Author: mattias

Fasövergångar

En fasövergång är den process varigenom ett objekt går från ett tillstånd till ett annat. Många fenomen i naturen som består i att någonting förändras är fasövergångar; till exempel så är övergången från is till flytande vatten en sådan. Fasövergångar följer i allmänhet en så kallad S-kurva, vars första halva är exponentiellt tilltagande och vars andra halva är logaritmiskt ökande. Det vill säga, först sker övergången långsamt, sedan snabbt och sedan långsamt igen.

Fasövergångar är dock inte bara rent fysiska fenomen, utan kan också vara ett verktyg i förståelsen av sociala och kulturella förändringar, till exempel spridningen av revolutionära tendenser eller paradigmskiften inom vetenskapen.

“This curve, which looks like an elongated S, is variously known as the logistic, sigmoid, or S curve. […] At first the output increases slowly with the input, so slowly it seems constant. Then it starts to change faster, then very fast, then slower and slower until it becomes almost constant again. […] The S curve is the shape of phase transitions of all kinds: the probability of an electron flipping its spin as a function of the applied field, the magnetization of iron, the writing of a bit of memory to a hard disk, an ion channel opening in a cell, ice melting, water evaporating, the inflationary expansion of the early universe, punctuated equilibria in evolution, paradigm shifts in science, the spread of new technologies, white flight from multiethnic neighborhoods, rumors, epidemics, revolutions, the fall of empires, and much more.” (The Master Algorithm, s. 105)

“Fundamentally it demonstrates that the aggregation dynamics of complex systems are often non-linear and amenable to formal mathematical modeling. As a critical variable changes a qualitatively new macro-property “emerges” from the ensemble of micro-components from which it is composed. This approach is consistent with the generativity view — the new property is generated by the interactions of the micro-components during an interval of change in critical variables. But it also maintains that systems undergoing phase transitions can be studied using a mathematical framework that abstracts from the physical properties of those micro-components. ” 

I första stadiet har systemet en egenskap (orange). I det andra stadiet har några komponenter ändrat egenskap från rödbrun till blå. I det tredje stadiet har nästan alla komponenter blivit blå och därför har systemet ändrats från orange till lila.

Den kvalitativa förändringen från ett samhälle dominerat av lokalsamhällets och familjens normerande kultur till ett dominerat av statens normer och marknadens logik kan sålunda förstås som en fasövergång initierad av mikrokomponenterna människors val att lämna sin födelseort för att bosätta sig i den alienerande staden; i sig en del av en annan fasövergång, nämligen urbaniseringen.

“In rushing from the countryside to town, citizens brought themselves closer not only to the effects of urban growth but also to the workings of both industrial capitalism and the nationstate” (The making of urban Europe, s. 250)

Pengar

Pengar har alltså en speciell roll i en kapitalistisk ekonomi. Ja, det går inte att föreställa sig en kapitalistisk ekonomi utan att den också är monetär. Pengar gör så att arbete idag blir till generell köpkraft imorgon, i övermorgon, eller i en avlägsen framtid. Detta är enligt King pengarnas roll i ekonomin, och hans hat för inflation blir därmed fullt förståeligt. (The End of Alchemy, s. 155) Att hushålla med tid har alltid varit en dygd, men i övergången till ett monetärt samhälle så blir även tiden direkt kopplad till pengar. Därför blir det, som Weber skriver, syndigt att inte ta tillvara på sin tid genom att arbeta ihop pengar.

“Att förslösa tid är alltså den första och i princip värsta av alla synder. […] Det heter ännu inte som hos Franklin, att tid är pengar, men den satsen är i viss mån giltig i andlig mening: tiden är oändligt värdefull, eftersom varje förlorad timme också är förlorad för arbetet för Guds ära.” (Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, s. 74)

Den roll pengar spelar är beroende av tillit. Det är bara genom att materialisera tillit som pengar kan fungera som förmedlare av köpkraft över tid; pengarna blir här en materialisering av det abstrakta. (The End of Alchemy, s. 82)

“Pengar är med andra ord inte en materiell realitet, utan en psykologisk konstruktion. De fungerar genom att omvandla materia till medvetande. Men hur kan de lyckas med det? […]
Människor är villiga att göra sådant när de litar på sina kollektiva fantasifoster. Tillit är det råmaterial som alla typer av pengar är präglade av. […] Pengar är alltså ett system av ömsesidig tillit, och inte vilket sådant system som helst: Pengar är det mest universella och effektiva systemet för ömsesidig tillit som någonsin skapats” (Sapiens, s. 178)

Pengar som medium

Pengar är alltså ett medium. Som vi sett ovan är det ett medium för tid, tillit, köpkraft, arbete, med mera. Att fånga vad för medium pengar är, är ganska svårt. Men här ska jag göra ett försök att ringa in pengarnas mediala ontologi något.

Ett medium är en form av kommunikation. Genom mediet pengar så kommuniceras något – en värdeabstraktion, till exempel. Därmed är det relevant att studera James Careys två modeller för att studera kommunikation: överförandet och ritualen. (Communication as Culture, s. 13-15)

Om man studera kommunikation som ett överförande, så ses kommunikation som en process som skapar kontroll över avstånd och människor genom att överföra och flerfaldiga meddelanden genom tid och rum. Att pengar är en överförande kommunikation inses snabbt. Genom att vara en lagringsform för värde kan pengar skapa handel över avstånd, det möjliggör korta transaktionskedjor som spänner jordklotet. Pengarna möjliggör kontroll av människor på grund av kapitalismens process, varigenom människor har alienerats från sitt arbete. När människan inte längre skördar frukterna av sitt eget arbete, utan andras, så behövs en mediering av värde dem emellan och denna roll fylls av pengar. Få skulle idag säga emot att “money makes the world go round”.

Den ritualistiska synen på kommunikation betonar istället att kommunikation är vad som upprätthåller ett samhälle (eng society) genom att möjliggöra delandet av representationer av trosföreställningar. Detta är ett synsätt som knyter tätt an till Hararis mytbegrepp. Genom att kommunicera idéer bygger vi de gemensamma myter som möjliggör ett samliv i grupper större än 150 personer. Dessa myter medierar i någon mening våra liv, eftersom vi lever våra liv gentemot varandra i termer av dessa myter. Som John Thompson formulerar det:

“Genom att gripa tag i budskapen och rutinmässigt införliva dem med våra liv gör vi oss underförstått en föreställning om oss själva, formar och omformar ständigt våra färdigheter och kunskapsförråd, prövar våra känslor och smaker och vidgar våra erfarenhetshorisonter.” (Medierna och Moderniteten, s. 60)

Genom det rituella bruket av pengar initieras en fasövergång från en icke-monetär till en monetär ekonomi, genom att pengarnas myt stärks i vår kultur.

