Minusränta, reklam och IT-bubblan

I denna essä spekulerar jag kring ett samband mellan centralbankernas penningpolitik, i synnerhet minusräntan, den IT-bubbla som symboliseras av företag som Twitter, Snapchat och Uber, samt reklamens logik. Min syntes är att minusräntan tvingar fram stora kapitalsatsningar på IT-företag, vilka därmed tvingas försöka skapa stora vinstmöjligheter. Hoppet om dessa hängs allt som oftast upp på reklam, vilket innebär att reklamens logik dikterar hur företagens tjänster utformas. Detta determinerar företagen som bubbelföretag, eftersom den produktivitet som ska ge vinsterna som det spekuleras i inte finns. Reklam som affärsmodell är nämligen i sig en bubbla. Slutligen påpekar jag hur reklamens logik på ett skadligt sätt format Internet och dess institutioner.

Minusräntan – ett finansiellt undantagstillstånd

Minusräntan gör så att kapital i form av pengar minskar i värde – man får helt enkelt betala för att spara. Omvänt får man då betalt för att låna, åtminstone om man är rätt aktör (t.ex. USA, världens största låntagare). Kapitalet flyttas därmed till andra lagringsplatser, där förökningsförmågan åtminstone är potentiellt positiv, även om centralbanker västvärlden över tycker det sker i för liten utsträckning (många kapitalförvaltare tycker alltså att det bästa sättet att förvalta kapital är att långsamt låta det förtvina, om inte det säger något om vår ekonomiska situation vet jag inte vad som gör det).

Detta påverkar många olika kapital. För en vanlig människa är kanske det mest brännande att det drabbar t.ex. pensionsfonder. De som styr över pensionsfonderna tvingas ta större risker för att föröka det kapital de förvaltar; pensionspengarna placeras till exempel i aktier istället för i räntepapper. Detta blåser upp bubblor, eftersom riskbedömningen skiftas. Centralbankerna har skapat incitament för att ta större risker än man egentligen bedömer sig vilja. Därmed investeras kapital i sektorer som potentiellt sett är bubblor – man kanske hinner få ut sin vinst innan bubblan spricker.

Bostadsbubblan

I Sverige är den mest aktuella bubblan bostadsmarknaden, vilken kraftigt pressats upp av minusräntan och den i allmänhet låga räntan sen början av 2000-talet. Hela förloppet är utmärkt, om än lite tendentiöst, beskrivet i Cervenkas bok Vad gör en bank?Skeendet känns igen från vad som hände i USA efter IT-bubblans krasch 2001; Federal Reserve sänkte kraftigt räntorna, bostadsbubblan byggdes upp och sprack sen 2007. Det som sker i Sverige nu är på inget vis unikt, även om det kanske är mest extremt här. Centralbanken i Storbritannien har med extrema medel försökt få banker att låna ut pengar till investeringar efter krisen 2008. Nu har bankernas utlånande till slut blivit positivt, men man lånar i ännu högre grad än före krisen ut till bostadslån. Vad man inte lånar ut till är talande – företag. 

IT-bubblan blåses upp

På samma sätt som bostadsbubblan blåses upp så påverkas även IT-sektorn kraftigt av det finansiella undantagstillståndet. Det alltmer risktagande kapitalet möts med glädje av startups med enorma visioner och tomma plånböcker. Så förstår vi de bisarra investeringarna i företag utan fungerande affärsmodeller. I dagsläget är det svårligen motiverat att värdera Spotify till 8 och en halv miljard dollar eller Snapchat till 22 miljarder dollar.

Än så länge har centralbankerna hållit sig borta från denna typ av direkta investeringar i riskfyllda företag som inte har några substantiella inkomster än. Däremot har schweiziska centralbanken köpt aktier i Apple. Framöver lär den utvecklingen fortsätta, eftersom vi inte ser några tecken på att deras åtgärder får önskad effekt. Telia, som delvis ägs av svenska staten, äger aktier i Spotify för runt en miljard kronor. Köpet skedde samtidigt som analysfirman GP Bullhound hävdade att Spotify skulle kunna nå en börsvärdering på 400 miljarder kronor.  Haussen är uppenbar.

Denna typ av “gratis” pengar för företagen hänger kraftigt ihop med den typ av “gratis” produkt de säljer till användaren. Pengarna är inte gratis, men de tillhandahålls i brist på bättre alternativ. Tjänsten är inte gratis, men subventioneras av tilltro till att företag som Facebook ska trolla fram ett effektivt sätt att tjäna pengar i framtiden.

“Symbiosen mellan ”gratis” kredit och ”gratis” för användaren är också tydlig. Facebooks expansion bekostas med kapital som detta globala internetföretag kunnat frigöra tack vare den höga värderingen av företagets aktiekurs. Ja, bokstavligt talat genom den tillit som ”marknaden” har till att företaget fortsätter att bli allt mer lönsamt i framtiden. Detta är bl.a. anledningen till att tjänsten är ”gratis” – hade den varit prenumerationsbaserad (därmed också reklamfri) hade en ”övre gräns” mycket enklare kunnat fastställas för företagets tillgängliga likviditet.”

Den logiska slutpunkten för minusräntans relation till IT-sektorn är prenumerationstjänster likt Spotify. När pengar konstant minskar i värde är det rationella för konsumenten att binda upp sitt kapital i form av olika prenumerationer – att helt enkelt betala först och få sin produkt sen. I en sådan värld trivs IT-företag vars affärsmodell är att tjäna pengar “någon gång i framtiden” genom att samla många användare.

IT-bubblan

Flera riskkapital-orakel, som Marc Andreesen, Fred Wilson och Mark Cuban, hävdar att vi är i en mer överspänd bubbla än den som sprack i början av 2000-talet. Mycket på grund av att företagen bränner pengar på ett sätt som inte är proportionerligt mot deras möjligheter till intäkter.  Det enkelt tillgängliga kapitalet stoppas in i IT-företag som Uber, Facebook och Twitter. Hedgefondhandlaren David Einhorn uttryckte det som att “there is a clear consensus that we are witnessing our second tech bubble in 15 years”.

Det rörliga kapitalet investeras i företag som egentligen inte behöver vara så kapitalintensiva, varpå det spenderas på att försöka skapa ett sätt att tjäna pengar på med det kapital man har. I många fall handlar det om sätt att försöka få inkomster från att man har många användare – alltså reklam av olika slag. Eftersom bubblan är ett faktum så tar företagen in mer och mer kapital – man måste nå lönsamhet, men är inte där än. De kan inte låta bli att ta in kapital; då går företagen i konkurs.

“At some point the Unicorns need to go public to provide their investors with a return on their investment. […] I’m skeptical that a lot will be able to do this.”

Bubblan är inte heller begränsad till utlandet, utan är också ett faktum i Sverige. Detta hävdar till exempel den framgångsrika investeraren Jane Walerud. Hon tror att bubblan spricker här 2017-2018. Klockan klämtar.

När IT-företagen kraschar så är dominobrickan i rörelse.

Bubblan spricker

När spricker bubblan? Kanske när fasaden rämnar, nämligen när allmänheten (eller åtminstone de med kapital att flytta) inser att reklam inte är en fungerande affärsmodell för att driva den typ av vinster som krävs för att rättfärdiga deras värderingar (se t.ex. Twitter för en förversion av denna process). Detta sker rimligen när användartillväxten stagnerar i en grupp företag (Twitter), eller när ett högprofilerat tech-företag misslyckas med sin IPO (Spotify), eller när tillräckligt många riskkapitalister överger boomen. Kanske sker det när kunskap om reklambubblan når de som betalar för reklamen – antingen vi konsumenter eller de chefer som är ansvariga för kostnaden. Kanske skulle reklam som affärsmodell kunna försvinna efter konsumentprotester i form av adblockers. Troligen blir de dock olagliga långt innan dess – staten och kapitalet, ni vet…

“And that flagging optimism may, for good reason, extend to tech. For one, investors may be worried that overvalued tech startups could subject markets to more less-than-stellar IPOs, says New York University business school professor Roy Smith.”

Reklambubblan

Det är nämligen så att internetreklam är otroligt övervärderat idag. Det är delvis därför företag med kunskap om detta försöker flytta över fokus till video, där reklam än så länge klarar sig bättre (se t.ex. Snapchat, Facebook, Twitter osv). 56% av Googles reklam ses aldrig av någon. Då är Google ledande i att se till att deras reklam faktiskt når personer. När alla reklamföretag räknas in så uppskattas 8% av display advertising nå människor (jag är osäker på om detta är före eller efter adblockers effekt räknas in). Vad beror detta på? Flera exempel:

  • 25% av reklamen som säljs till de som vill reklamföra sig är direkt bedrägeri, i form av t.ex. komprimerade bilder (1×1 pixlar stora).
  • 15% av reklamen syns aldrig på grund av tekniska fel.
  • 54% av display ads har möjligheten att ses av en människa.

“Another buyer estimates that hundreds of millions of bogus impressions have been traded on ad exchanges in the weeks since our story. “Put another way, at least 15 to 20 percent of all real-time bid requests are probably fraudulent in some way,” he says.”

Men det som kanske är den största orsaken till reklamens övervärdering är kombinationen av stora botnät och företag som säljer reklamplats trots att de inte har några besökare.

Mer än 60% av internettrafiken är olika former av bottar – i Kina kan det vara så mycket som 92%. Vissa sidor som säljer reklamplats har trafik som består av så mycket som 90% bottar. Ett botnät skulle kunna vara ansvarigt för 10 miljarder reklamintryck per dag. Chameleon, ett botnät, uppskattades 2013 kosta industrin 6 miljoner dollar varje månad. Chameleon ger upphov till 9 miljarder reklamintryck per månad. Vårt första botnät borde då rimligen stå för ungefär 180 miljoner dollar per månad.

“”We already have a situation where most people don’t click on ads, and the ones that do are suspect people,” said Ari Jacoby, CEO of Solve.”

Många av dessa bottar besöker sidor byggda specifikt för att dra in pengar på att sälja reklamintryck gjorda av bottar. Dessa sidor, byggda för att utnyttja reklambubblan, drar in mer än 400 miljoner dollar årligen, pengar som alltså investerats för att reklamföra företag för konsumenter, men som gått till att finansiera hemsidor ingen besöker.

“Increasingly, digital agencies and buy-side technology firms are seeing massive traffic and audience spikes from groups of Web publishers few people have ever heard of. These sites—billed as legitimate media properties—are built to look authentic on the surface, with generic, nonalarm-sounding content. But after digging deeper, it becomes evident that very little of these sites’ audiences are real people. Yet big name advertisers are spending millions trying to reach engaged users on these properties.”

Och trots att reklamen alltså är grovt övervärderad så går de stora IT-företagen kraftigt minus år efter år. När Facebook får 92% av sina inkomster från reklam, varav 80% är från display advertising, så kan man lista ut hur stora underskott som kommer uppstå ifall reklamen slutar ge pengar. Under 2014 gick följande företag med underskott:

  • Spotify: -162 miljoner dollar
  • Twitter: -648 miljoner dollar
  • WhatsApp: -464 miljoner dollar

Reklambubblan fortsätter växa för att ingen har incitament att stoppa den. Som någon har uttryckt det: “Everyone wants to maintain deniability. Nobody wants to know too much.”. Det påminner ganska mycket om vad som hörts från människor inuti finansmarknaden efter kraschen 2007-2008.

“There has been so much money wasted, and it continues to be wasted in this space. When it comes to ad tech, there are very few signs that it is really working.”

Företagen i dagens IT-bubbla kommer inte undan reklambubblan med nuvarande utformning. Det krävs något av en mirakelartad insikt i hur man ska utforma digitala affärsmodeller för att de inte ska falla med reklamen när bubblan spricker.

“Facebook is dependent on ad revenue,” Lonski adds. “And its advertising revenue is highly dependent on overall economic activity that drive the sales and earnings of media companies.”

Vem drabbas?

Många av de stora IT-företagen i bubblan lockar sina arbetare med aktieoptioner och liknande. Deras arbetare har alltså fått skjuta sin lön på framtiden, en lön som är avhängig att företaget välkomnas med varma händer av börsmarknaderna.  När bubblan spricker kommer deras privatekonomi att brisera, något som kan få kedje-effekter på de orter där många av bubblans anställda arbetar och bor, till exempel i Silicon Valley.

När IT-bubblan spricker så kommer det dessutom drabba vanliga människor, trots att vi inte haft någon direkt makt över den. Det är bland annat våra pensions- och sparpengar som spekulerats in i de övervärderade företagen, tack vare finansialiseringen. Därför har inte politikerna råd att låta den spricka fullt ut. Det finns ett par vägar de kan välja när krissituationen är här.

  1. De kan välja “too big to fail”-principen, som vid bankkrisen 2008. Stater kan helt enkelt gå in och stödja företag som Facebook (USA) eller Spotify (Sverige). När staten sätter sin vikt bakom företagens värderingar så återfår de marknadens förtroende. Inte för att deras affärsmodeller fungerar, utan för att deras förluster förväntas täckas av stater. Precis som med bankerna leder detta till företag som inte längre är företag på marknaden.
  2. De kan välja att blåsa upp en ny bubbla. Frågan är vilken bubbla som finns kvar att blåsa upp och hur det ska gå till? Vilket verktyg finns kvar?

“Det enda som håller de stora IT-undren vid liv är artificiella injektioner av pengar genom investeringsbolag. Det är i princip ingen som går plus, trots att de säljer ut folks privatliv.”

Vad är det man hoppas på inom bubblan? Man hoppas att IT-företagen ska leverera så stora resultat i form av ny teknologi att bubblan inte spricker, utan normaliseras. Leder IT-bubblan till radikalt produktiva robotar och AI, till exempel, så hoppas man på att ekonomin stimuleras till sådana nya nivåer att den bubbla som den inleddes med inte längre är skadlig, utan i efterhand ses som en investering.

