TANKETOURETTES

The 21st century will not be a competition over territory, but over connectivity

Det djärva uttalandet gör Parag Khanna i en artikel i New York Times, där han gör reklam för sin bok Connectography. Det är inte svårt att tro honom när man ser hur Google och Facebook tävlar om att vara den som kopplar oss samman, och, som i förbifarten, ser till att vi använder deras tjänster – så att de kan sälja vår uppmärksamhet. Vi ser till och med hur de driver på utbyggnaden av internets fysiska infrastruktur.

Google’s parent company Alphabet and Facebook are both making huge investments in connecting the world. Facebook is using self-piloting laser drones, and Google is using balloons, but they share a self-given mission of connecting underserved populations to the internet.

Som beskrivs i artikeln tävlar Alphabet och Facebook om att vara företaget som kontrollerar våra liv i framtiden. Deras affärsmodeller bygger på att vi måste interagera mer och mer genom deras infrastruktur, så att de kan fånga den emergenta externaliteten – data om våra livsmönster. Denna data raffinerar de genom att tävla om annonspengar med sin möjlighet till att extrahera kunskap om sina användare. Därför tävlar Facebook och Alphabet om att integrera sig i våra liv genom AI-drivna “personliga assistenter”, att inhängna vårt internetanvändande, och skapa de “bästa” gratis-tjänsterna, som fungerar som gateway-drugs till deras imperier; de är ute efter att bli den infrastruktur vi lever våra liv igenom.

Deras position är väldigt lik den stater hamnar i när det kommer till infrastruktur-frågor. Att bygga infrastruktur är ofta väldigt kapitalintensivt (precis som Facebooks/Googles inlärningsalgoritmer behöver mycket data) och infrastrukturen skapar sällan stora direkta inkomstströmmar (precis som Facebook/Google inte tar betalt för sina tjänster och inte tjänar några pengar där). Men nyckeln i infrastruktursatsningar är att identifiera att infrastrukturen kommer generera positiva externaliteter; generellt sett rörelse av varor, tjänster, människor och information, vilka genom handel och liknande skapar stor tillväxt.

In addition, we find that countries with a larger number of connections in the global network of flows increase their GDP growth by up to 40 percent more than less connected countries do. The penalty for being left behind is rising.

Den bästa infrastruktursatsningen är den som skapar störst externaliteter; detta är nyckeln till att förstå kriget mellan Google och Facebook, men även andra stora internet-företag som Amazon. Vilken infrastruktur (i internet-lingo ofta kallad plattform) genererar mest användbar data? Är det sökningar, videotittande, sociala interaktioner eller handel? Svaret är självklart subjektivt och rådande paradigmatiska syn hittas lättast i intäktsflödena hos de olika företagen. En sak vi dock kan observera är, som Kevin Kelly visat, att konnektivitet är en viktigare resurs än rinnande vatten idag. Det säger en hel del om vilken infrastruktur som är den viktigaste.

The farmers in rural China have chosen cell phones and twitter over toilets and running water.

Infrastruktur i allmänhet är tätt sammanbundet med konnektivitet. Att koppla ihop två länder, städer eller personer kräver ett kopplingsmedium – det är detta vi kallar infrastruktur. På grund av hur viktig konnektiviteten är ser vi en demografisk och ekonomisk ombildning från länder till städer.

The Northeastern megalopolis, stretching from Boston to Washington, contains more than 50 million people and represents 20 percent of America’s gross domestic product. Greater Los Angeles accounts for more than 10 percent of G.D.P. These city-states matter far more than most American states — and connectivity to these urban clusters determines Americans’ long-term economic viability far more than which state they reside in.

Att vara kopplad till större städer är viktigare än vilket land eller delstat man bor i; större städer är mer kopplade till varandra än till sina hemländer. Det globala nätverket är viktigare än det lokala, argumenterar Saskia Sassen, en nederländsk-amerikansk sociolog som är expert på migration och globalisering. Den amerikanske sociologen Christopher Chase-Dunn, expert på världssystem, har visat i sin forskning att vad som är en större stad inte primärt avgörs av dess invånarantal eller storlek, utan av dess konnektivitetsinducerande egenskaper: ekonomisk aktivitet, närhet till tillväxtszoner, politisk stabilitet osv. Ett tydligt exempel på detta är hur den pakistanska armén har flyttat sina resurser till att skydda CPEC – den kinesisk-pakistanska korridoren, ett nätverk av infrastruktur som binder länderna samman – istället för att skydda sina gränser. Ännu ett exempel är hur presidenten av Kina – Xi Jinping – och den indiske premiärministern – Narendra Modi – på ett möte i Ufa, Ryssland kom överrens om att lösa gränskonflikterna kring Kashmir, för att kunna bygga ut den kinesisk-finansierade s.k. New Silk Road, eller One Belt, One Road.

Supply chains and infrastructure are becoming the more lucrative assets on the map than borders, and Pakistan is a perfect example of it.”

Connectivity isn’t just about infrastructure; it’s about strategy.

Det finns en väldigt tydlig kinesisk konnektivitetsstrategi för det tjugoförsta århundradet. Det hela började, så vitt jag vet, redan 2010, när Rysslands premiärminister Vladimir Putin presenterade en strategi för att koppla samman Eurasien i en ekonomisk zon från Lissabon till Vladivostok. Putin visionerade kring fri handel och samarbete kring industriell politik och infrastruktur. Detta mottogs med viss värme i Tyskland men förkastades snart av EU-zonen. 2011 etablerades grundvalarna för det som skulle bli EEU – Eurasian Economic Union – en zon som syftar till att skapa rörlighet för kapital, varor, tjänster och människor. I dagsläget är Armenien, Kazakhstan, Ryssland, Vitryssland och Kyrgyzstan medlemmar i EEU, medans Tajikistan och Uzbekistan håller på att närma sig unionen. Flertalet andra länder håller förhandlingar med EEU om eventuellt medlemsskap eller association, bl.a. Turkiet och Georgien.

Eurasian Economic Union, 2016

2013 annonserade Kina sitt initiativ OBOR (One Belt, One Road, i folkmun kallat “The New Silk Road(s)”). Xi Jinping var i Kazakhstan och i Indonesien, utvecklande strategin som skulle integrera Asien genom ett stort nätverk av vägar, järnvägar, pipelines, hamnar, fiberkablar, och så vidare. En gigantisk satsning på infrastruktur var kärnan i initiativet.