Pengar är alltså ett kommunikationsmedium. Som sådant har det en “oreducerbar symbolisk dimension”. Denna dimension består i att det “producerar, lagrar och sprider material som är meningsfullt”. När Fleischer konstaterar att pengar som medium förmedlar någonting är detta alltså inte tillräckligt precist; pengar förmedlar någonting meningsfullt. (Medierna och Moderniteten, s. 20)

Men pengars form påverkar också dess abstrakta innehåll, precis som medieteoretiker många gånger påpekat: form och innehåll är oskiljbara. Pengar tar många former och vilken form det tar påverkar också hur dess abstraktion är. Fastigheter ses ofta som en sorts pengar, till exempel när man mäter rikedom på det sätt Oxfam gör. Men fastigheter är inte likvida och kan inte användas som en varuekvivalent, även om de fungerar som en lagring av värde. Cigaretter, vilka ofta fungerat som en alternativ valuta i t.ex. krig och fängelser, fungerar dåligt som lagring av värde eller bokföringsmetod, men de är en utmärkt varuekvivalent. Bankfodringar är goda betalningsmedel och ännu bättre bokföringsmedel, men de är inte en säker form av sparande (banken kan gå i konkurs!). Om alla pengar vore kontanter så hade omfördelning varit en mer trivial process, men när det nu är som idag och nästan alla pengar har formen av tillgångar eller fodringar, så är omfördelning ytterst komplext. Detta resonemang kommer jag återkomma till senare.

Pengar och trovärdighet

Alla medier är beroende av trovärdighet, så ock pengar. Fördelningspolitik anstränger pengarnas trovärdighet eftersom det de ska mediera (bl.a. värde över tid) hotas. Detta är slutsatsen i Fleischers essä. I detta stycke tänker jag gå igenom vad som händer när pengarnas medialitet trubbas.

Vad som kan ske illustreras tydligt med växelkursen mellan renminbi och bitcoin, ett uttryck för kinesers försök att fly den kinesiska valutan på grund av hotande bubbelsprickor och statens efterföljande ekonomiska insatser. Ifall renminbi befinner sig i fasövergången från pengar till icke-pengar, så är den fortfarande i den långsamma initialfasen, men potentialen för exponentiell utveckling finns där.

Pengar och moderniteten

Nedan följer ett försök till att visa att USA befinner sig i den typ av krig som beskrivs i 1984 och hur detta skedde.

Kapital är självförökande pengar. En hörnsten i kapitalismen är att en kapitalist investerar pengar i någonting som ska ge avkastning på sikt, en avkastning som i sin tur ska återinvesteras i en evig cykel av kapitalackumulation. Denna ackumulation sker på grunden av ökande produktivitet och tillväxt. Detta på grund av profitkvotens fallande tendens. I en etablerad sektor leder konkurrens till att profitkvoten närmar sig noll, och därför kan ökad profit bara tas ut genom finnandet av nya sektorer eller nya utvecklingar som kan exploateras för en tid. Därför är kapitalismen sådan att den söker eviga former av produktivitetstillväxt.

Försvinner investeringsmöjligheter så kan inte kapitalet flerfaldiga sig, vilket leder till kris, då kapital måste föröka sig konstant för att bekosta tidigare lån och investeringar. Därför är kapitalismen sådan att den söker eviga möjligheter till investering.

Det är därför som kapitalismen fungerar så väl i symbios med krig. Ett krig är som ett hål, vilket slukar investerat kapital utan att profitkvoten faller. Krigsmarknaden blir inte mättad på produktion, eftersom det kapital som införs genom vapen, ammunition och liknande de facto förstörs. Krig är ett idealt tillstånd för kapitalister just för att man inte behöver kämpa emot marknadsekonomins inneboende tendens till ett ekvilibrium som sedan forcerar profitkvoten mot noll.

“Problemet stod i att hålla industrins hjul igång utan att öka världens egentliga tillgångar. Varor måste produceras, men de fick inte fördelas. Och i praktiken var det enda sättet att uppnå detta att föra ständigt krig.
Krigets egentliga uppgift är förintelse, inte nödvändigtvis av människoliv, men av produkterna av människors arbete. Kriget är en metod att krossa i bitar eller blåsa ut i stratosfären eller sänka i havsdjupen sådant material som annars kunde brukas till att skapa alltför stort välstånd bland massorna och därmed, på lång sikt, en alltför hög intelligens och insikt.” (1984, s. 176)

“War empowers Washington. It centralizes. It provides a rationale for federal authorities to accumulate and exercise new powers. It makes government bigger and more intrusive. It lubricates the machinery of waste, fraud, and abuse that causes tens of billions of taxpayer dollars to vanish every year.”

Precis som köttindustrin behöver köttätare så behöver krigsindustrin krig. Krigsindustrin kan överleva i fredstid på så vis att upprustning kräver produktion, men inte på obegränsad tid, just för att inget investerat kapital förstörs. En stor krigsindustri är därför en viktig pådrivare till en krigspolitik, precis så som Eisenhower varnade för 1961.

“We have been compelled to create a permanent armaments industry of vast proportions. Added to this, three and a half million men and women are directly engaged in the defense establishment. […] [T]his conjunction of an immense military establishment and a large arms industry is new […]. The total influence — economic, political, even spiritual — is felt in every city, every Statehouse, every office of the Federal government. […] In the councils of government, we must guard against the acquisition of unwarranted influence […] by the military-industrial complex. We must never let the weight of this combination endanger our liberties or democratic processes.”

Om vi stannar i det amerikanska perspektivet en stund så ser vi att just det sistnämnda är något som inträffat de senaste två decennierna. Sedan 2001 lever amerikanerna under ett de facto undantagstillstånd genom lagar som Patriot Act. Dessa lagar har stöd från en stor grupp amerikaner, som, i Goldsteins ord genom Orwell, betraktar sig själva som upplysta och framstegsvänliga. Samma människor ger sitt stöd till CIA:s aktiva tortyrprogram och upprättande av rättsvidriga fängelsen utomlands, som till exempel Guantanamo. På Guantanamo sitter fångar som aldrig kommer få den behandling en rättsstat kräver. Barack Obama gick till val med löfte om att stänga fängelset, men har konstaterat att de som sitter där är för farliga för att släppas fria, men omöjliga att åtala. Undantagstillståndet är en så mäktig myt, för att tala med Harari, att det krävs mer än en valkampanj för att ens motverka det. Liberalen blev auktoritär.

