Kryptovalutor och inflation/deflation

Under 1500- och 1600-talen upplevde Europa en kraftig prisinflation utan motsvarande löneinflation. Detta brukar förklaras med den stora mängden guld och silver som bröts i Amerika och fraktades till Europa. Problemet med denna förklaring är att dessa metaller inte stannade i Europa, utan guldet hamnade snabbt i Indien och silvret i Kina. Européer hade tvärtom brist på valuta, vilket blev ett stort handelshinder, eftersom kravet på innehav av valuta samtidigt ökade, genom bl.a. ökade skatter (som behövde betalas i metaller).

I äldre tider hade sådana problem regelbundet lösts genom att man sänkte metallhalten i mynt, så att man kunde tillverka fler mynt av samma mängd metall. Detta var inte längre lika gångbart, eftersom synen på pengar förändrats. Under perioden blev fler och fler övertygade (av en eller annan anledning) om att metaller var pengar, vilket inte varit den tidigare föreställningen. Istället införde man en expanderad mängd av institutionella kreditpengar; det var i samband med dessa problem som bankväsendet uppstod i Europa.

Denna historiska epok är relevant för förståelse av hur eventuella kryptovalutor kanske borde utformas. Bitcoin bygger på samma filosofi som ligger bakom guldstandarden – att pengarnas mängd måste fixeras för att bevara deras värde. Därmed gör man sig sårbar för 1600-talets problem med prisinflation och penningdeflation.

Penningdeflationen uppstår på grund av den minskade penningmängden relativt antalet önskade transaktioner. Diskrepansen måste kompenseras genom ökad penningvelocitet för att inte orsaka kris (något som man delvis lyckades åstadkomma genom införandet av sedlar i t.ex. Sverige under sent 1600-tal). Men jag tror inte ökad penningvelocitet är det enda svaret.

Ett till svar är att se till att faktorn som avgör ökandet av penningmängden beror på antalet transaktioner. Med en valuta som bygger på någon form av blockkedja är ju alla transaktioner öppna för alla, så det är inget problem att räkna detta antal. Då kan man låta “tryckandet” av ny valuta bero på ökningen av transaktionsantal, så att man slipper 1600-talets simultana prisinflation och penningdeflation.

Detta tror jag är ett bättre alternativ än både en valuta som bygger på Friedmans konstanta penninginflation á (t.ex.) 2% eller frånvaro av penninginflation (bitcoin).

Spotify behöver inte upphovsrätten

Mina argument för detta är två: ett empiriskt och ett teoretiskt.

Empiri

Rent empiriskt kan vi, om vi blickar tillbaka på de snart 10 år Spotify funnits som tjänst, se att företaget uppenbarligen kan sälja sin tjänst trots en i praktiken ofungerande upphovsrätt. I praktiken är det ingenting som hindrar den villige från att ladda ner all sin musik som mp3-or från t.ex. ThePirateBay , What.cd (fram tills stängningen) eller kanske Play (på ZeroNet). Det finns inte heller mycket som hindrar den villige från att endast strömma sin musik från olagligen uppladdade klipp på sidor som YouTube. Den villige skulle till och med enkelt kunna rippa all sin musik till lokala mp3-or genom en sådan ström.

Helt enkelt: upphovsrätten finns i praktiken inte. Den är inte ett hinder för den villige. Trots detta har Spotify över 50 miljoner betalande användare. 50 miljoner människor har konstaterat att de vill betala för Spotifys tjänst, trots att upphovsrätten de facto inte hindrar dem från att skaffa sin musik annorstädes gratis.

Teori

Upphovsrätten är ett produktskydd och inte ett tjänsteskydd. Spotify är en tjänst och inte en produkt. Vad Spotify åtminstone i praktiken erbjuder är möjligheten att enkelt, smidigt och pålitligt kunna lyssna på musik av olika slag. Utöver detta erbjuder man (numera) rekommendationstjänster, genererade spellistor etc.

Dessa tjänsters värde är inte relaterade till upphovsrättens existens. 50 miljoner människor tycker det är värt deras pengar att få sin musik paketerad och levererad av företaget Spotify, trots konkurrensen från pirat-alternativ som t.ex. Grooveshark (RIP).

Slutsats

Slutsatsen man kan dra av detta är att det uppenbarligen fortfarande går att tjäna stora summor pengar på “musik”, även i en värld efter upphovsrätten. Kanske kommer man som skivbolag aldrig nå upp till 90-talets glansdagar under CD-vågen, men så är det ibland. Konjunkturen ändras för olika branscher med tiden.