The New Silk Road

Kina, Indien och Ryssland har varit tydliga med målet att integrera EEU med den nya silkesleden. De vill skapa ett “Greater Eurasia”, en ekonomisk och politisk motpol till blocket EU-USA. Utöver dessa initiativ finns en mängd bilaterala projekt (som CPEC) och projekt finansierade direkt av AIIB (Asian Infrastructure Investment Bank) (som pipelines som ska gå genom Uzbekistan och Turkmenistan till Iran). Det så kallade 16+1-avtalet syftar till att integrera den kinesiska ekonomin med centralasien. Eurasien integreras tätare ekonomiskt, och denna process konvergerar geografiskt till centralasien.

Det pågår dessutom förhandlingar om utökad frihandel mellan EU och Kina, en slags sambindning av Junckerplanen och OBOR.

Nu är det dags att återkomma till Khannas uttalande som vi började med:

The 21st century will not be a competition over territory, but over connectivity

Det amerikanska initativ som mest direkt konkurrerar med EEU och Kinas Silk Road är trion av handelsavtal TTIP-TPP-TiSA, och främst då TPP.

So what then is the exciting, big-picture case for TPP? I say it’s to keep North America, and especially the U.S., the world’s leading economic cluster for the foreseeable future.

Dessa avtal är dock tandlösa när det kommer till infrastruktursatsningar och andra konnektivitetsutökningar. Det primära fokuset (så långt vi kan veta i dagsläget) verkar vara harmonisering av regleringar, sänkta tullar och andra dylika åtgärder. Det finns definitivt inte 8 000 000 000 dollar i infrastruktursatsningar i de amerikanska handelsavtalen, åtminstone. De amerikanska avtalen är klassiska handelsavtal, men nu behövs mer än det för att driva tillväxten. De kinesiska investeringarna i Afrika har också varit betydligt större än de amerikanska. Det finns till och med amerikanska (och europeiska) röster för utökad protektionism.

A major reason has been sharply decelerating growth in global trade, which the World Trade Organization expects to grow by 1.7% this year – far below the 6.7% average in the decade preceding the 2008 crisis. With trade alone no longer capable of underpinning global cooperation, it is time to add more investment linkages to the mix.

Khanna kallar AIIB för “the new NATO of the East“; den kinesiska satsningen på att erhålla hegemoni genom att erbjuda något som alla behöver. I NATOs fall erbjöd USA militär säkerhet genom sin allians. AIIB erbjuder däremot något som är viktigare i det tjugoförsta århundradet: konnektivitet genom enorma infrastruktursatsningar.

With the pivot to Asia configured as a tool to “deter Chinese aggression”, exceptionalists have graphically demonstrated how they are incapable of admitting the whole game is about post-ideological supply chain geopolitics. 

Pentagon hävdade 2015 att risken för ett amerikanskt krig (regelrätt sådant alltså, inte pseudokriget man utför mot “terrorismen”) ökat framför allt på grund av fyra nationer – Nordkorea, Ryssland, Kina och Iran. Nordkorea är ett fall för sig, men de andra tre är grundbultar i det nya eurasiska konnektivitetskomplexet – Pentagon skriver att de utmanar “international security and stability”; med andra ord att de bygger ett alternativ till den världsordning som Pax Americana berott på; institutioner som IMF, världsbanken och NATO ersätts med andra som AIIB, NDB, och EEU.

The most significant geopolitical interventions will prove to be not military but infrastructural.

Kriget i Ukraina utlöstes bland annat av den inre konflikten mellan att gå med i EU och att gå med i EEU. Det militärt säkraste alternativet hade varit att gå med i EEU (vilket man bittert fått erfara), men konnektivitet trumfar säkerhet, och Ukraina valde att närma sig EU. Detta är det tjugoförsta århundradets konflikter, märkligt lika det nittonde århundradets strider om koloniala marknader. Handelsimperierna bygger sina fria, interna marknader, och de slåss om att “låta” nya marknader ansluta sig till dem.

Konnektivitet är en nyckel till att förstå det tjugoförsta århundradet, och speciellt “The Great Game” som spelas mellan stormakterna.

BNP och digitaliseringen
När man ska mäta BNP används så kallade hedoniska index. Detta är ett sätt att jämföra kvalitativt olika produkter på ett kvantitativt sätt. Man tittar på en biobiljett 2016 och kommer fram till att den kvalitativt motsvarar tre biobiljetter från 2010, på grund av bättre upplösning på bilden, fler högtalare, et cetera. Detta förutsätter en jämförbarhet som blir svår när varumarknaden nu förändras i samband med den djupgående digitaliseringen.

När ett kylskåp har förvandlats från ett kylskåp som vi känner det idag till en uppkopplad dator som också kyler saker, hur ska vi justera dess hedoniska index? Man vill gärna ha någon form av referenspunkt för att göra detta – t.ex. att kylskåpet numera uppnår samma kyla med en mindre energiförbrukning. Om kylskåpet 2026 (k26) kyler lika mycket med 0.8 gånger så mycket energi som kylskåpet 2016 (k16) så kan vi med viss rimlighet säga att k26 motsvarar 1.2 stycken k16 vid inflationsjustering i BNP-uträkningar. Men om förändringen är att k26 främst är en uppkopplad dator, så finns det ingen sådan direkt jämförelsepunkt med k16. Ska man då jämföra k26 med en PC från 2016 och räkna på skillnader i processorkraft eller energiförbrukning?

Det blir högst subjektivt ifall k26 ska jämföras med p16 eller k16, och vilket alternativ man väljer får gissningsvis stora konsekvenser för BNPs utveckling. En ännu större godtycklighet införs i BNP-måttet.

Hur ska man jämföra information från 2026 med information från 2016? När information blivit det viktigaste elementet i en produkt är det ju just den jämförelsen som är den viktigaste. Men den är svår, för vad ska man utgå från? En panel av experter som gör kvalitativa, subjektiva bedömningar eller en schablonsiffra som dras ur luften? Eller ska man kanske jämföra strikt informationsmängd – en film 2026 består av fler bits än en film 2016 – så att produktionsvärdet är avhängigt ineffektivitet?

BNP och priskollapsen
BNP som mått på tillväxt och produktivitet utgår från marknadspriser som ska vara just marknadspriser. Vad händer då med BNP som mått när marknadspriser försvinner från marknaden? BNP som mått på ekonomisk aktivitet säger mindre i en (strikt) planekonomi, eftersom det i princip bara är en funktion av den politiskt fastlagda planen och hur efterlevd den blivit.

När produktionen blir allt mer informationsbaserad istället för materiellt grundad så får prissystemet i marknadsekonomin det svårt. Produktionskostnaden för en klump information är ju nära nog noll, vilket i en fungerande marknadsekonomi ska driva priset på produkten mot noll. Om detta sker på bred front kommer BNP att kollapsa, oavsett hur aktiv och produktiv ekonomin är.

