Facebook och Wikipedia som måttrum

Fortsätter från tidigare inlägg om rummen (F,T) och (W,T). Tänkte framför allt hålla mig till (F,T) den här gången.

Vi har slagit fast att (F,T) är ett metriskt rum. Nu tänkte jag skapa ett mått på rummet, så att det blir ett måttrum. Målet med måttet är att mäta hur “sammankopplade” olika grupper av människor är.

Jag börjar med att gå tillbaka till det tidigare definierade länk-predikatet. Två element (personer) i (F,T) är länkade ifall det går att koppla samman dem genom vänskapsrelationer på Facebook. Värdet på länken är antalet personer som den går igenom. Sen definierades d(a,b) som inf{L | L är länk(a,b)}.

För att kunna definiera ett mått behöver vi en så kallad sigma-algebra, vars element måttet definieras för. I detta fallet består min sigma-algebra A av alla underrum (subspace) till (F,T).

För att kontrollera ifall A verkligen är en sigma-algebra kontrollerar vi följande:

(i) att F är i A.
(ii) att ifall B är i A, så är komplementet (F B) i A.
(iii) att unionen av en uppräknelig mängd B i A också är i A.

Alla tre axiom uppfylls trivialt av A, eftersom A är mängden av alla underrum till (F,T).

Nästa steg är att definiera själva måttet. Jag börjar med att definiera vad jag kallar en storlek av en boll i (F,T); storleken av Bd(x,ε) är antalet punkter inuti Bd(x,ε).

Jag definierar μ(B) som summan av storleken av de största bollar man kan skapa runt varje punkt i B, så att bollen bara innehåller punkter i B. Se bilden nedan för exempel på vad jag menar.

Här ser vi tre av de granskade bollarna – Bd(b1,1), Bd(b2,2), Bd(b3,3)

Då blir alltså μ(B) = ΣbϵB(sup{storlek Bd(b,ε) | ∀xϵBd(b,ε) xϵB}).

I exemplet på bilden så blir μ(B) = 1 + 3 + 11 + 11 + 8 + 3 + 3 + 4 + 5 + 1 + 3 + 1 + 1 = 55, vilket är vårt mått på hur sammankopplad B är.

För att undersöka så att μ är ett väldefinierat mått kollar vi axiomen:

(i) μ(B) ≥ 0
(ii) μ(∅) = 0
(iii) μ av en uppräknelig union av disjunkta mängder är samma som summan av μ av varje mängd.

Att (i) stämmer för vårt mått följer av att den minsta mängd som innehåller ett element har måttet 1, eftersom vi då kan konstruera en boll runt det elementet.

Att (ii) stämmer följer av att den enda boll vi kan konstruera runt ett element i ∅, så att alla element i bollen är i ∅, är den tomma bollen.

Att (iii) stämmer inses snabbt, då måttet av A inte är beroende av måttet för B, ifall A och B är disjunkta.

Med hjälp av det här måttet kan vi som sagt mäta hur pass väl sammankopplad en grupp människor på Facebook är.

Facebook och Wikipedia som topologier

Är olika rum på webben topologier? Jag föreställer mig framför allt två stycken rum till att börja med – rummet av personer och vänskapsrelationer på Facebook; och rummet av artiklar och hyperlänkar på Wikipedia.

Låt oss definiera avståndet mellan två personer a och b på Facebook med grund i konceptet “länk”. Vi definierar detta predikat genom att x och y är “länkade” ifall det går att koppla samman dem genom vänskapsrelationer (så att t.ex. x är vän med z som är vän med t som är vän med y). Värdet på den här länken är antalet vänskapsrelationer som är involverade (i exemplet alltså 3). Vi definierar avståndet från a till b som den länk mellan dem med lägst värde.

Här ser vi tre olika länkar mellan a och b.
Den blå länken har värde 5, den rosa värde 7 och den orangea värde 6.

Så d(a,b) = inf{L | L är länk(a,b)}.

Är detta en väldefinierad metrik (metric) på rummet av personer på Facebook?

(i) d(a,b) = inf{L | L är länk(a,b)} = inf{L | L är länk(b,a)} = d(b,a)

(ii) d(a,b) kan inte vara lägre än noll, då inf{L | L är länk(a,b)} är antalet vänskapsrelationer för att komma från a till b – detta kan inte vara negativt.

(iii) d(a,b) = 0 endast om a och b är samma person; annars krävs det minst en vänskapsrelation för att komma från a till b.

(iv) Om d(a,b) = inf{länk(a,b)} = x, så är d(a,c) + d(c,b) = inf{L | L är länk(a,c)}+inf{L | L är länk(c,b)}, vilket som lägst kan vara x; det är det då c ingår i den länk mellan a och b som har lägst värde, dvs ifall c är en av de personer vars vänskaper ingår i kedjan. Om c inte är en av de personerna, så måste vägen från a till b via c vara längre än den kortaste vägen mellan a och b, så att d(a,b) ≤ d(a,c)+d(c,b).

Vi ser att d(a,c)+d(c,b) bara är samma som d(a,b)
ifall den streckade relationen finns, annars är d(a,b) mindre.

Då vet vi att d är en väldefinierad metrik.

Utifrån d kan vi sedan på standardmanér inducera en topologi T på rummet av Facebook-personer F, med bas-element av formen Bd(x,ε) – dvs mängden av alla personer vars avstånd till x definierat genom d är mindre än ε.

Här ser vi den röda mängden av alla personer inom avståndet 3 från x,
och den blå mängden av alla personer inom avståndet 2 från y.