Piratideologi, del 2: Verktyg vs plattformar

När jag nu identifierat autonomi som en hörnsten av piratideologin så tänker jag gå vidare med att härleda vissa politiska ställningstaganden som följer av den. Delvis för att visa att autonomi faktiskt är en hörnsten av ideologin, och delvis för att utröna vad det får för konsekvenser att acceptera autonomi som sådan.

Vilket nät vill vi ha? Låt oss kontrastera två visioner av nätet mot varandra: verktygsnätet och plattformsnätet. Verktyg använder du för att lösa problem du har och annars så slipper du tänka på dem. Verktyg hjälper dig att kunna göra saker du annars inte kunde. Plattformar kan hjälpa dig på liknande sätt, men de kräver alltid något i utbyte, nämligen en form av lojalitet. En plattform binder dig till dess vilja. Verktyg har inga hemligheter; plattformar är fulla av dem. Ett verktygsnät är alltså ett internet dominerat av verktyg, medans ett plattformsnät är dominerat av plattformar. I plattformsnätet så hindras du att ta del av film via Netflix för att du tagit kontroll över din telefon, eftersom de då inte kan kontrollera hur du tar del av filmen. Frågan om plattformar vs verktyg är en fråga om kontroll.

För att göra kontrasten tydligare tar vi ett exempel: nyhetsflöden. Du kan få dina nyheter kurerade åt dig av Facebooks flöde, och du kan få dem levererade av ett RSS-flöde. Med RSS har du kontroll, medans du med Facebook måste ge upp kontroll. Där låter du din nätvaro bli styrd av Facebooks vilja; du kan inte ändra några variabler i flödet (i princip), du kan inte välja mellan olika klienter som presenterar nyheterna på olika sätt, et cetera. Din autonomi begränsas.

För mig är det därför självklart att pirater måste kämpa emot plattformsnätet och delta i skapandet av verktygsnätet. Torrent-fildelning är överlägsen streaming från Swefilmer eller Netflix ideologiskt, för den låter användarna vara autonoma användare av verktyg för att uppnå sina syften. De behöver inte ge upp sin suveränitet.

Samma motsättning som mellan verktygsnätet och plattformsnätet finns mellan fri och öppen mjukvara och sluten/stängd/proprietär mjukvara. En pirat premierar fri och öppen mjukvara eftersom den låter användaren vara en autonom suverän över sitt liv. Sluten mjukvara tvingar dig att underkasta dig suveränens makt och deklarera din tilltro till dens godhet. Som Richard Stallman brukar uttrycka det: “With free software, the users control the program. With proprietary software, the program controls the users.” När datorerna blir allt viktigare förlängningar av våra fysiska kroppar blir denna strid än mer central. Ska vi vara autonoma individer eller slavar under våra datorers egentliga ägare?

Framtiden ser ut att glida mer mot plattformarna och bort från verktygen. Google låter alla använda deras nyutvecklade, fantastiska AI-teknik; men bara om du går med på att underkasta dig deras suveränitet.

“Still, when I ask if Google will sell this chip on the open market, he says no. That would democratize things a little too much. Rather than sell the chip itself, Google will offer its new silicon to the world via a cloud computing service. Anyone will be free to use it—but only if they use the Google Cloud.

I brist på fullgod svensk översättning sammanfattar jag detta tänkande i ett slagord: “Tools empower; platforms create subjects”. Verktyg ger dig makt, plattformar tar den ifrån dig.

Piratideologi, del 1: Autonomi

I piratrörelsen har många pratat sig varma för den personliga “integriteten”, ofta med en mer eller mindre direkt koppling till konceptet om ett “privatliv”. Att ha en skyddad eller bevarad integritet förstås som att ha en privatsfär vilken man kontrollerar; man har möjlighet att bestämma vad som flödar från ens privatliv till ens offentliga liv. Sålunda vilar tanken om integritet på uppdelningen av livet i privat och offentligt.

Denna uppdelning är problematisk av många anledningar. Rasmus Fleischer har många gånger t.ex. kritiserat fetischiserandet av denna offentlighet. Han har också lyft fram hur dikotomin kollapsar i det postmoderna samhället.

Offentligheten föreställdes idealiskt som en upplyst plats, frikopplad från ekonomiska intressen och religiösa dogmer, där deltagarnas sociala status sattes inom parentes. Privatsfären koncipierades på grundval av det borgerliga familjehemmet. Idag existerar inte längre detta borgerliga samhälle. Fundamenten har vittrat sönder för åtskillnaden mellan privat och offentligt, vilken sedan länge befinner sig i kris, en kris som har fördjupats avsevärt av internet.

Historiskt betraktat så är idén om privatlivets helgd nära besläktad med idén om upphovsrätt. Båda hamras på plats i 1800-talets borgerliga samhälle. Båda bygger på en absolut tudelning av livet i sfärerna privat och offentligt. Sedan dess har bland annat de tekniska mediernas utveckling luckrat upp denna tudelning, men det förändrar inte det historiska arvet.

