar förtroende hos medborgarna, för att man inte känner att man vet vem den är – att dess identitet är densamma över tid.

Att vi lever i “Big Data”-eran har inte undgått någon vid det här laget, och svulstiga proklamationer om vissa tings död och andra tings pånyttfödelse avlöser varandra i strida strömmar. En som var tidigt ute med att förklara självaste “teorin” som död var Chris Anderson på Wired. Gängse akademiska områden och förklaringsmodeller – sociologi, psykologi, lingvistik – har med ens blivit överflödiga. Nu när vi har så mycket data om allt folk företar sig så talar siffrorna för sig själv – teorier och modeller har blivit överflödiga, reliker från en datafattigare tid. Andersons tes är att den gamla vetenskapliga metoden – hypotes testas med hjälp av data, vars kausala samband man försöker identifiera utan att falla i “korrelation är inte kausalitets”-fällan – har varit motiverad tidigare, men nu har gjorts obsolet. “Data without a model is just noise, but faced with massive amounts of data, this approach to science […] is becoming obsolete”. Ju mer vi lär oss om saker och tings komplexitet, desto mindre kan modeller och teorier hjälpa oss i vårt sökande efter förståelse. Vi har datan vi behöver, och följaktligen är korrelationer gott nog. Ett exempel han använder är hur Google Translate fungerar:

“Google’s founding philosophy is that we don’t know why this page is better than that one: If the statistics of incoming links say it is, that’s good enough. No semantic or causal analysis is required. That’s why Google can translate languages without actually “knowing” them (given equal corpus data, Google can translate Klingon into Farsi as easily as it can translate French into German).”

Svårigheten i ovanstående är att göra en distinktion mellan att veta i termen “besitta relevant information som kan besvara frågan” och veta i termen “kunna förstå det underliggande sambandet och orsakerna bakom”. Googles översättningstjänst tillhör den förra kategorin, medan en människa som översätter ett ord tillhör den senare. Om man blir tillfrågad att översätta ett ord från svenska till engelska vill man ofta veta sammanhanget innan man ger sig på att översätta – ett steg som Googles tjänst utan vidare hoppar över. Ibland med stor träffsäkerhet, ibland med skrattretande absurda resultat.

Anderson menar alltså i förlängningen att Googles metod är vida överlägsen den “utdaterade”, klassiska vetenskapliga metoden. (Artikeln slutar med provokationen: “There’s no reason to cling to our old ways. It’s time to ask: What can science learn from Google?”). Är det en allt igenom positiv utveckling att människans roll som uttolkare av datan – och därmed rollen som förmedlare av teorier och förklaringsmodeller – urholkas? Har Google m.fl något oförhappandes kommit nästa vetenskapliga tidsålder på spåren – en tidsålder där enorma datamängder kan ersätta människans roll helt?

Om denna bild av utvecklingen stämmer, och vi fortsätter vandra utmed vägen mot ett samhälle där teorier blir alltmer överflödiga, får det givetvis långtgående konsekvenser i vardagen. Vi kan redan se hur det påverkar vår internetupplevelse: algoritmer som enbart väger data som vi ger ifrån oss mot varandra blir alltmer raffinerade och träffsäkra. Spotify kan (med stor ackuratess, enligt min egen erfarenhet) säga dig vilken musik du lär gilla; Google kan alstra önskvärda sökresultat trots luddiga eller halvfärdiga sökord; och affärskedjor vet vad du vill ha, och skapar riktad reklam därefter, innan du vet det själv. Till exempel kan en affärskedja lista ut att du är gravid innan dina föräldrar inser det.

Som vi tidigare konstaterat riskerar detta att skapa ett inhägnat internet. Det skräddarsyr vår upplevelse och tapetserar internetrummets väggar enligt vad vi på förhand beräknas föredra. Vi – användarna – konsulteras inte i förstone, och allt som oftast protesterar vi inte när vi ställs inför fullbordat faktum, eftersom slutresultatet – t.ex en översättning i Google Translate – är gott nog.

VAKNA! Nu får Anderson mothugg – intellektuella slagsmål med ord är den roligaste sorten!

