Posted on

De nya hörlurarna till iPhone visar digitaliseringens faror

Digitaliseringen – att göra digitalt det som var analogt – är en viktig del av den produktivitetstillväxt som kännetecknar vår samtid och framtid. Datan är den nya oljan och det som smörjer informationsekonomin. Utan stora mängder data kan inte Googles bilar köra på egen hand, för att ta ett exempel. Det är viktigt att digitaliseringstrenden fortsätter och att mycket data tillgängliggörs fritt och i interkompatibla format; i dagens samhälle är det otroligt svårt, för att inte säga omöjligt, att veta vem som kommer finna användning för den data som offentliggörs. Att Aaron Swartz skulle finna samband mellan ekonomiskt stöd till juridiska forskningsprojekt och resultat som stödjer bidragsgivarna var svårt att förutsäga på förhand. Det möjliggjordes av tillgänglig data.
Med det sagt så måste digitaliseringen genomföras på ett korrekt sätt. Att konvertera allting till byte är inte nödvändigtvis en god väg framåt. Att digitalisera sjukjournaler är ett typiskt exempel på något som måste göras med yttersta försiktighet, då den digitala informationens främsta karakteristika är hur enkel den är att reproducera och kopiera. Sjukjournaler är av sådan karaktär att de av nödvändighet behöver vara svåra att reproducera, eftersom de innehåller känslig information. Att digitalisera sjukjournaler måste göras på ett sådant sätt att reproduktionen begränsas, till exempel genom att inte låta dem finnas på någon dator uppkopplad till internet.
Nyligen kom nyheten om att nästa iPhone inte kommer att ha ett analogt ljuduttag, som man alltid haft, utan att man istället kräver att användaren nyttjar trådlösa hörlurar eller de lurar som kommer med produkten som istället ansluts till laddningsuttaget i telefonen. Med andra ord så har Apple digitaliserat ljudsystemet som hör till dess telefoner.
Det kan synas vara oskyldigt nog i sig och bara vara ett tecken på att Apple inte tror på sladdar framöver. Men det finns mer under ytan. Ett digitalt uttag möjliggör för Apple att använda så kallad Digital Rights Management, inskränkningar i tekniken som möjliggör kontroll över hur den används. Enligt amerikansk lag är det olagligt att försöka kringgå DRM, eller ens att berätta för någon annan hur man skulle kunna kringgå DRM. Detta alldeles oavsett syftet med att kringgå DRM. Till exempel är det olagligt att modifiera videoformat så att färgblinda kan få se videor anpassade för dem.
DRM hindrar inte bara lagliga modifieringar av tekniken för tillgänglighet och bekvämlighet. DRM hindrar också kringliggande innovationer – med analoga uttag för ljud på iPhone har det kunnat byggas verktyg för att mäta blodtryck; det hade varit mycket svårare med ett DRM-system på plats, eftersom man då troligtvis behövt licens från Apple (som krävs vid användning av laddningsuttaget). Hade DRM funnits så hade inte portabla mediespelare som iPod eller mp3-spelare kunnat utvecklas. DRM ger Apple veto-rätt över vad som kan kopplas ihop med deras telefoner. De kan till exempel utnyttja det för att tvinga hörlurstillverkare att betala dem licensavgifter för att hörlurarna ska fungera med din telefon. De skulle kunna tvinga samma tillverkare att göra så att deras hörlurar inte fungerar med konkurrenter till Apples produkter. Apple-hörlurar blir en separat marknad från hörlurar, vilket stör de positiva marknadskrafterna. Givet att vi vill ha konkurrens och innovation så är DRM dåligt.
Att stänga in de digitala signalerna i DRM öppnar även för säkerhetsproblem för iPhonen. 
Ljudgränssnittet för iPhone går åt två håll; en bugg i systemet möjliggör för den som hittar buggen att aktivera mikrofonen på ditt headset och avlyssna dig när som helst. Eftersom det är olagligt att ens försöka kringgå DRM så kan inte fristående säkerhetsforskare undersöka ifall det finns sådana säkerhetshål, och om de gör det så kommer de inte att meddela det, då de riskerar fängelsestraff. Ett aktuellt exempel är att den hackare som tog fram beviset för att döma Steubenville-våldtäktsmännen står inför en möjlig fängelsetid på 16 år för att han kringgått mjukvarusäkerhet.

Digitaliseringen ska syfta till att frigöra data för forskning, innovation och kunskap, inte att låsa in produkter, hämma konkurrens och ta ifrån människor makten över sina produkter. Digitaliseringens potential till förbättringar riskerar att kapas av de företag som låser in datan. Vad man kan göra med sin hårdvara ska begränsas av teknikens begränsningar, inte tillverkarens önskemål; makten ska ligga hos individen och inte hos företagskarteller.
Posted on

Upphovsrätten är fascistoid

Jag ser fascismens essens i en allians mellan en starkt militariserad stat och en kartell av storföretag, som står skrivet på wikipedia: “Den fascistiska rörelsen betonade polismakt och ordning på bekostnad av demokrati och frihet, och en korporativ (dock icke-demokratisk) ekonomisk politik.”

Fascismen karakteriseras alltså av:
  1. Elitstyre
  2. Stark polismakt med vittgående befogenheter
  3. En reglerad, korporativistisk politk
  4. En rädsla för individens makt
  5. En rädsla för frivilliga, ideella sammanslutningar (t.ex. fackförbund i fascismens tidiga dagar i Mussolinis Italien)
  6. Skapande av nationell identitet

Jag kommer nedan visa på vilket sätt den nuvarande situationen kring upphovsrätt antingen ger upphov till eller är ett karaktärsdrag hos en modern fascistisk rörelse.