“Men i fjärde årtiondet av 1900-talet hade alla huvudströmningar inom det politiska tänkandet redan blivit auktoritära. Det jordiska paradiset hade avförts ur diskussionen just i det ögonblick det blev möjligt att förverkliga. Alla nya politiska teorier, vad de än kallade sig, ledde nu tillbaka till hierarki och styrning. Och under den allmänna skärpning av åskådningar och atttyder som ägde rum omkring 1930, blev metoder som länge varit övergivna, i vissa fall i hundratals år – fängelse utan rättegång, krigsfångars slavarbete, offentliga avrättningar, tortyr för att tvinga fram bekännelser, bruket av gisslan och förflyttning av hela befolkningar – inte bara vanliga på nytt, utan tolererade och till och med försvarade av människor som betraktade sig själva som upplysta och framstegsvänliga.” (1984, s. 185)

Undantagstillståndet i USA uppkom genom två krafter: den externa attack som var 9/11, vilken inducerade det psykologiska tillstånd som är nödvändigt för krig – en instinktiv tillit till härskarna och ett underkastande av tillfälliga umbäranden; och det militär-industriella komplexet som sökte möjlighet att förstöra kapital i en postsovjetisk värld. Krigen i Afghanistan och framför allt i Irak blev följden. Dessa krig har varit politiska och humanitära katastrofer för USA, men de har varit komplexets bästa vän i historien. Efter femton år av permanent krigstillstånd har det amerikanska folket vant sig vid en tilltagande militarisering – det svar som makthavarna erbjuder på hotet utifrån.

There’s a constant drumbeat of discussion about how to keep ourselves “safe” from terrorism in a world in which freelance lunatics with an assault rifle or a truck can indeed kill startling numbers of people in suicidal acts. The problem is that, in this era, preserving our “safety” always turns out to involve yet more bombs and missiles dropped in distant lands, more troops and special operators sent into action, greater surveillance of ourselves and everyone else. In other words, we’re talking about everything that further militarizes American foreign policy, puts the national security state in command, and assures the continued demobilization of a scared and rattled citizenry, even as, elsewhere, it creates yet more uprooted souls, more children without childhoods, more refugees. Our leaders — and we, too — have grown accustomed to our particular version of eternal “wartime,” and to wars without end, wars guaranteed to go on and on as more parts of the planet plunge into Hell. 

“[…] på samma gång gör medvetandet om att befinna sig i krig, och därmed i fara, det till ett till synes naturligt, oundvikligt överlevnadsvillkor att all makt är överlämnad åt en liten härskarkast.” (1984, s. 177)

Krigen är nämligen del av det som George W. Bush kallade “The Global War on Terror”, proklamerat den 12 september 2001. Det är ett oändligt krig, ett krig som inte kan vinnas, därför att det saknar en fiende som kan besegras. Det är ett krig som är djupt kännetecknat av en annan sorts undantagstillstånd än det klassiska kriget. Där det klassiska kriget var en desperat och vanvettig kamp för vinst med alla medel, så är det amerikanska moderna kriget ett krig som förs för att föras, utan mål, utan strategi, utan möjlig väg till fred. De problem som det moderna kriget förment skulle bekämpa göds i själva verket av kriget, vilket leder till att mer vapen och bomber förs in på slagfälten till ljudet av krigsindustrins enorma vinster.

And I think often enough about our response to all this, the one we’ve practiced for the last 15 years — more bombs, more missiles, more drone strikes, more advisers, more special ops raids, more weapons deals and with it all not success or victory by any imaginable standard, but only the further destabilization of increasing regions of the planet, the further spread of terror movements, and the generation of yet more uprooted human beings, lost children, refugees — ever more, that is, of the terrorized and the terrorists.

“Vill man förstå arten av det pågående kriget […] måste man först och främst inse att det omöjligt kan avgöras.” (1984, s. 174)

Kriget mot terrorismen skapar en möjlighet till kontinuerlig kapitalförstörelse utan sociopsykologiska repressalier. Om befolkningen tvingats till annan kapitalförstörande aktivitet, som att bygga katedraler eller liknande, hade den inte varit i det psykologiska stadie som krävs för att inordna sig i ett hierarkiskt samhälle. Kriget har den psykologiska effekten att omforma medborgarnas psyke på detta vis att de accepterar hierarkin och dess baksidor. För den psykologiska vinsten med krig är det alltså avgörande att det inte tar slut, då själva krigstillståndet är det prerekvisit som vinstens fortgång lever på. För den ekonomiska vinsten med kriget är det också avgörandet att det är beständigt, eftersom ett vunnet krig inte tillåter mer förstörelse av kapital (om ändå en viss investeringsmöjliget, se Marshallplanen).

“Kriget fullgör sålunda inte bara den nödvändiga förstörelsen, utan åstadkommer den också på ett psykologiskt godtagbart sätt. I princip vore det ytterst enkelt att slösa bort världens överskottsarbete på att bygga tempel och pyramider, att gräva gropar och fylla igen dem, eller till och med tillverka stora mängder varor och bränna upp dem. Men detta skulle endast skapa en ekonomisk och inte en emotionell bas för ett hierarkiskt samhälle. […] Det spelar ingen roll om ett krig verkligen äger rum, och eftersom någon avgörande seger inte är möjlig spelar det heller ingen roll om kriget går bra eller dåligt. Allt som behövs är att krigstillstånd råder. ” (1984, s. 177)

 Att vinna ett krig medför också ett behov av att hantera den besegrade befolkningen. Generellt kan detta göras genom två metoder – utplåning eller assimilering. Att utplåna en befolkning är ogörligt på grund av humanitära konventioner, politiska konsekvenser och praktiska omständigheter. Att USA skulle utplånat den irakiska befolkningen 2003 är otänkbart. Men lika otänkbart är det att man skulle ha assimilerat irakierna. Att drygt 35 miljoner irakier – en tiondel ungefär av den amerikanska befolkningen – skulle kunna integreras i det amerikanska samhället på ett av hierarkin önskvärt sätt är otänkbart.

“Eurasien skulle till exempel med lätthet kunna erövra de brittiska öarna, som geografiskt hör till Europa […]. Men detta skulle kränka den kulturella integritetens princip, som på alla sidor efterföljs även om den aldrig formuleras. Om Oceanien skulle erövra de områden som en gång kallades Frankrike eller Tyskland vore det nödvändigt antingen att utplåna invånarna, en uppgift av stor rent fysisk svårighet, eller också assimilera en befolkning om cirka hundra miljoner människor […].” (1984, s. 179)

Därför fortgår kriget genom ockupation på obestämd tid. USA har inte avslutat några krig sedan 2001, bara inlett nya. Femton år senare är situationen i Afghanistan i det närmaste oförändrad jämfört med 2001. Irak är lika långt ifrån fred idag som för tio år sedan. I Yemen pågår en våldsspiral som efterhand rättfärdigar fler och fler amerikanska bomber. Insatserna på olika platser i Afrika ökar våldsamt under 2010-talet och står för en allt större utgift. Det är svårt att se hur denna spiral ska sluta, och det är just detta som är kriget mot terrorismens främsta karakteristika – det kommer inte ta slut, utan bli permanentat och normaliserat. Inga territoriella erövringar kommer att ske eller förhindras genom kriget mot terrorismen. Det är ett krig som motiverar ett permanentande av en hierarkisk samhällsstruktur “på hemmaplan”.