Anderson får emellertid mothugg av en person som gjort statistiska förutsägelser till något av en personlig konstform. Nate Silver driver sajten FiveThirtyEight, där han med närmast kirurgisk precision förutsade utgången i det amerikanska presidentvalet 2012. Innan dess gjorde han lika träffsäkra statistiska modeller som kunde användas för att förutsäga utvecklingen i den amerikanska basebolligan. Silver skrev för några år sedan boken “The Signal and the Noise: why so many predictions fail – but some don’t”, en sorts stridsskrift till försvar för ett ödmjukt och ett kritiskt förhållningssätt till människans förmåga att göra förutsägelser av utvecklingen inom komplexa system (t.ex ekonomin). Baserat på sin egen erfarenhet som en av få konsekvent framgångsrika “forecasters” argumenterar han för en syn tvärtemot vad Anderson förfäktar.

Silver identifierar snarare en fara i mängden data. I nuläget produceras mer än två triljoner data per dag. När vi får sådana ohemula mängder data att tillgå uppstår ett antal potentiella problem. För det första blir det svårt att sålla i datan och få med endast den information som är relevant för det du sysslar med (kycklingproduktion i Uganda har väldigt lite med USA:s BNP-utveckling att göra). För det andra innebär den här typen av mängder att du enligt en sorts utveckling av de stora talens lag får möjlighet att leta upp data som bekräftar den tes du driver, som påfallande ofta är ideologiskt driven. För det tredje får vi ännu svårare att hålla isär slump och kausalitet, framför allt om vi har att göra med ett dynamiskt och komplext system där variablerna är till synes oändliga. I många år trodde börsmäklarna på Wall Street på fullaste allvar att det fanns ett kausalt samband mellan Super Bowls vinnare och börsens utveckling. Varje gång ett lag från det “ursprungliga NFL” vann finalen gick börsen upp, och när ett lag från AFL (American Football League) vann så gick börsen ned. Mellan 1967 och 1997 stämde detta till punkt och pricka. Men 1998 vann Denver Broncos, ett AFL-lag – och börsen gick dagen efter upp med 28% (i tid sammanföll detta med hypen av IT-sektorn – högmodet före fallet). Sedan dess har denna teori visat sig ha varit helt avhängig slumpen för sin giltighet – man misstog oväsen för signal med Silvers terminologi.

Ett annat exempel som Silver tar upp i sin bok handlar om Jan Hatzius, chefsekonomen på Goldman Sachs som varnade för finanskraschen 2008 ett år i förväg. Hatzius tillvägagångssätt skilde sig åt från det många andra använde, vare sig det rörde sig om banker, myndigheter eller analytiker: han valde ut ett fåtal faktorer som ansågs relevanta för det han intresserade sig för (börsmarknadens utveckling) och började leta efter “the signal amidst all the noise”. Noise, alltså oväsen, är här all ovidkommande data som riskerar att vilseleda oss på jakten efter en signal som kan hjälpa oss att göra bättre förutsägelser. Silver påvisar att myndigheter m.fl som använde mer avancerade metoder, vilka tog upp till 400 olika faktorer i beaktande, misslyckades kapitalt med sina förutsägelser, trots att de tog hänsyn till mycket mer data. Hatzius själv beskrev det som att han försökte skapa en berättelse om ekonomin baserad på den data han hade att tillgå. Den berättelsen skulle sedan appliceras på och förankras i en ekonomisk verklighet, som är komplex och nyckfull. Hans mothuggare byggde snarare en berättelse om data, som i sin strävan efter att efterlikna verklighetens komplexitet kom längre och längre ifrån den. Om datan inte är relevant för de verkliga fenomen vi försöker mäta och förutsäga så går det heller inte att förankra och skapa relevans för våra fynd i nämnda verklighet.

I slagsmålets efterdyningar, med tillstånd av Görenhönaavenfjäder-sällskapet

Har Anderson eller Silver rätt? En vid det här laget bekant friskrivningsklausul från min sida: Jag har inte den blekaste aning själv. Mitt intresse för detta ämne är stort, men mina ämnesspecifika kunskaper är få. Dock tycks mig Silvers argumentation både övertygande, välmotiverad och framför allt empiriskt hållbar. Samtidigt verkar Anderson på sikt föreställa sig en tillvaro där människan till slut också blir obsolet. En värld där matematiken – algoritmer baserade på relevant data – leder oss dit vi behöver vandra, ibland utan att veta det själva. Silvers argumentation, å andra sidan, handlar mer om vilka fatala misstag som kan ske när människor, rustade till tänderna med tendenser till logiska felslut, inte kan förhålla sig till datan på ett kritiskt, distanserat och komplexitetsbejakande sätt.