1. Elitstyret i fråga om upphovsrätten i modern tid har gett avtryck på flera olika vitt skilda platser. Ett exempel är försöket till att driva igenom SOPA i USA, stoppat av en folkrörelse som till slut blev för stor för makten. Trots att SOPA stoppades så har man försökt driva igenom samma principer via andra medel, så som “frihandels”-avtalen TTIP och TPP, rättsfall mot Google, och genom att utnyttja ITC. Man försökte också driva igenom ACTA i EU, något som stoppades tack vare massprotester med stora bidrag från bl.a. de svenska piratpartisterna i EU-parlamentet. Ett annat att när den svenska demokrati- och kulturminister Alice Bah Kuhnke ska diskutera upphovsrättens implementering vid rundabordssamtal så bjuds bara de företag som gemensamt lobbar för hårdare lagstiftning in, och inga grupper som representerar civilsamhällets eller individernas intressen. Ett tredje exempel är hur svenska staten står fast vid sin implementering av Datalagringsdirektivet, trots omfattande protester från folket och ett totalt fördömande från EU-domstolen, som menar att det bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter. Ett fjärde exempel är hur EU-kommissionen totalt bortsett från de största folkliga opinioner den någonsin fått in via sitt opinionssystem och väljer att istället för att införa saker som panoramafrihet och länkfrihet gå mot det system som upphovsrättsindustrin vill ha.

2. Att polisen fått ständigt utökade befogenheter under 2000-talet handlar givetvis inte bara om upphovsrättsliga frågor, utan väldigt mycket om det så kallade kriget mot terrorismen. Men dessa krig lyder under samma undantagskaraktär. Men även i direkt anslutning till upphovsrättsliga frågor har polisen fått större befogenheter, och kanske framför allt så lobbar storföretagen och regeringen för ännu större diton, i form av hemlig dataavläsning, statliga trojaner och förbud mot effektiv kryptering, samt att ge Polisen ytterligare allmän avlyssningsmöjlighet. Ofta införs dessa direktiv under täckmanteln att det handlar om att bekämpa terrorism, men vi vet med erfarenhet från 2000-talet att det vanligaste målet för dessa tvångsåtgärder är fildelning av upphovsrättsskyddat material. Under 2000-talet har övervakningsapparaten exploderat i västvärlden i allmänhet och så även i Sverige, med införande av bl.a. FRA-lagen och Datalagringsdirektivet.

3. Upphovsrätten är i sig en rätt att med våld upprätthålla ett monopol, sanktionerat av staten. Den som får upphovsrätt till ett verk får av staten ensamrätt att framställa exemplar av detta verk, med hot om våld vid brott mot detta. Upphovsrättens ursprung är alltså starkt korporativistiskt. Den upphovsrätt vi känner idag, med närliggande rättigheter och föreningar som IPO, formades starkt av det fascistiska Italien på 30-talet. Målet med korporativism är att sätta fria marknader ur spel och låta vissa företag företräda monopolitiska branscher i samarbetet med staten. Upphovsrättens essens är att sätta den fria marknaden ur spel, och med åren har monopoltendenserna hos upphovsrättsindustrin blivit allt tydligare, med sammanslagningar av storföretag och total dominans från de stora spelarna, som kan beställa kriminella utredningar utomlands av sina statliga företrädare, med målet att sätta konkurrenter ur spel. Ständigt försvaras den upphovsrättsliga politiken med att man ska skydda kulturbranschen, men då menar man bara de företag som gynnas av politiken.

4. Med hjälp av upphovsrätten hålls individen på plats. Vi är alla upphovsrättsförbrytare, och när staten vill komma åt en individ för disruptiva aktiviteter så kan detta utnyttjas, så som i fallet med Aaron Swartz. En fri kultur hade satt individen i centrum, med dess förmåga till reproduktion, remixning, rekombination och fritt skapande. Detta är en maktfarlig kultur. Istället vill man ha en profitvänlig kultur. Upphovsrättsfrågan är även relaterad till frågan om universaldatorn och makten över sin egen dator; genom att mjuka upp oss för DRM och liknande hål i våra datorer inom mediabranschen så kan man på sikt ta den makt ifrån individen som universaldatorn utlovade.

5. Upphovsrättsindustrin och dess lierade vill föra en kulturpolitik som premierar kommersiellt producerad kultur i de monopolitiska företagens regi. Bland annat genom stark upphovsrätt och höga trösklar för att skapa plattformar för fri kultur (se angreppen mot YouTube och liknande plattformar, just för att de ger användare fria tyglar). En annan kulturpolitik hade istället riktat pengar till de platser där musiken skapas ideellt, t.ex. genom stöd till kulturhus eller starkare rättsligt stöd för YouTube. En utförlig analys av hur den fascistiska kulturpolitiken kan se ut finns här. Att man är rädda för sammanslutningar av människor och deras makt visas tydligt i just att man gömmer förhandlingarna om upphovsrätten bakom krånglig lagtext och hemlighetsstämplade förhandlingar, som beskrivet i punkt 1.

“Istället för att främja en decentraliserad, fri och öppen kulturvärld så styr MP mot en centraliserad, statligt godkänd, censurerad och styrd kulturvärld. “

6. Från svenska regeringars (både socialdemokratiska och borgerliga) håll har det förts en aktiv politik för att färmja vad man kallat det svenska “musikexportundret”. Först för dess trodda ekonomiska framtid, sen för att det skulle vara en viktig del av att skapa det “svenska varumärket”. Detta ter sig som en postmodern nationalism, där målet är att skapa ett varumärke genom kulturnäringen som ska hjälpa andra storföretag med koppling till svenska staten att sälja produkter utomlands och sprida “en positiv bild av Sverige“. Storföretag som t.ex. IKEA har nyttjat det “svenska varumärket” för att öka sin försäljning. Genom PR-arbete och vacklande akademisk hederlighet har man lyckats att sammansmälta den s.k. upplevelseindustrin med upphovsrättsindustrin; kanske ett tidigt led i kampen om MRM. Det är också så att denna trend har drivit fram de orimliga direktiven på upphovsrättens område från EU – IPRED var t.ex. en del av Lissabonstrategin som skulle göra EU till en “dynamisk kunskapsbaserad ekonomi“.

Sammantaget menar jag att de sex punkterna ovan visar att den moderna upphovsrättspolitiken är fascistoid till sin natur, och behöver överges.