“Men även om [kriget] är verklighetsfrämmande är det inte meningslöst. Det förtär överskottet av konsumtionsvaror, och det medverkar till att bevara den speciella psykiska atmosfär som ett hierarkiskt samhälle behöver. Krig är, som vi får se, numera helt en inrikes angelägenhet. […] Kriget förs av varje härskargrupp mot sina undersåtar, och krigets mål är inte att utföra eller förhindra territoriella erövringar, utan att bevara samhällsstrukturen oskadd.” (1984, s. 181)

Det enda som måste vara effektivt är den propaganda som krävs för att motivera krigsinsatsen. För att underlätta det uppdraget har man förändrat krigets operativa form under kriget mot terrorismen. När USA sätter in “boots on the ground” så måste makthavarna ta ansvar inför folket. Varje gång en amerikansk soldat dör i fält vänds opinionen lite närmare revolution mot tingens tillstånd. Förr hade man inget alternativ till att faktiskt låta soldater dö i krig, och därför var härskarna tvungna till att avsluta dem kvickt, på grund av ansvarsutkrävande från folket.

“Så länge krig gick att vinna eller förlora kunde ingen härskarklass vara totalt ansvarslös.” (1984, s. 181)

Idag har man genom drönarkriget och andra insatser för att sätta så mycket avstånd – geografiskt och kausalt – som möjligt mellan amerikanska medborgare och själva den förstörelse som utgör kärnan av det krig som förs. Idag sitter amerikanska soldater i hytter i Nevadaöknen dag ut och dag in. Det är deras halva av krigföringen. Den andra halvan består av skräckslagen bevakning av himlen, med för betraktaren plötsliga och godtyckliga bombnedslag. På så vis befästs även den mellanfolkliga hierarkin där USA intar sin härskarposition.

I stor utsträckning förs dagens relevanta krig med amerikanska vapen, då USA kontinuerligt stått för mellan en tredjedel och hälften av all vapenexport i världen de senaste 20 åren, med en peak på 70% 2011. Marillyn Hewson, chief executive på Lockheed Martin – ett av de större företagen inom den amerikanska krigsindustrin, uttalade 2015 att den utbredda oroligheten i Mellanöstern utgjorde en möjlighet för tillväxt.

 “Men i rent fysisk mening berör kriget rätt få människor, merendels utbildade specialister, och vållar relativt små förluster. […] I civilisationscentra betyder kriget föga mer än en ständig brist på konsumtionsvaror samt då och då en raketbombskrevad som medför något tjugotal döda. Kriget har i själva verket ändrat art.” (1984, s. 173-174)

Utöver att dehumanisera krigföringen genom att ha maskinella mellanlager mellan våldsverkare och våldsutövning så blir krigföringen av med sin etiska struktur. Den distans som skapas mellan de stridande parterna förfrämligar fienden och alienerar drönarpiloten från kriget. Genom detta förstärks och göds det ständiga kriget.

“Motpartens topologi står i specifik förbindelse med det andliga ställningstagandet gentemot motståndaren. Han framstår som min fiende (justus hostis), med precis lika många rättigheter som jag. Överlägsenheten i topologisk bemärkelse, alltså “ovanför-motståndaren-varat”, medför ett annat ställningstagande gentemot motståndaren. Förintelsemediets assymetri förleder den överlägsna parten till en helt annan syn på den underlägsne. Med detta i åtanke framlägger Carl Schmitt en mycket fascinerande tes i “Der Nomos der Erde”: “Den överlägsne tar sin vapenmässiga överlägsenhet som intäkt för sin justa causa (rättmätiga sak) och förklarar fienden en förbrytare, eftersom man inte längre förmår realisera begreppet justus hostis”.” (Byung-Chul Han)

Idag bedriver “den fria världens ledare” ett permanent krig mot snart sagt alla invånare på denna planet. USA strävar efter (och tror sig besitta) förmågan att militärt ingripa var som helst på jorden inom en timmes tidsram. Detta mål blir tydligt då man studerar den pandemiska spridningen av amerikanska militärbaser över världen. Det traditionellt stora hotet – det som kan skapa ett riktigt krig mot de förenta staterna – Ryssland kan neutraliseras innan ett enda kärnvapen kan avfyras som motreaktion. I en sådan situation har världen förvandlats till en enda polisstat, vilket blir ännu tydligare när man betänker den totala övervakningen som USA utsätter snart sagt alla människor för. I samarbete med amerikanska företag som redan är tätt knutna till DoD, CIA, NSA och amerikanska utrikesdepartementet – främst av alla Google – kan amerikanska intressen säkras genom extensiv manipulation och kontroll av det främsta informationsmediet av idag – Internet.

“En delorsak till detta var att ingen regering i förfluten tid hade resurser till att hålla medborgarna under ständig övervakning. Boktryckarkonsten gjorde det likväl lättare att manipulera allmänna opinioner, och film och radio, förde processen vidare. Med utvecklingen av televisionen och det tekniska framsteg som möjliggjorde både mottagning och sändning genom samma apparat blev privatlivet avskaffat. Varje medborgare, eller åtminstone varje medborgare som var värd att bevaka, kunde man nu hålla under polisens ögon och inom hörhåll för officiell propaganda tjugofyra timmar av dygnet, medan alla andra kommunikationskanaler var stängda. Möjligheten att genomföra inte bara total lydnad inför statens vilja utan även total likriktning av alla åsikter existerade nu för första gången.” (1984, s. 186)

Slutligen: USA befinner sig i det ständiga kriget som det karakteriseras i 1984 på grund av en historisk situation med två huvudfaktorer:

1. Den externa chocken i och med, och den psykosociala effekten av, angreppen den elfte september 2001.
2. Den fertila jorden i form av ett kraftigt utbyggt, välfinansierat och syfteslöst militär-industriellt komplex.

Såhär i veckorna efter Trumps seger i det amerikanska presidentvalet har “fenomenenet” fejk-nyheter och falsk information diskuterats flitigt. Mellan raderna kan man läsa att Trump inte kunnat bli vald om inte människor matats med felaktig information under kampanjen. Mycket ansvar har av vissa lagts på Facebook, som fått ta emot många angrepp för att de inte har någon form av “försvar” mot falsk information och fejk-nyheter.

Och det finns en viss poäng i detta. Om det är så som jag läst, att 44% av amerikaner får sina nyheter genom sitt Facebook-flöde, ja då är det klart att Facebooks sorteringsalgoritmer har haft en inverkan på deras uppfattning av valkampanjerna. Om Google vid undersökningar kunnat influera hur potentiella väljare tänker genom att ändra ordningen på de översta fem sökresultaten, så kan Facebook så klart influera hur väljare tänker genom att ändra vad de ser.

Men det är fegt att lägga ansvaret vid Facebooks fötter. Det är att ge upp sitt demokratiska ansvar. I en demokrati innehas det högsta ämbetet av väljaren – medborgaren – och därmed innehas även det största ansvaret av väljaren. I det ansvaret ingår att kritiskt granska och söka information att grunda sina val på. Det är uppenbarligen inte att ta sitt ansvar att låta Facebooks algoritmer sköta gallringen av information åt en, när den informationen ska nyttjas för att utöva sin demokratiska rättighet.

