Ojämlikheten är på tapeten igen.
Välgörenhetsorganisationen Oxfam påminner, lagom i tid till att alla välkomstdrinkar hällts upp i Davos, om att vi lever i en tid av en ojämlikhet utan dess like. Världens åtta rikaste män äger lika mycket som halva jordens befolkning gör tillsammans. Den rikaste percentilen i USA har sett sina löner öka med över 100% sedan 70-talet, medan de “nedre 90 procenten” fått hålla till godo med en ökning på 15%, och i princip oförändrad köpkraft.
Kapitalismen är här elefanten i rummet: beroende på vem du frågar kan den ses som antingen hjälten eller boven i dramat, upphovet till allt det goda eller onda. För än fler är kapitalismen den pragmatiska nödutgången – det enda som fungerar någotsånär.Till skillnad från ordstävets elefant är emellertid denna både om- och vidtalad. Med det inte sagt att den tar större hänsyn till det: varför skulle en storslagen elefant bry sig om vad ett antal skräniga människor säger om den? Lika bra att låta människorna hållas, och fortsätta som vanligt under tiden.
Vad som framgår med all önskvärd tydlighet är att allt fler och fler upplever sig som förlorare i den moderna globaliserade ekonomin, vilket får sägas vara ett misslyckande för globaliseringen som process. Det argument som det sålt in sig med är ju att det ska göra världen bättre för alla genom en nätverkande ekonomi som lyfter samtliga som ingår i den. I ett avseende tycks detta vara en process i vardande: endast 10% av jordens befolkning beräknas idag leva i extrem fattigdom, att jämföra med 90% för knappt 200 år sedan.
För vissa är detta ett tecken på att systemet faktiskt fungerar och håller sina löften om mer till alla, snarare än allt till ett fåtal. Dessa superrika är en biprodukt av systemet, och ibland de största nettogivarna: som Per Gudmundsson påpekar skänker Bill Gates (som toppar listan) lika mycket som ett mindre europeiskt land i bistånd, och har dessutom förmodligen bidragit till välståndsökning på oöverskådliga sätt i och med skapandet av Microsoft.
Många tycker att detta missar målet, och tar ojämlikheten som intäkt för kapitalismens misslyckande och stundande kollaps. Paul Mason argumenterar t.ex för att kapitalismen inte är anpassad för den digitala eran och att nyliberalismen – hjälten i dramat enligt Gudmundsson – är detta ekonomiska systems dödsrossling. De tendenser vi ser är ryckningarna som följer därpå, och enligt Mason är vi därför tvungna att styra om kursen mot det postkapitalistiska samhället (Paul Mason, “Postcapitalism”, 2015).
Det torde vara okontroversiellt att påstå att det råder en utbredd misstro mot kapitalismen, och mot dess möjligheter att infria vad den lovar. Som Felix Marquardt mycket kärnfullt sammanfattar:
Hur detta missnöje gestaltar sig, och vad det kan bero på, återvänder vi till senare i texten. Frågan jag ställer mig i denna text är av lite annan art: är det något som fattas hos oss själva för att kapitalismen ska fungera optimalt? Det tycks mig nämligen som att kapitalismen kräver ett närmast stoiskt förhållningssätt till det som är systemets livsblod: strävan efter vinst, tillväxt, jobb, välstånd, investeringar och alla de människor som tillsammans utgör den globala marknaden.
Att en stoiker är en person som håller sig för god för känslor är en missuppfattning. Det man måste förstå om stoicismen är att det är en filosofi som är praktisk till sin natur, och främst intresserar sig för vad som leder till det goda livet, och hur man ska leva för att nå dit. Den sanne stoikern är inte främmande för stundens glädje eller njutning, men han ser det inte som ett ändamål i sig. Sann glädje är detsamma som dygd, och är därmed ett permanent tillstånd att ständigt eftersträva, snarare än en stundens flyktiga ingivelse att jaga frenetiskt. Dygden är ett nödvändigt och tillräckligt villkor för glädje, och känslor såsom rädsla eller avund ska tuktas, även om man inte kan undvika att uppleva dem. Det man däremot styr över, och genom vilket man kan påvisa sitt herrskap över sig själv, är ens reaktion på dessa känslor. Stoikern låter sig inte förledas att slaviskt följa passionernas hetsiga impulser. Ifall man blir slagen i ansiktet kommer man översköljas av känslor, men det man styr över är omfattningen och karaktären av min motreaktion. Den sanne stoikern finner dygden i att visa sig större än att nedlåta sig till att ge igen med samma mynt. På samma sätt ser vi att den sanne kapitalisten måste acceptera ekonomiska slag i ansiktet i form av förluster, motgångar och perioder i ekonomisk moll. Dessa ska mötas med jämnmod och den resoluta övertygelsen att man kan göra det bättre i framtiden, snarare än att förbittrat haka upp sig på vad som kunde ha varit eller älta ens egna misstag.