Vad vi ser än så länge är att utmaningen mot prissystemet bemötts av att med lag och monopol fastställa ett visst pris som av Gud givet. Med hjälp av strikta patent- och upphovsrättslagar, kartellbildningar och sammanslagningar av företag, samt monopoltendenser så upprätthålls detta pris. Som ett prima exempel kan nämnas priset på en digital låt i affären iTunes. Där kostar en låt $0.99, oavsett produktionskostnaderna för att “tillverka” den. Detta är inget marknadspris och därför påverkar det BNP till att bli missvisande, eller åtminstone grövre subjektivt än vad det är idag.

BNP och tillväxt
Vill vi ha tillväxt i BNP eller i konsumentöverflöd? Kuznets ville ta bort reklam från BNP eftersom det inte är en consumer good, utan en consumer bad.

Idag används BNP ofta som ett mått på (eventuell) tillväxt, då det förment visar den totala ekonomiska aktiviteten i ett land. Detta mått fallerar när prissystemet går från marknadspriser till lagpriser. Ett bättre mått på tillväxt blir då det som ibland kallas för konsumentöverskott. Om konsumentöverskottet ökar så har vi tillväxt, eftersom fler människor har möjlighet att förbruka varor/tjänster som de tidigare inte haft råd med. Ett index över totalt konsumentöverskott lider dock av flera problem.

1. Det är svårt att mäta, eftersom det grundar sig på subjektiva bedömningar av vad individer är beredda att betala för en vara. Detta kan antingen gissas om eller utföras enkäter kring, men det blir aldrig lika objektivt som att mäta vad en vara kostar på Amazon en dag.

2. När priserna nått nollpunkten kan inte längre konsumentöverskottet öka, eftersom det fortfarande är relativt prisnivåer. Om en produkt sedan kvalitativt förbättras fångas inte det i konsumentöverskott som tillväxtsmått.

Internet-ekonomin
Om man förutsätter (som jag gör) att den reklamindustri som utgör ryggraden till stora delar av gratis-ekonomin som florerar via internet kommer att spricka inom relativt snar tid, och antar att de fiktiva, lagstadgade priserna ersätts av marknadspriser (som då närmar sig noll); vad finns då kvar att mäta med hjälp av BNP (inom internet-ekonomin)?

Rimligen borde BNP närma sig noll som en funktion av att ekonomin i stort integreras i den så kallade internet-ekonomin. Bara det är ett argument för ett nytt tillväxtsmått, vare sig det blir en variant på konsumentöverskottsindex eller något annat.

I en rasande angelägen debattartikel pekar Bo Rothstein på en röta inom politiken och den offentliga verksamheten. Det rör sig om det ständiga inrättandet av nya ämbetsverk, som i ökande grad präglas av ideologisk slagsida, vaga uppdragsformuleringar och normativ, snarare än exekutiv, karaktär. Nu senast rör det sig om inrättandet av en jämställdhetsmyndighet. Målsättningen är lika nobel som vag: man ska främja jämställdheten. Att detta är viktigt är lika självklart som det är oklart hur det ska ske – inte ens utredningen som ligger till grund för beslutet kan förtydliga det exakta förfarandet.

Utan att hemfalla till hyperbol så är detta symptomatiskt för ett allvarligt och mer övegrirpande problem. Jag skulle vilja påstå att vi här ser den logiska följden av ett par tendenser över tid, som påverkat såväl det politiska arbetet på regerings- och riksdagsnivå som offentlig förvaltning. Det rör sig om:

1. Ett påtagligt inslag av social ingenjörskonst i hur såväl regering som opposition bedriver sin politik, en tendens som eldas på av den typ av myndigheter som Rothstein talar om;
2. New Public Management, som innebär att offentlig förvaltning drivs utefter idéer och principer inspirerade av den privata sektorn, men offentligt finansierat och efter politiska dekret, vilket i sin tur undergräver det ideal om objektivitet som traditionellt varit offentlig förvaltnings ledstjärna;
3. Ständigt tilltagande symbolpolitik, det som Mats Alvesson kallar “skyltfönsteraktivitet och grandiositet” och som i många lägen premieras framför substans och måluppfyllelse.

Låt oss börja med (1), och så småningom anknyta den till ett annat mycket aktuellt exempel: frågan om UR:s politiska snedvridning och deras något schizofrena förhållande till sina egna principer om normkritik. Men först vänder vi åter till Rothstein, som skriver följande i sin debattartikel:

“Det är inte genom folklig mobilisering eller ur det civila samhällets organisationer och inte heller från några fristående opinionsbildare som nya idéer i politiken växer fram för att i den demokratisk process omvandlas till konkreta beslut av riksdag och regering och sedan genomföras av oväldiga tjänstemän. Istället är det ämbetsmän och experter i dessa statligt organiserade lobbyorganisationer som driver systemet.”

Ifall ni någonsin har sett den likaledes skrämmande som hysteriskt roliga brittiska satirserien “Yes Minister” känner ni igen detta som ett skolboksexempel på tjänstemannavälde. I serien följer vi en fiktiv ämbetsman som medelst stor list och låg moral ständigt får sin minister att fatta beslut som innebär att det är “business as usual” i den brittiska regeringen – ett status quo ad infinitum. Inga omstörtande förändringar tillåts rubba den känsliga brittiska samhällsorganismen. Det Rothstein identifierar är snarlikt, men med en avgörande skillnad: de ideologiskt motiverade ämbetsverken och deras tjänstemän kommer istället med förebud om samhälleliga omstöpningar som riktar in sig mer på individers åsikter än materiella förhållanden. De företräder en politik som ger uttryck för hur man vill att människor ska bli, snarare än för hur landet ska styras för att människor ska kunna bli det de vill. Vi ser denna tendens i MP:s kulturpolitik, nu senast i frågan om historierevisionismen som gör om Östasiatiska från ett museum till en rumslig moralisk pekpinne. Vi hör om den när komikern Aron Flam, hjärnan bakom satirserien “Folkets främsta företrädare”, vittnar om hur SVT strök en krönika som var kritisk mot S, men utan vidare lät häftig kritik mot Alliansen och SD vara kvar i programmen. Vi läser om den i regeringens strävan att “utbilda” folk i frågan om upphovsrätten, ett de facto-monopol som gynnar storbolag (men det är givetvis inte det man vill informera om!).