Kanske, om vi har otur, kan IT-bubblans kollaps orsaka den större bubblans – bostadsbubblan – kollaps i Sverige. Då är vi riktigt illa ute.

Bubblans samhälleliga destruktivitet

Men om jag ska vara med och investera mina sparpengar i ny teknik för att rädda vår ekonomi, då hade jag föredragit att investera dem i företag som producerar någonting produktivt, eller åtminstone nytänkande. Idag går pengarna till företag vars villkor dikteras av reklamens och riskkapitalets skadliga logik. Denna logik ligger bakom det Rasmus Fleischer kallar för Internets kontrarevolution, en process vars inledning han daterar till ungefär 2008-2009. Med denna kontrarevolution har vi fått totalmonopolistiska företag som samlar in data om sina användare för att sälja vidare till allsköns typer. Vi har också fått en strukturell förändring av webben, som blivit alltmer lik kabel-TV.

“Webben finansieras av annonser. Från att ha varit ett utpräglat flera-till-flera-medium har internetanvändningen de senaste fem åren tydligt kommit att domineras av en ny kategori strukturella internetaktörer: Privatägda plattformar vilka agerar som en sorts mellanhänder mellan den underliggande internetinfrastrukturen och användarna. Dessa aktörer strävar mot naturliga monopol. Aktörer som Google, Facebook, Apple och Amazon fungerar som en sorts intermediaries eller walled gardens där användarupplevelsens kvalitet är avhängig hur heltäckande tjänsten eller nätverket blir.”

Reklamens och riskkapitalets logik förstör därmed långsamt det internet vi drömde om i början av 2000-talet. Myten om reklamen består i att ju mer data du besitter om en person, desto “bättre” reklam kan du visa för den, och därför bör reklam-brokers ge dig mer pengar för dina reklamintryck. Därför samlas så mycket information som möjligt in om alla som använder webben. Den säljs sedan vidare till okända aktörer med okända agendor. Den snappas upp av (och ges till) underrättelsetjänster, som använder den för att skapa stasiluktande register över världens befolkning.  Inget av detta har användaren explicit och medvetet valt.

Dessutom är själva reklamen skadlig på många andra sätt. I grunden är reklam en “consumer bad”, till skillnad från en “consumer good”. Detta insåg redan Kuznets när han skulle definiera måttet BNP. Men just digital reklam är på många sätt ännu värre än analog reklam, samtidigt som den behåller alla de negativa egenskaperna som analog reklam besitter.

“As we have said on several occasions, ad agencies have become the web’s lapdog — irresponsibly exaggerating the effectiveness of social media marketing; ignoring the abominable results of display advertising; and glossing over the fraud and corruption that has contaminated the web. Why? Follow the money.”

Hälften av den data som en genomsnittlig nyhetssida består av är annonser eller dylikt. Detta innebär att en otrolig mängd av den data som skickas över nätet är helt improduktiv och att vi slösar otroliga resurser på att leverera ineffektiv, skadlig reklam till människor. Dessutom så påverkar detta batteritiden på t.ex. telefoner kraftigt, vilket innebär att de behöver laddas oftare – batterierna slits och el konsumeras. Slutligen så är det en stor kostnad för de som betalar för datamängder via sitt abonnemang; de tvingas betala för nöjet att titta på det skräp vi ibland kallar reklam.

 

Det är reklamens logik som dikterat att de stora IT-företagen samlar på sig data om oss för att kunna raffinera och sälja produkter (reklam) baserat på den. Så vad händer med datan när bubblan spricker? Antingen säljs den till högst bjudande (konkursscenariot) eller så nationaliseras den (too big to fail-scenariot).

“[N]är riskkapitalet drar sig ur – när bubblan spricker – kommer vissa nätföretag att inse att användardatan är deras största tillgång. En tillgång som kanske efterfrågas av andra köpare än man ursprungligen tänkt sig. “

 

Reklamen skapar incitament för att få besökare till din sida, oavsett vad de tycker om den efter besöket. Det enda som räknas är reklamintryck, och de skapas per besök – inte per återbesök eller någon annan metrik som tar hänsyn till hur användaren upplever sidan. Därmed uppmuntras clickbaitsidor, propagandistisk skandaljournalistik och radikala hatsajter; för att inte talas om totalt innehållslösa scam-sidor.

“Utan annonsintäkter finns inte incitamenten för nya aktörer att skapa fejk- och hatsajter som sedan får stor internationell spridning. Den annonsmarknad som gått att utnyttja för dessa sajter är den som kallas för programmatisk annonsering: en robothandel, där annonspositioner köps med garantier för ett visst antal exponeringar, till en vald målgrupp, utan att annonsören ens vet vad det är för sorts sajt eller sammanhang annonsen placeras i.”

Framtiden

När bubblan spricker så spricker också pensionssystemet, eftersom det bara finns pengar att betala ut i pensioner om börser och andra investeringsobjekt går åt rätt håll. Det är nämligen där pensionerna finns, och inte i något valv förvaltat av staten. Detta blir nästa fas i det mer eller mindre globala krisförloppet som pågått sedan 1970-talet.

Jag tror att den dynamik vi kommer få se är en mer direkt statskapitalism, där centralbanker investerar i företag vars affärsmodeller garanteras av staten. Att konkurrera mellan företag handlar då mindre om att vara effektivare, produktivare och bättre på att leverera till konsumenten; det handlar om att ha effektivast lobbygrupper för att påverka politiker. Då sitter sannerligen staten och kapitalet i samma båt.

De tre sorternas pirat

Satt idag och läste igenom Liberalernas kommunikationsstrategi inför valet 2018. Några saker var intressanta, men framför allt fångades mitt intresse av deras karakterisering av sina väljare som tre stereotyper: “den trogna tänkaren”, “den målmedvetna medborgaren”, och “den självständiga tänkaren”. Utöver de tråkiga namnen så kändes det som en nyttig tankeverksamhet att sysselsätta sig med, både som personlig reflektion och som partiverksamhet.

Så därför tänkte jag försöka mig på att göra samma analys av Piratpartiets väljare/sympatisörer. Jag lånar (kanske lite krystat, men åtminstone blir namnet mer spännande än Ls) namnen på mina från det isländska Piratpartiets de facto ansikte utåt, Birgitta Jonsdottir. När hon intervjuades om hur det varit att träffa Lawrence Lessig och Edward Snowden i Moskva förra året så sade hon att det var ett möte mellan “The academic, the poet and the geek”. Jag har nedan beskrivit de tre sorternas pirat jag identifierat. Vilken bakgrund har de? Vilka frågor prioriterar de? Vad vill de göra? Jag har också bifogat en pirat jag associerade till när jag skrev texten.

Akademikern

Akademikern kommer från en teoretisk bakgrund och är därför mindre intresserad av exakt hur problem ska lösas eller vilken sakpolitik som ska implementeras. Denna pirat ser man inte ofta på partiets vår- och höstmöten, utan den vistas hellre på sin blogg eller i kommentarsfält där den kan analysera samtidens händelser. Akademikern diskuterar principerna bakom piratideologin år ut och år in och tycker det är viktigt att definiera denna tydligt.

Påfallande ofta har Akademikern också just en akademisk bakgrund, men det är definitivt inget krav.

Akademikern tenderar att driva frågan om upphovsrättsreform ur ett brett perspektiv, gärna med en långtgående tanke om totalt avskaffande av denna. Den kompletterar detta med att fundera på andra områden där de anser att Internet och informationsåldern innebär ett paradigmskifte inom samhälle och politik. Detta är nämligen Akademikern övertygad om – Internet har orsakat djupgående förändringar.

Prioriterad fråga: Upphovsrättsreform
Typisk Akademiker: Rasmus Fleischer (Ja, jag väljer att kalla Fleischer för pirat även om han vad jag vet aldrig anslutit sig till Piratpartiet. För den som inte kan acceptera detta är Henrik Brändén ett bra exempel.)

Poeten

Poeten kommer från en kulturell eller aktivistisk bakgrund och är mest intresserad av att “leva” politiken. Poeten finns i första ledet på alla partiets demonstrationer och i sociala medier. Den vurmar för jämlikhet och mänskliga rättigheter och prioriterar också dessa frågor.

Poeten är påfallande ofta en person som har en bakgrund inom kulturella verksamheter, oavsett om denna varit professionell eller hobbyartad.

Poeten är ibland en person som förargas av hur kulturdelning plötsligt nästan blivit likställt med terrorism. Poeten vill leva i ett samhälle där alla skapar och delar med sig av kultur till varandra.

Prioriterad fråga: Jämlikhet och mänskliga rättigheter
Typisk Poet: Anton Nordenfur

Nörden

Nörden tycker att Piratpartiet är det enda partiet som “förstår” Internet och att friheten på Internet behöver bevaras. Nörden är ofta fanatisk motståndare mot övervakning och driver integritetsfrågorna hårdast. Nörden vill leva sitt eget liv, fri från staten och andras inblandning. Påfallande ofta blandas den  viljan med ett uns av politikerförakt.

Nörden har nästan alltid sin bakgrund inom IT-industrier.

Nörden kämpar aktivt för frågor som nätneutralitet. Den tycker nästan alltid att partiet ska “hålla sig till sina kärnfrågor” och att breddningen var ett misstag.

Prioriterad fråga: Integritet
Typisk Nörd: Rick Falkvinge



Själv skulle jag stoppa in mig själv i Akademikern-facket, så beskrivningen av det är säkert lite mer positiv medans beskrivningen av de andra är lite mer parodisk. Nu var inte detta en särskilt seriös indelning, men jag tror att det finns ett uns av sanning i den, och jag tror att en av Piratpartiets utmaningar inför kommande val 2018/2019 är att kunna tilltala alla tre grupperna mer än något annat parti, samtidigt som man får dem att kunna komma överens och inte stöta bort varandra.

Pengar, fördelning och fasövergångar

I denna essä gör jag ett försök att samföra teorier inom medieforskning med fasövergångarnas matematik och pengars ontologi. Den huvudsakliga inspirationen kom från Rasmus Fleischers essä Kan pengar fördelas?, publicerad i tidskriften Glänta och tillgänglig på hans hemsida. Målet är att klargöra hur pengars medialitet hänger ihop med kommodifierings- och alieneringsprocessen under moderniteten; samt hur förståelse av pengar som medium visar hur socialismen förutsätter kapitalismen och hjälper oss historicera pengar som koncept.

Fasövergångar

 

En fasövergång är den process varigenom ett objekt går från ett tillstånd till ett annat. Många fenomen i naturen som består i att någonting förändras är fasövergångar; till exempel så är övergången från is till flytande vatten en sådan. Fasövergångar följer i allmänhet en så kallad S-kurva, vars första halva är exponentiellt tilltagande och vars andra halva är logaritmiskt ökande. Det vill säga, först sker övergången långsamt, sedan snabbt och sedan långsamt igen.

Fasövergångar är dock inte bara rent fysiska fenomen, utan kan också vara ett verktyg i förståelsen av sociala och kulturella förändringar, till exempel spridningen av revolutionära tendenser eller paradigmskiften inom vetenskapen.

“This curve, which looks like an elongated S, is variously known as the logistic, sigmoid, or S curve. […] At first the output increases slowly with the input, so slowly it seems constant. Then it starts to change faster, then very fast, then slower and slower until it becomes almost constant again. […] The S curve is the shape of phase transitions of all kinds: the probability of an electron flipping its spin as a function of the applied field, the magnetization of iron, the writing of a bit of memory to a hard disk, an ion channel opening in a cell, ice melting, water evaporating, the inflationary expansion of the early universe, punctuated equilibria in evolution, paradigm shifts in science, the spread of new technologies, white flight from multiethnic neighborhoods, rumors, epidemics, revolutions, the fall of empires, and much more.” (The Master Algorithm, s. 105)

Vad som sker i en fasövergång är (oftast) att samlingar av komplexa system genomgår kvalitativa förändringar till följd av kvantitativa diton. Mikrokomponenterna i det komplexa systemet påverkas av någonting, vilket skapar en interaktion mellan dem. I takt med att fler av dem förändras ökas den totala mängden interaktion i systemet, vilket orsakar den exponentiella kurvan i förskjutningen. När de flesta element i systemet påverkats sjunker hastigheten naturligt.
På grund av denna förändring hos mikro-objekt så sker en kvalitativ förändring i det komplexa objektet de utgör; en ny egenskap kan sägas vara “emergent” från den underliggande förändringsprocessen (jfr teorin om att medvetande är ett emergent fenomen som uppstår vid komplex interaktion mellan neuroner).

“Fundamentally it demonstrates that the aggregation dynamics of complex systems are often non-linear and amenable to formal mathematical modeling. As a critical variable changes a qualitatively new macro-property “emerges” from the ensemble of micro-components from which it is composed. This approach is consistent with the generativity view — the new property is generated by the interactions of the micro-components during an interval of change in critical variables. But it also maintains that systems undergoing phase transitions can be studied using a mathematical framework that abstracts from the physical properties of those micro-components. ” 

I första stadiet har systemet en egenskap (orange). I det andra stadiet har några komponenter ändrat egenskap från rödbrun till blå. I det tredje stadiet har nästan alla komponenter blivit blå och därför har systemet ändrats från orange till lila.

Den kvalitativa förändringen från ett samhälle dominerat av lokalsamhällets och familjens normerande kultur till ett dominerat av statens normer och marknadens logik kan sålunda förstås som en fasövergång initierad av mikrokomponenterna människors val att lämna sin födelseort för att bosätta sig i den alienerande staden; i sig en del av en annan fasövergång, nämligen urbaniseringen.

“In rushing from the countryside to town, citizens brought themselves closer not only to the effects of urban growth but also to the workings of both industrial capitalism and the nationstate” (The making of urban Europe, s. 250)


Pengar

 
Det finns en etablerad berättelse om pengarnas uppkomst. Den säger att det fanns en bytesekonomi och när denna uppnådde en viss mängd interaktion mellan tillräckligt specialiserade agenter, så skedde en fasövergång till en monetär ekonomi. I denna fyller pengar rollen som allmän varuekvivalent. I Sapiens redogör Harari för denna teori på detta målande vis.