Den megakvantitet av data som vi idag har att röra oss med ger oss helt nya möjligheter, och alla de möjligheterna är inte bra. Vissa av dem appellerar till våra sämre sidor: att vi tror vi sitter inne på hela sanningen, att vi helst predikar för de redan frälsta, att vi hellre söker bekräftelse på hållna övertygelser än motsatsen. Nu har vi helt plötsligt chansen att med hjälp av data skapa avancerade, data-drivna luftslott, uppförda som en intellektuell maktdemonstration för att legitimera “vår sak”. Datan kan emellertid bearbetas, misstolkas och i vissa fall manipuleras (för ett skrämmande exempel med allvarliga konsekvenser i den fysiska verkligheten, läs här om Reinhart/Rogoff-studien). Vi är beredda att gå långt för att få verkligheten att anpassa sig efter våra mentala narrativ snarare än tvärtom. Det är dessa narrativ vi läser upp för oss själva för att göra en komplex, motsägelsefull och svårbegriplig värld till något annat: en logisk, förutsägbar och enklare värld som dansar efter vår pipa. Vi försätter oss själva i ett läge där vi riskerar – och här parafraserar jag Kahneman – en sorts “data-inducerad blindhet”. Vi missar inte skogen för alla träd – snarare är träden så många och sinsemellan olika att vi resignerat kastar händerna i luften och kallar alltsammans för en björkskog för att bespara oss den mentala ansträngningen.

Vidare läsning, inspriation och källor:

http://www.wired.com/2008/06/pb-theory/

“The Signal and the Noise: Why so many predictions fail – but some don’t”, Nate Silver

http://www.econtalk.org/archives/2016/01/greg_ip_on_fool.html

http://www.econtalk.org/archives/2015/12/philip_tetlock.html

http://www.bloomberg.com/bw/articles/2013-04-18/faq-reinhart-rogoff-and-the-excel-error-that-changed-history

(Obs. Detta inlägg publicerades första gången 2016-02-18, men återpubliceras nu p.g.a. tekniska misstag.)

I helgen dog Antonin Scalia, domaren som enbart genom sin yrkesutövning blev en politisk, juridisk och ideologisk vattendelare i 30 års tid. På grund av sina stridbara åsikter och sin emellanåt dogmatiska oförsonlighet hälsades nyheten om hans bortgång med hurrarop i vissa läger, men desto fler sörjer bortgången av en stor intellektuell rättsteoretiker. Hans förfinande av provokationens bitterljuva konst tangerar emellanåt den likaledes polemiske (och bortgångne) Christopher Hitchens. Att han med emfas motsatte sig t.ex. en legalisering av homosexuella äktenskap, samt hade en kritisk syn på Brown vs Board of Education-fallet, där segregering i skolor förbjöds, gav hans meningsmotståndare otaligt med retoriskt och hatfyllt kanonfoder. Därtill var han djupt religiös och hymlade inte med sin egen konservatism, något som genomsyrade stora delar av hans yrkesgärning (enligt vissa alldeles för mycket).

Liberal/progressive artists depiction of Scalia, courtesy of every Ivy League-college in USA

Scalia kallades allmänt för “originalist” eller “textualist” eftersom hans rättsfilosofi kretsade mycket kring en återgång till den ursprungliga grundlagstexten, men han skulle även kunna beskrivas som en formalist, en tankeströmning som har ett matematisk ursprung. Matematisk formalism innebär, något förenklat, att matematiska begrepp endast har en semantisk mening: “talet 3 har ingen naturlig, abstrakt mening, och matematiken är ytterst en konstruerad uppsättning regler, som stämmer så länge reglerna åtföljs”. En metod som fungerar – en bra metod – kan användas i många olika sammanhang och appliceras på olika fenomen som till ytan skiljer sig åt. Så länge reglerna är tydligt förklarade i förväg behövde man bara följa den logiska processen som reglerna tillåter för att veta om en hypotes är sanna eller inte. För att låna Jordan Ellenbergs formulering så kan en punkt eller linje likväl kallas för en groda eller citron, så länge den beter sig på det sätt som de aktuella matematiska axiomen kräver: “A purely formal geometry is a geometry you can in principle do without ever having seen or imagined a point or a line; it is a geometry in which it’s irrelevant what points and lines, understood in the usual way, are actually like”. Man försöker inte härleda vad något – ett matematiskt teorem, t.ex – är, utan snarare hur det bör definieras. Det specifika innehållets mening – talet 3, en groda – ligger i betraktarens öga, men är irrelevant för den matematiska formalisten.