Vad för koncept kan då ersätta den roll som integritetskonceptet spelat för piraternas motstånd mot övervakning och vurm för individers möjlighet till privat kommunikation?

Jag vill utgå från konceptet suveränitet/autonomi/självbestämmande (i texten kommer jag nu använda ordet autonomi, men jag är verkligen inte fäst vid just den termen). Autonomi handlar om fri- och möjlighet att kontrollera sitt liv, sin kropp och sitt tänkande, uppfattar jag det som. Jag tror att det är tanken om att värda människors autonomi som förenar två av de falanger inom Piratpartiet som ofta råkar i luven på varandra över språkbruk, nämligen den kommunistiska och den libertarianska.

Vad betyder digital autonomi?

Det betyder att personer måste ha möjlighet att kontrollera sina dataflöden (både ut och in), samt friheten att skapa något av dem. Konsekvensen blir att all övervakning som inte godtas av individen som ett medel för att skapa något med sin data är ett hot mot autonomin. Som exempel på godtagen övervakning skulle kunna vara människor som delar med sig av sina bilars position till ett system som förutsäger trafikstockningar och varnar de som är uppkopplade till systemet. Vilken data som lämnas ut, var den hamnar och hur den används är tydligt berättat för individen, som anser att utlämnandet stärker autonomin.

Att vara digitalt autonom innebär också att man har kontroll över de verktyg man använder. Klyschan “code is law” bör i sammanhanget förstås som att den kod man lever genom styr ens handlande, vilket innebär att handlandet inte kan vara autonomt om inte den handlande har kontroll över koden. Detta uppnås genom fri och öppen hård- och mjukvara.

Att tänka i termer av autonomi har säkert fler intressanta konsekvenser som jag inte tänkt på än.

Fördelarna av att tänka i termer av autonomi

Nicklas Lundblad skrev 2006 en text om livet efter privatsfärens kollaps i den liberala tidskriften Neo. Jag läser hans text som defaitistisk, på grund av att han fastnar i tänkande kring uppdelningen privat/offentligt som ledande i problematisering av övervakningskomplexet. Han hävdar, rätteligen, att det privata har blivit offentligt i det digitala samhället. Ur det drar han slutsatsen att vi borde bygga ett “brussamhälle” – vi ska alla generera så mycket ointressant data som möjligt. I själva verket är detta just vad tanken med Benthams Panopticon är – vetskapen om att jag just nu kan vara övervakad gör att jag beter mig enligt maktens normer (dvs ointressant). Bara den som lever i maktens normativa rum kan säga att den “inte har något att dölja”.

“I brussamhället är vi inte säkra. Vi kan fortfarande kartläggas i detalj, men endast om någon faktiskt uppmärksammar oss. Om vi försvinner i bruset, i de många meningslösa detaljerna om oss, kommer vi att ha ett privatliv som är lika rikt och kvalitativt som någonsin det vi hade före informationssamhällets utveckling.”

Vad Lundblad vill är att vi alla ska ge upp vår autonomi till förmån för ett samhälle där vi alla utövar makt mot oss själva och vår omgivning genom att konstant övervaka oss själva och andra. Han förstår dock inte detta, eftersom han är fast i att tänka på privatlivet som inte ska kränkas genom att göras offentligt. Han vill kämpa för privatlivet genom byggandet av Panopticon.

“Ett av de enklaste är att den personliga integriteten faktiskt fortfarande spelar roll för människors upplevelse av livskvalitet. Vi vill inte vara övervakade – vare sig av företag eller stat. Vi vill ha en egen privat sfär. Så länge det är sant bör vi kämpa för den personliga integriteten – och inte ge upp. Kanske kan vi återvinna privatlivet.”

Tänker vi istället i termer av autonomi så inser vi att Lundblads förslag är ett förvärrande av nuvarande problem, eftersom varje övervakning inskränker individens autonomi. Den som vet att den är övervakad utövar självcensur på flera nivåer; man undviker tankebrott, man yttrar inte idéer som befinner sig i juridiska eller maktmoraliska gråzoner, man handlar inte fritt.

Istället bör man vända sig till det som Christoffer Kullenberg kallar “nätbefrielse”. Det är vad man gör i de zoner där maktutövandet fråntar individen sin autonomi – man försöker bygga zoner där individer kan utöva självbestämmande.

“Kanske borde vi fundera på att tänka “nätbefrielse” istället för “nätfrihet”. Befrielse är en process som äger rum i ett redan ockuperat och bedrövligt helvete, ungefär så som internet ser ut idag. Nätbefrielsetaktiken går ut på att befria zoner, tränga undan giganterna, stegvisa manövrar för att kringgå, även om bara för en kort stund. Skapandet av geysrar i en förstelnad nätvärld. Nätkarate om natten.”