“För att förstå byteshandelns begränsningar tänker vi oss att du äger en äppelodling uppe bland kullarna som ger de krispigaste och sötaste äpplena i hela regionen. Du har arbetat så hårt i din äppelodling att dina skor slitits ut. Du spänner åsnan för kärran och styr mot marknadsstaden nere vid floden. Din granne har berättat för dig att en skomakare på torgets södra sida gjorde ett par rejäla kängor åt honom som höll i fem säsonger. Du hittar skomakaren och erbjuder dig att byta några av dina äpplen mot de skor du behöver.
Skomakaren tvekar. Hur mycket äpplen skulle han begära i betalning? Han möter dagligen mängder av kunder , av vilka några kommer med säckar med äpplen och andra med vete, getter eller kläde – allt av varierande kvalitet. Ytterligare andra erbjuder sin sakkunskap i att skriva petitioner till kungen eller bota ryggskott. Förra gången skomakaren bytte skor mot äpplen var för tre månader sedan, och då begärde han tre säckar. Eller var det fyra? Men när han tänker närmare efter var det sura daläpplen, inte prima bergsäpplen. Å andra sidan fick han förra gången äpplena i utbyte mot små kvinnoskor. Den här karln vill ha kängor i herrstorlek. För övrigt har en sjukdom under de senaste veckorna decimerat hjordarna i stadens omgivningar och det är ont om skinn. Garvarna har börjat begära dubbelt så många färdiga skor i utbyte mot samma mängd läder. Borde inte det tas med i beräkningen?
I en bytesekonomi måste skomakaren och äppelodlaren varje morgon lära sig de relativa bytesförhållandena mellan mängder av varor. Om 100 olika varor handlas på marknaden måste köpare och säljare hålla reda på 4950 olika byteskurser. Hur skulle det gå till?
[…]
[D]et stora flertalet samhällen fann ett lättare sätt att förbinda ett stort antal specialister med varandra: pengar.” (Sapiens, s. 174-175)

Harari redogör med tydlighet för det element som skulle vara den kausala kraften som satte historien i rörelse mot en monetär värld: komplexitet. Denna berättelse kritiseras av Fleischer, som pekar på historiker som Robert Kurz och Jacques Le Goff. Enligt Fleischers kritik fanns inte konceptet pengar under det vi brukar kalla medeltiden. Däremot fanns det mynt, vilka fyllde en mängd olika funktioner – däribland varuekvivalent – men ingen ren penningform. Fleischer pekar ut hur pengar uppstod först som bokföringsmetod för skulder; pengarna uppstod alltså som en materialisering av en abstraktion först; och hur statens behov av skatteupptag drev fram monetariseringen. Han anklagar (indirekt) Harari och andra som beskriver ekonomihistoria för presentism.

“Än i våra dagar fortsätter nationalekonomerna att tradera samma fabel om hur pengarna uppstod underifrån, som en simpel förenkling av en redan befintlig marknadsekonomi. Det tas för givet att de byteshandlande människorna tänkte i termer av allmän ekvivalens mellan varor redan innan denna tanke materialiserades i form av mynt. Enligt fabeln insåg människorna spontant att de behövde en smörjolja för marknaden. Utan att staten egentligen spelade någon roll kom människorna gemensamt överens om att låta en viss vara tjäna som betalningsmedel för alla andra varor. Det behöver knappast påpekas att den nationalekonomiska fabeln saknar stöd av antropologisk och historisk forskning.”  

Fleischer påpekar i Kan pengar fördelas? att varubyte i hög utsträckning skedde inom ramarna för annat än marknader; som gåvobyten, plikter gentemot överhet; eller offergåvor. Här går tankarna till Hararis eget resonemang i Sapiens; i bokens artonde kapitel redogör han för hur stat och marknad ersatte familj och lokalsamhälle som människans normerande kontext. Detta avspeglas rimligen i pengarnas historia, som ett socialt konstruerat objekt. (Sapiens, s. 346-349)

Pengarnas betydelsemångfald kan i själva verket vara ett skydd mot den allmäna ekvivalensen, enligt Fleischer. Genom sin mångfald hindrar penningmediet marknaden från att breda ut sig till områden den inte är välkommen, till exempel familjen. I det samhälle som Harari betecknar som beroende av lokalsamhället och kärnfamiljen användes troligen pengar som en varuekvivalent, men bara vid tillfälliga besök på stormarknader. Pengar som allmän ekvivalent gjorde sitt inträde i familjelivet (och andra platser) genom skulder. När en familjemedlem inte uppfyllde sina plikter kunde familjen etablera att den hade en skuld att betala av. Skulder behöver bokföras och i bokföringens värld är abstraktionen till en ekvivalent mellan den uteblivna plikthandlingen och den krävda återbetalningen nödvändig (särskilt i situationer då ränta förväntas tillkomma). På detta vis samspelar pengarnas ontologi med den historiska rörelsen som Harari betecknar.

Om man då lämnar historien därhän, så ter det sig ändå rimligt att i dagens situation hävda att pengar är en allmän varuekvivalens, även om det är en ofullständig sådan. Fleischer definierar tre funktioner hos pengar:

  • Pengar kan bevara värde genom att sparas;
  • Pengar kan överföra värde genom att betalas med;
  • Pengar kan räkna värde genom bokföring.

Den andra punkten i listan är innebörden av att pengar är en varuekvivalent. Den har samma innebörd som det ena kravet Mervyn King ställer på att något ska vara pengar, nämligen att det måste accepteras som betalningsmedel av de personer man vill handla hos. Kings kriterier inkluderar inte Fleischers tredje punkt, men tar däremot upp den första punkten genom att kräva att något som är pengar måste ha ett förutsägbart värde för framtida transaktioner. (The End of Alchemy, s. 53)

I Kapitalet försöker Karl Marx visa att pengar är ett medium för tid. Detta genom att arbete situerat i tid förläggs i en vara som ämnas säljas för pengar på en marknad. De pengar som vid den planerade transaktionen erhålls representerar på detta vis den arbetstid som är förlagd till den sålda varan. Klart är att pengar och tid är tätt förbundna på detta vis och ovanstående vis.

“Någonting liknande händer i Kapitalet när Karl Marx tar sig för att påvisa hur pengar tjänar som medium för tid – men inte vilken tid som helst, utan en särskild form av abstrakt tid. Det rör sig om den “samhälleligt nödvändiga arbetstiden”, den tid som ofrånkomligen abstraheras fram i produktionen av varor eftersom varor är ämnade att säljas på en marknad i utbyte mot pengar.”

Pengar har alltså en speciell roll i en kapitalistisk ekonomi. Ja, det går inte att föreställa sig en kapitalistisk ekonomi utan att den också är monetär. Pengar gör så att arbete idag blir till generell köpkraft imorgon, i övermorgon, eller i en avlägsen framtid. Detta är enligt King pengarnas roll i ekonomin, och hans hat för inflation blir därmed fullt förståeligt. (The End of Alchemy, s. 155) Att hushålla med tid har alltid varit en dygd, men i övergången till ett monetärt samhälle så blir även tiden direkt kopplad till pengar. Därför blir det, som Weber skriver, syndigt att inte ta tillvara på sin tid genom att arbeta ihop pengar.

“Att förslösa tid är alltså den första och i princip värsta av alla synder. […] Det heter ännu inte som hos Franklin, att tid är pengar, men den satsen är i viss mån giltig i andlig mening: tiden är oändligt värdefull, eftersom varje förlorad timme också är förlorad för arbetet för Guds ära.” (Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, s. 74)

Den roll pengar spelar är beroende av tillit. Det är bara genom att materialisera tillit som pengar kan fungera som förmedlare av köpkraft över tid; pengarna blir här en materialisering av det abstrakta. (The End of Alchemy, s. 82)

“Pengar är med andra ord inte en materiell realitet, utan en psykologisk konstruktion. De fungerar genom att omvandla materia till medvetande. Men hur kan de lyckas med det? […]
Människor är villiga att göra sådant när de litar på sina kollektiva fantasifoster. Tillit är det råmaterial som alla typer av pengar är präglade av. […] Pengar är alltså ett system av ömsesidig tillit, och inte vilket sådant system som helst: Pengar är det mest universella och effektiva systemet för ömsesidig tillit som någonsin skapats” (Sapiens, s. 178)

 

Pengar som medium

Pengar är alltså ett medium. Som vi sett ovan är det ett medium för tid, tillit, köpkraft, arbete, med mera. Att fånga vad för medium pengar är, är ganska svårt. Men här ska jag göra ett försök att ringa in pengarnas mediala ontologi något.

Ett medium är en form av kommunikation. Genom mediet pengar så kommuniceras något – en värdeabstraktion, till exempel. Därmed är det relevant att studera James Careys två modeller för att studera kommunikation: överförandet och ritualen. (Communication as Culture, s. 13-15)

Om man studera kommunikation som ett överförande, så ses kommunikation som en process som skapar kontroll över avstånd och människor genom att överföra och flerfaldiga meddelanden genom tid och rum. Att pengar är en överförande kommunikation inses snabbt. Genom att vara en lagringsform för värde kan pengar skapa handel över avstånd, det möjliggör korta transaktionskedjor som spänner jordklotet. Pengarna möjliggör kontroll av människor på grund av kapitalismens process, varigenom människor har alienerats från sitt arbete. När människan inte längre skördar frukterna av sitt eget arbete, utan andras, så behövs en mediering av värde dem emellan och denna roll fylls av pengar. Få skulle idag säga emot att “money makes the world go round”.

Den ritualistiska synen på kommunikation betonar istället att kommunikation är vad som upprätthåller ett samhälle (eng society) genom att möjliggöra delandet av representationer av trosföreställningar. Detta är ett synsätt som knyter tätt an till Hararis mytbegrepp. Genom att kommunicera idéer bygger vi de gemensamma myter som möjliggör ett samliv i grupper större än 150 personer. Dessa myter medierar i någon mening våra liv, eftersom vi lever våra liv gentemot varandra i termer av dessa myter. Som John Thompson formulerar det:

“Genom att gripa tag i budskapen och rutinmässigt införliva dem med våra liv gör vi oss underförstått en föreställning om oss själva, formar och omformar ständigt våra färdigheter och kunskapsförråd, prövar våra känslor och smaker och vidgar våra erfarenhetshorisonter.” (Medierna och Moderniteten, s. 60)

Genom det rituella bruket av pengar initieras en fasövergång från en icke-monetär till en monetär ekonomi, genom att pengarnas myt stärks i vår kultur.

Pengar är alltså ett kommunikationsmedium. Som sådant har det en “oreducerbar symbolisk dimension”. Denna dimension består i att det “producerar, lagrar och sprider material som är meningsfullt”. När Fleischer konstaterar att pengar som medium förmedlar någonting är detta alltså inte tillräckligt precist; pengar förmedlar någonting meningsfullt. (Medierna och Moderniteten, s. 20)

I den essä som ligger till bakgrund för denna text påpekar Fleischer att pengar har medierat olika innehåll genom tiden. Ett mynt på 1200-talet och på 1700-talet bestod av samma material, men abstraktionen som var materialiserad var inte densamma. På 1200-talet innehöll abstraktionen kanske till exempel element av gudsoffer, medans den på 1700-talet kanske innehöll större delar skattefixering. Idag har skuld tagit an en allt större del av abstraktionen pengar, särskilt genom finansialiseringsprocessen de senaste decennierna.

Men pengars form påverkar också dess abstrakta innehåll, precis som medieteoretiker många gånger påpekat: form och innehåll är oskiljbara. Pengar tar många former och vilken form det tar påverkar också hur dess abstraktion är. Fastigheter ses ofta som en sorts pengar, till exempel när man mäter rikedom på det sätt Oxfam gör. Men fastigheter är inte likvida och kan inte användas som en varuekvivalent, även om de fungerar som en lagring av värde. Cigaretter, vilka ofta fungerat som en alternativ valuta i t.ex. krig och fängelser, fungerar dåligt som lagring av värde eller bokföringsmetod, men de är en utmärkt varuekvivalent. Bankfodringar är goda betalningsmedel och ännu bättre bokföringsmedel, men de är inte en säker form av sparande (banken kan gå i konkurs!). Om alla pengar vore kontanter så hade omfördelning varit en mer trivial process, men när det nu är som idag och nästan alla pengar har formen av tillgångar eller fodringar, så är omfördelning ytterst komplext. Detta resonemang kommer jag återkomma till senare.

Pengar och trovärdighet

 

Alla medier är beroende av trovärdighet, så ock pengar. Fördelningspolitik anstränger pengarnas trovärdighet eftersom det de ska mediera (bl.a. värde över tid) hotas. Detta är slutsatsen i Fleischers essä. I detta stycke tänker jag gå igenom vad som händer när pengarnas medialitet trubbas.

Detta stycke utgår alltså från den socialistiska visionen om att omfördela de pengar som finns i samhället. Denna populistiska idé blir varm i kläderna åtminstone en gång om året i Sverige, nämligen när Oxfam släpper sin ojämlikhetsrapport i samband med World Economic Forum. Det första problemet denna föreställning stöter på är att definiera vad som ska omfördelas. Pengar är ju inte ett simpelt objekt, vilket vi märkt tidigare i denna text. Den större delen av det som klumpas ihop under begreppet pengar idag är sådant som Marx kallade “fiktivt kapital”; det är bokförda belopp som skapats i samband med bokföringen. Som exempel kan nämnas anspråk på framtida inkomster (t.ex. skulder och aktier). Eftersom dessa är spekulativa och inte fixerade så kommer deras värde att förändras av hanteringen av dem. Pengar är ett andra ordningens komplext system – att förutsäga och analysera systemet påverkar det.