Posted on

Sannolikhet och våldtäktsilska

Vi tittar på statistiken över 2015. Då hade vi i Sverige 18100 anmälda sexualbrott (https://www.bra.se/bra/brott-och-statistik/valdtakt-och-sexualbrott.html) och 3807069 män över 20 år. En siffra jag sett på andelen män bland sexualbrottsmisstänkta är 98%. Den känns rimligt hög för att nyttja.
Låt oss anta att sexualbrott bara utförs av personer över 20 år, samt att varje person bara begår ett sexualbrott om året, bara för enkelhetens skull. Då är sannolikheten att en given man också är sexualförbrytare 18100*0.98/3807069 = 0,0047, vilket ungefär är 1/215. Med andra ord så är sannolikheten mindre än en halv procent. 
Då kan man säga att ja, för varje dylik man jag möter kanske chansen är 1/215 att den också är en sexualförbrytare, men jag möter fler än 215 stycken män varje dag!
Här är det viktigt att särskilja två saker: sannolikheten för att en given man också är sexualförbrytare och sannolikheten för att någon man i en viss grupp är en sexualförbrytare. Om jag gått förbi 214 män som inte varit sexualförbrytare så är inte sannolikheten för att den 215e är det 1, utan 1/215, som innan. Detta är en applikation av den så kallade “gambler’s fallacy“. Däremot så är sannolikheten att någon man i en given grupp på 215 stycken också är en sexualförbrytare i detta fallet 0.9999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999930298308033089582349655337807102719957925547129…, med andra ord mer eller mindre 1.
Vad är då sannolikheten att en given kvinna är sexualförbrytare? Det blir 18100*0.02/4920051 = 0.00007, vilket är ungefär 1/14500. Detta är betydligt lägre än siffran vi tog fram för män, nämligen 1/215, men båda siffror är så små att skillnaden inte spelar så stor roll. Till exempel är sannolikheten för att du ska skadas i trafiken ett givet år ungefär hälften av sannolikheten att en given man du möter är en sexualförbrytare. Med tanke på att jag räknat ganska hårt så vore det inte orimligt om dessa sannolikheter i verkligheten är ganska nära varandra (2014 var det totalt 2400 människor som misstänktes för sexualbrott). Man kan också jämföra med sannolikheten för att någon med utländsk bakgrund har misstänkts för sexualbrott, nämligen 0.0049 (rapport från BRÅ som gällde 1997-2001). Detta är alltså ungefär samma sannolikhet som den vi fann för män tidigare, och all argumentation här vad gäller män och sexualförbrytare är applicerbar på debatten om invandrare och sexualbrott; ingetdera är en bra prediktor.
Vi avgjorde tidigare att 98% av sexualförbrytare är män. Det betyder att sannolikheten för att en given sexualförbrytare också är man är 98/100, eller 0,98. Det är alltså mycket rimligt att utgå ifrån att en sexualförbrytare också är man.
Man ska inte blanda ihop dessa sannolikheter – sannolikheten för att x är en sexualförbrytare givet att den är man (0.0047%) och sannolikheten för att x är en man givet att x är en sexualförbrytare (98%). Att nästan alla sexualförbrytare också är män ger inte skäl för en allmän skräck för män. 

Att de är kontroversiella består i det faktum att de uttalar sig i känsliga frågor där man blandar ihop sannolikhet baserat på information (Person X är förmodligen av etnicitet Y givet information Z) och predestinering av en persons väsen baserat på en essentiell del av personligheten (Person X är av etnicitet Y, därför gäller förmodligen information Z)

Så  skrev Magnus på Tanketourettes nyligen, och essensen av detta citat är mycket applicerbart här. Det är en rimlig stereotyp av sexualförbrytare att de är just män (person x är förmodligen man givet att den är sexualförbrytare), medans stereotypen av män att de är sexualförbrytare (person x är förmodligen sexualförbrytare givet att den är man) är orimlig, precis som stereotypen av invandrare att de är sexualförbrytare är orimlig.

Det är på grund av sammanblandning av de två konditionella sannolikheterna för män och sexualförbrytare som diskussionen kring “inte-alla-män” och “visst-alla-män” blir så sned. Den ena sidan åberopar sannolikheten 0.98 för att en sexualförbrytare är man för att visa att det är något manligt med sexualbrott, medans den andra sidan åberopar sannolikheten 0.0047 för att en man är sexualförbrytare för att visa att det inte är rimligt att göra en stereotyp av män som sexualförbrytare.

Det kanske är rimligt att hävda att sexualbrott är något manligt på grund av just sannolikheten 0.98 ovan, men det är inte rimligt att hävda att man måste “vara rädd för alla män”, på grund av sannolikheten 0.0047 ovan.

Posted on

Kriget mot universaldatorn, del 3: Smartphonen, slutna system, och Splinternet

Ett sätt att hindra den potential universaldatorn har när vi väl har den i våra händer, är genom att stänga in den i proprietär, stängd hårdvara och mjukvara. Det är den hårda linjen som står till buds efter att den mjuka linjen misslyckats. Två krafter konvergerar för att åstadkomma denna förändring som jag i denna text vill beskriva; dessa är sökandet efter profit genom Internets potential, och sökandet efter kontroll över information.

Som noteras i god detalj i Digital Disconnect, så har de stora digitala jättarna flyttat sig mot att försöka skapa mer och mer proprietära system (trots att de flesta i grunden är byggda på öppen och fri programvara; snacka om inhägnande av kollektiva nyttigheter!). I dessa system kan man skapa den brist som är grunden för kapitalistisk vinst. Som är välbekant är brist inte något som är inbyggt i Internets struktur, utan det är något som behöver skapas. I ett proprietärt system är detta lätt att åstadkomma, i ett öppet desto svårare (som upphovsrättsindustrin har märkt).