När det gäller materiella ting som spelar på våra passioner är de för stoikern varken positiva eller negativa i sig, utan “likgiltiga”. De kan vara nödvändiga eller efterfrågade i stunden, men för det goda livet är de på inget sätt ett måste – det enda slutmålet är ett dygdigt liv, och det är något som är tillgängligt för alla, rik som fattig, och i valet mellan att se till sitt eget väl och ve eller en annan människas hälsa ska det senare alltid prioriteras. En sann stoiker skulle inte medge att rikedom är ett mål i sig, men tanken om att agera i enlighet med vad som är “lämpligt” för mig är central inom stoicismen. Dock är det alltid lämpligast för mig att värna såväl mig själv som andra, om möjligt.
Jämför då detta med vad som fordras av kapitalisten. I ett system som förutsätter ständig tillväxt är jakten på vinst en permanent variabel, och strävan efter kapitalackumulation en av dess grundvalar. Idag ser vi också detta draget till sin spets, när finansialiseringen hittar sätt att mångfalt öka värdet på kapital och generera nya vinster utan att tillnärmelsevis skapa motsvarande mängd nya jobb och försörjningstillfällen för de sämre bemedlade. Den besinningslösa jakten på vinster tycks vara det överordnade målet för dagens kapitalist. Dygden och frågan om vad som är “lämpligt” för mig har lämnats på historiens skrothög eftersom dylika överväganden sällan genererar nämnvärda vinster.
Stoikern förstår det fruktlösa i att envetet hålla fast vid det som har varit när tiden har sprungit ifrån dem, till och med om det gäller livet självt. När den mycket devote stoikern Seneca blev beordrad av kejsar Nero att ta sitt liv ska han enligt sägnen ha gjort det utan att darra eller ifrågasätta. Livets korthet var något att erkänna, acceptera och omfamna. Glädjen över att ha levat är större än sorgen över att det är slut. På samma vis förstår den sanne kapitalisten att inte på något sätt känna sig bunden eller låst vid tidigare ställningstaganden, utan låter sig vägledas av marknadens osynliga hand som likt stoikernas Gud är ofantligt mycket visare än han själv. Dessvärre tycks detta vara en önskedröm som lyser med sin frånvaro i praktiken, där övertygelse och orubblig (och ofta omotiverad) tro på ett projekt kan fördunkla omdömet hos den mest sofistikerade investerare. Investerarnas tro på den osynliga handen och marknadens kraft är en läpparnas bekännelse. Istället tar man chansen att manipulera aktiekurser, ta del av insidertips för att överlista den marknad man säger sig följa samt håvar gladeligen in enorma vinster på ett utlåningssystem som på en sann fri marknad aldrig hade kommit förbi tillblivelsestadiet.
Ytterligare ett krav som stoicismen ställer på sina proselyter är på ödmjukhet, inför sig själva, sin omgivning och sin roll i universum. Marcus Aurelius, den romerske kejsaren vars “Bekännelser” är det närmsta man kommer en kioskvältare inom skolan, såg sig själv som en “medborgare i universum” som löd under en sanning, ett syfte och en “Gud genom allt”. Människan är i stoikerns ögon en liten del av det ofantligt stora hela, och har av gudarna fått sin livsbana utstakad för sig. “Acceptera det som ödet binder dig vid, och älska dem som ödet för dig samman med” (på svenska ibland parafraserad som “ödet leder den villige, men släpar den ovillige”). Bär huvudet högt i med- som motgång, och gläds åt det du får uppleva, ty i slutändan är din förmåga att ändra det som har varit obefintlig. Återta kontrollen över det du har möjlighet att kontrollera: flytta fokusområdet för din “locus of control” till det som är inom ditt eget räckhåll. Du styr över dig själv, din reaktion och det sätt som andra uppfattar dig på. Fokusera din energi på det du kan förändra.