Om dessa tillgångar skulle tvångsmässigt försäljas så skulle deras värde förändras, vilket undergrävt köpkraften i valutan, vilket alltså tagit “värde” från varje ägare av valutaenheter, på samma sätt som inflation. Detta eftersom allt pengaägande i grunden är spekulativt; dina bankfodringar eller kontanter är ju denominerade i en valuta (t.ex. kronor) och inte i någon form av objektiva pengar. Eftersom växelkurserna mellan valutor är utsatta för förändringspotential så är varje ägande av valuta spekulativt till sin natur. Det är detta “lager” mellan absoluta och relativa kvantiteter av pengar som gör att pengar är illa lämpat för omfördelning. Allt enligt Fleischer.

Detta är ännu en anledning till att koncepten pengar och tillit är så tätt sammanbundna. Denna tillit står i allmänhet till den som ger ut pengar (eller rättare sagt valutor), nämligen i förlängningen stater i dagens läge. När förtroendet för staten i allmänhet eller dess ekonomiska politik i synnerhet vacklar, då vacklar också valutan, och som medie blir det trögare. Mindre kommunikation förmedlas genom mediet; likt hur mindre värme leds genom trä än järn.

“Trust is fundamental to the acceptability, and so the value, of money. But it is trust not in God but in the issuer of money, usually governments, that determines its value.” (The End of Alchemy, s. 67)

En rättvisare omfördelningspolitik hade alltså urgröpt kronans köpkraft. Företag hade flyttat ut ur Sverige, aktiekurser skulle falla och räntor stiga. Följden hade blivit arbetslöshet, sänkta tillgångar och i längden antagligen inflation. Man kan ta resonemanget ett steg längre och fundera på vilken ränta svenska staten hade behövt betala på sina lån och vad som hänt med vårt pensionssystem, som är denominerat i kronor.

“Finansmarknaderna har alltså en förmåga att undergräva en omfördelningspolitik. När så sker gillar vänstern att frammana bilden av en stat som är under attack av “borgarklassen” eller av “spekulanter”, som om pengarna i sig var en helt oskyldig sak, som om problemet kunde reduceras till pengarnas innehavare. Men pengar är inget neutralt medium. “

Vad som kan ske illustreras tydligt med växelkursen mellan renminbi och bitcoin, ett uttryck för kinesers försök att fly den kinesiska valutan på grund av hotande bubbelsprickor och statens efterföljande ekonomiska insatser. Ifall renminbi befinner sig i fasövergången från pengar till icke-pengar, så är den fortfarande i den långsamma initialfasen, men potentialen för exponentiell utveckling finns där.

För att förstå hur pengamediet undergrävs och fasövergången till icke-pengar ser ut är det hjälpligt att jämföra med den senaste tidens debatt kring så kallade “fake news”. Vi betraktar nu internet som medium för informationsförmedling om omvärlden. Utbredningen av hemsidor dedikerade till propaganda och falska nyheter skapar misstro mot vad människor läser på nätet. Långsamt skapas fler dubiösa hemsidor (t.ex. Avpixlat) och fortlöpande så undergrävs förtroendet för all informationsförmedling (se den utbredda misstron för s.k. MSM). Dessutom börjar människor märka hur många Twitter-användare som är bottar eller betalda användare; på reddit blir människor paranoida och ser CTR-köpta människor överallt. Plötsligt så börjar ämnet diskuteras på en meta-nivå med stor frekvens (kopplat till valet av Trump till president), och i och med denna förändring så börjar tilliten till information som förmedlas genom internet vackla på bred skala.

När så pengarnas medialitet undergrävs; förtroendet för att de lagrar det värde som man tror vacklar; acceptansen för dem som betalningsmedel brister; att bokföra i termer av dem blir meningslöst; då kollapsar det interaktionsfält som pengarna definierar. Enligt sociologen Bourdieu har människan många interaktionsfält runt sig, vilka definierar möjliga handlingar. Varje interaktionsfält har en determinant, i Bourdieus modell är klass och maktposition de största. Men eftersom pengarna medierar mellanmänskliga relationer så finns det också ett penga-determinerat interaktionsfält. När då detta fält kollapsar så faller pengarnas relationella institution samman och osäkerhet uppstår; hur ska man ersätta den? (Medierna och Moderniteten, s. 22)

Det är därför socialismen förutsätter kapitalismens fortbestånd. Så länge den består har inte interaktionsfältet kollapsat och det är möjligt att köpa varor på marknaden. Om detta inte är fallet, vad ska man då göra med de pengar som samlats in för omfördelning? Bestående köpkraft krävs för att omfördelningen ska fungera.

“Biljonen som skulle omfördelas existerar alltså bara på villkor av att kapitalismen fungerar normalt. En del av kapitalismens normalitet är att alla anspråk inte kan realiseras samtidigt. Pengarna måste vara ojämnt fördelade om de ska fortsätta fungera som pengar.” 

Att använda pengar som omfördelningsmekanism, med mål att uppnå större materiell rättvisa i samhället, verkar alltså dömt att misslyckas. Som Fleischer uttrycker det: “[M]ed varje medium följer vissa begränsningar. Detta gäller även för pengarna. Det abstraktaste av alla medier verkar helt enkelt vara illa ägnat för konkret omfördelning av makt och resurser i ett samhälle.”

Pengar och moderniteten

“Människan är ett djur upphängt i de betydelser hon själv har spunnit.” (The Interpretation of Cultures, s. 5)

Pengar har varit olika saker genom historien, som vi redan konstaterat. Medeltidshistorikern Le Goff sammanfattar sin forskning om den monetära historien såhär: “Pengar, i den mening som vi nu lägger i ordet, är en produkt av moderniteten”. Givet denna slutsats, hur gick det till? Varför och på vilket sätt är pengar en produkt av moderniteten?

John Thompson bidrar med en förståelse av hur medier påverkar våra samhällsliv. Han hävdar nämligen med emfas att mottagandet av det som medieras är en verksamhet; med andra ord är det aktivt och inte passivt att ta emot pengar, när pengar förstås som ett medium. När man mottar det medierade så tolkar och bearbetar man detta, vilket förändrar dess symboliska betydelse. (Medierna och Moderniteten, s. 54-55)

Genom denna hermeneutiska tolkningsprocess ges mening till pengarna och deras förmedlande. (Medierna och Moderniteten, s. 57) Denna meningsbildande process skapar en symbolisk institution – vad Harari ibland kallar en myt – som manifesterar en social process. Pengarna materialiserar samhälleliga abstraktioner. (Communication as Culture, s. 15)

“Hermeneutikens tradition riktar vår uppmärksamhet mot en annan aspekt av tolkandet som är relevant här: individer som tolkar symboliska former införlivar dem med sin förståelse av sig själva och andra De använder dem som verktyg för att reflektion och självreflektion, som en grund för tänkandet om sig själva, om andra och om den värld som de tillhör” (Medierna och Moderniteten, s. 59)

Ingenstans blir det mer tydligt hur pengarnas meningsbildning intierar kulturella fasövergångar än på det religiösas område. När pengar alltmer medierar värde, och detta värde blir allt mer universellt och till en allmän ekvivalens, så förändras slutligen kristendomen i grunden. Weber beskriver hur själva frälsningen kommodifieras i en mer långtgående utsträckning än den som representeras av medeltidens avskydda avlatsbrevskultur. Pengarnas interaktionsfält sprider sig hela vägen till relationen mellan människa och Gud, och Gud förväntas till slut kommunicera till människan hur bör leva sitt liv genom ekonomiska incitament.

“Ty om denne Gud, vars hand puritanen ser i alla livets skiften, visar en av de sina på en vinstmöjlighet, så har han sina skäl till det. Därför måste den troende kristne följa kallelsen och dra fördel av chansen. ‘Om Gud visar er en väg, på vilken ni, utan att skada er själ eller andra, lagligen kan vinna mer än på en annan väg, och ni avstår från detta och väljer den mindre vinstgivande vägen, så motarbetar ni ett av syftena med er kallelse (calling) och vägrar att vara Guds förvaltare (stewart) och ta emot hans gåvor, för att kunna använda dem åt honom, då han begär det. […]’.” (Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, s. 76-77)

Centralt för moderniteten är alieneringsprocessen. Som Marx tidigt beskrev så innebar kapitalismen och modernismen att arbetaren alienerades från produkten av sitt arbete. Till skillnad från tidigare bönders existens – där arbetet främst konsumerades av bonden själv – eller hantverkarens existens – där arbetet var en del av privilegietraditionalismen – så är arbetarens existens präglad av att dens utförda arbete inte har något med arbetaren själv att göra. (Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, s. 35)

Den specialisering som avkrävs av arbetaren som inordnar sig i den kapitalistiska ekonomin är en alienering från människans, som Weber kallar det, faustiska universalitet. Istället för att vara en mångsysslare som är mer eller mindre självförsörjande på flera plan, så blir den moderna arbetaren till en del av ett större maskineri varutan den inte kan överleva. Så förflyktigas överlevandet och dess krav flyttas från människans omedelbara omgivelse till globala ekonomiska trender. (Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, s. 85)

Moderniteten har ofta tolkats som ett nedbrytande av traditionella moraliska barriärer. För att nyttja den nästan klichéblivna frasen från Marx, så blir traditionella normers fasthet förflyktigad genom utmanandet av normernas härskare. Präster, åldermän och kungars moraliska auktoritet blir genom moderniteten irrelevant, och ersätts av den moralitet som förmedlas genom pengarnas interaktionsfält. Fleischer lyfter ett vardagligt exempel från samtiden: i många bostadsrättsföreningar har medlemmar skyldigheter att t.ex. delta i trädgårdsarbetsdagar och kan vid utebliven närvaro beläggas med någon form av betalningskrav. Genom att det moraliska ansvaret blir till monetär skuld så försvinner dess moraliska aspekt och pengarnas universalitet förändrar det kvalitativt till en siffra bland alla andra i en bokföring.

Genom att vara så universellt så sliter pengar sönder gränserna mellan olika ting. Modernitetens flytande egenskap är tätt förbunden med detta gränsupphävande. Med Baudelaires ord flyttas vi från trottoaren, där vi vet vilka vi är och våra positioner, till rännstenen, där vi alla kämpar för överlevnad i likhet. Pengarna är ett av modernitetens verktyg, eller om det nu är tvärt om, i nihilismens tjänst. Allt blir till samma genom att kommodifieras så att det kan utväxlas till annat med hjälp av penningens allmänna ekvivalens; och när allt är samma, då är också ingenting något.

“Nihilismens problem dyker upp på nytt i följande rader av Marx. Borgarklassen “har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärdet och istället för de otaliga lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena”. Det viktigaste som här framhävs är marknadens enorma makt i de moderna människornas inre liv: de tittar på prislistan för att få svar på inte bara ekonomiska utan också metafysiska frågor – frågor om vad som är mödan värt, vad som är ärofullt, till och med vad som är verkligt.” (Allt som är fast förflyktigas, s. 129)

Bibliografi

Berman, Marshall; Allt som är fast förflyktigas (2010)
Carey, James; Communication as Culture (2009)
Doctorow, Cory; 98% of Bitcoin trading volume over the past six months was in Chinese Renminbi (http://boingboing.net/2017/01/12/98-of-bitcoin-trading-volume.html)
Domingos, Pedro; The Master Algorithm (2015)
Fleischer, Rasmus; Kan pengar fördelas? (https://www.rasmusfleischer.se/2016/09/kan-pengar-fordelas/)
Fleischer, Rasmus; Är Sverige rikare än någonsin? Kan pengar omfördelas? (https://copyriot.se/2014/12/26/krisen-del-159-ar-sverige-rikare-an-nagonsin-kan-pengar-omfordelas/)
Geertz, Clifford; The Interpretation of Cultures (1973)
Harari, Yuval Noah; Sapiens (2014)
Hohenberg & Lees; The making of urban Europe (1996)
King, Mervyn; The End of Alchemy (2016)
Little, Daniel; Phase Transitions and Emergence (http://understandingsociety.blogspot.se/2016/04/phase-transitions-and-emergence.html)
Thompson, John; Medierna och Moderniteten (2008)
Weber, Max; Den protestantiska etiken och kapitalismens anda (1978)

1984: USA och det ständiga kriget

Nedan följer ett försök till att visa att USA befinner sig i den typ av krig som beskrivs i 1984 och hur detta skedde.

Kapital är självförökande pengar. En hörnsten i kapitalismen är att en kapitalist investerar pengar i någonting som ska ge avkastning på sikt, en avkastning som i sin tur ska återinvesteras i en evig cykel av kapitalackumulation. Denna ackumulation sker på grunden av ökande produktivitet och tillväxt. Detta på grund av profitkvotens fallande tendens. I en etablerad sektor leder konkurrens till att profitkvoten närmar sig noll, och därför kan ökad profit bara tas ut genom finnandet av nya sektorer eller nya utvecklingar som kan exploateras för en tid. Därför är kapitalismen sådan att den söker eviga former av produktivitetstillväxt.

Försvinner investeringsmöjligheter så kan inte kapitalet flerfaldiga sig, vilket leder till kris, då kapital måste föröka sig konstant för att bekosta tidigare lån och investeringar. Därför är kapitalismen sådan att den söker eviga möjligheter till investering.

Det är därför som kapitalismen fungerar så väl i symbios med krig. Ett krig är som ett hål, vilket slukar investerat kapital utan att profitkvoten faller. Krigsmarknaden blir inte mättad på produktion, eftersom det kapital som införs genom vapen, ammunition och liknande de facto förstörs. Krig är ett idealt tillstånd för kapitalister just för att man inte behöver kämpa emot marknadsekonomins inneboende tendens till ett ekvilibrium som sedan forcerar profitkvoten mot noll.