Hur ser då rummet (F,T) ut?

Eftersom (F,T) är ett metriskt rum så är kompakthet samma sak som sekvenskompakthet (sequentially compact), så ifall varje oändlig sekvens i (F,T) innehåller en konvergent undersekvens (subsequence), så är rummet kompakt. Detta verkar trivialt sant för mig, då mängden användare på Facebook är ändlig, så en oändlig sekvens i (F,T) måste innehålla någon person en oändlig mängd gånger; definiera dessa som den konvergenta undersekvensen.

Ifall (F,T) är sammanhängande (connected) eller inte tror jag inte att jag kan svara på utan en djupare undersökning av hur rummet faktiskt ser ut. Vad jag kan konstatera är att det åtminstone kan finnas delmängder som inte är sammanhängande. Se bilden nedan.

A delas upp i Bd(y,3) och Bd(x,3)

Detta kan ontologiskt förstås som att gruppen av människor i A kan delas in i två stycken kretsar eller sociala grupper, nämligen Bd(y,3) och Bd(x,3).

På liknande manér kan man föreställa sig rummet av artiklar på Wikipedia – W – och den metrik som skapas genom att titta på hyperlänkskedjor mellan artiklarna.

Definiera avståndet mellan två artiklar a och b i W genom att d(a,b) = inf{länkkedja(a,b)}, där en länkkedja är en “väg” av hyperlänkar inom W från a till b, och värdet på länkkedjan är antalet sådana hyperlänkar som används. Avståndet är alltså så många hyperlänkar inom W som krävs för att komma från a till b på snabbast vis.

Är detta en väldefinierad metrik på W?

Ja, enligt samma argumentation som med F.

Så vi har ett till topologiskt rum, nämligen (W,T), med topologi inducerad från metriken ovan.

Med dessa topologier som grund kan vi undersöka hur de rummen jag intresserar mig för ser ut. Jag intresserar mig främst för två frågor, initialt:

1. Kan man genom att undersöka (F,T) se ifall de traditionella indelningarna av samhället (t.ex. klassindelningar) speglas i (F,T), eller om man kanske måste uppdatera vilka sociala grupperingar som används i t.ex. sociologisk forskning?

2. Kan man genom att undersöka (W,T) se ifall olika ämnen som traditionellt separeras på akademin är lika separerade i (W,T) som på akademin, eller ifall tvärvetenskapligheten redan är ett faktum?

Berkelys moderna relevans

George Berkely lade fram en ontologisk princip i sin idealistiska filosofi – esse est percipi. Existensen för de fysiska objekten utgörs av dess egenskap av att iakttas – “existence consists in being perceived“. För att förtydliga: Berkeley menar inte (vad jag förstått) att ett ting, så att säga, ges tillåtelse att existera av det faktum att det iaktas – utan att ett tings själva existens utgörs av dess iakttagenhet. Denna ontologiska princip har sedan dess förkastats av många filosofer på grund av bland annat dess paradoxala konsekvenser kring ting som glider in och ut ur existensen (föreställ dig en penna som du lägger i en byrålåda som du sedan stänger; tror du verkligen att pennan slutat finnas då, och att den sedan “återuppstår” när du öppnar lådan igen?).

Men jag vill hävda att Berkeleys filosofi kan få djupare konsekvenser om man nyttjar den för att betrakta vår moderna existens. Esse est percipi är nämligen den princip som ligger bakom det snart allomfattande kravet på en närvaro vid Facebooks “sociala” plattform.

“Deltagandet har fått mer och mer av plikt över sig. Man känner att man måste logga in för att upprätthålla kontakter med släktingar, för att inte missa viktiga tillställningar, för att få jobb, för att kunna nå ut med sina egna arrangemang. Flödet börjar likna ett löpande band.” 

Man kan säga att det finns en disciplinerande aspekt av närvaron på Facebook. Facebook är uppbyggt som så att den som är aktiv syns och den som är inaktiv sållas bort i människors flöde – i den nya webblogikens “fönster” till internet. Inte bara för företags sidor och hobbymusikers fangrupper, utan även för de privatpersoner som söker den vardagliga bekräftelsen i “like”-knappen. Gilla-knappen driver fram en existentiell kris när humana kvalitéer ska kvantifieras och mätas (och säljas); samma faktor syns här som i humaniorans svenska kris.

““I’m on it nonstop, like nonstop, like 20 hours a day,” says Courtney, the one who looks like a 70s movie star.  “It’s, like, fun to get the messages,” Danielle says. “If someone ‘likes’ you, they think you’re attractive.”  “It’s a confidence booster,” says Jessica, 21, the one who looks like a Swedish tennis player.”

Eftersom du existerar endast om du iakttages och du bara lyfts fram för iakttagande om du ger Facebooks algoritmer vad de vill ha, så disciplineras du till exhibitionism av existensiella skäl. Långsamt inlärs ett beteende genom pavlovsk stimulation där bilder på ens barn som äter fläks ut till snart sagt hela världen, blandade med rop på hjälp i mörka stunder och bekräftande av att man gillar Harry Potter. Genom att exponera sitt privatliv på detta vis så bekräftas man som person – man ges existens. Esse est percipi har blivit en existensiell princip, snarare än ontologisk.

Denna exhibitionism är vad som driver profiten hos den privata övervakningsindustrin – Facebook, Twitter, Snapchat, Google, Spotify, snart sagt alla uppseglande så kallade “IT-under” – de där som ska driva den svenska ekonomin och skapa de nya jobben (med andra ord den nya Messias-gestalten) – tjänar sina pengar genom att psykologiskt driva fram detaljer om vårt privatliv för att sedan sälja det vidare.

