MP och kulturpolitik

(Disclaimer: Jag tar inte upp allt som ingår i MP:s kulturpolitiska program, utan bara sådant jag finner intressant eller anmärkningsvärt. Detta är inte heller främst en kritik av MP, utan mest en kulturpolitisk reflektion.)

I grunden är problemet med MP:s förslag till kulturpolitik att den är fientlig mot bred, folklig och fri kultur. Förslaget har drag av korporativistism och statsstyrd kulturpolitik. Istället för att främja en decentraliserad, fri och öppen kulturvärld så styr MP mot en centraliserad, statligt godkänd, censurerad och styrd kulturvärld.

Ur ett värderingsperspektiv kan man se att MP vill att

1. Alla ska ha ”rätt att skapa och ta del av kultur”;
2. Kulturen ska vara fri;
3. Tryggheten för ”kulturarbetare” ska öka;
4. Kulturen ska spridas demokratiskt. (rimligen en konsekvens av 2 och 1); [1]
5. Upphovsmän och andra kulturarbetare ska få betalt (av vem?!); [2]
6. Kulturen ska stärka varumärket Sverige. [3]

MP identifierar en rad problem:

1. Likriktad och homogen kulturproduktion; [4]
2. Det är svårt att finansiera mycket kultur (t.ex. film och kvalitetsjournalistik); [5]
3. Privatisering och kommersialisering av gemensamma rum: [6]
4. Ojämn tillgång till yttrandefrihet; [7]
5. Dålig representativitet inom kultursektorn. [8]

MP vill alltså genomföra en rad åtgärder:

1. Bredbandsskatt; [9]
2. Beskattning av internetaktörer; [10]
3. Fortbildning för kulturinstitutioner om intersektionalitet och postkolonialistisk teori; [11]
4. Medhjälp från ”professionella kulturarbetare” i skolan; [12]
5. Definition av kulturell kvalitet;
6. Forskning om nya betalningsmodeller för digitala plattformar; [13]
7. Omarbeta avtal mellan fack och kulturinstitutioner för att ändra upphovsrätten för offentligt finansierad konst; [14]
8. Inkomster från streaming och fildelning ska gå genom SAMI och fördelningen ändras till 50/50 mellan skivbolag och artister; [15]
9. Krav på att offentliga institutioner tillgängliggör sin produktion digitalt; [16]
10. Public Service ska bli producent istället för distributör; [17]
11. Kvantifierade mångfaldsmål med sanktioner som hot. [18]

Vad som missas är en mängd fundamentala problem

Man definierar vid ett tillfälle de kulturverksamheter vars utövare ska hjälpas till ökad trygghet på arbetsmarknaden till att vara ”scenkonst, bildkonst, musik och film” och gör därmed en byråkratisk instägning av de kulturella former som ska vara gångbara för en vanlig kulturarbetare – t.ex. inkluderas ingen form av text eller podcasting och gissningsvis inte heller remixning eller generativ konst. [19]

MP vill definiera vad som är kulturell kvalitet via två begrepp om konstnärlighet och kulturpolitiskt värde. De offentliga medel som ska användas för att styra vilken kultur som har möjlighet att utövas (för alla som inte är ekonomiskt oberoende) föreslås alltså tillfalla de som står för värden som ”estetik, hantverksskicklighet, mod, representation, mångfald, tillgänglighet”. På detta sätt vill MP likrikta kulturen och hindra det fria kulturutövandet, vilket förstärker (A). Det är högst tveksamt om offentliga medel bör användas för att styra vilken kultur som har möjlighet att existera. [20]

Punkt (4) förverkligas rimligtvis lättast genom spridning av torrent-teknik eller dylika decentraliserade medel för delande av information i nätverk.

Åtgärd (I) verkar märkligt placerad i en kulturpolitisk kontext. Bredbandet är en del av den oberoende och väldigt mångfacetterade infrastrukturen internet. Den tjänst som internetleverans är för medborgaren är inte någon slags dörr in i kulturlivet eller dylikt; internettillgång är i själva verket tröskeln för deltagande i det digitaliserade samhället. Den som berövas internettillgång är handikappad i vårt nya samhälle. Det låter lite som när Lars Håkansson, f.d. vd för Warner Bros Nordic, uttalade sig såhär: ”Vad ska bredbandsoperatörerna göra om de bara kan erbjuda bredband utan innehåll? […] Operatörerna behöver samverka med dem som gör bredband meningsfullt” [21]. Nu som då är uttalandet helt galet i sitt antagande; bredband behöver inget ”innehåll”, precis som vägar inte behöver något ”innehåll” – genom sammankopplandet av individer genereras värde! Däremot har Håkansson helt rätt i att operatörerna behöver samverka med dem som gör bredbandet meningsfullt – dvs vanliga internetanvändare, vilka straffas av en bredbandsskatt! Åtgärd (I) slår mot vanliga medborgare från en märkligt motiverad vinkel.