Med detta ledmotiv är det dags för UR-medarbetaren Per-Axel Janzon att inta scenen. Per-Axel fick av sin arbetsgivare i uppdrag att göra en programserie om normkritik, en arbetsmetod och arbetsplatsideologi som var mycket omhuldad av hans överordnade på UR (som är en del av Public Service). Per-Axel tog sitt uppdrag på yttersta allvar, så till den grad att han valde att vara kritisk mot den normkritik som var allenarådande inom UR. Ömma tår började förnimma imaginära stöveltramp direkt. Det inledningsvis positiva gensvaret från cheferna gick med ens över i moll, och Per-Axel fick veta utan omsvep att hans “avvikande” syn inte kunde accepteras på en arbetsplats som UR. Med ens framgick det att de enda normer som normkritiken inte tilläts kritisera var de som rådde på UR. (Att arbetsplatsen inte utvecklades till ett svart hål som resultat av den rena massa av bristande logik som dess chefer uppvisade är en gåta som kommer sysselsätta fysiker länge och väl)

Som en del av Public Service är UR ett offentligt massmedium, med målet att “[göra] program för alla […] Programutbudet är brett och varierat för att skildra hela samhället och alla grupper av människor.”, Det är finansierat av den tv-licens alla tv-ägare enligt lag måste betala, vilket gör deras målsättning med “program för alla” rimligt. Uppenbarligen har man svårare att leva upp till samma välkomnande och inkluderande ideal när det handlar om sina egna anställda, något som blir problematiskt när man betänker att det är dessa medarbetare som producerar det breda programutbudet.

Finns det några incitament som tillåter detta att ske? Den frågan leder oss vidare till (2). Jag har tidigare kritiserat NPM för att vara en dehumaniserande arbetsideologi och mycket illa anpassad för välfärdsyrken som betonar värden som inte greppas av vår monetärt betingade värdeform. En annan som vädrar kritik mot NPM är Erik J Olsson, filosofiprofessor och drivande bakom Academic Rights Watch. I en föreläsning tidigare i höstas gör Olsson gällande att NPM motiveras av följande resonemang:

1. Effektivitet är ett övergripande mål för offentlig sektor
2. Offentlig sektor är ineffektiv, och privat sektor är effektiv.

Privat sektor är alltså en förebild för offentlig sektor, och den senare bör organiseras som den förra. Enligt Olsson är detta rentav grundlagsvidrigt, eftersom det där görs skillnad mellan offentlig och privat verksamhet – ett inte helt okontroversiellt uttalande varom de lärde säkerligen tvistar. I vilket fall finns det viktiga skillnader. Yttrandefriheten för offentligt anställda får t.ex inte begränsas på samma sätt som den får för privat anställda. Men om man anser att NPM är rätt väg att vandra utmed, bör offentlig verksamhet organiseras efter privata principer. Men våra ämbetsverk och myndigheter – som alla är en del av den offentliga verksamheten – har ett mandat att omsätta regeringens politik i praktik. Om vi beaktar inslaget av social ingenjörskonst som jag vidrörde i (1) framgår snart en bild av offentliga institutioner som går från o- till envälde. Som Rothstein skriver: “”Enkelt uttryckt betyder demokrati att staten skall göra som folket vill. Införandet av myndigheter som i huvudsak har opinionsbildning på agendan innebär istället att man inför principen att folket skall tänka och göra som staten vill”. Detta genomsyrar alltså även public service, som uppenbarligen är intresserat av att producera en viss typ av material som ligger i linje med den ideologiska snedvridningen som premieras på arbetsplatsen. Kombinerar man detta med de mer vidlyftiga friheter som ett NPM-system implicit tillerkänner de styrande inom offentlig verksamhet balanserar man på styv lina ur objektivitetssynpunkt. Helt plötsligt blir det rimligt att tillsätta tjänster baserat på annat än objektiva meriter och kvalifikationer, det som ska vara den enda ledstjärnan vid en anställningsprocess. Kanske får man handplockade sekreterare på Riksrevisionen, eller osanna intyg för en livvakt som också råkar vara en mycket god vän som en följd? Eller att offentliga myndigheter tar sig friheter att lägga sig i och försöka ändra offentliga utredningar?

Följden blir det Rothstein kallar en “politiserad och politiserande offentlig förvaltning”. Varje regering, oavsett färg, bör ha som underliggande strävan att värna det som utmärkt våra myndigheter historiskt: deras relativa oberoende och självständighet att genomdriva politiska beslut. Att offentlig förvaltning i möjligaste mån ska bejaka objektivitet finns fastslaget i grundlagen: “Förvaltningsmyndigheter […] ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt saklighet och opartiskhet”. Ett exempel som illustrerar svårigheten i denna balansgång är fallet Kenneth Sandberg. Sandberg arbetade på 90-talet som handläggare på Invandrarverket (numera Migrationsverket) samtidigt som han var aktiv inom “Folkviljan och Massinvandringen”, ett nätverk som var mycket kritiskt mot den förda migrationspolitiken. På grund av sina avvikande åsikter, och för att han (precis som Per-Axel Janzon) inte ansågs kunna samarbeta med sina kollegor, blev han uppsagd. När Sandberg tog fallet till arbetsdomstolen ogiltigförklarade de emellertid uppsägningen, med följden att Invandrarverket och Sandberg till slut nådde en intern uppgörelse som slutade med att han lämnade sin post.

Värt att notera här är alltså att Sandbergs avvikande åsikter ur juridisk synpunkt inte ansågs vara skäligt underlag för en uppsägning från en offentlig myndighet. I fallet med Per-Axel Janzon är det aningen mer vanskligt, eftersom Public Service existerar i en märklig gråzon: officiellt är det ett privat aktiebolag, men finansierat med statliga medel och med ett statligt mandat att förse befolkningen med “allmännyttig information” (d.v.s en dröm ur NPM-synpunkt). Men faktum kvarstår: Sandberg fick inte sägas upp på grund av sina avvikande åsikter. Detta är värt att ha i åtanke när man läser vad Janzons överordnade skrev till honom:

“Självklart har du rätt till din fria åsikt. Men jag vill poängtera att du i din roll som anställd förväntas att tillvarata UR:s intressen, främja denna verksamhet och inte störa eller påverka UR:s verksamhet och dina kollegors arbetssituation.”

Problematiskt, minst sagt. Regeringsformen säger följande om tillsättning av tjänster inom offentlig förvaltning: “Vid beslut om statliga anställningar ska avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet”. Det framgår med all önskvärd tydlighet att den offentliga sektorn i möjligaste mån ska präglas av värderingar rörande objektivitet och meriter. Men vad händer om myndigheten som ska tillsätta en tjänst redan från början är mer idealistiskt än materiellt inriktad, och köpslår med värderingar och normerande kampanjer snarare än att omsätta politisk förslag i en konkret verklighet? Jo, regeringsformen om tillsättning av tjänster sätts ur spel proaktivt: människor med avvikande åsikter tillåts inte ens komma in i åsiktskorridoren innan de blir utträngda (läs: uppsagda).[1]

Låt oss gå vidare till (3), och frågan om symbolpolitik som den relaterar till frågan om Per-Axel. Hur har det gått till när ideologi och enighet utåt blivit viktigare än intern dynamik och uppfyllande av de uppsatta målen? Hur tog den ceremoniella och symboliska verksamheten över – kort sagt, när blev fasaden synonym med innehållet? Enligt Bo Rothstein kan man spåra det till det faktum att symbolpolitik är förförande enkelt och ger regeringen ett sorts moraliskt trumfkort: “Det går naturligtvis inte att vara emot regeringens förslag att inrätta en jämställdhetsmyndighet, det skulle vara som att man var motståndare till ett jämställt samhälle”. Som Dan Korn skriver om Per-Axel och hans kritik av de normer som UR:s normkritik fanns till för att försvara: “[Det är] givetvis bara en fördel att det gemensamma målet är en tom floskel, eftersom det är så lätt att enas om något alla kan hålla med om.”

