Author: mattias

“I went to the woods because I wished to live deliberately, to front only the essential facts of life, and see if I could not learn what it had to teach, and not, when I came to die, discover that I had not lived. I did not wish to live what was not life, living is so dear; nor did I wish to practise resignation, unless it was quite necessary. I wanted to live deep and suck out all the marrow of life, to live so sturdily and Spartan-like as to put to rout all that was not life, to cut a broad swath and shave close, to drive life into a corner, and reduce it to its lowest terms.” – Walden, Henry David Thoreau

Thoreaus karaktär framför sitt kall – att leva deliberativt – som ett brott mot det liv som inte är ett liv; mellan rader skymtas ett brott från ett liv som var i någon mening inaktivt. Måhända var det fyllt av ett handlande som inte betydde något, eftersom det inte var överlagt. Med andra ord lämnar Thoreaus karaktär det odöda livet för det mortala, deliberativa livet.

Jag kallar det för ett mortalt liv, eftersom allt deliberativt handlande kräver vad Hannah Arendt karakteristerat som en födelse – ett ansatt “initium”. (I Svärmen, s. 45-46) För att handlandet ska kunna vara natalt så måste det då också vara mortalt – om något har ansatts, så kan det också sluta; det skeende som inte fastnar i det digitala mediets presens-imperativ. Utan olika tempus kan ingen ålder finnas, ingen födsel och ingen död. (I Svärmen, s. 43-44)

Att handla kräver alltså att bryta mot något, för att skapa något nytt. Handlandet inrymmer en negativitet. Ett motstånd måste övervinnas. Dagens positivsamhälle undviker däremot alla former av motstånd. (I Svärmen, s. 47) Varför? På grund av de stora informationsmängder som försöker hanteras genom så kallad multitasking. (I Svärmen,  s. 24) I symbios med den smartphone som definierar den moderna cyborgen som en del av vårat själv fastnar vi i ett komplexitetsfattigt tänkande. Ett tänkande utan komplexitet tappar den temporalitet som karakteriserar handlandet – det långa och det långsamma försvinner. (I Svärmen, s. 34-35)

Långsamhet och dröjande är karakteristiskt för det deliberativa handlandet – själva deliberationen innehar tidslighet – det varaktiga, det djupa, är bara tillgängligt för det kontemplativa tänkandet. (Trötthetssamhället, s. 26) Hyperaktiviteten är typisk för det oöverlagda handlandet. Hysteri, nervositet, depression; alla är de följder av eller symptom på, denna hyperaktivitet då de är positivitetsinfarkter – självets svällande och oviljan att konfrontera motstånd skapar det övermått av positivetet som är vår tids patologiska paradigm. (Trötthetssamhället, s. 5-14, 19, 35)

Hyperaktiviteten medger ingen plats för ledan. Uttråkadheten är central för det kreativa liv som stimulerar deliberativt handlande. (I Svärmen, s. 24) Tråkigheten uppstår nämligen ur det tomrum som negativitet skapar, när hyperaktiviteten inte dominerar uppmärksamhetsfältet med konstanta inputs som kräver outputs, när inte människan reduceras till en maskin.

Just denna frånvaro av tolerans för ledan är central i det flygplatssamhälle som Rasmus Fleischer tecknar i Tapirskrift. Han karakteriserar det som en syntes av framför allt tre egenskaper – monopol, övervakning och platslöshet. Platslösheten karakteriseras av en frånvaro av temporalitet, precis som det digitala mediet. (Tapirskrift, s. 173)

“Icke-platsen hänger alltså samman med ett slags guldfiskminne. Vi instrueras ständigt om vad vi ska göra, genom skyltar och anonyma högtalarröster.” (Tapirskrift, s. 173). 