“All these factors explain how the profitability of the digital giants is centered on establishing proprietary systems for which they control access and the terms of the relationship, not the idea of an Internet as open as possible. Back in 2006, Jonatahn Zittrain predicted that in the coming decade the personal computer would be replaced by a new generation of (proprietary) “information appliances”. Tim Wu says he was “exactly right”. Apple was committed to this approach from the very beginning and “Jobs vision of a closed computer did not waver”. Wu notes that Apple’s various devices were “Hollywood-friendly”, and designed to work with a single ISP.  Technology writer Steven Johnson praised Apple for providing one of “the most carefully policed software platforms in history”. The genius of the iPhone […] is that all the control is with Apple. As John Naughton put it, the Internet-connected mobile phone “is functional, enjoyable and perhaps even beautiful, but it is largely under someone else’s control”. By 2008, Bill Gates conceded that Apple’s closed system had proven to be the best approach. […] Facebook’s genius is building a realm that is proprietary and a new essential layer for engaging with other websites.” (Digital Disconnect, s. 135)

Detta sökande efter profit konvergerar, som McChesney anmärker på, med sökandet efter kontroll över information. I detta fall representeras detta främst av upphovsrättsindustrin, som behöver den kontrollen för att kunna skapa den knapphet som krävs för att de ska kunna sälja sina produkter – de måste hindra Internet från att assistera i skapandet av kopior, det som är inbyggt i Internets strukturella grundvalar. Detta har man försökt göra genom DRM, bland annat; med begränsade framgångar. Den andra makthavaren som söker kontroll över informationen är såklart övervakningskomplexet, som jublar över det faktum som ProPublica rapporterat, nämligen att vi kan “…stop calling them phones. They are trackers.” (Digital Disconnect, s. 150)

Därför ser vi hur det är smartphonen som dominerar den PR-mat vi äter, inte hemdatorn. Hemdatorn är en produkt som dessa makthavare helst sett försvann från marknaden, då man inte kan kontrollera den. Hemdatorn är ett hot för att den är en del av ett för makten farligt nätverk – ett öppet, fritt och decentraliserat nätverk; i korta ordalag – ett gott nätverk. När smartphonen lanserades var man beredda på dess potential till vinst på ett sätt man inte var med hemdatorn. Att det i stort var Apple som ledde smartphone-“revolutionen” är en relevant faktor i varför dess klimat är så annorlunda från hemdatorns. Det faktum att man i USA har infört en viss nätneutralitet, med undantag för det som levereras till mobiler via mobilnätet stärker bara smartphonens attraktionskraft för dessa makthavare.

Därför är vi på väg att lämna ordet dator till förmån för telefon eller padda/tablet. Det är ett sätt att utöva MRM, få oss att glömma att vi har i handen egentligen är en dator, precis som den på skrivbordet hemma. Därför kallar vi det inte program, utan appar. Språkligt konditioneras vi till att glömma den verkliga potensen hos universaldatorn.

Den potensen hämmas radikalt av slutna, proprietära system. Dessa kommer skapa lokala monopolitiska tendenser, eftersom den som kontrollerar systemet just kontrollerar hela systemet. Då behöver man inte längre komma på nya saker och förbättra sina produkter på samma sätt, eftersom konkurrensutsättningen försvinner. Detta ovanpå de redan existerande, kraftiga, nätverkseffekterna på Internet som redan skapar tendenser till monopol i det öppna Internet.

www är ett öppet system. Tim Berners-Lee släppte det fritt efter att ha utvecklat det, men det är också byggt på hyperlänken – något som länder sig till öppenhet, eftersom skaparen av en länk kan få den att peka på vilken sida som helst. Det går inte att kontrollera. Därför lämnar vi idag www, eftersom företagen trycker oss in i deras “appar” istället. Där är inte hyperlänken kung. De är inte öppna. De är slutna, kontrollerade miljöer.

De positiva externaliteterna hos det öppna Internet och www som vi känner det försvinner genom resan till “det nya Internet” och “de nya affärsmodellerna”.

Genom denna process som förvandlas Internet till Splinternet, såhär beskrivet i Digital Disconnect:

“As the authors of a 2011 report by the New America Foundation put it, on its present course, “the internet will devolve into a feudalized space – one that limits democratic freedoms while enriching an oligopoly of powerful gatekeepers”. (Digital Disconnect, s. 145)

Men denna process har diskuterats ett tag, bland annat efter att Snowdens rapporter om NSA gjorde att länder som Kina och Ryssland ville ändra reglerna för Internet så att regeringar världen över får mer kontroll över “sina” Internet.

”Vi strävar efter total informationssuveränitet i Ryssland, sade nyligen Nikolaj Nikiforov, den ryske ministern för kommunikation och massmedier, under ett besök på det annekterade Krim.

Informationssuveräniteten ska ligga hos folket, inte regeringarna. Den enda informationen som besitter en suverän är den som individen kontrollerar om sig själv. Att USA protesterar mot detta, att man hävdar sig vilja “bevara det fria Internet” rimmar illa med den ovilja man visat upp emot att släppa ICANN från amerikansk kontroll.

Det är också så att ifall alla olika balkaniserade delar i Splinternet (eller åtminstone alla relevanta) styrs av amerikanska företag, så styrs de också av amerikanska staten, som vi sett i alla övervakningsfall, där NSA och andra myndigheter samarbetat nära med de digitala företagen om informationsutbyte. Inte så konstigt att samarbetet är mjukt, när försvarskomplexet finansierat och samarbetat med företagen under hela deras levnadstider.

Posted on

Sakpolitisk omstart för Piratpartiet – rymdpolitiken

Nu är det dags för mig att ta mig an Piratpartiets rymdpolitik. Återigen är principprogrammet ingen större guide. Vad jag har haft i åtanke på det här området är den generella framtids- och teknikoptimism som jag tror att partiet vill utstråla. Med teknikoptimism menar jag inte den naiva determinism som visas upp av vissa (ny teknik är alltid positiv), utan att vi med rätt policies och attityder kan använda ny teknik för goda resultat.

På området finns inga frågor i YLEs valkompasser för EU-valet 2014 och riksdagsvalet 2015.