Vi bygger frivilligt det ultimata Panopticon, i Jeremy Benthams ord:

“[A] new mode of obtaining power of mind over mind, in a quantity hitherto without example.”

Eller som Wikipedia beskriver det:

“The concept of the design is to allow all (pan-) inmates of an institution to be observed (-opticon) by a single watchman without the inmates being able to tell whether or not they are being watched.”

Inte bara har vi mer eller mindre utan motstånd gett upp vårt privatliv till företag för att sälja vidare och tjäna pengar på, men i symbios med dessa företag finns den statliga övervakningsindustrin. Tack vare vår framdrivna, existentiella exhibitionism har stater världen över (främst USA, dock) bättre insyn i våra liv än någon sin förr. Den problematiska pseudonymiteten som dominerade det tidiga internet ger vika för det Panopticon som inte kan respektera en individs möjlighet att uttrycka sig utan dess närvaro och registrering.

Om polisens befogenheter

Johannes Westlund väljer att problematisera motståndet mot vissa polisiära befogenheter i ett blogginlägg. De centrerade citaten nedan är därifrån, om inget annat anges.

“Men så finns den här intressanta falangen som inte bara vill problematisera systematisk massövervakning. Som skriker högt när FBI, och senare domstol, ber Apple om nyckel för att underlätta upplåsning av en telefon. Som målar upp 1984 på väggen vid blotta tanken om att polismyndigheten ska ha rätt att plantera övervakningsprogram på misstänktas datorer. “

Westlunds tes tycks mig vara att vi behöver kunna skilja mellan de nya verktyg polisen behöver för att uträtta sitt arbete i en värld med nya tekniska villkor och den farliga massövervakningen.

Det är svårt att säga emot det. Självklart behöver man kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt, även om de kan tyckas motsägelsefulla. Problemet är att det ofta idag är så att det som presenteras som de ena inte sällan är det andra vid närmare undersökning. När Datalagringsdirektivet (DLD) först började drivas på för i Sverige hävdades att endast metadata kring epost skulle övervakas, och inte själva eposten; detta är såklart omöjligt och inte hur direktivet har implementerats i verkligheten. DLD är ett trivialt exempel på vad som presenterats som rimliga nya verktyg för det polisiära arbetet, men i själva verket också är “farlig massövervakning”, eller en del av den mer generella mängden “saker som underminerar viktiga värden”.

“Men den här idén om att det skulle vara farligt med en poliskår som, ibland, har möjlighet att överträda normala befogenheter, är någonting helt annat. Det är inte något som kommer från de etablerade politiska traditionerna omkring hur ett samhälle ska fungera. Vart landar vi om vi drar tanken vidare? Ska polisen inte ha rätt att köra för fort för att jaga brottslingar? Ska polisen inte ha rätt att göra husrannsakan? Ska polisen inte ha rätt att göra gripanden? De kan ju missbruka makten, potentiellt. Då landar vi i att polisen blir som en privatdäckare eller journalist. Någon som kan gräva lite i offentliga register och kanske säga “Jag tycker du är dum, och att du borde sluta”. Polisen blir som ett medborgargarde. Ett i mängden. Och överideologin tycks allt mer närma sig anarkin.”

Det handlar inte om att vara rädd för en poliskår med utökade befogenheter, utan en sund skepsis mot en myndighet som utövar tvångsmedel. Framför allt när dessa är hemliga, vilket ofta är fallet i IT-frågor. Man kan glida ner för en annan hal backe än den Westlund gör och fråga sig var vi landar om vi drar hans tanke vidare. Ska polisen ha rätt att ha ihjäl personer som ser brottsbenägna ut? Ska polisen ha rätt att tortera misstänkta tills de erkänner? Und so weiter
Det vitala är alltså att grundligt undersöka ifall varje förslag utgör en möjlighet för polisen att bättre utföra det polisiära arbetet utan att inkräkta på andra värden, eller om det de facto inkräktar på andra värden; för att sedan ha diskussion om ifall detta intrång är värt effektivitetsökningen på polisens sida.

“Att inte ge polisen rimliga befogenheter gällande de enskilda fallen medan samhället förändras, teknikskiften sker, nedmonterar den allmänna säkerheten och hela fundamentet av en rättsstat som demokratin vilar på. “

Att sedan ge polisen utökade befogenheter riskerar också att nedmontera den allmänna säkerheten – vem känner sig trygg i en stat där polisen gör som den vill eller i en polisstat? Det finns ett “inbyggt” behov av att se till att polisen inte kan utföra sitt arbete hur effektivt som helst. Gråzoner är oumbärliga för ett levande demokratiskt samhälle.

“Konceptuellt är det inte konstigare att polisen får möjlighet att bryta sig in i datorer och övervaka än att polisen, under vissa omständigheter, får plantera avlyssning på telefonlinjer eller traska rätt in i människors hem. Det här under vissa omständigheter är en viktig nyckel. Jag tror inte det är någon som tror att det är bra att ge polisen ett carte blanche att göra vad de vill. Ett seriöst förslag invovlerar givetvis också ganska kraftiga begränsningar för när detta verktyg kan användas, vilka brott som är tillräckligt allvarliga och ifall det krävs domstolsgodkännande först. “

Konceptuellt har Westlund helt rätt i att det inte är konstigt att polisen får möjlighet att bryta sig in i datorer med målet att övervaka misstänkta. Det är ett beprövat, användbart tvångsmedel att övervaka i syfte att samla bevis i en pågående undersökning. Det är också viktigt att, som Westlund påpekar, ha begränsningar på de tvångsmedel som polisen tillåts använda; domstolsbeslut (helst inte hemliga då, såklart), t.ex. Det är viktigt att, som skrevs i Piratpartiets facebook-grupp, det är svårt, ansträngande och lämnar tydliga spår som man inte vill lämna, när tvångsmedel nyttjas. Vi har sett med t.ex. NSAs avlyssning att det blev enkelt att avlyssna vem som helst när systemen väl var på plats och det lämnade inga spår (förutom då de som Snowden lade ut…).