Icke-platsen som flygplatssamhället utgör är fylld av vägledande. Fleischer skriver att vi inte förväntas sätta värde på vår närvaro i flygplatssamhället och att alla försök till meningsfullt handlande ses som absurda. Istället karakteriseras levandet av väntrummets logik – skräcken för tristess driver oss till oöverlagd konsumtion. Kanske är detta hela avsikten med flygplatsers konstruktion – att utnyttja den hyperaktiva människans öförmåga till väntan och deliberativt handlande, för att tjäna pengar på den varukonsumtion som passar homo digitalis bättre. (Tapirskrift, s. 173-174)

Det vägledande som icke-platsens logik utgör passar det oöverlagda handlandets människa. Detta syns i den digitala topologin, där våra göranden, utlåtanden och tänkanden är utlämnade åt autonoma algoritmer, automatiska, opaka, processer som vägleder oss till konstant stimuli. De övertar subjektiviteten för våra beslut. I ett flygplatssamhälle med hyperaktiva människor tillintetgörs handlandets frihet och vi blir alla odöda. (I Svärmen, s. 45-46)

Men än finns det hopp. Genom att handla deliberativt motverkar vi varje gång det begynnande flygplatssamhället och människans uppgång i en maskinell postkontemplativ tillvaro; bejaka ledan och väntan; premiera det svåra framom det enkla; låt tystnaden – andens medium (I Svärmen, s. 31-32) – äga rum; lämna självets trånga vrå och bli människagjord i mötet med den andre (Eros Agoni, s. 8-10).

“Detta innebär inte en passiv öppenhet, som säger ja till allt som kommer och händer. Tvärtom bjuder det motstånd mot trängande, påträngande intryck. I stället för att utlämna blicken åt yttre retningar, styr det blicken suveränt. Som nejsägande, suveränt handlande är det aktivare än all hyperaktivitet, som bara är ett symptom på intellektuell utmattning. Aktivvarats dialektik, som undgår Arendt, består i att aktivitetens hyperaktiva tillspetsning leder till att den slår om i en hyperpassivitet, i vilken man motståndslöst följer varje impuls och tvång. Det är en illusion att tro att man blir friare ju verksammare man är.” (Trötthetssamhället, s. 36-37)

Fortsätter från tidigare inlägg om rummen (F,T) och (W,T). Tänkte framför allt hålla mig till (F,T) den här gången.

Vi har slagit fast att (F,T) är ett metriskt rum. Nu tänkte jag skapa ett mått på rummet, så att det blir ett måttrum. Målet med måttet är att mäta hur “sammankopplade” olika grupper av människor är.

Jag börjar med att gå tillbaka till det tidigare definierade länk-predikatet. Två element (personer) i (F,T) är länkade ifall det går att koppla samman dem genom vänskapsrelationer på Facebook. Värdet på länken är antalet personer som den går igenom. Sen definierades d(a,b) som inf{L | L är länk(a,b)}.

För att kunna definiera ett mått behöver vi en så kallad sigma-algebra, vars element måttet definieras för. I detta fallet består min sigma-algebra A av alla underrum (subspace) till (F,T).

För att kontrollera ifall A verkligen är en sigma-algebra kontrollerar vi följande:

(i) att F är i A.
(ii) att ifall B är i A, så är komplementet (F B) i A.
(iii) att unionen av en uppräknelig mängd B i A också är i A.

Alla tre axiom uppfylls trivialt av A, eftersom A är mängden av alla underrum till (F,T).

Nästa steg är att definiera själva måttet. Jag börjar med att definiera vad jag kallar en storlek av en boll i (F,T); storleken av Bd(x,ε) är antalet punkter inuti Bd(x,ε).

Jag definierar μ(B) som summan av storleken av de största bollar man kan skapa runt varje punkt i B, så att bollen bara innehåller punkter i B. Se bilden nedan för exempel på vad jag menar.

Här ser vi tre av de granskade bollarna – Bd(b1,1), Bd(b2,2), Bd(b3,3)

Då blir alltså μ(B) = ΣbϵB(sup{storlek Bd(b,ε) | ∀xϵBd(b,ε) xϵB}).