Juridisk formalism manifesterar sig som strikt åtlydnad till rättsprocessen och lagtexten, oavsett om den går på tvärs med “sunt förnuft” eller tidstypiska värderingar. Det följer de regler – i Scalias fall grundlagen – som finns från början, varken mer eller mindre. Den systemiska processen – den som äger rum i rättssalen och leder fram till en dom – är det viktiga. Som Scalia själv skrev en gång så spelar det ingen roll om en dömd mördare i efterhand kan bevisa sin oskuld: enligt den rättsprocess som en gång dömde honom är han nu att definiera som en mördare. En domares uppgift är att förhålla sig till de regler som han är tillsatt för att applicera, inte att tolka dem i förhållande till sin tid eller att försöka utläsa de latenta intentionerna. Matematisk formalism betonar begreppens semantiska mening, och för en juridisk formalist som Scalia är hans uppgift följaktligen i huvudsak en semantisk sådan: att förstå grundlagen såsom den är skriven, och att applicera den i olika sammanhang därefter. Formalism blir på så sätt en sorts idealism, där man undviker att människor – omedvetet färgade av alla sina brister och snedvridningar – helt plötsligt kan ändra spelreglerna. Scalia formulerade det på följande vis: “Long live formalism. It is what makes a government a government of laws and not of men”. I enlighet med en “constrained view” av mänsklig natur (av Thomas Sowell så kallad, av Steven Pinker kallad “a tragic view”) så underkänner Scalia enskilda människors förmåga att se helheten och förstå vidden av de åtgärder och förändringar de föreslår. Istället sätter han sin tilltro till systemiska processer och ett juridiskt ramverk som vida överskrider en enskild individs fattningsförmåga.

Följaktligen avskydde Scalia föreställningen att USA hade en “levande grundlag” – att grundlagen är dynamisk och bör omtolkas i förhållande till sin tids värderingar. I grundlagen står det bland annat att man förbjuder “cruel and unusual punishment”, vilket många idag menar på bör omfatta dödsstraffet. I Scalias ögon kom detta inte ens på fråga: dödsstraffet ansågs inte vara grymt eller ovanligt när grundlagen författades, och bör följaktligen inte vara det idag. Han resonerade likadant när han motsatte sig en legalisering av homoäktenskap i fallet Obergfell v. Hodges. Grundlagen är ledstjärnan, och domarna i HD endast de vise männen (och kvinnorna) som följer efter, ungefär.

Scalia drar detta till sin spets och menar att en “originalistisk” tolkning av uppdraget är en förutsättning för demokratin och en sorts utpost till försvar för en fungerande liberal rättsstat. Om själva fundamentet för USA:s anspråk på att vara en rättsstat – grundlagen och statens förhållningssätt till densamma – är öppen för människors nyckfulla och av sin tid intrycksfulla tolkningar så vandrar man på minerad mark. Ofta framhöll han att det faktiskt finns möjligheter, inom ramen för demokratin, att ändra på det man tycker är fel: genom att få kongressen att stifta lagar. Att få något utdömt som “unconstitutional” är fel väg att gå om man vill stifta/ändra lagar så att de rör sig i paritet med det moderna samhället. Om grundlagen ändras så är det just en förändring av samhället i grunden som man företar sig. Framtida generationer blir bundna att leva i enlighet med en högst tidstypisk tolkning av vad grundlagen säger, istället för att leva i en rättsstat som följer den ursprungliga texten såsom den bör förstås i sitt ursprungliga sammanhang.

