“I went to the woods because I wished to live deliberately, to front only the essential facts of life, and see if I could not learn what it had to teach, and not, when I came to die, discover that I had not lived. I did not wish to live what was not life, living is so dear; nor did I wish to practise resignation, unless it was quite necessary. I wanted to live deep and suck out all the marrow of life, to live so sturdily and Spartan-like as to put to rout all that was not life, to cut a broad swath and shave close, to drive life into a corner, and reduce it to its lowest terms.” – Walden, Henry David Thoreau
Thoreaus karaktär framför sitt kall – att leva deliberativt – som ett brott mot det liv som inte är ett liv; mellan rader skymtas ett brott från ett liv som var i någon mening inaktivt. Måhända var det fyllt av ett handlande som inte betydde något, eftersom det inte var överlagt. Med andra ord lämnar Thoreaus karaktär det odöda livet för det mortala, deliberativa livet.
Jag kallar det för ett mortalt liv, eftersom allt deliberativt handlande kräver vad Hannah Arendt karakteristerat som en födelse – ett ansatt “initium”. (I Svärmen, s. 45-46) För att handlandet ska kunna vara natalt så måste det då också vara mortalt – om något har ansatts, så kan det också sluta; det skeende som inte fastnar i det digitala mediets presens-imperativ. Utan olika tempus kan ingen ålder finnas, ingen födsel och ingen död. (I Svärmen, s. 43-44)
Att handla kräver alltså att bryta mot något, för att skapa något nytt. Handlandet inrymmer en negativitet. Ett motstånd måste övervinnas. Dagens positivsamhälle undviker däremot alla former av motstånd. (I Svärmen, s. 47) Varför? På grund av de stora informationsmängder som försöker hanteras genom så kallad multitasking. (I Svärmen, s. 24) I symbios med den smartphone som definierar den moderna cyborgen som en del av vårat själv fastnar vi i ett komplexitetsfattigt tänkande. Ett tänkande utan komplexitet tappar den temporalitet som karakteriserar handlandet – det långa och det långsamma försvinner. (I Svärmen, s. 34-35)
Långsamhet och dröjande är karakteristiskt för det deliberativa handlandet – själva deliberationen innehar tidslighet – det varaktiga, det djupa, är bara tillgängligt för det kontemplativa tänkandet. (Trötthetssamhället, s. 26) Hyperaktiviteten är typisk för det oöverlagda handlandet. Hysteri, nervositet, depression; alla är de följder av eller symptom på, denna hyperaktivitet då de är positivitetsinfarkter – självets svällande och oviljan att konfrontera motstånd skapar det övermått av positivetet som är vår tids patologiska paradigm. (Trötthetssamhället, s. 5-14, 19, 35)
Hyperaktiviteten medger ingen plats för ledan. Uttråkadheten är central för det kreativa liv som stimulerar deliberativt handlande. (I Svärmen, s. 24) Tråkigheten uppstår nämligen ur det tomrum som negativitet skapar, när hyperaktiviteten inte dominerar uppmärksamhetsfältet med konstanta inputs som kräver outputs, när inte människan reduceras till en maskin.
Just denna frånvaro av tolerans för ledan är central i det flygplatssamhälle som Rasmus Fleischer tecknar i Tapirskrift. Han karakteriserar det som en syntes av framför allt tre egenskaper – monopol, övervakning och platslöshet. Platslösheten karakteriseras av en frånvaro av temporalitet, precis som det digitala mediet. (Tapirskrift, s. 173)
“Icke-platsen hänger alltså samman med ett slags guldfiskminne. Vi instrueras ständigt om vad vi ska göra, genom skyltar och anonyma högtalarröster.” (Tapirskrift, s. 173).
Icke-platsen som flygplatssamhället utgör är fylld av vägledande. Fleischer skriver att vi inte förväntas sätta värde på vår närvaro i flygplatssamhället och att alla försök till meningsfullt handlande ses som absurda. Istället karakteriseras levandet av väntrummets logik – skräcken för tristess driver oss till oöverlagd konsumtion. Kanske är detta hela avsikten med flygplatsers konstruktion – att utnyttja den hyperaktiva människans öförmåga till väntan och deliberativt handlande, för att tjäna pengar på den varukonsumtion som passar homo digitalis bättre. (Tapirskrift, s. 173-174)
Det vägledande som icke-platsens logik utgör passar det oöverlagda handlandets människa. Detta syns i den digitala topologin, där våra göranden, utlåtanden och tänkanden är utlämnade åt autonoma algoritmer, automatiska, opaka, processer som vägleder oss till konstant stimuli. De övertar subjektiviteten för våra beslut. I ett flygplatssamhälle med hyperaktiva människor tillintetgörs handlandets frihet och vi blir alla odöda. (I Svärmen, s. 45-46)
Men än finns det hopp. Genom att handla deliberativt motverkar vi varje gång det begynnande flygplatssamhället och människans uppgång i en maskinell postkontemplativ tillvaro; bejaka ledan och väntan; premiera det svåra framom det enkla; låt tystnaden – andens medium (I Svärmen, s. 31-32) – äga rum; lämna självets trånga vrå och bli människagjord i mötet med den andre (Eros Agoni, s. 8-10).
“Detta innebär inte en passiv öppenhet, som säger ja till allt som kommer och händer. Tvärtom bjuder det motstånd mot trängande, påträngande intryck. I stället för att utlämna blicken åt yttre retningar, styr det blicken suveränt. Som nejsägande, suveränt handlande är det aktivare än all hyperaktivitet, som bara är ett symptom på intellektuell utmattning. Aktivvarats dialektik, som undgår Arendt, består i att aktivitetens hyperaktiva tillspetsning leder till att den slår om i en hyperpassivitet, i vilken man motståndslöst följer varje impuls och tvång. Det är en illusion att tro att man blir friare ju verksammare man är.” (Trötthetssamhället, s. 36-37)