I exemplet på bilden så blir μ(B) = 1 + 3 + 11 + 11 + 8 + 3 + 3 + 4 + 5 + 1 + 3 + 1 + 1 = 55, vilket är vårt mått på hur sammankopplad B är.

För att undersöka så att μ är ett väldefinierat mått kollar vi axiomen:

(i) μ(B) ≥ 0
(ii) μ(∅) = 0
(iii) μ av en uppräknelig union av disjunkta mängder är samma som summan av μ av varje mängd.

Att (i) stämmer för vårt mått följer av att den minsta mängd som innehåller ett element har måttet 1, eftersom vi då kan konstruera en boll runt det elementet.

Att (ii) stämmer följer av att den enda boll vi kan konstruera runt ett element i ∅, så att alla element i bollen är i ∅, är den tomma bollen.

Att (iii) stämmer inses snabbt, då måttet av A inte är beroende av måttet för B, ifall A och B är disjunkta.

Med hjälp av det här måttet kan vi som sagt mäta hur pass väl sammankopplad en grupp människor på Facebook är.

Är olika rum på webben topologier? Jag föreställer mig framför allt två stycken rum till att börja med – rummet av personer och vänskapsrelationer på Facebook; och rummet av artiklar och hyperlänkar på Wikipedia.

Låt oss definiera avståndet mellan två personer a och b på Facebook med grund i konceptet “länk”. Vi definierar detta predikat genom att x och y är “länkade” ifall det går att koppla samman dem genom vänskapsrelationer (så att t.ex. x är vän med z som är vän med t som är vän med y). Värdet på den här länken är antalet vänskapsrelationer som är involverade (i exemplet alltså 3). Vi definierar avståndet från a till b som den länk mellan dem med lägst värde.

Här ser vi tre olika länkar mellan a och b. Den blå länken har värde 5, den rosa värde 7 och den orangea värde 6.

Så d(a,b) = inf{L | L är länk(a,b)}.

Är detta en väldefinierad metrik (metric) på rummet av personer på Facebook?

(i) d(a,b) = inf{L | L är länk(a,b)} = inf{L | L är länk(b,a)} = d(b,a)

(ii) d(a,b) kan inte vara lägre än noll, då inf{L | L är länk(a,b)} är antalet vänskapsrelationer för att komma från a till b – detta kan inte vara negativt.

(iii) d(a,b) = 0 endast om a och b är samma person; annars krävs det minst en vänskapsrelation för att komma från a till b.

(iv) Om d(a,b) = inf{länk(a,b)} = x, så är d(a,c) + d(c,b) = inf{L | L är länk(a,c)}+inf{L | L är länk(c,b)}, vilket som lägst kan vara x; det är det då c ingår i den länk mellan a och b som har lägst värde, dvs ifall c är en av de personer vars vänskaper ingår i kedjan. Om c inte är en av de personerna, så måste vägen från a till b via c vara längre än den kortaste vägen mellan a och b, så att d(a,b) ≤ d(a,c)+d(c,b).

Vi ser att d(a,c)+d(c,b) bara är samma som d(a,b) ifall den streckade relationen finns, annars är d(a,b) mindre.

Då vet vi att d är en väldefinierad metrik.

Utifrån d kan vi sedan på standardmanér inducera en topologi T på rummet av Facebook-personer F, med bas-element av formen Bd(x,ε) – dvs mängden av alla personer vars avstånd till x definierat genom d är mindre än ε.

Här ser vi den röda mängden av alla personer inom avståndet 3 från x, och den blå mängden av alla personer inom avståndet 2 från y.

Hur ser då rummet (F,T) ut?

Eftersom (F,T) är ett metriskt rum så är kompakthet samma sak som sekvenskompakthet (sequentially compact), så ifall varje oändlig sekvens i (F,T) innehåller en konvergent undersekvens (subsequence), så är rummet kompakt. Detta verkar trivialt sant för mig, då mängden användare på Facebook är ändlig, så en oändlig sekvens i (F,T) måste innehålla någon person en oändlig mängd gånger; definiera dessa som den konvergenta undersekvensen.