Men även om det inte finns någon konceptuell skillnad, är det viktigt att ibland fundera på om det finns någon annan skillnad som uppstår i det digitala rummet jämfört med det analoga. Ett aktuellt exempel i Sverige är “statliga trojaner” – med statsminister Löfvens ord:

“Med hemlig dataavläsning avses att de brottsbekämpande myndigheterna i hemlighet sänder en mjukvara, en så kallad trojan, till en dator eller en surfplatta. Man kan också ha en hårdvara placerad fysiskt i datorn och därigenom får den brottsbekämpande myndigheten besked om vilken information som finns i datorn och hur datorn används i realtid.”

En trojan öppnar alltså en bakdörr till din dator, så att myndigheter (eller andra som hittar hålet!) kan övervaka eller styra den vid behov. Detta är konceptuellt inte konstigare än att avlyssna telefonlinan hem till dig. Dock finns skillnader: en avlyssnad koppartråd öppnar inte för andra att avlyssna den misstänkte – det gör en trojan, eftersom den öppnar en bakdörr i datorns säkerhet och skickar informationen över internet. Dessutom är en dator något mycket mer än en telefon, och avlyssning av aktiviteterna på en dator är ett mycket större integritetsintrång (att jämföra med att i hemlighet installera kameror överallt i ett hem).

Utöver detta så kan alltså polisen med dessa trojaner utnyttja datorn och inte bara avlyssna den. Kan man, så gör man, som man brukar säga. Lämnar inte detta utnyttjande tydliga spår, och jag ser ingen anledning till att den skulle göra det, så kommer det utnyttjas av polisen utan att misstänkta eller allmänhet vet om det.

Vidare kan man fundera på om det är polisens uppgift att sitta och utveckla sätt att ta sig runt datorsäkerhet, och om detta är ett effektivt sätt att spendera polisens pengar. Sen kan man såklart tycka att det hade uppstått perversa incitament till att förstöra allmän IT-säkerhet genom att upptäcka säkerhetshål (eller uppföra dem) och sedan hålla detta hemligt för relevanta företag, myndigheter och allmänheter, såsom NSA gjorde med Heartbleed.

Nåväl, nog om de “statliga trojanerna”; de var bara ett exempel på när något som verkar rimligt konceptuellt får märkliga och potentiellt oönskade effekter när det gäller polisiära befogenheter till tvångsmedel. Slutligen, jag är inte emot digital övervakning som koncept, eller ens hemlig dataavläsning, nödvändigtvis, men de måste åtföljas av en stringent debatt kring konsekvenserna av och villkoren för användnignen av dessa, samt en avvägning mot de värden som användningen av tvångsmedlen strider mot.

Identitet och fildelning

Det finns ett klassiskt filosofiskt problem kring identitet, nämligen det om förändring över tid. Hur mycket förändring tål min kropp/personlighet innan jag har blivit en annan person än den jag var tidigare? Man kan tänka på problemet på flera olika sätt: i termer av beståndsdelar, i termer av egenskaper, och i termer av kontinuitet.

När man tänker på identitet över tid i termer av beståndsdelar (en materialistisk hållning?) så kan man t.ex. anta positionen att en person (eller egentligen vilket ting som helst) är samma person så länge någon byggsten hos personen från tidpunkt ett kvarstår vid tidpunkt två. Hållningen stöter på problem när man jämför den med våran intution – vi skulle intuitivt säga att Göran Persson är samma person idag som när han blev statsminister, trots att kanske varje atom i hans kropp bytts ut sedan dess.

Om man då å andra sidan tänker i termer av egenskaper så frågar man sig ifall personen vid tidpunkt ett delar egenskaper med personen vid tidpunkt två. Det här tankesättet har sina egna problem – bland annat kan man ju tänka på identiteten som en egenskap i sig, och då blir definitionen cirkulär. Dessutom är väl en person mer än sina egenskaper? Även om Göran Persson inte längre är statsminister, blivit hårdrockare, skaffat långt och fluffigt hår, klär sig som en hipster och livnär sig genom att svetsa rör under vatten så är han ju fortfarande Göran Persson, väl?

Namn är intimt kopplat till identitet, som vi märkte i resonemanget ovan. Hur ska vi referera till Göran Persson, utom genom hans namn? Det är ju hans namn som särskiljer honom språkligt och idémässigt från alla andra människor som liknar honom. Samma typ av unikt namngivande finns i fildelningskontexten. Varje fil har en hash – ett namn – som ens torrentklient känner igen när den söker igenom DHT och liknande, och denna hash identifierar unikt en viss filuppsättning, som jag förstått det.  I boken “When Google met WikiLeaks” talar Julian Assange om behovet av samma struktur i allmänhet på nätet – att alla filer, hemsidor, etc, tilldelas unika namn för unik identifiering.