“Problemet stod i att hålla industrins hjul igång utan att öka världens egentliga tillgångar. Varor måste produceras, men de fick inte fördelas. Och i praktiken var det enda sättet att uppnå detta att föra ständigt krig.
Krigets egentliga uppgift är förintelse, inte nödvändigtvis av människoliv, men av produkterna av människors arbete. Kriget är en metod att krossa i bitar eller blåsa ut i stratosfären eller sänka i havsdjupen sådant material som annars kunde brukas till att skapa alltför stort välstånd bland massorna och därmed, på lång sikt, en alltför hög intelligens och insikt.” (1984, s. 176)

“War empowers Washington. It centralizes. It provides a rationale for federal authorities to accumulate and exercise new powers. It makes government bigger and more intrusive. It lubricates the machinery of waste, fraud, and abuse that causes tens of billions of taxpayer dollars to vanish every year.”

Precis som köttindustrin behöver köttätare så behöver krigsindustrin krig. Krigsindustrin kan överleva i fredstid på så vis att upprustning kräver produktion, men inte på obegränsad tid, just för att inget investerat kapital förstörs. En stor krigsindustri är därför en viktig pådrivare till en krigspolitik, precis så som Eisenhower varnade för 1961.

“We have been compelled to create a permanent armaments industry of vast proportions. Added to this, three and a half million men and women are directly engaged in the defense establishment. […] [T]his conjunction of an immense military establishment and a large arms industry is new […]. The total influence — economic, political, even spiritual — is felt in every city, every Statehouse, every office of the Federal government. […] In the councils of government, we must guard against the acquisition of unwarranted influence […] by the military-industrial complex. We must never let the weight of this combination endanger our liberties or democratic processes.”

Om vi stannar i det amerikanska perspektivet en stund så ser vi att just det sistnämnda är något som inträffat de senaste två decennierna. Sedan 2001 lever amerikanerna under ett de facto undantagstillstånd genom lagar som Patriot Act. Dessa lagar har stöd från en stor grupp amerikaner, som, i Goldsteins ord genom Orwell, betraktar sig själva som upplysta och framstegsvänliga. Samma människor ger sitt stöd till CIA:s aktiva tortyrprogram och upprättande av rättsvidriga fängelsen utomlands, som till exempel Guantanamo. På Guantanamo sitter fångar som aldrig kommer få den behandling en rättsstat kräver. Barack Obama gick till val med löfte om att stänga fängelset, men har konstaterat att de som sitter där är för farliga för att släppas fria, men omöjliga att åtala. Undantagstillståndet är en så mäktig myt, för att tala med Harari, att det krävs mer än en valkampanj för att ens motverka det. Liberalen blev auktoritär.

“Men i fjärde årtiondet av 1900-talet hade alla huvudströmningar inom det politiska tänkandet redan blivit auktoritära. Det jordiska paradiset hade avförts ur diskussionen just i det ögonblick det blev möjligt att förverkliga. Alla nya politiska teorier, vad de än kallade sig, ledde nu tillbaka till hierarki och styrning. Och under den allmänna skärpning av åskådningar och atttyder som ägde rum omkring 1930, blev metoder som länge varit övergivna, i vissa fall i hundratals år – fängelse utan rättegång, krigsfångars slavarbete, offentliga avrättningar, tortyr för att tvinga fram bekännelser, bruket av gisslan och förflyttning av hela befolkningar – inte bara vanliga på nytt, utan tolererade och till och med försvarade av människor som betraktade sig själva som upplysta och framstegsvänliga.” (1984, s. 185)

Undantagstillståndet i USA uppkom genom två krafter: den externa attack som var 9/11, vilken inducerade det psykologiska tillstånd som är nödvändigt för krig – en instinktiv tillit till härskarna och ett underkastande av tillfälliga umbäranden; och det militär-industriella komplexet som sökte möjlighet att förstöra kapital i en postsovjetisk värld. Krigen i Afghanistan och framför allt i Irak blev följden. Dessa krig har varit politiska och humanitära katastrofer för USA, men de har varit komplexets bästa vän i historien. Efter femton år av permanent krigstillstånd har det amerikanska folket vant sig vid en tilltagande militarisering – det svar som makthavarna erbjuder på hotet utifrån.

There’s a constant drumbeat of discussion about how to keep ourselves “safe” from terrorism in a world in which freelance lunatics with an assault rifle or a truck can indeed kill startling numbers of people in suicidal acts. The problem is that, in this era, preserving our “safety” always turns out to involve yet more bombs and missiles dropped in distant lands, more troops and special operators sent into action, greater surveillance of ourselves and everyone else. In other words, we’re talking about everything that further militarizes American foreign policy, puts the national security state in command, and assures the continued demobilization of a scared and rattled citizenry, even as, elsewhere, it creates yet more uprooted souls, more children without childhoods, more refugees. Our leaders — and we, too — have grown accustomed to our particular version of eternal “wartime,” and to wars without end, wars guaranteed to go on and on as more parts of the planet plunge into Hell. 

“[…] på samma gång gör medvetandet om att befinna sig i krig, och därmed i fara, det till ett till synes naturligt, oundvikligt överlevnadsvillkor att all makt är överlämnad åt en liten härskarkast.” (1984, s. 177)

Krigen är nämligen del av det som George W. Bush kallade “The Global War on Terror”, proklamerat den 12 september 2001. Det är ett oändligt krig, ett krig som inte kan vinnas, därför att det saknar en fiende som kan besegras. Det är ett krig som är djupt kännetecknat av en annan sorts undantagstillstånd än det klassiska kriget. Där det klassiska kriget var en desperat och vanvettig kamp för vinst med alla medel, så är det amerikanska moderna kriget ett krig som förs för att föras, utan mål, utan strategi, utan möjlig väg till fred. De problem som det moderna kriget förment skulle bekämpa göds i själva verket av kriget, vilket leder till att mer vapen och bomber förs in på slagfälten till ljudet av krigsindustrins enorma vinster.

And I think often enough about our response to all this, the one we’ve practiced for the last 15 years — more bombs, more missiles, more drone strikes, more advisers, more special ops raids, more weapons deals and with it all not success or victory by any imaginable standard, but only the further destabilization of increasing regions of the planet, the further spread of terror movements, and the generation of yet more uprooted human beings, lost children, refugees — ever more, that is, of the terrorized and the terrorists.

“Vill man förstå arten av det pågående kriget […] måste man först och främst inse att det omöjligt kan avgöras.” (1984, s. 174)

Kriget mot terrorismen skapar en möjlighet till kontinuerlig kapitalförstörelse utan sociopsykologiska repressalier. Om befolkningen tvingats till annan kapitalförstörande aktivitet, som att bygga katedraler eller liknande, hade den inte varit i det psykologiska stadie som krävs för att inordna sig i ett hierarkiskt samhälle. Kriget har den psykologiska effekten att omforma medborgarnas psyke på detta vis att de accepterar hierarkin och dess baksidor. För den psykologiska vinsten med krig är det alltså avgörande att det inte tar slut, då själva krigstillståndet är det prerekvisit som vinstens fortgång lever på. För den ekonomiska vinsten med kriget är det också avgörandet att det är beständigt, eftersom ett vunnet krig inte tillåter mer förstörelse av kapital (om ändå en viss investeringsmöjliget, se Marshallplanen).

“Kriget fullgör sålunda inte bara den nödvändiga förstörelsen, utan åstadkommer den också på ett psykologiskt godtagbart sätt. I princip vore det ytterst enkelt att slösa bort världens överskottsarbete på att bygga tempel och pyramider, att gräva gropar och fylla igen dem, eller till och med tillverka stora mängder varor och bränna upp dem. Men detta skulle endast skapa en ekonomisk och inte en emotionell bas för ett hierarkiskt samhälle. […] Det spelar ingen roll om ett krig verkligen äger rum, och eftersom någon avgörande seger inte är möjlig spelar det heller ingen roll om kriget går bra eller dåligt. Allt som behövs är att krigstillstånd råder. ” (1984, s. 177)

 Att vinna ett krig medför också ett behov av att hantera den besegrade befolkningen. Generellt kan detta göras genom två metoder – utplåning eller assimilering. Att utplåna en befolkning är ogörligt på grund av humanitära konventioner, politiska konsekvenser och praktiska omständigheter. Att USA skulle utplånat den irakiska befolkningen 2003 är otänkbart. Men lika otänkbart är det att man skulle ha assimilerat irakierna. Att drygt 35 miljoner irakier – en tiondel ungefär av den amerikanska befolkningen – skulle kunna integreras i det amerikanska samhället på ett av hierarkin önskvärt sätt är otänkbart.

“Eurasien skulle till exempel med lätthet kunna erövra de brittiska öarna, som geografiskt hör till Europa […]. Men detta skulle kränka den kulturella integritetens princip, som på alla sidor efterföljs även om den aldrig formuleras. Om Oceanien skulle erövra de områden som en gång kallades Frankrike eller Tyskland vore det nödvändigt antingen att utplåna invånarna, en uppgift av stor rent fysisk svårighet, eller också assimilera en befolkning om cirka hundra miljoner människor […].” (1984, s. 179)

Därför fortgår kriget genom ockupation på obestämd tid. USA har inte avslutat några krig sedan 2001, bara inlett nya. Femton år senare är situationen i Afghanistan i det närmaste oförändrad jämfört med 2001. Irak är lika långt ifrån fred idag som för tio år sedan. I Yemen pågår en våldsspiral som efterhand rättfärdigar fler och fler amerikanska bomber. Insatserna på olika platser i Afrika ökar våldsamt under 2010-talet och står för en allt större utgift. Det är svårt att se hur denna spiral ska sluta, och det är just detta som är kriget mot terrorismens främsta karakteristika – det kommer inte ta slut, utan bli permanentat och normaliserat. Inga territoriella erövringar kommer att ske eller förhindras genom kriget mot terrorismen. Det är ett krig som motiverar ett permanentande av en hierarkisk samhällsstruktur “på hemmaplan”.

“Men även om [kriget] är verklighetsfrämmande är det inte meningslöst. Det förtär överskottet av konsumtionsvaror, och det medverkar till att bevara den speciella psykiska atmosfär som ett hierarkiskt samhälle behöver. Krig är, som vi får se, numera helt en inrikes angelägenhet. […] Kriget förs av varje härskargrupp mot sina undersåtar, och krigets mål är inte att utföra eller förhindra territoriella erövringar, utan att bevara samhällsstrukturen oskadd.” (1984, s. 181)

Genom att sakna definierbara segervillkor så skapar kriget mot terrorismen utmärkta karriärsbanor för militärer. Idag sållas inte generaler ut på grundval av att de kan avsluta krig så fort som möjligt med så stor del av uppsatta mål uppfyllda som möjligt; de sållas ut på grundval av att de kan spendera stora mängder skattepengar på otroligt intrikata operationer över hela världen; kort sagt på grund av att de tjänar det ständiga kriget och mekanismerna bakom väl. Så konditioneras hela militärmakten i USA långsamt till att glömma bort att krig en gång i tiden var tänkta att avslutas. Det krävs inte längre att militären gör sitt jobb effektivt – t.o.m. SOCOM (US Special Forces Operations Command) erkänner att den amerikanska militären är bra på att döda människor och förstöra länder, men inte på att vinna krig.

“Men då kriget bokstavligen blir kontinuerligt upphör det även att vara farligt. Då kriget är kontinuerligt finns det ingenting som kan kallas militär nödvändighet. […] Som vi sett utförs fortfarande en del forskning som kunde kallas vetenskaplig för militära ändamål, […] och dess oförmåga att visa upp resultat är inte viktig. Effektivitet erfordras inte längre, inte ens militärt. I Oceanien är ingenting effektivt utom tankepolisen.” (1984, s. 181)

Det enda som måste vara effektivt är den propaganda som krävs för att motivera krigsinsatsen. För att underlätta det uppdraget har man förändrat krigets operativa form under kriget mot terrorismen. När USA sätter in “boots on the ground” så måste makthavarna ta ansvar inför folket. Varje gång en amerikansk soldat dör i fält vänds opinionen lite närmare revolution mot tingens tillstånd. Förr hade man inget alternativ till att faktiskt låta soldater dö i krig, och därför var härskarna tvungna till att avsluta dem kvickt, på grund av ansvarsutkrävande från folket.

“Så länge krig gick att vinna eller förlora kunde ingen härskarklass vara totalt ansvarslös.” (1984, s. 181)

Idag har man genom drönarkriget och andra insatser för att sätta så mycket avstånd – geografiskt och kausalt – som möjligt mellan amerikanska medborgare och själva den förstörelse som utgör kärnan av det krig som förs. Idag sitter amerikanska soldater i hytter i Nevadaöknen dag ut och dag in. Det är deras halva av krigföringen. Den andra halvan består av skräckslagen bevakning av himlen, med för betraktaren plötsliga och godtyckliga bombnedslag. På så vis befästs även den mellanfolkliga hierarkin där USA intar sin härskarposition.

I stor utsträckning förs dagens relevanta krig med amerikanska vapen, då USA kontinuerligt stått för mellan en tredjedel och hälften av all vapenexport i världen de senaste 20 åren, med en peak på 70% 2011. Marillyn Hewson, chief executive på Lockheed Martin – ett av de större företagen inom den amerikanska krigsindustrin, uttalade 2015 att den utbredda oroligheten i Mellanöstern utgjorde en möjlighet för tillväxt.

 “Men i rent fysisk mening berör kriget rätt få människor, merendels utbildade specialister, och vållar relativt små förluster. […] I civilisationscentra betyder kriget föga mer än en ständig brist på konsumtionsvaror samt då och då en raketbombskrevad som medför något tjugotal döda. Kriget har i själva verket ändrat art.” (1984, s. 173-174)

Utöver att dehumanisera krigföringen genom att ha maskinella mellanlager mellan våldsverkare och våldsutövning så blir krigföringen av med sin etiska struktur. Den distans som skapas mellan de stridande parterna förfrämligar fienden och alienerar drönarpiloten från kriget. Genom detta förstärks och göds det ständiga kriget.