Ifall (F,T) är sammanhängande (connected) eller inte tror jag inte att jag kan svara på utan en djupare undersökning av hur rummet faktiskt ser ut. Vad jag kan konstatera är att det åtminstone kan finnas delmängder som inte är sammanhängande. Se bilden nedan.

A delas upp i Bd(y,3) och Bd(x,3)

Detta kan ontologiskt förstås som att gruppen av människor i A kan delas in i två stycken kretsar eller sociala grupper, nämligen Bd(y,3) och Bd(x,3).

På liknande manér kan man föreställa sig rummet av artiklar på Wikipedia – W – och den metrik som skapas genom att titta på hyperlänkskedjor mellan artiklarna.

Definiera avståndet mellan två artiklar a och b i W genom att d(a,b) = inf{länkkedja(a,b)}, där en länkkedja är en “väg” av hyperlänkar inom W från a till b, och värdet på länkkedjan är antalet sådana hyperlänkar som används. Avståndet är alltså så många hyperlänkar inom W som krävs för att komma från a till b på snabbast vis.

Är detta en väldefinierad metrik på W?

Ja, enligt samma argumentation som med F.

Så vi har ett till topologiskt rum, nämligen (W,T), med topologi inducerad från metriken ovan.

Med dessa topologier som grund kan vi undersöka hur de rummen jag intresserar mig för ser ut. Jag intresserar mig främst för två frågor, initialt:

1. Kan man genom att undersöka (F,T) se ifall de traditionella indelningarna av samhället (t.ex. klassindelningar) speglas i (F,T), eller om man kanske måste uppdatera vilka sociala grupperingar som används i t.ex. sociologisk forskning?

2. Kan man genom att undersöka (W,T) se ifall olika ämnen som traditionellt separeras på akademin är lika separerade i (W,T) som på akademin, eller ifall tvärvetenskapligheten redan är ett faktum?

George Berkely lade fram en ontologisk princip i sin idealistiska filosofi – esse est percipi. Existensen för de fysiska objekten utgörs av dess egenskap av att iakttas – “existence consists in being perceived“. För att förtydliga: Berkeley menar inte (vad jag förstått) att ett ting, så att säga, ges tillåtelse att existera av det faktum att det iaktas – utan att ett tings själva existens utgörs av dess iakttagenhet. Denna ontologiska princip har sedan dess förkastats av många filosofer på grund av bland annat dess paradoxala konsekvenser kring ting som glider in och ut ur existensen (föreställ dig en penna som du lägger i en byrålåda som du sedan stänger; tror du verkligen att pennan slutat finnas då, och att den sedan “återuppstår” när du öppnar lådan igen?).

Men jag vill hävda att Berkeleys filosofi kan få djupare konsekvenser om man nyttjar den för att betrakta vår moderna existens. Esse est percipi är nämligen den princip som ligger bakom det snart allomfattande kravet på en närvaro vid Facebooks “sociala” plattform.

“Deltagandet har fått mer och mer av plikt över sig. Man känner att man måste logga in för att upprätthålla kontakter med släktingar, för att inte missa viktiga tillställningar, för att få jobb, för att kunna nå ut med sina egna arrangemang. Flödet börjar likna ett löpande band.” 

Man kan säga att det finns en disciplinerande aspekt av närvaron på Facebook. Facebook är uppbyggt som så att den som är aktiv syns och den som är inaktiv sållas bort i människors flöde – i den nya webblogikens “fönster” till internet. Inte bara för företags sidor och hobbymusikers fangrupper, utan även för de privatpersoner som söker den vardagliga bekräftelsen i “like”-knappen. Gilla-knappen driver fram en existentiell kris när humana kvalitéer ska kvantifieras och mätas (och säljas); samma faktor syns här som i humaniorans svenska kris.