Kontinuitetsperspektivet kan till exempel vara att om personen vid tidpunkt två har minnen av hur det var att vara sig själv vid tidpunkt ett, så har den fortfarande samma identitet. Ett annat sätt att se på identitetskontinuitet är att säga att så länge din omgivning identifierar dig som samma person så är du det – dvs någon form av externalism.

Den här frågan har relevans t.ex. för vårat juridiska system. Om en person inte längre är den som mördade fru Janssons katt för tio år sedan, så kan man knappast döma honom för brottet. Om ens identitet inte håller längre än säg två år, hur kan då fyra års fängelse rättfärdigas? Det vore ju att frihetsberöva en oskyldig person.

Men frågan har också relevans för frågan om upphovsrätt, på ett sätt som spetsas till av internet och specifikt av BitTorrent-protokollet. Det har länge varit ett problem att definiera hur stor del av ett verk som får reproduceras utan att det sägs inkräkta på olika rättigheter; hur långa citat kan man skriva i en recension; hur stor inspiration får jag få från ett gammalt verk vid framställandet av ett nytt; osv. Idag är det otroligt vanligt att människor via BitTorrent delar med sig av så lite som 0,1% av ett upphovsrättsskyddat verk. Konstituerar det här ett brott mot upphovsrättslagen?

Det här beror alltså på ens syn på identitet över tid. Frågan om identitet över tid handlar ju också om identitet och konstitution – som vi såg i den materialistiska diskussionen. När uppnår en torrentskapad fil sin identitet? Vid fullständighet, halvvägs eller så fort minsta del som går att identifiera som en del av filen skapats?

Personligen lutar jag mig oftast mot någon form av kontinuitetsteori. Ur den drar jag slutsatser om varför vi t.ex. ser på företeelser som schizofreni som “sjukdomar” eller “störningar” – vi kan inte observera en tillräcklig kontinuitet i personens handlande (vilket behavioristiskt för betraktaren implicerar identiteten hos individen) och därför upplever vi det som ett sjukligt tillstånd.

Samma tänkande kan appliceras på staten. Staten måste vara kontinuerlig i sitt agerande, i sin identitet; annars tappar medborgarna tilliten och förtroendet för densamma. En stat som erbjuder pensioner ena året men inte andra, eller kanske inför lag om samtycke och sedan avför den igen inom ett år, eller kanske aviserar att man ämnar stänga Öresundsbron ena dagen för att ta tillbaka det nästa dag, den tappar förtroende hos medborgarna, för att man inte känner att man vet vem den är – att dess identitet är densamma över tid.

Recension: Kapitalets Tidsålder

Hobsbawms KapitaletsTidsålder är en allmänhistorisk redogörelse för tidsperioden 1848-1873 med ett eurocentriskt perspektiv. Kapitalets tidsålder är uppdelad i tre delar: ett kapitel om de revolutionära rörelserna 1848, som så att säga lägger ut grundvalarna och förutsättningarna för de kommande kapitlen; ett kapitel om utvecklingen under tidsperioden, som tar upp bland annat globalisering, krigets utveckling, nationalismen och nationerna och demokratins utveckling; samt ett tredje kapitel om det samhälle som tidevarvet resulterade i, en redogörelse för vad Hobsbawm bedömer vara det borgerliga samhällets zenit.
Hobsbawm karakteriserar sin utvalda delperiod av 1800-talet utifrån ett antal idéer och förutsättningar: en tro på ”framsteget”; det borgerliga samhällsbygget fokuserat kring familjen och individen; en tro på konkurrensen och kapitalismens förtjänster; samt vetenskapens oemotsäglighet.

”[…] om vetenskapen var bourgeoisiesamhällets ena grundpelare, var individualismen och konkurrensen den andra.” (s.400)