En som utvecklar detta, och erbjuder en möjlig förklaring till dess lockelse, är Mats Alvesson. Enligt honom har vi en generell tendens, inom såväl offentliga som privata organisationer, att låta verksamhetsmålen underordnas varumärkestänkandet. Det blir viktigare med “skyltfönsteraktivitet, illusionsnummer och grandiositet”. Att uppnå mål är svårt, kräver hårt arbete, fordrar självrannsakan och innebär en risk för misslyckande. Ställd inför den skrämmande utsikten är det mycket bekvämare att i en värdegrund, jämställdhetsplan eller genom upprättandet av en tandlös kommitté orera högtravande om organisationens moraliskt högstående ansatser. Att dessa som bäst har perifer bäring på verkligheten är av sekundär betydelse: skulle man få kritik försvarar man sig med att organisationens värdegrund är god, och att man vid behov ska se över sina rutiner. Det låter bra mycket bättre än att konstatera att man har ett problem och ska försöka åtgärda det efter förmåga.

Detta skapar symbolpolitik, och ger oss debattinlägg från förment seriösa politiska partier som yrkar på instiftandet av tjänster för “trygghetsombudsmän” som ska arbeta just “normkritiskt”. Det ger oss förslag på att skrota en hatad myndighet, för att ersätta den med en i stort sett likadan.
Det ger oss en regering vars främsta insats för jämställdheten innebär könsutjämning medelst tvång bland de allra mest välbeställda, trots att detta på sikt inte är nödvändigt och trots att mycket forskning tyder på att inkvoterade bemöts med mer skepsis än andra (Mats Alvesson, “Tomhetens Triumf”, Atlas, 2011). Den pådrivande parten LO:s vägran att själva kvotera, trots att de varit pådrivande för förslaget, får stå som ett monument över den skamlösa ironi och det förbehållslösa självbedrägeri som man villigt utsätter sig för i strävan efter politiska good will-poäng. Som Alvesson kärnfullt sammanfattar det: “”Grandiosa inslag är inte sällan den symboliska responsen på substantiell oförmåga”.

Kombinera (1), (2) och (3) och vips, så har du färdiggräddade ämbetsverk anpassade för starkt politiserade smaklökar. Vi får offentliga institutioner som är herre snarare än betjänt åt folket; ett ideologiserat tjänstemannavälde; en urholkning av objektiviteten hos offentlig förvaltning, och därmed även ett hot mot Sveriges position som ett av världens minst korrupta och mest transparenta länder; samt urvattnade åtgärder som är den politiska motsvarigheten till att putsa fönster och dra för gardinerna. Ytterligare en potentiell följd är en räddhågsen ja-sägarkultur inom offentlig fövaltning, där fel inte uppmärksammas och visselblåsare – av rädsla för vad de får säga och hur de kommer bli bemötta på arbetsplatsen – skräms till tystnad. Att detta förekommer i Sverige finns det redan vissa belägg för.

Det kanske mest övergripande problemet som jag identifierar är vad som sker med den politiska mentaliteten och inriktningen. En vag idealism som är oförenlig med mer konkreta mål penetrerar stora delar av den offentliga verksamheten, vilken i samverkan med NPM:s tendenser till undergrävande av offentliga institutioners uppdrag öppnar för godtycke, nepotism, ministerstyre och en förflyttning av makt från folket till ämbetsverk som inte kan ställas till svars. Bo Rothstein uttrycker sin bestörtning över att Sverige “fortsatt kan ha kaos inom förlossningsvården på många ställen, de skamlöst låga lönerna inom de delar av den offentliga sektorn där många kvinnor arbetar, (sjuksköterskor, barnmorskor, lärare) och de ofta uteblivna höjningarna av barnbidragen och underhållsbidragen som väldigt många ensamstående mödrar är beroende av”. Men vem orkar ta itu med dessa frågor när man kan blidka de arga massorna genom att inrätta en jämställdhetsmyndighet, med ett politiskt mandat lika tydligt som uppdraget är diffust?

Lösningen på detta kan vara att man helt enkelt frångår denna idealism, och åter låter politiken (samt myndigheterna som genomdriver den) ha en materialistisk slagsida, med förslag som svarar mot tre likvärdiga kriterier: konkretion, relevans och mätbarhet. Återupprätta den målbaserade verksamheten efter dessa tre ledstjärnor, och låt regeringens politik utformas därefter. Om man drar undan gardinerna och deklarerar sin avsikt att komma till bukt med oredan inomhus kanske man har mer att vinna på det än blänkande fönster som inte visar något annat än betraktarens spegelbild?

1. Ett tack riktas till Bo Westerhult, fil dr. i statsvetenskap och jur. kand med offentlig förvaltning som specialistområde, för hjälp med denna delen.

De populistiska partiernas och ledarnas framfart måste förstås i ljuset av arbetslinjens moraliska logik. Det är dikterat från ovan att lönearbete skänker mening – den som inte lönearbetar lever per definition i utanförskap, en tes som framgångsrikt drevs fram av Fredrik Reinfeldt i valkampanjen 2006. Det syns i den politiska debatten, som i dag mestadels kretsar kring en enda fråga – hur ska man kunna skapa fler jobb? Den största frågan för vad vi ska göra med våra gemensamma resurser och vårt gemensamma beslutsfattande har blivit hur vi ska kunna öka behovet av mänsklig arbetskraft i lönearbetets strikta former. Det absolut mest brännande har blivit att se till att vi ska behöva slita mer för samma produktivitet. Då tidigare generationer ville se till att behöva slita mindre för samma produktivitet har vi idag vänt; vi vill slita mer. Det slits inte tillräckligt mycket, hör vi ofta numera; samhället behöver fler arbetade timmar. Detta kan bara hävdas mot en bakgrund av ett visst moraliskt paradigm.

Detta paradigm är arbetslinjens moraliska logik.