Facebook är nämligen inte en objektiv nyhetsförmedlingsplattform. Facebook är en plattform för socialt nätverkande. Den kanske maskerar sig som nyhetsplattform ibland – t.ex. genom att införa Instant Articles – men det är ett rent affärsdrag med ett syfte: att få besökare att stanna i sitt flöde. Där bidrar Facebook till enkelspårigheten hos människors informationsintag, men det är inte deras fel att människor sen faller för deras affärsmodell, utan det ansvaret bär varje individ själv.

Själva idén att man kan lita på ett informationsflöde som gallras av tredje part är fundamentalt felaktig. Ett sådant flöde kommer alltid att snedvrida ens informationsintag på något sätt. Än värre blir detta av att vi inte har någon insyn i Facebooks algoritmer. Om du som medborgare i en demokrati tänker använda en plattform för informationsintag, så måste du som minsta insats veta hur den sorterar din information åt dig. Detta vet vi med en plattform som Reddit, åtminstone i viss mån, men inte med Facebook. Därför är det oansvarigt att använda Facebook för att inhämta information.

Det är inte heller Facebooks fel att människor inte klarar av att läsa och granska sitt intag av nyheter. När människor tror på uppenbart felaktiga nyheter så är det inte Facebook som gjort dem godtrogna, det är deras eget ansvar. I informationssamhället finns det ingen ursäkt till att inte googla en extra gång när tveksamma nyheter skickas till en – det kostar en kanske 10 sekunder att genomföra en snabb koll: har några andra sidor skrivit om detta? Att sedan läsa och granska budskapet kritiskt är nästa steg, något som tar något längre tid, men som likfullt är nödvändigt för medborgaren i ett demokratiskt samhälle.

Om det är någon kris som hela denna mediacirkus kring fejk-nyheter och falsk information blottlägger, så är det läsandets kris. Jag vill inte moralisera över att det var bättre förr, när barnen läste böcker istället för att spela datorspel. Det är inte mediet som spelar roll, det är vad som sker när mediet konsumeras, och vilket urval man gör i sin mediekategori.

I Uppsala Nya Tidning kunde vi 2013 läsa hur flera professorer i historia slog larm om hur deras elever inte kunde ta in instruktioner skriftligt och inte förstod tentafrågorna. Enligt dem har en majoritet problem med språket. Studenternas ordförråd är väldigt bristfälligt, och deras ordförståelse och grammatik så dålig att de inte kan göra sig förstådda i skrift. Det är allvarligt att studenter som gått ut gymnasieskolan kan ha så dålig svenska. Det är än allvarligare att det alltså är normen.

(De understryker för övrigt i texten att det inte handlar om en ökad mängd invandrare, utan att invandrarna utmärker sig med att ha bättre grepp om svensk grammatik än infödda svenskar.)

Att studenterna inte heller klarade av att läsa sin kurslitteratur kritiskt bekräftas i en artikel i Expressen. Där uttalar sig Hanna Enefalk, lektor i historia vid Uppsala Universitet, och säger att “vi inte ens kan kommunicera eftersom många saknar de basala komponenterna som behövs för att börja lära sig.”.

Jag tror det låter konstigt det vi säger – “på en av mina delkurser läste jag hela boken!” Det är ju meningen att vi ska läsa hela böcker.

Så säger en av de intervjuade studenterna. Om inte studenter som får betalt för och vägledning i att läsa och granska litteratur klarar av att läsa och förstå texter, hur ser då situationen ut för vanliga medborgare med sämre utgångsläge för att öva sitt kritiska läsande?

Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi, och Sebastian Jävervall, doktorand i nationalekonomi, har författat en grundlig rapport om kunskapsläget i svensk skola. Där kan man bland annat utläsa hur kraftigt svenska ungdomars läsförståelseförmåga försämrats.

I samma rapport kan man tydligt se hur olika matematiska förmågor också klart försämrats bland svenska elever. Framför allt står problemlösningsförmågan ut. Svenskar blir alltså sämre på att se mönster och generella former, och på att sedan applicera sina insikter på problem.

Kombinationen dåliga matematiska förmågor och dålig läsförståelse ger en medborgare som inte kan utföra sitt uppdrag. Den medborgare som inte kan se mönster i flera olika källor som den inte kan läsa, den kan inte heller kritiskt granska information på ett sätt som behövs för en fungerande demokrati.

Men det handlar inte bara om att kunna, utan också om att vilja. Publikationen NewRepublic hävdar att den förhöjda konsumtionen av fejk-nyheter under den amerikanska valsäsongen inte berodde på dålig källkritik, utan på en vilja att bekräfta sina förbestämda åsikter. Ett sökande efter bekräftelse som alltmer kännetecknar vår nätvaro på platser som Facebook.

It was this partisan appetite for validating narratives that caused the spike in popularity for fake news.

I tidigare nämnda Expressen-artikel så utvecklar ett par intervjuade studenter ett resonemang om varför de tror att läskunnigheten försämrats så kraftigt i deras generation:

– Man borde traggla mer med läsningen, men det orkar man inte riktigt, säger Josefin Wahlund.

[…]

– Vi har hela tiden distraktioner, mobiltelefonen, datorn… det är så lätt att få snabb information. Då känns det tungt att sitta och ta sig igenom 1 000 sidor, att försöka ta ut vad som är viktigt, förstå och analysera, säger Mikaela Annerstedt Hamberg.

– Vi har inte lärt oss att skumma igenom text och ta ut det relevanta. På gymnasiet fick man inte det verktyget överhuvudtaget, säger Maria Åberg.

– Jag tog två sabbatsår, läste två böcker på de åren och hade inte läsvanan inne. Det blev en chock för mig att börja på universitetet, säger Josefin Wahlund.

Maria Åberg tror att de tillhör en rastlös generation, som har många krav på sig samtidigt.

– Jag måste hela tiden se nyttan med allt jag gör. Går jag en promenad, måste jag samtidigt lyssna på en podcast, jag kan knappt titta på en film utan att samtidigt göra något annat, säger hon.

– Man ska ju egentligen lägga 40 timmar i veckan på sina studier, men det finns outtalade krav av att man ska vara så mycket mer än bara en duktig student: driftig, social, träna, skaffa sig kontakter, driva företag vid sidan av, sticka ut – ha en wow-faktor, säger Mikaela Annerstedt Hamberg.

Det blir stressande, och det gör att det är svårt att fokusera på inläsningen.

– Det känns lite som att alla i vår generation har koncentrationssvårigheter, säger Mikaela Annerstedt Hamberg.

De känner ingen som hoppat av utbildningen än, men flera gör omtentor.

