Riksbanken har offentligt funderat på att börja ge ut e-kronor; en digital motsvarighet till forntidens kontanter.
De tänker sig detta som ett svar på problemet med att banker och butiker i allt lägre grad vill acceptera kontanter som betalningsmedel. Vissa debattörer argumenterar till och med för att offentliga aktörer ska sluta acceptera kontanter.
Om riksbanken gjort detta på ett genomtänkt vis hade man börjat konkurrera med vad som idag är många bankers primära verksamhet; att vara värdelagrare och betalningsförmedlare. Många människors kontakt med banken består i att (1) ha sina pengar på deras konto och (2) använda bankfordringar som betalningsmedel (via kort och internetbank). Kruxet är att medans det förr var ett val att sätta in pengar på banken för att spara dem, så är alla pengar idag på bankkonton per praxis.
Detta innebär att dagens pengastandard de facto är bankfordringar och inte kontanter. Det är alltså självklart att en e-krona utgiven av riksbanken hade utövat stark konkurrens mot dessa bankaktiviteter. Kanske hade den till och med kunnat driva dem i konkurs, åtminstone om den verkat i tandem med spräckandet av en bubbla, till exempel bostadsbubblan.
Men det finns en annan spännande aspekt av utgivandet av e-kronor, om det utförs på rätt sätt. Idag lånar banker ut pengar till investeringar (är tanken…), pengar som de har till godo på grund av insättningar (i grunden; sedan har de rätt att skapa pengar upp till en viss kvot av mängden insatta; det är komplicerat). Om dessa insättningar flyttat till riksbanken genom ett införande av e-kronor, så hade istället riksbanken suttit på ett enormt kapital som kunnat investeras enligt dess riktlinjer, istället för genom bankernas prioriteringar.
Jag ser det som en potentiell väg till att crowdfunda delar av statens verksamhet. Svenska hushåll besitter stora mängder kapital i form av bankfordringar som hade kunnat föras över till riksbanksfordringar (frivilligt!). Dessa kan sedan lyda under statens insättningsgaranti samtidigt som de fungerar som kapital för statliga investeringar.
Vilka villkor man sedan ställer upp för exakt vilka typer av utgifter som får finansieras genom denna typ av crowdfunding är nästa fråga. En variant är att det bara får utfärdas pengar till investeringar (tänk järnvägsbyggen, myndighetsdigitalisering eller fortbildning av sjuksköterskor; medans alla löpande utgifter för staten måste täckas på annat sätt.
Man kan till och med, om man vill, ge insättaren frihet i att välja vilken typ av investeringar man vill bidra till genom ett enkelt portalsystem (likande fonderna för pensionssparande).