En av Scalias främsta meningsmotståndare, såväl gällande enskilda fall som i frågan om den juridiska formalismens vara eller icke vara, är Richard Posner, som ofta sorteras in i det “realistiska” rättsfilosofiska facket. Posner tar fasta på de tillfällen då en strikt “textuell” tolkning av grundlagen leder till ohållbara eller rent av absurda slutsatser. Det hände, ehuru sällan, att Scalia indirekt gav Posner rätt och snarare än att tolka texten rakt av fick drista sig till en rutinerad gissning av vad kongressen kan ha menat. Vidare menar Posner att Scalia alltför ofta lät sina beslut färgas av sin egen djupt konservativa tro (politisk som religiös), och att han fann en sorts legitimitet för denna när han körde den genom ett mer städat formalistiskt och rättsfilosofiskt filter.

Scalia var allt annat än ofelbar, och i många avseenden var han säkert snett ute. Själv har jag endast en lekmans kunskap om juridik och rättsfilosofi, och är således allt annat än kvalificerad att uttala mig om honom, hans yrkesgärning eller legitimiteten i hans resonemang. Oavsett vilket finner jag mig ofta i ett läge där jag närmast motvilligt nickar bifall när han talar, och uppskattar den logiska stringens som genomsyrar hans juridiska argumentation. För den som vill få en lite närmre inblick i Scalias tänkande och hur han motiverar sina ställningstaganden visavi de som förespråkar ett mer “dynamiskt” förhållningssätt till den amerikanska grundlagen kan jag rekommendera denna paneldebatt mellan honom och hans kollega (tillika meningsmotståndare i flera avseenden), domare Breyer.

Vidare läsning:

“Domaren som dömde ut tidens gång“, SvD, Under Strecket, 16 februari 2016

http://www.bloombergview.com/articles/2016-02-14/justice-scalia-s-death-brings-out-the-worst-in-opponents

http://www.newyorker.com/news/news-desk/postscript-antonin-scalia-1936-2016

Jordan Ellenberg, “How not to be Wrong”, sid 400-405

”[…] om vetenskapen var bourgeoisiesamhällets ena grundpelare, var individualismen och konkurrensen den andra.” (s.400)

”Tyckte då den borgerliga publiken […] om denna konst […]? Frågan är rent anakronistisk. […] De skapande konstnärerna var […] källor till sanning. En  högre strävan var det pris som betalades […] av en bourgeoisie som var […] villig at tro att allt av värde […] krävde att man […] avstod glädje och njutning.” (s. 390-391)

Människor som sätter en stolthet i att undvika allt vad nyhetsrapportering – sensationslysten eller ej – heter kan möjligtvis ha undgått att ta del av den verbala pajkastningen om övergreppen och trakasserierna i Köln på nyårsafton, samt på festivalen “We are Sthlm” i somras. Kontentan av det hela är att det på båda platser skett till synes organiserade övergrepp och trakasserier av kvinnor, som i stor utsträckning begicks av män av nordafrikanskt/arabiskt ursprung, allt enligt vittnes- och polisrapporter. Om ni lyckats undgå att ta del av den debatt som försökt ålägga än den ena, än den andra gruppen med skulden för det som skett: gratulerar, din tursamme sate.

Två dominerande förklaringsmodeller har utkristalliserats: båda utgår för sin giltighet ifrån att felet ligger hos en grupp människor, vars tänkande/värderingar/agerande på något sätt går på tvärs med det som tillhör vårt moderna, svenska/tyska/västerländska sätt att leva på. Den första gruppen ser en förklaringsmodell som tar fasta på ursprunget, den nationella och kulturella aspekten. Ett typexempel är Per Bauhns debattinlägg i SvD, vars rubrik egentligen säger det mesta vi behöver veta: “Stamtänkandet kan göra kvinnor till lovliga byten“. Bauhns förklaring utgår ifrån en uppdelning mellan stamtänkande och ett i mer västerländsk, liberal anda – tankegods som för mig personligen ekade mycket bekant från Mark Weiners “Klanvälde“. Bauhn menar att många “skyggar” för kulturella förklaringsmodeller, och istället generaliserar “maximalt” genom att tala om detta som ett utslag av mäns patriarkala attityder mot kvinnor. I själva verket är det de kulturella aspekterna som kan hjälpa oss “att se skogen bland alla träd”. Att förövarna till överväldigande del kommer från samhällen där man avvisar centrala myndigheters anspråk på makt och våldsmonopol, och istället lutar sig mot stammen/klanen, gör att de har en sorts “vinnaren tar allt”-mentalitet i sitt kulturella bagage. Allting utanför den egna cirkeln är lovligt byte. När kvinnors ställning dessutom är klart underställd mannens blir de automatiskt en del av detta byte.

