Vad jag emellertid vill tala om är den omvända tendensen: en benägenhet att i rättrådighetens namn härleda ett är ur ett bör. Emellanåt tycker jag mig kunna skönja en tendens hos allt för många att inte bara försöka skapa en brygga mellan deskriptiv och normativ vetenskap, utan att överhuvudtaget förkasta all hänsyn för att de två metoderna existerar avskilt från varandra. Istället för att konstatera vad som är, och ur det härleda vad som bör vara, så väljer man att i första ledet fastställa vad som bör vara, och blir så hänförd av sin egen vision att man helt enkelt slår fast att så är det också.
Exempel är på sin plats, antar jag. Ett av de mer talande torde väl vara synen på människan som en Homo economicus, den varelse vars existens kablades ut av ekonomer som med hjälp av eleganta modeller kunde visa att en individ som söker att maximera sin tillvaro fattar därför rationella beslut som inte påverkas av direkt irrelevanta yttre eller inre faktorer, såsom emotioner. Det är en djupt rationalistisk syn på människan, som inte lämnar utrymme för saker vi tar för givna som en del av den mänskliga upplevelsen: samarbete, altruism, beslut fattade i affekt o.s.v. Detta var en normativ föreskrift: människor bör agera på detta viset för att maximera sin tillfredsställelse. Sakta men säkert förvandlades detta från ett normativt påstående till ett deskriptivt faktum. Ekonomernas modeller utgick ifrån att individer agerade utifrån ett antal på förhand givna premisser, och när verkligheten bestred förutsägelserna var det folket det var fel på, inte modellerna. Ur sina resonemang om hur människor borde agera landade man helt plötsligt i ett entydigt konstaterande av hur människor är.
Det finns fler instanser av detta. Idén om kön som en alltigenom social konstruktion tycks grunda sig på följande antaganden:
(1) Vi bör uppnå ett samhälle med total jämlikhet mellan könen;
(2) Ifall kön som biologiskt koncept existerar kan det förklara och i viss mån motivera skillnader mellan könen
Alltså existerar inte kön som biologiskt koncept.
Här har vi ytterligare ett paradexempel på hur vi går från ett moraliskt “bör” till ett faktamässigt “är”. Följden blir en oinformerad diskussion, och en politik som vilar på en grundval vars absurditet framgår med all önskvärd tydlighet när den dras till sin spets. Ironiskt nog är det som möjliggör detta just vår oförmåga till åtskillnad mellan “är” och “bör” – vi faller i fällan att anta att naturalistiska skillnader mellan könen skulle motivera ojämlikhet!
Det är här vikten av Humes distinktion blir så viktig: ifall vi inte håller isär dessa två öppnar vi inte bara upp för förvirring och naturalistiska felslut, utan även för revisionism och verklighetsfiltrering. Vi ger oss ut på moraliska korståg för att få världen att anpassa sig efter våra ideal, som vi tycker är själva förkroppsligandet av rättvisa och godhet, utan att kännas vid det faktum att världen existerar som en entitet oberoende av oss (något Hume säkerligen inte hållit med mig om). Världen-i-sig tar inte nödvändigtvis hänsyn till världen-i-mig, för att våga mig på en parafrasering av Kant.
Vi bör vara på vår vakt för de som vill patentera verkligheten som enbart en produkt av betraktarens öga. En sann bild kan vi förmodligen aldrig uppnå, men att hermetiskt sluta oss och inte försöka nå en bredare förståelse av dess komplexitet stakar inte ut en väg mot upplysning och ett mer förstående samhälle. Utmed den avsmalnande vägen grasserar trångsyntheten. Följden blir att våra tankar inhägnas och endast tillåts färdas i vissa banor, instängda i ett mentalt safe space som i det långa loppet gör att vi försöker avskaffa verkligheten som den är, till förmån för livet som vi drömskt tycker att det bör vara.