““I’m on it nonstop, like nonstop, like 20 hours a day,” says Courtney, the one who looks like a 70s movie star.  “It’s, like, fun to get the messages,” Danielle says. “If someone ‘likes’ you, they think you’re attractive.”  “It’s a confidence booster,” says Jessica, 21, the one who looks like a Swedish tennis player.”

Eftersom du existerar endast om du iakttages och du bara lyfts fram för iakttagande om du ger Facebooks algoritmer vad de vill ha, så disciplineras du till exhibitionism av existensiella skäl. Långsamt inlärs ett beteende genom pavlovsk stimulation där bilder på ens barn som äter fläks ut till snart sagt hela världen, blandade med rop på hjälp i mörka stunder och bekräftande av att man gillar Harry Potter. Genom att exponera sitt privatliv på detta vis så bekräftas man som person – man ges existens. Esse est percipi har blivit en existensiell princip, snarare än ontologisk.

Denna exhibitionism är vad som driver profiten hos den privata övervakningsindustrin – Facebook, Twitter, Snapchat, Google, Spotify, snart sagt alla uppseglande så kallade “IT-under” – de där som ska driva den svenska ekonomin och skapa de nya jobben (med andra ord den nya Messias-gestalten) – tjänar sina pengar genom att psykologiskt driva fram detaljer om vårt privatliv för att sedan sälja det vidare.

Vi bygger frivilligt det ultimata Panopticon, i Jeremy Benthams ord:

“[A] new mode of obtaining power of mind over mind, in a quantity hitherto without example.”

Eller som Wikipedia beskriver det:

“The concept of the design is to allow all (pan-) inmates of an institution to be observed (-opticon) by a single watchman without the inmates being able to tell whether or not they are being watched.”

Inte bara har vi mer eller mindre utan motstånd gett upp vårt privatliv till företag för att sälja vidare och tjäna pengar på, men i symbios med dessa företag finns den statliga övervakningsindustrin. Tack vare vår framdrivna, existentiella exhibitionism har stater världen över (främst USA, dock) bättre insyn i våra liv än någon sin förr. Den problematiska pseudonymiteten som dominerade det tidiga internet ger vika för det Panopticon som inte kan respektera en individs möjlighet att uttrycka sig utan dess närvaro och registrering.

Det finns ett klassiskt filosofiskt problem kring identitet, nämligen det om förändring över tid. Hur mycket förändring tål min kropp/personlighet innan jag har blivit en annan person än den jag var tidigare? Man kan tänka på problemet på flera olika sätt: i termer av beståndsdelar, i termer av egenskaper, och i termer av kontinuitet.

När man tänker på identitet över tid i termer av beståndsdelar (en materialistisk hållning?) så kan man t.ex. anta positionen att en person (eller egentligen vilket ting som helst) är samma person så länge någon byggsten hos personen från tidpunkt ett kvarstår vid tidpunkt två. Hållningen stöter på problem när man jämför den med våran intution – vi skulle intuitivt säga att Göran Persson är samma person idag som när han blev statsminister, trots att kanske varje atom i hans kropp bytts ut sedan dess.

Om man då å andra sidan tänker i termer av egenskaper så frågar man sig ifall personen vid tidpunkt ett delar egenskaper med personen vid tidpunkt två. Det här tankesättet har sina egna problem – bland annat kan man ju tänka på identiteten som en egenskap i sig, och då blir definitionen cirkulär. Dessutom är väl en person mer än sina egenskaper? Även om Göran Persson inte längre är statsminister, blivit hårdrockare, skaffat långt och fluffigt hår, klär sig som en hipster och livnär sig genom att svetsa rör under vatten så är han ju fortfarande Göran Persson, väl?