Jag utgick i mitt förslag nedan från de ställningstaganden som var antagna innan vårmötet 2016. Då uppgick textmassan till 263 ord, fördelade på 11 ställningstaganden.
Jag föreslår att Piratpartiet antar följande sakpolitiska ställningstaganden (exklusive rubrikerna):
Om kärnan i politiken
  1. Piratpartiet ser rymden som en stor möjlighet för framtidens människor vad gäller allt från resurser till bosättning.
Detaljpolitik
  1. Piratpartiet vill öka satsningar på rymdforskning genom ökade statliga anslag.
  2. Piratpartiet verkar för ett gemensamt europeiskt rymdprogram med fokus på att förhindra asteroider/kometer att skada Jorden, möjligheter för långdistanstransporter i rymden, resursutvinning och framtida bosättningar i rymden.

I detta utförande blir ställningstagandena reducerade till 57 ord fördelade på 3 ställningstaganden. Till stöd för framför allt D2 kan man lägga rymdutredningens förslag.

Posted on

Ur kaos föds ordning

Låt oss anta att universum är åtminstone delvis godtyckligt, i det att inga universella kausala lagar styr skeenden deterministiskt. Med andra ord, inga hypoteser av typen ‘∀x Px ⇒ Qx’, där vi låter P och Q vara skeenden relativt ett visst objekt x; till exempel ‘ifall ett objekt träffas av ett annat objekt med en viss kraft så kommer det flytta sig en viss distans’; kan vara sanna, och om de är sanna så är det så på grund av godtycklighet.

Nu abstraherar vi situationen ytterligare och tänker oss att det finns en situation där antingen händelse A eller händelse B kan hända, baserat på vissa bakgrundskontexter. Om vi hade kunnat göra ett empiriskt experiment med den situationen och skrivit ner antingen A eller B beroende på utfall, så hade vi fått en sträng som sett ut ungefär såhär (den här strängen har jag genererat med hjälp av random.org):

ABBABBAAAAABABBAABBB…

Om vi då sedan låter A representeras av 0 och B av 1, så får vi en sekvens av naturliga tal:

01101100000101100111…

Nu kan vi nyttja ett koncept som kallas för kolmogorovkomplexitet. Det är ett sätt att mäta hur komplext ett matematiskt objekt är; i det här fallet en sträng av naturliga tal. Man gör detta genom att ta det kortaste programmet skrivet för en viss datortyp i ett visst språk som genererar strängen.

Om detta program är längre än strängen själv, så kallas det för att det är kolmogorov-slumpmässigt (eller möjligen kolmogorov-godtyckligt, osäker på den bästa översättningen).

Det är enkelt att föreställa sig att det i fallet med vår sträng finns ett program för en given situation som kunnat generera strängen utan att vara längre än den. Kan vi då säga att skeendet var lagbundet?

För oss som åskådare ter det sig väldigt lagbundet, om vi inte redan vet om att det är slumpmässigt. Självklart kan vårt första program plötsligt vara inadekvat för att beskriva strängen om vi fortsätter experimentet; men det finns inget som hindrar ett nytt program från att istället vara ett alternativ.

Den här situationen liknar verkligen den situation vi upplever då vi försöker härleda universella naturlagar från empirisk data. Det finns inget som säger att datan faktiskt följer någon lag alls. Och detta är självklart något som väldigt många är medvetna om – de modeller vi ställer upp inom vetenskapen är ju tillfälliga förklaringar tills vi kan ta fram något bättre; och det är just på grund av det här som prediktion är så kraftfullt för att hävda vetenskapliga förklaringar.

Det viktiga är att vi inte vet ifall det är så att vi läser in en ordning i kaoset eller om vi förstår den ordning som finns. Kanske är det så att det inte spelar någon roll om vi läser in ordning i kaoset – vi skapar ordning när vi tar fram vetenskapliga teorier.

Posted on

Sakpolitisk omstart för Piratpartiet – djurpolitiken

Fortsätter på arbetet med en sakpolitisk omstart för partiet. Denna gång gräver jag igenom de gamla ställningstagandena inom området djurpolitik. Även denna gång har jag inte funnit något direkt relevant inom principprogrammet för partiet.

Den här gången har jag nyttjat YLEs valkompasser för EU-valet 2014 och riksdagsvalet 2015.
Där dyker frågan om ifall EU ska reglera vargskyddet upp. Frågan känns inte så central att partiet måste ha ett välutvecklat svar på den (framför allt som den är svår att koppla till principprogrammet); därför föreslår jag att man från partiets sida håller sig så neutralt som möjligt (hänvisa till 2 nedan).

Jag utgick i mitt förslag nedan från de ställningstaganden som var antagna innan vårmötet 2016. Då uppgick textmassan till 232 ord, fördelade på 14 ställningstaganden.
Jag föreslår att Piratpartiet antar följande sakpolitiska ställningstaganden (exklusive rubrikerna):
Om kärnan i politiken
  1. Piratpartiets vision är en etisk djurhållning, där djurens psykiska och fysiska hälsa och välmående värderas högt.
  2. Piratpartiet vill i rimlig utsträckning bevara ekologisk mångfald.
Detaljpolitik
  1. Detta ska uppnås genom tydliga märkningar kring djurskötsel, inklusive transportomständigheter, slakt, och uppfödningsplats.

I detta utförande blir ställningstagandena reducerade till 38 ord fördelade på 2 ställningstaganden.

Posted on

Sakpolitisk omstart för Piratpartiet – försvarspolitiken

Då jag inte kan finna något i Piratpartiets principprogram som är (direkt) relevant för en förd försvarspolitik vill jag föreslå att den hålls till ett minimum, i enlighet med principen som Henrik Brändén stakar ut i sitt blogginlägg om integritetspolitiken:

Vidare var det också tydligt att många tycker att vi bara ska göra nya sakpolitiska ställningstaganden som har tydlig koppling till våra grundvärderingar och vårt principprogram. 