När man kopplar människors värde till deras lönearbete och deras möjlighet till lönearbete sedan försvinner, vad händer då? Då kommer människor vilja återställa sitt värde, nästan till vilket pris som helst. Då spelar det ingen roll hur många kvinnor Donald Trump kallar för grisar eller hur många människor Kent Ekeroth slår med ett järnrör. De är arbetslinjens barn. Arbetet har ju upphöjts till det viktigaste, och det agerar man efter. Den populism vi nu genomlever är inget tillfälligt. Behovet av mänskligt arbete för att producera varor och tjänster har varit stadigt minskande igenom historien, och den trenden kan mycket väl vara accelererande i en tidsperiod där AI i olika former kombinerat med bättre och bättre robotar tar större plats. Utöver det har konkurrensen på arbetsmarknaden aldrig varit större, när miljarder människor från tredje världen på de senaste decennierna lyfts in i den globala arbetsmarknaden tack vare globalisering och informationsteknologi.

Ingen ska stänga de här fabrikerna. Ingen. För det är vårt liv. Våra traditioner, våra fäder som har jobbat här. Vi vill inte ha er globalisering, ert billiga skitiga kinesiska stål, det förstör våra jobb, land, vårt franska sätt att leva.

Populismen vi ser idag är den naturliga motrörelsen mot denna process; en slags inomparadigmatisk motvikt som ser till att människors värde inte urholkas av konkurrens om arbete. Den karakteriseras av motstånd mot invandrare – som konkurrerar om lönearbetstillfällena, frihandel – som ökar globaliseringens faktor, och fri rörlighet. Vi har skjutit upp det akuta problemet ett tag genom att pressa ner löner, privatisera offentlig sektor och krossa arbetarnas organisationer – det som ofta kallas nyliberalism – men nu är den medicinen inte längre verksam. Antagligen har den hela tiden förstärkt problemet på lång sikt.

Vi har två alternativ idag, om vi inte vill hänge oss åt att stänga gränserna. Antingen kan vi konstgjort se till att människor kan lönearbeta, till en skenande social kostnad. Program som Hartz IV i Tyskland, där människor tvingas till statligt direktiverat arbete för att inte bli av med bidrag blir då legio. Eller så kan vi välja att överge arbetslinjens moraliska logik. Det får stora konsekvenser i termer av ekonomisk politik; på sikt kommer troligen en ny skattebas behövs, då inkomstskatten inte längre kan stå för så stora delar av statens inkomster. Det får stora sociala konsekvenser, eftersom en av de största sociala konstruktionerna som styr våra liv upphävs – distinktionen mellan lönearbete (det som är värdefullt i arbetslinjen) och annat arbete (som osynliggörs).

Men de stora omvälvningarna, oavsett vad man tycker om dem i sig, är värda det för att hindra Le Pen, Trump, Farage, Orbán, Ekeroth, och de andra – arbetslinjens barn.

Huruvida två tonårsgrabbars högtravande gnabb om detta är intressant tål att ifrågasättas, men hur man väljer att formulera detta för sig själv får vittgående konsekvenser. I exemplet med språktävlingen tyckte jag mig hävda äganderätt till något jag hade arbetat mig till – stöld vore det snarare att tvingas dela med mig av det till andra som inte lagt ner samma (eller något) arbete. För min vän var det snarare en fråga om hur vi skulle förfoga över pengarna på ett sätt som var rättvist och bejakade det faktum att vi var där som representanter för en grupp. Som han såg det var vi snarare privilegierade såtillvida att vi blivit utvalda att representera gruppen. En eventuell vinst tillhörde därför gruppen snarare än enbart de tävlande, helt enkelt eftersom det rimmade bättre med grundläggande rättviseideal gällande fördelning av medel.

Att folk har olika syn på dessa frågor vet dock alla som någonsin ägnat frågan om beskattning och rättfärdigheten däri en halvmesyr till eftertanke. En mer intressant fråga är: varför drog jag och min vän helt olika slutsatser efter att ha inhämtat samma belöning för samma insats?

Ett svar erbjuds kanske av Thomas Sowell. I sin bok A Conflict of Visions: Ideological Origins of Political Conflict (William Morrow, 1987) försöker han förklara det besynnerliga faktum att vi ofta kan placera en persons politiska åsikter tämligen träffsäkert på grundval av ganska lite information. Beskriver någon sig som “social aktivist”, “frihetsförsvarare” eller “fosterlandsvän” får vi ganska snabbt en bild av persons ställningstaganden i frågor om hur samhället bör styras, vilka rättigheter en individ bör ha visavi staten, frågor om olika friheter etc. Förklaringsmodellen som Sowell erbjuder säger att människor, generellt sett, antingen har en “constrained” eller “unconstrained” grundsyn, något som genomsyrar synen på lag och rätt, social rättvisa, kunskap, jämlikhet o.s.v. Hädanefter kallar jag dessa för den begränsade (constrained) och den obegränsade (unconstrained) synen. Enligt Sowell är dessa synsätt inte bara avgörande för hur vi betraktar människan, utan även grupper, samhällen och mer abstrakta koncept som t.ex rättvisa och rättigheter, närmast som ett filter som vi tar in all information om världen genom.

Utmärkande för den obegränsade synen är dels en uppfattning om människan som en varelse som hushåller med en enorm inneboende potential till förbättring och utveckling, dels en syn på resultat som varande av överordnad betydelse. Det sista sammanfattas väl av devisen “ändamålen helgar medlen”. Följaktligen insisterar dess följare ofta på snabb, radikal förändring av det som inte tycks fungera i nuläget, och menar att det viktigaste är att uppnå ett rättvist resultat. Vägen dit må vara kantad av en del avtrampade tår, men om det är rättvisans pris må så vara hänt.
Social rättvisa, där människan definieras som subjekt, trumfar övriga rättigheter (t.ex. äganderätten) där subjektets rättigheter ställs mot objektets (egendomens). Därutöver har alla människor ett moraliskt ansvar för sina medmänniskor, ett ansvar som det är av yttersta vikt att man visar sig mogen. Skulle så inte vara fallet är det fullt befogat att en tredje part – en Leviatan, med Hobbes ord – ser till att genomdriva det åt en.

Den begränsade synen är av strikt motsatt uppfattning. Människans förmåga är av naturen begränsad: vi kan inte alltid föreställa oss konsekvenserna av vårt agerande, och har därmed endast viss förmåga att plötsligt och effektivt genomdriva övergripande förändringar. Om förbättring ska uppnås måste vi vara ödmjuka inför det faktum att vi vet långt ifrån allting, och bör varsamt testa olika metoder för att nå fram till önskvärt slutresultat. Processen snarare än resultatet är här av överordnad betydelse. Följaktligen ser man samhället på ett mer organiskt vis, där alla delar interagerar med varandra och pö om pö når fram till ett slutresultat som är bättre än det senare. Edmund Burke, t.ex, ansåg på sin tid att England förvisso hade mycket utvecklingspotential, men att situationen under hans livstid var vida bättre än föregående århundraden. Detta var resultatet av att man byggde vidare på det som tidigare generationer hade lagt grunden för, och på så vis sakta men säkert förändrade saker till det bättre. Plötslig och svepande förändring – som innebar ett kullkastande av rådande ordning snarare än modifiering av densamma – var en garanti för undergång (eller totalitarism, som F.A Hayek ansåg).