Namn är intimt kopplat till identitet, som vi märkte i resonemanget ovan. Hur ska vi referera till Göran Persson, utom genom hans namn? Det är ju hans namn som särskiljer honom språkligt och idémässigt från alla andra människor som liknar honom. Samma typ av unikt namngivande finns i fildelningskontexten. Varje fil har en hash – ett namn – som ens torrentklient känner igen när den söker igenom DHT och liknande, och denna hash identifierar unikt en viss filuppsättning, som jag förstått det.  I boken “When Google met WikiLeaks” talar Julian Assange om behovet av samma struktur i allmänhet på nätet – att alla filer, hemsidor, etc, tilldelas unika namn för unik identifiering.

Kontinuitetsperspektivet kan till exempel vara att om personen vid tidpunkt två har minnen av hur det var att vara sig själv vid tidpunkt ett, så har den fortfarande samma identitet. Ett annat sätt att se på identitetskontinuitet är att säga att så länge din omgivning identifierar dig som samma person så är du det – dvs någon form av externalism.

Den här frågan har relevans t.ex. för vårat juridiska system. Om en person inte längre är den som mördade fru Janssons katt för tio år sedan, så kan man knappast döma honom för brottet. Om ens identitet inte håller längre än säg två år, hur kan då fyra års fängelse rättfärdigas? Det vore ju att frihetsberöva en oskyldig person.

Men frågan har också relevans för frågan om upphovsrätt, på ett sätt som spetsas till av internet och specifikt av BitTorrent-protokollet. Det har länge varit ett problem att definiera hur stor del av ett verk som får reproduceras utan att det sägs inkräkta på olika rättigheter; hur långa citat kan man skriva i en recension; hur stor inspiration får jag få från ett gammalt verk vid framställandet av ett nytt; osv. Idag är det otroligt vanligt att människor via BitTorrent delar med sig av så lite som 0,1% av ett upphovsrättsskyddat verk. Konstituerar det här ett brott mot upphovsrättslagen?

Det här beror alltså på ens syn på identitet över tid. Frågan om identitet över tid handlar ju också om identitet och konstitution – som vi såg i den materialistiska diskussionen. När uppnår en torrentskapad fil sin identitet? Vid fullständighet, halvvägs eller så fort minsta del som går att identifiera som en del av filen skapats?

Personligen lutar jag mig oftast mot någon form av kontinuitetsteori. Ur den drar jag slutsatser om varför vi t.ex. ser på företeelser som schizofreni som “sjukdomar” eller “störningar” – vi kan inte observera en tillräcklig kontinuitet i personens handlande (vilket behavioristiskt för betraktaren implicerar identiteten hos individen) och därför upplever vi det som ett sjukligt tillstånd.

Samma tänkande kan appliceras på staten. Staten måste vara kontinuerlig i sitt agerande, i sin identitet; annars tappar medborgarna tilliten och förtroendet för densamma. En stat som erbjuder pensioner ena året men inte andra, eller kanske inför lag om samtycke och sedan avför den igen inom ett år, eller kanske aviserar att man ämnar stänga Öresundsbron ena dagen för att ta tillbaka det nästa dag, den tappar förtroende hos medborgarna, för att man inte känner att man vet vem den är – att dess identitet är densamma över tid.

”[…] om vetenskapen var bourgeoisiesamhällets ena grundpelare, var individualismen och konkurrensen den andra.” (s.400)

”Tyckte då den borgerliga publiken […] om denna konst […]? Frågan är rent anakronistisk. […] De skapande konstnärerna var […] källor till sanning. En  högre strävan var det pris som betalades […] av en bourgeoisie som var […] villig at tro att allt av värde […] krävde att man […] avstod glädje och njutning.” (s. 390-391)

Jag funderade nyligen på vad en genre är och gav mig själv ett svar i termer av nätverksanalys. Jag tänkte mig (exempelvis) alla världens böcker som noder sammankopplade av likheter dem emellan.

Här ser vi då t.ex. hur två kluster uppstått p.g.a. flertaliga likheter emellan noder – ett rött kluster och ett blått. Jag har valt att färglägga avtagande ut från dessa kluster för att visa hur en genre i någon mening ebbar ut från klustrets kärna. I samma andemening ser man även klustrens överlapp i de lila noderna.