– Många har bara fokus på det sociala. Själv får jag ofta påminna mig om att utbildningen faktiskt kostar mig pengar, säger Josefin Wahlund.

Tiden räcker inte till, även om det känns trist att studierna blivit “inmatning och utspottning”, som i skolan.

Den upplevelse de karakteriserar finns väl beskriven i den magnifike filosofen Han Byung-Chuls bok Trötthetssamhället. Han kallar det en återgång till det Vita Activa som präglar livet för det djur som behöver kämpa för sin överlevnad. Den multitasking som omhuldas så idag, och som omnämns som ett krav av Maria Åberg, är i grunden samma levnadslogik som präglar det jagade djurets liv. Det villebråd som inte har uppmärksamheten splittrad åt tillräckligt många håll överlever inte. Han anropar det medeltida klosterväsendet som ett paradexempel på en livslogik vi behöver idag – Vita Contemplativa. Ett liv som präglas av djupläsning, långvarig koncentration och självdisciplin. Det är svårt att inte hålla med honom.

The 21st century will not be a competition over territory, but over connectivity

Det djärva uttalandet gör Parag Khanna i en artikel i New York Times, där han gör reklam för sin bok Connectography. Det är inte svårt att tro honom när man ser hur Google och Facebook tävlar om att vara den som kopplar oss samman, och, som i förbifarten, ser till att vi använder deras tjänster – så att de kan sälja vår uppmärksamhet. Vi ser till och med hur de driver på utbyggnaden av internets fysiska infrastruktur.

Google’s parent company Alphabet and Facebook are both making huge investments in connecting the world. Facebook is using self-piloting laser drones, and Google is using balloons, but they share a self-given mission of connecting underserved populations to the internet.

Som beskrivs i artikeln tävlar Alphabet och Facebook om att vara företaget som kontrollerar våra liv i framtiden. Deras affärsmodeller bygger på att vi måste interagera mer och mer genom deras infrastruktur, så att de kan fånga den emergenta externaliteten – data om våra livsmönster. Denna data raffinerar de genom att tävla om annonspengar med sin möjlighet till att extrahera kunskap om sina användare. Därför tävlar Facebook och Alphabet om att integrera sig i våra liv genom AI-drivna “personliga assistenter”, att inhängna vårt internetanvändande, och skapa de “bästa” gratis-tjänsterna, som fungerar som gateway-drugs till deras imperier; de är ute efter att bli den infrastruktur vi lever våra liv igenom.

Deras position är väldigt lik den stater hamnar i när det kommer till infrastruktur-frågor. Att bygga infrastruktur är ofta väldigt kapitalintensivt (precis som Facebooks/Googles inlärningsalgoritmer behöver mycket data) och infrastrukturen skapar sällan stora direkta inkomstströmmar (precis som Facebook/Google inte tar betalt för sina tjänster och inte tjänar några pengar där). Men nyckeln i infrastruktursatsningar är att identifiera att infrastrukturen kommer generera positiva externaliteter; generellt sett rörelse av varor, tjänster, människor och information, vilka genom handel och liknande skapar stor tillväxt.

In addition, we find that countries with a larger number of connections in the global network of flows increase their GDP growth by up to 40 percent more than less connected countries do. The penalty for being left behind is rising.

Den bästa infrastruktursatsningen är den som skapar störst externaliteter; detta är nyckeln till att förstå kriget mellan Google och Facebook, men även andra stora internet-företag som Amazon. Vilken infrastruktur (i internet-lingo ofta kallad plattform) genererar mest användbar data? Är det sökningar, videotittande, sociala interaktioner eller handel? Svaret är självklart subjektivt och rådande paradigmatiska syn hittas lättast i intäktsflödena hos de olika företagen. En sak vi dock kan observera är, som Kevin Kelly visat, att konnektivitet är en viktigare resurs än rinnande vatten idag. Det säger en hel del om vilken infrastruktur som är den viktigaste.

The farmers in rural China have chosen cell phones and twitter over toilets and running water.

Infrastruktur i allmänhet är tätt sammanbundet med konnektivitet. Att koppla ihop två länder, städer eller personer kräver ett kopplingsmedium – det är detta vi kallar infrastruktur. På grund av hur viktig konnektiviteten är ser vi en demografisk och ekonomisk ombildning från länder till städer.

The Northeastern megalopolis, stretching from Boston to Washington, contains more than 50 million people and represents 20 percent of America’s gross domestic product. Greater Los Angeles accounts for more than 10 percent of G.D.P. These city-states matter far more than most American states — and connectivity to these urban clusters determines Americans’ long-term economic viability far more than which state they reside in.

Att vara kopplad till större städer är viktigare än vilket land eller delstat man bor i; större städer är mer kopplade till varandra än till sina hemländer. Det globala nätverket är viktigare än det lokala, argumenterar Saskia Sassen, en nederländsk-amerikansk sociolog som är expert på migration och globalisering. Den amerikanske sociologen Christopher Chase-Dunn, expert på världssystem, har visat i sin forskning att vad som är en större stad inte primärt avgörs av dess invånarantal eller storlek, utan av dess konnektivitetsinducerande egenskaper: ekonomisk aktivitet, närhet till tillväxtszoner, politisk stabilitet osv. Ett tydligt exempel på detta är hur den pakistanska armén har flyttat sina resurser till att skydda CPEC – den kinesisk-pakistanska korridoren, ett nätverk av infrastruktur som binder länderna samman – istället för att skydda sina gränser. Ännu ett exempel är hur presidenten av Kina – Xi Jinping – och den indiske premiärministern – Narendra Modi – på ett möte i Ufa, Ryssland kom överrens om att lösa gränskonflikterna kring Kashmir, för att kunna bygga ut den kinesisk-finansierade s.k. New Silk Road, eller One Belt, One Road.

Supply chains and infrastructure are becoming the more lucrative assets on the map than borders, and Pakistan is a perfect example of it.”

Connectivity isn’t just about infrastructure; it’s about strategy.

Det finns en väldigt tydlig kinesisk konnektivitetsstrategi för det tjugoförsta århundradet. Det hela började, så vitt jag vet, redan 2010, när Rysslands premiärminister Vladimir Putin presenterade en strategi för att koppla samman Eurasien i en ekonomisk zon från Lissabon till Vladivostok. Putin visionerade kring fri handel och samarbete kring industriell politik och infrastruktur. Detta mottogs med viss värme i Tyskland men förkastades snart av EU-zonen. 2011 etablerades grundvalarna för det som skulle bli EEU – Eurasian Economic Union – en zon som syftar till att skapa rörlighet för kapital, varor, tjänster och människor. I dagsläget är Armenien, Kazakhstan, Ryssland, Vitryssland och Kyrgyzstan medlemmar i EEU, medans Tajikistan och Uzbekistan håller på att närma sig unionen. Flertalet andra länder håller förhandlingar med EEU om eventuellt medlemsskap eller association, bl.a. Turkiet och Georgien.