En skicklig kapitalist strävar egentligen efter samma typ av ödmjukhet inför sig själv och det hen kan påverka. De skickliga riskkapitalisterna accepterar på förhand att de kommer missa de “stora vinnare” som i efterhand ter sig självklara; de förstår att de i nuet inte har den överblick eller kontroll som de skulle vilja ha, så istället försöker de med alla till buds stående medel fatta informerade beslut i den utsträckning det går, samt sprida sina risker. Kapitalisten har internaliserat denna lärdom från stoicismen, men får ofta utstå spott och spe därför. Få kategorier människor är lika bespottade och föraktade som riskkapitalister, eftersom de ses som människor som utnyttjar de svagaste och överhuvudtaget inte tar någon hänsyn till den eventuella moralen i deras investeringar. De anses lämna företag, och därmed arbetande människor, i sticket när de i själva verket agerat i enlighet med kapitalismens logik och lämnat en urmjölkad före detta guldkalv.
Mer ofta än inte tycks det som att vi hyser en nästan instinktiv aversion mot kapitalismen när den fungerar som den egentligen ska, framför allt när människor drabbas av dess till synes skoningslösa rationalism och t.ex. blir av med sina jobb, och sedermera även framtidsutsikterna och hoppet. Istället för att godmodigt (och stoiskt) acceptera vår tilldelade roll i systemet stretar vi istället emot. Svenska mjölkbönder ska subventioneras och räddas från konkurrensen från fattiga länder, vilket enligt kapitalismens spelregler är ett sätt att cementera snarare än motverka den globala ojämlikheten, något vi inte tar mycket hänsyn till. Vi drömmer oss tillbaka till tiden då ett företag sysselsatte en mindre stad, och folkaktier var ett säkert kort som innebar trygg och stadig avkastning utan större engagemang från vår sida. När medelklassen degraderas och tvingas spela på samma villkor som fattiga i övriga världen vänder vi istället vår vrede mot de allra rikaste – vi blickar utåt och finner lösningen i det materiella, snarare än att på stoiskt vis blicka inåt och sträva efter den dygd som är oberoende av våra materiella förhållanden. Vår reaktion på en tid som präglas av osäkerhet är argsint och full av krav på alternativ, allt medan den politiska eliten tafatt famlar efter svar och gång efter annan visar på sin oförståelse för ilskan som detta stratum av samhället ger uttryck för. Politikerna hänvisar till statistik som visar att vi har det bättre än någonsin förr, och vi svarar resolut med att säga att saker och ting definitivt går åt fel håll.
Den stoiska synen på människan är att hon ingår i ett stort, gudomligt sammanhang, och besitter en inneboende kunskap om rätt och fel, samt en väg att nå fram till ett dygdigt liv. Vi är alla, med Marcus Aurelius ord, medborgare i universum, och därmed lika. Stoikern och juristen Cicero försvarade denna princip i teorin, samtidigt som han i praktiken med emfas förespråkade att aristokratin skulle styra över den mindre kunniga massan (Sven-Eric Liedman, “Från Platon till kriget mot terrorismen”, 2005, s. 48-53). Vi går i samma fälla som Cicero när vi säger oss vara emot monopol och ett gynnande av “de våra” på bekostnad av andra: alla är vi lika och ska beredas samma förutsättningar och rättigheter – men viss är, som Orwell sa, mer jämlika än andra. För så fort dessa principer faktiskt utsätts för ett genuint stresstest så slår vi bakut och börjar med alla till buds stående medel värna de svenska producenterna framför andra. Detta gäller i tilltagande grad politiken i stort: om folket röstar för Brexit eller Donald Trump är analysen glasklar: fel låt vann. Och så länge vi får medhåll accepterar vi stöd från de mest skugglika av organisationer.