Den andra sidan förfäktar att det inte bara är felaktigt att peka ut kulturen, och i förlängningen ursprunget, som boven i dramat – det är ett uttryck för en förminskande och diskriminerande attityd mot de utpekade grupperna. Övergrepp och trakasserier av detta slag är snarare ett utslag av mäns våld mot kvinnor, och de patriarkala strukturer som genomsyrar samhället och syftar till att förtrycka och undergräva kvinnors rörelse- och handlingsfrihet. En som förfäktar denna åsikt är Marcus Priftis. Övergreppen är ett utslag av en hypermaskulin och våldsorienterad grabbkultur, där “patriarkala normer […] är en riskfaktor”. Dessa normer frodas vidare i miljöer som präglas av social och ekonomisk utsatthet. I brist på materiella tecken på framgång som man kan “markera revir med” – själva grunduttrycket för maskulin självhävdelse – tar man sig de friheter som man kan och som rimmar väl med de hyperaggressiva och “manliga” normer som omger en. Man är här noggrann med att påpeka att sexuella övergrepp är ett återkommande inslag i alla samhällen och bland alla människor: även högt uppsatta chefer och “etniska svenskar mitt i livet” står inför skranket.

Detta är grunddragen för de två sidorna och deras försök att förklara en och samma händelse. Att de har svårt att komma överens och förlika sina ståndpunkter med varandra är plågsamt enkelt att konstatera. Den “kulturella” modellens vapendragare beskyller den andra sidan för naivitet, och välvilligt förnekande av uppenbara fakta. Den “strukturella” modellens proselyter hemfaller till att anklaga “kulturmodellen” för rasism, hyckleri och för att springa “maktens” (patriarkatets/kapitalets/valfritt förkroppsligande av hin håle självs) ärenden.

Det har skrivits spaltmetrar om den svenska åsiktskorridoren, hur samhället blir mer och mer polariserat och att vi får svårare och svårare att tala med varandra. Även om jag instinktivt vill hålla med alla i deras högljudda suckar om hur det var bättre förr, tror jag faktiskt att det varken var mycket bättre – eller sämre – om man går bak femtio eller hundra år i tiden. En av anledningarna är att jag själv tagit del av politiska pamfletter och annonser från 1900-talets början, och med egna ögon kunnat se hur hätsk och uppeggande den kunde vara. Liberalen Karl Staaff, statsminister 1911-1914, fick bland annat stå ut med att de konservativa gav bort askfat formade som hans ansikte till potentiella väljare.

Således tror jag att vi mer eller mindre alltid har talat förbi varandra, och varit ovilliga att ta in våra meningsmotståndares förklaringsmodeller av skeenden vars bakgrund, upprinnelse och orsak vi redan tycker oss ha full koll på. Jag är snarare intresserad av förklaringsmodeller som kan hjälpa oss att förstå varför vi inte förstår varandra (The meta is strong with this one). Mitt intresse för detta väcktes när jag läste Thomas Sowells “A conflict of visions”, en i mitt tycke lysande genomgång av hur två primära synsätt på mänsklig natur kan förutse och förklara många av våra politiska ställningstaganden. Ännu viktigare, i Sowells tycke, är att dessa synsätt kan hjälpa oss att förstå våra meningsmotståndare, och i förlängningen hjälpa oss att nå ut med vårt budskap till människor som resonerar från helt andra utgångspunkter än vi själva. För en mer noggrann genomgång rekommenderar jag er att läsa boken