 

Tankar om Facebook

Idag när jag förde krig mot mina 300+ flikar så fastnade flertalet sidor som avhandlade Facebook i min läsning. Därav följande utläggning med lite spartanska tankar kring Facebooks utveckling. Varnar för att dessa tankar är ännu mer ogenomtänkta än de som brukar publiceras här på Tanketourettes.

TechChrunch skriver om hur Facebook fått licens att verka som betalningsintermediär i Europa. Vad betyder denna utveckling?

Såhär sammanfattar Rasmus Fleischer vad han tror är skeendet bakom Facebooks framtida pengahanterande :

“Facebook vill “spotifiera” Bitcoin. De vill alltså göra samma sak som Spotify gjorde med The Pirate Bay. Att bygga ett alternativ för den breda massan. Ett busenkelt sätt att överföra pengar över nätet som bygger på befintliga nätverk av kontakter och som framför allt är. På ytan ser det ut som att en idé förfinas – under ytan sker däremot en helomvändning från ett decentraliserat protokoll till ett centraliserat monopol.”

Facebook vill bli din gateway till webben, som tidigare konstaterats många gånger; men detta rymmer något mer under ytan. Istället för decentraliserade alternativ för pengahantering som BitCoin, vilka länder sig till ett P2P-samhälle, vill Facebook ta central kontroll över alla pengaflöden för att kunna ytterligare bygga ut det som är centralt för deras verksamhet: identitetshantering. Facebook vill äga din identitet. Detta bör kontrasteras mot subversiva alternativ som medför individens kontroll över sin identitet, som t.ex. BlockStack, vilket implementeras i bland annat Democracy.Earths system Sovereign och i ZeroNet (om jag inte missminner mig). Vid användning av verktyget BlockStack så har användaren kontroll över vilken del av dens personliga information som delges vem, när och hur länge. Här blottläggs den stora nätpolitiska konfliktlinjen, den som går mellan inhägnande-centralisering-monopolisering-övervakning-kontroll och allmänningar-decentralisering-pluralism-frihet-öppenhet. Jag läste nyligen i ett kommentarsfält på Copyriot att Christopher Kullenberg skrivit något i stil med att vi nu inte kan tala om att “skydda” internets frihet eller öppenhet mot angrepp, utan att vi måste “befria” det genom vår nätvaro. Ett sätt att göra det är att återta kontroll över våra identiter genom initiativ som BlockStack eller genom att ta kontroll över vår lagrade data genom att byta ut Google Drive eller DropBox mot Storj.

“What makes Facebook one of the most potent digital ecosystems is that it is based on managing the digital identity of every user in its user base, and, if done right, Facebook has the potential to render phone numbers, email addresses and bank account numbers obsolete.”

Facebook vill göra det som staten gör i den köttsliga världen – vara din identitära portal till allt. Det pratas ibland om att Mark Zuckerberg lär kampanja för att bli president 2020 – det kommer han inte behöva, istället bygger han den entitet som långsamt ersätter nationalstaten och dess presidenter. Zuckerberg tänker istället vara BDFL – Benevolent Dictator For Life.

Leaving aside the serious issue of Facebook extending its online monopoly to become the Internet’s de facto authentication system, there’s another concern. As more and more services build on top of Facebook, Facebook’s terms and conditions may require access to some or even all of the extra information they can provide about their users’ activities and interests.

Så byggs en ny politisk entitet för den digitaliserade världen, där reklamindustrin genom Facebooks verksamhet styr incitamenten för handlande. Facebook handlar dock inte i isolering, man är även en del av det övervakningskomplex som innefattar kommersiella övervakningsföretag riktade mot vanliga nätanvändare (Facebook, Google, Spotify) eller mot andra stater/företag (Hacking Team, Axis) och de myndigheter som arbetar med att massövervaka folket (NSA i USA, t.ex.).

“The more Facebook becomes the point of control for using the Internet, the more governments will be inclined to require its “cooperation,” in the form of providing access to its data, as a condition of allowing it to become the Internet’s authentication service in their territory.”

Sålunda nyttjas Facebooks inhägnande av webben i övervakande syfte för att kunna kontrollera befolkningen i en biopolitisk maktutövning, vars förtecken t.ex. kan skönjas i Kinas “Citizen Score”. Där kvantifieras varje medborgares värde genom en samvägning av algoritmiskt värderande av nätvaron. Vad köper personen på Alibaba? Vad skriver den på WeChat? Vad söker den efter på Baidu? Vad bloggar den om på Weibo? Till denna information läggs sådan som samlas in på mer traditionell väg – kreditvärderingar, polisregister med mera.