Jag har tänkt att partiet måste kunna svara på de vanligaste frågorna från väljare. Min tanke var att inhämta dessa från en valkompass, men hittar ingen aktiv sådan, så jag har nyttjat https://www.politicalcompass.org/test. Där dök ingen fråga som direkt rörde en eventuell försvarspolitik upp. Trots detta tror jag att partiet kommer behöva svara på frågor om NATO, budget för försvarsmakten, och eventuellt om värnplikten.

I enlighet med Brändéns princip ovan anser jag att partiet ska vara neutralt i frågan om NATO, även om det kanske är den mest brännande försvarspolitiska frågan i Sverige idag. Däremot vet jag inte ifall frågan om värnplikt kan kopplas till vårt principprogram på något sätt – det känns möjligt, men jag ser det inte i så fall. Vad gäller försvarsmaktens budget så ser jag åtminstone inte i principprogrammet att det är rimligt att plädera för en höjd budget, men inte heller en sänkt (tror jag). Däremot en omprioritering av resurser, i enlighet med nedan anförda ståndpunkter i mitt förslag.

Jag utgick i mitt förslag nedan från de ställningstaganden som var antagna innan vårmötet 2016. Då uppgick textmassan till 300 ord, fördelade på 13 ställningstaganden.
Jag föreslår att Piratpartiet antar följande sakpolitiska ställningstaganden (exklusive rubrikerna):
Om kärnan i politiken
  1. De direkta målen med Piratpartiets försvarspolitik är: att värna befolkningens liv och hälsa, att värna samhällets funktionalitet och infrastruktur, att värna vår förmåga att upprätthålla våra grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter;
  2. Den försvarspolitik som förs syftar till att en möjlig angripare har mer att vinna på att lämna Sverige utanför en konflikt än att dra in Sverige i den. Om detta misslyckas och Sverige trots allt blir angripet, ska angreppet med alla medel avvärjas, och angriparen med kraft slås tillbaka. Om detta misslyckas ska Sverige föra en utdragen försvars- och fördröjningsstrid över ytan i syfte att åsamka angriparen stora förluster och hinna ta emot hjälp från annat håll och/eller finna en politiskt godtagbar lösning;
  3. Piratpartiets långsiktiga försvarspolitiska vision och målsättning är att på fredlig väg med internationella överenskommelser i frågor som rör nedrustning, ickevåldsfördrag och demilitariserade zoner sträva efter en totalt militärt avrustad värld i fred.
Detaljpolitik
  1. Piratpartiet verkar för en internationell konvention som förbjuder självstyrande stridsrobotar att fatta beslut om att använda sina vapen;
  2. Den som tjänstgjort för Sveriges intressen utomlands och därmed försatt sig själv och/eller sin familj i fara ska kunna söka asyl på närmaste svenska konsulat eller ambassad;
  3. Piratpartiet vill utöka samarbetet med de baltiska staterna inom ramen för det Nordiska Rådet;
  4. Piratpartiet vill utöka samarbetet mellan Försvarsmakten och olika frivilligrörelser.

I detta utförande blir ställningstagandena reducerade till 219 ord fördelade på 7 ställningstaganden. Personligen ser jag det som rimligt att även skrota detaljförslagen 2-4, medans jag tror att förslag 1 kan utvecklas till en mer generell princip om hur ny militär teknik ska skapas med viss etik i minnet. Detta passar partiets framtidstänk och teknikfokus. Utan förslagen D2-4 blir totaliteten 169 ord fördelade på 4 ställningstaganden; en bra grund för ett partiprogram med lite mer “fluff” runt dessa direkta ställningstaganden.

Posted on

Biological Old Regime; en jämförelse av jordbrukare och vloggare

Jag tänkte i det här blogginlägget göra en djupdykning i en av konsekvenserna av de monopol som etablerats gällande stora delar av vårt dagliga nätbruk. De tre största företagen inom “display advertising”-intäkter från mobiler – Facebook, Google och Alibaba – kontrollerar tillsammans hälften av alla inkomster på området. Dessa företag syftar till att skapa monopol genom att vara “portaler” (som det hette under IT-boomen); olika former av “gatekeepers” för vad som kan åstadkommas med hjälp av en internetuppkoppling och en dator.

Vid sökningar med hjälp av Googles sökmotor klickar sökaren 50% av gångerna på någon av de två översta länkarna och 90% av gångerna på någon av de 10 första länkarna. Med hjälp av bl.a. PageRank sorterar Google de länkar man samlar in genom sina spindelprogram. Ingen utomstående vet dock hur dessa algoritmer fungerar (och jag vågar gissa att även få av de anställda har full insyn). På grund av detta spenderar företag ohemula mängder pengar på att (i) lista ut hur algoritmerna fungerar genom experiment och (ii) se till att anpassa sina produkter och hemsidor efter hur de fungerar, i en kamp om de första platserna i Googles indexering.

Detta är ingalunda unikt för Google. En del av Spotifys framtida affärsmodell är att låta självutnämda experter skapa spellistor som deras algoritmer sen bedömer och förmedlar till “rätt” konsumenter. Hur dessa algoritmer ser ut kommer med alla säkerhet vara hemligt. Utöver detta finns självklart möjligheten för de stora skivbolagen (som i allt utom namn äger Spotify) att köpa förtur för sina egna experter.

De stora internetföretagen har skapat “plattformar” som många människor idag beror av för att tjäna pengar till sitt levebröd. Många människor är alltså i direkt beroendeställning till exempelvis Google genom att leva på sitt vloggande via Youtube. Dessa människors situation tänkte jag nu relatera till jordbrukarens genom historien.

Någon som vloggar på Youtube livnär sig i allmänhet på någon kombination av följande saker:

(i) Direkta reklamintäkter via Googles reklamsystem;
(ii) Sponsringar (t.ex. från sminkföretag som vill ha (smyg)reklam);
(iii) Olika former av prenumerationer via t.ex. tjänster som Patreon.