Nu var det ett par år sedan jag läste Sowells bok, men jag kom att tänka på den idag när jag lyssnade på podcasten Econtalk (vars övriga avsnitt jag varmt rekommenderar!) med ekonomen Arnold Kling. Intervjun kretsar kring boken “The Three Languages of Politics”. I den framlägger Kling tesen att vi människor främst är benägna att betrakta politiska frågor ur tre olika perspektiv, eller snarare som punkter på tre olika axlar. Lite grovt kan dessa sorteras in i följande politiska fack: ett “liberalt och progressivt” synsätt; ett konservativt; samt ett libertarianskt. Klings huvudsakliga poäng är att dessa tre grupper har ett perspektiv på världen som ställer två grupper mot varandra, och där händelser kan förstås som ett utslag av dessa gruppers kolliderande intressesfärer. För liberala och progressiva tenderar man att se tillvaron som något av en kamp mellan förtryckare och de förtryckta; konservativa ser det som civilisationens strid mot barbariet; och libertarianer ser ett krig mellan tvång (ofta förkroppsligat av staten) och frihet. Viktigt att notera är att dessa perspektiv inte är statiska eller oföränderliga: Kling själv menar på att han har genomgått faser där det ena perspektivet varit det dominerande, för att sedan gradvis ge företräde åt ett annat. Vidare betonar han att detta inte är ett försök att förklara varför vi tänker och tycker som vi gör, utan snarare ett sätt att åskådliggöra hur vi tänker och hur vi drar de slutsatser vi gör av ett givet faktum. Hans förhoppning är att vi med hjälp av dessa tre axlar ska kunna förstå hur det går till när vi når fram till en åsikt, och hur vi sedan uttrycker den för att få gehör när vi predikar för de redan frälsta, d.v.s. våra likasinnade.

Kling uppehåller sig länge härvid: att vi vill “piska upp” stöd för våra tankar och idéer, och då framställer det som en kamp mellan oss och dem, gott och ont. I hans ögon är detta en sorts kognitiv lämning från vårt evolutionära förflutna: vårt behov av att förankra och få stöd för våra åsikter av övriga gruppen. “Tribalism”, stamtänkande, omsatt i verbal debattformat. När vi har den egna gruppens stöd blir vi stärkta i vår övertygelse, och kan rakryggat konfrontera våra meningsmotståndare och försöka nedgöra dem.

Om vi applicerar hans idéer på den polska riksdag i artikelform som är “Köln och Stockholms”-frågan så kanske det blir lite lättare att förstå vari oenigheten bottnar, och hur den uppstår och cementeras. Människor som Per Bauhn betraktar frågan utmed “civilisation visavi barbari”-axeln: en kamp mellan våra “goda” värderingar och andra kulturers “dåliga”, rentav just “barbariska” värderingar. Marcus Priftis, å andra sidan, ser händelserna som ett det logiska utslaget av att man placerar unga män i ett system där de inte har någon chans att lyckas eftersom spelet är riggat från början. De är förtryckta, och de grupper som sitter på makten och är mer välbemedlade är villiga förtryckare som värnar den egna makten, vilket i sin tur går ut över en annan av samhällets förtryckta grupper: kvinnor som hålls nere av män.

Vad vi får är alltså två helt olika förklaringsmodeller som syftar till att redogöra för orsakerna till samma händelse. De utgår från olika axlar, och kan därför inte mötas halvvägs: de befinner sig inte ens på samma linje! Det finns vissa indikationer på att detta – vår förmåga att processa information för att få den att passa vårt “ideologiska” narrativ – är ett mer eller mindre allmänmänskligt drag.. Om det verkligen förhåller sig såhär – forskningen om detta är alltjämt i sin linda – och vi i sin tur är väl medvetna om det, så har vi kommit lite längre på vägen att förstå hur vi resonerar och varför vi tänker och tycker så annorlunda i frågor som vi reagerar på med samma avsky och avståndstagande. Varken Priftis eller Bauhn uppmuntrar eller godkänner beteendet i Köln eller under We Are Sthlm, men deras försök att förstå tar dem till två väldigt olika slutstationer. Paradoxalt nog blir helt plötsligt den alternativa förklaringsmodellens anhängare lika mycket av en fiende som de vars beteende gav upphov till debatten från första början.

Av någon anledning söker vi bevis för vår egen tes giltighet främst genom att kräva gehör av de vi vet håller med oss. Om vi kan så utelämnar vi dessutom information som kan skada eller undergräva det vi tror oss veta med absolut säkerhet. Ibland dras detta till sin absoluta spets, så till den grad att vi är villiga att förvanska och justera verkligheten. Ett skrämmande exempel, med potentiellt allvarliga politiska konsekvenser, som Kling tar upp är “Reinhardt/Rogoff-studien”. Denna studie gjorde gällande – med en uppsjö av data som argumentativ grund – att det finns ett tydligt kausalt samband mellan en statlig skuldnivå på över 90% av BNP och minskad ekonomisk tillväxt. Siffrorna tycktes bekräfta det ekonomerna påstod, och för konservativa och förespråkare av åtstramningspolitik var det litervis med vatten på kvarnen. Tyvärr framgick det senare att Rogoff och Reinhardt gått in och ändrat i den data de lutade sig på – den som utgjorde grunden för tesens vetenskapliga anspråk. De hade helt enkelt ändrat värden som inte passade deras ideologiska narrativ så att det överensstämde mer med deras bild av verkligheten, än den verklighet som datan kom ifrån.