Nyckeln, som Sowell understryker gång efter annan, är det skilda fokuset på resultat å en sidan, och processer, å den andra. Ta påståendet: “Om det finns ett övre tak för hur stor inkomst människor kan disponera, är det inte rättvisare att fördela överskottet bland dem som saknar medel?” För den obegränsade, med sitt fokus på moraliskt ansvar och social rättvisa, är detta inte bara ett rimligt påstående, utan närmast ett imperativ. Resultatet – ekonomisk och social jämlikhet – är det ändamål som helgar medlen – som i det här fallet är att staten hävdar äganderätt till en del av höginkomsttagarens lön. Blotta tanken om en rätt till ägande av medel som kan gynna flera är absurd: egentligen finns det ingenting som vi faktiskt äger. Kombinera detta med synen på förändring som något som kan ske plötsligt, och att man tillskriver människor en enorm potential att realisera storslagna mål, så får du t.ex. Olof Palme som försvarar en 90-procentig skattesats för Björn Borg med “Han har tillräckligt med pengar ändå”.

För den begränsade är detta raka motsatsen: genom att konfiskera någons pengar underkänner man legitimiteten i processen som genererat inkomsten – arbetet – och säger sig dessutom veta bättre än individen var dennes medel ska gå. Den begränsade ser inte distinktionen mellan och värderingen av subjekt och objekt som relevant: min rätt till mina pengar bör värnas i samma utsträckning som någon annans rätt till en viss mängd pengar. Att privilegiera en grupp på en annans bekostnad är själva definitionen av orättvisa. Rättvisa som motiveringen för åtgärden talar således för döva öron här: att göra åverkan på någons äganderätt och inkräkta på processerna som åstadkommer förändring är att leka med elden eftersom vi omöjligen kan veta vad sådan sådana plötsliga och omfattande ingrepp kommer leda till. Lag, rätt och ordning är känsliga institutioner som vi inte under några omständigheter bör ha rätt eller möjlighet att upphäva för något förment noblare mål.

Om vi nu applicerar detta på min anekdot från språktävlingen i nionde klass kanske bilden klarnar något. Mitt fokus var närmast entydigt på processen: det faktum att jag tävlade och vann ett pris som var ett resultat av min insats. Min kompis såg annorlunda på det. Att han hade särskild rätt till pengarna framför andra var inget som slog honom, vilket man skulle kunna förklara (åtminstone delvis) med att han tillskrev processen ringa betydelse för den fråga vi nu stod inför. I hans obegränsade värld fanns det knappt någon fog att hävda äganderätt till prispengarna; att fördela dem enligt sociala rättviseprinciper var inte det enda rätta, utan snarare det enda naturliga.

Tilläggas bör, att processen i sig tycks ha ett emotionellt värde för många som kan sorteras in i det begränsade facket. Att neka folk dels att skörda frukterna av sin sådd, dels från att få själva delta i processen, är att göra dem en stor otjänst. Detta resonemang kan vi se reflekterat i uttalanden som “Det är bättre att arbeta för sina pengar än att enbart få bidrag för att göra ingenting”, där processfokuset kastar sin långa skugga över tankegången. Människor som upphöjer “arbetet” till något utöver en överlevnadsfråga, som tillskriver arbetet en förmåga att skapa människovärde, delar förmodligen i regel det begränsade synsättet. Följaktligen tar man för givet att arbetet är det som håller samhällets kugghjul smorda, och som skänker mening till individen. I en tidsålder då enbart lönearbete anses ha värde som “genuint” arbete kan detta sätta mentala fälleben för en utveckling av den ekonomiska politiken i en tidsålder med vitt skilda förutsättningar.
Den obegränsade landar här i en helt annan slutsats, eftersom processen är ointressant, enkom resultatet är relevant. Om det är möjligt att minska arbetstiden – eller se till att någon får pengar utan att arbeta för dem – och därmed uppnå en önskvärd slutsituation så är det ens plikt att omsätta den möjligheten i praktiken. Hur detta uppnås är ointressant, det viktiga är att det görs. Eftersom människor har en enorm inneboende potential blir det logiskt följdriktigt att hävda att vissa har kommit längre på vägen mot “fullbordan” än andra – därmed har de också rätt att staka ut villkoren för den omvälvning som behövs. Om den existerande ordningen måste maka på sig må så vara hänt.

Vad hände då med mig och min kompis? Just i det här fallet övertygade jag honom om att vi hade rätt till priset (generöst tilltaget om 500 kr vardera) framför övriga i respektive språkgrupp, men det var enbart ett litet slag. Senare profilerade han sig som en mycket välresonerad och talför marxist inom Ung Vänster, emedan jag fortsatte uppröras i min avskildhet över tanken på att andra inte enbart ska skörda frukterna av arbetet jag lägger ner, utan även ha rätt till inkomsterna från fruktförsäljningen. Vissa berg låter sig inte ruckas.

Att de är kontroversiella består i det faktum att de uttalar sig i känsliga frågor där man blandar ihop sannolikhet baserat på information (Person X är förmodligen av etnicitet Y givet information Z) och predestinering av en persons väsen baserat på en essentiell del av personligheten (Person X är av etnicitet Y, därför gäller förmodligen information Z)

Så  skrev Magnus på Tanketourettes nyligen, och essensen av detta citat är mycket applicerbart här. Det är en rimlig stereotyp av sexualförbrytare att de är just män (person x är förmodligen man givet att den är sexualförbrytare), medans stereotypen av män att de är sexualförbrytare (person x är förmodligen sexualförbrytare givet att den är man) är orimlig, precis som stereotypen av invandrare att de är sexualförbrytare är orimlig.

Det är på grund av sammanblandning av de två konditionella sannolikheterna för män och sexualförbrytare som diskussionen kring “inte-alla-män” och “visst-alla-män” blir så sned. Den ena sidan åberopar sannolikheten 0.98 för att en sexualförbrytare är man för att visa att det är något manligt med sexualbrott, medans den andra sidan åberopar sannolikheten 0.0047 för att en man är sexualförbrytare för att visa att det inte är rimligt att göra en stereotyp av män som sexualförbrytare.