Hobsbawm redogör utmärkt för hur de kritiska uppfinningarna – järnvägen, ångbåten, telegrafen, de som man inte kan undkomma i en redogörelse för denna period – förändrade samhället, jordbruket, marknaderna, industrierna, migrationen och politikens rörelser. Specifikt beskriver Hobsbawm väl hur dessa nymodigheter spelade en viktig roll i nedbrytandet av de traditionella samhällena (speciellt i avsnittet om den agrara ekonomins utveckling).
För att vara titulerad Kapitalets Tidsålder så handlar Hobsbawms bok däremot förvånande lite om just kapitalet självt och dess utveckling. En förklaring av utvecklingen från pengar – ett medium för utbyte – till kapital – ett medium för kontroll och investeringar; en abstraktion och förhelgande av ägandet och dess princip; från en produktionens ekonomi till en ackumulationens hade gagnat Hobsbawms verk, då detta ofta verkar ”ovanpå” en förförstådd sådan grundval – kanske den marxistiska förståelse som genomsyrar Hobsbawms verk i allmänhet? Kapitalets Tidsålder är nämligen sprängfull av referenser till Marx’ teorier, åsikter och levnadsöden, på ett vis som stundom ger en förståelse av materialet, men ibland på ett vis som tenderar att snarare distrahera från Hobsbawms teser än förtydliga dem. Mer allmänt kan man nog ur dessa referenser till Marx – speciellt i avsnittet om ekonomisk vetenskap under denna period – tillsammans med flertalet kommentarer om predestination och oundviklighet utläsa en materialistisk-deterministisk historiesyn som präglar Kapitalets Tidsålder.
Hobsbawm driver en tes om att ekonomin genom industrialiseringen och kapitaliseringen blev sant global. Han försöker visa att även om man tidigare handlat i hög utsträckning så var det först under denna tid som en sådan handel blev den centrala livsnerven i varje tidigare lokal ekonomi. Bland annat anför Hobsbawm att jordbruket i stora delar av världen vid 1870-talet var mer beroende av kapitalismens cykler än av naturens cykler för sina framgångar, samt att de framförhållna jordbrukarna hade ställt om från varierad odling som skulle livnära familjen och ge något att sälja för likvida medel till en monokulturell odling med sikte på försäljing i den kapitalistiska ekonomin.
Hobsbawm visar dock inte på adekvat vis att ekonomin i allmänhet förändrades på detta vis; statistik som visar upp ökning av bomullsproduktion eller liknande säger inget om ekonomins omdaning på detta sätt; eller åtminstone åtföljs den inte av adekvat argumentation för den drivna tesen. Detta kan ses som ett led i en allmän tendens i Kapitalets Tidsålder: att själva den ekonomiska transformationen som ligger till grund för vad Hobsbawm skriver om i sitt verk – kapitalackumulation, finansiella institutioner, krediter och investeringar – undviks. Hobsbawm skriver utmärkt om de klassmotsättningar, raskrig och institutionella motsättningar som åtföljde dessa kapitalets utvecklingar, men inte själva utvecklingarna förklaras inte på adekvat vis. På detta sätt visar Hobsbawm upp vad konsekvenserna blev, snarare än vad orskerna eller själva förändringen var, utifrån ett strikt materialistiskt perspektiv. Hobsbawm spenderar istället en inordinär tid på att förklara hemskheterna hos den borgerliga kulturen och samhället, och den ekonomiska utvecklingen. Stundom verkar konstateranden om att den ekonomiska utvecklingen under boomen faktiskt var enorm som en form av eftergift. Sammantaget ger detta ett intryck av ett allmänt ointresse från Hobsbawms sida av att undersöka förändringarna i de ekonomiska villkoren som styrde denna tids dynamik; måhända märkligt för den typ av marxistiskt orienterade historiker han är.
Kapitalets Tidsålderavslutas hastigt och lustigt med ett kapitel som i det närmaste ger en försmak av vad man kan förvänta sig ingår i Hobsbawms uppföljare – Imperiernas Tidsålder – en genomgång av ekonomins förändringar, imperialismens villkor och den liberala hegemonins fall inom politiken. Boken hade betjänats av en teoretisk syntes istället, där Hobsbawm åtminstone schematiskt ställt upp vad han funnit vara tidens sammanförande idéer, villkor och processer. Om han ställt upp en sådan hade han förmodligen inkluderat tron på ”framsteget” som ledande princip, ställd bredvid en politisk liberalism allierad med konservativa krafter (personifierat i Bismarck) i rädsla för 1848 års revolutioner, samt det borgerliga samhällets inneboende paradox – att alla var jämställda och dömdes efter sin förmåga, men att vissa var inneboende mindre värda, något som Hobsbawm utvecklar på föredömligt vis i kapitel 13 om familjen och i kapitel 14 om vetenskapen.
Hobsbawm utgår inte i någon större utsträckning från primärkällor, vilket får erkännas försvarligt med tanke på verkets upplägg – att gå in i den detalj som primärkällor generellt genererar hade gjort boken svårläst och dolt Hobsbawms teorier bakom för mycket utläggningar; något som redan är ett problem för Kapitalets Tidsåldersom det är. Hobsbawm skriver dock tydligt och initierat. Den statistik som lyfts fram är oftast relevant och belysande för det argument som framförs, om än ibland något missriktat. Därmed lyckas Hobsbawm presentera historien förståeligt och som en berättelse, trots dess spretiga natur. Kontextualiseringen av olika fenomen under tidsperioden är god och boken ger en stark allmänförståelse för tidevarvet.
Hobsbawm presenterar på ett flertal ställen frågor som en typisk läsare idag ställer sig och visar på vilket vis de är felriktade eller rentav anakronistiska. Utifrån tidens egen världsuppfattning kan han sedan förklara varför frågan var missrikad; så som är fallet när det kommer till det borgerliga samhällets konstuppfattning.

”Tyckte då den borgerliga publiken […] om denna konst […]? Frågan är rent anakronistisk. […] De skapande konstnärerna var […] källor till sanning. En  högre strävan var det pris som betalades […] av en bourgeoisie som var […] villig at tro att allt av värde […] krävde att man […] avstod glädje och njutning.” (s. 390-391)

Här framkommer också en av Hobsbawms brister, villigt erkänd av författaren själv i förordet, nämligen en viss avsmak för just det borgerliga samhället han tar sig för att beskriva och utreda. Denna avsmak färgar ibland av sig på resonemangen och gör att man måste ifrågasätta om den presenterade slutsatsen är resultatet av fördomar snarare än genuin forskning, så som är fallet med ovanstående dom över den borgerliga konstvärlden.
Hobsbawm hanterar språket väl och är mycket åtkomlig i sin presentation av det historiska materialet, även för en med ringa förkunskaper i ämnet. Alla som läst färdigt Kapitalets Tidsålder besitter en gedigen allmänbildning om 1800-talets tredje kvartal, dess invånare och dess samhälle.

Upphovsrättsindustrin och Internets kontrarevolution

Enligt Rasmus Fleischer på Copyriot inleddes någon form av kontrarevolution runt 2007-2009 vad gäller internets strukturer. Från decentraliserade pluraliteter har centraliserade, homogena, inhägnade imperier vuxit fram, likt de stora oligopol som växte fram ur den liberala kapitalismens höjdpunkt under 1800-talet. Istället för RSS-läsare, www, chatt-klienter med mera, så har Google, Facebook och deras kamrater tagit över mer och mer av nätanvändandet. Youtube står t.ex. ensamt för runt 20% av den totala nät-trafiken i Europa och Facebook runt 8%. 