Så hur kommer vi till bukt med detta, om det nu är en tendens som är så djupt rotad i vårt sinne att den sker undermedvetet? Det första steget tror jag är just medvetenhet: insikten och acceptansen av att det förhåller sig såhär, och att det påverkar och fördunklar omdömet för alla människor lika mycket. Hur vi väljer att förstå en händelse färgas oerhört av våra förutfattade meningar. Därför blir det andra steget följande: när vi framlägger en tes eller förfäktar en åsikt bör vi i möjligaste mån ställa den jämsides med relevant data och empiri, och inte skygga för möjligheten att vår tes kanske inte överensstämmer därmed. Är vi medvetna om att vår initiala uppfattning i frågan inte är det underverk av ideologiskt fläckfria resonemang och hyperrationella slutledningar som vi tror, kanske vi också kan förlika oss med att verkligheten ser ut på ett annat sätt än vi trodde. För den sakens skull måste man inte medge fel och bli nihilist, utan snarare kännas vid att tillvaron är mer komplex än vad vi ibland vill medge och vad vår hjärna orkar bearbeta. Detta är inte lätt, tvärtom: det kräver betydande investeringar i form av tid och mental energi.

Ett möjligt tredje steg är att vi försöker överbrygga skillnaderna – och nå fram till en mer “objektiv” slutsats – genom att arbeta tillsammans med de som våra åsikter går på tvärs mot. En som gjorde en beundransvärd insats i detta avseende var psykologinestorn (och min intellektuelle superhjälte) Daniel Kahneman. I “tänka snabbt och långsamt” erinrar han sig när han gjorde gemensam sak med Gary Klein, en person vars yrkesmässiga existensberättigande var att han förklarade varför expertkunskap är överlägsen såväl amatörernas dito som slump eller tur. Kahneman, å sin sida, byggde hela sin karriär på att mer eller mindre undergräva allehanda experters auktoritet och bevisa att människan ofta är en slående irrationell varelse. I vår tro att vi är rationella bedrar vi inte bara oss själva, utan även andra som gladeligen sväljer de orsakssamband vi väljer för att förklara komplexa skeenden som vi inte alls kan förstå. Som synes befann sig dessa två herrar på varsin ände i frågan om expertens vara eller icke vara. Det ovanliga var att de frångick praxis – skriva ner varandra i vetenskapsjournaler medelst ad hominem-attacker av successivt minskande subtilitetsnivå – och istället bestämde sig för att arbeta tillsammans. Resultatet blev att båda breddade sin definition och förståelse av vad intuitiv kunskap (expertkunskap) var och hur den kan se ut. Den var varken något fantastiskt mirakelmedel som vissa “utvalda” kan begagna sig av för att förstå och förklara vad som helst; ej heller var det i alla lägen en bluff som opportunistiska kvacksalvare använde sig av för att öka validiteten i sina egna påståenden. Sanningen var mer komplex än så: på vissa områden existerade verkligen intuitiv kunskap som en långsamt förvärvad egenskap; på andra var den sällan mer effektiv i sina förutsägelser och förklaringar än slumpen.

Denna anekdot borde vara sedelärande för alla med vetenskapliga ambitioner, och Kleins och Kahnemans initiativ att arbeta med istället för mot varandra förtjänar alla hedersbetygelser det kan få. Att göra på detta vis kommer inte att i grunden ändra din syn på mänsklig natur eller hur du väljer att uttrycka och förstå information, men det kan ge ett resultat med större vetenskaplig täckning och giltighet. Som Kahneman själv skriver: “[Klein] njuter alltjämt i fulla drag av berättelser där algoritmer och rigida procedurer leder till uppenbart absurda beslut […] Å andra sidan gottar jag mig när arroganta experter […] får sig en näsbränna. Men i det långa loppet var den stora intellektuella enighet vi fann förstår viktigare än de känslomässiga skillnader som bestod genom hela vårt arbete”.