Eurasian Economic Union, 2016

2013 annonserade Kina sitt initiativ OBOR (One Belt, One Road, i folkmun kallat “The New Silk Road(s)”). Xi Jinping var i Kazakhstan och i Indonesien, utvecklande strategin som skulle integrera Asien genom ett stort nätverk av vägar, järnvägar, pipelines, hamnar, fiberkablar, och så vidare. En gigantisk satsning på infrastruktur var kärnan i initiativet.

The New Silk Road

Kina, Indien och Ryssland har varit tydliga med målet att integrera EEU med den nya silkesleden. De vill skapa ett “Greater Eurasia”, en ekonomisk och politisk motpol till blocket EU-USA. Utöver dessa initiativ finns en mängd bilaterala projekt (som CPEC) och projekt finansierade direkt av AIIB (Asian Infrastructure Investment Bank) (som pipelines som ska gå genom Uzbekistan och Turkmenistan till Iran). Det så kallade 16+1-avtalet syftar till att integrera den kinesiska ekonomin med centralasien. Eurasien integreras tätare ekonomiskt, och denna process konvergerar geografiskt till centralasien.

Det pågår dessutom förhandlingar om utökad frihandel mellan EU och Kina, en slags sambindning av Junckerplanen och OBOR.

Nu är det dags att återkomma till Khannas uttalande som vi började med:

The 21st century will not be a competition over territory, but over connectivity

Det amerikanska initativ som mest direkt konkurrerar med EEU och Kinas Silk Road är trion av handelsavtal TTIP-TPP-TiSA, och främst då TPP.

So what then is the exciting, big-picture case for TPP? I say it’s to keep North America, and especially the U.S., the world’s leading economic cluster for the foreseeable future.

Dessa avtal är dock tandlösa när det kommer till infrastruktursatsningar och andra konnektivitetsutökningar. Det primära fokuset (så långt vi kan veta i dagsläget) verkar vara harmonisering av regleringar, sänkta tullar och andra dylika åtgärder. Det finns definitivt inte 8 000 000 000 dollar i infrastruktursatsningar i de amerikanska handelsavtalen, åtminstone. De amerikanska avtalen är klassiska handelsavtal, men nu behövs mer än det för att driva tillväxten. De kinesiska investeringarna i Afrika har också varit betydligt större än de amerikanska. Det finns till och med amerikanska (och europeiska) röster för utökad protektionism.

A major reason has been sharply decelerating growth in global trade, which the World Trade Organization expects to grow by 1.7% this year – far below the 6.7% average in the decade preceding the 2008 crisis. With trade alone no longer capable of underpinning global cooperation, it is time to add more investment linkages to the mix.

Khanna kallar AIIB för “the new NATO of the East“; den kinesiska satsningen på att erhålla hegemoni genom att erbjuda något som alla behöver. I NATOs fall erbjöd USA militär säkerhet genom sin allians. AIIB erbjuder däremot något som är viktigare i det tjugoförsta århundradet: konnektivitet genom enorma infrastruktursatsningar.

With the pivot to Asia configured as a tool to “deter Chinese aggression”, exceptionalists have graphically demonstrated how they are incapable of admitting the whole game is about post-ideological supply chain geopolitics. 

Pentagon hävdade 2015 att risken för ett amerikanskt krig (regelrätt sådant alltså, inte pseudokriget man utför mot “terrorismen”) ökat framför allt på grund av fyra nationer – Nordkorea, Ryssland, Kina och Iran. Nordkorea är ett fall för sig, men de andra tre är grundbultar i det nya eurasiska konnektivitetskomplexet – Pentagon skriver att de utmanar “international security and stability”; med andra ord att de bygger ett alternativ till den världsordning som Pax Americana berott på; institutioner som IMF, världsbanken och NATO ersätts med andra som AIIB, NDB, och EEU.

The most significant geopolitical interventions will prove to be not military but infrastructural.

Kriget i Ukraina utlöstes bland annat av den inre konflikten mellan att gå med i EU och att gå med i EEU. Det militärt säkraste alternativet hade varit att gå med i EEU (vilket man bittert fått erfara), men konnektivitet trumfar säkerhet, och Ukraina valde att närma sig EU. Detta är det tjugoförsta århundradets konflikter, märkligt lika det nittonde århundradets strider om koloniala marknader. Handelsimperierna bygger sina fria, interna marknader, och de slåss om att “låta” nya marknader ansluta sig till dem.

Konnektivitet är en nyckel till att förstå det tjugoförsta århundradet, och speciellt “The Great Game” som spelas mellan stormakterna.

BNP och digitaliseringen
När man ska mäta BNP används så kallade hedoniska index. Detta är ett sätt att jämföra kvalitativt olika produkter på ett kvantitativt sätt. Man tittar på en biobiljett 2016 och kommer fram till att den kvalitativt motsvarar tre biobiljetter från 2010, på grund av bättre upplösning på bilden, fler högtalare, et cetera. Detta förutsätter en jämförbarhet som blir svår när varumarknaden nu förändras i samband med den djupgående digitaliseringen.

När ett kylskåp har förvandlats från ett kylskåp som vi känner det idag till en uppkopplad dator som också kyler saker, hur ska vi justera dess hedoniska index? Man vill gärna ha någon form av referenspunkt för att göra detta – t.ex. att kylskåpet numera uppnår samma kyla med en mindre energiförbrukning. Om kylskåpet 2026 (k26) kyler lika mycket med 0.8 gånger så mycket energi som kylskåpet 2016 (k16) så kan vi med viss rimlighet säga att k26 motsvarar 1.2 stycken k16 vid inflationsjustering i BNP-uträkningar. Men om förändringen är att k26 främst är en uppkopplad dator, så finns det ingen sådan direkt jämförelsepunkt med k16. Ska man då jämföra k26 med en PC från 2016 och räkna på skillnader i processorkraft eller energiförbrukning?

Det blir högst subjektivt ifall k26 ska jämföras med p16 eller k16, och vilket alternativ man väljer får gissningsvis stora konsekvenser för BNPs utveckling. En ännu större godtycklighet införs i BNP-måttet.

Hur ska man jämföra information från 2026 med information från 2016? När information blivit det viktigaste elementet i en produkt är det ju just den jämförelsen som är den viktigaste. Men den är svår, för vad ska man utgå från? En panel av experter som gör kvalitativa, subjektiva bedömningar eller en schablonsiffra som dras ur luften? Eller ska man kanske jämföra strikt informationsmängd – en film 2026 består av fler bits än en film 2016 – så att produktionsvärdet är avhängigt ineffektivitet?

BNP och priskollapsen
BNP som mått på tillväxt och produktivitet utgår från marknadspriser som ska vara just marknadspriser. Vad händer då med BNP som mått när marknadspriser försvinner från marknaden? BNP som mått på ekonomisk aktivitet säger mindre i en (strikt) planekonomi, eftersom det i princip bara är en funktion av den politiskt fastlagda planen och hur efterlevd den blivit.