Denna större trend kan enkelt urskönjas på piratkopieringens lokala område. För tio år sedan dominerade BitTorrent-protokollet och pseudocentraliserad fildelning via t.ex. The Pirate Bay. Idag har väldigt mycket av det som då var flervägig fildelning blivit strömlinjeformad kabel-TV-inspirerad kulturkonsumtion via streamingsidor som Swefilmer. Det här säger bland annat Henrik Pontén, chefsjurist på f.d. Antipiratbyrån, numera Rättighetsalliansen, i en intervju med IDG.

“Undersökningen Svenskarna och internet 2015 visar att fildelningen visserligen nådde en slags topp 2012, och sedan sakta har dalat. Men Henrik Pontén hävdar att det inte betyder att upphovsrättsintrången minskar, utan att många bytt torrentsajter som The Pirate Bay mot illegala streamingtjänster som Dreamfilm och Swefilmer. – De illegala tjänsterna har fått det jobbigare, och fler fälls. Men samtidigt ökar den totala konsumtionen av illegal film, säger Henrik Pontén. – Det är lite som internet i övrigt. Det är några få stora aktörer som tar allt mer plats. De små försvinner allt efterhand”

Henrik bekräftar att han också märkt den förändring som sker – från pluralitet och decentralisering mot centraliserade monopol. Henrik anmärker också på att en förändring skett i hur piratsidorna drivs – från “hobbyprojekt” till “uttalat kommersiella”. Detta bekräftas i samma artikel i IDG av rättssociologen Måns Svensson, samt i en intervju med fildelningsåklagaren Henrik Rasmusson, som hävdar att de som ligger bakom de nu mer populära sidorna för piratkopiering mer är att likna vid brottssyndikat eller maffia-liknande organsiationer än de idealister som tidigare var inblandade. Även en annan fildelningsåklagare Fredrik Ingblad (bland annat bakom nuvarande utredningen av TPB) bekräftar att piratkopieringen kommersialiserats.

Genom att angripa P2P-nätverk i form av torrents och TPB så styrde alltså upphovsrättsindustrin kulturbytet från ideala former av nätverk (decentraliserade, distribuerade, jämlika, ideella) mot mycket sämre alternativ (centraliserade, ojämlika, kommersialiserade) i form av streaming-tjänster. Man har ersatt fritt byte av kultur mellan konsumenter med en situation där vissa människor tjänar pengar på kulturdelarnas rädslor (både de som driver de nya sidorna och företag som Rightscorp). Detta är en tydlig regression för nätet i stort och samhällsskadligt dessutom, då de själva medger att de skapat kommersiella möjligheter för brottssyndikat – ytterst anmärkningsvärrt.

Hur ska vi kunna ta oss ur det här? En anledning till att de tjänster som drivits ideellt fått det svårare är att de inte kunnat sälja annonsplatser till respektabla köpare, medan mer ljusskygga driftare har kunnat sälja annonsplats till företag som säljer ryska postorderfruar (något som Peter Sunde talat mycket om). Att nyttja adblocker extensivt kan vara ett sätt att tvinga ner de nya, sämre piratkopieringssidorna och förhoppningsvis driva fram bättre alternativ.

PS. Även om Henrik tror att fildelningen via torrent minskat, så borde det vara svårt att avgöra hur omfattande den är idag, med utbrett användande av VPN-tunnlar och kryptering. T.ex. står BitTorrent-traffik för 25% av all krypterad trafik, enligt TorrentFreak.

Nätverksanalys och genrer

Jag funderade nyligen på vad en genre är och gav mig själv ett svar i termer av nätverksanalys. Jag tänkte mig (exempelvis) alla världens böcker som noder sammankopplade av likheter dem emellan.

Här ser vi då t.ex. hur två kluster uppstått p.g.a. flertaliga likheter emellan noder – ett rött kluster och ett blått. Jag har valt att färglägga avtagande ut från dessa kluster för att visa hur en genre i någon mening ebbar ut från klustrets kärna. I samma andemening ser man även klustrens överlapp i de lila noderna.

Det här väckte vidare frågor i mig. Kan man nyttja samma analysmetod för att svara på frågan om vad en nation är? Kanske är det så att en nation i någon mening “uppstår” när någon slags kopplingar mellan individer växer till den här typen av kluster. Med kopplingar åsyftar jag sådant som generellt sett brukar förena individer – gemensamma referensramar, liknande språkbruk, liknande utseende, liknande klädsmak, et cetera. Detta förklarar också hur nationer uppstår och förtvinar även inom den så kallade nationalstatens gränser. Här kan man fundera på vad som sker när projekt som BitNation uppstår. Är dessa lika mycket nationer som den svenska nationen eller liknande konstruktioner? Personer som inte alls delar geografisk lokalisering kan ha mer gemensamt än de som delar geografisk position med varandra; bildas då nya sub-nationer under ytan på de gamla nationerna?

Om detta är fallet så känns det rimligt att tänka att det kommer uppstå slitningar mellan de statliga gränserna som i någon mån tros föreställa nationers gränser och de då transgeografiska gränser som uppstår mellan de nya nationerna.

Internet och hastighet

Hastigheten på internet homogeniseras som en del av internets kontrarevolution.