Den moderna stoicismens mest talföra språkrör, Ryan Holiday, återvänder ofta till ett av sina favoritcitat från Marcus Aurelius: “To accept it without arrogance, to let it go with indifference”. För Holiday innebär detta att:
Det är inte svårt att se att kapitalisten förväntas ha samma inställning till sitt värv och sina företaganden. För politikerna som försvarar kapitalismen som system torde detsamma gälla. Men lika fullt behöver vi bara blicka bakåt knappt nio år, till 2008 års finanskrasch, för att se hur kapitalismens förlöpare desperat klamrade sig fast vid ett alltigenom riggat system som skapade pengar ur tomma luften och blåste de mest utsatta i samhället på enorma summor för sin egen berikning. När detta väl uppdagades och bankirerna konfronterades slog de ifrån sig, och uppvisade grannlaga mängder arrogans i sin syn på människorna de lurat och det krav på rättvisa som folket utfäste. Politikerna gick till slut på de välburnas sida, och ställde sig inte likgiltiga inför utsikten att låta bankerna falla: tvärtom, de gjorde det mesta för att hålla dem vid liv. Med arrogans i överflöd såg alla börsmäklare och finansproffs till att berika sig på vanligt folks bekostnad, och släppte endast taget när de själva kommit på livbåten och sparkat iväg alla som försökte simma ikapp.
Enligt Nassim Taleb är den skicklige kapitalisten den som förstått sig på osäkerhet, och hur man garderar sig mot risk. Den filosofiska grunden för detta tankesätt återfinner han just i stoicismen, och tankarna hos sådana som Seneca, en man vars stoiska livsfilosofi Taleb sammanfattar såhär:
“That was what Seneca was, was about being long in options. He wanted to keep the upside and not be hurt by the downside. That’s it. It’s just how to set up his method“.
Stoicismen är i Talebs tappning människans försök att jämna ut oddsen med osäkerheten. Samtidigt påpekar han ständigt (och inte sällan via koleriska tweets) hur dåliga vi människor är på detta, och det sätt på vilket han slagit mynt av det själv (han gjorde sig en förmögenhet genom att satsa mot marknaden vid den stora börskraschen 1987).
Det tycks alltså som att de allra flesta människor inte tänker i de banorna som stoicismen kräver av oss. Faktum är att de som är mest benägna att sjunga den fria marknadens lov, de som klassar sig själva som libertarianer, är i minoritet när det gäller befolkningen i stort. De är mer analytiskt lagda, mindre emotionella, mindre sociala och överlag klart smartare. Men som en av deras mer pragmatiska apostlar, Russ Roberts, själv säger så är deras kanske största handikapp att de inte har insett att “most people aren’t like us”. För anhängare av den fria marknaden är prövningar och motgångar karaktärsdanande och något man bör genomlida för att bli en bättre person, ett antagande som även är inbakat i stoicismen. För progressiva liberaler är det detsamma som att säga “lidande är bra” och att man måste sona för gamla synder, något som för många ter sig fullständigt barockt.
Ibland händer det till och med att de mest styvnackade försvararna av kapitalismen, och de stoiskt anstrukna premisser vi däri tar för givna, inte riktigt kan leva som de lär, likt Cicero ovan. Ett exempel är Alan Greenspan, en Ayn Rand-proselyt som hela sin karriär sjöng den fria marknadens lov och besvor statlig inblandning i alla dess former. När han väl fick en maktposition med möjlighet att påverka som centralbankschef agerade han på tvärs med sina principer (som när han löste ut bankerna 1995, eller garanterade Mexikos skulder till amerikanska banker när staten stod på konkursens rand). Detsamma gäller Ben Bernanke, som innan sin tid som centralbankschef å det starkaste motsatte sig åtgärder så som kvantitativa lättnader. När han väl var installerad var det emellertid en av hans första åtgärder.
Vad blir slutsatsen av allt detta? Det teoribygge som kapitalismen vilar på gör ett antal antaganden om vad människan är förmögen och benägen till. Vi lever idag i chockvågorna av en kraftig motreaktion när kapitalismen och globaliseringen inte upplevs leva upp till de utfästa garantierna. Kapitalismen upplevs av många som fundamentalt trasig, och såväl den yttersta liberala högern som vänstern tycks överens om att det kapitalisterna gör är fel (låt vara av olika skäl, men det är inte det relevanta). Kapitalismen i vår tid upplevs inte fungera. En del av förklaringen till varför kan stå att finna i vilka antaganden den gör om människorna som utgör dess aktörer och marknad. För att kapitalismen ska fungera så som det är tänkt, och verkligen vara en kraft för alla, tycks det för mig mer och mer klart att den förutsätter en stoicism som gemene man, bortom teorin och ställd inför verklighetens skoningslösa rättframhet, saknar.