När produktionen blir allt mer informationsbaserad istället för materiellt grundad så får prissystemet i marknadsekonomin det svårt. Produktionskostnaden för en klump information är ju nära nog noll, vilket i en fungerande marknadsekonomi ska driva priset på produkten mot noll. Om detta sker på bred front kommer BNP att kollapsa, oavsett hur aktiv och produktiv ekonomin är.

Vad vi ser än så länge är att utmaningen mot prissystemet bemötts av att med lag och monopol fastställa ett visst pris som av Gud givet. Med hjälp av strikta patent- och upphovsrättslagar, kartellbildningar och sammanslagningar av företag, samt monopoltendenser så upprätthålls detta pris. Som ett prima exempel kan nämnas priset på en digital låt i affären iTunes. Där kostar en låt $0.99, oavsett produktionskostnaderna för att “tillverka” den. Detta är inget marknadspris och därför påverkar det BNP till att bli missvisande, eller åtminstone grövre subjektivt än vad det är idag.

BNP och tillväxt
Vill vi ha tillväxt i BNP eller i konsumentöverflöd? Kuznets ville ta bort reklam från BNP eftersom det inte är en consumer good, utan en consumer bad.

Idag används BNP ofta som ett mått på (eventuell) tillväxt, då det förment visar den totala ekonomiska aktiviteten i ett land. Detta mått fallerar när prissystemet går från marknadspriser till lagpriser. Ett bättre mått på tillväxt blir då det som ibland kallas för konsumentöverskott. Om konsumentöverskottet ökar så har vi tillväxt, eftersom fler människor har möjlighet att förbruka varor/tjänster som de tidigare inte haft råd med. Ett index över totalt konsumentöverskott lider dock av flera problem.

1. Det är svårt att mäta, eftersom det grundar sig på subjektiva bedömningar av vad individer är beredda att betala för en vara. Detta kan antingen gissas om eller utföras enkäter kring, men det blir aldrig lika objektivt som att mäta vad en vara kostar på Amazon en dag.

2. När priserna nått nollpunkten kan inte längre konsumentöverskottet öka, eftersom det fortfarande är relativt prisnivåer. Om en produkt sedan kvalitativt förbättras fångas inte det i konsumentöverskott som tillväxtsmått.

Internet-ekonomin
Om man förutsätter (som jag gör) att den reklamindustri som utgör ryggraden till stora delar av gratis-ekonomin som florerar via internet kommer att spricka inom relativt snar tid, och antar att de fiktiva, lagstadgade priserna ersätts av marknadspriser (som då närmar sig noll); vad finns då kvar att mäta med hjälp av BNP (inom internet-ekonomin)?

Rimligen borde BNP närma sig noll som en funktion av att ekonomin i stort integreras i den så kallade internet-ekonomin. Bara det är ett argument för ett nytt tillväxtsmått, vare sig det blir en variant på konsumentöverskottsindex eller något annat.

De populistiska partiernas och ledarnas framfart måste förstås i ljuset av arbetslinjens moraliska logik. Det är dikterat från ovan att lönearbete skänker mening – den som inte lönearbetar lever per definition i utanförskap, en tes som framgångsrikt drevs fram av Fredrik Reinfeldt i valkampanjen 2006. Det syns i den politiska debatten, som i dag mestadels kretsar kring en enda fråga – hur ska man kunna skapa fler jobb? Den största frågan för vad vi ska göra med våra gemensamma resurser och vårt gemensamma beslutsfattande har blivit hur vi ska kunna öka behovet av mänsklig arbetskraft i lönearbetets strikta former. Det absolut mest brännande har blivit att se till att vi ska behöva slita mer för samma produktivitet. Då tidigare generationer ville se till att behöva slita mindre för samma produktivitet har vi idag vänt; vi vill slita mer. Det slits inte tillräckligt mycket, hör vi ofta numera; samhället behöver fler arbetade timmar. Detta kan bara hävdas mot en bakgrund av ett visst moraliskt paradigm.

Detta paradigm är arbetslinjens moraliska logik.

När man kopplar människors värde till deras lönearbete och deras möjlighet till lönearbete sedan försvinner, vad händer då? Då kommer människor vilja återställa sitt värde, nästan till vilket pris som helst. Då spelar det ingen roll hur många kvinnor Donald Trump kallar för grisar eller hur många människor Kent Ekeroth slår med ett järnrör. De är arbetslinjens barn. Arbetet har ju upphöjts till det viktigaste, och det agerar man efter. Den populism vi nu genomlever är inget tillfälligt. Behovet av mänskligt arbete för att producera varor och tjänster har varit stadigt minskande igenom historien, och den trenden kan mycket väl vara accelererande i en tidsperiod där AI i olika former kombinerat med bättre och bättre robotar tar större plats. Utöver det har konkurrensen på arbetsmarknaden aldrig varit större, när miljarder människor från tredje världen på de senaste decennierna lyfts in i den globala arbetsmarknaden tack vare globalisering och informationsteknologi.

Ingen ska stänga de här fabrikerna. Ingen. För det är vårt liv. Våra traditioner, våra fäder som har jobbat här. Vi vill inte ha er globalisering, ert billiga skitiga kinesiska stål, det förstör våra jobb, land, vårt franska sätt att leva.

Populismen vi ser idag är den naturliga motrörelsen mot denna process; en slags inomparadigmatisk motvikt som ser till att människors värde inte urholkas av konkurrens om arbete. Den karakteriseras av motstånd mot invandrare – som konkurrerar om lönearbetstillfällena, frihandel – som ökar globaliseringens faktor, och fri rörlighet. Vi har skjutit upp det akuta problemet ett tag genom att pressa ner löner, privatisera offentlig sektor och krossa arbetarnas organisationer – det som ofta kallas nyliberalism – men nu är den medicinen inte längre verksam. Antagligen har den hela tiden förstärkt problemet på lång sikt.

Vi har två alternativ idag, om vi inte vill hänge oss åt att stänga gränserna. Antingen kan vi konstgjort se till att människor kan lönearbeta, till en skenande social kostnad. Program som Hartz IV i Tyskland, där människor tvingas till statligt direktiverat arbete för att inte bli av med bidrag blir då legio. Eller så kan vi välja att överge arbetslinjens moraliska logik. Det får stora konsekvenser i termer av ekonomisk politik; på sikt kommer troligen en ny skattebas behövs, då inkomstskatten inte längre kan stå för så stora delar av statens inkomster. Det får stora sociala konsekvenser, eftersom en av de största sociala konstruktionerna som styr våra liv upphävs – distinktionen mellan lönearbete (det som är värdefullt i arbetslinjen) och annat arbete (som osynliggörs).

Men de stora omvälvningarna, oavsett vad man tycker om dem i sig, är värda det för att hindra Le Pen, Trump, Farage, Orbán, Ekeroth, och de andra – arbetslinjens barn.