Jag skrev att Facebook inhägnar webben. Låt mig utveckla. Någon gång under sent 1700-tal/tidigt 1800-tal så inhägnades stora delar av marken i England (en process som senare kom även till Sverige, så klart). Detta innebar att staten använde sitt våldsmonopol för att sätta ned stängsel på den tidigare allmänt brukade marken och hävda att en viss person var ägare till marken nu. Sålunda skapade man ett proletariat, men man tvingade också in marken och därmed jordbruket i ägandets logik, med allt vad det innebar.

På samma sätt så inhägnar Facebook stora delar av webben. Man tvingar in olika nyhetspublikationer i sitt gränsnitt genom kampanjen Instant Articles. Genom att implementera live-sändningsmöjlighet försöker man konkurrera ut YouTube och Twitch. Genom Notes (eller vad det nu hette) försökte man inhägna bloggosfären. Genom Town Hall försöker man inhägna kontakten mellan väljare och politiker. Och så vidare. I slutändan handlar det om att man inhägnar själva nätvaron hos oss alla. Att nätvara blir något som sker genom Facebook, eller åtminstone i deras regi.

“In times like these, the most important thing we at Facebook can do is develop the social infrastructure to give people the power to build a global community that works for all of us.”

Genom inhägnandet så underkastas webbens andra multituder av logiker Facebooks egen logik, primärt byggd genom reklamens incitamentsstrukturer och gränssnittet, som främst karakteriseras av flödet. Flödet homogeniserar allting – det måste gå att förpackas till ungefär lika stora, lika omfattande bitar som kan synkroniseras av Facebooks algoritmer till ett konstruerat temporalt presens. Detta orsakar viss friktion, vilket till exempel kan märkas i den diskussion som förts kring Facebooks ansvar för så kallade “Fake News”. Vad Facebook först försökte inhägna var den rent sociala interaktionen, med vilket jag menar det vänskapliga delandet av vardagshändelser och -tankar, delandet av de senaste bilderna från privatlivet och samordnandet i grupper. Detta krockar nu med inhägnandet av nyhetsförmedlingen, eftersom den i vårat tänkande existerar i modernitetens offentlighet, till skillnad från det sociala, som existerar i modernitetens privatliv. Nyhetsförmedling lyder under andra lagar än vanlig social ryktesspridning, men på Facebook är de lika. När Facebook ska likställa det som inte kan likställas utan brytande av fetischer, då uppstår en kris. Detta är väl värt att jämföra med den kris som uppstår då penningens allmänna ekvivalens utsträcks till ännu ett område, som tidigare uppfattats som sakralt – till exempel när sexualitet görs till en vara.

MHIA24, vecka 4

Klass, kön och ras

Det intressantaste i veckans texter var passagerna om hur underklass konstrueras i reality-TV som Paradise Hotel eller Big Brother. Genom att abjektifiera deltagarna skapar man den sociala överklassen som de flesta av tittarna gissningsvis identifierar sig med. Tydligast blev detta i samband med seminariediskussionen om Paow, en person som deltagit i Paradise Hotel i Sverige. Hon har (tydligen) blivit abjektifierad i mediebevakningen på grund av förmodat rasistiska/sexistiska uttalanden; uttalanden som med stor sannolikhet provocerats fram av produktionsteamet bakom programmet. Dessa har planerat abjektifieringen som en bekräftande aktivitet hos tittande människor.

För mig är det tydligt att vi ofta idag abjektifierar människor på grundval av just sådana identitetsmarkörer som feminism/antirasism/hbtq-skap/etc. De som röstat på SD har frekvent i medier abjektifierats, något som stärkt partiets rebelliska underdog-profil, som kvarstår trots att partiet i dag är Sveriges tredje största parti (och med viss sannolikhet till och med än större än så). Varför har SD abjektifierats så? Till viss del kan det handla om projicering – vi som bor i Sverige är ju trots allt en del av en global överklass och knappast särskilt solidariska med den globala underklassen. För att hantera den kognitiva dissonans som uppstår när man är medveten om detta men samtidigt lever med en solidarisk identitetsprofil så skapar man ett abjekt.

Det är samma dissonans som jag tror ligger bakom det skifte som skett i svensk kulturdiskurs – från materialism till idealism. Den strikta materialismen hade inte låtit stora delar av svensk vänster att definiera sig som solidarisk, så därmed släpps idealismen in; en rik svensk kvinna kan vara solidarisk i kvinnokampen eftersom hon är kvinna, en kategori som får en immanent betydelse genom snarast metafysiska ställningstaganden kring kvinnokampen.