“Motpartens topologi står i specifik förbindelse med det andliga ställningstagandet gentemot motståndaren. Han framstår som min fiende (justus hostis), med precis lika många rättigheter som jag. Överlägsenheten i topologisk bemärkelse, alltså “ovanför-motståndaren-varat”, medför ett annat ställningstagande gentemot motståndaren. Förintelsemediets assymetri förleder den överlägsna parten till en helt annan syn på den underlägsne. Med detta i åtanke framlägger Carl Schmitt en mycket fascinerande tes i “Der Nomos der Erde”: “Den överlägsne tar sin vapenmässiga överlägsenhet som intäkt för sin justa causa (rättmätiga sak) och förklarar fienden en förbrytare, eftersom man inte längre förmår realisera begreppet justus hostis”.” (Byung-Chul Han)

Idag bedriver “den fria världens ledare” ett permanent krig mot snart sagt alla invånare på denna planet. USA strävar efter (och tror sig besitta) förmågan att militärt ingripa var som helst på jorden inom en timmes tidsram. Detta mål blir tydligt då man studerar den pandemiska spridningen av amerikanska militärbaser över världen. Det traditionellt stora hotet – det som kan skapa ett riktigt krig mot de förenta staterna – Ryssland kan neutraliseras innan ett enda kärnvapen kan avfyras som motreaktion. I en sådan situation har världen förvandlats till en enda polisstat, vilket blir ännu tydligare när man betänker den totala övervakningen som USA utsätter snart sagt alla människor för. I samarbete med amerikanska företag som redan är tätt knutna till DoD, CIA, NSA och amerikanska utrikesdepartementet – främst av alla Google – kan amerikanska intressen säkras genom extensiv manipulation och kontroll av det främsta informationsmediet av idag – Internet.

“En delorsak till detta var att ingen regering i förfluten tid hade resurser till att hålla medborgarna under ständig övervakning. Boktryckarkonsten gjorde det likväl lättare att manipulera allmänna opinioner, och film och radio, förde processen vidare. Med utvecklingen av televisionen och det tekniska framsteg som möjliggjorde både mottagning och sändning genom samma apparat blev privatlivet avskaffat. Varje medborgare, eller åtminstone varje medborgare som var värd att bevaka, kunde man nu hålla under polisens ögon och inom hörhåll för officiell propaganda tjugofyra timmar av dygnet, medan alla andra kommunikationskanaler var stängda. Möjligheten att genomföra inte bara total lydnad inför statens vilja utan även total likriktning av alla åsikter existerade nu för första gången.” (1984, s. 186)

Slutligen: USA befinner sig i det ständiga kriget som det karakteriseras i 1984 på grund av en historisk situation med två huvudfaktorer:

  1. Den externa chocken i och med, och den psykosociala effekten av, angreppen den elfte september 2001.
  2. Den fertila jorden i form av ett kraftigt utbyggt, välfinansierat och syfteslöst militär-industriellt komplex.

Det är inte Facebook som ska granska nyheter, det är medborgaren

Såhär i veckorna efter Trumps seger i det amerikanska presidentvalet har “fenomenenet” fejk-nyheter och falsk information diskuterats flitigt. Mellan raderna kan man läsa att Trump inte kunnat bli vald om inte människor matats med felaktig information under kampanjen. Mycket ansvar har av vissa lagts på Facebook, som fått ta emot många angrepp för att de inte har någon form av “försvar” mot falsk information och fejk-nyheter.

Och det finns en viss poäng i detta. Om det är så som jag läst, att 44% av amerikaner får sina nyheter genom sitt Facebook-flöde, ja då är det klart att Facebooks sorteringsalgoritmer har haft en inverkan på deras uppfattning av valkampanjerna. Om Google vid undersökningar kunnat influera hur potentiella väljare tänker genom att ändra ordningen på de översta fem sökresultaten, så kan Facebook så klart influera hur väljare tänker genom att ändra vad de ser.

Men det är fegt att lägga ansvaret vid Facebooks fötter. Det är att ge upp sitt demokratiska ansvar. I en demokrati innehas det högsta ämbetet av väljaren – medborgaren – och därmed innehas även det största ansvaret av väljaren. I det ansvaret ingår att kritiskt granska och söka information att grunda sina val på. Det är uppenbarligen inte att ta sitt ansvar att låta Facebooks algoritmer sköta gallringen av information åt en, när den informationen ska nyttjas för att utöva sin demokratiska rättighet.

Facebook är nämligen inte en objektiv nyhetsförmedlingsplattform. Facebook är en plattform för socialt nätverkande. Den kanske maskerar sig som nyhetsplattform ibland – t.ex. genom att införa Instant Articles – men det är ett rent affärsdrag med ett syfte: att få besökare att stanna i sitt flöde. Där bidrar Facebook till enkelspårigheten hos människors informationsintag, men det är inte deras fel att människor sen faller för deras affärsmodell, utan det ansvaret bär varje individ själv.

Själva idén att man kan lita på ett informationsflöde som gallras av tredje part är fundamentalt felaktig. Ett sådant flöde kommer alltid att snedvrida ens informationsintag på något sätt. Än värre blir detta av att vi inte har någon insyn i Facebooks algoritmer. Om du som medborgare i en demokrati tänker använda en plattform för informationsintag, så måste du som minsta insats veta hur den sorterar din information åt dig. Detta vet vi med en plattform som Reddit, åtminstone i viss mån, men inte med Facebook. Därför är det oansvarigt att använda Facebook för att inhämta information.

Det är inte heller Facebooks fel att människor inte klarar av att läsa och granska sitt intag av nyheter. När människor tror på uppenbart felaktiga nyheter så är det inte Facebook som gjort dem godtrogna, det är deras eget ansvar. I informationssamhället finns det ingen ursäkt till att inte googla en extra gång när tveksamma nyheter skickas till en – det kostar en kanske 10 sekunder att genomföra en snabb koll: har några andra sidor skrivit om detta? Att sedan läsa och granska budskapet kritiskt är nästa steg, något som tar något längre tid, men som likfullt är nödvändigt för medborgaren i ett demokratiskt samhälle.

Om det är någon kris som hela denna mediacirkus kring fejk-nyheter och falsk information blottlägger, så är det läsandets kris. Jag vill inte moralisera över att det var bättre förr, när barnen läste böcker istället för att spela datorspel. Det är inte mediet som spelar roll, det är vad som sker när mediet konsumeras, och vilket urval man gör i sin mediekategori.

I Uppsala Nya Tidning kunde vi 2013 läsa hur flera professorer i historia slog larm om hur deras elever inte kunde ta in instruktioner skriftligt och inte förstod tentafrågorna. Enligt dem har en majoritet problem med språket. Studenternas ordförråd är väldigt bristfälligt, och deras ordförståelse och grammatik så dålig att de inte kan göra sig förstådda i skrift. Det är allvarligt att studenter som gått ut gymnasieskolan kan ha så dålig svenska. Det är än allvarligare att det alltså är normen.

(De understryker för övrigt i texten att det inte handlar om en ökad mängd invandrare, utan att invandrarna utmärker sig med att ha bättre grepp om svensk grammatik än infödda svenskar.)

Att studenterna inte heller klarade av att läsa sin kurslitteratur kritiskt bekräftas i en artikel i Expressen. Där uttalar sig Hanna Enefalk, lektor i historia vid Uppsala Universitet, och säger att “vi inte ens kan kommunicera eftersom många saknar de basala komponenterna som behövs för att börja lära sig.”.

Jag tror det låter konstigt det vi säger – “på en av mina delkurser läste jag hela boken!” Det är ju meningen att vi ska läsa hela böcker.

Så säger en av de intervjuade studenterna. Om inte studenter som får betalt för och vägledning i att läsa och granska litteratur klarar av att läsa och förstå texter, hur ser då situationen ut för vanliga medborgare med sämre utgångsläge för att öva sitt kritiska läsande?

Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi, och Sebastian Jävervall, doktorand i nationalekonomi, har författat en grundlig rapport om kunskapsläget i svensk skola. Där kan man bland annat utläsa hur kraftigt svenska ungdomars läsförståelseförmåga försämrats.

I samma rapport kan man tydligt se hur olika matematiska förmågor också klart försämrats bland svenska elever. Framför allt står problemlösningsförmågan ut. Svenskar blir alltså sämre på att se mönster och generella former, och på att sedan applicera sina insikter på problem.

Kombinationen dåliga matematiska förmågor och dålig läsförståelse ger en medborgare som inte kan utföra sitt uppdrag. Den medborgare som inte kan se mönster i flera olika källor som den inte kan läsa, den kan inte heller kritiskt granska information på ett sätt som behövs för en fungerande demokrati.

Men det handlar inte bara om att kunna, utan också om att vilja. Publikationen NewRepublic hävdar att den förhöjda konsumtionen av fejk-nyheter under den amerikanska valsäsongen inte berodde på dålig källkritik, utan på en vilja att bekräfta sina förbestämda åsikter. Ett sökande efter bekräftelse som alltmer kännetecknar vår nätvaro på platser som Facebook.

It was this partisan appetite for validating narratives that caused the spike in popularity for fake news.

I tidigare nämnda Expressen-artikel så utvecklar ett par intervjuade studenter ett resonemang om varför de tror att läskunnigheten försämrats så kraftigt i deras generation:

– Man borde traggla mer med läsningen, men det orkar man inte riktigt, säger Josefin Wahlund.

[…]

– Vi har hela tiden distraktioner, mobiltelefonen, datorn… det är så lätt att få snabb information. Då känns det tungt att sitta och ta sig igenom 1 000 sidor, att försöka ta ut vad som är viktigt, förstå och analysera, säger Mikaela Annerstedt Hamberg.

– Vi har inte lärt oss att skumma igenom text och ta ut det relevanta. På gymnasiet fick man inte det verktyget överhuvudtaget, säger Maria Åberg.

– Jag tog två sabbatsår, läste två böcker på de åren och hade inte läsvanan inne. Det blev en chock för mig att börja på universitetet, säger Josefin Wahlund.

Maria Åberg tror att de tillhör en rastlös generation, som har många krav på sig samtidigt.

– Jag måste hela tiden se nyttan med allt jag gör. Går jag en promenad, måste jag samtidigt lyssna på en podcast, jag kan knappt titta på en film utan att samtidigt göra något annat, säger hon.

– Man ska ju egentligen lägga 40 timmar i veckan på sina studier, men det finns outtalade krav av att man ska vara så mycket mer än bara en duktig student: driftig, social, träna, skaffa sig kontakter, driva företag vid sidan av, sticka ut – ha en wow-faktor, säger Mikaela Annerstedt Hamberg.

Det blir stressande, och det gör att det är svårt att fokusera på inläsningen.

– Det känns lite som att alla i vår generation har koncentrationssvårigheter, säger Mikaela Annerstedt Hamberg.

De känner ingen som hoppat av utbildningen än, men flera gör omtentor.

– Många har bara fokus på det sociala. Själv får jag ofta påminna mig om att utbildningen faktiskt kostar mig pengar, säger Josefin Wahlund.

Tiden räcker inte till, även om det känns trist att studierna blivit “inmatning och utspottning”, som i skolan.

Den upplevelse de karakteriserar finns väl beskriven i den magnifike filosofen Han Byung-Chuls bok Trötthetssamhället. Han kallar det en återgång till det Vita Activa som präglar livet för det djur som behöver kämpa för sin överlevnad. Den multitasking som omhuldas så idag, och som omnämns som ett krav av Maria Åberg, är i grunden samma levnadslogik som präglar det jagade djurets liv. Det villebråd som inte har uppmärksamheten splittrad åt tillräckligt många håll överlever inte. Han anropar det medeltida klosterväsendet som ett paradexempel på en livslogik vi behöver idag – Vita Contemplativa. Ett liv som präglas av djupläsning, långvarig koncentration och självdisciplin. Det är svårt att inte hålla med honom.

Konnektivitet: en nyckel till att förstå världen

The 21st century will not be a competition over territory, but over connectivity

Det djärva uttalandet gör Parag Khanna i en artikel i New York Times, där han gör reklam för sin bok Connectography. Det är inte svårt att tro honom när man ser hur Google och Facebook tävlar om att vara den som kopplar oss samman, och, som i förbifarten, ser till att vi använder deras tjänster – så att de kan sälja vår uppmärksamhet. Vi ser till och med hur de driver på utbyggnaden av internets fysiska infrastruktur.

Google’s parent company Alphabet and Facebook are both making huge investments in connecting the world. Facebook is using self-piloting laser drones, and Google is using balloons, but they share a self-given mission of connecting underserved populations to the internet.

Som beskrivs i artikeln tävlar Alphabet och Facebook om att vara företaget som kontrollerar våra liv i framtiden. Deras affärsmodeller bygger på att vi måste interagera mer och mer genom deras infrastruktur, så att de kan fånga den emergenta externaliteten – data om våra livsmönster. Denna data raffinerar de genom att tävla om annonspengar med sin möjlighet till att extrahera kunskap om sina användare. Därför tävlar Facebook och Alphabet om att integrera sig i våra liv genom AI-drivna “personliga assistenter”, att inhängna vårt internetanvändande, och skapa de “bästa” gratis-tjänsterna, som fungerar som gateway-drugs till deras imperier; de är ute efter att bli den infrastruktur vi lever våra liv igenom.

Deras position är väldigt lik den stater hamnar i när det kommer till infrastruktur-frågor. Att bygga infrastruktur är ofta väldigt kapitalintensivt (precis som Facebooks/Googles inlärningsalgoritmer behöver mycket data) och infrastrukturen skapar sällan stora direkta inkomstströmmar (precis som Facebook/Google inte tar betalt för sina tjänster och inte tjänar några pengar där). Men nyckeln i infrastruktursatsningar är att identifiera att infrastrukturen kommer generera positiva externaliteter; generellt sett rörelse av varor, tjänster, människor och information, vilka genom handel och liknande skapar stor tillväxt.

In addition, we find that countries with a larger number of connections in the global network of flows increase their GDP growth by up to 40 percent more than less connected countries do. The penalty for being left behind is rising.