Det här väckte vidare frågor i mig. Kan man nyttja samma analysmetod för att svara på frågan om vad en nation är? Kanske är det så att en nation i någon mening “uppstår” när någon slags kopplingar mellan individer växer till den här typen av kluster. Med kopplingar åsyftar jag sådant som generellt sett brukar förena individer – gemensamma referensramar, liknande språkbruk, liknande utseende, liknande klädsmak, et cetera. Detta förklarar också hur nationer uppstår och förtvinar även inom den så kallade nationalstatens gränser. Här kan man fundera på vad som sker när projekt som BitNation uppstår. Är dessa lika mycket nationer som den svenska nationen eller liknande konstruktioner? Personer som inte alls delar geografisk lokalisering kan ha mer gemensamt än de som delar geografisk position med varandra; bildas då nya sub-nationer under ytan på de gamla nationerna?

Om detta är fallet så känns det rimligt att tänka att det kommer uppstå slitningar mellan de statliga gränserna som i någon mån tros föreställa nationers gränser och de då transgeografiska gränser som uppstår mellan de nya nationerna.

Hastigheten på internet homogeniseras som en del av internets kontrarevolution.

Tidigare rörde sig samtalen i en mängd olika hastigheter. Det fanns en pluralitet av protokoll för kommunikation, vilket medförde att många olika sorters samtal med olika kvalitéer fördes via ett flertal olika kanaler. Detta har stora fördelar, eftersom de olika samtalen på grund av hastighetens logik kommer behandla olika ämnen på olika sätt. En chatt mellan två vänner kommer att behandla en viss nyhet på ett annat sätt än ett bloggutbyte om dito.

Två stycken nyckelföretag och -fenomen när jag funderar över internets kontrarevolution är Facebook och Google. Dessa båda företag dikterar i stor utsträckning hur kommunikation via internet förs på grund av sin dominerande ställning som “gateway” till mycket av det som internet har att erbjuda.

Från pluraliteten formar Google och Facebook ett universellt gränssnitt (kopierat och itererat av ett flertal andra tjänster) för internet – sökrutan och flödet.

Om vi bortser från sökrutan och fokuserar på flödet, den del av gränssnittet som accentuerats de senaste åren, så kan vi urskönja en utveckling mot en homogenisering av internets hastighet.

Alltmer antar internetanvändandet karaktären av scrollande igenom ett synkroniserat flöde som presenterar olikt “content” i en ordning för konsumtion av användaren. Detta flöde bidrar till att skapa de så kallade “filterbubblor” som flitigt debatterades i svensk media för ett par år sedan. Eftersom bara det snabba samtalet premieras i flödets logik försvinner de efterkommande analyserna ur samtalet.

Filterbubblan handlar inte om att människor ignorerar och förkastar det långsamma, djuplodande samtalet. Det handlar om två aspekter av flödets logik: dess anpassning efter utvunnen data om användaren och dess homogenisering av samtalshastigheten.

På grund av hastigheten försvinner också möjligheten att ta till sig längre texter i flödet. En upplevd mental “plikt” att ha koll på sitt flöde stressar användaren till att fortsätta bläddra. Allt som inte kan intas under en kvick titt blir över.

Det är också den homogeniserade hastigheten som gör att så kallade “virala” falskheter sprids utan att motutsagorna får plats i samtalet. Att visa varför en viss nyhet eller påstående inte är sant; påpeka brister i argumentation; eller genomföra granskning av primärmaterial är något som tar tid och plats – det är en del av ett långsamt samtal. Tänk magasin, vissa tidskrifter eller bloggar. Men det får inte plats i flödets logik.

Detta är ett problem för den (förhoppningsvis) stundande revolutionen för internet att “lösa”. Man måste heterogenisera samtalshastigheterna, vilket intuitivt känns rimligt som en del av en förmodad decentralisering.