Denna idealism hänger samman med den hegemoniska ställning fascismen har haft i Europa efter andra världskriget, en tes som drivits av t.ex. John Ralston Saul

“And basically the argument in that is that Mussolini won the second World War. And what does that mean? […] [H]is movement of Fascism was based on arguments made by a large percentage of Italian philosophers, who rejected democracy based on individualism. […] [T]hey rejected the concept of the individual citizen in favor of the corporatist view, […] that people primarily belong to groups, and groups are interest groups. And they may be unions, they may be companies, they may be football teams. But that our principle loyalty is to the group; we are judged through the group; we act through the group; and it’s the interest-based negotiations between the groups that decides the direction in which society will go. And of course when you look at the power of lobbying and the power of interest groups today in Western democracies, you realize the extent to which Mussolini’s fascism won, and the concept of the responsible individual lost.”

Abjektifiering måste förstås i ljuset av fascismens grupptänkande; det är omöjligt att kasta ut en person från societeten och låta den gå förnedringens gatlopp som annorlunda om det inte finns en normalitet att kontrastera mot. Den normaliteten måste tillhöra en grupp. Marxismens klasser kan inte förstås som fascistiska grupper, eftersom de inte har sin bas i subjektets intressen, identitet, självförståelse eller livsval. Marx’ klasser är ekonomiska realiteter och handlar om relationer till produktionsmedel. De sociala klasser vi analyserade på seminariet är däremot fascistiska klasser – de har inte sin bas i produktivkrafternas relation till människan som individ. Könsliga/sexuella identiteter har genom avbiologiseringens genombrott blivit fascistiska klasser istället för biologiska.

Vad som saknades i de lästa texterna och i seminariediskussionen var någon form av diskussion av marxismens klasser.

MHIA24, vecka 3

Konsumtion

Under seminariet om konsumtion och medier fick jag inspiration till två stycken större tankar som jag tänkte utveckla här:

  1. Varukonsumtion och memer 

    Vi diskuterade på seminariet hur rökning av tobak har fortgått under decennierna, trots radikalt förändrade omvärldsvillkor. Jag tänkte anlägga ett evolutionärt perspektiv på hur detta kunnat ske. Själva varans konsumtion väljer jag att se som en kulturell mem i sig, som för att överleva parasiterar på starkare, mer anpassningsbara memer.(Värt att poängtera är att även om memer kan te sig som helt abstrakta ting på vilka evolutionära krafter inte borde handla, så är de faktiskt fysiska ting. Varje mem är en sträng information, som kodas in i det komplexa system av neuroner som utgör vår hjärna. Därmed är de definitivt utsatta för evolutionära krafter även direkt.)Ta konsumtionen av tobak. Hur infekterar den memen människor, så att dess överlevnad tryggas? Den utnyttjar andra, mer lättspridda memer. Detta sker i ett komplext system av samband. Den kapitalistiska memen som driver människor till att föröka sitt kapital skapar incitament att sprida tobakskonsumtionsmemen. Dessa människor gör detta genom marknadsföring – spridandet av memer. Tobakskonsumtionen blir därmed parasitär på andra memer som sprids av kapitalmemstyrda människor. Det är kopplingen till kapitalmemen som gör tobakskonsumtionsmemen så överlevnadskraftig, eftersom den genom denna koppling sprider sig till värdar som är väldigt infektiva.

    Om vi tittar på tobakskonsumtionens historia blir detta tydligt. Som Zieger beskriver så spreds konsumtionen av tobak genom spridandet av Sherlock Holmes, en karaktär som rökte medans han tänkte. Detta gjorde att tobakskonsumtionen som mem följde med memen om tänkande. Den människa som infekterades av tänkande-memen fick tobakskonsumtionen “på köpet”.

    När sedan omvärlden skiftade och tobakskonsumtionsmemen inte kunde infektera andra med hjälp av tänkande-memen anpassade den sig och började infektera med manlighetsmemen.

    På senare tid har tobakskonsumtionen hängt med andra memer, till exempel rebellmemen och livsnjutarmemen. Detta är anledningen till att det är så svårt för människor som lider fysiska och samhällelig skada av tobakskonsumtionen att sluta. Tobakskonsumtionen agerar i sanning som en parasitär mem i flera led.