Den bästa infrastruktursatsningen är den som skapar störst externaliteter; detta är nyckeln till att förstå kriget mellan Google och Facebook, men även andra stora internet-företag som Amazon. Vilken infrastruktur (i internet-lingo ofta kallad plattform) genererar mest användbar data? Är det sökningar, videotittande, sociala interaktioner eller handel? Svaret är självklart subjektivt och rådande paradigmatiska syn hittas lättast i intäktsflödena hos de olika företagen. En sak vi dock kan observera är, som Kevin Kelly visat, att konnektivitet är en viktigare resurs än rinnande vatten idag. Det säger en hel del om vilken infrastruktur som är den viktigaste.

The farmers in rural China have chosen cell phones and twitter over toilets and running water.

Infrastruktur i allmänhet är tätt sammanbundet med konnektivitet. Att koppla ihop två länder, städer eller personer kräver ett kopplingsmedium – det är detta vi kallar infrastruktur. På grund av hur viktig konnektiviteten är ser vi en demografisk och ekonomisk ombildning från länder till städer.

The Northeastern megalopolis, stretching from Boston to Washington, contains more than 50 million people and represents 20 percent of America’s gross domestic product. Greater Los Angeles accounts for more than 10 percent of G.D.P. These city-states matter far more than most American states — and connectivity to these urban clusters determines Americans’ long-term economic viability far more than which state they reside in.

Att vara kopplad till större städer är viktigare än vilket land eller delstat man bor i; större städer är mer kopplade till varandra än till sina hemländer. Det globala nätverket är viktigare än det lokala, argumenterar Saskia Sassen, en nederländsk-amerikansk sociolog som är expert på migration och globalisering. Den amerikanske sociologen Christopher Chase-Dunn, expert på världssystem, har visat i sin forskning att vad som är en större stad inte primärt avgörs av dess invånarantal eller storlek, utan av dess konnektivitetsinducerande egenskaper: ekonomisk aktivitet, närhet till tillväxtszoner, politisk stabilitet osv. Ett tydligt exempel på detta är hur den pakistanska armén har flyttat sina resurser till att skydda CPEC – den kinesisk-pakistanska korridoren, ett nätverk av infrastruktur som binder länderna samman – istället för att skydda sina gränser. Ännu ett exempel är hur presidenten av Kina – Xi Jinping – och den indiske premiärministern – Narendra Modi – på ett möte i Ufa, Ryssland kom överrens om att lösa gränskonflikterna kring Kashmir, för att kunna bygga ut den kinesisk-finansierade s.k. New Silk Road, eller One Belt, One Road.

Supply chains and infrastructure are becoming the more lucrative assets on the map than borders, and Pakistan is a perfect example of it.”

McKinsey-institutet har räknat fram att det globala flödet av varor, tjänster, finanser, människor och information kommer öka global BNP-tillväxt med mellan 250 och 450 miljarder dollar (15-25% av global BNP-tillväxt). De säger att det mest sammankopplade landet kommer få ta del av 40% mer av den tillväxten än det minst sammankopplade landet. Nu är det kanske McKinsey tendentiöst mot den typ av frihandel som dominerat världspolitiken sen 1970-talet, men den vikt de fäster vid just konnektivitet är talande. I Kina pågår en ombyggnad av landet, från de traditionella, kulturella och språkliga indelningarna till en uppdelning mellan 26 olika stadskluster och deras områden. Centrum för sådana kluster kommer vara städer som Beijing, Shanghai, och Guangzhou. Dessa kluster kommer vara den bakgrund mot vilken regeringspolitiken formas, en politik som kommer ha sin grund i att skapa för Kina positiva transportkedjor och kopplingar till omvärlden. Konnektivitet är centralt, snarare än territorium.

Connectivity isn’t just about infrastructure; it’s about strategy.

Det finns en väldigt tydlig kinesisk konnektivitetsstrategi för det tjugoförsta århundradet. Det hela började, så vitt jag vet, redan 2010, när Rysslands premiärminister Vladimir Putin presenterade en strategi för att koppla samman Eurasien i en ekonomisk zon från Lissabon till Vladivostok. Putin visionerade kring fri handel och samarbete kring industriell politik och infrastruktur. Detta mottogs med viss värme i Tyskland men förkastades snart av EU-zonen. 2011 etablerades grundvalarna för det som skulle bli EEU – Eurasian Economic Union – en zon som syftar till att skapa rörlighet för kapital, varor, tjänster och människor. I dagsläget är Armenien, Kazakhstan, Ryssland, Vitryssland och Kyrgyzstan medlemmar i EEU, medans Tajikistan och Uzbekistan håller på att närma sig unionen. Flertalet andra länder håller förhandlingar med EEU om eventuellt medlemsskap eller association, bl.a. Turkiet och Georgien.

Eurasian Economic Union, 2016

2013 annonserade Kina sitt initiativ OBOR (One Belt, One Road, i folkmun kallat “The New Silk Road(s)”). Xi Jinping var i Kazakhstan och i Indonesien, utvecklande strategin som skulle integrera Asien genom ett stort nätverk av vägar, järnvägar, pipelines, hamnar, fiberkablar, och så vidare. En gigantisk satsning på infrastruktur var kärnan i initiativet.

The New Silk Road

Kina, Indien och Ryssland har varit tydliga med målet att integrera EEU med den nya silkesleden. De vill skapa ett “Greater Eurasia”, en ekonomisk och politisk motpol till blocket EU-USA. Utöver dessa initiativ finns en mängd bilaterala projekt (som CPEC) och projekt finansierade direkt av AIIB (Asian Infrastructure Investment Bank) (som pipelines som ska gå genom Uzbekistan och Turkmenistan till Iran). Det så kallade 16+1-avtalet syftar till att integrera den kinesiska ekonomin med centralasien. Eurasien integreras tätare ekonomiskt, och denna process konvergerar geografiskt till centralasien.

Det pågår dessutom förhandlingar om utökad frihandel mellan EU och Kina, en slags sambindning av Junckerplanen och OBOR.

Nu är det dags att återkomma till Khannas uttalande som vi började med:

The 21st century will not be a competition over territory, but over connectivity

Det amerikanska initativ som mest direkt konkurrerar med EEU och Kinas Silk Road är trion av handelsavtal TTIP-TPP-TiSA, och främst då TPP.

So what then is the exciting, big-picture case for TPP? I say it’s to keep North America, and especially the U.S., the world’s leading economic cluster for the foreseeable future.

Dessa avtal är dock tandlösa när det kommer till infrastruktursatsningar och andra konnektivitetsutökningar. Det primära fokuset (så långt vi kan veta i dagsläget) verkar vara harmonisering av regleringar, sänkta tullar och andra dylika åtgärder. Det finns definitivt inte 8 000 000 000 dollar i infrastruktursatsningar i de amerikanska handelsavtalen, åtminstone. De amerikanska avtalen är klassiska handelsavtal, men nu behövs mer än det för att driva tillväxten. De kinesiska investeringarna i Afrika har också varit betydligt större än de amerikanska. Det finns till och med amerikanska (och europeiska) röster för utökad protektionism.

A major reason has been sharply decelerating growth in global trade, which the World Trade Organization expects to grow by 1.7% this year – far below the 6.7% average in the decade preceding the 2008 crisis. With trade alone no longer capable of underpinning global cooperation, it is time to add more investment linkages to the mix.

Khanna kallar AIIB för “the new NATO of the East“; den kinesiska satsningen på att erhålla hegemoni genom att erbjuda något som alla behöver. I NATOs fall erbjöd USA militär säkerhet genom sin allians. AIIB erbjuder däremot något som är viktigare i det tjugoförsta århundradet: konnektivitet genom enorma infrastruktursatsningar.

With the pivot to Asia configured as a tool to “deter Chinese aggression”, exceptionalists have graphically demonstrated how they are incapable of admitting the whole game is about post-ideological supply chain geopolitics. 

Pentagon hävdade 2015 att risken för ett amerikanskt krig (regelrätt sådant alltså, inte pseudokriget man utför mot “terrorismen”) ökat framför allt på grund av fyra nationer – Nordkorea, Ryssland, Kina och Iran. Nordkorea är ett fall för sig, men de andra tre är grundbultar i det nya eurasiska konnektivitetskomplexet – Pentagon skriver att de utmanar “international security and stability”; med andra ord att de bygger ett alternativ till den världsordning som Pax Americana berott på; institutioner som IMF, världsbanken och NATO ersätts med andra som AIIB, NDB, och EEU.

The most significant geopolitical interventions will prove to be not military but infrastructural.

Kriget i Ukraina utlöstes bland annat av den inre konflikten mellan att gå med i EU och att gå med i EEU. Det militärt säkraste alternativet hade varit att gå med i EEU (vilket man bittert fått erfara), men konnektivitet trumfar säkerhet, och Ukraina valde att närma sig EU. Detta är det tjugoförsta århundradets konflikter, märkligt lika det nittonde århundradets strider om koloniala marknader. Handelsimperierna bygger sina fria, interna marknader, och de slåss om att “låta” nya marknader ansluta sig till dem.

Konnektivitet är en nyckel till att förstå det tjugoförsta århundradet, och speciellt “The Great Game” som spelas mellan stormakterna.

BNP i framtiden

BNP och digitaliseringen
När man ska mäta BNP används så kallade hedoniska index. Detta är ett sätt att jämföra kvalitativt olika produkter på ett kvantitativt sätt. Man tittar på en biobiljett 2016 och kommer fram till att den kvalitativt motsvarar tre biobiljetter från 2010, på grund av bättre upplösning på bilden, fler högtalare, et cetera. Detta förutsätter en jämförbarhet som blir svår när varumarknaden nu förändras i samband med den djupgående digitaliseringen.

När ett kylskåp har förvandlats från ett kylskåp som vi känner det idag till en uppkopplad dator som också kyler saker, hur ska vi justera dess hedoniska index? Man vill gärna ha någon form av referenspunkt för att göra detta – t.ex. att kylskåpet numera uppnår samma kyla med en mindre energiförbrukning. Om kylskåpet 2026 (k26) kyler lika mycket med 0.8 gånger så mycket energi som kylskåpet 2016 (k16) så kan vi med viss rimlighet säga att k26 motsvarar 1.2 stycken k16 vid inflationsjustering i BNP-uträkningar. Men om förändringen är att k26 främst är en uppkopplad dator, så finns det ingen sådan direkt jämförelsepunkt med k16. Ska man då jämföra k26 med en PC från 2016 och räkna på skillnader i processorkraft eller energiförbrukning?

Det blir högst subjektivt ifall k26 ska jämföras med p16 eller k16, och vilket alternativ man väljer får gissningsvis stora konsekvenser för BNPs utveckling. En ännu större godtycklighet införs i BNP-måttet.

Hur ska man jämföra information från 2026 med information från 2016? När information blivit det viktigaste elementet i en produkt är det ju just den jämförelsen som är den viktigaste. Men den är svår, för vad ska man utgå från? En panel av experter som gör kvalitativa, subjektiva bedömningar eller en schablonsiffra som dras ur luften? Eller ska man kanske jämföra strikt informationsmängd – en film 2026 består av fler bits än en film 2016 – så att produktionsvärdet är avhängigt ineffektivitet?

BNP och priskollapsen
BNP som mått på tillväxt och produktivitet utgår från marknadspriser som ska vara just marknadspriser. Vad händer då med BNP som mått när marknadspriser försvinner från marknaden? BNP som mått på ekonomisk aktivitet säger mindre i en (strikt) planekonomi, eftersom det i princip bara är en funktion av den politiskt fastlagda planen och hur efterlevd den blivit.

När produktionen blir allt mer informationsbaserad istället för materiellt grundad så får prissystemet i marknadsekonomin det svårt. Produktionskostnaden för en klump information är ju nära nog noll, vilket i en fungerande marknadsekonomi ska driva priset på produkten mot noll. Om detta sker på bred front kommer BNP att kollapsa, oavsett hur aktiv och produktiv ekonomin är.

Vad vi ser än så länge är att utmaningen mot prissystemet bemötts av att med lag och monopol fastställa ett visst pris som av Gud givet. Med hjälp av strikta patent- och upphovsrättslagar, kartellbildningar och sammanslagningar av företag, samt monopoltendenser så upprätthålls detta pris. Som ett prima exempel kan nämnas priset på en digital låt i affären iTunes. Där kostar en låt $0.99, oavsett produktionskostnaderna för att “tillverka” den. Detta är inget marknadspris och därför påverkar det BNP till att bli missvisande, eller åtminstone grövre subjektivt än vad det är idag.

BNP och tillväxt
Vill vi ha tillväxt i BNP eller i konsumentöverflöd? Kuznets ville ta bort reklam från BNP eftersom det inte är en consumer good, utan en consumer bad.

Idag används BNP ofta som ett mått på (eventuell) tillväxt, då det förment visar den totala ekonomiska aktiviteten i ett land. Detta mått fallerar när prissystemet går från marknadspriser till lagpriser. Ett bättre mått på tillväxt blir då det som ibland kallas för konsumentöverskott. Om konsumentöverskottet ökar så har vi tillväxt, eftersom fler människor har möjlighet att förbruka varor/tjänster som de tidigare inte haft råd med. Ett index över totalt konsumentöverskott lider dock av flera problem.

1. Det är svårt att mäta, eftersom det grundar sig på subjektiva bedömningar av vad individer är beredda att betala för en vara. Detta kan antingen gissas om eller utföras enkäter kring, men det blir aldrig lika objektivt som att mäta vad en vara kostar på Amazon en dag.

2. När priserna nått nollpunkten kan inte längre konsumentöverskottet öka, eftersom det fortfarande är relativt prisnivåer. Om en produkt sedan kvalitativt förbättras fångas inte det i konsumentöverskott som tillväxtsmått.

Internet-ekonomin
Om man förutsätter (som jag gör) att den reklamindustri som utgör ryggraden till stora delar av gratis-ekonomin som florerar via internet kommer att spricka inom relativt snar tid, och antar att de fiktiva, lagstadgade priserna ersätts av marknadspriser (som då närmar sig noll); vad finns då kvar att mäta med hjälp av BNP (inom internet-ekonomin)?