Tidigare rörde sig samtalen i en mängd olika hastigheter. Det fanns en pluralitet av protokoll för kommunikation, vilket medförde att många olika sorters samtal med olika kvalitéer fördes via ett flertal olika kanaler. Detta har stora fördelar, eftersom de olika samtalen på grund av hastighetens logik kommer behandla olika ämnen på olika sätt. En chatt mellan två vänner kommer att behandla en viss nyhet på ett annat sätt än ett bloggutbyte om dito.

Två stycken nyckelföretag och -fenomen när jag funderar över internets kontrarevolution är Facebook och Google. Dessa båda företag dikterar i stor utsträckning hur kommunikation via internet förs på grund av sin dominerande ställning som “gateway” till mycket av det som internet har att erbjuda.

Från pluraliteten formar Google och Facebook ett universellt gränssnitt (kopierat och itererat av ett flertal andra tjänster) för internet – sökrutan och flödet.

Om vi bortser från sökrutan och fokuserar på flödet, den del av gränssnittet som accentuerats de senaste åren, så kan vi urskönja en utveckling mot en homogenisering av internets hastighet.

Alltmer antar internetanvändandet karaktären av scrollande igenom ett synkroniserat flöde som presenterar olikt “content” i en ordning för konsumtion av användaren. Detta flöde bidrar till att skapa de så kallade “filterbubblor” som flitigt debatterades i svensk media för ett par år sedan. Eftersom bara det snabba samtalet premieras i flödets logik försvinner de efterkommande analyserna ur samtalet.

Filterbubblan handlar inte om att människor ignorerar och förkastar det långsamma, djuplodande samtalet. Det handlar om två aspekter av flödets logik: dess anpassning efter utvunnen data om användaren och dess homogenisering av samtalshastigheten.

På grund av hastigheten försvinner också möjligheten att ta till sig längre texter i flödet. En upplevd mental “plikt” att ha koll på sitt flöde stressar användaren till att fortsätta bläddra. Allt som inte kan intas under en kvick titt blir över.

Det är också den homogeniserade hastigheten som gör att så kallade “virala” falskheter sprids utan att motutsagorna får plats i samtalet. Att visa varför en viss nyhet eller påstående inte är sant; påpeka brister i argumentation; eller genomföra granskning av primärmaterial är något som tar tid och plats – det är en del av ett långsamt samtal. Tänk magasin, vissa tidskrifter eller bloggar. Men det får inte plats i flödets logik.

Detta är ett problem för den (förhoppningsvis) stundande revolutionen för internet att “lösa”. Man måste heterogenisera samtalshastigheterna, vilket intuitivt känns rimligt som en del av en förmodad decentralisering.

Kriget mot Universaldatorn, del 2: Moraliska aspekter av AI

Ponera en framtid som kanske inte är alltför avlägsen. I denna framtid förstärks våra hjärnor med hjälp av små datorer och AI. Om kriget mot universaldatorn fortsätter som idag så kommer med stor sannolikhet dessa datorer att vara låsta, försedda med spyware och DRM. Med andra ord kommer den vars hjärna “förbättras” inte att vara i full kontroll över hur den förbättras och förändras. Inte heller kan man veta hur mycket information om ens hjärna och dess användning som skickas till de centrala system som vill lära sig mer om hur jag är för att ge mig reklam som är anpassad eller hjälpa Arbetsförmedlingen 2.0 att tvinga mig till precis rätt jobb för mig.

Nåväl, det finns andra problem med denna eventuella hjärn-dator.

Politiken och statens våldsmonopol söker ständigt nya sätt att se till att människor följer lagen och moralen bakom lagen. Detta är på sitt sätt också i sin ordning, då det ju faktiskt är statens uppdrag att se till att med hjälp av sitt våldsmonopol upprätthålla lagen. Det finns dock en stor poäng i att staten inte till fullo kan upprätthålla den stiftade lagen, då detta underlättar den typ av civil olydnad som i stor utsträckning krävs för att genomföra mer radikala lagförslag som går emot politikernas viljor.

Att staten därför söker mer kontroll och fler sätt att veta vilka som bryter lagen och kunna bestraffa dessa, är i sin ordning i sig. Men det krävs motaktioner från folket och från dess förkämpar. Det här är en viktig maktbalans som rubbas när staten får för stora möjligheter. Vi ser detta ske i kampen om kulturdelningen redan – väldigt utbredd civil olydnad och vilja till ändrad lag möter ständigt utökad övervakning och ökade straff i “pedagogiskt” syfte.

I framtiden vi diskuterar finns dock det ultimata verktyget för staten – små datorer som hjälper våra hjärnor på traven. Ponera att denna dator, utan att jag kan hindra den – utan att jag ens kan veta att den gör det – hindrar mig från att bryta mot lagen. Eller kanske till och med hindrar mig från att tänka på att bryta mot lagen, planera inför det. Om möjligheten fanns är jag övertygad om att många stöttat en sådan utveckling.

Om du tycker att den här framtiden är så avlägsen att det inte är värt att fundera över sådana här problem, tänk såhär istället. Kunskap är makt, och ingen kunskap utan information. Den (eller snarare det) som styr vad för information jag tar in, styr också min kunskap och utövar makt över mig. Googles, Facebooks, m.fleras artificiella intelligenser och algoritmer utövar kontroll över dig redan nu, en kontroll som inte lär minska med utökad digitalisering och centralisering av internet.

För att kunna fortsätta bryta omoraliska lagar och inte låta våra hjärnor bli ändrade för vinstmaximering hos de företag som allierar sig med staten måste vi vinna kriget om universaldatorn och kräva att all känslig infrastruktur nyttjar open source (eller dylikt), så att vi kan veta vad vi inte får veta.