  2. Jämförelse mellan telegrafen och internet

    Det är slående hur lika de problem Sussman beskriver med telegrafens historiska utveckling är vissa av de utmaningar vi upplever med internet idag. Det handlar om kampen om den mediala infrastrukturen – ska den vara ett verktyg för symbiosen stat och kapital att tjäna pengar på (och kontrollera individen med) eller ett verktyg för att stärka den offentliga sfären, som är grundvalen för en “polity” – ett tillgängligt, fritt samhälle som karakteriseras av demokratiskt deltagande.Också problem som är förknippade med utbyggnaden av internet känns igen i Sussmans text. Hon pekar ut hur telegraflinjer byggdes mellan de olika företagscenter som var viktiga för kapitalet – New York och Boston, till exempel; medans mindre viktiga orter i USA förblev utan telegrafering länge. Detta problem var större i USA än i Europa, där stater integrerade telegrafin med posten och byggde ut ett större, billigare nät än på andra sidan Atlanten. Idag ser vi samma sak: bredbandsnätet är betydligt bredare utbyggt, snabbare och billigare för konsumenten i Europa än i USA, där några få monopolföretag inte ser några vinster i att bygga ut nätet.

Mediehändelser

Ett sätt att förstå konceptet mediehändelser, hur de uppstår och varför de är så starka att de kan, i någon mening, konkurrera ut hållna idéer (tänk på hur alla republikaner plötsligt blir smårojalister när kungligheter ska gifta sig), är genom att tillgripa ett antal olika begrepp: Hararis mytbegrepp, Careys begrepp om ritualistisk kommunikation och Thompsons hermeneutiska tolkningsprocess.

Hararis mytbegrepp bör förstås som en variant på det postmodernistiska begreppet om en social konstruktion. Harari använder det om allt det som bara finns i våra gemensamma abstraktionsvärldar – kungadömen, pengar, godhet, äktenskap, berättelser; han använder det om allting som inte längre är synligt vid en biologisk, fysisk eller kemisk analys. Harari hävdar också att det är myterna som gjort att vi människor kan samarbeta i så enorma grupper – en modern varukedja består av hundratals eller tusentals arbetare runtom jorden som arbetar i mer eller mindre perfekt synkronisering för att skapa och frakta en produkt som ingen av dem tänker konsumera. Detta är kraften i våra myter.

Ritualistisk kommunikation är enligt Carey det som möjliggör delandet av representationer av trosföreställningar – helt enkelt det materiella upprätthållandet av de samhälleliga myterna Harari identifierar. Ett prima exempel är vigselringar, materialiseringen av äktenskapets abstraktum. Vi medierar myten genom ritualistisk kommunikation, som vi sedan remedierar våra liv genom.

Den hermeneutiska tolkningsprocessen är slutligen den process varigenom mening återges till materiella ting. Det är mottagandet av det som medieras.

Vad har då dessa begrepp med mediehändelser att göra?

Jo, om vi tar exemplet med kungabröllop så är bröllopet en materialisering av myten om en svensk gemenskap. Genom våra hermeneutiska tolkningar av den rituella kommunikationen kring bröllopet så bygger vi tillsammans in myten om en svensk gemenskap i oss själva och samhället. Bröllopet är alltså det materiella mediet som förbinder oss med myten.

 

MHIA24, vecka 2

Politikens medialisering

Från diskussionen på seminariet om politikens medialisering tog jag med mig ett par olika tankar/idéer:

  1. Medialisering är ett för enkelt begrepp. All interaktion mellan människor är alltid medierad; vad som är intressant är vilket medium som är dominant och hur dess logik dikterar villkoren för människornas interaktion.
  2. Man måste skilja på två betydelser av ordet medium. Den ena syftar på det tekniska mediet – exempelvis tidning, fiberoptisk kabel, TV, brev, etc; den andra syftar på det innehållsliga mediet – exempelvis redaktionerna på stora TV-stationer eller tidningar. Dessa två samverkar; man kan aldrig fullt ut separera form och innehåll, men det är viktigt att kunna temporärt särskilja dem vid analys.
  3. När man talar om politikens medialisering i de termer vi gjorde på seminariet tänker jag att det är nyttigt att dela upp analysen i två lager: det första består av relationen mellan medieteknik och medieproducent, vilken medieras av medielogiken; det andra består av relationen mellan medieproducent och politiker, vilken medieras av medielogiken. Här blev det tydligt att kunna skilja på de olika betydelserna av “medium”.
  4. Det finns andra medialiseringar av politiken om är intressant. En som slog mig är hur de fossila bränslena medierat samhällets relation till energi, vilken får direkta avtryck i politiken.

Celebritetsstudier

På seminariet kring celebriteter fick jag framför allt en tanke som jag bär med mig:

  1. Kan man tolka kändisar som ett medium i sig själva? De medierar gemenskap mellan okända människor och skapar sålunda kollektiv som består av människor som egentligen inte känner varandra. Genom kändisskapet så är Donald Trump en kontaktyta mellan mig och en främling på fikarasten; därmed skapar han en konversationsvektor som för oss in i gemenskap. Bredare tolkat kan man kanske se detta som en ingång för att förstå fan-kultur.