Rimligen borde BNP närma sig noll som en funktion av att ekonomin i stort integreras i den så kallade internet-ekonomin. Bara det är ett argument för ett nytt tillväxtsmått, vare sig det blir en variant på konsumentöverskottsindex eller något annat.

Arbetslinjens barn

De populistiska partiernas och ledarnas framfart måste förstås i ljuset av arbetslinjens moraliska logik. Det är dikterat från ovan att lönearbete skänker mening – den som inte lönearbetar lever per definition i utanförskap, en tes som framgångsrikt drevs fram av Fredrik Reinfeldt i valkampanjen 2006. Det syns i den politiska debatten, som i dag mestadels kretsar kring en enda fråga – hur ska man kunna skapa fler jobb? Den största frågan för vad vi ska göra med våra gemensamma resurser och vårt gemensamma beslutsfattande har blivit hur vi ska kunna öka behovet av mänsklig arbetskraft i lönearbetets strikta former. Det absolut mest brännande har blivit att se till att vi ska behöva slita mer för samma produktivitet. Då tidigare generationer ville se till att behöva slita mindre för samma produktivitet har vi idag vänt; vi vill slita mer. Det slits inte tillräckligt mycket, hör vi ofta numera; samhället behöver fler arbetade timmar. Detta kan bara hävdas mot en bakgrund av ett visst moraliskt paradigm.

Detta paradigm är arbetslinjens moraliska logik.

När man kopplar människors värde till deras lönearbete och deras möjlighet till lönearbete sedan försvinner, vad händer då? Då kommer människor vilja återställa sitt värde, nästan till vilket pris som helst. Då spelar det ingen roll hur många kvinnor Donald Trump kallar för grisar eller hur många människor Kent Ekeroth slår med ett järnrör. De är arbetslinjens barn. Arbetet har ju upphöjts till det viktigaste, och det agerar man efter. Den populism vi nu genomlever är inget tillfälligt. Behovet av mänskligt arbete för att producera varor och tjänster har varit stadigt minskande igenom historien, och den trenden kan mycket väl vara accelererande i en tidsperiod där AI i olika former kombinerat med bättre och bättre robotar tar större plats. Utöver det har konkurrensen på arbetsmarknaden aldrig varit större, när miljarder människor från tredje världen på de senaste decennierna lyfts in i den globala arbetsmarknaden tack vare globalisering och informationsteknologi.

Ingen ska stänga de här fabrikerna. Ingen. För det är vårt liv. Våra traditioner, våra fäder som har jobbat här. Vi vill inte ha er globalisering, ert billiga skitiga kinesiska stål, det förstör våra jobb, land, vårt franska sätt att leva.

Populismen vi ser idag är den naturliga motrörelsen mot denna process; en slags inomparadigmatisk motvikt som ser till att människors värde inte urholkas av konkurrens om arbete. Den karakteriseras av motstånd mot invandrare – som konkurrerar om lönearbetstillfällena, frihandel – som ökar globaliseringens faktor, och fri rörlighet. Vi har skjutit upp det akuta problemet ett tag genom att pressa ner löner, privatisera offentlig sektor och krossa arbetarnas organisationer – det som ofta kallas nyliberalism – men nu är den medicinen inte längre verksam. Antagligen har den hela tiden förstärkt problemet på lång sikt.

Vi har två alternativ idag, om vi inte vill hänge oss åt att stänga gränserna. Antingen kan vi konstgjort se till att människor kan lönearbeta, till en skenande social kostnad. Program som Hartz IV i Tyskland, där människor tvingas till statligt direktiverat arbete för att inte bli av med bidrag blir då legio. Eller så kan vi välja att överge arbetslinjens moraliska logik. Det får stora konsekvenser i termer av ekonomisk politik; på sikt kommer troligen en ny skattebas behövs, då inkomstskatten inte längre kan stå för så stora delar av statens inkomster. Det får stora sociala konsekvenser, eftersom en av de största sociala konstruktionerna som styr våra liv upphävs – distinktionen mellan lönearbete (det som är värdefullt i arbetslinjen) och annat arbete (som osynliggörs).

Men de stora omvälvningarna, oavsett vad man tycker om dem i sig, är värda det för att hindra Le Pen, Trump, Farage, Orbán, Ekeroth, och de andra – arbetslinjens barn.

Övervakningsgrodan, apropå Skånetrafiken

Den så kallade smarta mobiltelefonen fortsätter att byggas ut som den bästa övervakningsmaskinen makten någonsin haft. Nu ska Skånetrafiken fasa över betalsystemet för kollektivtrafiken till att betalas via mobilbiljetter. Redan tidigare kunde t.ex. NSA se precis var de flesta befinner sig genom att suga åt sig datan om GPS-positionering samt hur man är uppkopplad till mobilnätet. Nu får de ännu ett sätt att spåra oss, nämligen genom att lagra vilka resebiljetter vi köper.

Idag är det tydligt att vi har en samhällsvid rörelse mot att förlänga våran fysiska existens med s.k. smartphones. I praktiken blir vi långsamt cyborger. Om detta i sig kan man orda, men det är inte mitt mål idag. Just nu vill jag belysa farorna med hur vi genomför denna resa mot cyborgi.

Vi utvidgar vår existens på ett otroligt osäkert sätt. Givet det sätt vi behandlar våra “mobiltelefoner” idag så kommer de att ha potentialen att vara totala spårningsmaskiner, givet att det inte dyker upp någon teknisk innovation som jag inte kan föreställa mig. Det måste skickas och lagras data, och när det skickas och lagras data, så kan den spåras. Det finns saker vi kan göra för att försvåra spårningen, till exempel genom stark kryptering av all kommunikation, fri mjuk– och hårdvara, eller anonymitetsrouting som TOR. Det finns säkert en hel del andra saker som jag inte tänkt på just nu.

Varför sker denna utveckling i ett så osäkert tecken? Det finns tre stora faktorer, tänker jag mig:

1. Okunskap, ointresse, uppgivenhet

Hos den stora allmänheten finns en stor okunskap. Det är delvis på grund av att att detta är ett emergent problem från ganska komplex teknik; det finns svårigheter med att sätta sig in i det ordentligt.

Det är också på grund av ett visst ointresse. Vid införandet av FRA-lagen 2008 fanns det en ganska livlig debatt i Sverige, men sedan har den debatten dött. När FRA prickats för brott mot FRA-lagen blev det ingen allmän uppståndelse; när det öppnades för att polisen skulle få tillgång till biobanksregistret blev det ingen allmän uppståndelse; när datalagringsdirektivet infördes blev det ingen allmän uppståndelse; när det visade sig att EU-domstolen dömt att datalagringsdirektivet bryter mot de mänskliga rättigheterna blev det ingen allmän uppståndelse. Det är svårt att inte komma att tänka på parabeln om hur man ska koka en groda – långsamt, då den successivt anpassar sig; eller kanske på en dikt om nazisterna:

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;

Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;

Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;

Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Ofta talas det om att “jag har rent mjöl i påsen” som bevekelsegrund för ointresse; synd då om de som makten bedömer inte har rent mjöl i sin påse, som kanske romerna. Att inget av de stora politiska partierna är intresserat av frågorna som diskuteras här blir självklart vid läsning av punkt 3.

Detta har, i min bedömning, lett till en viss uppgivenhet. Dels från folket, som känner att det är omöjligt att stoppa övervakningen – en slags teknisk determinism, och dels från de som företrätt motståndet mot övervakning, som har upplevt att uppförsbacken man kämpar i bara blir brantare.

2. Incitament från företagsvärlden

Från de företag som tillverkar våra spårningsmaskiners sida, så bygger de proprietära, slutna system som syftar till att kontrollera vårt handlande och se till att vi inte kan göra vad vi vill. De tar genom detta kontroll över vår existens, och till och med själva vår kropp om cyborgin fullbordras. Genom att ha total kontroll över vårt handlandes möjligheter så är de fria att från skuggorna (eftersom vi inte kan inspektera deras program) disciplinera oss till lydiga subjekt. De har incitament att göra detta, eftersom det är det ena beprövade sättet att tjäna pengar på i den värld de verkar i. Apple är världsledande inom detta. Det andra sättet att tjäna pengar på är att sälja data om användare. Google eller Facebook får antas vara världsledande inom detta. Deras profit bygger direkt på spårbarheten och övervakningen.

3. Incitament från politikervärlden

Makthavare har i alla tider velat övervaka sina medborgare så mycket som möjligt. Folket är farligt för den som sitter överst i pyramiden. Det finns också mer moraliskt neutrala incitament, i form av en övertro på övervakning som lösning på sådant som skapar politisk risk, t.ex. terrorism eller grov brottslighet. Lanserar man övervakning så ser det ut som att man gör något åt problem som är mer svårhanterliga i verkligheten. Det finns andra fördelar för makthavarna att massövervaka, så som spioneri mot andra stater, t.ex. De senaste decennierna har de moderna staterna byggt upp ett övervakningssystem som Stasi bara kunnat drömma om. NSA vet mer om en genomsnittlig svensk än vad Stasi visste om en genomsnittlig tysk, bara de bemödar sig med att titta efter i sina gigantiska databaser.

När dessa tre krafter strålar samman får vi en mycket dyster utveckling för mänskligheten, där vi förvandlas till förslavade robotar i stat-kapital-alliansens intressen. För att motverka detta krävs ett antal saker:

De nya hörlurarna till iPhone visar digitaliseringens faror

Digitaliseringen – att göra digitalt det som var analogt – är en viktig del av den produktivitetstillväxt som kännetecknar vår samtid och framtid. Datan är den nya oljan och det som smörjer informationsekonomin. Utan stora mängder data kan inte Googles bilar köra på egen hand, för att ta ett exempel. Det är viktigt att digitaliseringstrenden fortsätter och att mycket data tillgängliggörs fritt och i interkompatibla format; i dagens samhälle är det otroligt svårt, för att inte säga omöjligt, att veta vem som kommer finna användning för den data som offentliggörs. Att Aaron Swartz skulle finna samband mellan ekonomiskt stöd till juridiska forskningsprojekt och resultat som stödjer bidragsgivarna var svårt att förutsäga på förhand. Det möjliggjordes av tillgänglig data.
Med det sagt så måste digitaliseringen genomföras på ett korrekt sätt. Att konvertera allting till byte är inte nödvändigtvis en god väg framåt. Att digitalisera sjukjournaler är ett typiskt exempel på något som måste göras med yttersta försiktighet, då den digitala informationens främsta karakteristika är hur enkel den är att reproducera och kopiera. Sjukjournaler är av sådan karaktär att de av nödvändighet behöver vara svåra att reproducera, eftersom de innehåller känslig information. Att digitalisera sjukjournaler måste göras på ett sådant sätt att reproduktionen begränsas, till exempel genom att inte låta dem finnas på någon dator uppkopplad till internet.
Nyligen kom nyheten om att nästa iPhone inte kommer att ha ett analogt ljuduttag, som man alltid haft, utan att man istället kräver att användaren nyttjar trådlösa hörlurar eller de lurar som kommer med produkten som istället ansluts till laddningsuttaget i telefonen. Med andra ord så har Apple digitaliserat ljudsystemet som hör till dess telefoner.
Det kan synas vara oskyldigt nog i sig och bara vara ett tecken på att Apple inte tror på sladdar framöver. Men det finns mer under ytan. Ett digitalt uttag möjliggör för Apple att använda så kallad Digital Rights Management, inskränkningar i tekniken som möjliggör kontroll över hur den används. Enligt amerikansk lag är det olagligt att försöka kringgå DRM, eller ens att berätta för någon annan hur man skulle kunna kringgå DRM. Detta alldeles oavsett syftet med att kringgå DRM. Till exempel är det olagligt att modifiera videoformat så att färgblinda kan få se videor anpassade för dem.
DRM hindrar inte bara lagliga modifieringar av tekniken för tillgänglighet och bekvämlighet. DRM hindrar också kringliggande innovationer – med analoga uttag för ljud på iPhone har det kunnat byggas verktyg för att mäta blodtryck; det hade varit mycket svårare med ett DRM-system på plats, eftersom man då troligtvis behövt licens från Apple (som krävs vid användning av laddningsuttaget). Hade DRM funnits så hade inte portabla mediespelare som iPod eller mp3-spelare kunnat utvecklas. DRM ger Apple veto-rätt över vad som kan kopplas ihop med deras telefoner. De kan till exempel utnyttja det för att tvinga hörlurstillverkare att betala dem licensavgifter för att hörlurarna ska fungera med din telefon. De skulle kunna tvinga samma tillverkare att göra så att deras hörlurar inte fungerar med konkurrenter till Apples produkter. Apple-hörlurar blir en separat marknad från hörlurar, vilket stör de positiva marknadskrafterna. Givet att vi vill ha konkurrens och innovation så är DRM dåligt.
Att stänga in de digitala signalerna i DRM öppnar även för säkerhetsproblem för iPhonen. 
Ljudgränssnittet för iPhone går åt två håll; en bugg i systemet möjliggör för den som hittar buggen att aktivera mikrofonen på ditt headset och avlyssna dig när som helst. Eftersom det är olagligt att ens försöka kringgå DRM så kan inte fristående säkerhetsforskare undersöka ifall det finns sådana säkerhetshål, och om de gör det så kommer de inte att meddela det, då de riskerar fängelsestraff. Ett aktuellt exempel är att den hackare som tog fram beviset för att döma Steubenville-våldtäktsmännen står inför en möjlig fängelsetid på 16 år för att han kringgått mjukvarusäkerhet.

Digitaliseringen ska syfta till att frigöra data för forskning, innovation och kunskap, inte att låsa in produkter, hämma konkurrens och ta ifrån människor makten över sina produkter. Digitaliseringens potential till förbättringar riskerar att kapas av de företag som låser in datan. Vad man kan göra med sin hårdvara ska begränsas av teknikens begränsningar, inte tillverkarens önskemål; makten ska ligga hos individen och inte hos företagskarteller.