Även om Patreon är en tjänst separat från Youtube, så håller Youtube publiken gisslan i kampen om vloggarens intäkter. Den vloggare som lämnat Youtube på grund av strukturella problem med tjänsten, för att istället lägga upp sina videor på Vimeo, kommer med all säkerhet förlora väldigt stora delar av sina prenumeranter via Patreon.

En vloggare är beroende av att kunna nå sin publik. Hur når man ut bland de övriga 300 timmarna material som laddas upp varje minut till Youtubes nätverk? Här förlitar sig vloggaren på Youtubes rekommendationsverktyg – både att hamna på förstasidan som användare som startar upp tjänsten möts av och att hamna bland rekommenderade videor efter att en användare visat någon video. För sitt levebröd är vloggaren helt beroende av för den okända faktorer.

Denna situation liknar den som jordbrukaren i vad Robert Marks kallar “the Biological Old Regime” levde i. Hela jordbrukarens liv kretsade kring de årligen varierande kontexterna som skapades av solens strålar.

Until about 1800, the story of cotton textiles for the most part remains one that unfolds within the biological old regime; that is, everything about it depended on the annual flows of solar energy and their capture by humans. (s. 101, Origins of the Modern World)

Det fanns för jordbrukaren inget sätt att kringgå den biologiska maktordningen (min fria översättning…) (s. 95, Origins); och ej heller för den mänskliga civilisationen i stort (s. 118). Alla bands av solens strålar och dess effekter på användandet av mark. Sedan skedde två sammanlänkade saker som förändrade jordbrukarens situation för alltid.

1. Den industriella revolutionen tillät människan att använda lagrad energi i form av fossila bränslen – ett sätt att frislå sig från den biologiska maktordningen (åtminstone tillfälligt, de kommer ju ta slut). (s. 110 och 118, Origins)

2. Privatiseringen och kapitaliseringen av jorden slet bonden från sin mark, eftersom han inte ägde den och den inte gav nog för att försörja familjen. Anledningen till att bonden inte ägde den var att man i den gamla ordningen inte hade den typen av privatiserat ägande av land; mer kollektiva organisationsformer styrde jordbrukarens livssituation. De som kontrollerade vem som överläts jorden var inte jordbrukarna själva; de blev ofta av med jord som de brukat hela sina liv. (s. 236 och 257, Kapitalets Tidsålder)

De sociala krampryckningar som blev en följd av jordbrukets övergång till ett kapitalistiskt eller åtminstone storskaligt kommersialiserat mönster, lossade de traditionella banden mellan bonden och hans jord, särskilt när han upptäckte att han själv inte ägde minsta lilla gnutta av den, eller inte hade tillräckligt för att försörja sin familj. (s. 236, Kapitalets Tidsålder)

Precis som jordbrukaren inte kunde fly undan den biologiska maktordningen kan inte vloggaren fly undan Googles (för vloggaren) godtyckliga algoritmer. Den lever under “naturkrafter” den inte kan förstå eller styra. Vloggaren befinner sig dock i den situation som jordbrukaren hamnade i efter den industriella revolutionen – den äger inte datan den genererar, den äger inte videorna den producerar, den äger inte prenumerationsflödena till sina tittare, et cetera; för internetjättarna har privatiserat och inhägnat stora delar av den tidigare kollektivt fungerande internetstrukturen.

Om data är den nya oljan (som t.ex. Darja Isaksson hävdat) så är vloggarna grävare som tar fram ting av monetärt värde vilka exploateras av dem som kontrollerar vloggarnas arbetsmiljö och skapat en situation där de inte kan hävda sig utan att förlora sina inkomster.

Nu kan ju såklart vloggarna byta yrke, men ha i åtanke att de är förtruppen för det kommande samhället, som under internetjättarnas totala monopol kommer leva i en digital maktordning istället för en biologisk maktordning.

Posted on

Fan fiction, spel och shanzhai

(Caveat: Jag har inte spelat Pokémon Uranium, bara läst om det och sett lite videor från spelet)

Med anledning av att Nintendo pressat skaparna av Pokémon Uranium att ta bort sina nedladdningslänkar till spelet vill jag idag skriva om spel och fan fiction. Utan att besitta någon vidare juridisk kompetens i frågan vill jag hävda att den legala situationen för fan fiction verkar tämligen otydlig i Sverige. Vad jag kan förstå så handlar det i Sverige om ifall det nyproducerade verket är tillräckligt ett “resultat av en individuell intellektuell skapande verksamhet”. För mig verkar det alltså som att det borde vara lagligt med fan fiction, eftersom den uppenbart är ett resultat av intellektuell, skapande verksamhet. Jag är dock väldigt säker på att rättighetshavare inte hade hållt med mig.

I USA har dock frågan bearbetats lite mer rättsligt, men det gör inte situationen mycket klarare. Där kan fan fiction omfattas av så kallad “fair use” – ett undantag från rättighetshavarens exklusiva rätt till “derivative works”. Man har vad jag förstått fyra faktorer som man beaktar när man bedömer ifall ett verk uppnår status som “fair use”, utöver ett par av lagen statuerade undantag som t.ex. parodier;

  1. Verkets karaktär och syfte (vilket inkluderar huruvida det är kommersiellt);
  2. Verkets natur;
  3. Hur mycket av verkets totalitet som är “lånat” från ursprungsverket;
  4. Vilken effekt verket har på marknaden för och värdet av ursprungsverket.

Om vi då applicerar dessa faktorer på Pokémon Uranium så finner vi följande, i mina ögon:

(1) Syftet med Uranium ter sig vara icke-kommersiellt, vilket bekräftas av att skaparna arbetat på det i nio år utan betalningar och spelet släpptes fritt för allmänheten. Det verkar snarare vara en hyllning till Pokémon som koncept än ett försök att utnyttja IPets popularitet för att tjäna pengar eller få status. Hade det varit målet hade man inte fortsatt arbeta på det när spelseriens popularitet sjönk kraftigt under 2000-talets andra del, utan försökt släppa så fort som möjligt.