E-kronor; crowdfunding; offentliga finanser

Riksbanken har offentligt funderat på att börja ge ut e-kronor; en digital motsvarighet till forntidens kontanter.

De tänker sig detta som ett svar på problemet med att banker och butiker i allt lägre grad vill acceptera kontanter som betalningsmedel. Vissa debattörer argumenterar till och med för att offentliga aktörer ska sluta acceptera kontanter.

Om riksbanken gjort detta på ett genomtänkt vis hade man börjat konkurrera med vad som idag är många bankers primära verksamhet; att vara värdelagrare och betalningsförmedlare. Många människors kontakt med banken består i att (1) ha sina pengar på deras konto och (2) använda bankfordringar som betalningsmedel (via kort och internetbank). Kruxet är att medans det förr var ett val att sätta in pengar på banken för att spara dem, så är alla pengar idag på bankkonton per praxis.

Detta innebär att dagens pengastandard de facto är bankfordringar och inte kontanter. Det är alltså självklart att en e-krona utgiven av riksbanken hade utövat stark konkurrens mot dessa bankaktiviteter. Kanske hade den till och med kunnat driva dem i konkurs, åtminstone om den verkat i tandem med spräckandet av en bubbla, till exempel bostadsbubblan.

Men det finns en annan spännande aspekt av utgivandet av e-kronor, om det utförs på rätt sätt. Idag lånar banker ut pengar till investeringar (är tanken…), pengar som de har till godo på grund av insättningar (i grunden; sedan har de rätt att skapa pengar upp till en viss kvot av mängden insatta; det är komplicerat). Om dessa insättningar flyttat till riksbanken genom ett införande av e-kronor, så hade istället riksbanken suttit på ett enormt kapital som kunnat investeras enligt dess riktlinjer, istället för genom bankernas prioriteringar.

Jag ser det som en potentiell väg till att crowdfunda delar av statens verksamhet. Svenska hushåll besitter stora mängder kapital i form av bankfordringar som hade kunnat föras över till riksbanksfordringar (frivilligt!). Dessa kan sedan lyda under statens insättningsgaranti samtidigt som de fungerar som kapital för statliga investeringar.

Vilka villkor man sedan ställer upp för exakt vilka typer av utgifter som får finansieras genom denna typ av crowdfunding är nästa fråga. En variant är att det bara får utfärdas pengar till investeringar (tänk järnvägsbyggen, myndighetsdigitalisering eller fortbildning av sjuksköterskor; medans alla löpande utgifter för staten måste täckas på annat sätt.

Man kan till och med, om man vill, ge insättaren frihet i att välja vilken typ av investeringar man vill bidra till genom ett enkelt portalsystem (likande fonderna för pensionssparande).

MHIA24, vecka 1

Förväntningar på kursen

Mina förväntningar på kursen MHIA24 är två:

  1. Jag förväntar mig att behärska en större begreppsarsenal från medieteorin och -historien.
  2. Jag vill sedan kunna använda denna arsenal för att förstå två saker – hur mediernas tekniska logik samverkar med kulturproduktion och att begreppsliggöra pengar som medium.

Medier och makt

Allt maktutövande är per definition medierat. Kinetisk makt utövas genom fysiska medier (nävar, svärd, kanoner). Ekonomisk makt utövas genom t.ex. pengar. Politisk makt utövas genom statliga institutioner. Listan kan göras lång. Vad som intresserar mig är hur mediets logik påverkar maktutövandet. Vem kan utöva makten? På vilket sätt? Mot vilka kan makten utövas?

Detta hänger ihop med Bourdieus begrepp interaktionsfält, vilket är det rum av möjligheter som en aktör har. Detta fältet påverkas av vilka medier för handlande som står till aktörens förfogan. Interaktionsfältet är det som definierar vilket sätt man kan utöva makt.

Det medium som intresserar mig mest av alla är olika sorters pengar. Pengar som metakoncept är ju definitivt ett medium – pengar lagrar, överför och räknar någon form av information (vad för information är en tvistefråga; Marx anser tid, Hayek anser mervärde). Men det finns olika penga-arter. Kontanter, bankfordringar och bitcoins har alla olika medielogiker. Att bena ut vilka dessa är bör ge en betydande förståelse för omvärlden och det samhälle vi lever i. Jag skulle till exempel argumentera för att myntens omvandling till pengar var en del av den historiska processen varigenom medeltid förbyttes till modernitet. I någon mening är pengarna som uppstod i och med kapitalismens historiska inträde modernitetens essens, då de fungerar som allmän ekvivalent. För att något ska kunna vara en allmän ekvivalent, så måste allting kunna ekvivaleras och därmed göras jämförbart. En essentiell egenskap hos moderniteten är ju just detta, att alla helgade spärrar slits ned i samhället.