Det kanske är rimligt att hävda att sexualbrott är något manligt på grund av just sannolikheten 0.98 ovan, men det är inte rimligt att hävda att man måste “vara rädd för alla män”, på grund av sannolikheten 0.0047 ovan.

Stereotyp är ett skällsord.

Det sorteras in i samma kategori som reduktionism, determinism, essentialism och andra ord som är obegripliga för oinvigda, men bär på överraskande stark emotionell laddning när man rotar lite djupare. De negativa konnotationerna i ovanstående ord bottnar i att de uppfattas inte bara som statiska, oföränderliga, utan för att de på något sätt anses “låsa” människor till vissa roller, personlighetsdrag eller egenskaper. Denna instinktiva aversion mot att kategoriseras är lätt att förstå och sympatisera med: ingen vill klumpas ihop och förväxlas med en grupp eller åsikt vars analys eller slutsats man inte delar eller identifierar sig med. Som jag ser det bottnar denna kontrovers i en mycket välvillig straw man, där man aktivt bortser från vad en stereotyp är, samt vilken funktion den fyller, och missförstår sin egen eventuella roll i en stereotyps vara eller icke-vara.

Essensen av en stereotyp, som jag ser det, är att det är en förhandsuppskattning som är användbar när den används som ett sätt att mäta sannolikhet för något. När jag säger att män är mycket mer troliga att begå våldsbrott ger jag uttryck för en förutsägelse: om en oidentifierad person begår ett brott är det sannolikt att vederbörande i fyra fall av fem är en man. Jag säger för den sakens skull inte att av fem män i ett rum återfinner man en brottsling: jag ger bara uttryck för en sannolikhet. Denna råkar kunna backas upp av empirisk och svårvedersäglig statistik, i Sverige av brottsstatistiska rådet.

Men hur är det med stereotyper som baserar sig på intryck, känslor, intuition? Kanske är det de man främst vänder sig mot – den typ av deterministiska stereotyper som får folk att på förhand döma ut vissa folkgrupper som “kriminella”, “våldtäktsmän”, “töntiga” eller “barnsliga” (som epitetet “generations of perpetual children” om Pokémon Go-fantaster). Och kanske gör man rätt genom att alltid lyfta fram individen, och undvika stereotyper helt och hållet: att se på varje individ nyktert och utan fördomar för att sedan bilda sig en uppfattning om dem allteftersom, grundad på observation och erfarenhet.

En vacker tanke, men i praktiken givetvis absurd om man drar den till sin spets – en person som baserar sin sociala interaktion på den typen av tumregler kommer förmodligen inte särskilt långt i livet. Faktum är att vårt tänkande inte bara lämpar sig för att “stereotypisera” – det förutsätter stereotyper, och en viss essentialism: att vi tillskriver vissa objekt och fenomen oföränderliga egenskaper, helt enkelt för att det är mycket lättare att snabbt tillgå den informationen i stressade situationer (att fundera på om en sabeltandad tiger egentligen är en bäver med filade framtänder hjälpte knappast ens chanser att överleva). Barn gör det från oerhört tidig ålder: en sjuåring som ser en mjukistiger med blekt päls och en man påsydd vägrar tillstå att det är ett lejon. Detta gäller framför allt “naturliga” objekt: människor, djur, växter (Pinker, s. 326). Vi gör detta för att det förvånansvärt ofta funkar, och den besparing vi gör avseende tid och energiåtgång är så betydande att det var ett byte som var väl värt den mentala kostnaden som uppstår när en stereotyp slår fel.

Och förvånansvärt ofta slår de inte fel: mer ofta än inte har en stereotyp betydande bäring på hur det verkligen förhåller sig i världen. Påståendet att stereotyper i regel är felaktiga visade sig inte ha någon typ av vetenskapligt observerad grund, alls. Man hade identifierat stereotyper som dåliga – eftersom de inte ger individen fritt spelrum – och därmed dragit slutsatsen att de måste vara felaktiga, något som visade sig vara en moralisk snarare än en vetenskaplig slutsats.
Med detta inte sagt att stereotyper alltid stämmer, och att fördomar alltid förhåller sig otvetydigt till verkligheten – givetvis kan en stereotyp missbrukas eller skapas för diverse syften, men som ett grundläggande fenomen bör vi snarare vara tacksamma för att vi är utrustade med denna förmåga än tvärtom. Som Pinker skriver om essentialism:

“Essentialism is behind the success of chemistry, physiology and genetics, and even today biologists routinely embrace the essentialist heresy when they work on the Human Genome Project (but everyone has a different genome!) or open up Gray’s Anatomy (but bodies vary!)”

Att de är kontroversiella består i det faktum att de uttalar sig i känsliga frågor där man blandar ihop sannolikhet baserat på information (Person X är förmodligen av etnicitet Y givet information Z) och predestinering av en persons väsen baserat på en essentiell del av personligheten (Person X är av etnicitet Y, därför gäller förmodligen information Z). Om en person kommer från Rinkeby är det sannolikt att personen har föräldrar som inte är födda i Sverige; det är inte detsamma som att säga att en person med föräldrar födda utanför Sverige förmodligen kommer från Rinkeby, för att ta ett tämligen harmlöst exempel (en normalbegåvad läsare kan lätt se hur ovanstående exempel kan bli aningen mer kontroversiellt).

Sannolikhet är svårt, och något vi ogärna hemfaller åt om vi inte måste. Hjärnan tar de genvägar den kan, och det kan arbeta i båda riktningar: en person som gör sunda sannolikhetsbedömningar kan misstas för en synsk person, en “klärvoajant” (för övrigt helt otroligt fult ord när stavningen försvenskas). Nate Silver vittnar om detta efter att hans statistiska modell – som vägde samman otaliga opinionsinstituts mätningar och gav dem olika sannolikheter baserade på tidigare utfall – “förutsåg” vinnaren i samtliga 50 delstater i presidentvalet 2012. Silvers modell gav Obama en 90-procentig chans att vinna: i gemene mans ögon (och även i Vita Husets!) var det detsamma som att han “visste” vem som skulle vinna (Silver, 2012). Men som han var noga med att påpeka belyste han enbart sannolikheten för ett visst utfall, och så blev det också. Han sa helt enkelt “Kandidat X är en sannolik vinnare given information Z”, inte “Kandidat X kommer vinna, vilket framgår av information Z”. Skillnaden kan tyckas semantisk, men är avgörande för att vi ska bevara ödmjukhet inför vår egen förmåga och den vetenskapliga metoden.

Referenser
http://www.brottsrummet.se/sv/brott-och-statistik
https://aeon.co/essays/truth-lies-and-stereotypes-when-scientists-ignore-evidence
Steven Pinker, “How the mind works”, Penguin Books, 1997
Nate Silver, “The Signal and the Noise”, Penguin Books, 2012