(2) Hur mycket skydd spel som specifik verksform har verkar vara otydligt, och något som håller på att fastställas. Något som däremot kan vara vägledande är det faktum att när Valve och Blizzard bråkade om rättigheterna till DotA, så var det bara varumärket och inte konceptet. Att båda företagen skulle utveckla så kallade moba-kloner var självklart (precis som att Riot Games utvecklat sitt League of Legends utan den typen av juridiska problem). Att ingen utvecklare valde att stämma den andra för denna sorts upphovsrättsintrång är såklart inte juridiskt vägledande, men det säger ändå oss att inget företag eller dess juridiska rådgivare trodde att de skulle kunna vinna ett sådant fall.

(3) Pokémon Uranium har kopierat “originalverkets” namn – Pokémon. Utöver detta har man “lånat” en hel massa funktionalitet och koncept – monster som man hittar i gräset och fångar, omkringvandrande tränare man kan utmana till strid, gym som ska besegras, et cetera. Allt detta är i mina ögon värt att jämföra med olika koncept som återanvänds i Valves Dota2 eller flertalet andra spel i den genren; där är det gemensamt med kartans utseende, att det kommer konstanta vågor av “creeps”, att man samlar erfarenhet genom att döda, flertalet förmågor är samma, osv. För mig ter det sig som att Pokémon har lånat väldigt många koncept från originalverken, men det är inte mer av en “kopia” än League of Legends, Heroes of Newerth eller Dota2 är av DotA. Vad som däremot är värt att peka ut är att man lånat utseendet av de s.k. pokébollarna, t.ex. ikonen som används för alla föremål på kartan som man kan plocka upp. Det intellektuellt skapande arbetet som tillförts originalverkets idéer verkar mestadels bestå i nya pokémons, karaktärer, kartor, områden etc. Det är svårt att avgöra hur stor andel av Pokémon Uranium som består av det kopierade och hur mycket som är tillfört av dess skapare, bland annat på grund av hur koncept transformerats.

(4) Jag är ingen marknadsbedömare, men att Uranium skulle störa marknaden för t.ex. Pokémon Go eller tidigare av Nintendo utgivna spel förefaller mig tvivelaktigt. Snarare tror jag att det håller alla fans av serien sugna på mer. Med tanke på antalet år många av fansen till pokémon har hållit på med spelen, timmarna som är nedlagda i varje spel, och hur många spel de redan köpt av Nintendo, så tvivlar jag på att fansens köplusta kommer sjunka. Det är ju trots allt så att de som mest troligen kommer ladda ned Uranium är de mest hardcore fansen: det är de som kommer reagera på att höra talas om en fan-version av Pokémon; det är de som vill spela fler spel (många tröttnar efter sitt första); de som inte är hardcore fans kommer vilja spela det officiella spelet först.

Utöver detta finns det ständiga problemet med att försöka upprätthålla den här typen av upphovsrättsligt reglemente på internet: spelet finns tillgängligt på ThePiratebay. Distributionen har inte hindrats, och jag skulle gissa att ännu fler kommer ladda ner spelet nu (Streissand-effekten).

På ett filosofiskt plan står fan fiction-spelen för vad Han Byung-Chul i Shanzhai benämner östasiatisk kreativitetstradition.

Kontinuerlig transformation har i Kina etblerat sig som metod för skapande och kreativitet. Shanzhai-rörelsen dekonstruerar skapandet som creatio ex nihilo. Shanzhai är av-skapande. Det ställer den transformerande skillnaden, det aktiva avvikandet, mot identiteten; processenn mot varat; vägen mot väsendet. Shanzhai manifesterar på detta vis den genuint kinesiska andan. (s. 87)

Shanzhai som tradition handlar om en frihet till att återskapa och förändra, att skapa nytt genom att experimentera med det som vi redan vet är fantastiskt. På så vis uppstår fenomen som att mästares tavlor förfalskas (med västerländska ögon) och när det upptäcks så hyllas förfalskaren för sitt hantverk; och att man genom åren lägger till saker i konstverk, förändrar och förbättrar dem.

Ett kinesiskt mästerverk förblir aldrig sig själv likt. Ju mer det högaktas, desto mer förändras dess utseende. Det skrivs bokstavligen över av kännare och samlare, vilka skriver in sig i verket med inskrifter och sigill. På så vis bildar inskrivningarna lager ovanpå lager, likt den psykiska apparatens minnesspår. Verket i sig genomgår en kontinuerlig omvandlig, en ständig omskrivning. […] Verket töms och görs till en generativ och kommunikativ yta för inskrivningar.  (s. 18)

Internets strukturer är mer lämpade för Shanzhai-tänkandet och -traditionen än den västerländska, som av Han beskrivs såhär:

Varat som grundbegrepp för västerländskt tänkande är något som endast liknar sig självt, som inte tillåter någon reproduktion utanför sig självt.  Platons förbud mot mimesis grundar sig just på denna varats beskaffenhet. Det sköna eller det goda är enligt Plation något oföränderligt och något som bara liknar sig självt. Det är “engestaltligt” (monoeides) och tillåter därför inga avvikelser. Denna föreställning om varat ser i varje reproduktion något demoniskt som förstör den ursprungliga identiteten och renheten. Tanken på originalet skisseras alltså redan i det platonska tänkandet. Varje avbildning tillskrivs en varabrist. (s. 17f)

På internet är kopian kung, eftersom det är det digitala mediets byggkloss och substans. Därför är det platonska tänkandet beskrivet ovan i konflikt med den strukturella realiteten – en sorts psykostrukturell dissonans. Därför ser också konflikten mellan upphovsrättsindustrin och internetanvändarna – historicerat i SOPA-händelserna – ut som en dimensionell strid mellan parter som inte förmår kommunicera, eftersom de har så vitt skilda utgångspunkter och livssituationer. Eftersom internet inte är något som kommer försvinna och vi inte förmår bygga om internet till att inte ha kopian som strukturell bas, så behöver vi i väst lära oss av Shanzhai, och det inkluderar att bygga om upphovsrätten.