Att beskatta internet är också i praktiken att beskatta kulturutövande och höja trösklarna för densamma. När man sedan ger de insamlade pengarna (får man förmoda) till vissa utvalda kulturutövare (se t.ex. (IV)) så politiserar man kulturutövandet – den som får makt över kulturtillgång blir staten och inte fria aktörer. Detta får dock i viss mån antas vara avsikten, med tanke på programmets tendens till att vilja styra kulturen till att lära ut och uttrycka vissa ideologiska tankegångar om intersektionalitet och postkolonialism (se t.ex. (III) och (V)). [22]

MP föreslås alltså att taxera allmännyttig infrastruktur (I) och väl fungerande marknadstjänster (II) för att bekosta viss forskning (VI). Istället för att låta forskare fundera på hur en marknadstjänst ska utformas, så borde kanske trösklarna för att starta tjänster sänkas och inte höjas? Statens uppgift är inte att ge direktiv om hur företag ska tjäna pengar, det är företagens uppgift.

(6) är en ny form av nationalism där länder tävlar om att representera värden som ”kreativitet” i jakten på medial uppmärksamhet för att locka studenter och företagare. Man vill alltså ha band mellan vissa kulturella aktörer (antagligen de med kommersiell framgång utomlands som får regeringens musikexportpris) och staten, där de ska samverka för att skapa en svensk identitet i någon slags korporativistiskt rus. Kanske ska (X) ses som ett led i denna riktning med? [23]

MP föreslås gå in i utdelningen av inkomster från streaming och fildelning och fördela dem lika mellan skivbolag och artister (VIII). För det första får detta ses som smalt tänkande vad gäller kultur. Kultur är mångfaldigt till sin form, och absolut inte bara en produkt från artister som anlitas av skivbolag… Men även i denna fråga är det intressant att betrakta det som får antas vara det huvudsakliga målet för politiken – Spotify. Skivbolagen är ju delägare i företaget och får därmed vinstandelar utöver sina royalties. I praktiken kan alltså skivbolagen rätta till denna 50/50-fördelning till 90/10 genom att ändra utbetalningsstorleken relativt vinststorleken. Detta hänger ihop med just den privatisering och kommersialisering som MP vänder sig mot (C). Makt flyttas från kulturutövare till vinstsökande företag. Via STIM, SAMI och CopySwede flyttas pengar från ”musiklivets stora och vitala undervegetation till det fåtal artister som pumpas om och om igen på radio ” [24]

Problem (A) förstår jag som en konsekvens av att kultur ses som endast den kommersiellt gångbara kulturen. Utbudet har aldrig varit bredare för en vanlig person än vad det är nu, tack vare internet och fildelningsnätverk av olika slag. Något (I) alltså slår emot, för att inte tala om MP:s politik på upphovsrättsområdet, där man jagar kulturdelande människor med horribelt överproportionerade tvångsmedel. Kulturen blir likriktad för att den förses med krav om antingen statligt gillande eller kommersiella möjligheter, istället för att släppas så fri som möjligt med låga trösklar (se 1, 2, och 3) – starka sociala skyddsnät och enkel spridning.

Vinnarna på politiken skulle vara:

• Byråkrater som ska omfördela insamlade pengar, godkänna styrelsesammansättningar och kvalitetsmärka kultur;
• Toppartister/”professionella konstnärer” som tar del av det statliga stödet;
• De som kvoteras in för att möta kraven på representation;
• Forskare och samhällsdebattörer med viss märkning (intersektionella/postkoloniala).

Förlorarna på politiken skulle vara:

• Kulturutövare som inte producerar antingen av staten efterfrågad kultur eller av näringslivet efterfrågad kultur;
• Medborgare som vill nyttja internet och internettjänster;
• De som går miste om anställningar på kulturinstitutioner pga fel egenskaper.

Sammantaget vore det bättre att sänka trösklarna för det fria utbytet och upplevelsen av kultur för den vanliga människan (reformerad upphovsrätt och avskaffade kassetavgifter), istället för att höja trösklarna (bredbandsskatt och styrning av offentliga medel) och sedan sänka dem för vissa förfördelade korporationer och individer. MP tar från de fattigare och från de folkliga kulturutövarna och ger till de rikare och de företag som allierat sig med staten.